Ganske frygtsomt og forsigtigt, naturligvis. Det handler stadig om ‘had’, for svensk politik handler om følelser, altså overklassens følelser, ikke om realiteter og konkrete uenigheder. Jonas Thente skal ikke risikere sit job, men han har alligevel en slags samvittighed, der trænger sig på Näthatarna ger uttryck för de bortsorterades röst. Vi “de bortsorterede”. Tal for jeres egen politiske sorteringsmaskine, den findes ikke magen til andre steder.

För 15, 20 år sedan var det inte ovanligt att nyheternas huvudinslag handlade om friställda kroppsarbetare. Man brukade se bilder av ett hundratal som för sista gången lämnade fabrikens grindar i någon mellanstor ort. Man gav dem utrymme att berätta att det kändes overkligt, fördjävligt. De stod med sina avsked i händerna och grät i Rapport. När såg ni senast en sådan bild på tv eller i tidningen?

Jag vill inte försvara näthatarna, men jag försöker förstå varför de hatar. Det har trots allt varit ett fall från hög höjd som har tagit bara tre decennier; från att ha varit samhällets stöttepelare till att bli ett arbetsmarknadspolitiskt trauma och i dag utmålas som ett allvarligt samhällsproblem i ordalag som påminner om hur adeln och borgerskapet en gång talade om den smutsiga pöbeln.

Stämningarna mot dem är i dag så grundlagda att Miljöpartiets Åsa Romson utan vidare kunde utgå ifrån att hon skulle få applåder när hon i Ekot i förra veckan ville förbjuda anonymitet på nätet. Nu fick hon mothugg, men knappast för att någon vurmade för näthatarnas ventil, utan av andra skäl.

Den ännu rådande positionsangivelsen i frågan om hur vi skall bemöta näthatet gavs av författaren Maria Sveland för två år sedan. Hennes bild av och attityd till fienden är stilbildande och ligger fast. Hon har skrivit om näthatarna sedan hon själv blivit hotad till livet och i en artikel i DN om antifeminismen (27/3 2012) skildrar hon om en episod då hon och femtio kompisar strömmade in på en pub i Stockholm för att konfrontera ett tjugotal ”anti­feminister” som träffats där.

Här finns ett bra exempel på hur dagens makthavare dominerar den i grunden maktlöse. Sveland känner igen en av antifeministerna som en person som skrivit ett hatmejl till henne. Hon skriver att han för tillfället ligger i en vårdnadstvist och upplyser om vad han sysslar med ”i ett litet samhälle i Mellansverige”. Sveland vrider sakta om kniven: ”Jag frågade vad han hette men det ville han inte säga. ’Men jag står ju med adress och telefonnummer helt öppet, och just nu står jag framför dig. Kan du inte säga mig vad du heter?’ Det ville han inte. Att hata anonymt var nämligen hans rättighet.”

Vad Maria Sveland meddelar denne hatmejlande man från Mellansverige och hans gelikar är att hon vet vem han är; att hon kan krossa honom, hans vårdnadstvist och hans liv som man krossar en lus. För hon har all makt och är trygg i förvissningen om att hon har stöd av hela statsapparaten, politikerna, massmedierna, juridiken, alla. Sveland har råd att inte hata. För honom gäller att han inte vidare skall bekymra makthavarna, utan krypa tillbaka under sin sten på det vi kallar historiens sophög.

Jan Guillous tacktal vid Leninpriset

Jan Guillou fik Leninprisen og takker. Det var Lenin, der fandt på Gulag, ikke Stalin. Alt er således i sin skønneste orden i et land, der smider kunstnere i fængsel. Det officielle Sverige er hjemme, hvor det hører til, men hvem skal redde et Sverige på frihjul, hvis russen kommer? Jan Guillous tacktal vid Leninpriset, Dansk Journalistforbund hylder venstreradikale Jan Guillou på Journalisternes Fagfestival 2014

Dan Park midlertidigt ude af fængslet

af Uwe Max Jensen

Dommen på tre måneders fængsel viser, hvor desperat det svenske retssystem er. Det forsøger at stoppe alt det, der ikke falder i den politisk korrekte elites smag, mener Dan Park, der netop nu er en smuttur ude af fængslet.Den svenske gadekunstner Dan Park er igen på fri fod. Han har afsonet én måned for at lægge billeder ud på sin blog. Om dommen siger Dan Park til Trykkefrihed:

“Det er totalt sindssygt, at man kan blive arresteret og idømt fængsel for at skrive på en blog om en retssag, og hvad den handlede om. Den retslige forundersøgelse er offentlig, og der findes billederne, som jeg er dømt for at publicere på min blog, og Kvällsposten har offentliggjort et foto af mit skilt med teksten Zigenarbrott är något gott (Sigøjnerforbrydelser er noget godt, red.). Skal Kvällsposten også retsforfølges for hetz mod folkegruppe?

Spørgsmålet er, hvor længe 45-årige Dan Park kan nyde friheden. I en anden sag blev Dan Park ved byretten i Malmø idømt tre måneders ubetinget fængsel for injurier og tre tilfælde af hetz mod folkegruppe. Afgørelsen er anket til en højere retsinstans, så det er ikke endeligt afgjort om, Dan Park kommer til at afsone de tre måneder. Skiltet, som Dan Park fremviste ved en demonstration i Malmø i september sidste år, og de to billeder, der gav Dan Park dommen på tre måneders fængsel ved byretten i Malmø, kan ses her.

“Dommen på tre måneder viser, hvor desperat det svenske retssystem forsøger at stoppe det, der ikke falder i den politisk korrekte elites smag. Eliten har naturligvis ingen idé om, hvad satire og kunst i virkeligheden er,” siger Dan Park til Trykkefrihed.

Der har ikke været nogen som helst støtte til Dan Park fra den svenske offentlighed. Enkelte skribenter har derimod glædet sig over, at kunstneren endelig blev idømt ubetinget fængsel. Men svenskerne slipper ikke for Dan Parks kunst lige med det første. I kølvandet på domfældelserne over Dan Park har galleristen Henrik Rönnquist, der var den første til at udstille kunstneren Lars Vilks ‘s billeder af religionsstifteren Muhammed som en rundkørselhund i sit galleri Rönnquist och Rönnquist i Malmø, tilbudt at udstille Dan Parks kunst. Om dommen siger Henrik Rönnquist til Dispatch International:

“Det er forfærdeligt og forkert. Dan Park er en hofnar. Han beskriver samtiden. Han gør nar af alt: Hitler, Reinfeldt, Åkesson og endda af mig og min hund Lukas. Nu er det pludselig forkert, men det gælder kun bestemte etniske grupper. (…) Det er elitens, mediernes og alles hykleri, der fører til den slags mærkelige situationer. Lige pludselig har ting forskellig værdi. Man får værdi efter, hvilken gruppe man tilhører eller opfatter sig som en del af. Men sådan skal ytringsfriheden ikke fungere. I et demokrati har vi ikke forskellig værdi. Dan Park ude af fængslet

Dan Park på Twitter