En intervju med avgående chefredaktören på DN, Hans Bergström

DSM – samtal med Hans Bergström

När Robert Huntford korn med sin bok The New Totalitarians så blev ju reaktionen i Sverige längs efter hela spektrat, att det var en skymf att skriva på det här sättet om Sverige. Jag vet att det också var svårt att hitta ett förlag som översatte och gav ut boken. Inget av de stora förlagen visade intresse. Så småningom korn den ut på ett litet, okänt förlag. Och jag vet att den är bortplockad på ett antal svenska bibliotek. I dag omnämns Sverige då och då i utländsk press som en enpartistat och det utan att det egentligen blir någon reaktion liknande den som mötte Huntfords bok för nu lite drygt 30 år sedan. Skall vi tolka det som att vi här i Sverige har accepterat att så är det?

Hans Bergström: Jag tror det. Och det är ett faktum att Sverige är en enpartistat. Vi har nästa val år 2006. Om socialdemokraterna vinner då är de uppe i 16 år på en ny hegemoniperiod. Det är tillräckligt lång tid för att de anpassningsmekanismer, som konstituerar en enpartistat skall hinna sätta sig. Vi såg det under den tidigare socialdemokratiska hegemonin på 44 år. Det är oerhört underskattat vilka effekter det här har.

Ett skäl för denna underskattning är att vi fått uppleva en del goda ekonomiska effekter av de reformer som regeringen Bildt genomförde och som gav oss en hygglig ekonomisk dynamik. Regeringen Persson har kunnat dra nytta av detta. Men för varje år som går med en socialdemokratisk enpartistat så rullas det här tillbaka.

Ett annat skäl är att man i gemen inte är klar över vilka enorma maktmedel, som en regering har utan att behöva gå till någon riksdag. Till detta kommer själva anpassningen. Överallt i samhället utgår man
ifrån att om ett år, om fem år, om tio år kommer det att vara socialdemokraterna som styr.

Man skall också komma ihåg att Sverige konstitutionellt är som gjort för en enpartistat. Vi har ingen uppdeIning mellan den lagstiftande församlingen och den exekutiva makten. Vi har ingen utskiftning av makt mellan olika nivåer. Staten kan ytterst styra över kommunerna. Vi har ingen författningsdomstol. Dessutom har vi en fackföreningsrörelse som är lierad med staten-socialdemokraterna.

JG: Hur menar du att detta konkret fungerar?

HB: Man ser det tydligt på friskoleområdet. Man har makt att tillsätta en generaldirektör för Skolverket med socialistisk inriktning. Alla inom verket anpassar sig sedan till signalerna. På detta sätt kan man på område efter område stoppa de fria sfärerna. Det sker successivt utan att det syns så mycket.

JG: Själva

begreppet enpartistat förknippas ju vanligen med stater som gamla DDR och i det sovjetockuperade Central- och Östeuropa. I formell mening är ju Sverige ändå en demokrati. Men hur länge kan en enpartistat operera och utvecklas på det sätt du här beskriver, innan man tvingas att fråga sig: Är Sverige en demokrati?

HB: Sverige är en demokrati. Sverige är också vad gäller det ekonomiska systemet inbäddat i de stora fria marknadssystemen. Här spelar vår anslutning till EU en viktig roll. Farlig gradvis utveckling bort från demokrati och öppet samhälle

JG: När det gäller demokrati eller inte demokrati beror det dock på vilka krav som ställs för att en stat skall anses kunna gälla som en demokrati. Om vi tar de kriterier som ställs vad gäller demokratisk konstitution och ett väl fungerande rättssamhälle för att tidigare östdiktaturer skall kunna tas upp som medlemmar i Europarådet eller bli anslutna till EV, är dessa så stränga, att man kan fråga sig om Sverige av i dag och ännu mindre om enpartiprocessen får fortgå ytterligare kan anses leva upp till dessa kriterier.

HB: Att det sker en gradvis utveckling som gör att det blir farligt håller jag med om. Det gäller inte minst inom rättsväsendet. Dels genom utnämningspolitiken, dels genom lyhördhet. Vi kan se en urholkning av det civila samhället. Lyhördheten tränger undan civilkuraget, som blivit en allt knappare resurs. Vi kan också se hur det sätts allt snävare gränser för vad som uppfattas som legitima åsikter för att kunna vara en respekterad deltagare i debatten i det svenska samhället. Ta Per Ahlmark som ett exempel. Jag har under det sista året i så många kretsar med kopplingar till eliten hört, hur man tyckt att han blivit alldeles konstig och extrem: Skall ni verkligen ha honom kvar på DN som kolumnist? Även internt har sådana frågor ställts. Helt enkelt starka synpunkter på temat, att han inte borde få skriva i DN. Ändå är det så att han internationellt sett svarar för vad som uppfattas som en rimlig analys och dessutom visat sig vara väldigt förutseende.

JG: Om det nu finns krafter som vill mota ut Per Ahlmark, som är en etablerad debattör, måste man fråga sig, vilka möjligheter finns det att nyrekrytera debattörer med åsikter som i det ena eller andra avseendet inte stämmer med hur det skall tyckas?

HB: Det vi talar om här är delvis mycket subtila mekanismer. Vi skall heller inte glömma att Sverige sedan århundraden är ett auktoritativt koncensussamhälle, dä utstötningsmekanismerna socialt kan vara mycket starka. Alla känner alla och nätverken finns. Man behöver inte sätta in polis för att stoppa någon. Det finns betydligt subtilar metoder – vilka som kan komma ifråga för olika tjänster vilka som kan utses, vilka som anses legitima i debatten.

Man får när det gäller demokrati modell Sverige int glömma att det inte bara handlar om att det finns en grupp som sitter i ledningen för landet. Vi har också att göra med en mentalitetsförändring hos folket. Man kan ha en majoritet bakom makten och på det sättet demokrati men man samtidigt ändå lyckas åstadkomma en fundamental förändring av samhällskaraktären. Det är min stora oro att vi här är inne i en utveckling utan återvändo. Att vi har uppnått en point of no return.

JG: Eftslags självvald demokratiavveckling.

HB: Ja, i den meningen att det svenska folket hamnat i sådana beroendeförhållanden, att man inte kan tänka sig någon annan ordning än den nuvarande och att maktbasen för socialdemokratin blivit så stark att det inte går för någon borgerlig riktning att få majoritet för en annan politik. Sverige på väg mot ett “Sovjet Light”?

JG: Du säger att det som sker, det sker så subtilt. Det är lite av det jag avsåg när jag i förra numret av DSM gav uttryck för meningen, att Sverige är förvisso inte något Sovjet men Sverige är på väg att bli ett Soviet Light.

HB: Det finns två beröringspunkter med sovjetsystemet Det ena är att det finns en nomenklatura. Vissa människor accepteras, andra accepteras inte. Och ju längre socialdemokraterna sitter vid makten får detta genomslag genom det sätt på vilket man använder sig av utnämningsmakten. Det andra är den mentalitet som brer ut sig.

JG: Detta med den i Sverige förändrade mentaliteten upplevde jag starkt under den tid – närmare 15 år – som jag levde i min – som jag kallar det – franska exil. Då tyckte jag mig mellan besöken hemma i Sverigekunna konstatera en successiv förändring i den allmänna mentaliteten. Sverige framstod som från besök till besök allt gråare. Människorna gav intryck av att sjunka ner i tristess. Man ändrade nästan språket. I stället för jättebra på frågor om hur det stod till pratades det om läget. Hur-är-Iäget? hade blivit ny hälsningsfras. Sverige blev, upplevde jag det, alltmer DDR-likt.

Det Sverige som Hans Bergström lämnar efter midsommar för att bosätta sig i USA är ett annat Sverige än det Sverige han växte upp i på 50-talet. Han blir sorgsen när han tänker på allt det goda i den svenskatraditionen som nu håller på att slås sönder – arbetsamheten, påhittigheten, ingenjörstraditionen, ärlighetstraditionen, självansvaret.

HB: Detta är i mycket stor utsträckning en följd av socialdemokratins prägling av det svenska samhället. Torsten Svensson – statsvetare i Uppsala – har skrivit en avhandling om socialdemokratins dominans, där han visar hur ATP:s utformning, hur den nya sjukförsäkringen liksom hela karaktären av den offentliga sektorns utbyggnad under 60-talet var mycket medvetet gjord för att attrahera tjänstemannagrupperna. Detta för att partiet skulle kunna kompensera sig för nedgången i antalet arbetare av traditionellt slag. Man övergick också till att tala om löntagare i stället för olika tjänstemannaprofessioner. Det var inte längre adjunkter, det var inte längre sjuksköterskor. Alla – arbetare liksom tjänstemän – blev nu löntagare och alla blev helt beroende av de offentliga systemen. Till detta kom

Jämlikhetsvågen under 60-talet, som resulterade i en relativ sänkning av lönerna för de välutbildade samtidigt som självkänslan sänktes hos tidigare stolta professioner. Alla skulle betrakta sig som löntagare, som ingående i det stora allomfattande löntagarkollektivet. Efterhand kom flera av dessa tidigare medelklassgrupper ner i lönenivåer, som gjorde att de började betrakta sig som låglönegrupper. Sjuksköterskorna och lärarna är tydliga exempel på detta.

På detta sätt förändrades självbilden hos de som normalt i ett samhälle är starka professionella grupper. Vi fick en proletarisering av medelklassen. Dessa tidigare medelklass- grupper förvandlades till löntagare och låginkomsttagare i en socialdemokratisk stat. I stället för stolthet över den egna professionen spred sig avundsjuka gentemot grupper som har det bättre. Här har vi en viktig förklaring till den mentalitetsförändring som kommit att göra sig gällande. Vad det handlar om är en politiskt medvetet åstadkommen mentalitetsförändring som nu gått mycket långt. När en sådan förändring kunnat pågå i årtionqen, blir den mycket svår att reversera.

Vi har också kunnat se att här en valrörelse följer deh socioekonomiska dimension, som socialdemokraterna på det här sättet lyckats skapa, så har de borgerliga partierna inte en chans. Det är endast när man lyckats mobilisera någon annan dimension – exempelvis kärnkraften 1976 eller invandringen med Ny Demokrati 1991 – som man lyckats erövra majoriteten. Detta sätt att vinna maktenförstör dock samtidigt möjligheterna att använda den genom de komplikationer i själva maktutövandet som då uppstår. Rättsstatens underordning i förhållande till Den Politiska Makten

JG: Vi har också det beroendeförhållande som tycks ha vuxit fram vad gäller rättsstaten visavi den politiska makten.

HB: Också här har vi fått en proletarisering vad gäller levnadsomständigheter med de effekter detta fått på självkänslan. Alla skall göras till löntagare. Inte ens domare skall få känna sig som något annat. Tidigare var domaren en ämbetsman och innehavare aven viktig och i förhållande till den politiska makten självständig roll.

JG: Samtidigt har vi fått en politisering av rättsväsendet. Ta när Lennart Geijer som Palmes justitieminister gjorde ett slags personalrevolution uppifrån och sade upp långa raden domarförordnaden och tvingade de, som ville fortsätta som domare att ansöka om nytt förordnande. På det sättet kunde en politiskt styrd gallring ske.

HB: Ja, även inom detta för en demokrati viktiga område har den politiska maktkedjan fått ett stort inflytande. Signaler avges och signaler skall avläsas, tolkas och tillämpas. Detta i stället för att tillämpa vad som vuxit fram som en rättstradition med sina från den politiska makten oberoende värden. Mediernas verklighetsbilder systematiskt socialistiska

JG: Vilken roll spelar medierna för den mentalitetsförändring vi här talar om?

HB: Medierna spelar en stor roll. Om man systematiskt ifråga om varje verklighet i grunden har den socialistiska tolkningen så kan detta inte undgå att ha inverkan på människornas verklighetsbild. Värderingar tas inte ur tomma luften utan präglas av en viss naturlig konservatism i den meningen att de färgas av där man befinner sig, de system man är beroende av, den skola man går i etc. Det andra är den indirekta erfaringen. Det är ju få som utifrån egen personlig erfarenhet fullt ut kan bedöma olika förhållanden i vårt samhälle eftersom ju samhället är så komplext. Man blir då beroende av de verklighetsbilder man matas med genom radio, tv och tidningar och dessa verklighetsbilder är systematiskt socialistiska.

JG: Du talar om mediernas roll, något som – när denna roll granskas och diskuteras – omnämns som just mediernas roll. Man talar i sådana sammanhang om medierna som ett slags kollektiv. Medierna bärs ju ändå upp av en massa individer – journalisterna. Hur kan det komma sig att alla dessa dock individer på det hela taget kommit att uppträda som en ensartat tyckande grupp dithän att man som något nästan självklart omnämner dem som medierna?

HB: Det finns här en viktig utvecklingsfaktor, nämligen skapandet av en journalistkår. Tidigare var det en föreställning att man hade olika tidningar med olika uppdrag med olika partifärg. Kanske också att det fanns en skillnad mellan tidningarnas och etermediernas uppdrag. Men successivt från slutet av 60talet med Lars Furhoff och andra så förvandlades journalistiken till en journalistprofession som skulle ha en ensartad utbildning och stå för ett och samma perspektiv. Dessutom med en egen självkänsla om rätten att hävda detta perspektiv. Denna våg från 1968 och framåt med journalister utbildade på journalisthögskolor har ju trängt in mer och mer i medierna via de rekryteringar som skett och som samtidigt ersatt en äldre journalistgeneration. Journalisthögskolorna motsvarighet till DDR:s partiskolor?

JG: Kan det vara riktigt att betrakta de svenska journalisthögskolorna lite som motsvarigheten till de partiskolor man hade i DDR och på andra håll österöver?

HB: Jag är inte så säker på att man utbildar på det sättet men det har också att göra med rekryteringen. Det är övervägande grönvänsterungdom som söker sig till journalisthögskolorna och det – tror jag – därför att man ser en möjlighet att genom journalistyrket påverka samhällsutvecklingen.

JG: Du säger att du inte är säker på att utbildningen sker på det sättet. Det beror naturligtvis på hur man gör upp kursplaner och vilken litteratur som är basen för utbildningen. Här finns stora möjligheter tillpolitisk eller om man så vill uttrycka det subtil styrning. Självbilden av att vara kritisk stämmer dåligt med ett kritiskt förhållningssätt till Den Politiska Makten

HB: Det är lite märkligt att en journalistkår och medier som har som självbild att man ägnar sig åt kritisk granskning av makten samtidigt förhåller sig så okritisk gentemot den statsbärande makten och maktideologin i Sverige. Olof Petersson talar om journalismen som en särskild ideologi uppbyggd kring tre storheter. Där finns makten, folket och journalisten som har till uppdrag att berätta för folket att det är bedraget av makten. En onekligen ganska enkel världsbild.

Att en kår med denna självbild och denna ideologi är så okritisk i förhållande till den ideologi och de synsätt som bär upp makten i Sverige är rätt underligt. Det kan som jag förstår bara förklaras med att ungefär hälften av dagens svenska journalistkår röstar på vänsterpartiet och miljöpartiet. Och tar vi de tre partierna bakom den nuvarande regeringen så handlar det om mellan 70 och 75 procent – minst. Dessutom visar Lennart Weibulls och andras forskning att inom respektive parti ligger journalisterna vänster om snittet för respektive parti.

JG: Dessutom har man intrycket att journalister med vänsteråsikter är betydligt mer aktiva än journalister till äventyrs borgerliga värderingar och synsätt.

HB: Det ligger lite i sakens natur. Journalister med vänsteråsikter har en ideologiskt mycket mer aktivistisk samhällssyn. När fler blir fler och färre blir färre tystnar de få

JG: Sedan är sammanhållningen bland vänsterjournalister större än vad den är bland journalister med en till socialistiska synsätt kritiska journalister.

HB: När det blir en kritisk massa… Om det är tre fjärdedelar eller 80 procent på en redaktion, som har en viss grundsyn, tenderar de övriga att tystna. Dom kan tänka, dom kan tala med gelikar utanför redaktionen men i redaktionella diskussioner är dom inte särskilt aktiva med att hävda sina ståndpunkter.

JG: Hur ser den kritiska massan ut på Dagens Nyheter?

HB: Det växlar en del med ämnesområde. Journalistklassen är dessutom socialt sett en medelklass. När det gäller en del frågor som att resa fritt i Europa, EU-medlemskap, delvis när det gäller friskolor och kooperativa daghem så är bilden mycket mer varierad. Men när det gäller frågor som bidragsberoendet till staten och att den höga sjukfrånvaron inte har något att göra med incitament utan det bara beror på dålig arbetsmiljö, att skattesänkningar är fel; förmögenhetsskatt är bra, mer lika löner oavsett utbildning är önskvärd… I sådana frågor har jag uppfattningen att tre av fyra anlägger ett socialistiskt perspektiv. Det gäller också synen på USA.

JG: Och detta slår igenom på vad som blir tidningens policy…

HB: Det finns här två aspekter. Det ena är kåren som korn in och som utbildades på journalisthögskolorna under 60-talet och senare. Det andra är att journalisterna har en stor självständighet, när det gäller att formulera sitt eget uppdrag. Som redaktionell ledare kan man ändra strukturer genom att tillsätta nya chefer successivt, man kan ge signaler om vissa förändringar, hur tidningen skall se ut och så vidare men när en artikel skrivs och när en rubrik sätts så finns det ett enormt utrymme för den enskilde journalisten att välja vinkling. Bidragsdebatten tränger ut debatten om de riktigt stora frågorna

JG: När debatten i Sverige hettar till, handlar det väldigt mycket om bidrag hit och dit, om hur den eller den inte blivit hjälpt utan hamnat i den eller den situationen medan utrymmet för övergripande frågor om de enskilda människornas frihet och utrymme för egna initiativ trängts undan. Handlar det ombidrag eller förmåner är det ofta möjligt att mobilisera en alIdeles våldsam journalistisk aktivitet.

HB: Jag har förvånats över att det inte finns vissa förändringar som lyckats väcka medborgerlig vrede och som inte handlar om detta med bidrag och förmåner. En sådan förändring är att vi inte längre har ett fungerande polisväsen. Ringer man i Stockholm och behöver polis så finns det ingen att skicka. Samma ute i landet där poliskontoren läggs ner i en utsträckning att stora områden blir bokstavligt polisiära vita fläckar. När den grundläggande rättstryggheten på detta sätt försvinner borde det vara en så stor sak att det borde väcka reaktion. Det handlar ju här om en av det ordnade samhällets mestgrundläggande funktioner.

JG: Som inte minst anmärkningsvärt framstår att den politiska oppositionen inte lyckats aktivera frågan om den havererade rättstryggheten. Och detta du tidigare nämnde att Sverige inte har en författnings domstol till skillnad från vad jag vet varje annat rättssamhälle världen över värt namnet. Inte heller det är en fråga som drivs av något av de borgerliga partierna – i varje fall inte på det sätt man borde kunna förvänta. Rättstryggheten och skolan är utsatt för systematisk förstörelse

HB: En annan fråga utöver detta med rättstryggheten som inte fått det genomslag man kunde förvänta är frågan om skolan. Där har vi alltsedan 60-talet haft en systematisk och medveten förstörelse av den gamla kunskaps- och kompetensskolan samtidigt som vi fått en successiv upplösning av ordningen iskolarbetet. Detta har kunnat ske som ett led i den regerande socialdemokratiska politiken trots att vi vet att en stor majoritet av folket vill ha en bra kunskaps- och kompetensinriktad skola. Uppmärksamheten på problemen har också varit stor. Ändå har nedrustningen av kunskaps- och ordningsskolan inte drabbat det statsbärande partiet på det sätt man hade kunnat förvänta.Tillväxten och tillväxtens förutsättningar – frågor som marginaliserats

JG: En annan sådan fråga är den om tillväxten och vad som förutsätter tillväxt.

HB: Ja, och då kommer man in på den betydelse som forskningen har. Jag har följt hur forskningen fått betydelse för tillväxten i en lång rad länder som USA, Finland, Kanada, Italien, England… Jag ser det som en tragik att Sverige inte längre hänger med samtidigt som forskningen befinner sig mitt uppe i ett enormt spännande skede. Många länder inser detta och gör storsatsningar. Inte minst på det medicinska området, där Sverige har så utomordentligt goda förutsättningar. Ändå är Sverige det enda landet i Europa som sänker sina forskningsanslag. Ta också detta med att Finland har ett vetenskapsråd som får dubbelt så höga anslag som det svenska och där statsministern personligen engagerat sig för forskningen som en topprioritet. Vi har så förmögenhetsskatten som det är omöjligt att avskaffa, trotsatt den så uppenbart håller tillbaka tillväxten. Om det är snart sagt alla bedömare överens men ändå går det inte av politiskt doktrinära skäl att avskaffaden och att sänka den samlade kapitalbeskattningen till en internationellt konkurrenskraftig nivå.

Detta – både detta med de minskade forskningsanslagen och det omöjligai att avskaffa förmögenhetsskatten men också det vi tidigare talat om gällande förfallet inom polis- och rättsväsendet – är en direkt följd av att bidragsutgifter tränger ut allt annat i statsbudgeten. Man vågar inte göra justnågonting åt sjukförsäkringen och de skenande sjukskrivningstalen av rädsla föratt få en strid med facket. Till detta kommer de låsningar som ligger i de fördomar som styr jämlikhetspolitiken, den fördelningsfundamentalism som präglar Sverige och som slår ut alla andra värden och realiteter.

Sammantaget har detta gjort att framtidsfrågorna – det som handlar om forskningen och tillväxten – inte finns i centrum för den politik, som förs i Sverige och som heller inte finns med på det sätt som de borde så länge det är med vänsterpartiet och miljöpartiet som Persson utformar politiken.

Vi har nu en statsledning som är helt upptagen med att manövrera från kvartal tillkvartal för att behålla makten. För forskningen och tillväxten och därmed landet får detta på sikt förödande konsekvenser.Hans Bergström ser två stora brytpunkter för utvecklingen i Sverige

JG: Det du beskriver som situationen i Sverige av i dag och vad vi har att vänta framöver är naturligtvisresultatet av många års utveckling. Ser du någon brytpunkt, något skede då den negativa trenden startade upp?

HB: Jag ser två stora brytpunkter. Det ena är det som Torsten Svensson har beskrivit och som centralt gäller ATP och dess införande efter valet 1958. Dessförinnan fanns det stora strukturer och civila sfärer av ett annat slag än vad vi nu har. Vi hade då ett försäkringsväsen, som hade kunna! erbjuda en utveckling mot en större mångfald när det gälle att erbjuda till olika förutsättningar anpassade lösningar. Genom ATP-segern fick socialdemokratin en sådan legitimitet att det blev fritt fram för socialdemokraterna att regera under hela 60-talet utifrån en modell enligtvilken allt skulle byggas upp i statens regi.

JG: Det som kom att kallas Det Starka Samhället

:HB Ja, och detta kom att – som Torsten Svensson visat – att förändra perspektiven hos medelklassoch tjänstemän. En process som ägde under perioden 1958-70. Den andra stora brytpunkten är 1968-70. Även om det under 60-talet var en satsning på höga skatter och utbyggnad i offentlig regi, så upprätthölls Tage Erlanders syn på utbildning och forskning. Erlander var – som Torsten Svensson visat – mycket noggrann med att före satsningarna på den offentliga expansion, som sedanföljde, ta reda på om det fanns en tillväxtgrund som kunde bära expansionen. Han kallade in forskare för att beräkna förväntad produktivitetsutveckling inom industrin och vilken kapitaltillväxt man kunde räkna med.

Men någon gång 1968-70 förändrades också synen på tillväxtpolitiken. Man nedmonterade till exempel. den svenska kunskaps skolan med argumentet jämlikhet. Ingen fick bli förmer än någon ann. Detta innebar också en allvarlig nedvärdering av andra viktiga kompetenser i ett samhälle än de teoretiska, såsom handens, hantverkets och den emotionella intelligensens omistliga yrken.Olof Palmes roll för den negativa trenden

JG: Här finns en tydIig skillnad mellan Erlanders och Palmes synsätt.

HB: Ja, Palme var ju utbildningsminister från 1967 och fram till att han blev statsminister 1969. Ochdet var som utbildningsminister han under intryck av Alva Myrdals jämlikhetsrapporter och hela den vågen drog ner språkundervisningen på grundskolans högstadium med – tror jag 7-8 timmar för att kunna ge ombudsmän och andra utrymme för att berätta om facket, samhället och jämlikhetspolitiken.Karin Hadenius har klarlagt detta i detalj i sin betydelsefulla avhandling om jämlikhetssynen i soci- aldemokratisk skolpolitik.

JG: Vi har mycket lite av diskussion och analys när det gäller Palmes inrikespolitiska insatser. Det är som att Palme genom det sätt på vilket han gick bort blivit kort och gott Palmemordet. Som den ikon han kommit att framstå för sitt parti är det en smula egendomligt, att ingen gjort någo riktigt bokslutnär det gäller dessa insatser.

HB: Yrsa Stenius har skrivit att Palme var varken före eller efter sin tid, han var mitt i sin tid. Till skillnad från bilden av honom var han till stora delar en opportunist. När 68-vågen kom som en del av Vietnamdebatten och Amerikakritiken men också jämlikhetsvågen och auktoritetsupproret med för Sveriges vidkommande medbestämmandelagarna, inriktade sig Palme på att fånga upp dessa strömningar. I mycket handlade det om en tidstendens som under åren 1968-70 fanns i många länder men det var bara i Sverige som det fick ett sådant enormt institutionellt genomslag. Man gjorde om hela skolan på ett bestående sätt och avskaffade gamla samarbetstraditioner på arbetsmarknaden. Vågen är inte konstig att förklara men den verkan som den fick i Sverige är anmärkningsvärd. Finland upplevde samma våg under två eller tre år men sedan återuppstod de gamla traditionerna – exempelvis bildnings- och kunskapsidealen vad gäller skolan. Jag tror inte att genomslaget i Sverige kan förklaras på annat sätt än med det socialdemokratiska partiets dominans och desssätt att äga den svenska staten.Näringslivets anpassning till EN PARTI STATEN

JG: En dominans som blivit allt tydligare allteftersom den politiska oppositionen tröttnat. Men utöver detta med frånvaron av en aktiv och vital opposition finns det inte längre några tydliga och engagerdade företrädare för näringslivet och företagandet. För tjugo, trettio år sedan fanns det ett aktivt Industriförbund med Axel Iveroth. Vi hade det av riksdagsmannen Erik Hovhammar ledda Företagarförbund med bland annat Bo Sillen som en frisk fläkt. Själv var jag aktiv VD i Marknadsförbundet. Och vi hade fram till sen tid ett aktivt Skattebetalarnas Förening. Och både lVI och SNS lämnade bidrag till debatten på ett helt annat sätt än vad som sker i dag. Inte heller Timbro hör av sig på samma sätt som tidigare då Sture Eskilsson var drivande. Överallt där det fanns arenor för att driva företagandets ideologi och synsätt har det uppstått tomrum.

Vi hade Bankföreningen med ömsevis Tore Browaldh och Lars-Erik Thunholm som allmänt respekterade företrädare. I dag finns ingenting av detta. Och vad man än kan säga om Sören Gyll så inte är han någon näringslivets och företagandets ideolog. Vad betyder detta?

HB: Det betyder mycket. Och det är mycket intressant att det har kunnat bli på det sätt du säger. En sak som är för lite uppmärksammad är att tidigare upplevde alla att detta ändå var det land dom skulle bo och verka i men också påverka. Upplevde man att det gick snett i det här landet så var det här manmåste protestera och göra sig gällande. Nu har man exitstrategier på detpersonliga planet. Jag själv är ett uttryck för detta. Jag behöver inte bo här och har också tagit beslutet att lämna Sverige.

Socialdemokratin har kombinerat två saker som fått betydelse för detta: Det ena är ett totalt öppnande för utförsäljning till utlandet av svensk industri och inga kontroller av kapitalrörelser. Det andra är ett skattesystem som gör att det inte finns möjlighet för svenska ägare att konkurrera med utländska ägare samtidigt som villkoren för den privata beskattningen gör att det är mycket attraktivt att lämna landet. Sammantaget har detta gjort att vi fått en dramatisk exitrörelse. Av de 500 omsättningsmässigt största svenska företagen är nu drygt hälften utlandsägda. En stor grupp av det ledande direktörs- och entreprenörs skiktet har lämnat landet eller kommit att arbeta för utlandsägda företag på ett sätt som gör att det inte är till den svenska staten man vänder sig när man vill framföra sina synpunkter på den politik som för.

JG: Just detta vare sig förklarar eller ursäktar själva organisationernas uppenbara passivisering. Och organisationsledarna är inte särskilt disponerade för att utgöra en exitgrupp. Snarare förefaller mig förklaringen vara hur man på senare år kommit att rekrytera ledarna till dessa organisationer. Som jag ser det har rekryteringen kommit att gälla personer, som min själ inte har någon vidare förankring i en det fria näringslivets och företagandets ideologi. Ta exempelvis Arne Johansson som plötsligt blev ordförande i Företagarnas Riksorganisation – ett före detta socialdemokratiskt landstingsråd och kompis med Göran Persson. För mig ser det nästan ut som att gramscitänkandet om infiltration lyckats fira triumfer även inom denna sektor av svenskt samhällsliv. Hans Bergström varnar för en ny anpassningsvag liknande den på 60-talet

HB: Man skall vara oerhört uppmärksam på risken för att vi får samma anpassning som på 60-talet. Den lärdomen kan man lära av historien. Socialdemokratin vann stort 1958 och cementerade då ett långvaraktigt maktinnehav. Vad vi då fick uppleva var en väldig borgerlig defaitism och anpassning även från näringslivets organisationers sida till det som var makten, som det då ansågs att man måste hålla sig väl med. Jag ser en väldig risk att vi får samma utveckling nu.

JG: Eller snarare att vi befinner oss mitt i en sådan utveckling.

HB: Det tror jag. Det gäller att inte gå ut och storma för mycket på gator och torg utan det gäller att bygga upp goda kontakter, dom här kommer ändå att vara vid makten fem, tio år till. Som skatteminister gjorde Thomas Östros ingenting för att göra skattesysteme rimligare men han är en mycket trevlig person och har stor förmåga att avväpna sina kritiker. Och Göran Persson är enormt skicklig på att charma. Det gäller at inte ha några illusioner om s-maktens karaktär; svensk socialdemokrati är först som sist ett maktparti. Man får inte från näringslivets organisationer låta sig köpa av ett kafferep. Det ären stor risk att man gör det och det är väldigt viktigt att man inte gör det.

Jag tror dock att Ebba Lindsö, nya VD:n för Svenskt Näringsliv, har mindre av illusioner och inte så lätt låter sig imponeras av maktens boningar.

JG: Du skall nu lämna Sverige. Du har i många år vid DSM:s årliga omröstning Sveriges viktigaste opinionsledare fått en hög ranking. Kommer du att sakna ditt deltagande i den svenska debatten?

HB: I den mån jag inte är här så är det den svenska naturen jag kommer att sakna, tallskogen med lingon en kristallklar oktoberdag. Sverige har en fantastisk natur även om det finns motsvarigheter även i USA. När det gäller debatten kommer jag att fortsätta att delta i den, även om det inte blir på samma sätt som när man dagligen följer den svenska diskussionen.

Låt mig i det här sammanhanget också säga, att jag tycker att jag har gjort en ansträngning i några frågor. En är skolpolitiken under nu ett tiotal år. Ett annat är forskningen. Ett tredje är polisfrågorna som jag också drivit hårt. Men samtidigt ser jag att just ingenting hänt bortsett från friskolereformen. Istället ser jag hur de socialistiskt dominerande institutionerna återtar mark.

Det blir ingen forskningssatsning. De skolreformer som varit tas tillbaka. Polisen nedrustas ytterligare och den riktigt tänkta närpolisreformen har havererat Jag kan dock med visst gott samvete säga att jag försökt att göra! en insats.

Jag kommer nu att i stor utsträckning ägna mig åt annat – andra projekt – än att fightas i den svenska dagsdebatten

JG: Låt mig å min sida tacka för det här samtalet och samtidigt önska dig lycka till med de projekt du nu närmast kommer att ägna dig åt och som jag i någon form hoppas att kunna återkomma till i DSM.

 

24 mars 2003 kl. 22:30,Av: Claes Kastholm Hansen, författare och journalist, Berlingske Tidende

Pysselbo demonstrerar mot kriget i Irak. För krig finns inte i Pysselbo. Alltså kan det inte heller finnas i världen. På Pysselbo håller man alltid med den svagaste. Därför håller Pysselbo med Saddam. Men Pysselbo är ursäktad. De har nämligen blivit uppfostrade obönhörligt hårt. Till att bara erkänna de mjuka värdena. Man har tagit historien från dem.
Det var under en av de senaste dagarnas häftiga demonstrationer på Christiansborg Slotsplads mot den amerikansk-brittiska krigföringen i Irak och Danmarks på det symboliska planet betydelsefulla deltagande i den som det slapp ut.
»Vem håller du på« frågade TV-reportern en demonstrant, en flicka som väl var en 14-15 år.
»Saddam,« svarade hon.

Pysselbo hade talat. Pysselbo håller med Saddam mot »massmördaren Bush« och mot »Fogh, som har blod på händerna«, som några av den ca 7 000 människor stora demonstrationens paroller löd. En annan paroll satte likhetstecken mellan Hitler och Bush.

Denna demonstration var – liksom de övriga som vi har sett sedan Irak-krigets utbrott – i överväldigande grad dominerad av skolelever, gymnasieelever och andra mycket unga.

»Varför har Saddam blivit sådan,« frågade en annan flicka, som dock var klar över att Saddam Hussein ändå inte är en Guds ängel. Det var i radion, i ett program, där barn frågar om kriget, så hon var nog något yngre än demonstranten, som höll med Saddam. I hennes nästa mening låg fröet till hennes eget svar.
Hon sade: »Är det för att han har haft en dålig barndom?«Pysselbo hade slagit till igen.

Vid en annan av de senaste dagarnas demonstrationer tillfrågades tre av de mycket unga demonstranterna varför de deltog i demonstrationen. »För att vi är emot krig och för fred,« svarade de. »Kan det aldrig finnas situationer, där det är nödvändigt att gå i krig,« frågades de. »Nej,« svarade de som med en mun, »man kan alltid prata tillsammans om det.«
Pysselbo finns överallt. Låt oss ta den unga demonstranten som kom att säga att hon höll med Saddam. Det är troligt att hon skulle ha tagit litet tillbaka om hon hade blivit litet närmare pressad. Men det ligger något symptomatiskt i hennes spontana svar. Varför håller hon med Saddam? För att han – så som hela situationen har presenterats – är den svagaste. På ena sidan den mäktiga amerikanska angreppsmaskinen med dess överlägsna teknologi och självsäkra talesmän. På andra sidan det värnlösa Irak med den ensamme Saddam. Många mot en.

Och i Pysselbo håller man alltid med den svagaste. Saddam blir mobbad. Därför håller hon med honom. Låt oss ta flickan som i radion frågade om Saddam hade haft en dålig barndom. I Pysselbo har det inpräntats i henne att man alltid är ett offer. Om man uppför sig felaktigt är det för att man är ett offer. För sin barndom. För frestelser. För sin egen osäkerhet. För de andra. För samhället. Stackars onde Saddam. Ja men, vad ska man säga om de miljoner människor, som har varit offer för stackars onde Saddam? De som har dödats i hans krig, mördats med hans giftgas, avrättats av honom själv eller hans underrättelsetjänst, har etsats till döds i hans syrabad eller fått händer eller tunga avskurna, för att de skrev eller sade något som han inte gillade?

Ja, vad ska man säga om dem? De existerar inte alls i Pysselbos medvetande. Det ingår inte i Pysselbos världsbild att det kan begås sådana hemskheter och att det finns sådant lidande i världen. I Pysselbo är världen ren och fin, människorna är goda, solen skiner och eget rum med TV, dator, mobiltelefon samt minst 2 000 kronor i månaden i fickpengar är en mänsklig rättighet.

Låt oss ta de tre som med en mun förklarade att de i alla sammanhang var emot krig, för att man alltid ska kunna reda upp det genom att prata. Så har det ju alltid varit i Pysselbo. Här finns inte det problem som inte kan lösas genom att vi pratar om det. Om två är sura på varandra sätter vi oss ned och pratar ut. Om du är less på finnen som du har på näsan, pratar vi bort den. Om du sörjer och helst vill gå för dig själv, för att din mor har dött av cancer så leder vi andra dig varligt bort till en stol och så sätter vi oss alla ner tillsammans och får en god, djupt pratstund så att du kan komma igenom ditt sorgearbete och tillbaka till oss andra i Pysselbo, där solen alltid skiner och det berättas vackra sagor om lejonet och lammet, som betar fredligt tillsammans sida vid sida efter det att lejonet har fått sina barndomstrauman bearbetade i en god snack med äslet. I Pysselbo är grymhet något som fanns förr i världen och förr i världen är ett obestämt töcken som omfattar hela mänsklighetens historia fram till den dag när de själva föddes. Generaliserar jag grovt? Ja. Karikerar jag. Ja, det också.

Men frågeformulärundersökningar bland de nya historiestuderande på universiteten visar – som Weekendavisens chefredaktör Anne Knutsen en gång noterade i en kommentar – att de inte är i stånd att ens tillnärmelsevis placera medeltiden i det rätta årtusendet.

Och här talar vi alltså om människor som måste förmodas vara intresserade av historia eftersom de har beslutat sig för att studera ämnet. Hur tätt är då inte töcknet i huvudet på de som inte är intresserade av historia? Anne Knutsen konstaterade, att »vanligt folk kan gå igenom skolan, årslånga yrkesutbildningar och sedan hela livet utan att någonsin få ens den minsta aning om att romarriket har existerat, eller att Danmark var katolskt i trekvarts årtusende. Vad de vet om historien är fullkomligt tillfälligt, beroende av lärarnas käpphästar och personliga initiativ.«

Och i Pysselbo är intressen något som tillhör privatlivet. Som fritidsintressen. Intresse för sitt utseende. För sitt själsliv. För en annan människa. För en viss sysselsättning. Andra slags intressen är antingen icke-existerande eller illegitima, en form av otrevligt beteende.

Hänsynslöst maktbegär, det intresset existerar inte i Pysselbo s idylliska värld. Därför uppfattar Pysselbo inte Saddam Hussein som en man, som – om han fick oinskränkt makt – skulle kunna hitta på att sticka hela Mellanöstern i brand för att realisera sin panarabiska ambition som ledare för den arabiska världen.

Och när Pysselbo betraktar realpolitiska handlingar som en speciellt cynisk form av kriminalitet och uppfyllande av ekonomiska intressen som illegitimt, moralisk otrevligt beteende, uppfattar de kriget mot Saddam som en brutal, egoistisk otillbörlighet. Det rör sig bara om oljan, säger de, och det är egentligen helt rätt, bara inte på det sätt som de menar det på. De menar att den elake Bush och hans vänner i Texas bara tänker på att berika sig ytterligare på de fattiga arabernas bekostnad. Mer nyanserade ekonomiska realiteter ingår inte i Pysselbo s världsbild. Pysselbo lever ju i en överdådig rikedom och har alltid gjort det. Så naturlig är rikedomen för Pysselbo att de inte alls lägger märke till den. Rikedomen finns där bara. Som naturlagarna som verkar även om man inte kan se dem.

Så varifrån skulle Pysselbo kunna veta att om en Saddam Hussein sticker Mellanöstern i brand, så bryter världsekonomin ihop? De fattiga araberna blir ännu fattigare och Pysselbos fridsamma lilla värld förvandlas till en djungel där bara den starkastes rätt gäller. Det är riktigt att Väst uppfyller sina egna intressen i Mellanöstern. Det skulle vara en konstig kultur som inte försvarade sig själv och tillvaratog sina egna intressen. Men Västs intressen är större än Väst. En världsekonomi i kaos gagnar bara få. En världsekonomi i ro gagnar de många och rymmer i sig möjligheten att gagna ännu fler.

Detta borde Pysselbo strängt taget veta. Men Pysselbo är ursäktad. De har nämligen uppfostrats obönhörligt hårt. Till att bara erkänna de mjuka värdena. Man har tagit historien från dem och har därmed avskurit dem från mänsklighetens väldiga erfarenhetsbank, som berättar om hat och lidelse, grymhet, storhet och godhet, om alla de motiv och mekanismer som har skapat samhällenas mönster. Man har hållit fast dem i en tidlös barnavärld, där solen alltid skiner och man alltid är snälla mot varandra. Man har format dem efter prinsessan på ärtens bild. Ingenting får göra ont. De har fått beröm och blivit skärskådade. Man har gått in i deras privataste rum. Vad känner du? Vad tänker du? Kan vi få din åsikt? Säg något. Du ska inte veta, du ska säga. Stor har deras självmedvetenhet blivit, och härav kommer den paradox som flera internationella undersökningar har påvisat: att danska skolelevers kunskap är tämligen ringa, i gengäld är deras självsäkerhet stor.

Och nu marscherar Pysselbo mot kriget i Irak. För krig finns inte i Pysselbo. Alltså kan det inte heller finnas i världen. Det är inte nytt att det hålls demonstrationer mot krig. Åldersgenomsnittet är nytt. Men det är ju också många vuxna som reagerar hårt mot detta krig. Pysselbo sitter inte bara inne i huvudet på en del av dem som råkar vara skolelever och unga studerande just nu. Pysselbo är den idylliska förståelsen av världen som har djupa rötter, men i takt med det växande avståndet till andra världskriget och välfärdssamhällets utveckling har brett ut sig i det danska samhället och som representerar en infantilisering av medvetandet.

Mot denna godhet, denna djupa människovänlighet, står så vi cyniker som anser att kriget mot Saddam är ett nödvändigt krig. Hur ska vi försvara vår grymhet? Jag har en gammal vän och kollega som en gång berättade följande upplevelse för mig: Det hade varit val. Min vän hade röstat ytterst till vänster, mot militär osv. Han mötte vår gemensamme redaktör, en framstående och mycket realistisk, starkt försvars- och USA-vänlig man (det var under Kalla Krigets tid). Redaktören frågade: Nå, vad har du röstat på? Han berättade det. Redaktören skakade på huvudet och sade: En sån som jag är till för att beskydda en sån en som du.

Kan vi cyniker inte rättfärdiga oss inför Pysselbo på det sättet? Med alla våra nedriga egenskaper och analyser är vi till för att beskydda er i Pysselbo så att ni kan ta er barnatro på den vänliga och goda världen med in i framtiden.

Av: Claes Kastholm Hansen, författare och journalist

Et andet af Røde Bo´s indlæg i valgkampen 2002

Offentliggjort 14. september 2002 03:00

Af NIELS LILLELUND Jyllands-Postens udsendte medarbejder

Globaliseringen sætter de skandinaviske velfærdssystemer under pres. Drastiske ændringer er nødvendige, og de vil uafvendeligt komme, mener det tidligere socialdemokratiske medlem af den svenske Riksdag, professor i international økonomi Bo Södersten. Den svenske samfundsmodel brød sammen i årene 1991-93, mener han.

At være gift med en ægte landshøvding indebærer flere fordele. For eksempel den, at man kan bo i noget, der må være Jönköpings mest imposante lejlighed med cirka 10 meter til loftet, pragtfulde paneler, smuk og tung stuk, detaljerede fyldningsdøre og skinnende parketgulve så langt øjet rækker. Det er professor Bo Söderstens skæbne at bo her, men hans ægteskab er også af en anden grund interessant. Han, den tidligere socialdemokratiske rigsdagsmand, er nemlig gift med en tidligere boligminister og indvandringsminister. Fra det borgerlige Folkpartiet. De to mødtes i Rigsdagen, hvor Södersten sad fra 1979 til 1988. Før da havde han bl.a. været professor i på det amerikanske Berkeley-universitet, så når han i dag – bl.a. gennem det stort anlagt forskningsprojekt Globaliseringen og den generelle ligevægtsteori – betragter det svenske samfundssystem, er det altså på én gang indefra og udefra, både som borger og som forsker.

»For at forstå tilstandene i Sverige, må man se de historiske linier. Fra 1870 til 1970 havde vi uafbrudt vækst. Levestandarden blev groft sagt fordoblet med hver generation, altså hvert 25. år. Beskæftigelsen var meget høj, og det er en nødvendig forudsætning for velfærdsstatens succes.

Omkring århundredeskiftet så vi det, jeg vil kalde de svenske genier, der grundlagde store virksomhedersom f.eks. ABB. Hverken de eller andre blev væsentlig forstyrret af Første Verdenskrig, som satte andre lande tilbage. Selv krisen i 1930’ene var kun en krusning på kurven, der gik jævnt opad. Under Anden Verdenskrig leverede vi malm og maskiner til Hitler. Vi svenskere følte os som det udvalgte folk, en følelse, der holdt til langt op i 1960’erne …«

Omkring 1970

Men omkring 1970 begyndte der at ske afgørende ting i verden. Fra sit vindue på Berkeley kunne professor Södersten se studenterne demonstrere hver dag, der var krig i Vietnam, araberne lukkede for olien, og kvinderne strømmede ud på arbejdsmarkedet. »I Sverige blev Olof Palme statsminister. En veltalende mand, inspirerende, en ven af den tredie verden, nær ven af Castro osv. Vi var et uskyldigt folk. Vant til fremgang. Og vant til at blive reageret af Socialdemokratiet, som arbejdede på at fordele den velstand, som blev Sverige til del.« Men nu begyndte krisen. Inflation og stagnation hærgede landet, industrien skrantede, og socialdemokraterne vidste ganske enkelt ikke, hvad de skulle stille op, mener Södersten, der som en del af partiets økonomiske strammerfløj har oplevet diskussionen på nærmeste hold.

»Vi fik så en borgerlig regering. Den første efter 44 års uafbrudt socialdemokratisk styre. Og den var utrolig optaget af at bevise, at den ikke var så slem, som det blev sagt om den. Derfor satsede man entydigt på at bevare den høje beskæftigelse. For enhver pris. Og da arbejdsudbuddet steg med kvinderne,der kom ud på arbejdsmarkedet, så skulle der virkelig jobs til. De blev skabt i den offentlige sektor, som voksede eksplosivt. For lånte penge, for den borgerlige regering ønskede jo heller ikke at sætte skatten op.«

Bo Södersten blev altså valgt ind i Rigsdagen i 1979, og i 1982 satte socialdemokraterne sig igen til rette på ministertaburetterne. Generøs velfærd»Vi havde en svag regering, der ledede landet efter princippet tax and spend – de satte skatterne og de offentlige udgifter i vejret. Og mens produktiviteten i den private sektor steg, så faldt den i den offentlige sektor. I 1980’erne blev verdens mest generøse velfærdssystem grundlagt – og dermed også grunden til det, der i dag er det svenske problem, som nu virkelig slår igennem, fordi antallet af folk uden for beskæftigelse er stigende. Dermed smuldrer grundlaget for hele velfærdsstatens idé.« Professoren understreger, at det er væsentligt at skelne mellem de to udtryk for arbejdsløshed. Den registrerede arbejdsløshed og så den reelle arbejdsløshed, der afspejles i antallet af mennesker, der står uden for arbejdsmarkedet. Af den ene eller den anden grund. Politikerne fokuserer på det første tal, for det lader sig sminke, men det er det andet tal, der er det væsentlige, økonomisk set.

Bo Södersten vil godt sætte årstal på, hvornår den svenske model brød endeligt sammen. Fra 1991 til 1993 forsvandt 500.000 jobs, beskæftigelsen faldt fra 88 procent til 80 procent, og den svenske industri, der ellers traditionelt har været stærk, er aldrig kommet på fode igen.

Et af de store emner i valgkampen er – set fra borgerlig side, socialdemokraterne ser det ikke som noget stort problem – virksomhedernes flugt fra Sverige. Store svenske koncerner som Ikea og Tetrapak har allerede flyttet deres hovedkvarter og dermed deres centrale aktiviteter til udlandet, og mange flere truer med at gøre det. Presset på de offentlige kasser stiger, ikke mindst fra det store antal indvandrere, der er kommet til landet. Uden uddannelsesmæssige ressourcer af betydning.

Kostbar indvandring

Den indvandring, vi har set siden 1970, har været kostbar. Mens indvandrerne tidligere leverede et netto bidrag til samfundsøkonomien, så er det omvendt i dag. Et lavt gæt siger et underskud på 40 milliarder svenske kroner (32 mia. dkr.) om året – det er i hvert fald ikke mindre. Andre siger 100 milliarder, men tallets størrelse er ikke det væsentligste, det vigtige er, at tallet vokser. Problemet øges, for det har vist sig meget vanskeligt at integrere de nye indvandrere i det svenske samfund. En meget stor del af dem står uden for arbejdsmarkedet, og det er et spørgsmål, man ikke har tænkt igennem – og ikke vover at tænke igennem.«

Konstant sygdom

Et andet påtrængende problem er syge svenskere. Hver sjette svensker er langtidssygemeldt eller på invalidepension, og udgifterne til sygedagpenge er mere end 100 milliarder svenske kroner om året. Hertil kommer værdien af de tabte arbejdstimer, som anslås til 150 milliarder svenske kroner om året. Folk melder sig ustandseligt syge i et land, hvor vilkårene på arbejdsmarkedet hører til de mest skånsomme i hele verden, og hvor mennesker, hvis man ser på den forventede levealder, bare får det bedre og bedre. »Og så er statistikken endda pyntet, fordi kun sygeforløb på mere end 15 dage er regnet med. Så i realiteten er sygefraværet altså endnu højere. Men selv den foreliggende statistik er tydelig. For kvinder er det gennemsnitlige sygefravær 32 dage om året, man har altså i realiteten bevilget sig selv en god måneds ekstra ferie. Også blandt unge mennesker mellem 20 og 24 år er sygefraværet ekstraordinært højt, og hvad er vel forklaringen på det …? Vi må se i øjnene, at mennesker ikke er så gode, at de ikke udnytter et system, der lader sig udnytte. Vores ordninger er ganske enkelt for generøse, og det lader sig tydeligt aflæse i statistikken: Jo højere sygedagpenge, jo flere sygemeldinger.«

Erkendelsen af menneskets knap så gode natur er særlig svær i Sverige, mener Bo Södersten.

»Når Sveriges situation er særligt grel set f.eks. i forhold til Danmark, så skyldes det, at vi her i realiteten har haft et-parti styre. Mens man i andre lande har haft koalitionsregeringer, så har Socialdemokratiet i Sverige har noget nær monopol på magten. Det er blevet sagt om os, at i Sverige er alle i virkeligheden socialdemokrater, og noget er der om det, fordi partiet har været garanter for den lighed, vi lægger sådan vægt på her. Men den igangværende krise har forarmet den offentlige sektor, og brandbeskatningen er med til at proletarisere store dele af de offentligt ansatte.«

Presset øgesPresset på velfærdsstaten vil inden for en ikke fjern fremtid få nogle helt konkrete konsekvenser: »Der er ingen tvivl om, at forsikringsprincippet vil blive langt mere udbedt end i dag, og at adgangen til offentlige ydelser vil blive vanskeligere,« siger professor Södersten. »Det vil ske, fordi det er nødt til at ske, hvis samfundet ikke skal bryde sammen økonomisk. Her skal man også betænke EU-udvidelsen,. som ikke kan undgå at få konsekvenser for Sverige og for det svenske arbejdsmarked. Og det vil ske uanset udfaldet af det kommende valg. Hvis socialdemokraterne vinder, kommer det muligvis til at gå lidt langsommere, og til sidst vil kuren så blive hårdere. Men det vil ske under alle omstændigheder.«

niels.lillelund@jp.dk”niels.lillelund@jp.dk

Økonomilektor Lars Jansson , Göteborg, er en kontroversiel figur i Sverige (for såvidt nogen overhovedet kender ham og hans bok “Mångfald eller välfärd”). Bogen blev ikke anmeldt i Sverige, og fra centralt hold sendte biblioteksstyrelsen opfordringer ud til bibliotekerne om ikke at anskaffe den.

I de få boghandlere der havde den, stod den gemt under afdelingen for økonomi – og ikke samfundsdebat. Har han ret ? Og hvis indvandringen koster Sverige små 300 mia om året – så koster den Danmark omkring 100 mia. Har han ret ? Ingen har villet diskutere det:

Vad kostar invandringen?

Sverige får anses höra till de stora invandringsländerna i den västliga världen. Sverige konkurrerar med Frankrike om fjärde platsen efter Australien, Schweiz och Kanada. Det finns skäl att studera de ekonomiska konsekvenserna.Flyktinginvandringen har blivit en förtäckt arbetskraftsinvandring.

Högst tio procent av alla som fått stanna har haft asylskäl och är således flyktingar. Människosmugglare har varit ledande i att missbruka flyktingkonventionen. Därför har man i Norge och Finland nästan upphört att bevilja asyl.Även i Sverige har politikerna haft chansen att göra människosmugglarna arbetslösa, men de har inte tagit den.Invandrarbefolkningen i arbetsför ålder ökade under 1990-talet med 350 000 personer netto efter utvandring.

Sedan uppgången i konjunkturen 1997/98 har sysselsättningen ökat med 270 000 fram till maj 2002. Arbetsmarknaden har tillförts fler arbetskrafter genom invandring än det finns nya jobb.Riksdagen har beslutat att välfärden ska vara solidariskt finansierad.

Vid beräkning av invandringens kostnader har denna princip fått styra vad som ska ingå i en långsiktig kalkyl. Invandrarna deltar i finansieringen utan att deras skatteinbetalningar är öronmärkta.Sverige beviljar nästan uteslutande permanenta uppehållstillstånd med omedelbar tillgång till den svenska välfärden. Ingen karenstid som i många andra länder.

För att riksdagen ska kunna föra en saklig debatt om prioriteringar måste även kalkylen över invandringen vara fullständig och inte ges en partiell karaktär med utelämnande av vissa kostnader, som är det vanliga i Sverige och USA. Invandringens kostnader uppgick enligt mina beräkningar 1999 till 267 miljarder kronor.Kostnaderna fördelas så här:

1. Centrala samhällsfunktioner, 32 mia kronor
2. Offentlig konsumtion, 123 mia
3. Transfereringar, 84 mia
4. Inkomstförluster, 28 mia

Underlaget är i huvudsak boksluten från kommuner och staten. Centrala samhällsfunktioner omfattar kostnader för rikets centrala ledning och nettoräntan på statsskulden. Exempel på offentlig konsumtion är skola, sjukvård och rättsväsende. Transfereringar till hushåll är t ex a-kassa, sjukpenning och pensioner, men även vissa subventioner till statliga och privata organisationer.

Inkomstförlusterna avser bortfall av inkomster i den offentliga sektorn på grund av att många arbetsföra invandrare ej deltar i produktionen.Kostnaden för invandringen uppgår till ungefär en fjärdedel av vad hela den offentliga sektorn kostar. Den är försiktigt beräknad.

1990 uppgick kostnaden för invandringen till 100 mia. Den starka ökningen under nio år upp till 267 mdr beror bland annat på att vi har en kostsam välfärd, som även invandrarna får del av.Därtill kommer ökningen av invandringen, den låga sysselsättningsgraden (55 procent år 2000 för utrikes födda, 20-64 år eller 45 procent om man mäter från 16 år, SCB/RAMS) samt ökade sociala kostnader (brottslighet, sjukfrånvaro och förtidspensioner är mycket högre bland utrikes födda än hos svenskar, BRÅ och RFV).

Dødt link 2014: http://www.svd.se/dynamiskt/Brannpunkt/did_2577372.asp 21/8 2002

 

i Räknenissen oversættelse: översättning från danska Weekendavisen

Den svenska demokratin är inte så demokratisk ändå, varken vad det gäller politisk debatt, yttrandefrihet, mötesfrihet eller offentligt anställdas privata åsikter. De etablerade politikerna dragit igång ett angrepp mot de «främlingsfientliga» «Hets mot folkgrupp».

Så löd domen den 19:e mars då en man i Bunkeflostrand, ett trivsamt villaområde vid Öresund i närheten av Limhamn, blev dömd till 50 dagsböter à 1000 kronor vid tingsrätten i Malmö för överträdelse av den svenska lagens rasismparagraf. Han hade skickat ett nio rader långt e-mail till stadsdelsförvaltningen i Bunkeflostrand där han bl a skrev:

“Vad är meningen med att medverka till att flytta hoper av araber hit som inte kan försörja sig själva, som troligtvis är kriminellt belastade och som (som det i allmänhet brukar vara med araber) inte har minsta vilja till integration men däremot kräver allt möjligt.”

Bakgrunden för e-mailet, som blev skickat 18:e maj förra året, var att Malmö kommun enligt artiklar i Sydsvenska Dagbladet hade planer på att flytta mycket barnrika muslimska familjer från Malmös multietniska stadsdel Rosengård till en tom kommunal villa i Bunkeflostrand. I kommunen blev brevet behandlat efter gällande regler. Då svenska förvaltningar är offentliga blev brevet – som det konstaterades i domen – att betrakta som offentlig handling på samma sätt som t ex ett brev till en tidning. Den socialdemokratiska stadsdelsledamoten anmälde därefter e-mailets avsändare till polisen för att ha gjort sig skyldig till rasismparagrafens “hets mot folkgrupp”. Han blev dömd för att ha uttryckt “missaktning” mot araber. Domen är överklagad, så sista ordet är ännu inte sagt. Händelsen är ett av flera exempel på myndigheternas hårda kurs i den svenska invandringsdebatten.

Här hemma säger Gorm Toftegaard Nielsen, professor i straffrätt vid Århus Universitet, att mannen nog inte skulle ha blivit dömd i Danmark även om de danska och svenska lagarna till stor del liknar varandra: «Det som är störst risk att mannen blir straffad för är hans mening om att araberna troligen är kriminellt belastade. Men man skulle knappast resa åtal med anledning av, att han säger, att de inte kan försörja sig själva och att de inte vill integreras.»

Demokrati och minoritet
Gorm Toftegaard fortsätter: «Det är mycket svårt att svara på hur en dansk domstol skulle döma, men det är en avvägning – en otroligt svår avvägning mellan hänsyn till yttrandefriheten och skydd av minoriteter».
En noggrann sortering av sådana saker sker i Danmark hos Riksadvokaten, och jag skulle tro, att han skulle lägga ner åtalet. Svårigheten ligger i frågan mellan hur öppen skall debatten få vara, med risk för diskriminerande tongångar och i vilken grad man skall dämpa debatten för att vara säker på att få en god ton, så orden istället blir sagda vid matborden. Min åsikt är att vi ger lite större spelrum för yttrandefriheten än svenskarna gör. «Jag tror att svenskarna är mer fixerade vid denna bestämmelse – rasismparagrafen – i förhållande till behovet av yttrandefrihet,» säger Gorm Toftegaard Nielsen.
De svenska myndigheternas benägenhet att ingripa i den offentliga debatten visar sig när det gäller demokratins innersta kärna – valet till riksdagen. Det framgår av den planerade täckningen av kampanjerna inför valet den 15:e september.
Täckningen, som beskrivs på svensk TV:s hemsida (www.svt.se ) omfattar bara de sju partier som är representerade i riksdagen. De små nationalistiska, EU- och invandringsfientliga partierna Sverigedemokraterna och Nationaldemokraterna har båda rätt att ställa upp men blir varken presenterade eller får deltaga i den avslutande partiledardebatten.
Tidigare har nya partier till riksdagsvalet fått en likvärdig behandling med de partier som redan är representerade i riksdagen. Så var fallet med Miljöpartiet som kom in i 1988 och Ny Demokrati som kom in 1991 (de åkte senare ut igen 1994). Efter det har de etablerade partierna försäkrat sig om att slippa konkurrens från nya partier. Beslutet i SVT blir inte mindre diskutabelt med tanke på att spärren till riksnivå ligger på 4 procent. Det är alltså redan från början väldigt svårt för nya partier att komma in i riksdagen.
– I Danmark försökte de gamla partierna, som utgjorde det dåvarande Radiorådet, en liknande taktik mot det nya, men ändå deltagandeberättigade partiet De Uafhängige runt år 1960. Fast med hjälp av domstolutslag lyckades de få tillgång till Danmarks Radios valprogram precis som resterande partier. “Oavsett vilka partier det rör sig om är det under alla omständigheter med danska ögon sett oacceptabelt att man utestänger deltagandeberättigade partier från att deltaga i valrörelsen i media som alla vet är det viktigaste när det gäller att nå ut till väljarna,” säger professor Tim Knudsen från Statsvetenskapliga Institutet på Köpenhamns Universitet.

“Det är mycket betänkligt. Deltagandeberättigade partier bör få starta på samma villkor som etablerade partier. Men vi skall inte slå oss för bröstet allt för mycket i Danmark. Enligt min mening var den senaste danska valrörelsen en ännu större demokratisk skandal. Här utestängde man inte partier men de två stora TV-kanalerna bestämde på förhand vad partiernas representanter fick tala om och vad som inte gick för sig. Debatten blev avgärdad till fyra områden som var identiska på de två kanalerna. Det är överraskande att det inte varit några protester mot detta förfall av demokratin,” säger Tim Knudsen.

Förhinder av valmöten
På ett möte mellan partisekreterarna för de etablerade partierna blev det i början av juni beslutat att partierna inte skall deltaga i några valmöten där Sverigedemokraterna eller Nationaldemokraterna är representerade. Trots att det pekar på att de två småpartierna kommer få runt två procent av rösterna, alltså långt under de 4 procent som krävs, törs inte de etablerade partierna möte de invandringskritiska i öppen debatt.
Folkpartiets ledare Lars Leijonborg blev till och med kritiserad av de övriga partierna för att i åtta minuter ha debatterat i TV med den från Moderaterna avhoppade riksdagsmannen, och nuvarande Sverigedemokraten Sten Andersson.
Det är också svårt för de två partierna att hålla egna möten. Vid nästan vart enda möte har de maskerade autonoma från Antifascistisk Aktion (AFA) dykt upp och blockerat ingången till möteslokaler eller med andra metoder avbrutit möten så att polis får anlända till plats. De systematiska angreppen gör att de två partierna med viss rätt kan fråga sig om mötesfrihet existerar i Sverige. Det gäller så mycket mer då partierna i Riksdagen inte tar avstånd från blockaderna. Tvärtom får de tom verbalt stöd från Vänsterpartiet. Sverigedemokraterna har även åtskilliga gånger blivit förhindrade att hyra möteslokaler, bl a Medborgarhuset i Stockholm 1992 på initiativ av nuvarande utrikesminister Anna Lindh. Partiet fick senare i domstol rätt då förbudet ansågs bryta mot lagen.
Det har också svårt att få in annonser i etablerad media för att göra reklam förde möten som anordnas. En annons i den stora Stockholmstidningen Dagens Nyheter blev stoppad i slutet av februari, trots att annonsen blivit godkänd av annonsavdelningen. Annonsen hade som överskrift “Sverigedemokraterna”, och de följande fem raderna var praktisk information om talare, tid och plats. Nederst stod det: “Vi säger vad du tänker.”
En veckas tid efter att annonsen skulle ha blivit publicerad kom en kommentar i tidningen. Annonsen blev stoppad av chefredaktör Hans Bergström i samråd med redaktionschef Ola Sigvardsson. Sigvardssons kommentar var: “Vi tillåter inte politiska organisationer, som vi anser vara odemokratiska, att annonsera i tidningen då vi tycker att det bryter mot de traditioner vi har.” Sigvardsson menade att annonsens formulering “Vi säger vad du tänker” var främlingsfientlig.
“Sverigedemokraterna försöker dölja sin främlingsfientlighet genom att formulera sig på detta sätt och det kan vi inte acceptera,” skriver Sigvardsson.

Svenskt berufsverbot (yrkesförbud)
För det etablerade systemets kamp mot invandringskritiska strömningar används också yrkesförbud. Flera personer har blivit sparkade från anställningar i den offentliga sektorn för att ha vissa åsikter. Den mest uppseendeväckande uppsägningen var 1998 av en kontorschef, Kenneth Sandberg, från invandrarverket (nuvarande Migrationsverket) i Malmö. Då det blev känt att Sandberg, som i början av 90-talet var vänsterpartist var medlem av en invandringskritisk organisation, Folkviljan och Massinvandringen, lät Invandrarverkets generaldirektör avskeda honom pga. «Samarbetssvårigheter» och «illojalitet».
Sandberg försökte först att föra saken till Arbetsrätten men var tvungen att ge upp då hans fackförening, Jusek, inte ville stötta honom när han var medlem i Sverigedemokraterna. Därefter drev han saken själv mot Migrationsverket som vid tingsrätten i Lund gav honom rätt, uppsägningen var olaglig och han skulle få tillbaka till jobbet samt ersättning för sveda och värk. Kenneth Sandberg som bor i Landskrona är fortsatt aktiv inom Sverigedemokraterna och ställer upp i riksdagsvalet.
Tidigare i år fick en ung gymnasielärare, Richard Jomshof, som också är redaktör för Sverigedemokraternas tidning, inte förlängt sitt vikariat på Chapmanskolan i Karlskrona för att han är sverigedemokrat. Ansökningar till andra skolor i Karlskrona kommun har lämnats obesvarade. Ingen hade något att klaga på när det gällde hans pedagogiska färdigheter. Händelsen kommenterade den svenska ministern Mona Sahlin den 15:e fabruari till Sydöstran med att:
“Jag hade reagerat om mina barn haft en lärare som är sverigedemokrat. För mig är det en förtroendefråga. En lärare i samhällskunskap är inte trovärdig om han på fritiden vill köra ut invandrare för senare i skolan arbeta enligt läroplanen.”

“Främlingsfientlig”
Det är inte bara den viktiga delaktigheten i TV-programmen inför valet som är ett problem för nya partier. Staffan Sonning, chefen för svenska radionyheterna Ekot, har skickat ut ett dokument till medarbetare och lokalstationer om “Vår politik för täckning av småpartier, bl a Sverigedemokraterna” inför valrörelsen. “Det är partier med budskap som kan beskrivas som främlingsfientliga,” meddelas det. Vidare heter det att, om situationen uppstår, ett inslag som behandlar Sverigedemokraterna, “skall begreppet ‘främlingsfientlig’ därför användas. Det får inte betecknas som högerpopulistiskt, högerextremistiskt, invandringskritiskt eller några liknande (underförstått: förskönande, red.) «omskrivningar».
I Sverige har ordet “främlingsfientlig” en klang, som är mycket värre än de övriga tilläggsorden. Staffan Sonning motiverar det med utdrag ur Sverigedemokraternas handlingsprogram. På motsvarade sätt citerar han ur Nationaldemokraternas program. För det andra skriver Sonning att radio skall “täcka Sverigedemokraterna och andra småpartier när det är nyhetsmässigtmotiverat och ta avstånd från främlingsfientliga och rasistiska ståndpunkter när sådana framföres.”
Vidare skriver han att radio- och TV-lagen och sändningstillståndet kan tolkas som så att “vi skall vara partiska”, när det rör sig om rasism våld, brutalitet och antidemokratiska uttalanden. Staffan Sonnings souschef, Staffan Sillén, motiverar reglerna för Weekendavisen genom att hänvisa till den svenska radio- och TV-lagens sjätte kapitel där dem första paragrafen lyder: “den som sänder TV-program och ljudprogram skall se till att programverksamheten som helhet präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer och principer om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och lika värde.”

Inte i DR
Danmarks Radios nyhetsdirektör Lisbeth Knudsen tar avstånd från den Sveriges Radios policy för täckning v småpartier: “Jag hävdar att det vore helt oacceptabelt i Danmarks Radio. Det är också helt oacceptabelt under danska mediaförhållanden att stifta sådana regler för hur partier skall omnämnas. Det som jag tycker är chockerande är att det klart uttryckt står att de skall vara partiska. Det tycker jag är helt otroligt, och det är långt från vad Danmarks Radio vill göra och kan göra. Jag tar starkt avstånd från det.”
Kundsen säger att hon också är överraskad över att hon på den svenska journalisttidningens hemsida kunnat läsa att stora delar av den skrivna pressen har sagt sig vilja begränsa inlägg från Sverigedemokraterna under valrörelsen: “Jag kan förstå att man vill motverka nedsättande tongångar men det här överskrider alla gränser för allsidighet, det är mycket tankeväckande.”
Venstres rättsordförande Birthe Rönn Hornbech har skickat ut ett pressmeddelande där hon skriver:

“Jag är djupt skakad över att Sveriges Radios ledning ni vill blanda sig i det svenska valet genom att tumma på yttrandefriheten och censurera journalisters arbete. Det är helt oerhört och visar hur inflammerad den svenska utlänningsdebatten i själva verket är. Historien visar tydligt hyckleriet och den överkörda yttrandefriheten i Sverige. Det är samtyranneri och en företeelse som inte hör hemma i ett demokratiskt land. Sett i ljuset av Sveriges kritik av dansk invandrarpolitik urskiljer sig hyckleriet i än större grad. I Sverige önskar man uppenbarligen hellre sopa invandrarproblemen under mattan än att lösa dem.”
Birthe Rönn Hornbechs kritik blev citerad av TT och därmed tryckt i många svenska tidningar förre veckoslutet. Projekt Argus Ett intressant exempel på svensk självcensur är också förloppet kring Projekt Argus. Det var ett samarbete som blev igångsatt mellan flera olika myndigheter i Stockholmsregionen för att få klarhet i olika former av kriminalitet, t ex momskaruseller, svartarbete, organiserad smuggling, men också “på vilket sätt och i vilket omfång utländska medborgare på orättfärdigt sätt fått uppehållstillstånd och socialt bistånd från svenska myndigheter.”

Den sista delen stod Migrationsverket för. Verkets 50 sidor stora rapport visar en rad exempel på missbruk av regler, t ex visade sig åtskilliga exempel på personer som hade ansökt om asyl i flera identiteter. Fördelen med detta var dels att få dubbelt bistånd, dels möjligheten att öka anhöriginvandringen. Bland annat finns exempel på missbruk där folk har fått uppehållstillstånd och blivit folkbokförda för att senare flytta tillbaka till hemlandet, detta utan att meddelat myndigheterna så att årsvis av utbetalningar från det svenska välfärdssystemet har skett. Det speciellt uppseendeväckande med detta är emellertid den hur liten uppmärksamhet som rapporten har fått av politiker och media i Sverige och att man nu inte längre kan läsa den på internet (fast man kan beställa den från Migrationsverkets hemsida) då alla de övriga bidragen till Projekt Argus fortfarande finns tillgängliga på internet.
“Svenska politiker och media är livrädda för att tala och skriva om de problem som rapporten beskriver,” sa en medarbetare då Weekendavisen förra veckan ringde till Migrationsverket i Norrköping. Medarbetaren sa också – frimodigt för en person i en statlig styrelse till en främmande journalist – att många svenska politiker och medier i verkligenheten hoppas på att allmänna asylregler i EU så att invandringen till Sverige bromsas. Men samtidigt sa medarbetaren från Migrationsverket att de vill anklaga övriga EU-länder för att ha infört dessa omänskligt strama regler.”

(Forfattere: FREDE VESTERGAARD Avis: Weekendavisen / Veckodag: FREDAG Rubrik_Type: Inte se, inte höra… Sektion: 1. SEKTION Sid: 8 Datum : 28/06/2002 Underrubrik: Sverige.)

http://www.jp.dk/arkiv:aid=1424216

Offentliggjort 22. september 2002 03:00
I eksil
Af NIELS LILLELUND,
Jyllands-Postens udsendte medarbejder.Forfatteren Taslim Nasrin bor i Sverige, selv om hun allerhelst ville bo i Bangladesh. Fanatiske muslimer har sat en pris på hendes hoved, en såkaldt fatwa. Her fortæller hun om sit syn på religion og politik – og sit håb for fremtiden.
Stockholm
Vi er et sted i Stockholms-området. Nærmere kan vi ikke komme det, nærmere tør vi ikke komme det, for dagens interviewoffer er offer også i en anden forstand. Som forfatter er hun ikke så kendt som Salman Rushdie, men hendes situation er den samme; hun
har vakt fundamentalisternes vrede, og der er en pris på hendes hoved. Hun går i fare, hvor hun går, for de muslimske fundamentalister er overalt – også i Sverige.
Det gør hende vred, snarere end ked af det. Det eneste tidspunkt i
løbet af samtalen, hvor hun får tårer i øjnene, er da hun fortæller om
hjemlandet Bangladesh.
»Det er lykkedes mig at komme til Indien. Men
Bangladesh, det er umuligt … jeg ville gerne tilbage til Bangladesh og til min far, som er meget syg.«
Det kan hun altså ikke komme. Hun rejser verden
rundt og holder foredrag, men hjem er der ikke noget, der hedder, det lille rækkehus uden for Stockholm er et eksil, selv om hun deler det med sin svenske kæreste Gunnar, der er IT-konsulent, samt en kat, som hun er usædvanlig knyttet til. I de mørke stuer lyder klagende indiske citarer i baggrunden, ved siden af køkkendøren hænger en livagtig tegning af en gammel, støvet vinkælder, og på
fadene er der torsk og laks krydret med en ganske intensiv karry.
Kat på farten

»I Bangladesh spiser vi ikke fisk, og i begyndelsen kunne jeg ikke lide
den svenske mad. Men så fandt jeg ud af at lave den på min egen måde,« forklarer Taslim Nasrin, der uden vanskelighed drikker rødvin til maden. Hun er nervøs for katten, som er på farten efter en hektisk eftermiddag.
»Vil I høre, hvad mit
barn lavede i eftermiddags, kravlede op i træet og huggede en fugleunge. Så kom han ind med den i munden, den var ikke død, og han ruskede den rundt. Jeg tog den fra ham og plejede den, men den døde alligevel efter et par timer. Hvorfor gjorde han det? Det er ikke mig, der opmuntrer ham til det, jeg skældte ham ud,
meget ud, jeg opmuntrede ham ikke …«
Gunnar prøver at overbevise Taslim om, at katte i almindelighed ikke behøver særlige opfordringer for at fange fugle, at de elsker at lege med dem, før de dræber, at det er kattes natur …
Men hun lader sig ikke overbevise. Taslim Nasrin er vokset op i en
moderne muslimsk familie i Bangladesh. Hun har to brødre og to søstre, hendes far var læge og i modsætning til moderen ikke videre religiøs.
»Jeg har aldrig set ham bede …«
Så Taslim fik ingen streng religiøs opdragelse. I
skolen skrev hun digte for sjov. »Det er ikke så ualmindeligt i Østbengalen – eller Bangladesh, som det hedder nu. Der er mange, der skriver digte, og interessen for poesi er enorm. Billetter til oplæsningsaftner med de populære poeter sælges til høje priser på den sorte børs, de koster tusinder af rupier, og digtsamlinger kan udkomme i både 12 og 15 oplag.«
Forhold, der nok kunne få vandet til at løbe ud af mundvigene på danske poeter, der sidder og sulter på de kolde loftsværelser. Og vigtigt at vide for at forstå omfanget af den succes,
der blev Taslim Nasrin til del, da hun i 1986 fik et digt optaget i et af de mange poesimagasiner i hjemlandet.
Da var hun i gang med at læse medicin for at blive læge ligesom sin far.

Fanatiske modstandere

»Min succes som digter fik en avis til at bede mig om at skrive en ugentlig klumme. Den blev meget populær. Jeg skrev om kvindernes situation, om at de blev undertrykt, og i begyndelsen var alt i orden. Da skrev jeg kun om de kulturelle sammenhænge. Men
da jeg begyndte at komme ind på religionens betydning, gik det galt. Det var omkring 1990.«
Nu begyndte problemerne for Taslim Nasrin. Overfald på hendes
redaktør, bogbrændinger, demonstrationer og diverse retssager var de første skridt, de religiøse lagde pres på regeringen for ikke bare at få Taslim Nasrins skrifter forbudt, men for simpelthen at få forfatteren dømt og henrettet.
I begyndelsen af 1993 blev den første fatwa udstedt med en dusør på 2500 dollars. Flere fatwaer kom til, prisen på Taslims hoved steg, og regeringen var ved at miste kontrollen over situationen. Da de religiøse arrangerede en generalstrejke med krav om forfatterindens hoved på et fad, kunne myndighederne ikke længere
modstå presset. De anlagde sag mod forfatteren i 1994, hun måtte flygte fra Bangladesh og har altså siden levet under jorden forskellige steder i Europa.
»Sådan er livet,« sukker hun. »Jeg kan ikke vende tilbage. Ikke så
længe, der ikke er frihed og civilisation.«
Kyniske politikere

Taslim anerkender ikke tanken om, at hvor der er et flertal af muslimer, vil der også være et krav om at indrette samfundet efter islamisk lov i en eller anden form. Hun fremhæver Tyrkiet som et positivt eksempel på et sekulariseret samfund med
et flertal af muslimer og siger om de mange islamiske diktaturer:
»De er ikke opstået som et folkekrav. Det er kyniske politikere, der udnytter folks manglende oplysning til at tiltvinge sig magten. De er bange for den sekulariserede undervisning, for den gør folk i stand til at tænke selv og træffe deres egne beslutninger. Nogle få onde mænd misbruger religionen til at undertvinge en uoplyst befolkning. Derfor er uddannelse så vigtig.«
Taslim Nasrin mener ikke, at tilstedeværelsen af et voksende antal muslimer i Europa udgør noget problem.
»Når de kommer til jer og oplever jeres sekulære stat,
vil de indse, hvilken frihed de er kommet til og se de fremskridt, I har gjort. Det vil være godt for dem og godt for den muslimske verden, som hører om dem. Så har fundamentalismen ikke en chance. Og jeres stater er stærke. Det er slet ikke noget problem. Der vil ikke komme kampe eller slagsmål af den grund.«
HovedrystenTaslim Nasrin ryster på hovedet, da hun hører om herboende muslimers krav om badeforhæng i omklædningsrummene, tørklæder ved supermarkedets kasser, svømmehaller, der lukkes for offentligheden, når muslimske kvinder skal bade alene og debatten om svinekød i skolefrokosten.
»Nej, nej, nej, det er helt forkert. Staten må være helt uafhængig af det religiøse, og ingen lov må være religiøst betinget. Man må ikke bøje sig for religiøse krav.«
Men friheden åbner også mulighed for, at religiøse grupper kræver deres egne regler respekteret. Et centralt eksempel er den danske friskolelov, i sin tid fremhævet af daværende undervisningsminister Bertel Haarder som en oplagt mulighed for muslimer til at skabe deres egne skoler efter deres egne regler. Mange muslimer
greb chancen, søgningen er stigende, og i dag synes vist ikke ret mange, at det er særlig yndigt, hvad der foregår – og ikke foregår – på de arabiske skoler med anstødelige sider, der rives ud af skolebøgerne og så videre. Kravet om tilsyn er stigende, men friskoleloven sætter vi jo højt, og den blev til, da samfundet så anderledes ud.
»I må da ikke lade dem have deres egne skoler! Det er jo
helt forkert, helt forkert. Undervisningen er jo helt afgørende. Hvordan skal tingene ellers blive bedre, hvordan skal kvindernes situation blive bedre … det er jo helt forkert. Tværtimod må man sige til muslimer i Vesten: Hvis I ikke kan lide den sekulære stat, så må I rejse væk. Og hvis I nyder friheden her i Vesten, så har også I en forpligtelse i forhold til jeres gamle hjemlande, som
er underlagt religiøst tyranni. Der kan blive brug for jer der.«
Vestens medansvarTaslim Nasrin indser, at der er en konflikt mellem ønsket om frihed og ønsket om et sikkert værn mod religiøs fundamentalisme. Og dog fastholder hun tøvende, at så må friheden ofres.
»Jeg synes ikke, det bør være tilladt at
bygge moskéer. Kirkerne, okay, de ligger her i forvejen i de nordiske lande, men moskéer, det er noget nyt, det er samlingspunkter for fundamentalisterne …«
Vesten har, mener Taslim Nasrin, et medansvar for væksten i den religiøse fundamentalisme.
»Hvad hjælper det at bombe uskyldige mennesker i
Afghanistan? Det gør muslimerne vrede, og det skaber kun mere fundamentalisme.
Fundamentalismen skal bekæmpes med civilisation. Med oplysning. Og Vesten skal tænke over, hvor pengene går hen, når de sender dem til fattige lande. De tror, de går til skoler, javel, men det er ofte religiøse skoler, og der foregår ingen reel undervisning, ingen oplysning. Dem skal man ikke støtte. Det er ren
hjernevask, der foregår der.«
Den eksilerede forfatter ser trods alt lyst på den muslimske verdens fremtid. »Hvor længe kan mørket herske og modstå
presset udefra? Ikke for evigt. Men man skal gøre sig opgaven klar. Mange i Vesten forsvarer islam, støtter religionen, fordi I tror, det er at forsvare andres kultur. Nej, islam er det, der ødelægger vore lande og vores kultur. Jeg elsker mit land og min kultur, men jeg hader religionen. Og I skal vide, at hvis I støtter islam, er I med til at ødelægge os. Islam har ingen respekt for mennesker og menneskelivet, derfor skal den bekæmpes. Men der er meget hykleri i
Vesten. Mange af flykaprerne fra 11. september havde forbindelser til Saudi Arabien – hvorfor hørte vi ikke noget om det? Fordi USA har olieinteresser der
…«
Drømmen om BangladeshDet er mindre end en måned siden, at regeringen i Bangladesh forbød Taslim Nasrins seneste bog. Hun er i gang med at skrive sin selvbiografi i fem dele, og hun forventer ikke, at nogen af bindene vil slippe gennem det religiøse nåleøje i hjemlandet. Men hun drømmer om det, om at kunne
vende hjem.
»Sverige er ikke rigtigt hjemme. Jeg savner Bangladesh og min
familie.«
niels.lillelund@jp.dk

25. maj 2002
NIELS LILLELUND

Den svenske kritik af Danmark er et spejlbillede af de problemer, der findes i Sverige, mener den svenske kommentator Thomas Gür. De skandinaviske velfærdsstater er ved at bryde sammen under en multikulturalisme, der forhindrer os i selv at vælge, hvem der skal optages i samfundets midte.

Da en gruppe bøsser, lesbiske og transseksuelle sidste sommer drog på den farvestrålende Mermaid Parade fra Nørrebro Station til Rådhuspladsen, ventede der dem en ubehagelig overraskelse. Skjult i en port stod en lille gruppe indvandrere bevæbnet med sten og flasker, og da optoget passerede,begyndte kasteskyts at regne ned over de rystede og forskræmte paradedeltagere. Politiet greb forholdsvis hurtigt ind, men da man bagefter skulle gøre skaden op, var det ikke kun de fysiske skrammer, der gjorde ondt. Rigtig mange mennesker – mange flere end dem, der deltog i paraden – var blevet ramt på deres selvforståelse. For bøsser er jo en minoritet og skal derfor per definition opmuntres og beskyttes. Og indvandrere, ja, de er jo også en minoritet, ædle mennesker med ædle værdier. Hvad skulle man da stille op med det passerede?

Fortsæt med at læse “Thomas Gür: Velfærdsstatens fallit”

http://www.timbro.se/bokhandel/books.asp?isbn=9175665379

En kort omtale af en bog fra tænketanken Timbro af økonomerne Gidehag og Bergström – men illustrativer er de grafer og tabeller i PDF som kan klikkes:

Sverige versus USA En analys av tillväxtens betydelse

Erbjudande: Köp “Sverige vs USA” samt “Den orättvisa rättvisepolitiken”
av samma författare för endast 101 kronor.

Läs mer här >>

Se ett urval av
diagram och tabeller från boken här >>
Ladda ner boken som PDF här >>
Författarnas sammanfattande bildspel (PDF) >>

Från folkhem till fattigstuga?
Den svenska framgångssagan har de senaste drygt 30 åren naggats i
kanten. I internationellt perspektiv har vår utveckling halkat efter under den perioden. Tvärtemot den gängse uppfattningen bland svenskarna är vi inte längre en av världens rikaste industrinationer.
Den långsiktiga tillväxten, som är helt avgörande för välståndet i ett land, har helt enkelt varit för svag.

De senaste decennierna har stigande skatter och en expanderande offentlig sektor gjort det mindre lönsamt att studera och arbeta extra, svårare att starta och mindre lönsamt att driva företag. Dessa faktorer har tillsammans haft mycket negativ inverkan på svensk ekonomisk utveckling.
Författarna har under snart två år jämfört utvecklingen i Sverige och i USA och presenterat sina resultat för en bitvis misstrogen och kritisk omvärld.
USA har under lång tid haft en snabbare utveckling än Sverige, vilket ger utslag bland annat i hushållens inkomster. Även om de årliga skillnaderna inte är så stora kan de långsiktigt få dramatiska effekter på den ekonomiska utvecklingen.
De senaste åren har tillväxtfrågorna börjat få större utrymme i den
politiska debatten i Sverige. Men det krävs mer än så – tillväxtfrågorna måste snarast möjligt få högsta prioritet. Nu behövs politiker som vågar driva de långsiktiga tillväxtfrågorna och har mod att genomföra alla de reformer som krävs för att föra in Sverige på en högre tillväxtbana. Fredrik Bergström är VD för HUI, Handelns utredningsinstitut och Robert Gidehag är VD i Skattebetalarnas förening.

trykt i Weekendavisen og i Morgenbladet, Oslo – men ikke i Sverige

Av FREDE VESTERGAARD, Weekendavisen , København, 26.07.2002

Ytringsfriheden i Sverige er virkelig begrænset af politisk korrekthed, mener den svensk-amerikanske antropolog, professor Jonathan Friedman. Denbegrænsesaf dem, der skulle forsvare den. Og de indrømmer det selv, siger han.

Kajsa Ekholm-Friedman er professor i socialantropologi ved Lunds Universitet. For fem år siden blev hun inviteret til at holde et foredrag i en nystiftet forening, der hed Folkeviljen og Masseindvandringen. Det kom hun til at fortryde. Indeholdet i hendesforedrag blev aldrig diskuteret, men der rejste sig et ramaskrig i svenske medier over, at hun havde accepteret invitationen.Foreningen, som hun ikke var medlem af, og hvis levetid blev kortvarig, kan formentlig bedst sammenlignes med Den danskeForening. På universitetet i Lund krævede 27 studenter og lærere hende fyret fra sin daværende lektorstilling.

Jeg husker stadig omtalen i Dagens Nyheter og ringede derfor til hende for at spørge, om hun ville fortælle om sine erfaringer med den undertrykte debatom den svenske indvandringspolitik. Men hun er stadig så skræmt, at hun straks siger nej. Hun siger, at hun var og er interesseret i,hvad der sker med hendes samfund, men hun vil ikke risikere ny forfølgelse. Sagen havde været forsøgt rejst igen, da hun for to årsiden blev udnævnt til professor. Men jeg kan prøve at spørge hendes mand, Jonathan Friedman, om han ville stille op til et interview, siger hun. Det ville han.

Så meget mere som han netop havde afsluttet en bog, PC Worlds (University of California Press), der er en analyse af fænomenet, der gør brug af eksempler fra USA, Frankrig og Sverige.Jonathan Friedman er ligeledes professor i socialantropologi i Lund (samt ved Écoles des Hautes Études en Science Sociale, EHESS i Paris). Men som amerikaner følte han sig – trods mange år i Sverige – ikke under det samme pres, sagde han.

Så derfor sidder jeg en solrig eftermiddag sammen med professor Friedman i haven til familiens sommerbolig i Kivik by, et hyggeligt lille fiskerleje nord for Simrishamm, der er omgivet af en betydelig del af Sveriges frugtplantager. Det er meget svenskt alt sammen.

Debattens økologi

Der hænger et svensk flag over nabohusets balkon.Friedman siger, at det i nogen kredse er på kanten til at være udtryk for racisme. Han fortæller, at der i 1995 kom en regeringsrapport, som foreslog, at begrebet racisme blev udvidet til at omfatte alle udtryk, der er baseret på »ekstremt positive vurderinger af ens egen kulturelle identitet«, også selv om de ikke lægger afstand til andre grupper.

Men først et par tal om indvandringen til Sverige. Fra 1980 til og med 2000 gav Sverige permanent opholdstilladelse til 255.000 asylansøgere, de fleste på humanitært grundlag, samt 327.000 familiesammenføringer, altså i alt 582.000 personer. Sammenlignet med Danmark har der været meget lidt offentlig debat om denne ret så store indvandring. Jonathan Friedman:

»De, der mener, at denne indvandring har været for stor og for hurtig, har ikke mange muligheder for at få synspunktet frem til offentlig debat. En person, som siger, at vi skal behandle dem, som allerede er her, på lige fod med svenskere og integrere dem godt, men som også siger, at vi skal begrænse nytilgangen fremover, betegnes som fremmedfjendsk og racist. Man skelner ikke i Sverige mellem nytilgangen og dem, som allerede er her. I Sverige diskuteres disse ting ikke åbent.

Der er ikke ytringsfrihed, når det gælder indvandringspolitikken. Og selv om medier og politikere benægter det, indrømmer de på samme tid, at sådan er det. Tag reaktionen i de svenske medier efter Dansk Folkepartis annonce i Dagens Nyheter i slutningen af juni.

I en leder i den store tabloid-avis Expressen skrev den politiske redaktør P.M. Nilsson bl.a.: »Pia K. mener, at hvis låget tages af og meningsudvekslingen blev fri, ville der komme det samme indvandringsfjendtlige opkog her som der. I en henseende har hun ret. Den svenske politiske og mediale elite arbejder aktivt og åbent for at modvirke racisme. Den hykler ikke. Derfor er der rimeligvis folk i Sverige, som føler sig modarbejdede, og hvis meninger ikke trykkes eller sendes.«« citerer Jonathan Friedman.

[….]Jonathan Friedman uddyber: »Problemet med den styrede debat forstærkes af det, som jeg på engelsk har kaldt associationismen i den offentlige debat i Sverige. Man kunne også kalde det sammenkædningstaktikken. Som jeg var inde på før, føres der ikke en nøgtern diskussion om vores indvandringspolitik, fordi bare det at tale om størrelsen af indvandringen eller konkrete konsekvenser af indvandringen straks klassificeres som og associeres til ordet fremmedfjendtligt. Og at være fremmedfjendtlig associeres til at være racist, og det sammenkædes ofte med at være fascisteller nazist.

Man klassificerer og kategoriserer diskussionen væk i stedet for at forholde sig til det problem, der er udgangspunktet. Denne tilbøjelighed til automatisk at associere fra et værdineutralt ord til ord, som alle tager afstand fra, bevirker, at den styrede ytringsfrihed ikke blot fjerner racistiske ytringer, som er det erklærede formål. Den umuliggør en rationel diskussion om konkrete problemer.[….]

Jonathan Friedman nævner, at en artikel af en historiker i Sydsvenska Dagbladet nogle dage tidligere havde sammenlignet omfanget af historieundervisningen i den svenske og danske gymnasieskole. Den viste, at antallet af timer, der var sat af til undervisningen i Sverige, kun var halvdelen af de danske, men også at man – i modsætning til Danmark – helt kan fravælge historieundervisningen, som mange gør. Sverige har i øvrigt med stort held undtrykt historien om sine egne relationer til Tyskland under krigen. Et andet eksempel på fortrængning er en doktordisputats fra Lund om folkhemmets landsfader i 1930´erne og 1940´erne, Per Albin Hanssons, stærkt rosende breve til Mussolini om det korporative system i Italien – fundet i italienske arkiver. Den blev totalt ignoreret, da den kom i 1995, siger Friedman.

Friedman fortsætter med at sige, at nedtoningen af Sveriges historie falder i tråd med den såkaldte integrationsproposition (dvs. integrationslov,red.), som blev vedtaget i december 1997, og som proklamerede, at »Sverige er et multikulturelt samfund«. »Det hedder direkte i bemærkningerne til loven: »Eftersom en stor gruppe mennesker har sin oprindelse i et andet land, savner den svenske befolkning en fælles historie. Tilhørsforholdet til Sverige og opslutningen bag samfundets grundlæggende vurderinger har derfor større betydning for integrationen end en fælles historisk oprindelse«.

Implicit siger propositionen altså, at det ikke er landet Sverige, som har en historie, men de forskellige folkegrupper. Hver folkegruppe har sin egen historie, og der er så mange nu, at man ikke kan sige, at der er en fælles historie. Svenskerne er gjort til en etnisk gruppe i deres eget land, uden at det har været oppe til diskussion. Som jeg opfatter det, er det i virkeligheden en racialistisk tankegang, der ligger bag en sådan opsplitning af befolkningen på den svenske stats territorium i forskellige grupper. Altså en opfattelse af at verden består af forskellige racer. Og en tankegang, der gør svenskere til en etnisk gruppe blandt flere. Hvordan finder man så et fælles grundlag for staten og borgerne, når det skal findes et andet sted end i historien og det nationale?«

– Expressens politiske redaktør P.M. Nilsson skriver i den omtalte leder om Dansk Folkepartis annonce, at »svensk er man, hvis man går ind for lighed og demokrati samt dyrker den stenede natur. Svenskheden går det at tilslutte sig, selv om det ikke er helt let. Danskheden er mere lukket«.

Han siger også, at en svensker ikke er svensk på samme måde, som en dansker er dansk. Det svenske selvbillede er idéstyret, skriver han? »Det er rent vrøvl.

Den svenske identitet er præcis som den danske og som alle nationaliteter i Europa. Den er stærkt bundet til det kulturelle. Det viser alle undersøgelser. Det står i stærk kontrast til USA, hvor den nationale identitet først og fremmest er politisk i indhold, og hvor den territoriale historie bestemt ikke forkastes, selv om USA er immigrationslandet over alle.Integrationspropositionen hæver staten op over nationen. Man er svensk, hvis man har svensk statsborgerskab. Der findes en stat, men nationen findes ikke længere. Derimod findes der en række etniske grupper.

Etnisk svensker

Der var i øvrigt en pudsig situation i TVomkring den tid, da integrationsloven blev vedtaget. Den daværende integrationsminister Lars Engquist blev spurgt, om han var svensker.Nej, skyndte han sig at sige, sådan umiddelbart og nærmestforskrækket over spørgsmålet, og så begyndte han at fortælle om,hvordan han havde skotter og danskere blandt sine forfædre.«Friedman griner ved tanken om ministerens reaktion.

»Jeg vil ikke kritiserere, at man vælger at gøre staten til samlingspunktet istedet for nationen og det nationale. Selvfølgelig kan man vælge at gøre staten til territorialstat – som den var i det absolutistiskeEuropa – og opgive nationalstaten, som jeg mener, man er på vej til. Det er derfor, man er bange for historieundervisningen. Det jeg kritiserer er, at politikere og medier ikke har lagt denne beslutning ud til bred debat i den svenske offentlighed, og i særdeleshed, at man ikke har kunnet diskutere den åbent og fordomsfrit, uanset om man er tilhænger eller modstander af en sådanudvikling.«

Berufsverbot

– Du nævnte tidligere, at der iforskningsverdenen er en stærk social kontrol med, at forskningsresultaterne er politisk korrekte. Og at forskerne siger de rigtige ting. Da vi talte sammen i telefonen, sagde du, at der er flere tilfælde af berufsverbot i Sverige, ikke blot i offentlig administration, men også på universiteter og læreanstalter, hvor folk er blevet afskediget alene på grund af medlemskab af Sverigedemokraterne.

»Der findes berufsverbot i Sverige. Det erhævet over enhver tvivl, for der er flere eksempler på domme, hvor fyrede sverigedemokrater har fået domstolens ord for, at fyringen – som oftest begrundet i samarbejdsvanskeligheder – var uberettiget. Men de har ikke fået deres job tilbage. I stedet har de fået erstatning. Det er en ren udrensning. Og det er ikke i overensstemmelse med Grundloven, for man har ret til at arbejde, uanset hvilket parti man er medlem af.

Der er flere tilfælde i administrationen og i skolevæsenet, men også på de højere læreanstalter. Folk, der er imod den nuværende indvandringspolitik, stemples som fremmedfjendske, og så går associationskæden videre til racist, facist og nazist.Et universitetsspeciale om ungdomskriminalitet blandt unge indvandrere i Göteborg blev underkendt, ikke af opponenten forøvrigt, men af eksaminator, som ikke kunne lide de udtalelser fra unge indvandrere, der var citeret i specialet. Der er flere tilfælde.«

»Men der er begyndt at komme advarsler,« siger Jonathan Friedman. »Bo Rothstein, der er en fremtrædende professor i statskundskab i Gøteborg, har lige som andre advaret mod indgreb i forskningsfriheden. Rothstein sammenlignede sidste år i Göteborg- Posten Sverige med Østtyskland.»For den, som vil og vover at se, er parallellerne til dagens svenske universitetspolitik åbenbare. Kravene om politisk korrekthed og om at være magten tilpas er store.«

Og i Dagens Nyheters kronik i søndags anklagede statskundskabsprofessor Leif Lewin fra Uppsala Universitet at de senere års kraftige indskrænkning af universiteternes uafhængighed i 1990´erne har åbnet nye muligheder for, at politisk korrekte rektorer – som er udpeget af regeringen – kan gå statsmagtens ærinde overfor besværlige professorer.

»Og det er ikke bare en konspirationshypotese. Vi har i den senere tid, og signifikant nok især inden for samfundsvidenskaberne, set eksempler på, at man skaffer sig af med de ubekvemme«, skriver Lewin. »På læreanstalten i Falun i Dalarna,« fortsætter Friedman, »var der en lærer, som ifølge studenterrådets eget udsagn var en meget dygtig. Han læser uddrag af et brev, hvor Studenterrådet krævede hendeafskediget efter at det i den lokale avis Dala-Demokraten sidste år kom frem, at hun var medlem af Sverigedemokraterne. I brevet hedder det:

»Den første reaktion hos de studenter, som har været i kontakt med Eva Nyman, var forbøffelse. Nyman, som er så vidende. Nyman somer så rolig og forstående, Nyman som ikke er kronraget eller gør nazistiske hilsner. Den Nyman, studenterne har mødt, har været den professionelle og meget kompetente lærer, som hun faktisk er. (?)Nyman var den mest kompetente af ansøgerne til den ledige stilling.«

Alligevel krævede de hende afskediget, og hun fik ikke sit vikariat forlænget, det gik til en anden. Og hun er ikke den eneste. Der er andre eksempler. Og der er eksempler på, at universitetslærere erblevet tvunget til at opgive igangværende forelæsningsrækker, fordi de ikke var politisk korrekte.

Der var en lektor, en velkendt fredsforsker, i Göteborg – en “vänsterkille” – som holdt en forelæsningsrække om Europas ekspansion i middelalderen og om korstogene. Instituttet blev tvunget til at afbryde hans undervisning. Jeg har selv holdt et kursus om politisk korrekthed,som blev hårdt kritiseret, men jeg gjorde det alligevel. Jeg har den fordel, at jeg er udlænding, så jeg kan gøre mere end andre kan.«

Hvorfor det? Du er i et ansættelsesforhold som professor i Lund. Og svenske professorers ansættelsessikkerhed og dermed uafhængighed erblevet svækket i løbet af 1990´erne

»Jo, jeg er i et ansættelsesforhold, men jeg er udlænding. Jeg er jøde og newyorker af oprindelse. Jeg har ikke den samme angst, som de fleste svenskere har, ved at gå på tværs af det vedtagne. Jeg kan sige mere og gøre mere. Jeg føler ikke den samme skam eller tænker på, hvad andre mener, fordi jeg kommer fra New York. Der kan man ikke overleve, hvis man er bange for det. På den anden side er det måske nok kommet mig til skade en gang imellem, når jeg skulle søge forskningsmidler, men det er jeg gammel nok til at kunne klare.«

Denne artikkelen er trykt i sin helhet i Weekensdavisen, København, 26.07.2002, og i Morgenbladet, Oslo, 09.08.2002.

Journalisteres partisympatier 1954-1999 – taler for sig selv.Kurt Wickmans referat af en større undersgøelse fra Göteborgs Univeristet. Ikke ganske uden dansk relevans…………………………………….

http://www.smedjan.com/frame/databas/1st.asp?nr=562

En av historiens mest statstrogna journalistkårer
av Kurt Wickman, fil dr och författare

Nästan 70 procent av den svenska journalistkåren sympatiserar med vänsterpartierna. Det är en from förhoppning att det inte skulle påverka deras uppfattning om problemställningar och nyhetsvärde. Tvärtom liknar de en sekt med förutsägbara och från allmänheten avvikande uppfattningar. Resultatet är en uttråkande politisk korrekthet, där minsta problem i privat välfärdsproduktion får en uppmärksamhet som normalt reserveras för rockstjärnor. De ska inte bli förvånade över att allt fler stänger av och lägger ifrån sig tidningen.

Anmärkningsvärd information når oss från universitetet i Göteborg. Det gäller den svenska journalistkårens politiska sympatier. En allmän känsla av att medierna fungerar som en oberoende socialistisk kraft i samhällsdebatten tycks bekräftas. 1999 sympatiserade 31 procent av alla journalister – inom radio, TV, tidningar och tidskrifter – med vänsterpartiet. Det är också största parti inom
journalistkåren, följt av socialdemokraterna på 27 procent. En tidigare flirt med miljöpartiet har – tillfälligt? – lagt sig. Miljöpartiet hade 10 procent av sympatierna. En sammanfattning av hela undersökningen är värd att återge:

Svenska journalisters partisympatier
1954-1999 :

klik for at se tabel og procenter:

http://www.smedjan.com/frame/databas/1st.asp?nr=562

Källa:
Göteborgs Universitet, Statsvetenskapliga institutionen JMG.

Tabellen är i högsta grad anmärkningsvärd. De värden man förväntar sig för en samhällsgrupp som är så mycket exponerad för – och förväntas rapportera – folkliga stämningar, är uppenbarligen andra än dem vi ser i tabellen. Sympatierna borde självfallet ligga relativt nära utfallet i allmänna val.

Journalisternas politiska uppfattningar borde ju rimligen fördela sig ungefär som befolkningens. Men det gör de nu inte. Några rent egendomliga effekter är påtagliga. Intressanta följderJournalisterna stöder regeringskoalitionen och staten i extremt hög grad – mer än två tredjedelar av journalisterna sympatiserar med något av regeringspartierna. Det är tveksamt om det någonsin har funnits – ens i fascistiska eller kommunistiska diktaturer – en så gentemot staten hängivet lojal journalistkår – som ju gärna vill beskriva sig som ”kritisk mot makten” för att rätt kunna utöva sitt yrke. Men ”makten” tycks uppfattas i rent leninistisk mening – det är främst ”privatkapitalismen” som utövar den.

Statskapitalismen – eller rentav statssocialismen – hamnar lätt utanför blickfältet för den som har en socialistisk dagordning.
I några avseenden är dock journalistkåren rimligen inte riktigt nöjd med regeringens sammansättning. Dominerande parti borde vara vänstern – d v s Gudrun Schyman borde vara Sveriges
statsminister. Vänsterpartiet borde ha de tunga ministerposterna,
socialdemokraterna de medeltunga och miljöpartiet ett par av de lätta – en koalitionsregering karaktäriserad av ”kommunism under påverkan av miljösynpunkter och fackföreningar”. För bara några år sedan (1995) såg journalisternas sympatier något annorlunda ut – de låg då snubblande nära en mer renodlad vänsterregering – en koalition mellan vänsterpartiet och miljöpartiet.

För 44 % av de svenska journalisterna var detta den bästa lösningen på hur Sverige politiskt skulle utvecklas under bland annat inträdet i EU. Ytterligt anmärkningsvärd är opinionsutvecklingen 1989–1999. Intellektuella borde mer än andra påverkas av de stora förändringarna i omvärlden. Journalister har ju också som yrke att rapportera och tolka deras innebörd. Det faktum att hela det kommunistiska imperiet i Europa föll ihop som ett korthus satte dock inga särskilt synliga spår i sympatierna – i stället stärktes vänstern ofantligt och blev största parti bland journalisterna. En sådan märklig immunisering gentemot en motspänstig utveckling brukar normalt kunna förklaras av att man sätter upp en rad ideologiska skärmar för att filtrera bort svårsmält information – det finns väl ingen anledning att tro att förklaringen är annorlunda för journalistkåren.
Den borgerliga oppositionen är närmast utraderad inom journalistkåren. Moderaterna, som är det stora borgerliga partiet
med omkring 25 procent av väljarna bakom sig, har omkring 10 procent av journalisterna med sig. Om det gick att göra en nedbrytning för t ex Stockholm skulle polariseringen troligen bli ännu större.
Största borgerliga parti är i stället folkpartiet, vilket kan vara lättare att förstå. Det fungerar i allt väsentligt som ett semi-borgerligt parti, inte sällan som ett stödparti för socialdemokraterna, en position som partiets egen kader normalt återvänder till efter kortare eller längre ”utflykter” till mer borgerliga synpunkter. Den politiska villrådighet som vilar runt folkpartiet gör väl att de 14 procenten journalistsympatier närmast skall tolkas som ett relativt ointresse för partipolitik. Det är ungefär samma andel av den normala väljarkåren som i opinionsmätningar väljer att inte uppge partisympati.
Andra, inte mindre intressanta, följderDet är ett välkänt fenomen att politiskt homogena grupper lätt antar sekteristiska drag. Frånvaro av alternativa tolkningar av egna och andras positioner gör att sekter lätt ”demoniserar” andra och uppfattar den egna hållningen som det ”normala”. En viss intolerans för avvikande synpunkter
uppkommer också ganska lätt. Eftersom man aldrig tvingas tänka igenom någon annan tolkning av samhällsförloppen än den egna gruppens, framstår människor med andra uppfattningar som antingen korkade eller illasinnade.
Eftersom t ex moderater uppenbarligen inte är enfaldiga, uppfattas de förmodligen som demoniska – de vill inte det goda, som är så uppenbart enkelt och rätlinjigt att uppnå, i de interna diskussioner där inga intressanta problematiseringar finns. När något ljushuvud till ung rockstjärna föreslår att man skall ”döda moderater”, rapporteras detta i pressen med ett diskret, men hörbartjournalistiskt fnitter. De kan ju inte instämma, men det är alltid möjligt att
rapportera utan att ta avstånd.
En sekt utmärks normalt också av att man ersätter idéflödet utifrån med ett ganska hårt styrt internt program. Kring detta samlas man, utvecklar det – och kräver stark anslutning av alla som vill
bli medlemmar i sekten. Det är möjligt att med mycket hög precision förutsäga uppfattningar hos en medlem i den journalistiska sekten. Några sådana typiska övertygelser är dessa:
* industrin hotar vår överlevnad;
* kärnkraftverk
skall jämföras med helvetesmaskiner;
* det finns för litet miljöpolitik;
* nedskärningar i offentlig verksamhet är förkastliga;
*
inkomstfördelningen är orättvis;
* skattesänkningar är till för de rika;
* internationella ekonomiska relationer är suspekta.
Stor idémässig förutsägbarhet i kontroversiella frågor hos en betydande intellektuell grupp är historiskt sett ganska ovanlig. Bland mycket annat strider det väl egentligen mot sådana krav på konstnärlig kreativitet som alltid finns (i någon utsträckning) i intellektuella yrken. Just denna egendomlighet ger direkt vid
handen att man är ute i andra syften än att upplysa. Man tar helt enkelt för sig en politisk uppgift – att med pennan förändra samhället till något som man uppfattar som ett bättre tillstånd.
När jag säger att sekten saknar förtroendefulla kontakter med andra, kan detta diskuteras. För varje granskare av idédebatten kring vårt sekelskifte framstår väl de flesta representanter för de lättare samhällsvetenskaperna vid våra universitet (sociologi, statskunskap,
antropologi, ekonomisk historia o s v) som den journalistiska huvudfårans vänner och medkämpar. Tillsammans har de skapat och slår vakt om den grupp av värden som definieras i mina exempel, ofta betecknade som ”politiskt korrekta”.
Sekterna bildar tillsammans en allmännelig kyrka, en organisation där man gemensamt skall forma samhället i politiskt korrekt riktning. Tidningarnas debatt- och kultursidor översvämmas av understödjande bidrag från den lättare samhällsvetenskapen. ”Experter” som skall kommentera i radio och TV väljs med
omsorg ut efter vilka synpunkter de kan väntas framföra. Då och då syns andra typer av inlägg, men de är satta på undantag. Kurslitteraturen i de lättare samhällsvetenskaperna ger stort utrymme för artiklar och böcker från instämmande journalister – även om den vetenskapliga halten i sådana publikationer kan vara
betänkligt låg. Programmet är negativtOm vi följaktligen väljer ett mer fruktbart sätt att betrakta den ganska egendomliga journalistiska verksamheten i Sverige, nämligen som ett implicit politiskt parti (som anammar sektens roll att söka reformera andra till att kunna bli framtida sektmedlemmar), framstår programmet som ganska magert. Borta är de insmugna bisatserna om hur lyckligt
livet skulle kunna bli under en fullt genomförd kommunism. Det beror helt enkelt på brist på konkreta exempel – och förmodligen också på det östeuropeiska förfallet. Framme är i stället insmugna bisatser om hur farligt, smutsigt och orättvist livet är i moderna demokratiska länder. Det faktum att man haft
fullständigt och eftertryckligt politiskt fel i mer än en generation, har skadat gruppen – och förmodligen dömt den till reducerad relevans som betydande röst under det närmaste decenniet. Men en så dyster prognos delas väl knappast av medlemmarna. Snarare uppfattar man sig själva som den upplysta elit som skall leda en omfattande reformering av samhällslivet genom att till politikerkåren förmedla sådan information som gör denna utveckling ofrånkomlig.
Kärnan i engagemanget är alldeles uppenbart negativ – det är en position av ”anti-väst”, taget i politisk mening. Låt oss uppfatta väst som ”den atlantiska alliansen”, de gemensamma band som håller samman Västeuropa och Nordamerika. Eftersom USA är västalliansens dynamiska och ledande part, blir det anti-amerikanska draget i engagemanget särskilt tydligt. Men även en särskild sorts skepsis mot EU är framträdande – vad medlemmarna i denna grupp framför allt ser i EU är ”hyperkapitalism” och ”marknadsdiktatur”.

Om vi nu antar att den historiskt mycket framgångsrika västerländska modellen grundar sig på två företeelser, kan
förståelsen för journalistkårens gåtfulla kommunistsympatier kanske föras ett steg längre. Ekonomisk historia klarlägger således att den nära kombinationen mellan marknadsekonomi och teknikutveckling har skapat samhällen som för gott har knäckt människans historiska slaveri under svält och umbäranden, som resulterat i ett kort och brutalt liv. Alla fattiga länder utanför kommunistvärlden har därför försökt importera denna västerländska modell. Sedan det kommunistiska väldet brutit samman i Östeuropa, försöker man nu även där göra det.
Närgången selektiv granskningVi får då två objekt som kan angripas
av den som är anti-väst. Det första är det välkända förhållandet att
marknadstekniken är illa omtyckt. Verkningarna av den mycket kraftiga vågen av privatisering, som gått över världen under de senaste två decennierna, har rapporterats sporadiskt och med föga entusiasm i Sverige. Vissa av de mycket få
uppmärksammanden som satt spår i den svenska debatten har tagit formen av anti-kampanjer. Särskilt har man plockat ut ett av den offentliga tjänsteproduktionens kärnområden för ”närgången granskning”, nämligen vården.
Privat äldrevård, privata daghem, delar av den privata sjukvården (MedAnalys) har fingranskats – och dess problem och dåliga lösningar har fått en uppmärksamhet som normalt reserveras för rockstjärnor.
Missförhållanden skall självfallet belysas och diskuteras; det är inte där problemet ligger. Det är ett annat förhållande som befordrar misstänksamheten – att det är för att sektorer brutits ut ur den offentliga sektorn och gjorts privata, som den
typiske svenske journalisten skriver med sådan glöd. Ty annars borde väl de många fler och värre problem och missförhållanden som finns i den offentliga vården kunna ges samma heta engagemang.
Det andra som angrips i den västerländska modellen är integrationen av den tekniska utvecklingen med den ekonomiska marknadstekniken. Institutioner har efter hand bildats som gjort det
möjligt att systematiskt styra in vetenskapliga framsteg i företagen – och via dem in i hushållen. Detta är en långtifrån självklar utveckling; det är bara i den kapitalistiska väst-modellen som denna svåra uppgift faktiskt har lösts. Men där det lyckas betyder det att de ekonomiska livsbetingelserna helt förändras.
Den malthusianska förbannelsen (livet är kort, brutalt, fyllt av sjukdomar och umbäranden) bryts.
Den som uppfattar sig som anti-väst kommer följaktligen
att mer se tekniken som ett problem än som en lösning. Och det är inte alltför svårt att finna belägg för den svenska journalistkårens anti-tekniska attityder.
Det anses förmodligen välinformerat att kritisera all industrirelaterad teknik. Den bästa illustrationen är nog den direkta fientligheten mot alla former av energiproduktion – här har man kunnat knyta an till den rent civilisationskritiska miljörörelsen, folkfronten mot moderniseringen av samhällslivet.
För en utomstående förefaller hela attityden så förbryllande
egendomlig. El-kraften är den moderna utvecklingens ledande energibärare, men journalistkåren skulle helst vilja att alla effektiva former för att producera den skulle blockeras – älvar, kärnkraftsanläggningar, oljeturbiner. Alternativen
– som är mindre effektiva men skulle kunna användas i de flesta fall – är fossila bränslen (kol, olja, gas). Men också dem vill det anti-tekniska partiet blockera. Det hela påminner något om den ironiska kommentar som fälldes om Dagens Nyheter, när den öppet drev en kampanj för kärnkraftens avskaffande: ”De fortsätter väl att skriva sina artiklar, så länge det kommer ström ur uttaget i
väggen – men hur fortsätter de därefter?”
Den politiska korrekthetens journalistikJag känner en tilltagande trötthet inför den journalistiska rapporteringen. Med en suck ser man avsikter i alltför många artiklar, avsikter som kanske inte finns där, men som den som intar en skeptisk hållning oftast
läser in – mer miljöpolitik, mer socialpolitik, mer statliga projekt på alla områden. Till och med i artiklar som skall rapportera om annat, läggs kommentarer med svensk inrikespolitisk syftning in. När man rapporterade utfallet av kommunalvalen i Paris, kunde t ex Svenska Dagbladets korrespondent inte avhålla sig från att tala om de borgerliga partiernas ”mantra om skattesänkningar”. Liknande ansatser att göra inrikespolitik ”åt vänster” av till och med utrikespolitisk rapportering är numera vanliga.
Reaktionen blir naturligtvis: Varför fortsätta att betala för den politiserade desinformationen? Allt fler inser också att det inte bara går, utan att det går lätt, att klara sig utan svensk dagspress. Ungdomen är en barometer på vart utvecklingen går –
och ungdomen överger den politiserade nyhetsrapporteringen.
Även för TV:s del gäller den utvecklingen. Tittare som regelbundet följer Aktuellt eller Rapport tycks bli allt färre, faktiskt färre än vad som enbart kan förklaras av att nya kanaler kommit till. Men med ett intressant och belysande undantag – den ekonomiska rapporteringen. Tittaranalyser har således visat en glesnande skara
under Aktuellts första halvtimme, men en ökning med inemot en halv miljon tittare från halv tio, då 5–6 minuters nyheter om ekonomi och börs kommer. Följt av den populära sportrapporteringen.
Även om det kan finnas ett antal faktorer som förklarar, tycks ändå den litet torra, men strikt faktabaserade rapporteringen om ekonomi och sport tilltala ett större antal än politiskt
tillrättalagd allmän nyhetsrapportering gör.
Det tycks således finnas ett slags allmänhetens försvarsreaktion mot den kommunistiska journalistkåren. Man slutar helt enkelt att ta del av de värsta avarterna, kanske i förhoppning om att grundläggande förändringar skall kunna ske. Eller kanske med insikt om att
de viktiga informationsflödena numera finns på annan plats – Internet är väl en utmärkt huvudkandidat.
Länkar:
Sammanfattning av undersökningen från JMG