El PaĂs Semanal. El nuevo odio a los judĂos en Francia. ĂversĂ€ttning: Stig Carlsson. Tidligere oversĂŠttelser.
Mordet i Paris pÄ en av de överlevande frÄn Förintelsen, en 85-Ärig kvinna, utgör en stÀndig pÄminnelse om de antisemitiska hÄllningarna och förbrytelserna. I Europas största judiska gemenskap tÀnker en del pÄ att flytta till andra stÀder eller till Israel. Frankrike lyssnar pÄ dem, men de vet inte om det Àr tillrÀckligt för att bekÀmpa den form av hat, som nu drivs fram av den vÄldsbenÀgna islamismen. HÀr Àr nÄgra vittnesmÄl frÄn offer för den nya antisemitismen.
Det kunde ha varit ett slagsmĂ„l i kvarteret. Men det var nĂ„got annat. “Smutsiga judar,” uppfattade de tvĂ„ bröderna Jacob och Nathaniel Azoulay, nĂ€r en grupp mĂ€n – “med nordafrikanskt utseende” enligt polisanmĂ€lan – angrep dem med en sĂ„g. Framför den dĂ€r baren vid infarten till Bondy i Paris östra utkanter var de omgivna av frĂ€mmande mĂ€nniskor, som misshandlade och förolĂ€mpade dem. De trodde inte , att de skulle komma dĂ€rifrĂ„n med livet i behĂ„ll.
“Om du rör dig, dödar jag dig” skrek en av angriparna till Jacob, som lĂ„g orörlig pĂ„ marken.
Det var den 21 februari, 2017. Allt hade börjat nÄgra minuter tidigare omkring kl. nio pÄ kvÀllen. NÀr de ÄtervÀnde frÄn Paris pÄ vÀg N-3 förföljdes de av en skÄpbil, som stÀngde vÀgen för dem. En, tvÄ, tre gÄnger. Vid ett trafikljus gick Jacob fram och krÀvde en förklaring av föraren.
“PĂ„ den hĂ€r vĂ€gen gör jag, vad jag vill, din smutsiga jude.” Allt enligt polisanmĂ€lan. Han sĂ„g, att de var judar, eftersom de hade kippa, den lilla runda mössa som praktiserande judar bĂ€r.
Bröderna Azouley körde vidare och skÄpbilen fortsatte att stÀnga vÀgen. De uppfattade ocksÄ glÄpord genom det öppna fönstret.
“Stig ur,” sa skĂ„pbilens förare till Jacob.
De stannade framför baren. Sedan övergick det till handgemĂ€ng. Slagen, sĂ„gen, förolĂ€mpningarna. Bröderna kom undan, dĂ€rför att fadern till mannen, som körde skĂ„pbilen och en del andra personer kom ut frĂ„n baren och krĂ€vde att angriparna skulle lugna ner sig. “Om fadern inte hade varit dĂ€r, skulle jag varit död idag,” minns Jacob Azouley pĂ„ den resebyrĂ„, dĂ€r han arbetar. Klockan Ă€r sju pĂ„ kvĂ€llen och lokalen Ă€r full av folk, som kommer och gĂ„r, anstĂ€llda och leverantörer, en livfull stress i Paris XIX arrondissement, blandade kvarter med judisk, muslimsk, kristen och konfessionslös befolkning.
Incidenten kÀnns numera avlÀgsen. Det skulle kunna ha varit ett slagsmÄl i kvarteret. Men det var nÄgot mer.
Angreppet pĂ„ bröderna ansluter sig till en rad av förföljelser mot de franska judarna i Europas största judiska gemenskap och den tredje största i vĂ€rlden efter USA och Israel. MĂ„nga passerar obemĂ€rkta – anmĂ€lan frĂ„n familjen Azoulay rann ut i sanden – och de begrĂ€nsar sig till handlingar utan vittnen – en förolĂ€mpning pĂ„ gatan mot den som bĂ€r kippa, eller grafitti pĂ„ en synagoga – som helt enkelt gör livet mera obekvĂ€mt för offren och deras nĂ€rstĂ„ende. I andra fall har vĂ„ldet varit sĂ„ grymt att det vĂ€ckt bestörtning i ett samhĂ€lle, dĂ€r mĂ„nga sedan förra decenniet trott, att judar aldrig mera skulle behöva vara rĂ€dda. Men de misstog sig.
Siffrorna först. Omkring 1,6 % av den franska befolkningen Àr judar. Procenttalet kan diskuteras, eftersom det Àr svÄrt att definiera vad som Àr en jude. Detta hÀvdar statsvetaren Jérome Fourquet och geografen Sylvain Manternach, författare till, LŽan prochain å Jerusalem. (NÀsta Är i Jeru-salem ?), en studie om den nya franska antisemitismen publiserad 2016. Fourquet och Manternach kommer fram till den hÀr siffran genom att lÀgga ihop antalet praktiserande judar, som Àr 0,6% av befolkningen med de som utan att förklara sig som bekÀnnande judar har Ätminstone en judisk stamförÀlder. NÀsta hÀlften av de som har en judisk tro bor i Parisregionen och Àr representerade i alla samhÀllsklasser.
MĂ„nga franska judar anger – och historikerna bekrĂ€ftar det – ett nyckelĂ„r dĂ„ det som man kallar den nya hatvĂ„gen började. Det var Ă„r 2000. DĂ„ intrĂ€ffade Den andra Intifadan, en explosion av spĂ€nningar mellan israeler och palestinier i Mellan Ăstern, som Ă€ven fortplantade sig till Frankrike. 1999 registrerades 82 antisemitiska handlingar. Följande Ă„r 744 och 2004 uppgick de till 974. NivĂ„n har svĂ€ngt. Senaste tillgĂ€ngliga statistik (2017) var det mycket mindre, 311, men det har aldrig gĂ„tt ner till 90-talets siffror. HĂ€lften av rasistdĂ„den hade judarna som mĂ„l, trots att den hĂ€r gruppen bara utgör en liten del av befolkningen. Den ignoreras av majoriteten och dess problem kommer inte upp pĂ„ den akuta dagordningen. Det Ă€r bara nĂ€r de mest iögonfallande attentaten nĂ„r media,som det franska samhĂ€llet tar problemen pĂ„ allvar.
Det hĂ€nde i vĂ„ras med mordet i Paris pĂ„ Mireille Knoll, en kvinna pĂ„ 85 Ă„r, som överlevt Förintelsen. Mordet pĂ„ Knoll, knivhuggen och förkolnad i sin lĂ€genhet i Paris, kan lĂ€ggas till en rad av extremt vĂ„ldsamma brott i landet med EU:s största judiska och muslimska befolkning. GĂ€rningsmĂ€nnen till mĂ„nga av de hĂ€r angreppen – ungdomar mer eller mindre inspirerade av Jihad – visar en ny form av antisemitism olik det gamla judehatet frĂ„n den inhemska extremhögern. Marscherna i Paris och i andra stĂ€der efter mordet pĂ„ Knoll och mobiliseringen av de politiska parterna Ă€r en reaktion mot det lĂ„gintensiva vĂ„ldet mot judarna under det senaste decenniet.
“Alla mördade har en gemensam nĂ€mnare. De har blivit mördade pĂ„ grund av sitt ursprung, inte pĂ„ grund av sina Ă„sikter. Det Ă€r ett nazistiskt beteende,” sĂ€ger författaren Pierre Assouline, som skrivit romanen Retour ĂĄ Sefard, dĂ€r han berĂ€ttar om sin lĂ„nga resa för att fĂ„ spanskt medborgarskap som sefardisk jude. FransmĂ€nnen vet, att nĂ€r judarna attackeras kommer nĂ€sta steg förr eller senare, Antisemitismen tjĂ€nar som ett varningstecken.
Knolls död den 23 mars var det elfte mordet sedan 2006, som anses ha antisemitiska orsaker. Det började det hÀr Äret med kidnappningen, tortyren och mordet pÄ Ilan Halimi, 23 Är, som arbetade i en affÀr för mobiltelefoner nÀra den byggnad, dÀr Knoll blev mördad. Det fortsatte 2012 med massakern pÄ tre barn och en vuxen i en judisk skola i Toulouse. 2015 dödades fyra personer i en attack mot Supermercado Kosher Hyper Cacher i Vincennes, en förort till Paris. Detta hÀnde tvÄ dagar efter attentatet mot den satiriska veckotidningen Charlie Hebdo. Den fjÀrde april 2017 blev en 65-Ärig judisk kvinna, Sarah Halimi, misshandlad i sin parisvÄning och utslÀngd genom fönstret. Myndigheterna dröjde i motsats till fallet Knoll flera mÄnader med att erkÀnna brottets antisemitiska karaktÀr. Morden pÄ Halimi och Knoll Àr nyligen intrÀffade hÀndelser.
“Jag Ă€r inte rĂ€dd,” upprepar Roger Pinto flera gĂ„nger i telefon frĂ„n Israel, dĂ€r han har tillbringat nĂ„gra dagar i april. Han sĂ€ger ocksĂ„: “Situationen Ă€r outhĂ€rdlig.” Det Ă€r inte motstridiga pĂ„stĂ„enden: Han Ă€r utled, men tĂ€nker inte ge upp.
Den Ă„ttonde september 2017 blev Pinto tillsammans med sin fru och son offer för ett vĂ„ldsamt överfall i sitt hus i Livry-Gargan i utkanten i Paris. Angriparna dök upp klockan 8.30. “Ge oss alla era pengar. Judar har pengar,” skrek de.
NÄgra mÄnader efter telefonsamtalet berÀttar familjen Pinto i detalj om de tvÄ timmar, som de var kidnappade pÄ adressen, dÀr de bott i 37 Är. De visar stolt ett foto. Det Àr ett hus med antydan till tysk stil pÄ 300 kvadratmeter och en trÀdgÄrd pÄ 800. Det Àr en idyllisk oas i en parisisk banlieue. Det sista stÀllet dÀr man kan tÀnka sig att de skulle utsÀttas för fara.
Det var fem rĂ„nare, minns de. Familjen Pinto hade just Ă„tervĂ€nt frĂ„n semester pĂ„ Rivieran. David, som den hĂ€r dagen bodde hos sina förĂ€ldrar, steg upp först och gick ut i köket för att koka te. Tekokaren fungerade inte. Han gick ner i kĂ€llaren för att kolla elmĂ€taren och det var dĂ„ han blev angripen. “Om du inte gör,som vi sĂ€ger, dödar vi dig.” skrek de Ă„t honom. De gick upp till vĂ„ningen och angrep förĂ€ldrarna och kedjade fast alla tre. Roger kommer ihĂ„g, att de tryckte en skruvmejsel i halsen pĂ„ honom. De slet bort davidsstjĂ€rnan, som David bar i ett halsband och till sist lĂ„ste de in familjen i ett av rummen, medan de plundrade huset. Roger ringde polisen. NĂ€r de anlĂ€nde hade inkrĂ€ktarna redan gett sig ivĂ€g.
Nu Àr huset till salu och de söker lÀgenhet i Paris i kvarter dÀr de kan kÀnna sig mera sÀkra.
Familjen Pintos flyttning frÄn en banlieue, dÀr olika etniciteter och religioner lever blandade till mera homogena och sÀkra kvarter Àr inte ovanlig. NÄgon talar om en inre alya. Alya Àr ett hebreiskt ord, som betecknar invandring till la Tierra Santa. Inre alya Àr en inexakt term som mÄnga judar tycker illa om. Den beskriver flyttning frÄn osÀkra kvarter till mera sÀkra inom sjÀlva Frankrike. En rörelse, som ibland kan vara ett förspel till en autentisk alya. De senaste tio Ären har 60.000 judar gett sig ivÀg till Israel, enligt citat frÄn dagstidningen Le Monde av historikern Marc Knobel, knuten till det Representativa RÄdet för Judiska institutioner i Frankrike.
Fallet Pinto Àr vanligt i den senaste vÄgen av antisemitism: en kombination av fördomar med lÄng tradition, som nu visar sig i förföljelse av Àldre personer i deras bostÀder, mest i arbetarkvarteren. I fallet med Sarah Halimi och Mireille Knoll var angriparna deras grannar.
“Den traditionella antisemitismen frĂ„n extremhögern med bas i nationalism eller med kristna motiv Ă€r idag marginaliserad,” sĂ€ger historikern AndrĂ© Taguieff, som just har publicerat boken: JudĂ©ophobie. La derniĂ©re vague. (Judefobi. Den sista vĂ„gen). Taguieff skiljer den gamla antisemitismen “som överlever men har liten betydelse,” frĂ„n den nya antisemitismen, som uppstĂ„tt och bestĂ„r av en judefobi, som Ă€r islamiserad och jihadiserad. “Judarna i Frankrike har orsak att vara rĂ€dda, dĂ€rför att deras fysiska, sociala och kulturella sĂ€kerhet stĂ„r pĂ„ spel.” sĂ€ger Taguieff. “Jag tror, att den hĂ€r rĂ€dslan medvetet har exploaterats av islamistiska kretsar.”
Den gamla franska antisemitismen har sina rötter i extremhögern och den katolska och nationalistiska antisemitismen frĂ„n 1800-talet. Sedan uppstod ett ideologisk brott under första delen av 1900-talet – ett brott som ledde till ett latent inbördeskrig, som under andra vĂ€rldskriget tog sig konkret uttryck i ett gott samarbetsklimat mellan nazisterna och den franska regeringen. Det har att göra med det franska majoritetssamhĂ€llets förhĂ„llande till den judiska minoriteten. Och det har ett namn: armĂ©officern Alfred Dreyfus som orĂ€ttvist dömdes för förrĂ€deri.
Fallet Dreyfus delade Frankrike i tvÄ delar, och drog upp skiljelinjerna de följande decennierna: mellan konfessionslösa och pÄvetrogna, mellan reformvÀnliga och reaktionÀrer, mellan det kosmopolitiska Frankrike och det ultrakonservativa Frankrike. Den franska antisemitismen bar extremhögerns kÀnnemÀrke och frodades i början av 1900-talet och Ànda fram till andra vÀrldskriget, dÄ den franska staten samarbetade med de nazistiska ockupanterna för att deportera och utrota judarna.
SĂ„ Ă€r det inte lĂ€ngre. Som Taguieff sĂ€ger, lever det fortfarande kvar smĂ„grupper av nynazister och ultrakonservativa, liksom extremvĂ€nster dĂ€r man blandar ihop antisionism och antisemitism. Men det har förĂ€ndrats. Idag vĂ€xer sig antisemitismen stark i islamistiska kretsar och i en sektor av befolkningen med nordafrikanskt ursprung, som projicerar en blandning av sekellĂ„nga fördomar och politisk bitterhet mot sina judiska landsmĂ€n pĂ„ grund av konflikten mellan Israel – Palestina. Sin egen sociala marginalisering i Republiken tillskriver de judarna. Det Ă€r ingen tillfĂ€llighet, att den antisemitiska vĂ„gen har blivit starkast i Frankrike med tanke pĂ„ nĂ€rvaron av de stora grupperna judar och muslimer. I Frankrike bor det 770 000 judar enligt data frĂ„n Fourquet och Manternach och 5 000 000 muslimer.
Det rÄder stor enighet om att det finns en fara med antisemitismen. Det visar de ledande politikernas vilja, frÄn extremhögern till extremvÀnstern, att delta i marschen i Paris efter mordet pÄ Mireille Knoll. Marine Le Pen i Frente National, som tillsammans med retorik mot muslimer och invandring ocksÄ förenar en del sympatier med den judiska gruppen.Och exsocialisten Jean-Luc Mélenchon i La Francia insumisa (Det upproriska Frankrike); alla ville de delta i manifestationen, Àven om Le Pen och Mélenchon var tvungna att överge den pÄ grund av glÄpord och busvisslingar.
Det finns ett fĂ„tal avvikande röster kring den antisemitiska vĂ„gen. 2011 gav filosofen Alain Badiou och essĂ€isten Eric Hazan ut en bok med titeln: LĂĄ antisĂ©mitisme partout.” (Antisemitism överallt). De hĂ€vdar, att en del av den svarta och arabiska ungdomens antisemitiska stĂ€llningstaganden “inte pĂ„ nĂ„got sĂ€tt beskriver den verkliga situationen.” Stigmatiseringen av en minoritet med anklagelser om antisemitism Ă€r majoritetssamhĂ€llets vapen mot ungdomar av arabiskt ursprung.
En promenad genom de kvarter och banlieues dĂ€r de flesta attentaten har intrĂ€ffat de senaste Ă„ren hjĂ€lper till att förklara det hĂ€r fenomenet sociologiskt. Det handlar om multikulturella arbetarkvarter, dĂ€r den etniska och religiösa samlevnaden gnisslar. Vi skulle kunna göra en makaber tour till skĂ„deplatserna för de nyligen intrĂ€ffade övergreppen – och nĂ€stan alla finner man i östra Paris banlieues.- och vi skulle inte mĂ€rka nĂ„got sĂ€rskilt. Det Ă€r alldagliga platser utan historia och utan nĂ„gra spĂ„r av vĂ„ld. De motsĂ€ger iden, att det finns getton i Frankrike, Ă€ven om utflyttningen frĂ„n det inre av Frankrike skulle kunna skapa dem: En del judar, som fĂ„tt sin utbildning i offentliga skolor, föredrar nu att sĂ€tta sina barn i privata judiska skolor, dĂ€r de Ă€r mindre utsatta för diskriminering. Detta strider ocksĂ„ mot den sega fördomen om den rike juden: de som kĂ€nner sig mest hotade av den nya antisemitiska vĂ„gen Ă€r inte judar, som lever i Paris mest vĂ€lbĂ€rgade omrĂ„den, utan personer frĂ„n medel och arbetarklass, löntagare, butiksĂ€gare och pensionĂ€rer.
Konflikten Ă€r, Ă€ven om den förgiftas av krisen i Mellanöstern, vid första anblicken mest fransk. En stor del av de franska muslimerna har sitt ursprung i Algeriet, som frigjorde sig frĂ„n Frankrike 1962. Och mĂ„nga franska judar, i sjĂ€lva verket alla som intervjuas i det hĂ€r reportaget, Ă€r sefarder, som kommer frĂ„n franska Algeriet eller det koloniala Tunisien och Marocko. Alain Benhamou var 17 Ă„r, nĂ€r han kom till Frankrike frĂ„n Alger. Det var “Befrielsens Ă„r” och liksom hundratusentals fransmĂ€n av europeisk hĂ€rkomst packade ocksĂ„ judarna sina vĂ€skor och for över Medelhavet till Europa. “Jag kĂ€nner algerierna vĂ€l,” förklarar Alain pĂ„ ett cafĂ© nĂ€ra Ville-momblestationen, ett samhĂ€lle i Paris utkanter. “I motsats till vad som senare hĂ€nde i Frankrike, kĂ€nde jag aldrig av antisemitismen i Algeriet.” Inte heller i Frankrike tills början av förra decenniet. Han erinrar sig en traumatisk hĂ€ndelse frĂ„n den tiden. Hans dotter bar ett halsband med DavidsstjĂ€rna och nĂ„gra klasskamrater i den offentliga skolan i Bondy mobbade henne för det. Det var den första varningen. Den andra skulle komma nĂ„gra Ă„r senare.
22 juli 2015 pĂ„ morgonen reste Benhamou och hans hustru till Turkiet pĂ„ semester. De aktiverade alarmet, som skyddade lĂ€genheten. PĂ„ kvĂ€llen fick de ett samtal frĂ„n vaktbolaget. NĂ„gon hade tagit sig in i köket genom att krossa en fönsterruta. Benhamou tror, att nĂ€r alarmet utlöstes, försvann inkrĂ€ktarna och gömde sig i garaget. Polisen kom men sĂ„g att huvudporten var intakt och lĂ€mnade huset utan att gĂ„ in i lĂ€genheten. DĂ„ Ă„tervĂ€nde tjuvarna för att avsluta sin arbete. I ett skĂ„p hittade de fru Benhamous parfym och lĂ€ppstift. Med lĂ€ppstiftet skrev de pĂ„ vĂ€ggen: “Din smutsiga jude. Leve Palestina.” Alain Benhamou tar fram en portfölj med urklipp och dokument och visar ett foto med det antisemitiska klottret pĂ„ vĂ€ggen. “FrĂ„n och med det hĂ€r ögonblicket beslutade vi oss för att lĂ€mna Bondy,” sĂ€ger han. Han och hans fru har bott hĂ€r i 41 Ă„r. Det dröjde sex mĂ„nader innan de kunde flytta till Villemomble, lugnare,rikare och Ă€ven mindre multikulturellt. Under de hĂ€r mĂ„naderna innan flyttningen frĂ„n Bondy till Villemomble hade Benhamou ett basebolltrĂ€ vid sĂ€ngen, i hĂ€ndelse att. Att emigrera till Israel? Han tĂ€nkte pĂ„ det för nĂ„gra Ă„r sedan, nĂ€r han pensionerades, men hans barn och barnbarn bor i Frankrike. Detta Ă€r hans land.
“I Israel kĂ€nner vi oss mera sĂ€kra Ă€n hĂ€r,” svarar Mireille Pinto efter överfallet i sitt hem. Hon vĂ€ntar pĂ„ att sĂ€lja det och flytta in till Paris. Hon har sömnsvĂ„righeter och gĂ„r under behandling, men tillĂ€gger: “Att utvandra frĂ„n Frankrike skulle vara att ge dem rĂ€tt.”
Armand Azoulay Ă€r far till Jacob och Nataniel, pojkarna som attackerades med en sĂ„g i Bondy. Han Ă€r ocksĂ„ ordförande i den judiska intresseföreningen. För att undvika att identifieras som jude har Nathaniel, den yngste, upphört att bĂ€ra kippa pĂ„ gatan. Hans bror Jacob fortsĂ€tter att bĂ€ra den. Hans far pĂ„ resebyrĂ„kontoret, som han förestĂ„r, vĂ€grar att vara rĂ€dd: “Jag skall förklara varför. Som praktiserande jude litar jag helt och fullt pĂ„ Gud. Utan honom skulle vi inte vara hĂ€r. DĂ€rför Ă€r vi i grunden optimister, vilket inte utesluter att vi Ă€r klarsynta.” Att Ă„ka till Israel? Om jag Ă„ker, vad betyder det? Att det inte finns nĂ„got hopp. Det Ă€r problemet. Men det Ă€r sjĂ€lvklart, att om lĂ€get försĂ€mras, sĂ„ mĂ„ste jag övervĂ€ga det.
