Det uhyggelige dobbeltdrab i Ikea i Västerås, begået af en afvist asylsøger fra Eritrea, gennemgås, og forfatterne viser, hvordan den svenske løgnepresse i den anledning tog samtlige beskidte kneb i brug for at undgå at tale om det væsentlige, som er de svenske politikeres kolossale medansvar for de forbrydelser, som udlændinge begår i Sverige. Fra ikke at skrive om dobbeltmordet, over bagatellisering, videre til pervertering af offerrollen og til at skabe sympati for gerningsmanden (side 86-90) prostituerer svenske journalister sig på daglig basis for at opretholde en facade, der krakelerer og har skandaliseret standen for tid og evighed. [..]

Sverige er blevet et rædselskabinet for millioner af svenskere allerede, og så er det ikke engang begyndt for alvor. Man behøver blot at forestille sig, hvad der kan komme til at foregå, når den svenske velfærdsmodel for alvor brister under den stadig tungere dødvægt af uproduktive modtagere. Sagen i en nøddeskal. Bog om den svenske udlændingepolitik lader intet håb tilbage.  –

Ang. velfærdsstatens kollaps, hør de første 20 minutter af Ingrid & Conrad. Det er selvfølgelig en længerevarende proces, fordi der var meget flomme at tage af, men processen er ganske fremskreden i 2016, og retningen er ikke til at tage fejl af. Viljen til ødelæggelse var stor, men der var så meget at ødelægge, at de trods alt ikke er nået  længere. Jeg så det, da jeg begyndte at skrive om det for femten år siden, og om femten år til, kan selv Suzanne Brögger se det. Man kunne synes, at tredive år er en ret lang reaktionstid for en, der kalder sig “intellektuel,” men hjernen er en mærkelig indretning.

Hur många känner skam?

Stig Carlsson skriver: Jag har citerat ett längre stycke från förordet till Nathan Shachars bok: “Blodseld och nordisk längtan (sid. 19 – 20)” Rubriken har jag skrivit. Som f. d. vänsteraktivist är jag också självkritisk, och flera borde vara det. Därför tycker jag att det här avsnittet är värt att publicera.

“Menar jag allvar? Vad i all världen har Levertin att säga oss? Kulturlivets kris idag handlar ju inte om estetiska moden och litterär tendens som på hans tid, utan om hela den andliga infrastrukturen. Den tyranniska och anpassliga populärkulturen, den moraliska relativismen i synen på världspolitik, könsroller och mänskliga rättigheter,, föraktet för kunskap i skolmandarinernas dekret, ideologiseringen av human – och samhällsvetenskaperna och dagspressens fortlöpande förnedring under försöken att hålla jämna steg med bildmediernas publiknoteringar – allt detta har skapat ett nytt Sverige, där skolor och universitet inte mäktar att föra kulturarvet vidare och där humanismen och upplysningen inte kan påräkna något stöd, men väl en hel del sabotage från myndigheterna. en rad studier visar hur den förkättrade kunskapsskolan gav en knuff framåt åt begåvade barn från sämre lottade familjer, medan den nya, kravlösa skolan accentuerar klasskillnaderna.”

“I 1950-talets Sverige slank få begåvningar förbi obrukade. I dagens Sverige vilar ansvaret för kulturarvets fortbestånd allt tyngre på de enskildas skuldror. Vi är snart tillbaka vid den punkt där Harry Martinsson och Eyvind Johnsson började, där borgarnas barn hade tillgång till kulturarvet – och resten fick erövra det bäst de orkade. Vilket betydde att bara de mest begåvade och flitiga ur “folket” hade någon chans.”

“Nästa steg, som redan kan skönjas i vissa studier, inträder då inte heller medelklassen förmedlar kultur mellan släktleden. I autodidakternas ungdom fanns en levande högkultur att ta ut kursen mot, med vidsträckta och solida rötter i överklass, borgarklass och begynnande förgreningar i arbetarklassen. Arbetarförfattarna pluggade grekisk mytologi och franska för brinnande livet, det var inte de som gjorde “finkultur” till skällsord. Det var borgarnas barn, långt senare, under min generations fantastiska försök att leka proletärer. Det var i jämlikhetens namn man raserade rågångarna mellan god och dålig konst, mellan allvar och frivolitet i underhållningen, mellan vetenskap och vidskepelse i humanistisk forskning.”

“Men när jag tänker tillbaka på de slagord om en bättre värld jag och andra privilegierade skolkamrater idisslade under de sista gymnasieåren så är det pinsamt tydligt hur litet vårt engagemang drevs av äkta medkänsla. Det var en till världsförbättrarpatos maskerad intellektuell och moralisk lättja. När kunskap och respekt för oliktänkande kunde stämplas som borgerliga styggelser så tycktes vår vegeterande, mekaniskt avfärdande attityd med ens upphöjd till högintressant livsfilosofi. Jag kom ur allt det där tidigt och smärtfritt, men jag bär med mig skammen att tillhöra en generation som inledde förstörelseverket, som bröt länken och svek plikten att föra värderingarna och kulturen vidare till nästa släktled.”