Margaret Thatcher är död
En passage i Syrienfödda psykiatrikern Wafa Sultans bok A God Who Hates är särskilt minnesvärd. Sultan säger nämligen att hennes egna döttrar mer kommer att likna Margaret Thatcher än den egna mormodern. Med det menar hon inte att döttrarna ska bli brittiska premiärministrar, utan fria, självständiga kvinnor.
Idag dog Thatcher och världens alla professorer, politiker och journalister gör försök att sammanfatta hennes livsgärning. Man kan dessutom konstatera att det var Labour som drev på den katastrofala multikulti-religionen, ur vilken Storbritannien knappast kommer att återhämta sig, därför att den sittande regeringen – trots vackra ord om motsatsen – bestämt sig för att fortsätta i Blairs fotspår.
Vad jag själv tycker är förvisso ointressant, men jag kan säga att jag varken ansluter mig till den New Labour -”vänster” som ägnat så mycket kraft i så många år åt att demonisera henne (eftersom Tony Blairs regeringstid i själva verket tog britterna ännu ett steg längre ner mot helvetet) eller de anhängare som gör henne till en Gudinna. Istället kan man väl ställa ett antal frågor om den europeiska utvecklingen, t.ex. huruvida gruvnäringen skulle ha överlevt utan Thatcher eller om andra europeiska länders industriella avveckling skett alldeles oavsett vilket politiskt parti eller vilka koalitioner som än styrt. Det som kallas “Marknaden” (med stort M) är den verkliga kraften i utvecklingen och den sopar bort både människor och livsstilar utan minsta hänsyn till vem som sitter i parlament eller kommunala församlingar. Det som beslutas i bankstyrelsernas slutna rum eller i andra mäktiga organ har idag förstås en avgjort mycket större betydelse än det som vi tror oss främja i fria val.
I Standpoint Magazine skriver idag Nigel Lawson en längre text, som jag här bara saxar några meningar ur.
“An unholy mixture of trade union power (beer and sandwiches in Downing Street) and trade union anarchy (the winter of discontent of 1978-79, with bodies unburied, rubbish on the streets and hospitals in chaos) had once again raised the question, first asked during the 1974 miners’ strike, of whether a chronically strike-prone Britain had become ungovernable. The country was viewed with pity abroad and mired in an all-pervasive defeatism at home. It was a dismal and daunting time. This was the national crisis from which sprang, in the words of Andrew Marr (no closet Tory), in his History of Modern Britain, “the most extraordinary and nation-changing premiership of modern British history”. What was the nature of that premiership? What were its achievements? And has the world changed so much over the past 30 years that its values and its analysis are no longer relevant?”
I Guardian skriver Michael White:
“Though she lacked the great queen’s personal popularity and defter political skills, Thatcher’s sheer willpower and courage sustained her ascendancy over male rivals for a turbulent 11 and a half years. It was the longest premiership since 1812-27 and the most formidable since Churchill in his wartime prime. More than the exercise of political power at a time when Britain’s fortunes had reached a postwar low in the winter of industrial discontent of 1978-79, “Thatcherism” changed the way Britons viewed politics and economics, as well as the way the country was regarded around the world. As a result, the “Iron Lady” was more admired abroad than at home, where even many of those who voted Conservative recoiled from her apparent lack of compassion for those whose lives and careers were disrupted by her policies. Her frequent assertion that “there is no alternative” to the economic medicine she administered to a reluctant country is disputed to this day.”
Brittisk press över hela det politiska fältet är mycket läsvärd med anledning av hennes död, därför att den också visar hur famlandet, i brist på en strategi för framtiden präglar tillbakablickarna, utan att kanske dra några väsentliga lärdomar av det man ser. Backspegeln är nödvändig men den kan aldrig ersätta framrutan på ett fordon som man tänker köra framåt.
