i Räknenissen oversættelse: översättning från danska Weekendavisen

Den svenska demokratin är inte så demokratisk ändå, varken vad det gäller politisk debatt, yttrandefrihet, mötesfrihet eller offentligt anställdas privata åsikter. De etablerade politikerna dragit igång ett angrepp mot de «främlingsfientliga» «Hets mot folkgrupp».

Så löd domen den 19:e mars då en man i Bunkeflostrand, ett trivsamt villaområde vid Öresund i närheten av Limhamn, blev dömd till 50 dagsböter à 1000 kronor vid tingsrätten i Malmö för överträdelse av den svenska lagens rasismparagraf. Han hade skickat ett nio rader långt e-mail till stadsdelsförvaltningen i Bunkeflostrand där han bl a skrev:

“Vad är meningen med att medverka till att flytta hoper av araber hit som inte kan försörja sig själva, som troligtvis är kriminellt belastade och som (som det i allmänhet brukar vara med araber) inte har minsta vilja till integration men däremot kräver allt möjligt.”

Bakgrunden för e-mailet, som blev skickat 18:e maj förra året, var att Malmö kommun enligt artiklar i Sydsvenska Dagbladet hade planer på att flytta mycket barnrika muslimska familjer från Malmös multietniska stadsdel Rosengård till en tom kommunal villa i Bunkeflostrand. I kommunen blev brevet behandlat efter gällande regler. Då svenska förvaltningar är offentliga blev brevet – som det konstaterades i domen – att betrakta som offentlig handling på samma sätt som t ex ett brev till en tidning. Den socialdemokratiska stadsdelsledamoten anmälde därefter e-mailets avsändare till polisen för att ha gjort sig skyldig till rasismparagrafens “hets mot folkgrupp”. Han blev dömd för att ha uttryckt “missaktning” mot araber. Domen är överklagad, så sista ordet är ännu inte sagt. Händelsen är ett av flera exempel på myndigheternas hårda kurs i den svenska invandringsdebatten.

Här hemma säger Gorm Toftegaard Nielsen, professor i straffrätt vid Århus Universitet, att mannen nog inte skulle ha blivit dömd i Danmark även om de danska och svenska lagarna till stor del liknar varandra: «Det som är störst risk att mannen blir straffad för är hans mening om att araberna troligen är kriminellt belastade. Men man skulle knappast resa åtal med anledning av, att han säger, att de inte kan försörja sig själva och att de inte vill integreras.»

Demokrati och minoritet
Gorm Toftegaard fortsätter: «Det är mycket svårt att svara på hur en dansk domstol skulle döma, men det är en avvägning – en otroligt svår avvägning mellan hänsyn till yttrandefriheten och skydd av minoriteter».
En noggrann sortering av sådana saker sker i Danmark hos Riksadvokaten, och jag skulle tro, att han skulle lägga ner åtalet. Svårigheten ligger i frågan mellan hur öppen skall debatten få vara, med risk för diskriminerande tongångar och i vilken grad man skall dämpa debatten för att vara säker på att få en god ton, så orden istället blir sagda vid matborden. Min åsikt är att vi ger lite större spelrum för yttrandefriheten än svenskarna gör. «Jag tror att svenskarna är mer fixerade vid denna bestämmelse – rasismparagrafen – i förhållande till behovet av yttrandefrihet,» säger Gorm Toftegaard Nielsen.
De svenska myndigheternas benägenhet att ingripa i den offentliga debatten visar sig när det gäller demokratins innersta kärna – valet till riksdagen. Det framgår av den planerade täckningen av kampanjerna inför valet den 15:e september.
Täckningen, som beskrivs på svensk TV:s hemsida (www.svt.se ) omfattar bara de sju partier som är representerade i riksdagen. De små nationalistiska, EU- och invandringsfientliga partierna Sverigedemokraterna och Nationaldemokraterna har båda rätt att ställa upp men blir varken presenterade eller får deltaga i den avslutande partiledardebatten.
Tidigare har nya partier till riksdagsvalet fått en likvärdig behandling med de partier som redan är representerade i riksdagen. Så var fallet med Miljöpartiet som kom in i 1988 och Ny Demokrati som kom in 1991 (de åkte senare ut igen 1994). Efter det har de etablerade partierna försäkrat sig om att slippa konkurrens från nya partier. Beslutet i SVT blir inte mindre diskutabelt med tanke på att spärren till riksnivå ligger på 4 procent. Det är alltså redan från början väldigt svårt för nya partier att komma in i riksdagen.
– I Danmark försökte de gamla partierna, som utgjorde det dåvarande Radiorådet, en liknande taktik mot det nya, men ändå deltagandeberättigade partiet De Uafhängige runt år 1960. Fast med hjälp av domstolutslag lyckades de få tillgång till Danmarks Radios valprogram precis som resterande partier. “Oavsett vilka partier det rör sig om är det under alla omständigheter med danska ögon sett oacceptabelt att man utestänger deltagandeberättigade partier från att deltaga i valrörelsen i media som alla vet är det viktigaste när det gäller att nå ut till väljarna,” säger professor Tim Knudsen från Statsvetenskapliga Institutet på Köpenhamns Universitet.

“Det är mycket betänkligt. Deltagandeberättigade partier bör få starta på samma villkor som etablerade partier. Men vi skall inte slå oss för bröstet allt för mycket i Danmark. Enligt min mening var den senaste danska valrörelsen en ännu större demokratisk skandal. Här utestängde man inte partier men de två stora TV-kanalerna bestämde på förhand vad partiernas representanter fick tala om och vad som inte gick för sig. Debatten blev avgärdad till fyra områden som var identiska på de två kanalerna. Det är överraskande att det inte varit några protester mot detta förfall av demokratin,” säger Tim Knudsen.

Förhinder av valmöten
På ett möte mellan partisekreterarna för de etablerade partierna blev det i början av juni beslutat att partierna inte skall deltaga i några valmöten där Sverigedemokraterna eller Nationaldemokraterna är representerade. Trots att det pekar på att de två småpartierna kommer få runt två procent av rösterna, alltså långt under de 4 procent som krävs, törs inte de etablerade partierna möte de invandringskritiska i öppen debatt.
Folkpartiets ledare Lars Leijonborg blev till och med kritiserad av de övriga partierna för att i åtta minuter ha debatterat i TV med den från Moderaterna avhoppade riksdagsmannen, och nuvarande Sverigedemokraten Sten Andersson.
Det är också svårt för de två partierna att hålla egna möten. Vid nästan vart enda möte har de maskerade autonoma från Antifascistisk Aktion (AFA) dykt upp och blockerat ingången till möteslokaler eller med andra metoder avbrutit möten så att polis får anlända till plats. De systematiska angreppen gör att de två partierna med viss rätt kan fråga sig om mötesfrihet existerar i Sverige. Det gäller så mycket mer då partierna i Riksdagen inte tar avstånd från blockaderna. Tvärtom får de tom verbalt stöd från Vänsterpartiet. Sverigedemokraterna har även åtskilliga gånger blivit förhindrade att hyra möteslokaler, bl a Medborgarhuset i Stockholm 1992 på initiativ av nuvarande utrikesminister Anna Lindh. Partiet fick senare i domstol rätt då förbudet ansågs bryta mot lagen.
Det har också svårt att få in annonser i etablerad media för att göra reklam förde möten som anordnas. En annons i den stora Stockholmstidningen Dagens Nyheter blev stoppad i slutet av februari, trots att annonsen blivit godkänd av annonsavdelningen. Annonsen hade som överskrift “Sverigedemokraterna”, och de följande fem raderna var praktisk information om talare, tid och plats. Nederst stod det: “Vi säger vad du tänker.”
En veckas tid efter att annonsen skulle ha blivit publicerad kom en kommentar i tidningen. Annonsen blev stoppad av chefredaktör Hans Bergström i samråd med redaktionschef Ola Sigvardsson. Sigvardssons kommentar var: “Vi tillåter inte politiska organisationer, som vi anser vara odemokratiska, att annonsera i tidningen då vi tycker att det bryter mot de traditioner vi har.” Sigvardsson menade att annonsens formulering “Vi säger vad du tänker” var främlingsfientlig.
“Sverigedemokraterna försöker dölja sin främlingsfientlighet genom att formulera sig på detta sätt och det kan vi inte acceptera,” skriver Sigvardsson.

Svenskt berufsverbot (yrkesförbud)
För det etablerade systemets kamp mot invandringskritiska strömningar används också yrkesförbud. Flera personer har blivit sparkade från anställningar i den offentliga sektorn för att ha vissa åsikter. Den mest uppseendeväckande uppsägningen var 1998 av en kontorschef, Kenneth Sandberg, från invandrarverket (nuvarande Migrationsverket) i Malmö. Då det blev känt att Sandberg, som i början av 90-talet var vänsterpartist var medlem av en invandringskritisk organisation, Folkviljan och Massinvandringen, lät Invandrarverkets generaldirektör avskeda honom pga. «Samarbetssvårigheter» och «illojalitet».
Sandberg försökte först att föra saken till Arbetsrätten men var tvungen att ge upp då hans fackförening, Jusek, inte ville stötta honom när han var medlem i Sverigedemokraterna. Därefter drev han saken själv mot Migrationsverket som vid tingsrätten i Lund gav honom rätt, uppsägningen var olaglig och han skulle få tillbaka till jobbet samt ersättning för sveda och värk. Kenneth Sandberg som bor i Landskrona är fortsatt aktiv inom Sverigedemokraterna och ställer upp i riksdagsvalet.
Tidigare i år fick en ung gymnasielärare, Richard Jomshof, som också är redaktör för Sverigedemokraternas tidning, inte förlängt sitt vikariat på Chapmanskolan i Karlskrona för att han är sverigedemokrat. Ansökningar till andra skolor i Karlskrona kommun har lämnats obesvarade. Ingen hade något att klaga på när det gällde hans pedagogiska färdigheter. Händelsen kommenterade den svenska ministern Mona Sahlin den 15:e fabruari till Sydöstran med att:
“Jag hade reagerat om mina barn haft en lärare som är sverigedemokrat. För mig är det en förtroendefråga. En lärare i samhällskunskap är inte trovärdig om han på fritiden vill köra ut invandrare för senare i skolan arbeta enligt läroplanen.”

“Främlingsfientlig”
Det är inte bara den viktiga delaktigheten i TV-programmen inför valet som är ett problem för nya partier. Staffan Sonning, chefen för svenska radionyheterna Ekot, har skickat ut ett dokument till medarbetare och lokalstationer om “Vår politik för täckning av småpartier, bl a Sverigedemokraterna” inför valrörelsen. “Det är partier med budskap som kan beskrivas som främlingsfientliga,” meddelas det. Vidare heter det att, om situationen uppstår, ett inslag som behandlar Sverigedemokraterna, “skall begreppet ‘främlingsfientlig’ därför användas. Det får inte betecknas som högerpopulistiskt, högerextremistiskt, invandringskritiskt eller några liknande (underförstått: förskönande, red.) «omskrivningar».
I Sverige har ordet “främlingsfientlig” en klang, som är mycket värre än de övriga tilläggsorden. Staffan Sonning motiverar det med utdrag ur Sverigedemokraternas handlingsprogram. På motsvarade sätt citerar han ur Nationaldemokraternas program. För det andra skriver Sonning att radio skall “täcka Sverigedemokraterna och andra småpartier när det är nyhetsmässigtmotiverat och ta avstånd från främlingsfientliga och rasistiska ståndpunkter när sådana framföres.”
Vidare skriver han att radio- och TV-lagen och sändningstillståndet kan tolkas som så att “vi skall vara partiska”, när det rör sig om rasism våld, brutalitet och antidemokratiska uttalanden. Staffan Sonnings souschef, Staffan Sillén, motiverar reglerna för Weekendavisen genom att hänvisa till den svenska radio- och TV-lagens sjätte kapitel där dem första paragrafen lyder: “den som sänder TV-program och ljudprogram skall se till att programverksamheten som helhet präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer och principer om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och lika värde.”

Inte i DR
Danmarks Radios nyhetsdirektör Lisbeth Knudsen tar avstånd från den Sveriges Radios policy för täckning v småpartier: “Jag hävdar att det vore helt oacceptabelt i Danmarks Radio. Det är också helt oacceptabelt under danska mediaförhållanden att stifta sådana regler för hur partier skall omnämnas. Det som jag tycker är chockerande är att det klart uttryckt står att de skall vara partiska. Det tycker jag är helt otroligt, och det är långt från vad Danmarks Radio vill göra och kan göra. Jag tar starkt avstånd från det.”
Kundsen säger att hon också är överraskad över att hon på den svenska journalisttidningens hemsida kunnat läsa att stora delar av den skrivna pressen har sagt sig vilja begränsa inlägg från Sverigedemokraterna under valrörelsen: “Jag kan förstå att man vill motverka nedsättande tongångar men det här överskrider alla gränser för allsidighet, det är mycket tankeväckande.”
Venstres rättsordförande Birthe Rönn Hornbech har skickat ut ett pressmeddelande där hon skriver:

“Jag är djupt skakad över att Sveriges Radios ledning ni vill blanda sig i det svenska valet genom att tumma på yttrandefriheten och censurera journalisters arbete. Det är helt oerhört och visar hur inflammerad den svenska utlänningsdebatten i själva verket är. Historien visar tydligt hyckleriet och den överkörda yttrandefriheten i Sverige. Det är samtyranneri och en företeelse som inte hör hemma i ett demokratiskt land. Sett i ljuset av Sveriges kritik av dansk invandrarpolitik urskiljer sig hyckleriet i än större grad. I Sverige önskar man uppenbarligen hellre sopa invandrarproblemen under mattan än att lösa dem.”
Birthe Rönn Hornbechs kritik blev citerad av TT och därmed tryckt i många svenska tidningar förre veckoslutet. Projekt Argus Ett intressant exempel på svensk självcensur är också förloppet kring Projekt Argus. Det var ett samarbete som blev igångsatt mellan flera olika myndigheter i Stockholmsregionen för att få klarhet i olika former av kriminalitet, t ex momskaruseller, svartarbete, organiserad smuggling, men också “på vilket sätt och i vilket omfång utländska medborgare på orättfärdigt sätt fått uppehållstillstånd och socialt bistånd från svenska myndigheter.”

Den sista delen stod Migrationsverket för. Verkets 50 sidor stora rapport visar en rad exempel på missbruk av regler, t ex visade sig åtskilliga exempel på personer som hade ansökt om asyl i flera identiteter. Fördelen med detta var dels att få dubbelt bistånd, dels möjligheten att öka anhöriginvandringen. Bland annat finns exempel på missbruk där folk har fått uppehållstillstånd och blivit folkbokförda för att senare flytta tillbaka till hemlandet, detta utan att meddelat myndigheterna så att årsvis av utbetalningar från det svenska välfärdssystemet har skett. Det speciellt uppseendeväckande med detta är emellertid den hur liten uppmärksamhet som rapporten har fått av politiker och media i Sverige och att man nu inte längre kan läsa den på internet (fast man kan beställa den från Migrationsverkets hemsida) då alla de övriga bidragen till Projekt Argus fortfarande finns tillgängliga på internet.
“Svenska politiker och media är livrädda för att tala och skriva om de problem som rapporten beskriver,” sa en medarbetare då Weekendavisen förra veckan ringde till Migrationsverket i Norrköping. Medarbetaren sa också – frimodigt för en person i en statlig styrelse till en främmande journalist – att många svenska politiker och medier i verkligenheten hoppas på att allmänna asylregler i EU så att invandringen till Sverige bromsas. Men samtidigt sa medarbetaren från Migrationsverket att de vill anklaga övriga EU-länder för att ha infört dessa omänskligt strama regler.”

(Forfattere: FREDE VESTERGAARD Avis: Weekendavisen / Veckodag: FREDAG Rubrik_Type: Inte se, inte höra… Sektion: 1. SEKTION Sid: 8 Datum : 28/06/2002 Underrubrik: Sverige.)