se även posteringen från mit besök i Fröslev lägret d, 4 maj – mitt på sidan:
http://dansk-svensk.blogspot.com/2005_05_01_dansk-svensk_archive.html
Kämpa för det du har kärt
Av NIELS LILLELUND
Från motstånd till motstånd – för en del gamla motståndsmän från Ockupationen var och förblev det nationella det enda bärande. Inte så få av dem gick senare till motstånd mot invandrarpolitiken, på den tiden när det ofta kostade något att bli utnämnd till »rasist«, fysiska överfall m.m.
Februari 1945 i Västra Fängelsets tyska avdelning.
22-årige Sune Dalgaard sitter i sin cell och spekulerar över vad som kommer att hända. Han har varit fängslad i några månader, efter en lång väntetid har han varit under förhör och efter hand funnit ut hur mycket eller hur litet tyskarna vet om hans aktiviteter.Nu går dörren upp och en kommenderande tysk röst säger »Fertig machen, Transport!«
Fångarna delas upp i två grupper. Den ena skickas till koncentrationslägret Dachau, men Dalgaard har tur, han ska till Frøslev.»Ren rekreation,« säger han i dag med ett snett leende
Mars 1987 i Virumhallen.
Utanför håller upphetsade demonstranter på att välta byggnaden. De kastar brandbomber mot fönstren, de lyckas slå sönder ett av dem och slänga in en rökbomb i hallen så att man knappast kan andas. Sune Dalgaard står därinne och väntar på att kunna genomföra sitt föredrag vid det som ska bli mötet när Danska Föreningen grundas, bildad i protest mot flykting- och invandrarpolitiken.Utanför skriker demonstranterna: »Rasister, nazister, ska hackas till medister! [på svenska skulle man kanske säga prinskorv]«Motstånd förr och nu»En enda dog under transporten till Dachau. Det vet jag, för jag träffade faktiskt en av de som åkte åt andra hållet.
Han är i dag 83 år, fil dr i historia på en avhandling om valfångst på 1600-talet och pensionerad från en anställning i Riksarkivet. Han har just avslutat en bok om »Kansler och Kancellier – särskilt tyska – i Danmark och Holstein fram till Enväldet,« som han genom sitt medlemskap i Vetenskapliga Sällskapet »har rätt att få utgiven och förlagd i sällskapets skriftserie – eller begravningskassa,« som han litet missmodigt kallar det.
Nu skriver han sina memoarer, inte för utgivning, utan för barn och barnbarn.»Det har slagit mig att våra minnen blir kortare och kortare. Häromdagen pratade jag med mitt barnbarn, som helt uppriktigt förvånad frågade sin far om det verkligen inte alltid hade funnits bärbara datorer …«
Det förflutna och nutid
För Sune Dalgaard hänger det förflutna och nutid ihop på ett annat sätt. Och han var i långt från den enda förre motståndsmannen som anmälde sig under fanorna under de hetsiga år när utlänningsdebatten var laddad och tabubelagd i en utsträckning som få kanske kommer ihåg i dag.Framstående frihetskämpar från Ockupationen – Johannes Clemmesen, Vilhelm Krarup, Jens Tolstrup och många andra – var från starten motståndare till utlänningslagen.
Ny motståndskamp
För dem och för Sune Dalgaard handlade det om en ny motståndskamp.»Det var naturligtvis inte förbundet med livsfara – även om jag faktiskt blev hotad flera gånger. Men för en yngre människa än jag skulle det ha varit förödande, för med kontakter med Danska Föreningen var man fullständigt körd i varje akademiskt eller offentligt sammanhang. Men jag tvivlade inte på vad som var min plikt. Också i den meningen påminner situationen om Ockupationen.«
Men är det inte farligt att använda det ordet, ockupation? Utlänningslagen var och är dock demokratisk antagen av folkvalda politiker?
»Javisst. Politiken hade inte stöd i befolkningen, men ändå fortsatte folk under lång tid att rösta på de etablerade partierna – liksom de röstade på samarbetspolitikerna i det mycket omtalade valet under Ockupationen. Jens Tolstrup brukade säga att danskarna är ett folk av medlöpare. Jag vet nu inte om det är speciellt för danskarna. De flesta människor söker sin egen bekvämlighet utifrån devisen om att aldrig hålla i yxskaftet, utan låta de andra hålla.«
Korn av sanning
Beskyllningar om nazism hade väl ett korn av sanning i den meningen att Danska Föreningen drog till sig den sortens element?
»Det är klart. Det visste vi från början. Situationen i det offentliga livet var ju sådan att mycket få hade mod att säga ifrån mot det som skedde, och en förening som vår måste dra till sig extrema element. I våra stadgar står det att man inte kan bli medlem om man har haft kontakt med nazistpartiet, men några lyckades ändå smyga sig in. Det kan ju vara svårt att identifiera dem. Och alla beskyllningar hade man ju inte mycket att sätta emot, de var en del av den rutinmässiga smutskastningskampanjen. Som jag såg det var det inte mycket annat att göra än att hålla våra händer rena.«
Och det lyckades, tycker du?
»Ja, det var väl ett par missar. Dem tar jag på mig som redaktör för Dansken (Danska Föreningens tidning, red.). Jag läser långsamt och har väl låtit några saker passera som inte borde ha passerat. Men det är småsaker, så i det stora hela tycker jag inte att det finns något att anföra mot oss.«
Beskylld för nazism
Hur var det för dig som tidigare motståndsman att bli beskylld för att vara nazist?
»Lättare för mig än det måste ha varit för andra. Jag kunde ju rycka på axlarna åt de autonoma [ungefär AFA] och säga: ja men, jag kan faktiskt nazismen, jag vet vad det är, och jag bekämpade det när det hade makt.«
Varför gick du in i Danska Föreningen?
»För mig är och var det alltid det nationella som var avgörande. Inte en aggressiv utan en defensiv nationell inställning. Kom ihåg att motståndsrörelsen inte alls kan ses som ett samlat helt, folk sade ifrån utifrån vitt skilda motiv, politiska och moraliska. Vi var bara eniga om att tyskarna skulle ut ur landet. För mig var bevekelsegrunden nationell, uteslutande, och det var den också 1987. Jag brukar säga att jag blev motståndsman i mitten av 1930-talet. Då fanns det något som hette Unga Gränsvärnet, som uppstod som reaktion på nazisternas maktövertagande 1933. Jag gick in där, och då var det också demonstrationer emot oss – lustigt nog var det kommunisterna som demonstrerade mot oss, de ville väl ha monopol på det antinazistiska.«
Och så kom Ockupationen?
»Ja. Och jag började med litet spritt motståndsarbete, mest en del med illegala tidningar. Jag stod också vid stencilapparaten i Kommunala sjukhusets källare, där Informations presstjänst arbetade. Ockupationen kom mycket illa till för jag var ju mitt i studierna. På samma sätt kom arbetet med Danska Förening mycket olägligt, för då hade jag just blivit pensionär och kunde nu efter många år i Riksarkivet äntligen se fram emot att få tid till forskningsarbete. På det sättet har det alltid funnits liksom två krafter i mitt liv som drog, det vetenskapliga arbetet och den nationella förpliktelsen. Den sistnämnda måste varje gång gå först.«
Försvar för fosterlandet
Många ser en motsättning mellan att vara motståndsman och att gå till så våldsam kamp mot invandringen till Danmark?»
Tøger Seidenfaden (dagstidningen Politikens chefredaktör, red.) frågade mig om samma sak i ett TV-program. För mig är de två sakerna inte endast förenliga, utan en logisk följd av varandra. Att vara nationell är inte att vilja utvidga territoriet, utan att försvara sitt fosterland när det är i fara. Det var det då, och det är det i dag, även om behovet av Danska Föreningen väl har minskat något. Debatten har ju vänt, och många av våra medlemmar har sökt sig till Dansk Folkeparti, vilket som bekant har politiskt inflytande. Som förening är vi också bara en fjärdedel så stora som vi var.«
Vad tror du om framtidens Danmark?
»Nu har jag ju inte själv någon lång framtid, men jag är inte optimistisk. Utvecklingen har ju inte vänt, tillströmningen har bara avtagit i hastighet. Och tillströmningen av muslimer måste ju också ses som ett europeiskt problem, man kan inte betrakta Danmark isolerat. Men jag har alltid ansett att när den nationella solidariteten går åt skogen så försvinner också den sociala solidariteten. Och jag har aldrig helt förstått varför det skulle ske. Varför tillät vi att vår nationella enhet gick förlorad? Det har hänt, det ses tydligare och tydligare i form av det som man kallar ghettoisering. Politikerna står maktlösa inför detta fenomen, och jag hyser inga tvivel om att det bara kommer att bli värre och värre under de kommande åren, om vi inte verkligen kan vända skutan.«
lillelund@jp.dk
*dansk sång, symbolisk förmotståndsrörelsen, numera vanlig på begravnigar:
(Tekst: Chr. Richardt, 1867)
Altid frejdig, når du går
veje, Gud tør kende,
selv om du til målet når
først ved verdens ende.
Aldrig ræd for mørkets magt!
stjernerne vil lyse;
med et fadervor i pagts
kal du aldrig gyse.
Kæmp for alt, hvad du har kært;
dø, om så det gælder,
da er livet ej så svært,
døden ikke heller.
