Fra Politiken. Det er forståeligt nok at Seidenfaden tygger grundigt drøv på den rejse til Amman. Hvad siger bladets kerneskribenter Braad Thomsen, Mette Winge og Jørgen Knudsen til denne tegning ? Thomsen må jo væmmes efter sin kronik om “Pøblen” d. 28, men tegningen er læsernes absolutte favorit.

Det ny ideal: “En ikke-macho HBT-soldat”

De sørgelige rester af den svenske hær er gået over til de bløde værdier. Hvad udad tabes, skal indad vindes. Må de godt skyde med skarpt ? Nej, det må de ikke, for de må slet ikke skyde, ser jeg i Hans Bergströms ironiske klumme “Landet utan hot” :

Petra Jäppinen upplever att ett av de största problemen är kulturen i försvaret.
– Det är i mångt och mycket en machokultur, eller har i alla fall varit, och det har satt sina spår. Fortfarande är majoriteten av dem i väpnad tjänst män. Vi måste förändra attityder och jargong i det dagliga livet. – Hon tror att den svenska försvarsmakten nu tar täten internationellt. Samtliga vapengrenar, värnpliktiga och yrkeskategorier finns representerade i pridefestivalen.- Sverige blir ett föregångsland i HBT-sammanhang, säger Petra Jäppinen.

Hon är första militära HBT-handläggaren Soldater i uniform på pridefestival

Social kapital ? = En by i Danmark !

Historien ( ‘Morocco Towns’ in Dutch Cities) minder mig om hvorledes alle huse i små arabiske landsbyer fra Middelhavet til Mellemøsten er omringet af høje mure med glasskår og pigtråd på toppen.
Alle porte låses dobbelt og alle indgange har kig-lemme, så man kan se hvem (af naboerne) der banker på, og hvem man kunne have lyst at give adgang.Sådan har det været siden Muhammeds tid.
I mange danske småbyer har man indtil for få år siden ikke engang låst dørene og haverne kan man jo gå lige ind i.Vinduerne har det her i landet ikke været nødvendigt at tilgitre eller tilskodde, som de ellers fremtræder i de fleste muslimske mindre byer og på de nederste etager i storbyerne Tyrkiet inklusive.Selv vore fritidshuse “står ude om natten”.
Social kapital ? = En by i Danmark !

Kirsten Damgaard, kulturpsykolog

Ekstra Bladet opdager de muslimske ‘ægteskaber’ med spædbørn

Vi var naturligvis allerede ude med denne historie forleden, men dette drejer sig ikke om kroner og ører tjent på kioskbaskere, men om den grimme virkelighed. Hver gang mainstreammedierne bringer ubesmykkede historier som denne undergraves selvbedraget om ‘dialog’ med og ‘respekt’ for kulturer der ikke fortjener det. Ikke nok så meget multikulturelt spin kan gøre denne historie appetitlig, og derfor er det godt at den kommer ud til et større publikum. Den bredere accept af de videre konklusioner har vi endnu til gode: Der er kulturelle fænomener der bare må tages afstand fra, og som ikke kan bortrelativiseres ved at henvise til mangfoldighed. Historien om børneægteskaberne har således en meget konkret implikation – hvordan undgår vi at få mennesker med den slags normer indenfor vores grænser? (LFPC).

En giftefoged fra Saudi-Arabien blåstempler nu mænds ægteskaber med piger helt ned til et-års-alderen. […]

Der er ingen minimumsalder for indgåelser af ægteskab, siger Al-Mu’bi i interviewet, og forklarer, at et ægteskab kan ses på to måder – selve ægteskabet og fuldbyrdelsen.

– Man kan have en ægteskabskontrakt med en et-årig pige, og sagtens med en syv-, otte-, ni-årig. Det er blot en kontrakt, fastslår giftefogeden, som understreger, at hendes seksuelle debut-alder kommer an på traditionerne.

– Vi følger profeten Muhammed. Han giftede sig med Aisha, da hun var seks, men havde ikke sex med hende, før hun var ni. Vi anser profeten Muhammed for at være vores forbillede, siger han. […] Et-årig gammel nok til bryllup

“When in Rome …” eller i dar al-harb i almindelighed

JP giver danskerne gode rejsetips, så turister på fremmede himmelstrøg ikke uforvarende kommer til at … krænke de lokale, med potentielt fatale følger. Blandt de utvivlsomt fremragende formaninger er:

1. Puds ikke næsen offentligt i Japan […]

2. Fornærm ikke den thailandske konge […]

3. Hold ikke i hånden i Saudi-Arabien […]

4. Undgå vilde håndbevægelser i Kina […]

Sådan gør du dig selv til grin på ferien

Man kunne ønske sig at Danmarks Turistråd ville udfærdige lignende gode råd til tilrejsende og -vandrede mennesker fra eksotiske lande, f. eks.:

5. Lad din OCD-lignende religion blive derhjemme, og kræv ikke særhensyn og eftergivenhed fra de lokale med hensyn til arkaisk kvindesyn, bizarre spisevaner, og groteske æresbegreber. I særdeleshed, lad dit hysteriske, impulsive, infantile og offerklynkende temperament tilbage i skuffen. Vi ønsker dig en behagelig hjemrejse.

Men denne kulturelle fintfølenhed går måske kun den ene vej? (LFPC)

»Om godheden«

“Half the harm that is done in this world is due to people who want to feel important. They don’t mean to do harm — but the harm does not interest them. Or they do not see it, or they justify it because they are absorbed in the endless struggle to think well of themselves.”

(T.S.Elliott)

Att läsa om böcker hör sommaren till. Johan Lundberg läser om Willy Kyrklunds Om godheten från 1988 och finner där en sällsynt klarsynt diagnos över den tid som vi befinner oss mitt i.

Få har bättre än Willy Kyrklund beskrivit en av de innersta drivkraften i den nutida mentaliteten. Jag tänker på den korta skriften “Om godheten” som kom ut för exakt 20 år sedan. När jag på den tiden läste den, så såg jag den – i likhet med de flesta dåtida kritikerna – mest som en klurig teologisk och allmänmänsklig utläggning, stilistiskt säker, charmigt otidsenlig och fyndigt ironisk. När jag nu läser den på nytt så ser jag även någonting helt annat: en klarsynt tidsdiagnos: en iskall redogörelse för en samhällelig mentalitet som bara vuxit sig starkare och starkare under de två senaste decennierna.

Vad Kyrklund beskriver är själva den historiska grunden för den samhällsanda som vi nu befinner oss mitt i: en anda som förstärkts av att mediernas kortsiktiga tendens att ständigt utse vinnare och förlorare, helgon och syndabockar, det är en värld skiktad i å ena sidan godhetens företrädare, vilka oftast har en till intet förpliktigande position som tyckare i medierna och å andra sidan de människor som i samma medier får spela rollen av själviska egoister vilkas agerande styrs av andra bevekelsegrunder än en vilja att göra gott – vanligtvis handla om ett påstått intresse av att bevara olika maktpositioner, geografiskt, sexuellt, ekonomiskt, intellektuellt etcetera.

I ett sådant maktspel är det den påstått intresselösa godheten som har alla förutsättningar att ta hem kampen, varför det i medierna gäller att alltid framställa sig själv i just den positionen, obeaktat från hur stor maktposition man i själva verket har. Vad Kyrklunds bok handlar om är just hur det blivit på detta sätt och vad som är problematiskt med att det förhåller sig så här.

Ett samhälle som låter sig styras av en godhetssträvan, är menar Kyrklund, som att styra “efter topplanternan på din båt, den är dock ett högre ljus, inte så mycket högre men i alla fall. Du kan räkna med en osäker kurs över mörka vatten”.

Mänsklighetens historia visar, menar Kyrklund, att godheten är stadd i oupphörlig tillväxt. Under årtusendena har godheten kommit att ta större och större plats i människans tillvaro som en konsekvens av att civilisationen nått längre, av att välståndet och överflödet ökat.

Men när godheten väl slagit sina klor i människan “så står den icke att hejdas”.

Och vad är det för problem med detta? Jo, det är att godheten är på en gång fullkomligt godtycklig på samma gång som den är principiellt omöjlig att argumentera emot. Medan förnuftet bestäms av föreliggande fakta, så bestäms godheten av gruppen. Även om många människor enas om att en gärning är god så kan en helt annan grupp enas om att samma gärning är förkastlig. Det handlar alltså ytterst sett om personlig värdering. Och: “En värdering utgör ingen utsaga om verkligheten”.

Icke desto mindre framstår förnuft och förstånd som föga glansfulla egenskaper i jämförelse med godhet. En politiker som inte är god går under lika omedelbart som den som i första hand vädjar till förstånd och förnuft.Det problem som det kunde vara klädsamt om de godhetens apostlar som så ofta uttalar sig i media kunde beakta åtminstone en liten smula är de negativa konsekvenserna av denna utveckling:

“De verkligt stora katastroferna, krig, svält, förföljelse av minoriteter och självtänkare (…) administreras av goda människor som understöds av goda människor som tror på en god sak”.

Ondskan genereras ytterst sett inte av andra, icke-goda bevekelsegrunder utan snarast av just de påstått godaste avsikterna. Ju tydligare de goda avsikterna märks, desto större anledning finns för försiktighet.

Om godheten av Johan Lundberg, Axess Inteview med Kyrklund fra marts 1989