Hansen og  Nørgaard: På dansk og på svensk

Offentliggjord 1 augusti 2003

Krönika: Handlingskraft måste avlösa törnrosasömn

Av Lone Nörgaard, lektor, cand. mag., Valby, och Torben Hansen, historiker, Kvistgaard

Denna krönika har tillkommit mot bakgrund av en djup förundran: Varför står så relativt få danskar på barrikaderna medan Danmark och resten av Europa utsätts för en smygande islamisering? Och inte minst – varför är så få kvinnor på banan i den offentliga debatten? Om man betänker att det försiggår ett stadigt och massivt flick- och kvinnoförtryck i de slutna, integrationsovilliga, muslimska miljöerna, frågar de två krönikörerna.Inte en dag utan invandrarnyheter på medieprogrammet. Som dessvärre endast sällan bjuder på solstrålehistorier om mönsterbrytare och vällyckad integration, utan i stället på problem, problem och problem med muslimska grupper…. Tjat, tjat – men ändå kanske inte alls tjat.

För de har väl åtminstone läst Ralf Pittelkows “Efter 11. September”, Kåre Bluitgens “Til gavn för de sorte” och antologin “Islam i vesten – på Koranens vej?”? Och hur kan begåvade intellektuella opinionsbildare och medieledarhundar förefalla vara orubbade när Pittelkow, Bluitgen och antologins 15 bidragsgivare staplar siffra på siffra, data på data, berättelse på berättelse som alla pekar i samma samhällsundergrävande riktning? Varför har dessa böcker inte haft mycket större genomslagskraft i form av aktiv handling och politiska avhyvlingar? Är okunskap, naivitet och konflikträdsla verkligen huvudförklaringen till att Danmark och hela Europa har hamnat i denna vanvettiga soppa?

Denna krönika är skriven i hopp om att kunna bidra till att förebygga inbördeskrig à la Exjugoslavien och nej, det är dessvärre inget orealistiskt scenarium. Åtskilliga andra än ovannämnda skribenter och författare har lagt fram metervis med siffror och exempel. Indicier och bevismaterial hopas dagligen i medierna och dessutom i rapporter från tänketankar samt i monografier på engelska, franska och tyska.

Det råder inte heller brist på kunskap om motiven bakom familjesammanföringarna, fundamentalistiska missionsrörelser, islamiska skolors indoktrinering och censur, förberedelse till och verkställande av de många “hedersmorden” (läs: mord) på olydiga kvinnor eller till planerade terrorhandlingar. Det räcker inte att skjuta skulden för den rådande misären på fattigdom och utestängande. Det är en skröna att de unga muslimerna blir kriminella för att “ingen behöver dem”, “de har inte arbete” eller “de kan inte få någon utbildning “. Det sistnämnda kan var och en med den nödvändiga förmågan få i detta land.

En källa med många års erfarenhet från rättegångar mot våldsmän säger att kriminella från kategorin “invandrare” aldrig är stackars oönskade. Exempel: 1) Överföll kvinna som gick med en barnvagn – höll på med en högre utbildning. 2) En kvinna nedslagen – brottslingen hade heltidsjobb. 3) Försök till våldtäkt, kvinnan räddad av dansk man som blev lemlästad – den ena av skurkarna tolk, den andra anställd i en offentligfinansierad institution. Varför yttrar endast få parlamentariker sig om förhållanden och händelser i fängelser, rättssalar, kriscentra, privatskolor och moskéer?

Problemen i den lutheranska kyrkan dryftas i full offentlighet, men borde regeringen och Folketinget inte intressera sig för den arabiska predikan som levereras efter varje fredagsbön? Det är över ett år sedan SF:s Holger K. Nielsen uppmanade de “förmörkade” imamerna att “dra åt helvete”. Händer det något? Varför sade de folkvalda inte ifrån när muslimska talesmän visade ett ansikte utåt och föregav sig acceptera demokratiska spelregler och jämställdhet för att bli nominerade till Folketinget och till kommunfullmäktige, medan de gav helt annorlunda kontanta uttryck för sitt sinnelag på islamistiska hemsidor?

Kanske var orsaken att ett sådant uppträdande var något ovanligt och att danska politiker gör en dygd av moderation och försiktighet när det finns tveksamhet. Men varför kom Det Radikale Venstres ledning då inte med någon utskällning när islamisterna kastade masken under sin “gemensamma bön för fred” på Köpenhamns Rådhusplads fredagen den 4 april [2003]?

Arrangementet var en skrällande ögonöppnare för politikerna. Här sades det – eller rättare sagt skreks – med all önskvärd klarhet: “Makten finns inte i Washington, på Christiansborg [danska regeringskansliet, motsvarar Rosenbad]eller på Rådhuset. Vi är makten!”
Vi vill sätta ett dussin stekta rödspättor på att demokratins ledare hoppas att den sortens islam-fascistiska appeller snart upphör. Så där lugnt och fint. Herregud, vi har ju alla varit unga och skrikit på gatorna, eller hur?

Tänk bara på den tyska utrikesministern Joschka Fischer och hur salongsfähig och anpassad han uppträder på de bonade golven i dag. Danska politiker och andra beslutsfattare är inte de enda som underlåter att reagera resolut. Överallt i Västeuropa föredrar de flesta folkvalda att tassa försiktigt när de hör ordet “islam”.

De förhållanden som vi har nämnt här gäller i det mesta av EU – plus Schweiz och Norge. Bakgrunden är i hög grad att en ideologisk kampanj har varit igång i årtionden från Bergen till Milano – i stor omfattning betalad och inspirerad av Saudi-Arabiens wahabism, som är beteckningen för Osama bin-Ladens hatiska och kvinnoförtryckande ideologi. Projektet går ut på att skapa ghetton där så många muslimer som möjligt läggs i en ideologisk tvångströja och görs till fotfolk i en erövring.

Medan de flesta europeiska regeringar tvärtom arbetar hårt på att integrera de många icke anpassade muslimerna och på att lära dem leva i frihet under ansvar. Om detta en dag skulle lyckas kommer islam att bli en privatsak, och då kommer de hetsiga missionärerna och de ambitiösa islamist-politikerna att bli överflödiga.

För närvarande har dessa fundamentalistiska ideologer dock goda möjligheter att slippa arbetslöshet. Det är nämligen inte svårt att ge arabiska och turkiska ungdomar en islamisk identitet. Som ett kollektivt projekt är islam visserligen inte mycket att skryta med. Oavsett om man använder ekonomi, politik eller kultur som parametrar slutar räkenskaperna med röda siffror i botten. T o m FN har officiellt lagt fram dokumentation för att de arabiska staterna – varav hälften tjänar grova pengar på export av olja – är ett konkursbo. Ändå lyckas en förbluffande stort antal unga islamister ådra sig storhetsvansinne och hänvisa till Koranens försäkran om att muslimerna är Allahs “bästa församling.”

Av de många utopiska hemsidorna och brandtalen framgår det att “muslim” är liktydigt med att tillhöra ett herrefolk och att Väst är dekadent, ondskefull, förtappat o.s.v. Islam är däremot lösningen på allt – från personlig hygien till etablering av den perfekta staten. Detta flockmänniskobudskap är milt sagt inte ägnat att främja laglydigheten. I skalans harmlösa ända förolämpar Hassan den danska kvinnan som går med korta byxor en sommardag i sitt eget land. I avdelningen för tyngre saker hamnar de otrogna som var oturliga nog att uppehålla sig på fel gata eller i fel taxi, på sjukhus.

Myndigheterna och det civila samhället har vant sig av med att använda dominans, inskärpa regler, varna och hota potentiella skurkar. Under årtionden har strömmen av asiatiska och afrikanska tillvandrare försiggått utan plan. Västeuropas stater är inrättade för att kräva in avgifter och skatter för att hålla igång olika välfärdssystem som naturligtvis attraherar folk från Anatolien och Punjab.

Budgetproblem blir ett av resultaten, och förvaltningsrutiner förhindrar att ideologiseringen av tillvandrarna registreras. Med ideologisering förstås en systematisk indoktrinering i sharia (islamisk lag/rättsuppfattning) där den medförda men i stort sett omedvetna föreställningen om islam förstärks och blåses upp till en alltomfattande ideologi som ska binda ihop de troende i en flock som imamer och andra ledare styr.
Danska byråkrater och parlamentariker förefaller dessvärre inte bekymra sig särskilt om islamismens totalitära hot och den dagliga kriminaliteten där ungdomar med muslimsk bakgrund är klart överrepresenterade.

Detsamma gäller de fina människorna från Venstre och konservativa i Nordsjälland och Köpenhamns nordliga förstäder längs Öresund [motsvarar ungefär Söder i Stockholm.]. Hur har det alls gått så långt? Varför är så många invandrare från Afrika och Asien muslimer som avskyr det samhälle som tar emot dem, medan tamiler, sikher, tibetaner och vietnameser generellt anpassar sig till Västs frihet och system?

En viktig faktor bakom den muslimska folkvandringen till Västeuropa är EG:s – senare EU:s – samarbete med den arabiska världen. Som många andra viktiga beslut träffades också detta på fransk tillskyndan. Efter det att Frankrike gav upp Algeriet 1962 projekterade dåvarande president Charles de Gaulle en allians mellan Europa och en rad arabiska regimer. Syftet var bl. a. att motverka USA. 1974 upprättades en parlamentarisk sammanslutning med syfte att stärka EG:s politiska, kulturella och ekonomiska förbindelser med den arabiska världen.

I denna grupp deltog medlemmar från 18 nationella parlament, däribland det danska folketinget och Europaparlamentet. Senare försågs gruppen av en struktur, betecknad “Den euro-arabiska Dialogen” med en stark position i bl.a. EG:s och senare EU:s ledande organ. Dialoglobbyn arbetade för en utrikespolitik som var proarabisk och riktad emot Israel och USA.

Dessutom gynnade den en permanent och massiv arabisk och muslimsk närvaro i Europa genom invandring och bosättning av miljoner människor från Nordafrika och Västasien. Orientalisten Bat Ye’or (född i Egypten, bosatt i Schweiz) skriver att på franskt, tyskt och belgiskt initiativ har flera europeiska institutioner arbetat för att underlätta denna utveckling genom en offensiv i kulturliv, undervisning och publiceringsverksamhet. Strävandena har stötts av universitet och islamofila kristna kyrkoledare och är avsedda att framställa islams civilisation i bästa möjliga ljus. Flera generationer europeisk ungdom har redan uppfostrats i denna proarabiska ideologi (jämför Bat Ye’or: “European Fears of the Gathering Jihad”, www.frontpagemagazine.com, 21. febr. 2003).

Bidrog denna gemensamma europeiska strategi till den besynnerliga lagstiftning som för 20 år sedan öppnade Danmark för familjesammanföringar – d.v.s. immigration genom tvångsäktenskap – i en situation med nästan en kvarts miljon arbetslösa? De fyra danska undantagen från Maastricht-fördraget kommer snart på den politiska agendan [2003]. Vilka politiker och tjänstemän har månne tänkt sig orientera och upplysa väljarna om de Gaulles lansering av EG/EU:s “arabiska” strategi och dess konsekvenser för Europa? Vi väntar spänt på svar – inte minst från vänsterkanten..

Dens konsekvenser er det man frygter: Hvor ordene ikke findes træder håndgribelighederne til:

Onsdag 22 september 2004Östgöta Correspondenten

[2004-09-21 09:00]

KRÖNIKAN

Handfallenheten slår mot invandrarna

Efter snapsen vid familjära tillställningar, i fikarummen på arbetsplatser och på pubar och krogar talas det om ämnet, varje dag, landet runt. Ofta i små sällskap som vågar tala lite mer rättframt. Även de flesta politiker, journalister och andra offentliga makthavare dryftar nog frågan i slutna sammanhang. Ute i offentligheten är däremot klimatet ett helt annat. Där gäller i stället hyschhyschandets falska kultur och högtravande appeller om hur fint det är med mångkultur. Det är inte så att de flesta egentligen tycker en och samma sak i frågan men inte vågar säga det öppet. Vi finner nog en myriad åsikter om invandringsproblematiken bland gemene man.

Det som är problemet är snarare att debatten om detta – Sveriges ödesfråga – är undantryckt och kväst i sin linda, och är det något som på sikt borgar för att debatten blir skev och hätsk så är det just denna massmediala och politiska förnekelse. Lägger man locket på, så kommer grytan att koka över med tiden. Det är kanske aningslös dumsnällhet eller förvirring som fått landets ansvariga makthavare att inte våga ta till orda i denna fråga, eller så är det feghet rentav. Oavsett vilket, kommer nog historiens dom bli hård över det svenska etablissemanget om man snart inte vågar tala ut om den process som så radikalt har omdanat vårt land.

Även om en verklig debatt om detta saknas, så fylls våra dagstidningar av artiklar som tar upp massinvandringens baksida. Ingen med någorlunda öppna ögon kan förneka att något håller på att gå över styr. Med en rad olustliga fenomen såsom epidemier av våldtäkter där förövarna oftast har sin hemvist i den södra hemisfären och offren oftast är svenskor; det ökande knivvåldet; hot, stenkastning och skottlossning mot ambulanser, bussar och tunnelbana; hedersrelaterat våld och mödomshinneoperationer; våld mot personal på myndigheter och sjukhus; unga män med invandrarbakgrund som rånar etniska svenskar på telefoner, mp3-spelare, dunjackor och mopeder; nedslagna domare och ökat våld i smådivisionerna med vissa etniska fotbollslag; fusk med socialförsäkringssystemen; en växande rasism mot svenskar – med tillmälen som svenne och svennehora som en vardagsföreteelse. Listan kan tyvärr göras väldigt lång.

Häromveckan var det en turkisk man boende i Rosengård som skrev en – för svenska förhållanden något vågad — artikel om detta. Han kom hit på 60-talet som arbetskraftsinvandrare och har sedan dess med sorg iakttagit det förfall som ägt rum och den apati som växt fram i dess spår. Hans förslag var ett helstopp för invandring till Sverige, inte bara för Sveriges utan även för de invandrares skull som redan befinner sig här. Kan kanske insikten om att invandrare själva drabbas hårt av invandringens problem vara något som kunde få makthavarnas tunghäfta att hävas?

Min far, etnisk pashtun, tågluffade runt i världen och kom till Sverige 1962. Inte långt senare hade han jobb på SVT som fotograf. Efter många andra jobb och som egenföretagare i mer än trettio år, flyttade han till Islamabad i Pakistan. Orsaken till hans återflytt var delvis att han ansåg att Sverige hade försämrats och förslummats på grund av massinvandringen. Dessutom hade han, och många invandrare med honom som kom hit för fyrtio år sedan, blivit en svartskalle i mängden, där alla de hederliga arbetande inte längre kunde särskiljas från bidragsfuskare och småfifflare.

Jag vet inte hur vi ska komma till rätta med denna aktuella problematik. Kanske skulle ett återkallande av oförtjänta medborgarskap och en uppmuntran till återvandring vara en dellösning? Kanske en borgerlig valseger med skrotande av bidragsmissbruk, en mer oreglerad arbetsmarknad och ett återupprättande av stark poliskår? En bra början skulle i varje fall vara en bred samhällspolitisk debatt utan hymlande och skygglappar. För situationen håller på att bli ohållbar och tiden är knapp.

PIERRE DURRANI

Student i religionshistoria

Tal av Olof Palme, Kungariket Sveriges Statsminister, vid massmötet i Skolstaden “26 juli” i Santiago de Cuba (återget av Kubas ambassad i Stockholm)

2000-2-10

Tal av Olof Palme, Kungariket Sveriges Statsminister, vid massmötet i Skolstaden “26 juli” i Santiago de Cuba, med anledning av hans besök i vårt land, den 29 juni 1975,

“Den Första Kongressens År”.

Herr Premiärminister (Applåder)

Vännen Juan Almeida (Applåder)

Kära kubanska vänner (Applåder)

Får jag börja med att uttrycka min stora glädje över att ha fått möta Oriente och dess människor under mitt besök på Kuba. Jag vill genom er här tacka för det varma välkomnandet som vår delegation har fått i er provins (Applåder).

Er provins, Kubas folkrikaste, har stolta traditioner i kampen för frihet, bröd och rättvisa (Applåder). Här ljöd frihetsropet i Yara (Applåder), här landsteg Marti (Applåder), här grundlades Batistadiktaturens fall (Applåder). För folket i Oriente, liksom för hela det kubanska folket, har detta också varit en lång historia av strider och umbäranden. Det är för oss alla en stor glädje att idag se denna kamp föras vidare i det fredliga arbetet att höja provinsens och hela nationens välstånd (Applåder).

Igår var Moncada en bastion för förtrycket. Här torterades. Här förtrampades människosvärdet. Här mördades. Därför blev Moncada också en symbol för förtrycket. Därför blev Moncada också de kubanska revolutionärernas första angreppsmål (Applåder).

Idag finns i Moncada en skola. Här lär sig barn att läsa och skriva (Applåder). Här läggs grunden till framtiden. Därför är Moncada idag också en symbol över Kubas fredliga framsteg (Applåder).

Förr eller senare kommer också den blodiga chilenska regimen att försvinna.

Det finns tror jag viktiga lärdomar i detta förhållande, i Moncadas förvandling. Igår en garnison, idag en skola. Den ena lärdomen är att förtryckarna till slut störtas, att folkets krav ej kan förkvävas. Varken terror, tortyr eller det oupphörliga förtrycket kan slå ned krav på frihet, social rättvisa och nationellt oberoende (applåder).

Så var det på Kuba igår. Så är det i Vietnam och Portugal idag (Applåder). Så blir det i Chile imorgon! (Applåder) Ty förtryckarna bär inom sig fröet till sin egen förstörelse.

Och därför, förr eller senare kommer också den blodiga chilenska regimen att försvinna (Applåder). Som vår gemensamma vän, Chiles lagliga president, Salvador Allende (Applåder) sade i sitt sista tal:

“De har styrkan, de kan kuva oss, men samhällsprocesser stoppas varken med brott eller med den råa styrkan. Historien är vår. Och det är folken som gör historien.” (Applåder).

Och därför står vi solidariska med Chiles folk. En dag blir det åter fritt (Applåder).

Den andra lärdomen är att när väl förtryckarna störtats så måste det fredliga samhällsbyggandet ta vid. Det är ofta ett grått och slitsamt arbete, ett envetet och kontinuerligt reformarbete som fordras för att bryta den interna underutvecklingen och det externa beroendet. Det kan i längden endast ske under människornas egen aktiva medverkar (Applåder).

På Kuba är revolutionen ännu inte två årtionden gammal. Men ni har ändå åstadkommit mycket. Kuba, ett blockerat land, intar på utbildningens och hälsovårdens område den första platsen i hela Latinamerika (Applåder). Detta har skett under stora personliga uppoffringar. Jag förstår den stolthet ni kubaner måste känna, när ni ser era barn gå i skolan, och de sjuka och gamla få vård. Och ni har med stor kraft och framgång utrotat arbetslösheten (Applåder).

“Det här har varit ett fascinerande besök genom det spontana och varma mottagande som visats oss, de intressanta lösningar på problemen vi fått taga del av samt Fidel Castros vidsynthet. Det har verkligen varit intressant att få tala med honom. När jag nu återvänder hem beklagar jag att jag inte stannat här en längre tid.

I Sverige har vi haft en annan utveckling än på Kuba

I Sverige har vi haft en annan utveckling än på Kuba. Vi har en annan historisk bakgrund och andra villkor. Vi har fört vår kamp för demokrati, för social rättvisa och ekonomisk utjämning. Sverige var för ett par generationer sedan ett av Europas fattigaste länder, ett hårt klassamhälle. Genom politisk och facklig kamp har människorna i Sverige förändrat sitt samhälle. Den tidiga kapitalismens brutala otrygghet har lämnat plats för en välfärdsstat (Applåder). Vi lärde oss att vårt samhälle kunde förbättras och omdanas på grundval av de många människornas medverkan.

En av den svenska arbetarrörelsens ledare uttryckte på 1920-talet denna princip och målsättning på följande sätt:

“En socialistisk revolution är en långvarig nydaningsprocess, vars kärna är det uppbyggande, outtröttliga arbetet. Det socialistiska samhället skapas icke medelst dekret från ovan, det måste organiskt växa fram i samhällsmedborgarnas arbete (Applåder). Ett regeringsdekret blir mer än en lysande såpbubbla först i det ögonblick då samhällets egna utvecklingstendenser och medborgarnas arbete gjuta innehåll däri.” (Applåder) I Sverige har vi haft en lång erfarenhet av samhällsbygge.

Vi har haft god tid för vår omdaning av samhället. Och vi är långt från att vara färdiga.

Vi fortsätter nu att placera arbetet för full sysselsättning i förgrunden (Applåder), ty arbetets villkor styr människornas inbördes förhållanden och präglarsamhället som helhet. Därför spelar frågan om produktionens organisation en huvudroll för människornas frigörelse. Därför vill vi förverkliga den ekonomiska demokratin, engagera hela folket i samhällsomvandlingen och låta den tekniska och ekonomiska utvecklingen underordnas människornas behov (Applåder). Vi vill lägga beslutanderätten över produktionen och dess fördelning i hela folkets händer och frigöra medborgarna från beroende av varje slags maktgrupper utanför dess kontroll (Applåder).

Vi står således i början av den stora uppgiften att demokratisera det ekonomiska livet. Medvetna, kritiska och aktiva människor är en förutsättning för att besluten om gemensamma angelägenheter skall fattas i folkflertalets intresse. Genom ökat deltagande i samhällsomdaningen vidgas den enskildes överblick, ökas hans kunskaper och utsträcks hans ansvarskänsla från det privata till att även omfatta medmänniskorna och det samhälle i vilket han ingår (Applåder). Därigenom kan människorna själva ta ansvaret för sin framtid, omskapa de materiella villkoren och bygga en gemenskap av fria och självständiga människor (Applåder).

Jag har mött en kontinent där kraven på en förändring ljuder starka

Detta är första gången en svensk regeringschef besöker Latinamerika (Applåder). Jag har mött en kontinent där kraven på en förändring ljuder starka (Applåder). Vad dessa länder begär är något ganska självklart: att själva få forma sin framtid, att skapa välstånd för sina folk på grundval av egen förmåga och egna naturresurser (Applåder). I denna världsdel finns omätliga rikedomar i form av mänskliga och materiella resurser. Att frigöra dessa slumrande resurser är en väldig uppgift.

En grundläggande förutsättning är att de används för de egna folkens välfärd. Det program för en ny ekonomisk världsordning, som FN:s generalförsamling antagit, är ett viktigt steg på väg mot ett världsomfattande samarbete mellan stater på rättvisa villkor. I Latinamerika tillhör Kuba de länder som länge gått i bräschen för sådana krav (Applåder), och för en strävan till ekonomisk frigörelse, “la segunda independencia” (Applåder).

Kära vänner, jag kan försäkra er att en växande svensk opinion med intresse och sympati följer denna strävan till interamerikansk solidaritet och oberoende. Det är en utveckling som borde välkomnas i alla länder, inte motarbetas (Applåder). Ty så länge orättvisor, utsugning och misär råder kan ingen verklig fred och avspänning i världen uppnås (Applåder).

Får jag sluta med att tacka för att ha fått detta tillfälle att tala till Er, tillsammans med Fidel Castro, på denna historiska plats.

Leve vänskapen mellan Sverige och Kuba! (Applåder och leverop)

Leve solidariteten mellan folken!

(Applåder och leverop)

Viva Cuba independiente!

(Applåder och leverop)

I dagens Weekendavis kan man sætte sig ind i det gennemsocialiserede uddannelsessystem i Sverige – lighedsgymnasiet, hvor 98 % af en årgang går, og hvor bilmekanikere, damefrisører græssser side om side med kommende kirurger og astrofysikere. Noget for Ulla Tørnæs ?

Af TINE EIBY

DE unge myldrer ind i klasselokalet. Til sidst er de så

mange, at der må hentes flere stole, så pigerne ikke behøver klemme sig

venindeagtigt sammen to og to på en enkelt stol.

Pigerne er forvejen klemt

godt ned i stramme cowboybukser, tætsiddende t-shirts og de små hvide balletsko,

der tilsyneladende hører til uniformen for tiden. Ligesom drengene generelt har

sat pandehåret op til fest og går med jeans’ene så løsthængende, at skridtet

hænger i knæhøjde, og buksebenene hober sig op i tunge folder om

kondiskoene.

»I skal gøre jer klart, at de karakterer, I får, må I leve med resten

af livet,« siger læreren og ser ud over klassen.

Eleverne er lige startet i 1.g, har højst gået der en fire-fem uger og

får løbende nye informationer om, hvad det vil sige at gå i gymnasiet.

Pointsystemer. Karakterer. Adgangskrav til de videregående uddannelser. Fravær,

manglende godkendelse og så videre.

Hvor man dog kender det, tænker man. Men

herefter hører alle ligheder med dansk gymnasieliv også op. For vi er på den

anden side af Øresund. På Filbornaskolan – et af de store forstadsgymnasier i

Helsingborg.

Herovre er det noget helt andet at gå i gymnasiet, end det er i

Danmark. Først og fremmest fordi alle går i gymnasiet. Altså det, de herovre

kalder for gymnasiet. For at være helt nøjagtig er det 98 procent af en

ungdomsårgang, der fortsætter i gymnasiet efter grundskolen.

»Det er slet

ikke noget, vi reflekterer over længere. Sådan er det bare,« siger en svensk

gymnasiechef. Og dog er der kun ni års undervisningspligt i Sverige – ligesom i

Danmark. Hvordan hænger det sammen?

Ud med klasseskolen

Helt tilbage i 1970 lavede svenskerne systemet

om, så alle ungdomsuddannelser – det vil sige både erhvervsuddannelserne til for

eksempel tømrer, kleinsmed og landmand og gymnasierne samt alle øvrige

ungdomsuddannelser til eksempelvis sygepasser, plejer etcetera – blev slået

sammen til en fælles gymnasieordning.

»Det skete ud fra et ønske om ligestilling. Om at skolen skulle være

for alle. Og det var vel et billede på den socialistiske drøm, som var så

karakteristisk i det svenske samfund på den tid,« forklarer Lennart Edlund, der

er rektor for en række af Filbornaskolens afdelinger.

»Inden da havde vi haft

en heftig debat mellem dem, som ville forsvare gymnasiet, som det var. Det vil

sige som et sted, hvor man ville beskytte sig imod bestemte grupper.

Klasseskolen kan man sige. Og så dem, der mente, at man ikke bør dele børn op i

så ung en alder. At skolen bør være et sted, der giver ‘mere til flere’, som vi

sagde. I et samfund som det svenske, hvor det er knowhow, vi konkurrerer på, var

det vigtigt for os at få så mange som muligt til at gå i skole så længe som

muligt,« siger Lennart Edlund.

Skolen skulle i det hele taget menneskeliggøres. Ved samme lejlighed

gjorde svenskerne det derfor også af med studentereksamen. For den betød

udskillelse af alt for mange. Frem for elitær bedømmelse af enkeltstående

her-og-nu-præstationer ved den grønne filt ville man fremover give afsluttende

helhedsbedømmelser. Og her taler vi ikke om karakterer ud fra en 13-skala, som

vi kender den. Det svenske karaktersystem i gymnasieskolerne rummer alt i alt

kun fire karakterer: »Icke godkänd (IG), Godkänd (G), Väl godkänd (VG) samt

Mycket väl godkänd (MVG)«, fremgår det af Skolverkets hjemmeside. I forbindelse

med en kommende reform diskuteres det dog nu at genindføre eksamen under en

eller anden form.

I de første mange år gik bestræbelserne på at skabe lige forhold mellem

håndens og åndens arbejde så vidt, at elever fik papir på, at de havde afsluttet

gymnasiet, hvad enten de havde taget en toårig praktisk eller en treårig boglig

uddannelse på samme sted. Ved gymnasiereformerne i starten af 1990erne blev

resultatet for så vidt en yderligere udjævning. Nu skulle eleverne på de

praktiske uddannelser også til at gå tre år i gymnasiet, og der blev lagt ekstra

stor vægt på de såkaldt almendannende kernefag. Denne gang var det en borgerlig

regering, der sad for bordenden. Enhedsskolen var kommet for at blive.

For lidt slik

»Må vi selv lave grupper?« spørger en platinblond pige

i cyklamenfarvet t-shirt og ser op på læreren med et bedende blik.

»Ja!«

svarer hun hurtigt. »Men så må I også vise, I kan klare det,« tilføjer hun. Og

begynder at skrive grupper op på tavlen: »Emmy, Madde, Therese, Nanna.«

Faget

er Helsepædagogik, og vi er på Børne- og Fritidsprogrammet, så her er et massivt

overtal af piger. Ud af 17 elever er der kun 5 drenge.

Læreren har – som det er kutyme i mange fag her på skolen – valgt at

låse døren for at lære eleverne at komme til tiden på den barske måde. Nu

buldrer det på døren igen og igen, og der fnises over hele linjen. Der råbes

også lidt udefra, men de formastelige bliver først lukket ind senere, da en

aktuel avisartikel om problemer med søde sager i gymnasieskolernes cafeterier er

blevet runddelt.

Kostchefen i Helsingborg har udtalt, at hun synes, eleverne

er for umodne til selv at vælge, om de skal købe mad eller kanelboller og andre

søde sager i skolernes cafeterier. Nu er det op til eleverne på Børne- og

Fritidsprogrammet at tage stilling. Er der for mange søde sager på skolerne, og

hvad skal man gøre ved det?

»Jeg synes, der er for lidt,« siger en tyk pige og vifter sig

demonstrativt med artiklen.

Filbornaskolan er med sine tusind elever og

tilbud om ni ud af sytten nationale gymnasieprogrammer indbegrebet af tanken om

en gymnasieskole, hvor børn af alle slags forældre går. En skole, der

repræsenterer »hele samfundet«, som Lennart Edlund siger.

Man kan gå om ad

gymnasiets Håndværkerstræde eller ind på Medieafdelingen, læse sprog, gå på

pædagogisk linje eller tage Børne- og Fritidsprogrammet. Fra industrihallen

høres svejseapparaternes knitren, mens andre studerer naturvidenskab eller

samfundskundskab inde ved siden af. Man kan få sig en International

Baccalaureate (IB) eller gå eliteidrætsvejen. Endelig kan man som handicappet gå

vejen om ad Filbornaskolans tilbud om gymnasiesærskole. Her er plads til

alle.

Hvor er tørklæderne?

Visionerne om lighed og integration synes ved

første øjekast at være lykkedes. Kun skiltene på skolens hovedstrøg, tvær- og

sidegader antyder hvor i samfundshierarkiet det lige er, at eleverne på længere

sigt stiler imod. Ellers er her nogenlunde ens overalt. Kun afbrudt af små

cafeer, mødesteder og elevernes lockers, selvfølgelig. High school-modellen er

åbenbar. Og mon ikke også den har været med til at sælge produktet til mange

svenske forældre og elever.

Også fysisk er Filbornaskolan barn af sin tid. En

etplanskole, der breder sig ud over grønne omgivelser. Bygget i starten af

80erne og allerede godt brugt.

Tonen er uformel. »Hej chef,« råber eleverne, da gymnasiechef Lars-Olof

Ludvigsson på et tidspunkt viser sig på gangene. Grænsen for ligeværdigheden går

dog ved døren til lærerværelset, hvor lærerne må have nøglerne frem og låse sig

ind.

Eleverne selv ligner hinanden til forveksling. Kasketter, kæder og godt

med gele i håret for drengenes vedkommende. Og hestehaler, små fikse håndtasker

og stramtsiddende tøj for pigernes – det gælder også de tosprogede piger. Til

trods for at omkring en tredjedel af eleverne på Filbornaskolan er af anden

etnisk herkomst, er her ikke et tørklæde at øje.

»Nej-nej, selvfølgelig

ikke,« lyder Lennart Edlunds himmelfaldne svar på et direkte spørgsmål om,

hvorvidt der er forbud mod at bære det muslimske tørklæde. Faktisk havde skolen

for nylig en svensk konvertit, men hun blev overtalt til at lade det muslimske

slør falde igen, forklarer han.

Filbornaskolan har som forstadsskole et stort optag af socialt

belastede elever og fik også hurtigt ry for at være ‘indvandrergymnasium’. Af

samme grund fik skolen for få år siden sikret sig nye gymnasieprogrammer som IB

og eliteidræt med naturvidenskab, pædagogisk linje og samfundskundskab

kombineret med medie. Selvfølgelig med det formål at tiltrække flere

ressourcestærke elever.

»Vi har været tvunget af omstændighederne til at gøre det bedre, gøre

noget særligt. For selv om vi har mange elever, der måske kun får ‘Godkänd’,

mens de på friskolerne har mange elever med ‘Mycket väl godkänd’, så får vi de

samme penge. Det kan man blive noget så forbandet over,« som rektor Edlund

siger.

Profilskoler

Netop friskolerne myldrer frem som et af mange tegn på,

at det i realiteten er så som så med ligheden i den svenske gymnasieskole.

Friskolerne er privat drevet, om end de er offentligt finansierede skoler. Alene

inden for det seneste år er andelen af elever, som vælger frie gymnasier steget

fra 8,2 til 10,3 procent.

»På den måde får vi den segregerede skole igen ad

bagvejen,« mener Lennart Edlund.

For at klare sig i konkurrencen med

friskolerne sker der samtidig det, at flere og flere offentlige gymnasier – især

i de store byer – går hen og bliver såkaldte profilskoler. Det handler meget

naturligt om at lokke de dygtige elever til.

En af dem er Tycho Braheskolan, der højst ligger fem minutters vej på

cykel fra Filbornaskolan – men godt placeret i et villakvarter og tæt op ad

andre uddannelsesinstitutioner. Ligesom Filbornaskolan er det en stor skole med

godt 1000 elever og op imod en fjerdedel børn af anden etnisk herkomst. Men her

byder man især ind på de ambitiøse elever, der vil læse natur- eller

samfundsfag.

I år har skolen udbudt et helt nyt program: Life Science, der er

skræddersyet til de elever, som gerne vil specialisere sig inden for biotek. For

de samfundsfaglige er der en meget velbesøgt og delvist engelsksproget

Europa-linje, der går i dybden med Europas nationaliteter, konflikter og

relationer til omverdenen, med EUs institutioner og med ‘Sverige set udefra’. På

den praktiske side har skolen profileret sig med en særlig søfartslinje samt en

tekniklinje, hvor design og datateknologi står stærkt.

Men selv på en

alfavnende ‘skolen for alle’ som Filbornaskolan går der – når det kommer til

stykket – også meget tydelige sociale skel ned gennem skolen. Alene

selvbevidstheden på de studieforberedende fag er til at tage og føle på.

»Jeg vil læse på universitetet,« siger en ungersvend med lange sorte

krøller og smiler underspillet, uden at man dog et sekund er i tvivl om

selvværdet.

De er bare tretten elever på faget erhvervsøkonomi. Godt

halvdelen af gruppen går på samfundskundskabsprogrammet, mens de resterende

læser en kombination af medie og samfundsfag. Eleverne møder til tiden og

småsnakker voksent med læreren, inden undervisningen begynder. Da læreren tager

ordet, står døren fortsat åben – her er der ikke behov for at låse nogen ude. Og

der er heller ikke fnis eller surmuleri i krogene. Her er det tydeligvis i orden

at være interesseret, uden at man af den grund risikerer at blive betragtet som

dukset.

Efter en kort introduktion om løbende kontering, deles klassen op i et

hold, der går ud og finder PC-skærme, mens resten bliver og arbejder i klassen.

Læreren går lidt frem og tilbage for at hjælpe – disciplinen er der ikke noget i

vejen med. Eleverne arbejder bare stille og roligt og målrettet med deres

opgaver.

Klippe-klistre

Det er på fag som samfundskundskab, naturvidenskab og

til dels også handel og medier, at man finder den elevgruppe, der kan

sidestilles med dem, der tager en gymnasial vej i Danmark. Og procenterne i

Danmark og Sverige svarer nogenlunde til hinanden – begge steder er det godt og

vel 55 procent, der vælger den egentlig studieforberedende vej gennem

ungdomsuddannelserne, mens 40-45 procent vælger at gå den erhvervsfaglige

vej.

Også efter gymnasiet er parallellerne til at få øje på. Det er omkring

42 procent af de danske og 43-45 procent af de svenske unge, der fortsætter med

en eller anden form for videregående uddannelse, inden de er blevet 25 år. Selv

om det svenske skolesystem lægger ud med en ambition om at ville have fat på

alle, har det altså ikke nævneværdig større succes med hensyn til at få de unge

til at læse videre.

Et af den svenske models store udfordringer er, at den

har specialiseret sig i en sådan grad, at eleverne allerede i 9. klasse skal

foretage meget grundlæggende valg for deres fremtid.

I første omfang har det

været for at favne så bredt som overhovedet muligt. Men lighedstanken har også i

sig selv genereret yderligere specialisering. Et eksempel er Børne- og

Fritidsprogrammet, som blev en forrygende succes, da det var lanceret i 1992.

Alene i Helsingborg meldte der sig 240 elever, som gerne ville uddanne sig til

at arbejde med mennesker og pædagogik.

Men det varede ikke længe, førend faget blev hånet som

»klippe-klistre«, og eleverne søgte over på samfundsskundskab igen. I anden

halvdel af 1990erne var det kun omkring 30 om året, som søgte Børne- og

Fritidsprogrammet. Når man skulle have de bogligt svage med kunne det ikke

samtidig give tilstrækkeligt med points til, at eleverne bagefter kunne læse til

lærer eller pædagogik på universitetet.

»Og så var der problemet med, at ‘dem, der går der, vil jeg ikke gå

sammen med’,« som Lennart Edlund siger. Programmet var så specielt, at det var

blevet socialt stigmatiserende at gå der. Derfor måtte man oprette endnu et

specialprogram – det pædagogiske.

Konsekvensen af det store udbud af

programmer er, at mellem 30 og 40 procent af de unge vælger om. Alene inden for

de første fire uger af 1.g vælger en fjerdedel af Helsingborgs unge om igen,

oplyser Lennart Edlund. Valget er ganske enkelt for kompliceret.

Hvem er

du?

Og så er den faglige pris for ligheden fortsat til debat.

På et sted

som Filbornaskolan kan man som dansker godt savne den akademiske ånd, som trods

alt stadig præger atmosfæren på mange danske gymnasier. Her emmer der typisk af

fag og af bøger og uddannelsestradition. Af lyst til lærdom. Det danske

gymnasium bryster sig fortsat af at være noget helt andet end

folkeskolen.

Anderledes på de menneskeliggjorte svenske gymnasier, hvor man

forlængst har lagt op til brud med traditionerne, siger den svenske etnolog

professor Jonas Frykman fra Lunds Universitet.

»Den svenske skole har lånt

mange ideer fra privathjemmet i et forsøg på at menneskeliggøre skolen. Det er

kommet til at handle om identitet. Om hvem man er, frem for hvad man kan blive –

hvilket jeg jo synes, at skolen burde handle om,« tilføjer Jonas

Frykman.

Tycho Braheskolans stedfortrædende gymnasiechef Malcolm Hansson er

til gengæld kritisk over for den danske model:

»Jeg må nok erkende, at jeg

betragter det danske gymnasium som funderet på nogle forholdsvis konservative

værdier. Det er, som om man i Danmark stadig er mere fokuseret på kundskaber i

traditionel forstand, hvor vi prøver at arbejde med eksempelvis naturvidenskab

på en anderledes måde med flere praktiske øvelser,« siger han. Og refererer til,

hvordan et par naturvidenskabsklasser netop har brugt en hel dag i

forlystelsesparken Liseberg med at tage livtag med diverse fysiske love og

konkrete måleredskaber.

På de svenske erhvervsuddannelser er fagtabet åbenbart. Det fremgår af

en dugfrisk rapport fra Stockholms regionplankontor, at erhvervsuddannelserne

ikke klæder de unge på til at gå ud og få arbejde. De »duer ikke«, udtaler

regionplandirektør Sven-Inge Nylund ligefrem til Dagens Nyheter. Eleverne har

fået alt for lidt tid til selve praktikken.

De unge selv er heller ikke tilfredse med erhvervsuddannelserne. En

LO-rapport fra foråret kunne melde om, hvordan frafaldet er steget dramatisk. 80

procent af dem, der begynder på automekanikerprogrammet falder fra igen. Det

samme gælder for halvdelen af de unge, der starter på Børne- og Fritids-, bygge-

og industriprogrammerne.

»Det var en smuk tanke, der lå bag ønsket om at bryde med traditionerne

og skabe en skole for alle. Men effekten blev en eliteskole,« lyder Jonas

Frykmans dom. Når man vil bryde med skolens formelle verden af

uddannelsestraditioner og lade de uformelle – i praksis de sociale og

individuelle forhold – spille en større rolle henne i skolen, så er man også med

til at udskille børn. For så bliver det af afgørende betydning, hvordan man er

klædt på i forvejen. Og om forældrene er læger på sygehuset eller arbejder ved

samlebåndet henne på Alfa Laval, siger Frykman. Så bliver det svært at flytte

sig fra sin baggrund.

http://www.weekendavisen.dk/kultur/ulrikhoy/artikel:aid=11152:dpol=2

Sverige
Af ULRIK HØY
NR. 37,
6. – 12. september 2004
DET har været gyldne dage for Sverige ved OL i
Athen. Guld i trespring, guld i kvindernes syvkamp, guld i mændenes højdespring, guld i toerkajak. Det er fornemt, hvortil kommer, at Sverige er et stort land med plads til køreglæde og kloge elsdyr. Ja, og Bellman, Fredmans Epistler, Evert Taube, Sven Bertil Taube, Fred Åkerström og Tomas Tranströmer, nobelprisværdig lyriker.

Det er mange plusser og et minus, der vokser for hver dag:
indvandringen. Det er svært at protestere, man gør klogt i at lade være, selvom der er tale om den mest radikale ændring af det svenske samfund i moderne tid. Reelt en befolkningsudskiftning af dimensioner, alt imens problemet vokser, fordi magten og medierne har aftalt at tryne de genstridige.

Det er lykkedes, stort set, skønt noget tyder på, at grænsen er nået.
Svenskerne har ganske vist ikke mobiliseret et slagkraftigtprotestparti som Dansk Folkeparti, så det er ikke derfra modstanden kommer. Den kommer faktisk fra magthaverne selv, fra politikere og embedsmænd, der erkender, at
Folkehjemmet står med kæmpemæssige, uløste problemer. De siger det ikke åbent, de camouflerer det, f.eks. ved at føre krigen over i fjendens lejr, og den lejr er jo arvefjendens – historisk set – og altså også nu. Det er mindre pænt, men det mindre pæne er en realitet, når svensk praksis undergraver dansk retspraksis
på et område, der også omfatter den omdiskuterede 24-årsregel for giftermål, familiesammenføring osv.

Justitsminister Thomas Bodström fører an i manøvren, der giver ham anledning til at lufte det moralske bedreværd. En svensk specialitet. Hvis det minder om noget, er det dobbeltmoralisten og fredsfyrsten Olof Palme. Det fredssæle Sverige var jo storeksportør af bomber og granater til de varme lande, og Palme selv havde en gribende evne til at fremhæve det fredelige aspekt og dølge det krigeriske. En virtuos. Hvad Thomas Bodström ikke er. Han er amatør,
men her har vi en dobbeltmoralist, der skammer andre ud for at løse den type problemer, man ikke selv kan løse.

Sverige tager imod omkring 25.000 familiesammenførte om året, og de kommer til Sverige, fordi de har let adgang, ikke fordi den svenske befolkning sukker efter dem. Tværtimod. Svenskerne sukker i stigende grad, men ikke efter det, og det har fået magthaverne til at reagere. Omsider. For nationen har ikke råd til det, politikerne kan ikke håndtere det, og såkaldt gammelsvenskere
reagerer på den gammeldaws facon: ved at flytte. De stemmer med benene, når de politiske vilkår nu er, som de er.

Sverige hartilgift et katastrofalt underdimensioneret politi på ca.
halvdelen af EU-gennemsnittet. Det må bare ikke siges, selvom Sveriges nys hjemsendte konsul i New York, sagde det alligevel. Til Dagens Nyheters debat den 20. august udtalte han, at »det känns tryggare i New York än i Sverige,« og det er dristig tale. Bemeldte konsul står næppe til livsvarig bespisning på rådhuset, hvad der heller ikke er råd til, for økonomien skranter, skatterne
forhøjes og ydelserne beskæres. Ifølge økonomiprofessor Bo Södersten er den svenske velfærdsstat så rundbarberet, at den vil være helt borte om 15 år. For øjeblikket er der 4,3 mio. svenskere til at forsørge 4,7 mio., og blandt de første er der en anselig mængde offentligt ansatte.

Konsekvensen er som sagt, at »gammelsvenskere« ikke bare udvandrer fra de tre største byer – alle med over 40 pct. indvandrere og efterkommere – de forlader også de mellemstore byer. Hvad storbyer angår, har Malmø i 2003 slået sin egen rekord i fraflytning af hovedsagelig børnefamilier: 14.000. Det er flot, ja helt olympisk og lige til guldmedalje i stem med fødderne.
Alt det ved Bodström og konsorter, men da de ikke er til sinds at gøre 30 års fejlslagen politik til et offentligt anliggende, gør de noget andet. De strammer administrativt, de ordner sagen på embedsmandsplan, det er nødtvungent, det er nødvendigt, det er bare for sent og for lidt. Bodströms ærinde er at lægge sagen død politisk med moraliserende skuespil for hjemmepublikummet. På samme måde som
den ulyksalige Mona Sahlin gjorde det i 2002 – med ringe held for øvrigt.

At Bodström anvender ordet »formynderi« om Danmark er en joke for åndeligt mindrebemidlede, for er der nogen, der spiller formyndere – og gør det i uskøn forening – så er det magten og medierne i Sverige.
Af ULRIK HØY

Våldtäkter, inbrott och grov misshandel är betydligt vanligare i Sverige än i New York. Sverige borde kunna dra lärdom av de mycket positiva erfarenheterna av New York-polisens ändrade arbetssätt, skriver avgående generalkonsuln Olle Wästberg.

“Det känns tryggare i New York”

Hemvändande generalkonsul uppmanar Sverige att dra lärdom av nya polismetoder.

Den som kommer tillbaka till Stockholm efter fem år i New York märker en skillnad. Jag känner mig helt enkelt tryggare i New York. Inte minst att man där fått bukt med klottret spelar en väsentlig roll för känslan av trygghet och civilisation. Det skriver avgående generalkonsuln Olle Wästberg. Polisens ändrade arbetssätt har lett till en dramatisk minskning av brottsligheten. Det bor nästan lika många i New York som i Sverige, men inbrott, våldtäkt och grov misshandel är betydligt vanligare här. Vi borde ha något att lära av brottsbekämpningen i New York, menar Olle Wästberg.
;
I New York står flera fängelser tomma. Bovarna har helt enkelt tagit slut. Framgångsrik kriminalpolitik borde inte i första hand handla om att fånga in brottslingar och bygga nya fängelser, utan om att skapa förutsättningar och system för att brott inte ska begås.Det amerikanska fängelsesystemet är en skamfläck. Överfulla fängelser och därmed grasserande epidemier, ständiga övergrepp både från personal och andra fångar, mycket liten rehabilitering. Det är inte lätt att rymma och vakterna är beväpnade. I stället blir det regelbundet blodiga fängelseuppror. Om detta vittnade ju Annika Östberg på DN Debatt 4/8.Över två miljoner människor sitter bakom lås och bom i USA, vilket per capita är sju gånger mer än i Tyskland och tio gånger mer än i Sverige. Inget annat utvecklat land har så många intagna som USA.

Ändå begås det inte färre brott i USA än i Europa, tvärtom. New York är undantaget. Inte för att fängelserna är bättre, utan genom att färre kvalificerar sig för fängelsestraff. Det som hänt är att New Yorks polisstrategi lyckats förhindra brott i en utsträckning som gör att antalet dömda minskar. Statistiken talar sitt tydliga språk.

Så här ser det ut sedan statistik började föras på ett konsekvent sätt för 13 år sedan till senaste polisrapporten den 18 juli i år. Den gäller antalet anmälda brott:Mord minus 71,2 procent, våldtäkter minus 41,3 procent, rån minus 73,2 procent, misshandel minus 57,6 procent, inbrott minus 74,2 procent, grova stölder minus 46,6 procent och bilstölder minus 81,8 procent.Om den procentuella minskningen av anmälda brott omsätts till absoluta tal framgår att 1 329 färre mördades 2003 än 1993, att 1 350 färre kvinnor blev våldtagna och att 71 729 familjer slapp få inbrott i sina hem.

New York har på drygt ett decennium blivit USA:s säkraste storstad och en av världens säkraste mångmiljonstäder. Det är en social reform som är en av de största i USA. Och något som i huvudsak gynnat de mest utsatta grupperna i New York. De är de som varit mest utsatta för brott.Är brottsligheten i absoluta tal lägre i New York än i Sverige? Låt oss, i medvetenhet om att brottsstatistik är en knepig materia, jämföra Sverige (9 miljoner invånare) med New York (8,1 miljoner invånare).

New York hade 598 mord år 2003. Samma år hade Sverige, enligt Brottsförebyggande rådet, 189 mord. New York hade 1 875 våldtäkter och Sverige 2 565. Grov misshandel: 18 764 i New York mot 65 177 i Sverige. Inbrott: 29 207 i New York mot 122 700 i Sverige.Samtliga tal utom mord visar alltså på mindre brottslighet i storstaden New York än i det rätt glesbefolkade Sverige. Hundratusentals färre blir brottsoffer i New York.

Siffrorna borde åtminstone leda till en fundering kring om vi har något att lära. Den som kommer tillbaka till Stockholm efter mer än fem år i New York märker en skillnad som kanske den som bor i Sverige inte känner av på samma sätt. Jag känner mig helt enkelt tryggare i New York. Inte minst att man i New York fått bukt med klottret spelar en roll för känslan av trygghet och civilisation.När jag besökte New York för femton år sedan fick jag goda råd om hur man skulle bete sig för att vara “street smart”: Undvika vissa sidogator. Aldrig gå i vissa kvarter. Aldrig titta folk i ögonen på tunnelbanan. Sådana råd ger i dag ingen om Manhattan, i varje fall inte söder om 110:de gatan. Däremot möts vi av liknande råd i Stockholm.En rad omständigheter och politikskiften har samverkat för att göra förändringen i New York möjlig.Brott begås, för att något förenkla, av män mellan 17 och 25 år. De demografiska vågorna, förstärkta av att fri abort infördes för 25 år sedan, har spelat en roll för att minska brottsligheten. Den värsta heroinvågen har dessutom självdött. De gamla heroinisterna har inte överlevt och nyrekryteringen har varit mindre. Ekonomin var god under större delen av 90-talet och arbetslösheten minskade år från år. Det intressanta är dock att också under den dåliga ekonomin och växande arbetslösheten efter 2001 har brottsligheten fortsatt att minska.

Jag tror att två saker har varit avgörande: Antalet poliser och ett innovativt polisarbete. Sverige har 16 500 poliser, New York 34 000. Det betyder något. Poliser i uniform syns i stadsbilden. Också där de syns mindre, till exempel i tunnelbanan, vet de flesta att det finns civilklädd polis. Det skapar trygghet. När New York för ett år sedan råkade ut för ett totalt strömavbrott fanns efter mindre än en timme ungefär 30 000 poliser på gatorna. Det bidrog till att strömavbrottet blev en lugn, och för en del till och med trevlig, händelse.Polisarbetet kan sammanfattas med begreppet “Compstat”, det vill säga ett statistiksystem där man varje vecka går igenom utvecklingen för de sju viktigaste brottstyperna, från mord till bilstöld. En central statistikenhet går igenom antalet anmälda brott fördelade på polisdistrikt.

På ett veckomöte i närvaro av polischefen och ofta borgmästaren får de lokala polischeferna stå till svars för eventuella ökningar i brottsligheten.Den som har en ökning av en viss brottstyp får försöka förklara varför. Den som säger sig tillfälligt behöva mer resurser får det oftast, men vet att om inte brottsutvecklingen vänder trots de nya resurserna kommer det att ses som ett ledningsproblem.Inriktningen är att minska antalet anmälda brott, att förebygga brott. Därför engagerar sig polisdistrikten till exempel genom att gå ut på skolorna eller se till att få bort mörka passager. Därför kan, som för någon vecka sedan, chefen för polisen i Chinatown kalla till sig en restaurangägare och säga att det måste blir glesare mellan borden och inte lika överfyllt på hans restaurang, eftersom det skett en rad stölder av handväskor där.Brottsstatistiken ligger ute på nätet och vem som helst kan gå in och titta. Man kan prenumerera på ett fax eller e-brev som varje vecka berättar om brottsutvecklingen just där man bor. Det sätter en stark press på polisen – alla vet att om brottsligheten ökar i ett område sjunker hus- och lägenhetspriser och attraktiva affärer försvinner.

New York har kommit in i en god cirkel: Brottsligheten har minskat och människor känner sig tryggare. Därmed går fler ut, också sent på kvällen. Och när gatorna är mer befolkade händer det mindre.Chefen för ett polisdistrikt beskrev nyligen skillnaden mellan att vara polis i dag och för 15 år sedan:- Då hade vi inte så mycket tid till att försöka minska kriminaliteten, utan det handlade mest om att försöka få fast brottslingarna. En del fnyser åt det poliser numera gör som “fascism”. New York-polisen har fått tid och motiv att ägna sig åt det som kallas livskvalitetsbrott: Man hutar åt eller bötfäller folk som säljer på gatorna och blockerar gångtrafiken. Man plockar trippelparkerare. Den som för tio år sedan kom in på en polisstation och klagade på att glassbilen väsnades skulle nog ha blivit utskrattad. Nu tar polisen itu med frågan; medborgarna ska ha rätt att slippa onödiga ljudstörningar.Lärdomen är att fängelser kostar otroliga pengar, och att det är både mer humant och billigare med fler poliser och bra polisarbete. Dessutom innebär minskad brottslighet ekonomisk tillväxt. Folk vågar renovera hus och lägenheter när de tror på sitt bostadsområde, småföretag satsar och storföretag flyttar in. Det sociala experimentet i New York har varit framgångsrikt. Helt litar inte myndigheterna på utvecklingen. De tomma fängelserna drivs ändå, eftersom myndigheterna fruktar att om de lade ner dem och skulle behöva öppna nya fängelser senare skulle det lokala motståndet göra det omöjligt
.OLLE WÄSTBERG, august 2004

Wolodarski: En temmelig alvorlig påstand at komme med på lederside. Måske er det mest interessante at den ikke udløser en længere avispolemik. Tavshed – tystnad. (“Tystnadsspiralen” – et udtryk formentlig påfundet af prof. Jakob W.F. Sundberg – en “Sverighatare”)

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=577&a=299463&previousRenderType=2

Uppdaterad 18 augusti 2004 00:07

Den demokratiska enpartistaten

Peter Wolodarski

Här planeras “statskuppen”, skriver Expressen (17/8) och berättar om de borgerliga ambitionerna att vinna valet 2006. I slutet av augusti samlas oppositionens ledare hemma hos centerns Maud Olofsson i Högfors för att prata ihop sig. Expressens språkbruk avslöjar mycket om det politiska klima- tet i Sverige.
Ett parti – social- demokraterna- har blivit synonymt med makten, trots att det saknar egen majoritet i väljar- kåren. Alla förväntar sig att partiet ska regera, att det ska sköta utnämningar, att det ska fylla viktiga poster med sitt eget folk. Och inte bara det. När den icke-socialistiska oppositionen, som samlat fler röster än s i alla val utom ett sedan 1970 (se tabell), diskuterar strategier inför 2006, då framställs detta som förberedelserna inför en “statskupp”.

I vilket annat demokratiskt land vore detta möjligt? Tyskland? Frankrike? Storbritan-nien?

Jag slår upp statskupp i Bon- niers Lexikon. Följande står att läsa: “Ett plötsligt maktskifte som genomförs i strid med en stats konstitution. Det sker i regel med våld och utförs av en mindre grupp, till exempel krigsmaktens ledare (militärkupp), i motsats till revolution, där folket deltar.

I ett inledande skede besätter kuppmännen i regel regeringsbyggnader och kommunikations- och massmediecentra.” Talande nog är det inte första gången som borgerliga regeringsanspråk beskrivs på det här sättet. Kulturminister Marita Ulvskog berättade för några år sedan i en DN-intervju att maktskif- tet 1976 “kändes nästan som en statskupp”. Reaktionen var inte unik.

Att halva svenska folket i val efter val under nära ett halvt sekel berövats möjlighet att ta ansvar för landets regering sågs av vissa som den naturligaste sak i världen. Sådan var stämningen inom s-partiet. Vilhelm Moberg karaktäriserade en gång socialdemokraterna som ett idéparti, som har två idéer: att ta makten och att behålla makten. Beskrivningen har sällan varit mer träffande än i dag.

Expressens gamle Paris korrespondent (og forfatter til “Sverige- sluten anstald”), har den mest åbenmundede klumme hver søndag. Han smugler de mest kontroversielle sætninger i i sine artikler: “Vi levar i praktiken i et laglöst land”. Ind imellem kan det ikke skrives – som man så da Weekendavisen trykte hans klumme, og den var mærbart stærkere end originalversionen. Også Nilson er underlagt den journalistiske konsensus.

Sverige har (importeret) EU´s højeste kriminalitet, til en politistyrke der er på haldelen af EU gennemsnittet. Ring efter politiet – de kan være 10 mil (100 km. ) borte:

Ulf Nilson: KriminalVÅRD fungerar inte

Det är snart ett år sen Anna Lindh mördades

25 juli 2004
Det är ett par dar sen Tony Olsson, en av landets läskigaste mördare, marscherade ut ur en sluten anstalt med hjälp av en insmugglad pistol…Spektakulära brott, spektakulära skandaler. Definitivt, men låt dem inte skymma bort det verkliga problemet, som ser ut så här:Det begås omkring 1,3 miljoner brott per år i Sverige. Det betyder att var sjunde svensk drabbas varje år. Detta enligt statistiken.
I verkligheten är situationen betydligt värre: hundratusentals brott anmäls inte, man har gett upp. Anledningen är att polisen sällan kommer. Och – värst av allt – att praktiskt taget INGA brott klaras upp och leder till straff, utom möjligen i Knutby.
Vi lever i praktiken i ett laglöst land, som fungerar hyfsat UTESLUTANDE därför att de flesta vanliga knegare alldeles automatiskt uppför sig ok.Att gamla människor är rädda för att gå ut om kvällen, att våldsbrotten ökar och inbrottsstatistiken rusar i höjden (nära 90 procent i Stockholmsområdet!) beror på att polisen bantats till vanvett och med hjälp av idiotiska metoder som slår ut sekreterare och gör poliser – betydligt dyrare! – till blankettifyllare.
Dessutom har den svenska polisen hamnat hopplöst på efterkälken vad det gäller beväpning och – kanske delvis därför – mod. Vilken skitgangster som helst i Stockholm äger en automatkarbin med en eldkraft som kan hålla tio poliser på mattan. Vi har fått en brottslighet, från krigets Balkan och de hårda öststaterna, som vi helt enkelt inte är organiserade eller beväpnade att möta.
Fängelserna har blivit, bland mycket annat, centraler där gangsters från Ryssland, Polen, Baltikum och ex-Jugoslavien skaffar sig kontakter, nätverkar och planerar brott. För att få bukt med detta krävs hårda tag: metalldetektorer, regelbundna razzior efter mobiltelefoner (som förstörs) och disciplinstraff. Gärna utvisning i stor skala även vid relativt lindriga brott: varje land har rätt till självförsvar.Vi måste dessutom vända ryggen åt den orealistiska myten om att svåra våldsförbrytare kan REHABILITERAS, omskolas, bli snälla och dugliga samhällsmedborgare, etc. Trams!
KriminalVÅRD har alltid fungerat illa och fungerar numera inte alls. Att inspärrade personer ska behandlas humant är en självklarhet, men att mördare ska ha det bättre än tusentals pensionärer – dusch en gång i veckan, indragna promenader! – är åtminstone för mig utomordentligt stötande.
Jag vågar tycka, kalla mig gärna reaktionär, den som vill, att fängelser där personer som Tony Olsson ”vårdas”, skall vara rymningssäkra. ”En liten öppning mot himmelen behöver vi alla”, skrev DN i torsdags i en ovanligt fjölig huvudledare. Anhöriga till de poliser som Olsson och hans kumpaner avrättade tycker möjligen att den himmelska öppningen förvandlats till en jordisk svängdörr, vilket är vidrigt. Vi behöver en attitydförändring. Om vi slutar dalta med förbrytare och rulla ut oss som dörrmattan för bögar och extremfeminister, blir Sverige ett bättre land.
Vi har proportionellt sett ungefär hälften så många poliser som EU-länderna i snitt. Inte minst därför har våldsbrott och våldtäkter fått epidemiska proportioner.
Av ULF NILSON
ulf.nilson@expressen.se

Voldtægt (våldtäkt) i Sverige: Dansk & svensk version

Fra Jyllandsposten – kan også læses i tidskiftet DSM nr.4.2004. På dansk og svensk:

Offentliggjort 2. juni 2004

Af Lone Nørgaard, lektor, cand. mag., Frederiksberg, og Steen  Wied, fotograf, København

Tåler vi som samfund, at det er så billigt at ødelægge en ung kvindes liv? spørger dagens kronikører.

Er der overhovedet noget, som kan hidse folk op mere? Vi skal nøjes med at svare for os selv – og ja, der er fortsat adskilligt, der kan oprøre os. Og få os til at handle ved fx at skrive kronikker og forsøge at organisere kræfterne blandt ligesindede. Et af de fænomener, som lige nu og her fortjener udelte opmærksomhed, er den grove forbrydelse mod kvinder, der betegnes voldtægt. Det gælder voldtægt i almindelighed og gruppevoldtægt i særdeleshed. En krænkelse af så alvorlig karakter, at der skal slås hårdt ned. Ikke mindst fordi det er en type overgreb, som er stigende i antal, og som må ses i snæver sammenhæng med tilvandring og mislykket integrationspolitik.

Vi kan ikke løse alle verdens problemer, men vi nægter at se stiltiende til fra sidelinien, mens vores samfund skridt for skridt undermineres af et kultur- og værdisæt, der ikke regner kvinder som ligestillede, fuldgyldige borgere. Og beskyldninger for racisme og fremmedfjendtlighed bider ikke mere på os. De er moraliseren, stillet overfor ødelæggelser af unge kvinders liv. Det er nemlig en dokumenteret kendsgerning, at unge indvandrere er grotesk overrepræsenteret i såvel enkeltmands- som gruppevoldtægter.

Den senest offentliggjorte politistatistik for året 2001 så
således ud: Indvandrerandelen på landplan: 67 pct. I Københavnsområdet: 76 pct. Offentliggørelsen vakte protester, og vi har da heller ikke siden set nogen voldtægtsstatistik, som var specificeret etnisk.  Nogen gange kan det hjælpe at holde en analysegenstand ud i strakt arm for at skabe en saglig, ikke-emotionel distance. Og særlig voldtægt er et ømt og følelsespræget emne. Derfor vil vi i denne kronik beskrive (masse)voldtægter begået at unge indvandrermænd ikke i Danmark, men i Sverige hvor disse forbrydelser har antagetnærmest epidemisk karakter.

I Danmark anmeldes ca. 500 voldtægter om året. I
Sverige 2.500. Politiet, kvinderådgivninger og Aftonbladet skønnede i 2002 at mørketallet er det tidobbelte, altså 25.000 voldtægter på hovedsageligt svenske kvinder om året. Vi lader lige tallet stå et øjeblik…………
Skulle Danmark have den samme voldtægtsfrekvens relativt, ville vi have omkring 1.500 anmeldte, og måske totalt 15.000 voldtægter om året. Det har vi heldigvis ikke – endnu.

I Sverige er det begrædeligvist lykkedes i alt for høj grad at holde indvandrerdebatten under låg, og en indvandringskritiker er pr. definition “en fremmedfjendtlig” eller rent uden racist. Med en fra oven opmuntret “statsfeminisme”, som har stor opbakning imedier og Riksdag (seks ud af syv Riksdagspartilederekalder sig “feminister” ), skulle man tro, at der fandtes en særlig omsorg for udsatte kvinder, men det er langtfra tilfældet. Kun i 5 pct. af de anmeldte voldtægtssager rejses der tiltale, og kun i en brøkdel af dem fældes der dom. Når en voldtaget kvinde endelig er nået så langt i processen, er dommene så milde, at ingen regner dem for noget. Retsvæsnet er slet ikke indrettet til “det nye Sverige”, men bygger stadig overvejende på mildhed, behandling og rehabilitering.

Det skulle være overflødigt at nævne, at mange traumatiserede kvinder slet ikke orker at indgive anmeldelse. I praksis må man konstatere, at voldtægt i Sverige erfuldkommen gratis for forbryderne. Risikoen for sanktion er lille, meget lille, ogderfor klinger den officielle statsfeminisme uendeligt hult. Det oldgamle begreb”kvinnofrid” synes at tilhøre en fjern fortid.

Det er vores påstand, der efterhånden kan dokumenteres med talrige artikler, bøger og statistikker, at etnicitet og kultur har relevans i kriminalitetsstatistikkerne. Dokumentationen er mulig i den danske offentlighed, som ikke er så (indirekte) censureret som den svenske. I Sverige spiller medieklaveret anderledes. Spørger man en svensk journalist, hvornår etnicitet bør omtales i avisreportager og efterlysninger, får man svaret: »Når det er relevant«. Åbenbart er det i voldtægtssager aldrig relevant, for hovedparten af gerningsmændene er indvandrere og efterkommere, og det nævnes af princip aldrig.
Derved kan offentligheden da heller ikke bidrage til opklaringen – som den kan herhjemme – og medierne gør sig til medskyldige i, at grove forbrydere slipper fri for straf.

Man kan kun gisne om, hvorfor de har denne kyniske og
hykleriske politik, men en undersøgelse fra Göteborgs Universitet i 2002 kaldte svenske journalister for »Verdens mest magttro journalistkorps«, og det forekommer ikke fjernt at antage, at svenske journalister gerne vil være magten
tilpas. Hvordan det? Ved de facto at skjule for svenskerne, hvad politikerne via hæmningsløs indvandring har gjort ved landet både socio-økonomisk og kriminalpolitisk: De har skaffet Sverige en voldtægtsfrekvens, som er værre en
USA’s – og en samlet kriminalitet som ligger på USA’s niveau.

Men det er ikke bare svenske journalister, som er behagesyge og hykleriske. BRÅ – Brottsförebyggande Rådet (det der svarer til vores Det Kriminalpræventive Råd og i Sverige i folkemunde kaldt: Brottsförnekande Rådet) – camouflerer og sminker statistik, så det er vanskeligt at komme til frem til et dækkende billede af den
samfundsmæssige virkelighed. I en serie artikler i Aftonbladet i 2002, klager forskere på BRÅ over, at Rådet udøver regeringsbestilt arbejde. »Det er en katastrofe overalt på BRÅ«, udtalte psykiatriprofessor Sten Levander. »BRÅ’s opgave er at fabrikere forskning som justitsministeren synes om«. Den også i Danmark kendte professor og romanforfatter, Leif G. W. Persson, arbejder på BRÅ,
og siger: »Vi bedriver ikke fri forskning, men vinkler rapporterne så de passer regeringen«.
Det kan både undre og ikke undre, at der fifles med voldtægtsstatistikkerne i Sverige. Hvis sandheden om emnet kom frem, ville folk nemlig blive overordentligt oprørte – “skitförbannade”. Som det er nu, er detimidlertid “kun” ofrene og deres pårørende, som føler smerten. Vi mener, at ind-under-gulvtæppet strategien er et udtryk for en afskyelig kynismeog et foragteligt hykleri. Det er lykkedes BRÅ at påstå, at bare et parogfyrre pct. af voldtægterne i Sverige begås af indvandrere. Når man kender de danske
procenter, forekommer dette fuldstændig absurd, al den stund at Sverige har 2,8 gange flere indvandrere pr. capita end Danmark.

En realistisk svensk indvandrerandel må nødvendigvis ligge på mellem 80 og 90 pct.af de begåede voldtægter, når gennemsnitstallet i Danmark er ca. 70 pct. MenBRÅ har blandt andet opfundet hokus-pokus begrebet “utrikesfödde”, hvilketstraks sorterer alle naturaliserede og efterkommere fra og signalerer detofficielle, knæsatte dogme:

Kultur spiller ingen rolle , det gør kun sociale forhold. Løgn, latin og manipulerende statistik.

For yderligere at slå den beske pointe fast, skal vil gøre opmærksom på en rapport,som partiet Nationaldemokraterne for nyligt har udgivet. Titlen lyder: “Invandrarna, våldtäkterna och sanningen – en rapport om övergrepp i det mångkulturella samhället”. Reagerer venligst ikke med automatpiloten a la: Nåh, det er en pendant til DanskFolkeparti, så behøver vi ikke at høre, hverken hvad de siger, eller hvad deres argumenter og dokumentation går ud på. Nationaldemokraterne gør det arbejde, som svenske aviser ikke gør: De møder op i retten og rapporterer det, som aviserne ikke vil nævne: Etniciteten. Klik ind på linket, læs selv og dan en egen mening. Vi kan ikke her gengive rapportens metoder og begreber i detaljer, men må nøjes med konklusionerne: Seksuelle overgreb på piger og kvinder begået af indvandrere er et voksende problem. Hverken politi, skole, medier eller myndigheder fortæller sandheden, fordi de er bange for, hvad der ville ske, hvis hele sandheden kom for en dag.
Tallene viser, at mænd med indvandrerbaggrund begår flere voldtægter end svenskere. 93 gerningsmænd er blevet undersøgt. Af dem havde 67 indvandrerbaggrund, dvs mindst en udenlandsk født forælder. Det giver en overrepræsentation af mænd med indvandrerbaggrund på 2,4 gange. Endvidere udvælger voldtægtsmændene primært svenske piger som ofre. Af de i alt 49
voldtægtsofre, hvor en mand med indvandrerbaggrund var gerningsmand, havde 30 svensk baggrund.

Mænd med baggrund i bestemte regioner begår flere
voldtægter end andre. Af de 67 gerningsmænd med indvandrerbaggrund kan 30 henføres tilMellemøsten/Nordafrika-regionen, 13 til Latinamerika og 7 til øvrige Afrika. Denne kronik er først og fremmest en henvendelse til vores
politikere på alle niveauer, men samtidig opfatter vi den som et led i en oplysning af den danske befolkning om, hvilke kræfter vi er oppe imod, og at strudsepolitik vil føre os lige lukt ud i svenske afgrunde. Tillige sigter vi efter både bredt at indfange det massive kultursammenstød som følge af årtiers tilstrømning af integrationsuvillige muslimer og at dæmme op for en intens antidemokratisk og mandschauvinistisk kampagne, iværksat af kræfter fra især Pakistan, Saudi-arabien og Tyrkiet. Og som i stigende grad omfatter voldtægter.
Når svenske kvinders situation bør interessere, er det fordi Sverige, som Demokrati- och integrationsminister Mona Sahlin så rigtigt sagde, er 40-50 år “forud” for Danmark med hensyn til multikultur. “Mångfald”, som det indsukret hedder. Voldtægtstallene synes nøje overensstemt med antallet af
indvandrere. Vi konstaterer, at kvinder i det “statsfeministiske Sverige” er delvist retsløse – nærmest jaget vildt, som ikke længere tør færdes så frit, som de var vant til før i tiden. Hver eneste dag forøves 6,8 anmeldte voldtægter, og måske helt op til 68 voldtægter. (mørketallet inkluderet). Hvis voldtægtsforbrydere bliver fanget i Danmark, kan de se frem til en fængselsdom på ca. tre år. Svenske voldtægtsforbrydere slipper statistisk setnæsten helt fri. Tåler vi som samfund, at det er så billigt at ødelægge en ung kvindes liv? Måske på livstid? Svaret er et klingende nej. Derfor børstrafferammen udvides til mindst det dobbelte. Dertil kommer, at hvis man overhovedet skal forvente sig nogen præventiv effekt, der kan spare yderligere tragedier, bør repatriering af de groveste voldtægtsmænd være en naturlig selvfølge. Denne sanktion synes desværre at være noget nær det eneste, som visse afstumpede voldtægtsforbrydere har respekt for.

“Vården” – behandlingen – bør selvfølgelig tilkomme ofret og ingen andre. Sverige burde for sine kvinders skyld ligne Danmark, og vi skal under ingenomstændigheder gå i de svenske fodspor.

Kender politikerne og de offentlige myndigheder deres besøgelsestid? Eller bliver næste skridt den selvtægt, som folk tyer til, når systemet svigter den almindelige borger?

Her oversat af svenske venner:

Krönika: Våldtäktsvågen i det statsfeministiska Sverige

Av Lone Nörgaard, lektor, cand. mag., Frederiksberg, och Steen  Wied, fotograf, Köbenhavn

Tål vi som samhälle att det är så billigt att förstöra en ung kvinnas liv? frågar dagens krönikörer.Finns det överhuvudtaget något som kan hetsa folk upp längre?

Vi ska nöja oss med att svara för oss själva – och ja, det finns
fortfarande åtskilligt som kan uppröra oss. Och få oss att handla genom att t ex skriva krönikor och försöka organisera krafterna bland likasinnade.Ett av de fenomen som just nu och här förtjänar odelad uppmärksamhet, är det grova brott
mot kvinnor som betecknas våldtäkt. Det gäller våldtäkt i allmänhet och gruppvåldtäkt i synnerhet.
En kränning av så allvarlig karaktär att den måste slås ner hårt. Inte
minst för att det är en typ av övergrepp som ökar i antal, och som måste ses i nära samband med tillvandring och misslyckad integrationspolitik.Vi kan inte lösa alla världens problem, men vi vägrar att stillatigande titta på från sidlinjen, medan vårt samhälle steg för steg undermineras av et kultur- och
värdesysten som inte räknar kvinnor som jämlika, fullvärdiga medborgare. Och beskyllningar för rasism och främlingsfientlighet biter inte längre på oss. De är moraliseren, ställt mot förstörelsen av unga kvinnors liv. Det är nämligen en dokumenterat faktum att unga invandrare är groteskt överrepresenterade i såväl
enmans- som gruppvåldtäkter.

Den senast offentliggjorda polisstatistiken för året 2001 såg ut så här: Invandrarandelen i hela landet: 67 procent.I Köpenhamnsområdet: 75 procent.
Offentliggörandet väckte protester och vi har inte heller sedan dess sett någon våldtäktsstatistik som var etniskt specificerad.Ibland kan det hjälpa att hålla ett analysföremål på avstånd för att skapa en saklig, icke-emotionell distanse. Och särskilt våldtäkt är ett känsligt och känsloladdat ämne. Därför vill vi i denna krönika beskriva (mass)våldtäkter begångna av unga invandrarmän
inte i Danmark, utan i Sverige där dessa brott har antagit närmast epidemisk karaktär.

I Danmark anmäls ca 500 våldtäkter om året. I Sverige 2 500. Polisen,
kvinnorådgivningar och Aftonbladet uppskattade år 2002 att mörkertalet är det tiodubbla, alltså 25 000 våldtäkter på huvudsakligen svenska kvinnor om året. Vi låter siffran stå ett ögonblick…………Skulle Danmark ha relativt sett samma våldtäktsfrekvens skulle vi ha omkring 1 500 anmälda, och kanske totalt 15 000 våldtäkter om året. Det har vi lyckligvis inte – än.

I Sverige har man beklagligtvis lyckats att i alltför hög grad hålla
invandrardebatten under lock och en invandringskritiker är per definition “främlingsfientlig” eller rent av rasist. Med en uppifrån uppmuntrad “statsfeminism”, som har stort stöd i medier och riksdag (sex av sju riksdagspartiledare kallar sig “feminister” ), skulle man tro att det fanns en särskild omsorg för utsatta kvinnor, men det är långtifrån fallet.

Endast 5 procent av de anmälda våldtäktsärendena går till åtal och endast i en bråkdel av dem blir det fällande dom. När en våldtagen kvinna till slut har nått så långt i processen är domarna så milda att ingen räknar med dem. Rättsväsendet är inte alls inrättat för “det nya Sverige”, utan bygger fortfarande till övervägande
del på mildhet, behandling och rehabilitering.Det borde vara överflödigt att nämna att många traumatiserade kvinnor inte orkar göra en anmälan. I praktiken måste man konstatera att våldtäkt i Sverige är fullkomligt gratis för
brottslingarna. Risken för sanktion är liten, mycket liten, och därför klingar den officiella statsfeminismen oändligt ihåligt. Det urgamla begreppet “kvinnofrid” tycks tillhöra ett fjärran förgånget.

Vi påstår, och det kan dokumenteras med talrika artiklar, böcker och
statistik, att etnicitet och kultur har relevans i brottsstatistiken.
Dokumentationen är möjlig i den danska offentligheten, som inte är så (indirekt) censurerad som den svenska. I Sverige spelar medieklaveret en annan melodi. Om man frågar en svensk journalist om när etnicitet bör nämnas i tidningsreportage
och efterlysningar får man svaret: »När det är relevant«. Tydligen är det i våldtäktsfall aldrig relevant, för huvuddelen av gärningsmännen är invandrare och efterkommare, och det nämns av princip aldrig. Därigenom kan publiciteten inte heller bidra till uppklarandet – som den kan här i landet – och medierna gör sig till medskyldiga till att grova brottslingar slipper undan straff.

Man kan bara gissa om varför de har denna cyniska och hycklande polisk, men en undersökning från Göteborgs Universitet 2002 kallade svenska journalister för
»Världens mest makttrogna journalistkår«, och det verkar inte avlägset att anta att svenska journalister gärna vill vara makten till lags. Hur då? Genom att de facto dölja för svenskarna vad politikerna via hämningslös invandring har gjort med landet både socio-ekonomiskt och kriminalpolitiskt: De har skaffat Sverige
en våldtäktsfrekvens som är värre än USA:s – och en total kriminalitet som ligger på USA:s nivå.

Men det är inte bara svenska journalister som är
inställsamma och hycklande. BRÅ – Brottsförebyggande Rådet (som motsvarar vårt Det Kriminalpreventive Råd och i Sverige i folkmun kallat: Brottsförnekande Rådet) – kamuflerar och sminkar statistik så att det är svårt att komma fram till en riktig bild av den samhälleliga verkligheten.

I en serie artiklar i Aftonbladet 2002 klagar forskare på BRÅ över att Rådet utövar regeringsbeställt arbete. »Det är en katastrof överallt på BRÅ«, uttalade psykiatriprofessor Sten Levander. »BRÅ:s uppgift är att fabricera forskning som justitieministern tycker om«. Den också i Danmark kände professorn och romanförfattaren Leif G. W. Persson arbetar på BRÅ, och säger: »Vi bedriver inte fri forskning, utan vinklar rapporterna så att de passar regeringen«.Det kan både förvåna och inte förvåna att det fifflas med våldtäktsstatistiken i Sverige. Om sanningen om ämnet kom fram, skulle folk nämligen bli utomordentligt upprörda – “skitförbannade”.
Som det är nu, är det “bara” offren och deras anhöriga som känner av smärtan.Vi anser att sopa-under-mattan-strategin är ett uttryck för en avskyvärd cynism och ett föraktligt hyckleri. BRÅ har lyckats påstå att bara drygt fyrtio
procent av våldtäkterna i Sverige begås av invandrare. När man känner till de danska procenten, förefaller detta fullständigt absurd, då Sverige har 2,8 gånger fler invandrare per capita än Danmark. En realistisk svensk invandrarandel måste med nödvändighet ligga på mellan 80 och 90 procent av de begångna våldtäkterna, när genomsnittssiffran i Danmark är ca 70 procent. Men BRÅ har bland annat uppfunnit hokus-pokus-begreppet “utrikesfödda”, vilket omedelbart sorterar bort alla naturaliserade och efterkommare och signalerar den officiella, knäsatta dogmen: Kultur spelar ingen roll, det gör enbart sociala förhållanden. Lögn, latin och manipulerande statistik.

För att ytterligare slå fast den beska poängen ska vi framhålla en rapport som partiet Nationaldemokraterna nyligen har utgivit. Titeln lyder: “Invandrarna, våldtäkterna och sanningen – en rapport om övergrepp i det mångkulturella samhället”. Var snäll och reagera inte med automatpiloten a la: Nå, det är en pendang till Dansk Folkeparti, då behöver vi inte lyssna på varken vad de säger eller vad deras argument och dokumentation går ut på.
Nationaldemokraterna gör det arbete, som svenska tidningar inte gör: De går till domstolen och rapporterar det som tidningarna inte vill nämna: Etniciteten.Klicka in dig på länken, läs själv och bilda en egen uppfattning. Vi kan inte här återge rapportens metoder och begrepp i detaljer, utan får nöja oss med konklusionerna: Sexuella övergrepp på flickor och kvinnor begångna av invandrare är ett växande problem. Varken polis, skola, medier eller myndigheter
berättar sanningen eftersom de är rädda för vad som skulle hända om hela sanningen kom i dagen.

Siffrorna visar att män med invandrarbakgrund begår fler våldtäkter än svenskar. 93 gärningsmän har undersökts. Av dem hade 67 invandrarbakgrund, dvs minst en utlandsfödd förälder. Det ger en överrepresentation av män med invandrarbakgrund på 2,4 gånger. Vidare väljer våldtäktsmännen primärt ut svenska flickor som offer. Av de totalt 49 våldtäktsoffer, där en man med invandrarbakgrund var gärningsman, hade 30 svensk bakgrund.Män med bakgrund i vissa regioner begår fler våldtäkter än andra. Av de 67 gärningsmännen med invandrarbakgrund kan 30 hänföras till Mellanöstern/Nordafrika-regionen, 13 till Latinamerika och 7 till övriga Afrika.
Denna krönika är först och främst riktad till våra politiker på alla nivåer, men samtidigt uppfattar vi den som ett led i en upplysning av den danska befolkningen om vilka krafter vi har att göra med och att strutspolitik skulle leda oss rakt ut i den svenska avgrunden. Dessutom siktar vi på att både brett
fånga in den massiva kulturskrocken som följd av årtiondens tillströmning av integrationsovilliga muslimer och att dämma upp för en intensiv antidemokratisk och manschauvinistisk kampanj som satts igång av krafter från särskilt Pakistan, Saudiarabien och Turkiet. Och som i ökande grad omfattar våldtäkter.

Att svenska kvinnors situation bör intressera är för att Sverige, som Demokrati- och integrationsminister Mona Sahlin så riktigt sade, ligger 40-50 år “före” Danmark när det gälller multikultur. “Mångfald”, som det förskönat heter.Våldtäktssiffrorna tycks nära överensstämma med antalet invandrare. Vi konstaterar att kvinnor i det “statsfeministiska Sverige” är delvis rättslösa –
närmast jagat villebråd, som inte längre vågar röra sig så fritt som de var vana vid för i tiden. Var enda dag förövas 6,8 anmälda våldtäkter, och kanske ända upp till 68 våldtäkter (mörkertalet inkluderat).Om våldtäktsbrottslingar tas fast i Danmark kan de se fram mot en fängelsedom på ca tre år. Svenska våldtäktsbrottslingar går statistiskt sett nästan helt fria.
Tål vi som samhälle att det är så billigt att förstöra en ung kvinnas liv? Kanske på livstid? Svaret är ett rungande nej.Därför bör strafframen utökas till minst det dubbla. Dessutom bör, om man överhuvudtaget ska förvänta sig någon preventiv effekt som kan hindra ytterligare tragedier, repatriering av de grövsta våldtäktsmännen vara en naturlig självklarhet. Denna sanktion tycks dessvärre vara något av det enda som vissa avtrubbade våldtäktsbrottslingar har respekt för . “Vården” – behandlingen – bör givetvis tillkomma offret och ingen annan.

Sverige borde för sina kvinnors skull efterlikna Danmark, och vi ska under inga omständigheter gå i svenska fotspår.Känner politikerna och de offentliga myndigheterna till sin besökstid? Eller blir nästa steg den självtäkt, som folk tar till när systemet sviker den vanliga medborgaren?

Dette er lidt af en sjældenhed.Normalt er det kun danskere der skriver indefor en snæver, svensk konsensus, som offenliggøres i svenske aviser. (Ex. Carsten Jensen, Hanne Vibeke Holst, Håkon Arvidsson RUC osv.) Haarder har tidligere klaget over ikke at kunne blive optaget i en svensk avis som led i en pågående debat. (som undertegnede, der dog har opgav håbet for år tilbage).Men pludselig en februardag i 2004 dukkede dette op i papirsudgaven af Expressen. En vaks svensk skyndte sig at sakse det:

Välkomna till verkligheten, svenskar

I Malmö har man nu stött på samma problem som i Danmark. En stor del av den vuxna befolkningen står utanför arbetsmarknaden och alltför många barn går miste om utbildning och nödvändiga språkkunskaper. I Danmark arbetar vi hårt för att invandrarungdomar ska ges chansen till fria livsval och utbildning. Det är glädjande att Malmös socialdemokrater nu anammar våra idéer, skriver Danmarks integrationsminister Bertel Haarder.

Malmös socialdemokratiska kommunalråd Ilmar Reepalu har hamnat i samma fälla som sin kollega, Köpenhamns socialdemokratiske borgmästare. Å ena sidan tampas Ilmar Reepalu med en kraftig integrationsproblematik, å andra sidan vill hans partikamrater i regeringen inte hjälpa till.

Kommunalrådet har att förhålla sig till att en växande del av stadens invånare lever i ett “parallellsamhälle” där integrationen i bästa fall står stilla men förmodligen går bakåt; en stor del av de vuxna står utanför arbetsmarknaden, kontakten med det svenska samhället begränsar sig till socialkontoret, barnen har svårt att lära sig det svenska språket och får därför svårt att skaffa sig en utbildning som kan ge ett framtida arbete.

Rektor Lars Birgersson på Rosengårdsskolan i Malmö (med 950 elever, varav fyra (4) är etniska svenskar, varnar regeringen för integrationsproblematiken.

Till Expressen säger han: “på något sätt måste vi ändra flyktingpolitiken. Vi kan inte låta människor komma hit om vi inte kan erbjuda dem ett meningsfullt liv.”

Kommunalrådet ber nu om ett tillfälligt stopp för inflyttning av arbetslösa invandrare och flyktingar till Malmö. Hans förslag är att staten ska frysa den så kallade introduktionsersättningen och bidrag för eget boende (EBO) för invandrare som väljer att bosätta sig i Malmö. Enligt Svenska Dagbladet avvisar integrationsminister Mona Sahlin kraven från sin partikamrat. Hon vill att flyktingar och invandrare ska få bidrag oavsett var de bosätter sig i landet.

Den danska regeringen har just påbörjat ett projekt för att komma till rätta med de integrationsproblem som växer i storstädernas ytterkantsområden. Bland annat överväger vi att införa en gräns på max 50 procents arbetslöshet i varje bostadsområde. Om andelen arbetslösa är 50 procent eller mer kan hyresvärdar och kommuner säga nej till fler arbetslösa när lägenheter hyrs ut.

Mohammed Aslam är talesman för de boende i Mjølnerparken, ett av Köpenhamns “ghetton” som bebos av närmare 90 procent invandrare och flyktingar, varav 80 procent står utanför arbetsmarknaden. Han har liksom Malmös kommunalråd bett om möjlighet att säga nej till ytterligare socialklienter. Han säger i Berlingske Tidende den 18 januari:

“Förra året flyttade 46 familjer frivilligt från Mjølnerparken. Vi kunde alltså ha fått in 46 resursstarka familjer – om vi inte hade varit tvungna att hålla oss till den kommunala bostadskön. Ge oss fyra år utan krav på turordning i den kommunala bostadskön så löser vi problemen.”

Den danska regeringen fäster stor vikt vid att lyssna på de lokala företrädarnas budskap. Det är de som bor i verkligheten och bäst vet vad som ska göras. På samma sätt lyssnar vi på de invandrarungdomar som vill slippa äktenskap arrangerade av deras föräldrar.

Det danska förortsprojektet, som begränsar antalet socialbidragstagare per bostadsområde, ska säkerställa att majoriteten av dessa områdens invånare har en naturligt kontakt med samhället och arbetsmarknaden. Vår nya integrationslagstiftning motiverar kommunerna att snabbt sätta nyanlända invandrare i arbete och danskundervisning. Den s k 24-årsregeln och anknytningskravet betyder dessutom att unga invandrare nu får möjlighet att utbilda sig och själva välja livspartner. Genom utbildning blir de flexibla på arbets- och bostadsmarknaderna. För det är ju ingen hemlighet bland dem som känner till integrationsproblematiken att folk med jobb flyr “ghettona” så fort de kan.

Malmös kommunalråd gör nu samma sak som hans partikamrater i Köpenhamns ytterkantsområden. Om den tidigare danska regeringen lyssnat på sina partikamrater i tid hade mycket sett annorlunda ut i dag. Det är viktigt att integrationsdebatten inte handlar om kvotering, diskriminering och politisk korrekthet – utan fokuserar på invandrares och deras barns möjligheter att bli aktiva samhällsmedborgare.

Bertel Haarder.