Ur den danska tidningen Weekendavisen NR. 43 22 – 28 oktober 2004

http://www.weekendavisen.dk/samfund/artikel:aid=11972:dpol=2

Av
FREDE VESTERGAARD

Invandring eller välfärd

Det började med ett specialkapitel i den ekonomiska översikten från dåvarande ekonomiminister Marianne Jelveds departement i december 1997 . Marianne Jelved hade under hösten låtit sina tjänstemän företa en undersökning av hur mycket invandringen belastade de offentliga finanserna. Tack vare den orwellska genomregistreringen av det danska samhället med personnummer och utlänningsnummer osv. är det tekniskt möjligt att göra sådana – och andra – undersökningar. Det är till exempel möjligt att beräkna hur mycket en viss gruppen betalar i skatt till det offentliga, och hur mycket den får tillbaka från det offentliga i form av bidrag som socialbidrag och arbetslöshetsersättning, och individuell offentlig konsumtion, som kostnader för skolor och sjukvård m.m.

Finansdepartementets beräkningar, som rörde år 1995, var uppdelade på danskar, på västerländska invandrare – från Norden, Europa och andra höginkomstländer – och på ickevästerländska invandrare. De visade att danskar i genomsnitt bidrog med 15 000 kronor netto till de offentliga kassorna, västerländska invandrare bidrog med 10 600 kronor i genomsnitt, medan ickevästerländska invandrare i genomsnitt kostade det offentliga 64 400 kr., förutsatt väl att märka att man bortser från utgifterna för driften av flyktingcentra och integration av flyktingar. Annars var det 82 000 kr. Sammanlagt för ickevästerländska invandrare blev det totalt 11,3 miljarder kronor, ett belopp motsvarande en fjärdedel av de samlade utgifterna för sjukhusväsendet samma år – eller något mer än u-landsbiståndet. Siffrorna för ickevästerländska invandrare avspeglade att mindre än hälften av dem var sysselsatta. Därför var de, som grupp betraktad, nettomottagare av bidrag från det offentliga.

Beräkningarna från Marianne Jelved kom under de följande åren att gradvis bilda grundval för en helt ny vinkel i synen på dansk invandringspolitik. Och med tiden en helt annan utlänningspolitik än den som De Radikale står för. Därför är det litet av en paradox att den dåvarande radikala ekonomiministern lade fram siffrorna. Men beräkningarna hade provocerats fram av Dansk Folkeparti, som hade gjort gällande att utgifterna till invandrarna utgjorde 30 miljarder kronor. Denna siffra ville Marianne Jelved dementera och hennes tjänstemän kom alltså fram till totalt 11 miljarder kronor. Och som något dylikt hanteras i ett departement måste man nog räkna med att där det har rått osäkerhet i kalkylerna av beloppen, har tjänstemännen – med en radikal minister – valt det lägsta beloppet. Omkring hälften av skillnaden från de 30 ner till de 11 miljarderna beror på att Dansk Folkeparti bara tittade på utgifterna och inte hade tagit hänsyn till invandrarnas skatteinbetalningar. Hälften av den resterande hälften berodde på att Dansk Folkeparti – i motsats till Finansdepartementet – ansåg att man också skulle tilldela invandrarna en andel av ränteutgifterna för statsskulden samt en andel av utgifterna för att driva vägar och kollektiv trafik m.m.

Beräkningarna från Marianne Jelved blev en ögonöppnare för att invandring av personer som har svårt att bli självförsörjande, står i konflikt med den särskilda danska och skandinaviska välfärdsmodellen som ger rätt till sociala bidrag till alla, oavsett om de i förväg har betalat till finansieringen av bidragen, så som det krävs i de flesta andra länder. Marianne Jelveds rapport flyttade inte debatten från den ena dagen till den andra. Men den skapade grunden för en salongsfähig debatt, baserad på konkret kunskap och utan rasistiska undertoner genom att visa att modellen för det danska välfärdssystemet med höga sociala bidrag och en arbetsmarknad med höga minimilöner är svår att förena med en tillvandring av människor inte har yrkes- och språkliga kvalifikationer för att snabbt kunna glida in på den danska arbetsmarknaden.

Tidigare hade diskussionen om invandrare och flyktingar en mer känslobetonad karaktär, till exempel i regi av Danska Föreningen och av Fremskridtspartiet som spelade på nationella känslor. Från den andra sidan av det politiska spektret framträdde debattens känslobetonade karaktär till exempel på den sättet att man som medel till en bättre integration kommenderade danskarna att bli bättre människor och sluta diskriminera. Debatten fick en karaktär som gjorde att den inte appellerade till bredare kretsar. Så mycket mer som kritiken av flykting- och invandringspolitiken ibland fick en anstrykning som betecknades som rasistisk.

Faktiskt väckte ekonomiminister Marianne Jelveds undersökning inte särskilt stor uppmärksamhet i medierna när den presenterades i december 1997. Jyllands-Posten refererade en lugnande kommentar från Marianne Jelved. Efter att hon hade nämnt de problematiska siffrorna tillade hon: »Men det finns en enorm samlad ekonomisk potential om vi förmår förbättra integrationen så att fler kommer i arbete. Det är ju helt avgörande för bidraget till samhällsekonomin att man har anknytning till arbetsmarknaden.

För närvarande är det här (invandringen, red.) ingen bra affär. Men det kan den bli, om vi kan öppna arbetsmarknaden och tar tag i saker på rätt sätt. Sedan kan vi alltid diskutera problem med kulturkrockar – men det är en helt annan diskussion. Det här handlar uteslutande om hur vi utnyttjar den ekonomiska potential som finns på området,« sade hon vid pressträffen den 10. december 1997. [Tidningen] Information valde den positiva vinkeln på siffrorna med rubriken »Invandring kan bli en god affär« och gav följande citat av Marianne Jelved : »Ja, vi har plats för fler flyktingar och invandrare. Det är ju ingen dålig affär om man tar tag i det på rätt sätt. Netto kan de bli en ekonomisk fördel för det danska samhället.« Och enligt Politiken fortsatte hon: »Man behöver inte vara mer än folkskollärare för att kunna förstå att om fler kommer till Danmark och tar i så ökar arbetskraften och produktionen växer.« Hon såg för sig att regeringens integrationsprogram skulle slå igenom under loppet av tre-fyra år. Marianne Jelved sade – enligt [tidningen]Det fri Aktuelt – också: »Det är inte gratis att ta emot de nya invånarna. Men utgifterna kan absolut klaras.« Och dessutom skulle det inte vara ekonomi som bestämde regeringens utlänningspolitik.

Venstres talesman i invandrarfrågor Birthe Rönn Hornbech rynkade på näsan över beräkningarna. Hon »skulle inte kunna drömma om att använda siffrorna från regeringen i den politiska debatten. Jag tycker inte om att räkna olika befolkningsgrupper i pengar,« sade hon till [tidningen] Politiken. Det fanns också de som kallade beräkningarna över invandringens belastning av de offentliga kassorna för »ekonomisk rasism«. Det hade Dansk Folkeparti tidigare blivit utsatt för. Därför löd den triumferande kommentaren från DF:s Kristian Thulesen Dahl: »För bara en månad sedan sade regeringen att det var främlingsfientligt av oss att över huvud taget göra en beräkning av vad utlänningarna kostar. Därför betraktar vi det som en liten seger att regeringen nu har lagt fram en undersökning.«

Men den tidigare overvismand, ekonomiprofessor Anders Ølgaard såg genast perspektiven i beräkningarna när han av Det fri Aktuelt ombads kommentera undersökningen: »Välfärdsstatens framtid är helt enkelt beroende av om vi kan slussa in de nuvarande och de kommande årens invandrare så att de inte blir en ekonomisk utgift. En sådan utgift skulle välfärdsstaten inte kunna klara när de stora, välutbildade årgångarna går i pension om tio år. Man är alltså tvungen att ta befolkningsprognoserna på allvar och göra upp med årtiondens invandrarpolitik. Invandrare måste och ska bli en del av arbetskraften i stället för att bli en del av de offentligt försörjda. Och det ska de ansvariga förverkliga nu,« sade Anders Ølgaard 1997.

Finansdepartementets påvisande av att valet stod mellan välfärd och invandring om man inte lyckades få integrationen på arbetsmarknaden att fungera, hade dock knappast på allvar vunnit gehör i den offentliga debatten om inte Rockwool Fonden hade fått den svenska professorn i arbetsmarknadsekonomi Eskil Wadensjö att med hjälp från Finansdepartementet uppdatera beräkningarna från 1997, och i övrigt hade kompletterat beräkningarna med fler undersökningar av orsakerna till den misslyckade integrationen. Dessa undersökningar gjorde det på allvar klart att utan en fungerande integration kunde välfärden och välfärdsmodellen inte förenas med en fortsatt stor invandring. Resultatet har dels varit en större satsning på att integrera de invandrare som redan är här, dels sedan 2002 en bred enighet i Folketinget om att försöka begränsa inflödet av nya invandrare. Rockwool Fondens Forskningsenhed är ett privatfinansierat forskningsinstitut som under åren särskilt har sysslat med välfärdsstatens funktion, med arbetsmarknadsförhållanden, däribland svartarbete, och – i förlängningen av detta – sedan mitten av 1990-talet med orsakerna till att en stor del av de ickevästerländska invandrarna i Danmark är antingen arbetslösa eller inte alls söker arbete, och i samband med detta också deras svaga utbildningsbakgrund m.m.

Tills för ett år sedan leddes institutet, som upprättades 1987, av fil dr Gunnar Viby Mogensen, som ursprungligen var forskningschef på Socialforskningsinstitutet. Härifrån kom också den nye forskningschefen, pol kand, fil dr Torben Tranäs, som före sitt tillträdande var forskningsprofessor på Socialforskningsinstitutet. Genom att ta upp påträngande problem, som den dåliga integrationen, innan andra riktigt vågade göra det, har Rockwool Fondens Forskningsenhed trots en liten medarbetarskara – kompletterad med periodvis inköpta forskare – bidragit med forskningsdata som har haft stort inflytande på förståelsen av vad misslyckad integration betyder för den framtida välfärden. Faktiskt hade Rockwool Fonden redan innan Finansdepartementet offentliggjorde sin undersökning i december 1997 börjat samla in en stor mängd register- och översiktsdata för att belysa situationen på integrationsområdet.

Tidigt under år 1999 kom den första publikationen vari Eskil Wadensjö hade uppdaterat Marianne Jelveds siffror. Det följdes upp med siffror över invandrarnas utbildningsnivå, och på sensommaren 2000 kunde en stor undersökning baserad på såväl data från register som frågeformulär dokumentera att integrationen i det stora hela hade misslyckats, vilket till exempel uttrycktes i att de fem procent av befolkningen som utgörs av ickevästerländska invandrare lade beslag på 38 procent av de samlade utgifterna för socialbidrag. Landstingens och Kommunernas Forskningsinstitut, AFK; började också analysera området, bland annat sambanden mellan unga invandrares utbildningsbakgrund och deras arbetslöshet. Faktiskt hade AKF redan 1995 utan särskild uppmärksamhet i medierna gjort en undersökning under titeln Etniska minoriteter, integration och mobilitet, som varnande drog slutsatsen: »Etniska minoriteter sätter vår välfärdsuppfattning på prov. Antingen måste det vara vår plikt att sätta dem i stånd att klara sig på jämbördig fot i det danska samhället, eller också måste vi sänka jämlikhetsidealen och acceptera att det växer fram en befolkningsgrupp med svag position på arbetsmarknaden och därav följande lägre inkomster. Görs der ingenting riskerar vi att få ett samhälle där en stor del av de etniska minoriteterna permanent försörjs av det offentliga och bor i de utsatta bostadsområdena.«

I Århus började professor Nina Smith och hennes kolleger på Center för Forskning i Social Integration och Marginalisering, som hade inrättats år 1999, att utvidga sin forskning i arbetsmarknadsförhållanden till att omfatta integrationen av invandrare. Enbart för åren 1995-2000 handlade det totalt om offentliga nettoutgifter för försörjning av invandrare och efterkommare på omkring 70 miljarder kronor i dagens priser. Ett belopp som runda tal motsvarar två gånger byggnadsutgifterna för bron över Stora Bält.

På sensommaren 2000 lyckades dåvarande inrikesminister Karen Jespersen – trots stort motstånd från De Radikale, som inte ansåg att det behövdes fler undersökningar av invandringen – tillsätta den så kallade integrationstänketanken med direktör Erik Bonnerup Nielsen som ordförande. Tänketanken, som bl.a. hade demografen professor Poul Christian Matthiessen som medlem, presenterade sommaren 2001 en framskrivning som visade att antalet ickevästerländska invandrare och efterkommare kommer att fördubblas fram till år 2020, och påvisade hur problematiskt det kommer att bli för det offentligas utgifter för bidrag om man inte lyckas förbättra integrationen.

En annan beräkning från Tänketanken visade i gengäld att om invandrare och efterkommare hade samma förvärvsfrekvens som danskar, skulle det, allt annat lika, förbättra de offentliga finanserna med 23 miljarder kronor om året. Integrationstänketanken har senare – i januari i år – argumenterat för att man måste upprätthålla en stram invandringspolitik. Dels eftersom det med relativt öppna gränser blir svårt att upprätthålla den danska välfärdsstatens princip om att alla invånare har rätt till sociala bidrag och offentlig service oavsett om de bidrar till finansieringen eller ej, dels eftersom den höga minimilönen i de skandinaviska länderna och relativt höga bidrag till alla som inte kan uppnå anställning till minimilönen, gör det attraktivt att söka sig till dessa länder, sade Tänketanken.

Hos De Radikale har insikten om sambandet mellan välfärdsmodell och invandring blivit så genomgripande sedan Marianne Jelveds 1997-rapport, att De Radikale i sitt utspel på partiets sommargruppmöte i mitten av augusti, där de krävde mildare regler för familjeanknytning, samtidigt föreslog att inga familjeanknytningsfall – bortsett från flyktingar – ska få ta emot en krona från de offentliga kassorna innan det permanenta uppehållstillståndet har beviljats, vilket tar flera år. Enligt principen »öppna gränser, stängda kassor« ska de nya äktenskapsparterna om de inte kan finna arbete, försörjas av den här bosatta äkta maken utan tillgång till bostadsbidrag, barnbidrag, socialhjälp osv. De Radikale erkänner alltså nu att invandringen kan medföra ekonomiska problem. Kanske är insikten om de ekonomiska problemen med invandringen i verkligheten mindre hos socialdemokraterna – de vill avskaffa det låga socialbidraget till nya invandrare, startbidraget, som infördes 2002 – även om stor invandring och misslyckad integration oundvikligen kommer att tvinga fram en förändring av den danska välfärdsmodellen som socialdemokraterna gärna tar på sig faderskapet för.

När Jan Tröjborg och Henrik Dam Kristensen i förra veckan i Berlingske Tidende försäkrade att socialdemokraternas utlänningspolitik ska ligga fast också efter det kommande valet – trots Karen Jespersens påstående om motsatsen – motiverades det således inte av faran för välfärden genom stor invandring, utan för att »vi har erkänt att vi inte tidigare lyssnade tillräckligt på människors oro över för dålig integration och för stor invandring som skapade socialt belastade förhållanden i många bostadsområden och skolor.«

Med andra ord är det inte för att de tycker att invandringen är ett problem som socialdemokraterna har ändrat kurs i utlänningspolitiken, utan för att väljarna är bekymrade. Men det finns också de som argumenterar för att vi inte kan undvika att röra oss i riktning mot ett samhälle med större lönespridning och därmed ojämlikhet, och att vi behöver invandring som arbetskraft. I en debatt med tidigare overvismand professor Niels Kärgård i senaste numret av djöf-bladet skriver författaren och ekonomen Hans Kornö Rasmussen: »Jag är så innerligt trött på argumentet om hur mycket invandrarna kostar,« även om han medger att många invandrare hör dåligt hemma i ett högutvecklat välfärdssamhälle eftersom de inte har någon lämplig utbildning och ofta inte kan språket, så att de som grupp blir en belastning på de offentliga utgifterna. Men Danmark behöver arbetskraft. Invandrarna är den enda arbetskraftsreserven, skriver Hans Kornö och fortsätter: »Frågan om Danmarks invandrarpolitik handlar därför egentligen om vilket samhälle vi vill leva i.

Om Danmark för en stramare invandringspolitik än resten av Europa, kommer vi – kanske? – att kunna skydda det extremt välorganiserade samhället med låg lönespridning (läs: liten ojämlikhet, red.) och hög social välfärd.« Men det blir ett samhälle där en minskande arbetskraft betyder att alla måste springa snabbare och snabbare, men också fortsätta att själva ska sköta hemarbetet. Som alternativ ställer han upp »ett samhälle med större lönespridning, där bland andra invandrarna bidrar till att utföra de arbetsuppgifter som danskarna inte själva vill syssla med.« Hans motpart i debatten, Niels Kärgård, är i detta inte oenig med Kornö Rasmussen om konsekvenserna av en större invandring. Men Niels Kärgård vill just försvara det danska välfärdssamhället där de välbeställda betalar höga skatter som finansierar ett stort socialt säkerhetsnät och där lönespridningen och ojämlikheten är liten. »Nästan alla danskar vill ha ett öppet samhälle med jämn inkomstfördelning. Men ett öppet, rikt samhälle och en välfärdsstat med jämn inkomstfördelning står i en värld med miljarder fattiga i djup kontrast till varandra. Om vi inte vill ha ett samhälle med synbar större inkomstspridning, med tiggare på gatan och med eländigt betalda ‘working poors’, så är vi tvungna att föra en stramare invandringspolitik än vad vi egentligen vill.

Huvudfrågan i framtidens välfärdsdebatt blir att finna den rätta balansen mellan det sociala säkerhetsnätets omfattning och restriktioner av invandringen. Och även med den rätta balansen blir det svårt att bevara förhållanden som vi kommer att finna acceptabla på dessa områden,« avslutar Niels Kärgård. Ekonomisk översikt december 1997 återfinns på www.oem.dk/publikationer

Svanesang for et “Folkhem” – lang artikel , klik linket :
http://www.politiken.biz/vad_har_hant.htm

Vad är det egentligen som har hänt?
Skrivet av Björn Brodd

Vi borde äta på guldtallrikar
Lönnarna står där som i novemberstorm: böjande och bugande för en hård nordvästan. De tvåstora lindarna framför ingången till det gamla huset rör sig mera stelt och värdigt. De harvarit med om en hel del stormar vid det här laget. Den här imponerar inte på dem.
Det är juli månad, den 27 närmare bestämt. En svensk vintersommar för några år sedan. Intealls som sommaren 2002, som väl var det finaste vi upplevt i gamla Sverige.
Men nu liknar den 27 juli mest en ruskig höstdag. Det regnar och blåser. Mörkblå moln driversom dåliga novemberkopior fram däruppe på det sjukligt blekgula sommarfästet. Det lider motkväll och allt antar en blågrön ton. Gräset därute, som jag inte klippt alls i år, för jag har intevarit hemma, det böljar som vågor ned mot stengärdesgården.

Jag sitter där med en flaska rödvin, en chilrensk Sunrise, som en läkare i Jönköpingrekommenderat. Av medicinska skäl såväl som ekonomiska. Den skulle vara riktigt bra för sittpris, hade han sagt. Man måste tänka ekonomiskt. Allt är dyrt i gamla landet. Och ett glasvin skulle hjälpa mot kolesterol och förebygga hjärtattacker, sa han. Det är ju nämligen så att man i landet,där man bara kan ha en uppfattning i taget, nu börjat vända på den sedan 50 år tillbaka drivnaStatliga prpagandan, att vin är skadligt för folkhälsan. Mjölk mycket nyttigare! Medicinskexpertis, såväl som vanligt folk har börjat ifrågasätta det 50-åriga postulatet! Folkhälsansbyråkraterna har motvilligt börjat inse motsatsen och tvingat ansluta sig till underutvecklad lländers, som Italiens och Spaniens, uppfattingar, vilket ju känns ganska nesligt för vårt stolta land. Men man tröstar sig med att det blir än mera klirr i Statskassan…

Lindh – mordet uden motiv

Offentliggjort 14. september 2003 03:00

Det svenske isbjerg

Af NIELS LILLELUND

Knivdrabet på den svenske udenrigsminister får atter låget til at lette i et samfund, hvor meget er gemt af vejen. Midt i en hektisk og usædvanlig debat indtræffer tragedien – og kan måske ændre resultatet, hvis svenskerne får dårlig samvittighed over at have sat sig op mod den politiske klasse, mener en iagttager. Kort tid efter at den svenske udenrigsminister Anna Lindh var blevet stukket ned i et stormagasin i Stockholm, forelå et signalement af gerningsmanden; han er omkring 180 centimeter i højden, han er svensker, lys i huden og har et aflangt ansigt.

Det var en usædvanlig beskrivelse. Det er ikke spor almindeligt, at man i svensk presse skelner mellem svenskere og ikke-svenskere eller svenskere og svenskere af en anden etnisk oprindelse end svensk. Selv om kriminalstatistikkerne også i Sverige udviser en slagside i forhold til indvandrerkriminalitet, så er det ikke noget, man taler om, og det er ikke noget, svenskerne ret tit får at vide.

Ikke fordi, det er forbudt at fortælle om det, men fordi medierne udøver en streng selvkontrol i forhold informationer, der kan have en uheldig virkning på samhället.

Den svenske model lægger vægt på harmoni og på jämlikhet.

Når nogen dræber udenrigsministeren er det et angreb også på den model. Hvem der så end står bag. I skrivende stund ved vi det ikke, men angsten for, at endnu et nationalt traume skal føje sig til det, Palme-mordet forårsagede, er til at forstå. Med to traumer har man tegningen til en neurose, og så er Sverige snart modent til indlæggelse.

Et europæisk problem

For under overfladen finder man et andet Sverige end det, vi tror, vi kender. Et mere polariseret og et mere voldeligt samfund.
Det mener en af de iagttagere, der kan følge sagen tæt på og dog fra sidelinien. Jonathan Friedman, professor i socialantropologi ved Lunds Universitet. Som amerikaner bosiddende i Sverige ser han det svenske samfund både indefra og udefra:

»Det er ikke kun et svensk, men et europæisk problem. Tænk på mordet på Pim Fortuyn. Hverken Holland eller Sverige har været kendt for sådanne hændelser, men i dag er Sverige i top, når det gælder voldelig kriminalitet. Vreden er stor i det svenske samfund, der er sket en proletarisering af en stor gruppe mennesker – mange svenske arbejdere føler simpelthen hen, at man har vendt ryggen til dem.«

Friedman er ikke begejstret for det, han har hørt i kølvandet på attentatet:

Statsministeren holdt en tale, og hvert andet ord var demokrati. Uden pause. Det lød som en besværgelse, et desperat forsvar for et eller andet, og ordvalget, hele indstillingen bekymrer mig: Man siger, at Anna Lindh repræsenterede demokratiet, det gjorde hun da ikke. Demokratiet har ikke kød og blod, og Anna Lindh er ikke mere demokrat end du og jeg. Perssons ordvalg prøver at flytte demokratiets kerne og mening ved at sætte politikerne lig med demokratiet. Hvis man skaber den skillelinie, er man på farlig vej. Hvis demokratiet er lig med politikerne, kan det hurtigt ende med, at demokratiet må afskaffes for at beskytte de meget demokratiske mennesker i samfundets top.«

Mordet på Anne Lindh har øjeblikkeligt antaget mytisk karakter. Det lanceres og iscenesættes som et drama med to stridende kræfter, vold mod demokrati, vold mod åbenhed, indskrænkethed over for tolerance og så videre. Det er den demokratiske samtale, der er blevet slået på munden, så blodet fosser.

»Man taler om, at Anna Lindh døde midt i sin demokratiske gerning, at hun repræsenterede det åbne samfund – jamen, hun var da ikke til valgmøde. Hun var ude at købe ind. Hvorfor er det specielt åbent at købe ind uden livvagter? Det er, som om hele denne sag beskrives metaforisk.«

Dybe skel

Jonathan Friedman mener slet ikke, at Sverige kan leve op til sin egen selvforståelse af at være et meget åbent samfund. Tværtimod.

»Der er nogle meget dybe skel i Sverige mellem den politiske klasse og befolkningen. Skel, som er blevet kraftigt udvidet gennem de seneste ti år. Og når man – som reaktion på attentatet – taler om den politiske vold i Sverige, burde man snarere se på den strukturelle vold, der øves oppefra og ned. Der er så mange ting, der ikke får stemme i det svenske samfund, så megen undertrykt vrede. Der udøves en meget streng kontrol i dette land, og der skal kun så lidt til, før man eksluderes af det gode selskab – den samfundstype skaber grobund for alskens ekstremisme, fordi der er lagt låg på så mange ting.«

Håkon Arvidsson, svensk historiker i mange år ansat ved Roskilde Universitetscenter, er uenig i den analyse – men enig i konklusionen.

»Der er ikke meget forskel på Danmark og Sverige, men på dette ene punkt er der: Danmark ligner nærmest Italien med hensyn til troen på politikere – her går man næsten ud fra, at politikere lyver. Sådan er det ikke i Sverige. Den politiske klasse og den politiske konsensus om en bestemt samfundsversion nyder massiv opbakning. Også i befolkningen. Netop derfor er det så svært at være udenfor. I Sverige har man ikke et Dansk Folkeparti, der kan vinde fodfæste i parlamentet – vi havde ét, der forsøgte, og de blev mødt af en enig, afvisende front af det politiske establishment. I Sverige er der ingen ventiler, intet tilholdssted for de få, der ønsker noget radikalt anderledes. De er helt alene og presses ud i det ekstreme, fordi de ekskluderes fuldstændig af samfundet.«

Fortsæt med at læse “Anna Lindh og det svenske isbjerg”

Jonathan Friedman © Snaphanen.dk, klik for helskærm

Den undertrykte ytringsfrihed i Sverige er et symptom på noget større og værre, nemlig hele den vestlige civilisations sidste krampetrækninger, mener en professor i socialantropologi – amerikaner og ansat ved Lunds Universitet. – Jonathan Friedman i samtale med Niels Lillelund.

Jonathan Friedman er jøde og New Yorker, og som hantager imod dér i døren, iført krøllet hår, hawaiiskjorte, kakibukser og bare tæer, ligner han Bob Dylan, som denne ville have set ud, havde han turneret lidt mindre og spist lidt sundere og mere regelmæssigt. Dagligstuen i den store lejlighed i det centrale Lund ligner virkeliggørelsen af den multietniske vision, den moderne, lyse sofa, den afrikanske kunst på vægge og gulve og den klassiske porcelænskamin i hjørnet.

Manden er professor i socialantropologi, trivelig at se til med søvnige, intelligente øjne, men tag ikke fejl; han siger ting, man kun kan sige i Sverige, hvis man ikke er svensker: “Jeg går nærmest og venter på, at helvede skal bryde løs. Men foreløbig lader de mig være i fred og jeg har kun mødt kritik internt på universitetet. Hvis jeg havde været svensker, var jeg blevet halshugget, nu ignorerer de mig bare.”

Friedman er ansat ved Lunds Universitet, og det samme er hans svenske kone, der også er socialantropolog og professor. Og hende er der ikke blevet taget på med de samme fløjlshandsker. Kajsa Ekholm Friedman begik den fejl at tage imod en invitation fra foreningen Folkeviljen og Masseindvandringen, en sammenslutning, der i dag ikke eksisterer mere, men som typisk bestod af pensionister og skuffede socialdemokrater, der var kritiske over for indvandringen. Ekholm er ikke medlem af foreningen og deler ikke dens synspunkter, men alene det faktum, at hun havde talt i det forum, udløste et krav fra 27 lærere og studenter i Lund om, at hun skulle fjernes. Jonathan Friedman ved en del om den slags mekanismer. Han har fungeret både i New York, Paris og København, før han kom til Lund, og han har netop lagt sidste hånd på en bog med titlen PC Worlds, en analyse af fænomenet politisk korrekthed.

Debattens økologi

– Vi taler om begrebet “debattens økologi,” introduceret af en svensk sociologiprofessor ved Københavns Universitet, Margareta Bertilsson:

“Retten til at tale må afvejes mod, at de eller den, som taler, også har noget at berige samtalen med. Retten til at tale indebærer ogsåpligten til at udøve ansvar, vi lægger beslag på andres tid. At værne om den offentlige samtales “økologi” har lige så stor værdi som at værne om ytringsfriheden,” skrev hun i Weekendavisen den 12. juli i år.

Jonathan Friedman er ikke chokeret. “Undertrykkelsen af ytringsfriheden i Sverige er et led i en magtfuld mekanisme. Nu er du herovre under valgkampen, og du vil se, at journalister og medier prøver at få debatten til at se stor og bred ud – ved simpelthen at flytte fokus fra det væsentlige og tale om noget andet, f.eks. om trafikpolitik. Om indvandrerpolitikken kan man ikke have en kritisk diskussion, man undgår spørgsmålet.”

Hvorfor?

“For mig at se er det et led i en lang tradition. I USA, f.eks., er den politiske korrekthed et universitetsfænomen, i det offentlige liv og blandt almindelige mennesker er det en joke. I Sverige er der en tæt forbindelse mellem de forskellige elitegrupper, politikere, journalister osv. De omgås privat, de gifter sig med hinanden, færdes i de samme selskabelige kredse. Den politiske klasse lukker sig om sig selv, læg dertil, at Socialdemokratiet har og har haft noget nær et monopol på magten. Det giver en vis grad af sikkerhed – men også en usikkerhed for, hvad der vil ske, hvis der pludselig går hul på den boble, den opfattelse af verden.

Eliten er i kraft af deres isolation blevet mere og mere bange for folket og for, hvad det kan rumme. Holdningen er, at folk i almindelighed er farlige og dumme. Den politiske klasse er rykket op og væk fra folket. Den er kosmopolitisk indstillet og ser sig selv som over nationen, snarere end som en del af den. Økonomisk understøttes det af, at netop denne klasses lønninger er de hurtigst voksende af alle.”

Absurd udemokratisk Men er det noget nyt? “

Der er sket et skred. Da jeg kom her til landet, var det stadig sådan, at man kunne ringe til sin politiker. Det var et sundt demokrati. I Danmark, hvor jeg boede i 1970erne, var der allerede dengang en politisk klasse. Det er den, der er opstået her i endnu højere grad – og de er nervøse for deres magt og det, der kan rokke den. Derfor lukker de munden på kritikerne, f.eks. Sverigedemokraterna. Det er et legalt parti, de må bare ikke tale. Det er jo absurd udemokratisk. Man marginaliserer dem, mobber dem ud … og kalder dem udemokratiske.

I virkeligheden flytter man fuldstændig betydning af begrebet demokrati. Man siger: demokrati er en bestemt måde at tænke på, et sæt af meninger, og hvis du ikke deler dem, er du ikke demokratisk, og så tager vi afstand fra dig, du bør elimineres. Folket, det er ikke demokratisk, det er vi, eliten. Det er grotesk, og det er i hvert fald ikke demokrati, snarere en art moralsk diktatur.”

Jonathan Friedman mener, at forholdene i Sverige også er særlige, fordi man her har en lang tradition for at bevare en korrekt overflade.

“Bergmans film handler jo ikke om andet, om dæmonerne, der lurer under den tørre og korrekte overflade.

Et parti som Sverigedemokraterna er som en national libido, der skal undertrykkes. Udgangspunktet er, at vi inderst inde alle sammen er racister, hvis det ikke kontrolleres. Ligesom vi alle ville blive drankere, hvis det ikke var for Systembolaget – det sidste er der faktisk en læge, der engang har sagt til mig. I fuldt alvor. Det er et meget interessant kulturelt fænomen, som går igen hele tiden. Man er bange for sin egen skygge. Skolerne tør ikke flage med svenske flag eller fejre jul, og spørger du en svensk minister (som en journalist gjorde det, red.) om han er svensk, så skynder han sig at forsikre, at det er han skam ikke, han er en blanding af alt mulig andet.

Den svenske højesteret har med en dom i princippet fastslået, at racisme er et svensk fænomen, noget, der per definition udøves af svenskere og ikke af andre. Skønt mange af de gruppevoldtægter, hvor indvandrere i øvrigt er stærkt overrepræsenterede blandt gerningsmændene, har et tydeligt racistisk islæt. Men det vil man ikke vide, og det må vi ikke vide.”

Weekendracister er Friedmans ord for mange svenskere, der drikker sig fulde i weekenden, hvor det er alment accepteret, og så slipper al det undertrykte had løs. Han nævner en ledende politiker, der til daglig talte varmt for indvandring og integration, og som ganske enkelt måtte smides ud af Grand Hotel en lørdag aften, fordi han råbte og skreg sine racistiske synspunkter ud. I en brandert.

Rascistiske udtalelser

Jonathan Friedman vil ikke nævne navne, men hans eksempel er for ganske nylig blevet overgået. En svensk journalist fik under dække af at være en almindelig borger en hel række svenske politikere til at bekræfte de mest groteske racistiske udtalelser og optog det på bånd. Flere af de folkevalgte har måttet trække sig efter offentliggørelsen på svensk TV. “Prøv at se på, hvordan politiet behandler en fulderik på en tirsdag. Og hvordan de reagerer i weekenden. I weekenden er det accepteret, at man drikker sig fuld, mange går simpelthen bersærk. I weekenden skal det hele ud, prøv så at overføre den model til det politiske.”

Kriminaliteten stiger

Men kritikken og problemerne forsvinder vel ikke?

“I Sverige er der masser af konflikter og en stigende usikkerhed. Vi har set flere episoder af det, jeg vil kalde klassisk racistisk natur, hvor to befolkningsgrupper støder voldeligt sammen. Kriminaliteten stiger. De nytilkomne er i meget høj grad arbejdsløse, og det koster velfærdsstaten mange, mange penge. Velfærdsstaten er jo baseret på lukkethed, den skal tage sig af en afgrænset gruppe mennesker. Den kan slet ikke håndtere det åbne samfund, men den slags erkendelser er for store for politikere i almindelighed. De tænker meget kortsigtet. Jeg mener, det er absurd at tro, at f.eks. mange tusind somaliere kan “integreres” i et samfund som det svenske. Men der er akademikere, som tror på det. Og politikerne er nødt til at tro på det, de baserer hele deres tilværelse på, at morgendagen bliver bedre end dagen i dag. Det gør den ikke. Så hvad gør en politiker, der må se i øjnene, at fremtiden tegner langt mørkere endnutiden …?”

Lukker øjnene og håber det bedste? “

Ja. Og på en måde forstår jeg det godt, for det er jo en hel samfundsvision, der ved at bryde sammen. Sverige er et tæt samfund, hvor ideen om fællesskabet står over alt andet. I den by, jeg kommer fra, er alle ligeglade. Man undgår øjenkontakt på gaden, man siger how are you og mener ikke noget med det, prøver hele tiden at skabe et vakuum omkring sin egen person. Det er ekstremt individualistisk. I den svenske model er devisen, at enten er noget centralt styret – eller også er der kaos.”

Men ideen om folkehjemmet er også udfordret. Og svenskerne tackler det på deres egen måde. I integrationsloven af 1997 hedder det direkte. Efter som en stor gruppe mennesker har sin oprindelse i et andet land, savner den svenske befolkning en fælles historie. Tilhørsforholdet til Sverige og opslutningen bag samfundets grundlæggende vurderinger har derfor større betydning for integrationen end en fælles historisk oprindelse. Friedman ryster på hovedet.

“I virkeligheden tænker man verden som bestående af et antal forskellige racer og folkegrupper. Man ophæver Sveriges historie og lader den afløse af de forskellige racers historie. Denne lov vil hæve staten op over nationen og lade det afgørende for nationaliteten være en tilslutning til en række værdier. Men i virkeligheden er den svenske nationalitetsfølelse fuldstændig lige så bundet til det kulturelle og det historiske som f.eks. den danske.”

Og kaos kan der vel komme alligevel? Styrer vi mod eksplosionen?

“Det tror jeg. Af mange grunde. Alene økonomisk kan det ikke blive ved med at gå. Sverige er faldet fra en topplacering til en 17. plads på listen over verdens rigeste lande. Velfærdsstaten er i dyb krise. Skatterne trykker folk ned – tænk på, at i USA, hvor skatteprogressionen slet ikke er som her, kommer alligevel hovedparten af skatterne fra de rigeste. Her kommer skatten hovedsageligt fra bunden. Og skattegrundlaget indskrænkes dag for dag. Kapitalen flygter, og mennesker uden uddannelse og ressourcer kommer ind. Derfor må staten stifte kæmpegæld for at klare skærene. De nytilkomne marginaliseres, og de lavere stillede offentligt ansatte, f.eks. lærere, proletariseres. Ved siden af opstår en vældig sort økonomi, som man stiltiende accepterer.

Og indvandrerne bidrager ikke til den økonomi, tværtimod. Selv i USA, hvor velfærdsydelserne er langt lavere end her, er det påvist af en Harvard-økonom, at indvandrerne koster samfundet penge. Det er i øvrigt typisk at se, at det i USA er de sorte, der er mest imod indvandring – det er jo dem, der er truet, det er deres job, de nye indvandrere kan tage. “

Mod dyb finansiel krise Og dog er der jo ingen tegn på oprør i folk, f.eks. mod skatten?

“Nej, folk betaler stadig en højere pris for en ringere service. Men det bliver ikke ved. De vestlige samfund bevæger sig, tror jeg, mod en dyb finansiel krise, og de eneste, der ikke opdager det, er den politiske klasse, for den har aldrig haft det bedre. I den forstand minder situationen om romerrigets sidste 100 år ” Det lyder voldsomt “Jo, men man skal ikke være blind for de store historiske linier. Den folkevandringstid, man taler så meget om i disse år, den var jo netop et resultat af, at samfund rundt omkring brød sammen, og folk blev tvunget til at vandre. Præcis som i dag.”

Livet på flere niveauer Og så må man spørge: Hvordan skal det ende?

“Det ved jeg ikke. Men jeg har da nogle ideer. Et samfund, som det er skitseret i filmen Blade Runner, er tættere på, end du aner. Et samfund, hvor livet leves på flere niveauer, og hvor stigerne mellem de forskellige lag bevogtes af bevæbnede politifolk. I Los Angeles ser du allerede byggerier, der breder sig ud over slumkvartererne. Og man bygger runde bænke for at sikre, at bumserne ikke kan sove der. Der skal så lidt til, før vores pæne samfund bryder sammen. Tag sådan noget som Rosengården i Malmö – hvis kommunen pludselig ikke har flere penge at pumpe i det, så er det sort slum på fem år. Eller mindre.”

På sin vis et gammeldags klassesamfund?

“Ja, det er umoderne at tale om klasser. Men sjældent har det været mere aktuelt. Meget mere aktuelt end i 1970ene, hvor alle talte om det. Klassesamfundet kommer tilbage, og mange er på vej nedad – men det kan man et sted som Sverige slet ikke forholde sig til. På engelsk hedder det downward mobility. Det er karakteristisk, at der ikke findes noget tilsvarende begreb på svensk.”

Kan vi gøre noget ved det?

“Jeg tvivler i hvert fald på, at der vil blive gjort noget ved det. Moderne politikere over alt i Vesten taler, som om der kun findes én vej. De har de samme økonomiske rådgivere, der siger det samme til dem hele tiden. Managementteorierne har for længst vundet fodfæste i det politiske, the power of positive thinking styrer processen. Det virker næsten, som om man har givet op.”

niels.lillelund@jp.dk Jyllands-Posten 15 september 2002

En intervju med avgående chefredaktören på DN, Hans Bergström

DSM – samtal med Hans Bergström

När Robert Huntford korn med sin bok The New Totalitarians så blev ju reaktionen i Sverige längs efter hela spektrat, att det var en skymf att skriva på det här sättet om Sverige. Jag vet att det också var svårt att hitta ett förlag som översatte och gav ut boken. Inget av de stora förlagen visade intresse. Så småningom korn den ut på ett litet, okänt förlag. Och jag vet att den är bortplockad på ett antal svenska bibliotek. I dag omnämns Sverige då och då i utländsk press som en enpartistat och det utan att det egentligen blir någon reaktion liknande den som mötte Huntfords bok för nu lite drygt 30 år sedan. Skall vi tolka det som att vi här i Sverige har accepterat att så är det?

Hans Bergström: Jag tror det. Och det är ett faktum att Sverige är en enpartistat. Vi har nästa val år 2006. Om socialdemokraterna vinner då är de uppe i 16 år på en ny hegemoniperiod. Det är tillräckligt lång tid för att de anpassningsmekanismer, som konstituerar en enpartistat skall hinna sätta sig. Vi såg det under den tidigare socialdemokratiska hegemonin på 44 år. Det är oerhört underskattat vilka effekter det här har.

Ett skäl för denna underskattning är att vi fått uppleva en del goda ekonomiska effekter av de reformer som regeringen Bildt genomförde och som gav oss en hygglig ekonomisk dynamik. Regeringen Persson har kunnat dra nytta av detta. Men för varje år som går med en socialdemokratisk enpartistat så rullas det här tillbaka.

Ett annat skäl är att man i gemen inte är klar över vilka enorma maktmedel, som en regering har utan att behöva gå till någon riksdag. Till detta kommer själva anpassningen. Överallt i samhället utgår man
ifrån att om ett år, om fem år, om tio år kommer det att vara socialdemokraterna som styr.

Man skall också komma ihåg att Sverige konstitutionellt är som gjort för en enpartistat. Vi har ingen uppdeIning mellan den lagstiftande församlingen och den exekutiva makten. Vi har ingen utskiftning av makt mellan olika nivåer. Staten kan ytterst styra över kommunerna. Vi har ingen författningsdomstol. Dessutom har vi en fackföreningsrörelse som är lierad med staten-socialdemokraterna.

JG: Hur menar du att detta konkret fungerar?

HB: Man ser det tydligt på friskoleområdet. Man har makt att tillsätta en generaldirektör för Skolverket med socialistisk inriktning. Alla inom verket anpassar sig sedan till signalerna. På detta sätt kan man på område efter område stoppa de fria sfärerna. Det sker successivt utan att det syns så mycket.

JG: Själva

begreppet enpartistat förknippas ju vanligen med stater som gamla DDR och i det sovjetockuperade Central- och Östeuropa. I formell mening är ju Sverige ändå en demokrati. Men hur länge kan en enpartistat operera och utvecklas på det sätt du här beskriver, innan man tvingas att fråga sig: Är Sverige en demokrati?

HB: Sverige är en demokrati. Sverige är också vad gäller det ekonomiska systemet inbäddat i de stora fria marknadssystemen. Här spelar vår anslutning till EU en viktig roll. Farlig gradvis utveckling bort från demokrati och öppet samhälle

JG: När det gäller demokrati eller inte demokrati beror det dock på vilka krav som ställs för att en stat skall anses kunna gälla som en demokrati. Om vi tar de kriterier som ställs vad gäller demokratisk konstitution och ett väl fungerande rättssamhälle för att tidigare östdiktaturer skall kunna tas upp som medlemmar i Europarådet eller bli anslutna till EV, är dessa så stränga, att man kan fråga sig om Sverige av i dag och ännu mindre om enpartiprocessen får fortgå ytterligare kan anses leva upp till dessa kriterier.

HB: Att det sker en gradvis utveckling som gör att det blir farligt håller jag med om. Det gäller inte minst inom rättsväsendet. Dels genom utnämningspolitiken, dels genom lyhördhet. Vi kan se en urholkning av det civila samhället. Lyhördheten tränger undan civilkuraget, som blivit en allt knappare resurs. Vi kan också se hur det sätts allt snävare gränser för vad som uppfattas som legitima åsikter för att kunna vara en respekterad deltagare i debatten i det svenska samhället. Ta Per Ahlmark som ett exempel. Jag har under det sista året i så många kretsar med kopplingar till eliten hört, hur man tyckt att han blivit alldeles konstig och extrem: Skall ni verkligen ha honom kvar på DN som kolumnist? Även internt har sådana frågor ställts. Helt enkelt starka synpunkter på temat, att han inte borde få skriva i DN. Ändå är det så att han internationellt sett svarar för vad som uppfattas som en rimlig analys och dessutom visat sig vara väldigt förutseende.

JG: Om det nu finns krafter som vill mota ut Per Ahlmark, som är en etablerad debattör, måste man fråga sig, vilka möjligheter finns det att nyrekrytera debattörer med åsikter som i det ena eller andra avseendet inte stämmer med hur det skall tyckas?

HB: Det vi talar om här är delvis mycket subtila mekanismer. Vi skall heller inte glömma att Sverige sedan århundraden är ett auktoritativt koncensussamhälle, dä utstötningsmekanismerna socialt kan vara mycket starka. Alla känner alla och nätverken finns. Man behöver inte sätta in polis för att stoppa någon. Det finns betydligt subtilar metoder – vilka som kan komma ifråga för olika tjänster vilka som kan utses, vilka som anses legitima i debatten.

Man får när det gäller demokrati modell Sverige int glömma att det inte bara handlar om att det finns en grupp som sitter i ledningen för landet. Vi har också att göra med en mentalitetsförändring hos folket. Man kan ha en majoritet bakom makten och på det sättet demokrati men man samtidigt ändå lyckas åstadkomma en fundamental förändring av samhällskaraktären. Det är min stora oro att vi här är inne i en utveckling utan återvändo. Att vi har uppnått en point of no return.

JG: Eftslags självvald demokratiavveckling.

HB: Ja, i den meningen att det svenska folket hamnat i sådana beroendeförhållanden, att man inte kan tänka sig någon annan ordning än den nuvarande och att maktbasen för socialdemokratin blivit så stark att det inte går för någon borgerlig riktning att få majoritet för en annan politik. Sverige på väg mot ett “Sovjet Light”?

JG: Du säger att det som sker, det sker så subtilt. Det är lite av det jag avsåg när jag i förra numret av DSM gav uttryck för meningen, att Sverige är förvisso inte något Sovjet men Sverige är på väg att bli ett Soviet Light.

HB: Det finns två beröringspunkter med sovjetsystemet Det ena är att det finns en nomenklatura. Vissa människor accepteras, andra accepteras inte. Och ju längre socialdemokraterna sitter vid makten får detta genomslag genom det sätt på vilket man använder sig av utnämningsmakten. Det andra är den mentalitet som brer ut sig.

JG: Detta med den i Sverige förändrade mentaliteten upplevde jag starkt under den tid – närmare 15 år – som jag levde i min – som jag kallar det – franska exil. Då tyckte jag mig mellan besöken hemma i Sverigekunna konstatera en successiv förändring i den allmänna mentaliteten. Sverige framstod som från besök till besök allt gråare. Människorna gav intryck av att sjunka ner i tristess. Man ändrade nästan språket. I stället för jättebra på frågor om hur det stod till pratades det om läget. Hur-är-Iäget? hade blivit ny hälsningsfras. Sverige blev, upplevde jag det, alltmer DDR-likt.

Det Sverige som Hans Bergström lämnar efter midsommar för att bosätta sig i USA är ett annat Sverige än det Sverige han växte upp i på 50-talet. Han blir sorgsen när han tänker på allt det goda i den svenskatraditionen som nu håller på att slås sönder – arbetsamheten, påhittigheten, ingenjörstraditionen, ärlighetstraditionen, självansvaret.

HB: Detta är i mycket stor utsträckning en följd av socialdemokratins prägling av det svenska samhället. Torsten Svensson – statsvetare i Uppsala – har skrivit en avhandling om socialdemokratins dominans, där han visar hur ATP:s utformning, hur den nya sjukförsäkringen liksom hela karaktären av den offentliga sektorns utbyggnad under 60-talet var mycket medvetet gjord för att attrahera tjänstemannagrupperna. Detta för att partiet skulle kunna kompensera sig för nedgången i antalet arbetare av traditionellt slag. Man övergick också till att tala om löntagare i stället för olika tjänstemannaprofessioner. Det var inte längre adjunkter, det var inte längre sjuksköterskor. Alla – arbetare liksom tjänstemän – blev nu löntagare och alla blev helt beroende av de offentliga systemen. Till detta kom

Jämlikhetsvågen under 60-talet, som resulterade i en relativ sänkning av lönerna för de välutbildade samtidigt som självkänslan sänktes hos tidigare stolta professioner. Alla skulle betrakta sig som löntagare, som ingående i det stora allomfattande löntagarkollektivet. Efterhand kom flera av dessa tidigare medelklassgrupper ner i lönenivåer, som gjorde att de började betrakta sig som låglönegrupper. Sjuksköterskorna och lärarna är tydliga exempel på detta.

På detta sätt förändrades självbilden hos de som normalt i ett samhälle är starka professionella grupper. Vi fick en proletarisering av medelklassen. Dessa tidigare medelklass- grupper förvandlades till löntagare och låginkomsttagare i en socialdemokratisk stat. I stället för stolthet över den egna professionen spred sig avundsjuka gentemot grupper som har det bättre. Här har vi en viktig förklaring till den mentalitetsförändring som kommit att göra sig gällande. Vad det handlar om är en politiskt medvetet åstadkommen mentalitetsförändring som nu gått mycket långt. När en sådan förändring kunnat pågå i årtionqen, blir den mycket svår att reversera.

Vi har också kunnat se att här en valrörelse följer deh socioekonomiska dimension, som socialdemokraterna på det här sättet lyckats skapa, så har de borgerliga partierna inte en chans. Det är endast när man lyckats mobilisera någon annan dimension – exempelvis kärnkraften 1976 eller invandringen med Ny Demokrati 1991 – som man lyckats erövra majoriteten. Detta sätt att vinna maktenförstör dock samtidigt möjligheterna att använda den genom de komplikationer i själva maktutövandet som då uppstår. Rättsstatens underordning i förhållande till Den Politiska Makten

JG: Vi har också det beroendeförhållande som tycks ha vuxit fram vad gäller rättsstaten visavi den politiska makten.

HB: Också här har vi fått en proletarisering vad gäller levnadsomständigheter med de effekter detta fått på självkänslan. Alla skall göras till löntagare. Inte ens domare skall få känna sig som något annat. Tidigare var domaren en ämbetsman och innehavare aven viktig och i förhållande till den politiska makten självständig roll.

JG: Samtidigt har vi fått en politisering av rättsväsendet. Ta när Lennart Geijer som Palmes justitieminister gjorde ett slags personalrevolution uppifrån och sade upp långa raden domarförordnaden och tvingade de, som ville fortsätta som domare att ansöka om nytt förordnande. På det sättet kunde en politiskt styrd gallring ske.

HB: Ja, även inom detta för en demokrati viktiga område har den politiska maktkedjan fått ett stort inflytande. Signaler avges och signaler skall avläsas, tolkas och tillämpas. Detta i stället för att tillämpa vad som vuxit fram som en rättstradition med sina från den politiska makten oberoende värden. Mediernas verklighetsbilder systematiskt socialistiska

JG: Vilken roll spelar medierna för den mentalitetsförändring vi här talar om?

HB: Medierna spelar en stor roll. Om man systematiskt ifråga om varje verklighet i grunden har den socialistiska tolkningen så kan detta inte undgå att ha inverkan på människornas verklighetsbild. Värderingar tas inte ur tomma luften utan präglas av en viss naturlig konservatism i den meningen att de färgas av där man befinner sig, de system man är beroende av, den skola man går i etc. Det andra är den indirekta erfaringen. Det är ju få som utifrån egen personlig erfarenhet fullt ut kan bedöma olika förhållanden i vårt samhälle eftersom ju samhället är så komplext. Man blir då beroende av de verklighetsbilder man matas med genom radio, tv och tidningar och dessa verklighetsbilder är systematiskt socialistiska.

JG: Du talar om mediernas roll, något som – när denna roll granskas och diskuteras – omnämns som just mediernas roll. Man talar i sådana sammanhang om medierna som ett slags kollektiv. Medierna bärs ju ändå upp av en massa individer – journalisterna. Hur kan det komma sig att alla dessa dock individer på det hela taget kommit att uppträda som en ensartat tyckande grupp dithän att man som något nästan självklart omnämner dem som medierna?

HB: Det finns här en viktig utvecklingsfaktor, nämligen skapandet av en journalistkår. Tidigare var det en föreställning att man hade olika tidningar med olika uppdrag med olika partifärg. Kanske också att det fanns en skillnad mellan tidningarnas och etermediernas uppdrag. Men successivt från slutet av 60talet med Lars Furhoff och andra så förvandlades journalistiken till en journalistprofession som skulle ha en ensartad utbildning och stå för ett och samma perspektiv. Dessutom med en egen självkänsla om rätten att hävda detta perspektiv. Denna våg från 1968 och framåt med journalister utbildade på journalisthögskolor har ju trängt in mer och mer i medierna via de rekryteringar som skett och som samtidigt ersatt en äldre journalistgeneration. Journalisthögskolorna motsvarighet till DDR:s partiskolor?

JG: Kan det vara riktigt att betrakta de svenska journalisthögskolorna lite som motsvarigheten till de partiskolor man hade i DDR och på andra håll österöver?

HB: Jag är inte så säker på att man utbildar på det sättet men det har också att göra med rekryteringen. Det är övervägande grönvänsterungdom som söker sig till journalisthögskolorna och det – tror jag – därför att man ser en möjlighet att genom journalistyrket påverka samhällsutvecklingen.

JG: Du säger att du inte är säker på att utbildningen sker på det sättet. Det beror naturligtvis på hur man gör upp kursplaner och vilken litteratur som är basen för utbildningen. Här finns stora möjligheter tillpolitisk eller om man så vill uttrycka det subtil styrning. Självbilden av att vara kritisk stämmer dåligt med ett kritiskt förhållningssätt till Den Politiska Makten

HB: Det är lite märkligt att en journalistkår och medier som har som självbild att man ägnar sig åt kritisk granskning av makten samtidigt förhåller sig så okritisk gentemot den statsbärande makten och maktideologin i Sverige. Olof Petersson talar om journalismen som en särskild ideologi uppbyggd kring tre storheter. Där finns makten, folket och journalisten som har till uppdrag att berätta för folket att det är bedraget av makten. En onekligen ganska enkel världsbild.

Att en kår med denna självbild och denna ideologi är så okritisk i förhållande till den ideologi och de synsätt som bär upp makten i Sverige är rätt underligt. Det kan som jag förstår bara förklaras med att ungefär hälften av dagens svenska journalistkår röstar på vänsterpartiet och miljöpartiet. Och tar vi de tre partierna bakom den nuvarande regeringen så handlar det om mellan 70 och 75 procent – minst. Dessutom visar Lennart Weibulls och andras forskning att inom respektive parti ligger journalisterna vänster om snittet för respektive parti.

JG: Dessutom har man intrycket att journalister med vänsteråsikter är betydligt mer aktiva än journalister till äventyrs borgerliga värderingar och synsätt.

HB: Det ligger lite i sakens natur. Journalister med vänsteråsikter har en ideologiskt mycket mer aktivistisk samhällssyn. När fler blir fler och färre blir färre tystnar de få

JG: Sedan är sammanhållningen bland vänsterjournalister större än vad den är bland journalister med en till socialistiska synsätt kritiska journalister.

HB: När det blir en kritisk massa… Om det är tre fjärdedelar eller 80 procent på en redaktion, som har en viss grundsyn, tenderar de övriga att tystna. Dom kan tänka, dom kan tala med gelikar utanför redaktionen men i redaktionella diskussioner är dom inte särskilt aktiva med att hävda sina ståndpunkter.

JG: Hur ser den kritiska massan ut på Dagens Nyheter?

HB: Det växlar en del med ämnesområde. Journalistklassen är dessutom socialt sett en medelklass. När det gäller en del frågor som att resa fritt i Europa, EU-medlemskap, delvis när det gäller friskolor och kooperativa daghem så är bilden mycket mer varierad. Men när det gäller frågor som bidragsberoendet till staten och att den höga sjukfrånvaron inte har något att göra med incitament utan det bara beror på dålig arbetsmiljö, att skattesänkningar är fel; förmögenhetsskatt är bra, mer lika löner oavsett utbildning är önskvärd… I sådana frågor har jag uppfattningen att tre av fyra anlägger ett socialistiskt perspektiv. Det gäller också synen på USA.

JG: Och detta slår igenom på vad som blir tidningens policy…

HB: Det finns här två aspekter. Det ena är kåren som korn in och som utbildades på journalisthögskolorna under 60-talet och senare. Det andra är att journalisterna har en stor självständighet, när det gäller att formulera sitt eget uppdrag. Som redaktionell ledare kan man ändra strukturer genom att tillsätta nya chefer successivt, man kan ge signaler om vissa förändringar, hur tidningen skall se ut och så vidare men när en artikel skrivs och när en rubrik sätts så finns det ett enormt utrymme för den enskilde journalisten att välja vinkling. Bidragsdebatten tränger ut debatten om de riktigt stora frågorna

JG: När debatten i Sverige hettar till, handlar det väldigt mycket om bidrag hit och dit, om hur den eller den inte blivit hjälpt utan hamnat i den eller den situationen medan utrymmet för övergripande frågor om de enskilda människornas frihet och utrymme för egna initiativ trängts undan. Handlar det ombidrag eller förmåner är det ofta möjligt att mobilisera en alIdeles våldsam journalistisk aktivitet.

HB: Jag har förvånats över att det inte finns vissa förändringar som lyckats väcka medborgerlig vrede och som inte handlar om detta med bidrag och förmåner. En sådan förändring är att vi inte längre har ett fungerande polisväsen. Ringer man i Stockholm och behöver polis så finns det ingen att skicka. Samma ute i landet där poliskontoren läggs ner i en utsträckning att stora områden blir bokstavligt polisiära vita fläckar. När den grundläggande rättstryggheten på detta sätt försvinner borde det vara en så stor sak att det borde väcka reaktion. Det handlar ju här om en av det ordnade samhällets mestgrundläggande funktioner.

JG: Som inte minst anmärkningsvärt framstår att den politiska oppositionen inte lyckats aktivera frågan om den havererade rättstryggheten. Och detta du tidigare nämnde att Sverige inte har en författnings domstol till skillnad från vad jag vet varje annat rättssamhälle världen över värt namnet. Inte heller det är en fråga som drivs av något av de borgerliga partierna – i varje fall inte på det sätt man borde kunna förvänta. Rättstryggheten och skolan är utsatt för systematisk förstörelse

HB: En annan fråga utöver detta med rättstryggheten som inte fått det genomslag man kunde förvänta är frågan om skolan. Där har vi alltsedan 60-talet haft en systematisk och medveten förstörelse av den gamla kunskaps- och kompetensskolan samtidigt som vi fått en successiv upplösning av ordningen iskolarbetet. Detta har kunnat ske som ett led i den regerande socialdemokratiska politiken trots att vi vet att en stor majoritet av folket vill ha en bra kunskaps- och kompetensinriktad skola. Uppmärksamheten på problemen har också varit stor. Ändå har nedrustningen av kunskaps- och ordningsskolan inte drabbat det statsbärande partiet på det sätt man hade kunnat förvänta.Tillväxten och tillväxtens förutsättningar – frågor som marginaliserats

JG: En annan sådan fråga är den om tillväxten och vad som förutsätter tillväxt.

HB: Ja, och då kommer man in på den betydelse som forskningen har. Jag har följt hur forskningen fått betydelse för tillväxten i en lång rad länder som USA, Finland, Kanada, Italien, England… Jag ser det som en tragik att Sverige inte längre hänger med samtidigt som forskningen befinner sig mitt uppe i ett enormt spännande skede. Många länder inser detta och gör storsatsningar. Inte minst på det medicinska området, där Sverige har så utomordentligt goda förutsättningar. Ändå är Sverige det enda landet i Europa som sänker sina forskningsanslag. Ta också detta med att Finland har ett vetenskapsråd som får dubbelt så höga anslag som det svenska och där statsministern personligen engagerat sig för forskningen som en topprioritet. Vi har så förmögenhetsskatten som det är omöjligt att avskaffa, trotsatt den så uppenbart håller tillbaka tillväxten. Om det är snart sagt alla bedömare överens men ändå går det inte av politiskt doktrinära skäl att avskaffaden och att sänka den samlade kapitalbeskattningen till en internationellt konkurrenskraftig nivå.

Detta – både detta med de minskade forskningsanslagen och det omöjligai att avskaffa förmögenhetsskatten men också det vi tidigare talat om gällande förfallet inom polis- och rättsväsendet – är en direkt följd av att bidragsutgifter tränger ut allt annat i statsbudgeten. Man vågar inte göra justnågonting åt sjukförsäkringen och de skenande sjukskrivningstalen av rädsla föratt få en strid med facket. Till detta kommer de låsningar som ligger i de fördomar som styr jämlikhetspolitiken, den fördelningsfundamentalism som präglar Sverige och som slår ut alla andra värden och realiteter.

Sammantaget har detta gjort att framtidsfrågorna – det som handlar om forskningen och tillväxten – inte finns i centrum för den politik, som förs i Sverige och som heller inte finns med på det sätt som de borde så länge det är med vänsterpartiet och miljöpartiet som Persson utformar politiken.

Vi har nu en statsledning som är helt upptagen med att manövrera från kvartal tillkvartal för att behålla makten. För forskningen och tillväxten och därmed landet får detta på sikt förödande konsekvenser.Hans Bergström ser två stora brytpunkter för utvecklingen i Sverige

JG: Det du beskriver som situationen i Sverige av i dag och vad vi har att vänta framöver är naturligtvisresultatet av många års utveckling. Ser du någon brytpunkt, något skede då den negativa trenden startade upp?

HB: Jag ser två stora brytpunkter. Det ena är det som Torsten Svensson har beskrivit och som centralt gäller ATP och dess införande efter valet 1958. Dessförinnan fanns det stora strukturer och civila sfärer av ett annat slag än vad vi nu har. Vi hade då ett försäkringsväsen, som hade kunna! erbjuda en utveckling mot en större mångfald när det gälle att erbjuda till olika förutsättningar anpassade lösningar. Genom ATP-segern fick socialdemokratin en sådan legitimitet att det blev fritt fram för socialdemokraterna att regera under hela 60-talet utifrån en modell enligtvilken allt skulle byggas upp i statens regi.

JG: Det som kom att kallas Det Starka Samhället

:HB Ja, och detta kom att – som Torsten Svensson visat – att förändra perspektiven hos medelklassoch tjänstemän. En process som ägde under perioden 1958-70. Den andra stora brytpunkten är 1968-70. Även om det under 60-talet var en satsning på höga skatter och utbyggnad i offentlig regi, så upprätthölls Tage Erlanders syn på utbildning och forskning. Erlander var – som Torsten Svensson visat – mycket noggrann med att före satsningarna på den offentliga expansion, som sedanföljde, ta reda på om det fanns en tillväxtgrund som kunde bära expansionen. Han kallade in forskare för att beräkna förväntad produktivitetsutveckling inom industrin och vilken kapitaltillväxt man kunde räkna med.

Men någon gång 1968-70 förändrades också synen på tillväxtpolitiken. Man nedmonterade till exempel. den svenska kunskaps skolan med argumentet jämlikhet. Ingen fick bli förmer än någon ann. Detta innebar också en allvarlig nedvärdering av andra viktiga kompetenser i ett samhälle än de teoretiska, såsom handens, hantverkets och den emotionella intelligensens omistliga yrken.Olof Palmes roll för den negativa trenden

JG: Här finns en tydIig skillnad mellan Erlanders och Palmes synsätt.

HB: Ja, Palme var ju utbildningsminister från 1967 och fram till att han blev statsminister 1969. Ochdet var som utbildningsminister han under intryck av Alva Myrdals jämlikhetsrapporter och hela den vågen drog ner språkundervisningen på grundskolans högstadium med – tror jag 7-8 timmar för att kunna ge ombudsmän och andra utrymme för att berätta om facket, samhället och jämlikhetspolitiken.Karin Hadenius har klarlagt detta i detalj i sin betydelsefulla avhandling om jämlikhetssynen i soci- aldemokratisk skolpolitik.

JG: Vi har mycket lite av diskussion och analys när det gäller Palmes inrikespolitiska insatser. Det är som att Palme genom det sätt på vilket han gick bort blivit kort och gott Palmemordet. Som den ikon han kommit att framstå för sitt parti är det en smula egendomligt, att ingen gjort någo riktigt bokslutnär det gäller dessa insatser.

HB: Yrsa Stenius har skrivit att Palme var varken före eller efter sin tid, han var mitt i sin tid. Till skillnad från bilden av honom var han till stora delar en opportunist. När 68-vågen kom som en del av Vietnamdebatten och Amerikakritiken men också jämlikhetsvågen och auktoritetsupproret med för Sveriges vidkommande medbestämmandelagarna, inriktade sig Palme på att fånga upp dessa strömningar. I mycket handlade det om en tidstendens som under åren 1968-70 fanns i många länder men det var bara i Sverige som det fick ett sådant enormt institutionellt genomslag. Man gjorde om hela skolan på ett bestående sätt och avskaffade gamla samarbetstraditioner på arbetsmarknaden. Vågen är inte konstig att förklara men den verkan som den fick i Sverige är anmärkningsvärd. Finland upplevde samma våg under två eller tre år men sedan återuppstod de gamla traditionerna – exempelvis bildnings- och kunskapsidealen vad gäller skolan. Jag tror inte att genomslaget i Sverige kan förklaras på annat sätt än med det socialdemokratiska partiets dominans och desssätt att äga den svenska staten.Näringslivets anpassning till EN PARTI STATEN

JG: En dominans som blivit allt tydligare allteftersom den politiska oppositionen tröttnat. Men utöver detta med frånvaron av en aktiv och vital opposition finns det inte längre några tydliga och engagerdade företrädare för näringslivet och företagandet. För tjugo, trettio år sedan fanns det ett aktivt Industriförbund med Axel Iveroth. Vi hade det av riksdagsmannen Erik Hovhammar ledda Företagarförbund med bland annat Bo Sillen som en frisk fläkt. Själv var jag aktiv VD i Marknadsförbundet. Och vi hade fram till sen tid ett aktivt Skattebetalarnas Förening. Och både lVI och SNS lämnade bidrag till debatten på ett helt annat sätt än vad som sker i dag. Inte heller Timbro hör av sig på samma sätt som tidigare då Sture Eskilsson var drivande. Överallt där det fanns arenor för att driva företagandets ideologi och synsätt har det uppstått tomrum.

Vi hade Bankföreningen med ömsevis Tore Browaldh och Lars-Erik Thunholm som allmänt respekterade företrädare. I dag finns ingenting av detta. Och vad man än kan säga om Sören Gyll så inte är han någon näringslivets och företagandets ideolog. Vad betyder detta?

HB: Det betyder mycket. Och det är mycket intressant att det har kunnat bli på det sätt du säger. En sak som är för lite uppmärksammad är att tidigare upplevde alla att detta ändå var det land dom skulle bo och verka i men också påverka. Upplevde man att det gick snett i det här landet så var det här manmåste protestera och göra sig gällande. Nu har man exitstrategier på detpersonliga planet. Jag själv är ett uttryck för detta. Jag behöver inte bo här och har också tagit beslutet att lämna Sverige.

Socialdemokratin har kombinerat två saker som fått betydelse för detta: Det ena är ett totalt öppnande för utförsäljning till utlandet av svensk industri och inga kontroller av kapitalrörelser. Det andra är ett skattesystem som gör att det inte finns möjlighet för svenska ägare att konkurrera med utländska ägare samtidigt som villkoren för den privata beskattningen gör att det är mycket attraktivt att lämna landet. Sammantaget har detta gjort att vi fått en dramatisk exitrörelse. Av de 500 omsättningsmässigt största svenska företagen är nu drygt hälften utlandsägda. En stor grupp av det ledande direktörs- och entreprenörs skiktet har lämnat landet eller kommit att arbeta för utlandsägda företag på ett sätt som gör att det inte är till den svenska staten man vänder sig när man vill framföra sina synpunkter på den politik som för.

JG: Just detta vare sig förklarar eller ursäktar själva organisationernas uppenbara passivisering. Och organisationsledarna är inte särskilt disponerade för att utgöra en exitgrupp. Snarare förefaller mig förklaringen vara hur man på senare år kommit att rekrytera ledarna till dessa organisationer. Som jag ser det har rekryteringen kommit att gälla personer, som min själ inte har någon vidare förankring i en det fria näringslivets och företagandets ideologi. Ta exempelvis Arne Johansson som plötsligt blev ordförande i Företagarnas Riksorganisation – ett före detta socialdemokratiskt landstingsråd och kompis med Göran Persson. För mig ser det nästan ut som att gramscitänkandet om infiltration lyckats fira triumfer även inom denna sektor av svenskt samhällsliv. Hans Bergström varnar för en ny anpassningsvag liknande den på 60-talet

HB: Man skall vara oerhört uppmärksam på risken för att vi får samma anpassning som på 60-talet. Den lärdomen kan man lära av historien. Socialdemokratin vann stort 1958 och cementerade då ett långvaraktigt maktinnehav. Vad vi då fick uppleva var en väldig borgerlig defaitism och anpassning även från näringslivets organisationers sida till det som var makten, som det då ansågs att man måste hålla sig väl med. Jag ser en väldig risk att vi får samma utveckling nu.

JG: Eller snarare att vi befinner oss mitt i en sådan utveckling.

HB: Det tror jag. Det gäller att inte gå ut och storma för mycket på gator och torg utan det gäller att bygga upp goda kontakter, dom här kommer ändå att vara vid makten fem, tio år till. Som skatteminister gjorde Thomas Östros ingenting för att göra skattesysteme rimligare men han är en mycket trevlig person och har stor förmåga att avväpna sina kritiker. Och Göran Persson är enormt skicklig på att charma. Det gäller at inte ha några illusioner om s-maktens karaktär; svensk socialdemokrati är först som sist ett maktparti. Man får inte från näringslivets organisationer låta sig köpa av ett kafferep. Det ären stor risk att man gör det och det är väldigt viktigt att man inte gör det.

Jag tror dock att Ebba Lindsö, nya VD:n för Svenskt Näringsliv, har mindre av illusioner och inte så lätt låter sig imponeras av maktens boningar.

JG: Du skall nu lämna Sverige. Du har i många år vid DSM:s årliga omröstning Sveriges viktigaste opinionsledare fått en hög ranking. Kommer du att sakna ditt deltagande i den svenska debatten?

HB: I den mån jag inte är här så är det den svenska naturen jag kommer att sakna, tallskogen med lingon en kristallklar oktoberdag. Sverige har en fantastisk natur även om det finns motsvarigheter även i USA. När det gäller debatten kommer jag att fortsätta att delta i den, även om det inte blir på samma sätt som när man dagligen följer den svenska diskussionen.

Låt mig i det här sammanhanget också säga, att jag tycker att jag har gjort en ansträngning i några frågor. En är skolpolitiken under nu ett tiotal år. Ett annat är forskningen. Ett tredje är polisfrågorna som jag också drivit hårt. Men samtidigt ser jag att just ingenting hänt bortsett från friskolereformen. Istället ser jag hur de socialistiskt dominerande institutionerna återtar mark.

Det blir ingen forskningssatsning. De skolreformer som varit tas tillbaka. Polisen nedrustas ytterligare och den riktigt tänkta närpolisreformen har havererat Jag kan dock med visst gott samvete säga att jag försökt att göra! en insats.

Jag kommer nu att i stor utsträckning ägna mig åt annat – andra projekt – än att fightas i den svenska dagsdebatten

JG: Låt mig å min sida tacka för det här samtalet och samtidigt önska dig lycka till med de projekt du nu närmast kommer att ägna dig åt och som jag i någon form hoppas att kunna återkomma till i DSM.

 

24 mars 2003 kl. 22:30,Av: Claes Kastholm Hansen, författare och journalist, Berlingske Tidende

Pysselbo demonstrerar mot kriget i Irak. För krig finns inte i Pysselbo. Alltså kan det inte heller finnas i världen. På Pysselbo håller man alltid med den svagaste. Därför håller Pysselbo med Saddam. Men Pysselbo är ursäktad. De har nämligen blivit uppfostrade obönhörligt hårt. Till att bara erkänna de mjuka värdena. Man har tagit historien från dem.
Det var under en av de senaste dagarnas häftiga demonstrationer på Christiansborg Slotsplads mot den amerikansk-brittiska krigföringen i Irak och Danmarks på det symboliska planet betydelsefulla deltagande i den som det slapp ut.
»Vem håller du på« frågade TV-reportern en demonstrant, en flicka som väl var en 14-15 år.
»Saddam,« svarade hon.

Pysselbo hade talat. Pysselbo håller med Saddam mot »massmördaren Bush« och mot »Fogh, som har blod på händerna«, som några av den ca 7 000 människor stora demonstrationens paroller löd. En annan paroll satte likhetstecken mellan Hitler och Bush.

Denna demonstration var – liksom de övriga som vi har sett sedan Irak-krigets utbrott – i överväldigande grad dominerad av skolelever, gymnasieelever och andra mycket unga.

»Varför har Saddam blivit sådan,« frågade en annan flicka, som dock var klar över att Saddam Hussein ändå inte är en Guds ängel. Det var i radion, i ett program, där barn frågar om kriget, så hon var nog något yngre än demonstranten, som höll med Saddam. I hennes nästa mening låg fröet till hennes eget svar.
Hon sade: »Är det för att han har haft en dålig barndom?«Pysselbo hade slagit till igen.

Vid en annan av de senaste dagarnas demonstrationer tillfrågades tre av de mycket unga demonstranterna varför de deltog i demonstrationen. »För att vi är emot krig och för fred,« svarade de. »Kan det aldrig finnas situationer, där det är nödvändigt att gå i krig,« frågades de. »Nej,« svarade de som med en mun, »man kan alltid prata tillsammans om det.«
Pysselbo finns överallt. Låt oss ta den unga demonstranten som kom att säga att hon höll med Saddam. Det är troligt att hon skulle ha tagit litet tillbaka om hon hade blivit litet närmare pressad. Men det ligger något symptomatiskt i hennes spontana svar. Varför håller hon med Saddam? För att han – så som hela situationen har presenterats – är den svagaste. På ena sidan den mäktiga amerikanska angreppsmaskinen med dess överlägsna teknologi och självsäkra talesmän. På andra sidan det värnlösa Irak med den ensamme Saddam. Många mot en.

Och i Pysselbo håller man alltid med den svagaste. Saddam blir mobbad. Därför håller hon med honom. Låt oss ta flickan som i radion frågade om Saddam hade haft en dålig barndom. I Pysselbo har det inpräntats i henne att man alltid är ett offer. Om man uppför sig felaktigt är det för att man är ett offer. För sin barndom. För frestelser. För sin egen osäkerhet. För de andra. För samhället. Stackars onde Saddam. Ja men, vad ska man säga om de miljoner människor, som har varit offer för stackars onde Saddam? De som har dödats i hans krig, mördats med hans giftgas, avrättats av honom själv eller hans underrättelsetjänst, har etsats till döds i hans syrabad eller fått händer eller tunga avskurna, för att de skrev eller sade något som han inte gillade?

Ja, vad ska man säga om dem? De existerar inte alls i Pysselbos medvetande. Det ingår inte i Pysselbos världsbild att det kan begås sådana hemskheter och att det finns sådant lidande i världen. I Pysselbo är världen ren och fin, människorna är goda, solen skiner och eget rum med TV, dator, mobiltelefon samt minst 2 000 kronor i månaden i fickpengar är en mänsklig rättighet.

Låt oss ta de tre som med en mun förklarade att de i alla sammanhang var emot krig, för att man alltid ska kunna reda upp det genom att prata. Så har det ju alltid varit i Pysselbo. Här finns inte det problem som inte kan lösas genom att vi pratar om det. Om två är sura på varandra sätter vi oss ned och pratar ut. Om du är less på finnen som du har på näsan, pratar vi bort den. Om du sörjer och helst vill gå för dig själv, för att din mor har dött av cancer så leder vi andra dig varligt bort till en stol och så sätter vi oss alla ner tillsammans och får en god, djupt pratstund så att du kan komma igenom ditt sorgearbete och tillbaka till oss andra i Pysselbo, där solen alltid skiner och det berättas vackra sagor om lejonet och lammet, som betar fredligt tillsammans sida vid sida efter det att lejonet har fått sina barndomstrauman bearbetade i en god snack med äslet. I Pysselbo är grymhet något som fanns förr i världen och förr i världen är ett obestämt töcken som omfattar hela mänsklighetens historia fram till den dag när de själva föddes. Generaliserar jag grovt? Ja. Karikerar jag. Ja, det också.

Men frågeformulärundersökningar bland de nya historiestuderande på universiteten visar – som Weekendavisens chefredaktör Anne Knutsen en gång noterade i en kommentar – att de inte är i stånd att ens tillnärmelsevis placera medeltiden i det rätta årtusendet.

Och här talar vi alltså om människor som måste förmodas vara intresserade av historia eftersom de har beslutat sig för att studera ämnet. Hur tätt är då inte töcknet i huvudet på de som inte är intresserade av historia? Anne Knutsen konstaterade, att »vanligt folk kan gå igenom skolan, årslånga yrkesutbildningar och sedan hela livet utan att någonsin få ens den minsta aning om att romarriket har existerat, eller att Danmark var katolskt i trekvarts årtusende. Vad de vet om historien är fullkomligt tillfälligt, beroende av lärarnas käpphästar och personliga initiativ.«

Och i Pysselbo är intressen något som tillhör privatlivet. Som fritidsintressen. Intresse för sitt utseende. För sitt själsliv. För en annan människa. För en viss sysselsättning. Andra slags intressen är antingen icke-existerande eller illegitima, en form av otrevligt beteende.

Hänsynslöst maktbegär, det intresset existerar inte i Pysselbo s idylliska värld. Därför uppfattar Pysselbo inte Saddam Hussein som en man, som – om han fick oinskränkt makt – skulle kunna hitta på att sticka hela Mellanöstern i brand för att realisera sin panarabiska ambition som ledare för den arabiska världen.

Och när Pysselbo betraktar realpolitiska handlingar som en speciellt cynisk form av kriminalitet och uppfyllande av ekonomiska intressen som illegitimt, moralisk otrevligt beteende, uppfattar de kriget mot Saddam som en brutal, egoistisk otillbörlighet. Det rör sig bara om oljan, säger de, och det är egentligen helt rätt, bara inte på det sätt som de menar det på. De menar att den elake Bush och hans vänner i Texas bara tänker på att berika sig ytterligare på de fattiga arabernas bekostnad. Mer nyanserade ekonomiska realiteter ingår inte i Pysselbo s världsbild. Pysselbo lever ju i en överdådig rikedom och har alltid gjort det. Så naturlig är rikedomen för Pysselbo att de inte alls lägger märke till den. Rikedomen finns där bara. Som naturlagarna som verkar även om man inte kan se dem.

Så varifrån skulle Pysselbo kunna veta att om en Saddam Hussein sticker Mellanöstern i brand, så bryter världsekonomin ihop? De fattiga araberna blir ännu fattigare och Pysselbos fridsamma lilla värld förvandlas till en djungel där bara den starkastes rätt gäller. Det är riktigt att Väst uppfyller sina egna intressen i Mellanöstern. Det skulle vara en konstig kultur som inte försvarade sig själv och tillvaratog sina egna intressen. Men Västs intressen är större än Väst. En världsekonomi i kaos gagnar bara få. En världsekonomi i ro gagnar de många och rymmer i sig möjligheten att gagna ännu fler.

Detta borde Pysselbo strängt taget veta. Men Pysselbo är ursäktad. De har nämligen uppfostrats obönhörligt hårt. Till att bara erkänna de mjuka värdena. Man har tagit historien från dem och har därmed avskurit dem från mänsklighetens väldiga erfarenhetsbank, som berättar om hat och lidelse, grymhet, storhet och godhet, om alla de motiv och mekanismer som har skapat samhällenas mönster. Man har hållit fast dem i en tidlös barnavärld, där solen alltid skiner och man alltid är snälla mot varandra. Man har format dem efter prinsessan på ärtens bild. Ingenting får göra ont. De har fått beröm och blivit skärskådade. Man har gått in i deras privataste rum. Vad känner du? Vad tänker du? Kan vi få din åsikt? Säg något. Du ska inte veta, du ska säga. Stor har deras självmedvetenhet blivit, och härav kommer den paradox som flera internationella undersökningar har påvisat: att danska skolelevers kunskap är tämligen ringa, i gengäld är deras självsäkerhet stor.

Och nu marscherar Pysselbo mot kriget i Irak. För krig finns inte i Pysselbo. Alltså kan det inte heller finnas i världen. Det är inte nytt att det hålls demonstrationer mot krig. Åldersgenomsnittet är nytt. Men det är ju också många vuxna som reagerar hårt mot detta krig. Pysselbo sitter inte bara inne i huvudet på en del av dem som råkar vara skolelever och unga studerande just nu. Pysselbo är den idylliska förståelsen av världen som har djupa rötter, men i takt med det växande avståndet till andra världskriget och välfärdssamhällets utveckling har brett ut sig i det danska samhället och som representerar en infantilisering av medvetandet.

Mot denna godhet, denna djupa människovänlighet, står så vi cyniker som anser att kriget mot Saddam är ett nödvändigt krig. Hur ska vi försvara vår grymhet? Jag har en gammal vän och kollega som en gång berättade följande upplevelse för mig: Det hade varit val. Min vän hade röstat ytterst till vänster, mot militär osv. Han mötte vår gemensamme redaktör, en framstående och mycket realistisk, starkt försvars- och USA-vänlig man (det var under Kalla Krigets tid). Redaktören frågade: Nå, vad har du röstat på? Han berättade det. Redaktören skakade på huvudet och sade: En sån som jag är till för att beskydda en sån en som du.

Kan vi cyniker inte rättfärdiga oss inför Pysselbo på det sättet? Med alla våra nedriga egenskaper och analyser är vi till för att beskydda er i Pysselbo så att ni kan ta er barnatro på den vänliga och goda världen med in i framtiden.

Av: Claes Kastholm Hansen, författare och journalist

Et andet af Røde Bo´s indlæg i valgkampen 2002

Offentliggjort 14. september 2002 03:00

Af NIELS LILLELUND Jyllands-Postens udsendte medarbejder

Globaliseringen sætter de skandinaviske velfærdssystemer under pres. Drastiske ændringer er nødvendige, og de vil uafvendeligt komme, mener det tidligere socialdemokratiske medlem af den svenske Riksdag, professor i international økonomi Bo Södersten. Den svenske samfundsmodel brød sammen i årene 1991-93, mener han.

At være gift med en ægte landshøvding indebærer flere fordele. For eksempel den, at man kan bo i noget, der må være Jönköpings mest imposante lejlighed med cirka 10 meter til loftet, pragtfulde paneler, smuk og tung stuk, detaljerede fyldningsdøre og skinnende parketgulve så langt øjet rækker. Det er professor Bo Söderstens skæbne at bo her, men hans ægteskab er også af en anden grund interessant. Han, den tidligere socialdemokratiske rigsdagsmand, er nemlig gift med en tidligere boligminister og indvandringsminister. Fra det borgerlige Folkpartiet. De to mødtes i Rigsdagen, hvor Södersten sad fra 1979 til 1988. Før da havde han bl.a. været professor i på det amerikanske Berkeley-universitet, så når han i dag – bl.a. gennem det stort anlagt forskningsprojekt Globaliseringen og den generelle ligevægtsteori – betragter det svenske samfundssystem, er det altså på én gang indefra og udefra, både som borger og som forsker.

»For at forstå tilstandene i Sverige, må man se de historiske linier. Fra 1870 til 1970 havde vi uafbrudt vækst. Levestandarden blev groft sagt fordoblet med hver generation, altså hvert 25. år. Beskæftigelsen var meget høj, og det er en nødvendig forudsætning for velfærdsstatens succes.

Omkring århundredeskiftet så vi det, jeg vil kalde de svenske genier, der grundlagde store virksomhedersom f.eks. ABB. Hverken de eller andre blev væsentlig forstyrret af Første Verdenskrig, som satte andre lande tilbage. Selv krisen i 1930’ene var kun en krusning på kurven, der gik jævnt opad. Under Anden Verdenskrig leverede vi malm og maskiner til Hitler. Vi svenskere følte os som det udvalgte folk, en følelse, der holdt til langt op i 1960’erne …«

Omkring 1970

Men omkring 1970 begyndte der at ske afgørende ting i verden. Fra sit vindue på Berkeley kunne professor Södersten se studenterne demonstrere hver dag, der var krig i Vietnam, araberne lukkede for olien, og kvinderne strømmede ud på arbejdsmarkedet. »I Sverige blev Olof Palme statsminister. En veltalende mand, inspirerende, en ven af den tredie verden, nær ven af Castro osv. Vi var et uskyldigt folk. Vant til fremgang. Og vant til at blive reageret af Socialdemokratiet, som arbejdede på at fordele den velstand, som blev Sverige til del.« Men nu begyndte krisen. Inflation og stagnation hærgede landet, industrien skrantede, og socialdemokraterne vidste ganske enkelt ikke, hvad de skulle stille op, mener Södersten, der som en del af partiets økonomiske strammerfløj har oplevet diskussionen på nærmeste hold.

»Vi fik så en borgerlig regering. Den første efter 44 års uafbrudt socialdemokratisk styre. Og den var utrolig optaget af at bevise, at den ikke var så slem, som det blev sagt om den. Derfor satsede man entydigt på at bevare den høje beskæftigelse. For enhver pris. Og da arbejdsudbuddet steg med kvinderne,der kom ud på arbejdsmarkedet, så skulle der virkelig jobs til. De blev skabt i den offentlige sektor, som voksede eksplosivt. For lånte penge, for den borgerlige regering ønskede jo heller ikke at sætte skatten op.«

Bo Södersten blev altså valgt ind i Rigsdagen i 1979, og i 1982 satte socialdemokraterne sig igen til rette på ministertaburetterne. Generøs velfærd»Vi havde en svag regering, der ledede landet efter princippet tax and spend – de satte skatterne og de offentlige udgifter i vejret. Og mens produktiviteten i den private sektor steg, så faldt den i den offentlige sektor. I 1980’erne blev verdens mest generøse velfærdssystem grundlagt – og dermed også grunden til det, der i dag er det svenske problem, som nu virkelig slår igennem, fordi antallet af folk uden for beskæftigelse er stigende. Dermed smuldrer grundlaget for hele velfærdsstatens idé.« Professoren understreger, at det er væsentligt at skelne mellem de to udtryk for arbejdsløshed. Den registrerede arbejdsløshed og så den reelle arbejdsløshed, der afspejles i antallet af mennesker, der står uden for arbejdsmarkedet. Af den ene eller den anden grund. Politikerne fokuserer på det første tal, for det lader sig sminke, men det er det andet tal, der er det væsentlige, økonomisk set.

Bo Södersten vil godt sætte årstal på, hvornår den svenske model brød endeligt sammen. Fra 1991 til 1993 forsvandt 500.000 jobs, beskæftigelsen faldt fra 88 procent til 80 procent, og den svenske industri, der ellers traditionelt har været stærk, er aldrig kommet på fode igen.

Et af de store emner i valgkampen er – set fra borgerlig side, socialdemokraterne ser det ikke som noget stort problem – virksomhedernes flugt fra Sverige. Store svenske koncerner som Ikea og Tetrapak har allerede flyttet deres hovedkvarter og dermed deres centrale aktiviteter til udlandet, og mange flere truer med at gøre det. Presset på de offentlige kasser stiger, ikke mindst fra det store antal indvandrere, der er kommet til landet. Uden uddannelsesmæssige ressourcer af betydning.

Kostbar indvandring

Den indvandring, vi har set siden 1970, har været kostbar. Mens indvandrerne tidligere leverede et netto bidrag til samfundsøkonomien, så er det omvendt i dag. Et lavt gæt siger et underskud på 40 milliarder svenske kroner (32 mia. dkr.) om året – det er i hvert fald ikke mindre. Andre siger 100 milliarder, men tallets størrelse er ikke det væsentligste, det vigtige er, at tallet vokser. Problemet øges, for det har vist sig meget vanskeligt at integrere de nye indvandrere i det svenske samfund. En meget stor del af dem står uden for arbejdsmarkedet, og det er et spørgsmål, man ikke har tænkt igennem – og ikke vover at tænke igennem.«

Konstant sygdom

Et andet påtrængende problem er syge svenskere. Hver sjette svensker er langtidssygemeldt eller på invalidepension, og udgifterne til sygedagpenge er mere end 100 milliarder svenske kroner om året. Hertil kommer værdien af de tabte arbejdstimer, som anslås til 150 milliarder svenske kroner om året. Folk melder sig ustandseligt syge i et land, hvor vilkårene på arbejdsmarkedet hører til de mest skånsomme i hele verden, og hvor mennesker, hvis man ser på den forventede levealder, bare får det bedre og bedre. »Og så er statistikken endda pyntet, fordi kun sygeforløb på mere end 15 dage er regnet med. Så i realiteten er sygefraværet altså endnu højere. Men selv den foreliggende statistik er tydelig. For kvinder er det gennemsnitlige sygefravær 32 dage om året, man har altså i realiteten bevilget sig selv en god måneds ekstra ferie. Også blandt unge mennesker mellem 20 og 24 år er sygefraværet ekstraordinært højt, og hvad er vel forklaringen på det …? Vi må se i øjnene, at mennesker ikke er så gode, at de ikke udnytter et system, der lader sig udnytte. Vores ordninger er ganske enkelt for generøse, og det lader sig tydeligt aflæse i statistikken: Jo højere sygedagpenge, jo flere sygemeldinger.«

Erkendelsen af menneskets knap så gode natur er særlig svær i Sverige, mener Bo Södersten.

»Når Sveriges situation er særligt grel set f.eks. i forhold til Danmark, så skyldes det, at vi her i realiteten har haft et-parti styre. Mens man i andre lande har haft koalitionsregeringer, så har Socialdemokratiet i Sverige har noget nær monopol på magten. Det er blevet sagt om os, at i Sverige er alle i virkeligheden socialdemokrater, og noget er der om det, fordi partiet har været garanter for den lighed, vi lægger sådan vægt på her. Men den igangværende krise har forarmet den offentlige sektor, og brandbeskatningen er med til at proletarisere store dele af de offentligt ansatte.«

Presset øgesPresset på velfærdsstaten vil inden for en ikke fjern fremtid få nogle helt konkrete konsekvenser: »Der er ingen tvivl om, at forsikringsprincippet vil blive langt mere udbedt end i dag, og at adgangen til offentlige ydelser vil blive vanskeligere,« siger professor Södersten. »Det vil ske, fordi det er nødt til at ske, hvis samfundet ikke skal bryde sammen økonomisk. Her skal man også betænke EU-udvidelsen,. som ikke kan undgå at få konsekvenser for Sverige og for det svenske arbejdsmarked. Og det vil ske uanset udfaldet af det kommende valg. Hvis socialdemokraterne vinder, kommer det muligvis til at gå lidt langsommere, og til sidst vil kuren så blive hårdere. Men det vil ske under alle omstændigheder.«

niels.lillelund@jp.dk”niels.lillelund@jp.dk

Økonomilektor Lars Jansson , Göteborg, er en kontroversiel figur i Sverige (for såvidt nogen overhovedet kender ham og hans bok “Mångfald eller välfärd”). Bogen blev ikke anmeldt i Sverige, og fra centralt hold sendte biblioteksstyrelsen opfordringer ud til bibliotekerne om ikke at anskaffe den.

I de få boghandlere der havde den, stod den gemt under afdelingen for økonomi – og ikke samfundsdebat. Har han ret ? Og hvis indvandringen koster Sverige små 300 mia om året – så koster den Danmark omkring 100 mia. Har han ret ? Ingen har villet diskutere det:

Vad kostar invandringen?

Sverige får anses höra till de stora invandringsländerna i den västliga världen. Sverige konkurrerar med Frankrike om fjärde platsen efter Australien, Schweiz och Kanada. Det finns skäl att studera de ekonomiska konsekvenserna.Flyktinginvandringen har blivit en förtäckt arbetskraftsinvandring.

Högst tio procent av alla som fått stanna har haft asylskäl och är således flyktingar. Människosmugglare har varit ledande i att missbruka flyktingkonventionen. Därför har man i Norge och Finland nästan upphört att bevilja asyl.Även i Sverige har politikerna haft chansen att göra människosmugglarna arbetslösa, men de har inte tagit den.Invandrarbefolkningen i arbetsför ålder ökade under 1990-talet med 350 000 personer netto efter utvandring.

Sedan uppgången i konjunkturen 1997/98 har sysselsättningen ökat med 270 000 fram till maj 2002. Arbetsmarknaden har tillförts fler arbetskrafter genom invandring än det finns nya jobb.Riksdagen har beslutat att välfärden ska vara solidariskt finansierad.

Vid beräkning av invandringens kostnader har denna princip fått styra vad som ska ingå i en långsiktig kalkyl. Invandrarna deltar i finansieringen utan att deras skatteinbetalningar är öronmärkta.Sverige beviljar nästan uteslutande permanenta uppehållstillstånd med omedelbar tillgång till den svenska välfärden. Ingen karenstid som i många andra länder.

För att riksdagen ska kunna föra en saklig debatt om prioriteringar måste även kalkylen över invandringen vara fullständig och inte ges en partiell karaktär med utelämnande av vissa kostnader, som är det vanliga i Sverige och USA. Invandringens kostnader uppgick enligt mina beräkningar 1999 till 267 miljarder kronor.Kostnaderna fördelas så här:

1. Centrala samhällsfunktioner, 32 mia kronor
2. Offentlig konsumtion, 123 mia
3. Transfereringar, 84 mia
4. Inkomstförluster, 28 mia

Underlaget är i huvudsak boksluten från kommuner och staten. Centrala samhällsfunktioner omfattar kostnader för rikets centrala ledning och nettoräntan på statsskulden. Exempel på offentlig konsumtion är skola, sjukvård och rättsväsende. Transfereringar till hushåll är t ex a-kassa, sjukpenning och pensioner, men även vissa subventioner till statliga och privata organisationer.

Inkomstförlusterna avser bortfall av inkomster i den offentliga sektorn på grund av att många arbetsföra invandrare ej deltar i produktionen.Kostnaden för invandringen uppgår till ungefär en fjärdedel av vad hela den offentliga sektorn kostar. Den är försiktigt beräknad.

1990 uppgick kostnaden för invandringen till 100 mia. Den starka ökningen under nio år upp till 267 mdr beror bland annat på att vi har en kostsam välfärd, som även invandrarna får del av.Därtill kommer ökningen av invandringen, den låga sysselsättningsgraden (55 procent år 2000 för utrikes födda, 20-64 år eller 45 procent om man mäter från 16 år, SCB/RAMS) samt ökade sociala kostnader (brottslighet, sjukfrånvaro och förtidspensioner är mycket högre bland utrikes födda än hos svenskar, BRÅ och RFV).

Dødt link 2014: http://www.svd.se/dynamiskt/Brannpunkt/did_2577372.asp 21/8 2002

 

i Räknenissen oversættelse: översättning från danska Weekendavisen

Den svenska demokratin är inte så demokratisk ändå, varken vad det gäller politisk debatt, yttrandefrihet, mötesfrihet eller offentligt anställdas privata åsikter. De etablerade politikerna dragit igång ett angrepp mot de «främlingsfientliga» «Hets mot folkgrupp».

Så löd domen den 19:e mars då en man i Bunkeflostrand, ett trivsamt villaområde vid Öresund i närheten av Limhamn, blev dömd till 50 dagsböter à 1000 kronor vid tingsrätten i Malmö för överträdelse av den svenska lagens rasismparagraf. Han hade skickat ett nio rader långt e-mail till stadsdelsförvaltningen i Bunkeflostrand där han bl a skrev:

“Vad är meningen med att medverka till att flytta hoper av araber hit som inte kan försörja sig själva, som troligtvis är kriminellt belastade och som (som det i allmänhet brukar vara med araber) inte har minsta vilja till integration men däremot kräver allt möjligt.”

Bakgrunden för e-mailet, som blev skickat 18:e maj förra året, var att Malmö kommun enligt artiklar i Sydsvenska Dagbladet hade planer på att flytta mycket barnrika muslimska familjer från Malmös multietniska stadsdel Rosengård till en tom kommunal villa i Bunkeflostrand. I kommunen blev brevet behandlat efter gällande regler. Då svenska förvaltningar är offentliga blev brevet – som det konstaterades i domen – att betrakta som offentlig handling på samma sätt som t ex ett brev till en tidning. Den socialdemokratiska stadsdelsledamoten anmälde därefter e-mailets avsändare till polisen för att ha gjort sig skyldig till rasismparagrafens “hets mot folkgrupp”. Han blev dömd för att ha uttryckt “missaktning” mot araber. Domen är överklagad, så sista ordet är ännu inte sagt. Händelsen är ett av flera exempel på myndigheternas hårda kurs i den svenska invandringsdebatten.

Här hemma säger Gorm Toftegaard Nielsen, professor i straffrätt vid Århus Universitet, att mannen nog inte skulle ha blivit dömd i Danmark även om de danska och svenska lagarna till stor del liknar varandra: «Det som är störst risk att mannen blir straffad för är hans mening om att araberna troligen är kriminellt belastade. Men man skulle knappast resa åtal med anledning av, att han säger, att de inte kan försörja sig själva och att de inte vill integreras.»

Demokrati och minoritet
Gorm Toftegaard fortsätter: «Det är mycket svårt att svara på hur en dansk domstol skulle döma, men det är en avvägning – en otroligt svår avvägning mellan hänsyn till yttrandefriheten och skydd av minoriteter».
En noggrann sortering av sådana saker sker i Danmark hos Riksadvokaten, och jag skulle tro, att han skulle lägga ner åtalet. Svårigheten ligger i frågan mellan hur öppen skall debatten få vara, med risk för diskriminerande tongångar och i vilken grad man skall dämpa debatten för att vara säker på att få en god ton, så orden istället blir sagda vid matborden. Min åsikt är att vi ger lite större spelrum för yttrandefriheten än svenskarna gör. «Jag tror att svenskarna är mer fixerade vid denna bestämmelse – rasismparagrafen – i förhållande till behovet av yttrandefrihet,» säger Gorm Toftegaard Nielsen.
De svenska myndigheternas benägenhet att ingripa i den offentliga debatten visar sig när det gäller demokratins innersta kärna – valet till riksdagen. Det framgår av den planerade täckningen av kampanjerna inför valet den 15:e september.
Täckningen, som beskrivs på svensk TV:s hemsida (www.svt.se ) omfattar bara de sju partier som är representerade i riksdagen. De små nationalistiska, EU- och invandringsfientliga partierna Sverigedemokraterna och Nationaldemokraterna har båda rätt att ställa upp men blir varken presenterade eller får deltaga i den avslutande partiledardebatten.
Tidigare har nya partier till riksdagsvalet fått en likvärdig behandling med de partier som redan är representerade i riksdagen. Så var fallet med Miljöpartiet som kom in i 1988 och Ny Demokrati som kom in 1991 (de åkte senare ut igen 1994). Efter det har de etablerade partierna försäkrat sig om att slippa konkurrens från nya partier. Beslutet i SVT blir inte mindre diskutabelt med tanke på att spärren till riksnivå ligger på 4 procent. Det är alltså redan från början väldigt svårt för nya partier att komma in i riksdagen.
– I Danmark försökte de gamla partierna, som utgjorde det dåvarande Radiorådet, en liknande taktik mot det nya, men ändå deltagandeberättigade partiet De Uafhängige runt år 1960. Fast med hjälp av domstolutslag lyckades de få tillgång till Danmarks Radios valprogram precis som resterande partier. “Oavsett vilka partier det rör sig om är det under alla omständigheter med danska ögon sett oacceptabelt att man utestänger deltagandeberättigade partier från att deltaga i valrörelsen i media som alla vet är det viktigaste när det gäller att nå ut till väljarna,” säger professor Tim Knudsen från Statsvetenskapliga Institutet på Köpenhamns Universitet.

“Det är mycket betänkligt. Deltagandeberättigade partier bör få starta på samma villkor som etablerade partier. Men vi skall inte slå oss för bröstet allt för mycket i Danmark. Enligt min mening var den senaste danska valrörelsen en ännu större demokratisk skandal. Här utestängde man inte partier men de två stora TV-kanalerna bestämde på förhand vad partiernas representanter fick tala om och vad som inte gick för sig. Debatten blev avgärdad till fyra områden som var identiska på de två kanalerna. Det är överraskande att det inte varit några protester mot detta förfall av demokratin,” säger Tim Knudsen.

Förhinder av valmöten
På ett möte mellan partisekreterarna för de etablerade partierna blev det i början av juni beslutat att partierna inte skall deltaga i några valmöten där Sverigedemokraterna eller Nationaldemokraterna är representerade. Trots att det pekar på att de två småpartierna kommer få runt två procent av rösterna, alltså långt under de 4 procent som krävs, törs inte de etablerade partierna möte de invandringskritiska i öppen debatt.
Folkpartiets ledare Lars Leijonborg blev till och med kritiserad av de övriga partierna för att i åtta minuter ha debatterat i TV med den från Moderaterna avhoppade riksdagsmannen, och nuvarande Sverigedemokraten Sten Andersson.
Det är också svårt för de två partierna att hålla egna möten. Vid nästan vart enda möte har de maskerade autonoma från Antifascistisk Aktion (AFA) dykt upp och blockerat ingången till möteslokaler eller med andra metoder avbrutit möten så att polis får anlända till plats. De systematiska angreppen gör att de två partierna med viss rätt kan fråga sig om mötesfrihet existerar i Sverige. Det gäller så mycket mer då partierna i Riksdagen inte tar avstånd från blockaderna. Tvärtom får de tom verbalt stöd från Vänsterpartiet. Sverigedemokraterna har även åtskilliga gånger blivit förhindrade att hyra möteslokaler, bl a Medborgarhuset i Stockholm 1992 på initiativ av nuvarande utrikesminister Anna Lindh. Partiet fick senare i domstol rätt då förbudet ansågs bryta mot lagen.
Det har också svårt att få in annonser i etablerad media för att göra reklam förde möten som anordnas. En annons i den stora Stockholmstidningen Dagens Nyheter blev stoppad i slutet av februari, trots att annonsen blivit godkänd av annonsavdelningen. Annonsen hade som överskrift “Sverigedemokraterna”, och de följande fem raderna var praktisk information om talare, tid och plats. Nederst stod det: “Vi säger vad du tänker.”
En veckas tid efter att annonsen skulle ha blivit publicerad kom en kommentar i tidningen. Annonsen blev stoppad av chefredaktör Hans Bergström i samråd med redaktionschef Ola Sigvardsson. Sigvardssons kommentar var: “Vi tillåter inte politiska organisationer, som vi anser vara odemokratiska, att annonsera i tidningen då vi tycker att det bryter mot de traditioner vi har.” Sigvardsson menade att annonsens formulering “Vi säger vad du tänker” var främlingsfientlig.
“Sverigedemokraterna försöker dölja sin främlingsfientlighet genom att formulera sig på detta sätt och det kan vi inte acceptera,” skriver Sigvardsson.

Svenskt berufsverbot (yrkesförbud)
För det etablerade systemets kamp mot invandringskritiska strömningar används också yrkesförbud. Flera personer har blivit sparkade från anställningar i den offentliga sektorn för att ha vissa åsikter. Den mest uppseendeväckande uppsägningen var 1998 av en kontorschef, Kenneth Sandberg, från invandrarverket (nuvarande Migrationsverket) i Malmö. Då det blev känt att Sandberg, som i början av 90-talet var vänsterpartist var medlem av en invandringskritisk organisation, Folkviljan och Massinvandringen, lät Invandrarverkets generaldirektör avskeda honom pga. «Samarbetssvårigheter» och «illojalitet».
Sandberg försökte först att föra saken till Arbetsrätten men var tvungen att ge upp då hans fackförening, Jusek, inte ville stötta honom när han var medlem i Sverigedemokraterna. Därefter drev han saken själv mot Migrationsverket som vid tingsrätten i Lund gav honom rätt, uppsägningen var olaglig och han skulle få tillbaka till jobbet samt ersättning för sveda och värk. Kenneth Sandberg som bor i Landskrona är fortsatt aktiv inom Sverigedemokraterna och ställer upp i riksdagsvalet.
Tidigare i år fick en ung gymnasielärare, Richard Jomshof, som också är redaktör för Sverigedemokraternas tidning, inte förlängt sitt vikariat på Chapmanskolan i Karlskrona för att han är sverigedemokrat. Ansökningar till andra skolor i Karlskrona kommun har lämnats obesvarade. Ingen hade något att klaga på när det gällde hans pedagogiska färdigheter. Händelsen kommenterade den svenska ministern Mona Sahlin den 15:e fabruari till Sydöstran med att:
“Jag hade reagerat om mina barn haft en lärare som är sverigedemokrat. För mig är det en förtroendefråga. En lärare i samhällskunskap är inte trovärdig om han på fritiden vill köra ut invandrare för senare i skolan arbeta enligt läroplanen.”

“Främlingsfientlig”
Det är inte bara den viktiga delaktigheten i TV-programmen inför valet som är ett problem för nya partier. Staffan Sonning, chefen för svenska radionyheterna Ekot, har skickat ut ett dokument till medarbetare och lokalstationer om “Vår politik för täckning av småpartier, bl a Sverigedemokraterna” inför valrörelsen. “Det är partier med budskap som kan beskrivas som främlingsfientliga,” meddelas det. Vidare heter det att, om situationen uppstår, ett inslag som behandlar Sverigedemokraterna, “skall begreppet ‘främlingsfientlig’ därför användas. Det får inte betecknas som högerpopulistiskt, högerextremistiskt, invandringskritiskt eller några liknande (underförstått: förskönande, red.) «omskrivningar».
I Sverige har ordet “främlingsfientlig” en klang, som är mycket värre än de övriga tilläggsorden. Staffan Sonning motiverar det med utdrag ur Sverigedemokraternas handlingsprogram. På motsvarade sätt citerar han ur Nationaldemokraternas program. För det andra skriver Sonning att radio skall “täcka Sverigedemokraterna och andra småpartier när det är nyhetsmässigtmotiverat och ta avstånd från främlingsfientliga och rasistiska ståndpunkter när sådana framföres.”
Vidare skriver han att radio- och TV-lagen och sändningstillståndet kan tolkas som så att “vi skall vara partiska”, när det rör sig om rasism våld, brutalitet och antidemokratiska uttalanden. Staffan Sonnings souschef, Staffan Sillén, motiverar reglerna för Weekendavisen genom att hänvisa till den svenska radio- och TV-lagens sjätte kapitel där dem första paragrafen lyder: “den som sänder TV-program och ljudprogram skall se till att programverksamheten som helhet präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer och principer om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och lika värde.”

Inte i DR
Danmarks Radios nyhetsdirektör Lisbeth Knudsen tar avstånd från den Sveriges Radios policy för täckning v småpartier: “Jag hävdar att det vore helt oacceptabelt i Danmarks Radio. Det är också helt oacceptabelt under danska mediaförhållanden att stifta sådana regler för hur partier skall omnämnas. Det som jag tycker är chockerande är att det klart uttryckt står att de skall vara partiska. Det tycker jag är helt otroligt, och det är långt från vad Danmarks Radio vill göra och kan göra. Jag tar starkt avstånd från det.”
Kundsen säger att hon också är överraskad över att hon på den svenska journalisttidningens hemsida kunnat läsa att stora delar av den skrivna pressen har sagt sig vilja begränsa inlägg från Sverigedemokraterna under valrörelsen: “Jag kan förstå att man vill motverka nedsättande tongångar men det här överskrider alla gränser för allsidighet, det är mycket tankeväckande.”
Venstres rättsordförande Birthe Rönn Hornbech har skickat ut ett pressmeddelande där hon skriver:

“Jag är djupt skakad över att Sveriges Radios ledning ni vill blanda sig i det svenska valet genom att tumma på yttrandefriheten och censurera journalisters arbete. Det är helt oerhört och visar hur inflammerad den svenska utlänningsdebatten i själva verket är. Historien visar tydligt hyckleriet och den överkörda yttrandefriheten i Sverige. Det är samtyranneri och en företeelse som inte hör hemma i ett demokratiskt land. Sett i ljuset av Sveriges kritik av dansk invandrarpolitik urskiljer sig hyckleriet i än större grad. I Sverige önskar man uppenbarligen hellre sopa invandrarproblemen under mattan än att lösa dem.”
Birthe Rönn Hornbechs kritik blev citerad av TT och därmed tryckt i många svenska tidningar förre veckoslutet. Projekt Argus Ett intressant exempel på svensk självcensur är också förloppet kring Projekt Argus. Det var ett samarbete som blev igångsatt mellan flera olika myndigheter i Stockholmsregionen för att få klarhet i olika former av kriminalitet, t ex momskaruseller, svartarbete, organiserad smuggling, men också “på vilket sätt och i vilket omfång utländska medborgare på orättfärdigt sätt fått uppehållstillstånd och socialt bistånd från svenska myndigheter.”

Den sista delen stod Migrationsverket för. Verkets 50 sidor stora rapport visar en rad exempel på missbruk av regler, t ex visade sig åtskilliga exempel på personer som hade ansökt om asyl i flera identiteter. Fördelen med detta var dels att få dubbelt bistånd, dels möjligheten att öka anhöriginvandringen. Bland annat finns exempel på missbruk där folk har fått uppehållstillstånd och blivit folkbokförda för att senare flytta tillbaka till hemlandet, detta utan att meddelat myndigheterna så att årsvis av utbetalningar från det svenska välfärdssystemet har skett. Det speciellt uppseendeväckande med detta är emellertid den hur liten uppmärksamhet som rapporten har fått av politiker och media i Sverige och att man nu inte längre kan läsa den på internet (fast man kan beställa den från Migrationsverkets hemsida) då alla de övriga bidragen till Projekt Argus fortfarande finns tillgängliga på internet.
“Svenska politiker och media är livrädda för att tala och skriva om de problem som rapporten beskriver,” sa en medarbetare då Weekendavisen förra veckan ringde till Migrationsverket i Norrköping. Medarbetaren sa också – frimodigt för en person i en statlig styrelse till en främmande journalist – att många svenska politiker och medier i verkligenheten hoppas på att allmänna asylregler i EU så att invandringen till Sverige bromsas. Men samtidigt sa medarbetaren från Migrationsverket att de vill anklaga övriga EU-länder för att ha infört dessa omänskligt strama regler.”

(Forfattere: FREDE VESTERGAARD Avis: Weekendavisen / Veckodag: FREDAG Rubrik_Type: Inte se, inte höra… Sektion: 1. SEKTION Sid: 8 Datum : 28/06/2002 Underrubrik: Sverige.)

http://www.jp.dk/arkiv:aid=1424216

Offentliggjort 22. september 2002 03:00
I eksil
Af NIELS LILLELUND,
Jyllands-Postens udsendte medarbejder.Forfatteren Taslim Nasrin bor i Sverige, selv om hun allerhelst ville bo i Bangladesh. Fanatiske muslimer har sat en pris på hendes hoved, en såkaldt fatwa. Her fortæller hun om sit syn på religion og politik – og sit håb for fremtiden.
Stockholm
Vi er et sted i Stockholms-området. Nærmere kan vi ikke komme det, nærmere tør vi ikke komme det, for dagens interviewoffer er offer også i en anden forstand. Som forfatter er hun ikke så kendt som Salman Rushdie, men hendes situation er den samme; hun
har vakt fundamentalisternes vrede, og der er en pris på hendes hoved. Hun går i fare, hvor hun går, for de muslimske fundamentalister er overalt – også i Sverige.
Det gør hende vred, snarere end ked af det. Det eneste tidspunkt i
løbet af samtalen, hvor hun får tårer i øjnene, er da hun fortæller om
hjemlandet Bangladesh.
»Det er lykkedes mig at komme til Indien. Men
Bangladesh, det er umuligt … jeg ville gerne tilbage til Bangladesh og til min far, som er meget syg.«
Det kan hun altså ikke komme. Hun rejser verden
rundt og holder foredrag, men hjem er der ikke noget, der hedder, det lille rækkehus uden for Stockholm er et eksil, selv om hun deler det med sin svenske kæreste Gunnar, der er IT-konsulent, samt en kat, som hun er usædvanlig knyttet til. I de mørke stuer lyder klagende indiske citarer i baggrunden, ved siden af køkkendøren hænger en livagtig tegning af en gammel, støvet vinkælder, og på
fadene er der torsk og laks krydret med en ganske intensiv karry.
Kat på farten

»I Bangladesh spiser vi ikke fisk, og i begyndelsen kunne jeg ikke lide
den svenske mad. Men så fandt jeg ud af at lave den på min egen måde,« forklarer Taslim Nasrin, der uden vanskelighed drikker rødvin til maden. Hun er nervøs for katten, som er på farten efter en hektisk eftermiddag.
»Vil I høre, hvad mit
barn lavede i eftermiddags, kravlede op i træet og huggede en fugleunge. Så kom han ind med den i munden, den var ikke død, og han ruskede den rundt. Jeg tog den fra ham og plejede den, men den døde alligevel efter et par timer. Hvorfor gjorde han det? Det er ikke mig, der opmuntrer ham til det, jeg skældte ham ud,
meget ud, jeg opmuntrede ham ikke …«
Gunnar prøver at overbevise Taslim om, at katte i almindelighed ikke behøver særlige opfordringer for at fange fugle, at de elsker at lege med dem, før de dræber, at det er kattes natur …
Men hun lader sig ikke overbevise. Taslim Nasrin er vokset op i en
moderne muslimsk familie i Bangladesh. Hun har to brødre og to søstre, hendes far var læge og i modsætning til moderen ikke videre religiøs.
»Jeg har aldrig set ham bede …«
Så Taslim fik ingen streng religiøs opdragelse. I
skolen skrev hun digte for sjov. »Det er ikke så ualmindeligt i Østbengalen – eller Bangladesh, som det hedder nu. Der er mange, der skriver digte, og interessen for poesi er enorm. Billetter til oplæsningsaftner med de populære poeter sælges til høje priser på den sorte børs, de koster tusinder af rupier, og digtsamlinger kan udkomme i både 12 og 15 oplag.«
Forhold, der nok kunne få vandet til at løbe ud af mundvigene på danske poeter, der sidder og sulter på de kolde loftsværelser. Og vigtigt at vide for at forstå omfanget af den succes,
der blev Taslim Nasrin til del, da hun i 1986 fik et digt optaget i et af de mange poesimagasiner i hjemlandet.
Da var hun i gang med at læse medicin for at blive læge ligesom sin far.

Fanatiske modstandere

»Min succes som digter fik en avis til at bede mig om at skrive en ugentlig klumme. Den blev meget populær. Jeg skrev om kvindernes situation, om at de blev undertrykt, og i begyndelsen var alt i orden. Da skrev jeg kun om de kulturelle sammenhænge. Men
da jeg begyndte at komme ind på religionens betydning, gik det galt. Det var omkring 1990.«
Nu begyndte problemerne for Taslim Nasrin. Overfald på hendes
redaktør, bogbrændinger, demonstrationer og diverse retssager var de første skridt, de religiøse lagde pres på regeringen for ikke bare at få Taslim Nasrins skrifter forbudt, men for simpelthen at få forfatteren dømt og henrettet.
I begyndelsen af 1993 blev den første fatwa udstedt med en dusør på 2500 dollars. Flere fatwaer kom til, prisen på Taslims hoved steg, og regeringen var ved at miste kontrollen over situationen. Da de religiøse arrangerede en generalstrejke med krav om forfatterindens hoved på et fad, kunne myndighederne ikke længere
modstå presset. De anlagde sag mod forfatteren i 1994, hun måtte flygte fra Bangladesh og har altså siden levet under jorden forskellige steder i Europa.
»Sådan er livet,« sukker hun. »Jeg kan ikke vende tilbage. Ikke så
længe, der ikke er frihed og civilisation.«
Kyniske politikere

Taslim anerkender ikke tanken om, at hvor der er et flertal af muslimer, vil der også være et krav om at indrette samfundet efter islamisk lov i en eller anden form. Hun fremhæver Tyrkiet som et positivt eksempel på et sekulariseret samfund med
et flertal af muslimer og siger om de mange islamiske diktaturer:
»De er ikke opstået som et folkekrav. Det er kyniske politikere, der udnytter folks manglende oplysning til at tiltvinge sig magten. De er bange for den sekulariserede undervisning, for den gør folk i stand til at tænke selv og træffe deres egne beslutninger. Nogle få onde mænd misbruger religionen til at undertvinge en uoplyst befolkning. Derfor er uddannelse så vigtig.«
Taslim Nasrin mener ikke, at tilstedeværelsen af et voksende antal muslimer i Europa udgør noget problem.
»Når de kommer til jer og oplever jeres sekulære stat,
vil de indse, hvilken frihed de er kommet til og se de fremskridt, I har gjort. Det vil være godt for dem og godt for den muslimske verden, som hører om dem. Så har fundamentalismen ikke en chance. Og jeres stater er stærke. Det er slet ikke noget problem. Der vil ikke komme kampe eller slagsmål af den grund.«
HovedrystenTaslim Nasrin ryster på hovedet, da hun hører om herboende muslimers krav om badeforhæng i omklædningsrummene, tørklæder ved supermarkedets kasser, svømmehaller, der lukkes for offentligheden, når muslimske kvinder skal bade alene og debatten om svinekød i skolefrokosten.
»Nej, nej, nej, det er helt forkert. Staten må være helt uafhængig af det religiøse, og ingen lov må være religiøst betinget. Man må ikke bøje sig for religiøse krav.«
Men friheden åbner også mulighed for, at religiøse grupper kræver deres egne regler respekteret. Et centralt eksempel er den danske friskolelov, i sin tid fremhævet af daværende undervisningsminister Bertel Haarder som en oplagt mulighed for muslimer til at skabe deres egne skoler efter deres egne regler. Mange muslimer
greb chancen, søgningen er stigende, og i dag synes vist ikke ret mange, at det er særlig yndigt, hvad der foregår – og ikke foregår – på de arabiske skoler med anstødelige sider, der rives ud af skolebøgerne og så videre. Kravet om tilsyn er stigende, men friskoleloven sætter vi jo højt, og den blev til, da samfundet så anderledes ud.
»I må da ikke lade dem have deres egne skoler! Det er jo
helt forkert, helt forkert. Undervisningen er jo helt afgørende. Hvordan skal tingene ellers blive bedre, hvordan skal kvindernes situation blive bedre … det er jo helt forkert. Tværtimod må man sige til muslimer i Vesten: Hvis I ikke kan lide den sekulære stat, så må I rejse væk. Og hvis I nyder friheden her i Vesten, så har også I en forpligtelse i forhold til jeres gamle hjemlande, som
er underlagt religiøst tyranni. Der kan blive brug for jer der.«
Vestens medansvarTaslim Nasrin indser, at der er en konflikt mellem ønsket om frihed og ønsket om et sikkert værn mod religiøs fundamentalisme. Og dog fastholder hun tøvende, at så må friheden ofres.
»Jeg synes ikke, det bør være tilladt at
bygge moskéer. Kirkerne, okay, de ligger her i forvejen i de nordiske lande, men moskéer, det er noget nyt, det er samlingspunkter for fundamentalisterne …«
Vesten har, mener Taslim Nasrin, et medansvar for væksten i den religiøse fundamentalisme.
»Hvad hjælper det at bombe uskyldige mennesker i
Afghanistan? Det gør muslimerne vrede, og det skaber kun mere fundamentalisme.
Fundamentalismen skal bekæmpes med civilisation. Med oplysning. Og Vesten skal tænke over, hvor pengene går hen, når de sender dem til fattige lande. De tror, de går til skoler, javel, men det er ofte religiøse skoler, og der foregår ingen reel undervisning, ingen oplysning. Dem skal man ikke støtte. Det er ren
hjernevask, der foregår der.«
Den eksilerede forfatter ser trods alt lyst på den muslimske verdens fremtid. »Hvor længe kan mørket herske og modstå
presset udefra? Ikke for evigt. Men man skal gøre sig opgaven klar. Mange i Vesten forsvarer islam, støtter religionen, fordi I tror, det er at forsvare andres kultur. Nej, islam er det, der ødelægger vore lande og vores kultur. Jeg elsker mit land og min kultur, men jeg hader religionen. Og I skal vide, at hvis I støtter islam, er I med til at ødelægge os. Islam har ingen respekt for mennesker og menneskelivet, derfor skal den bekæmpes. Men der er meget hykleri i
Vesten. Mange af flykaprerne fra 11. september havde forbindelser til Saudi Arabien – hvorfor hørte vi ikke noget om det? Fordi USA har olieinteresser der
…«
Drømmen om BangladeshDet er mindre end en måned siden, at regeringen i Bangladesh forbød Taslim Nasrins seneste bog. Hun er i gang med at skrive sin selvbiografi i fem dele, og hun forventer ikke, at nogen af bindene vil slippe gennem det religiøse nåleøje i hjemlandet. Men hun drømmer om det, om at kunne
vende hjem.
»Sverige er ikke rigtigt hjemme. Jeg savner Bangladesh og min
familie.«
niels.lillelund@jp.dk