DN´s unge Peter Wolodarski skriver altid læsværdige debatklummer. Idag skriver han om det tilsyneladende paradoks, at partitro socialdemokrater fungerer som ghostwriters for borgerlige institutioner. (Han pointerer at det omvendte ville være utænkeligt). Og han konkluderer at de såkaldte svenske borgerlige ikke udgør en modkraft til den alt- kvælende socialdemokratisme.



Samtidigt gør han opmærksom som DN´s fhv. redaktørs Hans Bergströms essay “Den undflyende sanningen” fra maj 2004, som jeg bringer en sammenfatning af nedenfor. Og jo – det findes ikke på biblioteket, ej heller på internettet:

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=577&a=330714&previousRenderType=2



“Alla, från Skolverkets inspektörer till kommunförvaltningar som vill få del av extra statsbidrag, lyssnar till signaler upp-ifrån om vad som uppskattas och vad som ogillas”, skriver DN:s förre chefredaktör Hans Bergström i uppsatsen “Svensk Journalistik – ingen motkraft till Makten”. “Styrelserna för forskningsinstitut och universitet laddas med företrädare för det statsbärande partiet, som ger subtila förväntningar även till forskarna om hur de ska betrakta maktens föreställningar rörande sådant som feminism, fackföreningsvälde och socialstat.”Så undergrävs maktbalansen i landet och Sverige impregneras allt mer av ett parti.

1. Ingen motkraft till Makten – Hans Bergström

Skoningslöst och välformulerat dissekerar Hans Bergström den svenska

undergivenheten inför socialdemokratins unika maktposition. Det sker i en

uppsats i antologin Den undflyende sanningen, en vänbok till Åke Ortmarks

75-årsdag i maj 2004. Utgiven av SNS men av outgrundlig och beklaglig anledning

(snorkighet?) endast i subskriberad upplaga. (Enligt sökmotorn Libris finns den

i mitten av augusti inte tillgänglig i något offentligt bibliotek!)Denna

exklusivitet är sorglig. Alla bidrag till boken är inte läsvärda men många är

det – och några är viktiga. Främst Hans Bergströms bidrag Svensk journalistik – ingen motkraft till Makten. (Samma tankar framförde bergström i en intervju med

Jan Gillberg i tidskriften DSM nr 3/03 men även den är föga spridd.)

Hälften av sin 20-sidiga uppsats ägnar Hans Bergström (fram till 2002

chefredaktör för Dagens Nyheter, numera forskare och fri skribent med bas i USA)

åt en analys av det svenska samhället, den andra delen åt journalistiken.

Avsnittet om socialdemokratins totala dominans i samhället är stenhårt, utan

försonande nyanser, det senare om journalistiken något mer prövande.

Hur som helst är hela uppsatsen utmanande. Hans Bergström lyfter fram

en rad faktorer som tillsammans gör socialdemokratin präglar hela det svenska

samhället: Det konstitutionella systemet saknar inslag av maktbalans – staten är

en enhetsstat, riksdagen är svag, det saknas författningsdomstol,

utnämningsmakten ligger hos regeringen ensam, försäkringssystem och

medborgerliga tjänster har i stor grad samlats i offentlig regi. Därtill kommer

att socialdemokratins långvariga maktinnehav har skapat en psykologisk prägling.

Den visar sig dels i anpasslighet – alla måste hålla sig väl med det parti som

brukar regera, det gäller också intresseorganisationer och näringsliv. Dels

också i ”den mentala utsikten”, de värderingar som uppstår i ett dominerande

tankeklimat.Socialdemokraterna har skickligt lyckats omforma tänkesätten i sin

riktning, menar Bergström, och pekar på hur välfärdssystemen har utformats för

att medelklassen ska bli nöjd (inkomstbortfallsprincipen) och att medelklassens

egenföreställning har urholkats genom att alla klassats som

”löntagare”.Ingenting finner nåd inför Bergströms granskning. En rousseansk syn

på människan som god av naturen har lett till upplösning inom skolan,

brottsbekämpningen, psykvården och de offentliga försäkringssystemen.



Och till råga på allt har socialdemokratin politiskt lyckats inkludera

vänsterpartiet och miljöpartiet för att säkra sin maktbas. Samarbetet leder

därtill i en riktning som är skadlig för den svenska tillväxten.Allting

nattsvart från Bergströms liberala perspektiv, således. Inte att undra på att

han lite i förbigående konstaterar att ”nästan alla utgår från att SAP är kvar

vid makten även efter 2006 års val.”Det skulle verkligen behövas liberala inlägg

som tar upp Bergströms teser till diskussion. Att de innehåller mycket sanning

och allvar är uppenbart.

Men finns det något som får bilden att ljusna? Eller är

Sverige ett land i skymningszonen, är ingenting längre påverkbart, är det dags

att flytta?Avsnittet om journalistiken är också det mycket kritiskt men något

mindre definitivt. Bergströms tes är att samhällsklimat, rådande värderingar och

därtill journalisternas vänstersympatier (han räknar med att minst tre

fjärdedelar av journalistkåren ”har en grundläggande verklighetsbild som ligger

nära eller till vänster om det statsbärande partiets”) leder till att

journalistiken generellt sett är en medkraft, inte en motkraft som

medieideologin säger.

Egentligen, menar han, skulle varken den ”biografiska lutningen”, det

faktum att de flesta journalister är medelklass, eller den ”professionella

lutningen”, den traditionella tendensen att stå på de svagas sida och ha ett

samhällskritiskt perspektiv, leda till att journalistiken som nu godtar den

”statsbärande alliansens” synsätt.Då återstår den ”politiska lutningen” som

förklaring till att journalistiken blir en medkraft, anser han. Inte så att

journalister stödjer vissa partier i sin bevakning. De vill ärligt vara

professionella men de ser helt enkelt inte andra perspektiv än vänsterns.Men

svenska medier kritiserar ju mycket som beslutas, gräver upp skandaler och får

makthavare på fall?Jo, men den maktkritiken är ytlig, menar Bergström.

Han skiljer, med utgångspunkt i den brittiske sociologen Steven Lukes, på

tre typer av makt: makten över besluten, makten över urvalet och makten över

tanken. Svenska nyhetsjournalister granskar nog maktens beslut – men de

etablerar ingen motkraft mot de två andra typerna av makt. ”Deras utsikt är

identisk med den styrande maktens”.Även i hans analys av journalistiken är en

debatt på sin plats. Det finns ju t ex åtskilliga statsvetare som hävdar att det

är journalisterna som har tagit makten över urvalet.Hans Bergströms uppsats kan

alltså varken läsas på nätet eller, än så länge, på bibliotek! Ett särtryck

behövs!

http://metaweb.diakrit.com/4Daction/GetExpoDetail/304-sammanfattn/304040823142943