Et bearbejdet kapitel af fotografen og forfatteren Anders Johanssons bog, ”I sällskap med Vilhelm Moberg,” der udkommer i marts.

Af Anders Johansson

Vilhelm Moberg är den upproriske som knyter näven mot Gud och makten – och mot media, denna skuggbild av den verkliga världen, självutnämnd, självreglerande, som föder sig på bottnen som fiskarna, inte riktigt celebritet men beroende av Celebriteter, av Makten, Auktoriteterna och Okunnigheten.

”Han gisslade svensken för undersåtlighet, den svenska pressen för kryperi och överheten för korruption och vanstyre. Hans kritiska journalistik är i hög grad relevant för vår tid. Sverige är i mycket detsamma”, skriver Otto v. Friesen i förordet till Mobergs I egen sak med undertiteln ”Obekväma inlägg i det offentliga samtalet”, som verkligen visar vilken fullfjädrad journalist Moberg var. I hans uppgörelse med tiden fanns aldrig en önskan att behaga eller passa in, av sådan servil anpassning fläckades inte hans självständiga ståndpunkter.

Otrons artiklar, Läsning i blandade ämnen blev Vilhelm Mobergs sista bok. Den utkom några månader före hans död, 1973, och är en liten pärla av vital debattlust, ett äreminne över ett författarliv i sanningens tjänst. Här läste jag för första gången att hjältekonungen Gustav II Adolf borde ha genomfört och befästat den religiösa trosfriheten i sitt eget land innan han gav sig ut i ett främmande land för att kämpa för den. Människorna i Småland ville inte skickas ut som soldater och dö för den saken och gjorde därför uppror: ”Varför skulle svenskarna kämpa på tyska slagfält under 18 hela år av det 30-åriga kriget? Den frågan skulle jag vilja se utredd och klarlagd och övertygande besvarad.”

Vilhelm Moberg ansåg att den stora menigheten hade undanhållits historien om sig självt, medan de män som skapat Sveriges stormaktstid, som han kallar det stora eländets tid, fått ett lysande eftermäle i våra hävder. Han berättar hur den 17-årige Karl XII övade sig för människoslakt genom att halshugga kalvar med sin värja. Han redogör för bråken kring hedersdoktoraten, ironiserar över ordnar och andra ärebetygelser: ”Serafimerorden är den högsta svenska utmärkelsen”, skriver han, ”och den har få bärare. Kungliga barn får den i vaggan som belöning för att de låtit sig födas. Bland vår tids berömda serafimerriddare märkes Göring och Mussolini. Vid deras frånfälle blev det dock av någon anledning inte den ringning i kyrkklockorna i Sverige, varmed avlidna innehavare av Serafimerorden eljest brukar hedras.” (Vilhelm Moberg, teckning av Uno Stallarholm)

Här häcklas både hjältekungar och en religiös makthavare som Martin Luther, vilken i en av sina kampskrifter kallade de bönder som satsade sina liv för att befria sig ur träldomen för ”galna hundar”, som saklöst borde dödas. Att Martin Luther, ”furstarnas tjänstvillige dräng, feodalherrarnas medlöpare” tillhörde Mobergs verkliga hatobjekt illustrerar han med ett lämpligt citat av den tyske teologen: ”Ingenting djevligare finns än en upprorisk människa.”

Rättsröteaffärerna kommenteras; han jämställer Karl XII och Nixon, vilka han ansåg fullständigt sakna känslor för andra människors lidanden. Ja, han undrar om Nixon egentligen var en människa. Jag minns hur mina kinder glödde när jag läste denna bok sommaren 1973 och gladde mig åt formuleringar som dessa:

”Av intet skapade Gud världen, TV tillverkar berömdheter av samma material. En stor del av de svenska TV-programmen utgör intet annat än en kult av det som saknar all betydelse, en apoteos av det efemära, en dyrkan av dagssländan. Föremålet är dömt att dö före solens nedgång, men det bekymrar inte programmakarna som upphöjer det – de skapar ett nytt att ära när solen går upp nästa morgon”.

Vilhelm Mobergs beteckning på kvällstidningarna var ”vår tids rackarkärror”. Om detta gällde redan då får det nog sägas gälla mångfalt i vår alltmer narcissistiska kultur.

”Fortfarande saknas det fullständigt erkännande av honom på det här området. Till det är han fortfarande alltför kontroversiell och obekväm”, skriver Anna-Karin Carlstoft i uppsatsen ”Etik och retorik. Några nedslag i Vilhelm Mobergs författarskap 1950-53” (Vilhelm Moberg i blickpunkten, 1999). Marianne Forssell, dotter till Vilhelm Moberg, berättar i en skrift utgiven av Vilhelm-Moberg-Sällskapet (småskrifter nr 2) om hur hon började titta närmare på vad som fanns att läsa om 1950-talets rättsaffärer. I Nationalencyklopedin, NE, fann hon under ordet rättsröta, som förklarades med en enda mening, ordet ”förment” upprepat två gånger. Förment betyder ”påstådd, så kallad, med orätt antagen”. Hon drar den självklara slutsatsen i en närmast förintande replik: ”Rättsskandalerna var alltså enligt artikelförfattaren påhittade, hade aldrig funnits. Den som skrivit artikeln, juridikprofessorn, förre rektorn vid Uppsala Universitet, Stig Strömholm, vill alltså sprida uppfattningen att någon rättsröta aldrig funnits i de rättsaffärer som var anledning till att ordet skapades.”

Vilhelm Moberg har under decennier genomgående behandlats styvmoderligt i media, ibland föraktfullt, och marginaliserats till något föråldrat och alltför folkligt, kanske dessutom politiskt inkorrekt eftersom hans tolkning av begreppet frihet knappast överensstämde med den förhärskande ideologiska etiketten.  Ganska typisk är säkert Christer Erikssons reaktion inför läsningen av Moberg (BLM, nr 5, 1995)

: ”Jag hade en sorts förutfattad mening om Moberg som en i grunden trist och entydig författare. För några år sedan bestämde jag mig för att ändå läsa de fyra delarna (i Utvandrareposet). Mina fördomar förvandlades redan efter några sidor till en bestående kärlek.”

Den stora kulturpåverkan ett litet land som Sverige har varit exponerad för under århundraden är en sak; genom kontakt med andra kulturer har den svenska kulturen berikats utan att förlora sin särart. Men den extremt stora invandringen till Sverige under senare decennier kommer sannolikt att i en tidigare oanad utsträckning att omskapa litterära, kulturella och religiösa förutsättningar, så mycket mera som vi i Sverige inte kan räkna med en dominerande svensk kultur. Vårt (vems?) land har, till skillnad från till exempel USA, utropat sig som en mångkulturell stat. I USA strömmar till sist ändå alla olika kulturyttringar i riktning mot en enda dominerande kultur. Så blir inte fallet i Sverige. En debattartikel i Dagens Nyheter duger gott för att illustrera min tes.

Sålunda har ett antal politiker och representanter för kyrkorna, däribland Caroline Krook, biskop emeritus i Svenska kyrkan, tagit sig för att plädera för att de judiska och arabiska slaktmetoderna, kosher respektive halal, ska tillåtas, utan bedövning. Förslaget backades dagen därpå upp i en ledare av tidningens politiske chefredaktör Peter Wolodarski. Dessa slaktmetoder innebär att ett obedövat djur får halsartär och luftstrupe avskurna. Djuret får förblöda. Det är en död i smärta och dödsångest och den är oförenlig med vad vi i dag vet om djurs förmåga att lida. Om sådana propåer blir verklighet vore det förutom ett utslag av förakt för djurs värde även ett förakt för vetenskaplig rationalitet och modern naturvetenskap. Man kunde säga: ett anammande av religiös vidskepelse eller ett reliktbeteende med rötter i medeltida tänkande då himlakropparna ännu hade sin gång kring sin medelpunkt, jorden. Här är det inte längre fråga om rimliga kulturimpulser utan om ett attentat mot det sekulära civiliserade samhällets landvinningar, i detta fall djurskyddstanken. Jag har funderat, utan att ha funnit någon förklaring, över vad som får en biskop att överge en ståndpunkt som är starkt förankrad i vårt land för en rent stötande och i djupaste mening ogudaktig sådan?

Det har sagts att vår tid är desillusionerad. Det är säkert värre än så. Sverige har i dag en galopperande kriminalitet där särskilt ett grovt våld, inte minst Europas kanske högsta frekvens av våldtäkter, har blivit ett ständigt återkommande inslag i vårt samhälle. Detta har aldrig haft någon motsvarighet i modern tid. När jag skriver det här har en muslimsk självmordsbombare för första gången i Norden utlöst en bomb mitt under julhandeln i Stockholm. Ett mycket stort antal människor hade kunnat dö i detta nidingsdåd som söker sin motsvarighet i fråga om utstuderad grymhet eftersom det riktar sig mot oskyldiga. I Nordens historia är något liknande okänt. ”Angående människooffren tål det att påpekas att endast män och inga kvinnor offrades bland de forna nordborna”, skriver till exempel Lars Magnar Enoksen (Djur och natur i fornnordisk mytologi, 2006). Händelsen har mer eller mindre förringats av statsministern samt helt förtigits av kungen i hans jultal. Medan de flesta civiliserade nationer behandlar sitt folk med viss respekt har Sverige haft en statsministerkandidat, Mona Sahlin, som visat rent förakt för de svenska symbolerna. I vilket annat land kan en ledande politiker säga något med motsvarande innebörd: ”Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker”(Euroturk, mars 2002, Turkiska ungdomsförbundets tidning).

Denna perverterade form av nationalism är ytterst destruktiv. I stället skulle man någon gång vilja se stolthet över den egna nationen, en stolthet som lade en grund för en generositet mot omvärlden. Kungen, själv i blåsväder efter en synnerligen avslöjande rapportbok, tror sig vara säker i orkanens öga. Inför medieuppbåd och hela svenska folket fäller han en kommentar som säkert kommer att bli ett klassiskt kungsord: Nu vänder vi bladet. ”Nu vänder vi bladet”, sa kungen. Det är inte utan att man erinrar sig Vilhelm Mobergs uppfattning att ”monarkin är trolldom, med ett förunderligt grepp om människorna”. Det finns även anledning att påminna om Benjamin Franklins tes: ”Den som ger upp väsentlig frihet för att uppnå en tillfällig trygghet förtjänar varken frihet eller trygghet.” Alldeles självklart har en intellektuell haverist – mannen som en gång beskrev Saddam Hussein som en landsfader – som Jan Guillou, i tidningen Aftonbladet förringat både självmordsbombare och terrorister. Han ser orsakerna till dåden i de förföljelser han påstår att muslimerna utsatts för i vårt land. Sverige har denna vinter förlorat de sista resterna av sin oskuld.

Islam är en religion, som inom sina råmärken tycks rymma en potentiell dödskultsideologi. Den ”mångkultur” utan krav på rimlig integration i vårt samhälle som aningslösa och okunniga politiker i rasande takt främjat genom västvärldens mest generösa invandringspolitik, därtill frampiskade av media som nästan alla dominerats av den politiska vänstern, har tidigare än någon kunnat ana resulterat i en konfrontation med det sekulära Sverige. Vad som skett under de senaste decennierna är sannolikt den största omvälvningen i svensk demografisk historia. Denna förändring har genomförts utan att svenska folket på allvar har fått göra sin röst hörd, trots vår omskrutna demokrati. De som har protesterat har marginaliserats och tystats som ”rasister” och ”islamofober” på ett sätt som nästan kan föra tankarna till den katolska kyrkans behandling av Galilei, vilken tvingades ”avsvärja, förbanna och avsky” sin lära, att det är jorden som rör sig och inte solen. Detta hände på 1600-talet, men inget är, som vi vet, nytt under solen. När jag talat med vanligt hyggligt folk på den småländska landsbygden brukar det heta när något kontroversiellt kommer på tal, att ”det är sådant man inte får tala om”; gärna sänker man samtidigt rösten en smula. Det hela påminner om ett brev Vilhelm Moberg skrev från 1930-talets Tyskland till sin vän Eyvind Johnson där han säger att han fått nog av ett land där varannan människa är en Führer som går i uniform. Brevet avslutas på följande sätt: ”Någon brevcensur är det väl inte, men annars kan man tro dem om vad som helst. När våra tyska författarvänner säger vad de menar, så viskar de alltid. Jag har försökt skriva detta brev viskande.”

Varför är svensken så märkligt undergiven och lojal med det som sägs i media? Kanske förhåller det sig ändå så som Vilhelm Moberg säger om svenskarna i Det gamla riket, 1953, denna skildring av landet Idyllien som är skriven i samma anda som Strindbergs Det nya riket och Swifts Gullivers resor:

”De kan tycka att en förordning är dum, löjlig, ja, vanvettig – men de följer den! Svensken i gemen vill inte bråka – framför allt inte med de styrande. Han knorrar mycket, mest i det tysta, men han lyder sina myndigheters bud.”

En debattartikel (DN 7.11.47) avslutar Moberg med följande ord: ”Ju likgiltigare ett folk förhåller sig inför sina egna angelägenheter desto lättare blir det ett offer för diktaturen.” Det finns anledning påpeka att bibeln var en förbjuden bok i alla ryska folkbibliotek några år efter revolutionen! En motsvarighet till den katolska kyrkans index över förbjudna böcker utgör i praktiken Statens kulturråd som knappast beviljar kulturstöd till böcker som inte är politiskt korrekta; det kan man lätt förvissa sig om genom att botanisera på den hylla över ”kulturrådsböcker” som finns på varje bibliotek. Tveklöst påverkas också bibliotekens inköpspolitik av de förhärskande ideologiska vindarna.

1966, medan jag ännu var omedveten om världens ondska, stängdes alla blomsteraffärer i Kina och människorna fick order att dumpa sina guldfiskar i floderna. Skönheten skulle förbjudas. Men flickorna sydde fast silkestyg på jackornas insidor och pressade blommor i Maos skrifter. Guldfiskar i sina skålar gömdes under sängarna. 1973, under ett enda år, dog marxismen; det gjorde den med utsmugglingen av Aleksandr Solzjenitsyns Gulagarkipelagen, denna två tusen sidor långa, detaljerade, icke-fiktiva redogörelse för det sovjetiska kommunistpartiets systematiska utrotning av sina fiender, verkliga och inbillade, av sina egna landsmän, tiotals miljoner av dem, i ett enormt, metodiskt och byråkratiskt ”mänskligt avfallssystem” som Solzjenitsyn kallade det.

Vi minns ännu Vilhelm Mobergs debatt i tv:s Kvällsöppet 1971 där han hårt pressade Olof Palme med anledning av de politiska turerna kring Solzjenitsyns nobelpris i litteratur, liksom Mobergs envetna kamp mot nationalsocialism och kommunism. Marxismen kollapsade som andlig kraftkälla och led sitt fullständiga nederlag med Berlinmurens fall den 9 november 1989; Sovjets 72 år långa experiment i socialism hade nått vägs ände. Av historiens alla ironier är kanske den så kallade ryska revolutionen, som egentligen var en infernalisk statskupp, en av de allra största. Den avsåg naturligtvis inte bara eliminerandet av tsarväldet, utan också att ge bröd, arbete, frihet och rättvisa åt de fattiga i Ryssland. Snart övergick de goda tankarna i ett än värre skräckvälde med Stalin och hans mördargäng. Lenin och Trotsky, liksom Marx före dem, hade förkunnat nödvändigheten, den historiska dygden av ett ”proletariatets diktatur”. Samma ironi vidlåder den ”vetenskapliga” basen hos ”marxism-leninismen” och dess välkända och högt proklamerade aversion mot en ”opiat” som religionen. Leninmausoleum, bilder av Marx och Stalin överallt, paraderna till deras ära; det är 1900-talets ryska ikoner – sardoniska lektioner för de korsfarare som vill fördriva andras uppfattningar och kritiklöst införa sina egna.

Jag tänker på detta när jag då och då noterar att delar av den svenska pressen och även akademiska forskare fortsätter att omhulda den lindrigt sagt svårtuggade grisen Särimner, vilken alltid tycks återuppstå från de döda. Ett svårslaget lågvattenmärke utgör det så kallade ”Historikerupproret” då 457 akademiker – professorer, docenter och doktorander – undertecknade en protest mot regeringens direktiv till myndigheten Forum för levande historia om att upplysa landets gymnasieungdom om brott begångna i kommunistiska regimer; de värsta i historien, däribland Maos och Stalins dödsfabriker. I annonser i pressen kungjorde man att det är olämpligt att granska kommunismen. Säkert sved det för professorerna och deras skyddslingar att påminnas om att man en gång gick och viftade med Maos lilla röda!

Men en sådan inställning till det historiska skeendet är närmast en intellektuell motsvarighet till en gammal bilkyrkogård. Historiker och intellektuella av den kalibern begår, i Arthur Koestlers terminologi, den åttonde dödssynden, den dödligaste av dem alla: missriktad hängivenhet. I sin bok The Ghost in the Machine, 1967, konstaterar Koestler att krigen i första hand har utkämpats för gudarna, kungen eller för mänsklighetens framtida lycka. Det antal människor som fallit offer för rövare och gangsters är försumbart jämfört med de oerhörda massor som utan samvetsbetänkligheter slagits ihjäl i namn av den sanna religionen och den rätta ideologin. Koestlers skrifter, i synnerhet Den osynliga skriften, 1954, och Natt klockan tolv på dagen, 1940, med motiv från Moskvaprocessernas politiska skenrättegångar mynnar i följande bikt:

”Jag gick till kommunismen som man går till en källa av friskt vatten och jag lämnade kommunismen som man kravlar sig upp ur en förgiftad flod täckt av spillror från översvämmade städer och lik av drunknande”.

Historieprofessorer var, inte oväntat, jämte präster de ämbetsmän Moberg ogillade mest! Han ställde den oerhörda frågan: ”Är det rätt?” och ansåg inte att en handling kunde rättfärdigas med att den var samhällsanpassad eller gruppanpassad, det vi nu benämner politisk korrekthet. Han var främmande för den moraldoktrin som anser att makt är rätt, d v s den ideologi som ofta gestaltats i  svensk efterkrigspolitik. Vilhelm Moberg lyckades med konststycket att vara en nagel i ögat både hos det konventionellt borgerliga lägret och hos den socialdemokratiska nomenklaturan. ”Moberg spelade åtminstone två roller under flera decennier av sitt liv – den som diktare, älskad av alla och den som folktribun, hatad av de politiskt korrekta”, skriver Anders Ringblom (Vilhelm Moberg i blickpunkten). Tragikomiskt är hur han, när han av universitetet i Lund föreslogs till hedersdoktor ärendet stoppades av kanslern för rikets universitet.

En av de professorer som fanns med bland undertecknarna av ”Historikerupproret” var Lars Olsson vid universitetet i Växjö och man frågar sig hur många sanningssökare som skrämts bort från den institutionen? Intellektuellt sett, inför historien, hamnar Olsson, i samma föga hedervärda sällskap som de präster och högerriksdagsmän som gick ut med en protestlista mot Vilhelm Mobergs sätt att skildra de småländska utvandrarna, vilka man påstod vara porträtterade som en samling sedeslösa lortgubbar. I båda fallen handlar det om att agera till makthavarnas behag och förtiga sanningen när den är opassande.

Fortsæt med at læse “Anders Johansson: Att stå det onda emot”

Channel Four, Dispatches “Undercover Mosque”: This documentary may be the most important film on islam in europe to date. It is the film which everyone should keep in mind when hearing the deceitful word… “Islamophobia”.

Da jeg så linket Video: Top25 Counter-Jihad Films, kom jeg i tanker om hvad min veninde, pædagogen, altid siger til mig. Gentagelse, gentagelse, gentagelse. Og da det nu er tre år siden vi viste filmen, giver vi et nyt publikum chancen. Skal man kun se en film, skal det være den. Skal man se to, bør man også se “Islam, What the West Needs to Know.” De 23 andre vigtige film er her samlet på et sted. Med stor tak til Kitman TV, for hans store arbejde.

Michael Jalving: Pas på den ‘svenske bacille’

Interviewet er kommet online på Politiken for intereresserede.

Religionsdialog på ny-engelsk

Tidligere Roskilde biskop Jan Lindhardt sagde: “Religionsdialog – hvad skal vi dog snakke om?” Her er lidt at overveje:

Four men launched a horrific attack on a teacher in which they slashed his face and left him with a fractured skull because they did not approve of him teaching religion to Muslim girls. Akmol Hussein, 26, Sheikh Rashid, 27, Azad Hussain, 25, and Simon Alam, 19, attacked Gary Smith with a Stanley knife, an iron rod and a block of cement. Mr Smith, who is head of religious education at Central Foundation Girls’ School in Bow, east London, also suffered a fractured skull.
The four now face a jail sentence.The RE teacher was targeted as he made his way on foot along Burdett Road in nearby Mile End on July 12 last year, Snaresbrook Crown Court was told. Prosecutor Sarah Whitehouse told the court: ‘The evidence from what was said on the probe points overwhelmingly to a religious motive for this attack.’ Four men slashed teacher’s face and left him with fractured skull ‘for teaching other religions to Muslim girls’

Håndfaste domme afsagt af Gutmenschen i alle aldre fulde af selvtillid

Helt irrelevant for debatterne i blogverdenen er dette jo ikke. Man kan ved selvsyn få Schultz-Jørgensens “følelser” her bekræftet når debatter grundstøder på det velkendte fænomen virkelighedsresistens, eller modparten er et Gutmensch: Man fornemmer hurtigt at henvisning til konkrete fakta og referencer slet ikke anses for mere gyldig argumentation end generaliseringer, stråmænd og værdidomme. Enhver tanke om dialog er håbløs, og det kræver debattører med særlig mental teflonbelægning at fortsætte under disse betingelser. Den eneste pointe vil være at lade modparten udstille sig selv til skræk og advarsel. Men – er dette egentlig noget aldersrelateret, eller siger det noget mere generelt om den tilgang mange vælger når virkeligheden ikke opfører sig i overensstemmelse med idealerne? (LFPC)

[…] Denne vinter har jeg igen censureret flere end hundrede opgaver hos blomsten af Danmarks ungdom på kommunikations- og politikstudierne. De skriver som 11-årige, så er det sagt, og de ræsonnerer på nogenlunde samme niveau.[…]

Evnen til at fremføre et argument, at gennemføre en analyse, at drage en konklusion. Hovedsætninger, bisætninger og længere tekstafsnit. Sokratisk argumentation: at bygge på logik og alligevel række ud mod tvivlen.

For fanden, hvor er den slags totalt long gone. Borte har taget skriftsprogets ræsonneren. Tilbage er talesprogets følelser, fornemmelser og fordomsfulde værdidomme.

En virksomhed, der er ’latterlig’. En politiker, der er ’komplet idiot’. Håndfaste domme afsagt af 22-årige analfabeter fulde af selvtillid. […] Kresten Schultz-Jørgensen: Studerende skriver og ræsonnerer som 11-årige

via Exilirakier med mörkt perspektiv (med svensk transskription)

Weimar Reepalus afledningsmanøvre

Bormesteren for Sveriges suverænt mest kriminelle kommune, på statslig bistandhjælp i milliarklassen, et sted ingen bor, som ikke er nødt til det, fører krigen over i fjendes lejr. Svensk socialdemokrati er i sin dybeste krise nogensinde, også i Malmø, det forklarer borgmesterens kun tilsyneladende umotiverede, vilde slag. Muligvis er han også træt af “Malmø-modellen,” men det er svært at sige højt. Berlingske Tidende agerer reklamebureau for dem. Det kan vel skyldes at hr. og fru Lisbeth Knudsen er loyale socialdemokrater, at avisen trykker sådan et primalskrig. Zenofobi eller kaos, Reepalu har valgt. Han sku´være glad for, at Danmark beskæftiger i titusindvis af skåninge.

Stjerneforskere, kvalificeret arbejdskraft og internationale virksomheder er blevet væk fra Øresundsregionen på grund af den strammede danske udlændingepolitik. Det mener Malmøs socialdemokratiske borgmester Ilmar Reepalu. Han siger, at Danmark har ødelagt forudsætningerne for en succesfuld vækstregion omkring Øresund.»Danmark har fået et stempel som værende et land, der lukker sig om sig selv, og som er xenofobisk. Det påvirker resten af Øresundsregionen. Sådan en plet tager meget længere tid at vaske væk end at lave,« siger Ilmar Reepalu og bygger blandt andet sine holdninger på OECD-tal fra 2009, der viste, at København er langt dårligere til at tiltrække bl.a. arbejdskraft fra udlandet sammenlignet med eksempelvis Amsterdam og Stockholm. Malmø: Danmarks ry ødelægger regionen.

Allen West vs. CAIR

Vejen til Mekka er bestrøet med politikere der har udvist stor indsigt i og kampvilje mod den globale jihad, men efter en tur på mainstreampolitikkens bonede gulve på gådefuld vis synes at have glemt alt de vidste. Lige nu er den amerikanske republikaner Allen West en af dem man forhåbningsfuldt skæver til (LFPC).

Sudden Jihad Syndrome, eller bare almindelig muslimsk road rage?

Man kan fodre halalsvin med bedyringer om at dette eller hint ‘ikke var en terrorhandling’. Måske var det heller ikke her. Måske er det bare almindelige førmoderne, sydlandske temperamenter der har det med at koge over bag rattet, omend på bizar, uforklarlig vis når netop én bestemt religion er involveret. Vi ved heller ikke om erklæringerne om ikketerroristiske motiver har at gøre med en fra højere sted udstukket strategi om at tale problemet ned, eller om det er en konsekvens af 9/11 at terror er blevet synonymt med noget stort og spektakulært (LFPC).

[…] The man, apparently a Tunisian married to an Italian, was shot in the foot by a colleague of the officer who was attacked and then detained. Terminal One of the airport has been evacuated and outgoing flights delayed. The police have ruled out terrorism as the motive for the incident and said the man seems to have simply been overcome by a fit of rage. Foreign man shot, arrested after ramming Milan airport door

Sennels: Dansk kultur er verdens bedste
Af: Nicolai Sennels, psykolog og forfatter

Den danske kultur er noget særligt, på den gode måde. Forskningen viser, at danskerne er verdensmestre på flere områder, der har med menneskelig lykke og psykologisk modenhed at gøre.

Kristenforfølgelser i Verden

Bogen “Kristenforfølgelser i Verden 2” er nu færdig og den udkommer i marts måned. I den elektroniske udgave er den internetaktiv. Denne bog viser islams varierede og mangeartede undertrykkelse og forfølgelse af kristne overalt i verden. Enhver falsk, politisk korrekt og naiv forestilling om fred og dialog med islam og respekt for islam gennemhulles for alle, der ikke vender sandheden ryggen.

Bogens opgave er at give et billede af en trist virkelighed med henblik på at ændre denne virkelighed. Men bogen stopper ikke her. Marxismens undertrykkelse behandles. Det hinduistiske kastesystems undertrykkelse behandles. Bogen er heller ikke politisk korrekt om sekulariseringsinteresserne for de europæere, der ønsker alt åndeligt ud af det offentlige rum. Den psykologiske forfølgelse af kristne i Europa fremhæves. Opmærksomheden henledes på kulturradikalismens underminering af Europas nationale og åndelige grundlag. Når islam kan trænge ind i Europa, skyldes det kulturradikalismens åndelige underminering af Europa. At betragte religion som problemet er en sekulariseringsfejltagelse. Niels Erik Søndergård. Download bogen her.

Mikael Jalving och jag i Absolut Sverige

Idag ska jag tala lite om mig själv och Mikael Jalving. Hans bok Absolut Sverige utkommer på torsdag. Det blir stor recension här i bloggen redan på onsdag, och idag vill jag bjuda på ett smakprov. Det är den ursprungliga intervjun med mig, som ingår i boken. Den har förändrats under resans gång och i boken är den både längre och annorlunda. Men jag publicerar den i originalskick här. Jalving har skrivit en mycket fascinerande bok om vårt arma land. Jag återkommer alltså till den på onsdag.

En af dem, der lider af utanförskap, hedder Thomas Nydahl og er forfatter til flere end 40 bøger, essays og reportageudgivelser. Han føler sig som en fremmed fugl i Sverige og skilter endda åbent med det på sin blog, hvor Sverige og de svenske medier får på puklen. Januar 2010 sagde han farvel til mere end 30 års journalistisk samarbejde med forskellige svenske dagblade, fordi han opfatter dem som en del af underholdningsindustrien og ganske underlagt kunsten at være sød.

Thomas Nydahl virker nu ellers ganske flink og svarer samme dag, samme time, ja, inden for få minutter pr. mail. Men tag ikke fejl. Han føler sig som en fremmed, ikke blot abstrakt i forhold til den svenske mainstreamkultur, men helt konkret i forhold til sin egen by, ja, i sit eget hjem.

Forfatteren er født i Malmø og bosat i Kristianstad i et hus tapetseret med bøger. Thomas Nydahl går med hat, er plejefar til en chilensk pige, i dag en voksen kvinde, hvis ældste barn han er gudfar til; arbejder om natten og skriver korte, lavmælte, men prægnante indlæg på sin egen blog Occident. F.eks. dette stykke:

Fortsæt med at læse “Eksil-irakers kommentar: “Idiot’s guide to Islam””

Af Julia Caesar

Copyright Julia Caesar, Snaphanen, HRS och document.no. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Svensk politik blir alltmer ett skådespel, en absurd fars där aktörerna spelar sina roller mer eller mindre väl – oftast mindre. Socialdemokraternas utrikespolitiske talesman Urban Ahlin spelade rollen av indignerad moralist när han i riksdagens utrikespolitiska debatt i onsdags anklagade utrikesminister Carl Bildt (m) för svensk passivitet i förhållande till ”det folkliga upproret” i Egypten.

”Det är knappast klädsamt för svensk utrikespolitik som alltid har varit en röst för demokrati och mänskliga rättigheter. Du Carl Bildt svek den viktigaste uppgift en svensk utrikesminister har – att stå på de förtrycktas sida” sa Urban Ahlin.

Låt oss backa bandet ett tag. ”Som alltid har varit en röst för demokrati och mänskliga rättigheter”? Antingen har Urban Ahlin glömt eller aldrig läst sin historia. Här är en liten uppfräschning för honom och andra som inte heller minns eller vill minnas i vad mån Sverige tidigare ”har stått på de förtrycktas sida”.

För 70 år sedan pågick nazisternas masslakt av judar för fullt. Den svenska samlingsregeringen under ledning av den socialdemokratiske statsministern Per Albin Hansson (1885-1946) sade sig tillämpa en neutralitetspolitik – men gjorde stora eftergifter för Nazityskland, bland annat genom att ingå avtal som gav tyskarna rätt att forsla soldater och krigsmateriel på svenska järnvägar. Innan kriget var slut 1945 hade mer än två miljoner tyska soldater färdats på de svenska järnvägarna. Dessutom ansenliga mängder vapen och ammunition.

Sammantaget var de tyska nazisterna nöjda med den svenska neutraliteten. Tysklands propagandaminister Joseph Goebbels skriver i sin dagbok den 28 januari 1942, när judeutrotningen pågår som bäst:

”Sverige har gjort mer för den tyska krigföringen än man vanligen antar. Framför allt har de gett oss ett betydelsefullt stöd i vårt krig med Sovjetunionen. De slår visserligen vakt om sin neutralitet, men på ett sätt som i hög grad är till vår fördel.”

Nazisterna betalade med guld

I min förra söndagskrönika skrev jag om professor Klas Åmarks nyutkomna bok ”Att bo granne med ondskan.”Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och Förintelsen”. Utifrån all den forskning som har bedrivits om Sveriges roll under andra världskriget redovisar Klas Åmark en delvis ny bild. Enligt Åmark planerade Nazityskland aldrig på allvar att anfalla Sverige. Det var ekonomiska faktorer, i första hand handelsutbytet med nazisterna, som var det tyngsta skälet till den svenska regeringens eftergiftspolitik. Sverige exporterade järnmalm, stål och kullager och importerade framför allt kol och koks. Men Sverige fick också betalt för malmen i rent guld. När det gäller mängden går uppgifterna isär. Vissa hävdar att svenska staten fick sex ton guld, andra att det rörde sig om så mycket som 36 ton guld.

Ett slags facit från Förintelsen är rapporter om vad nazisterna tog tillvara från sex miljoner mördade judar. Judarnas guldplomber drogs ut och togs systematiskt tillvara – uppgifter som var kända för den svenska regeringen från augusti 1942. En rapport vittnar om gods som mellan den 1 oktober 1942 och 2 augusti 1943 skickades från tre av de sex särskilda utrotningslägren; Treblinka, Sobibor och Bélsec:

• 25 godsvagnar kvinnohår, 248 godsvagnar kläder, 400 vagnar med olika bruksföremål.

• Pengar, guld och diamanter: 2 800 000 dollar, 400 000 pund, 140 000 000 zloty, 12 000 000 ryska rubel.

• 400 000 guldklockor, 145 000 kilo vigselringar av guld, 120 000 000 zloty i guldmynt.

• 4 000 karat diamanter, var och en mer än två karat.

Foto: En mamma på väg till gaskammaren i Auschwitz med sina barn.

Media hölls i ett järngrepp

Detta och annan information om Förintelsen och nazisternas krigsförbrytelser fick den svenska allmänheten inte vetskap om förrän sent. Regering och riksdag hade full vetskap om judeförföljelser och Förintelsen under 1942 och -43. Men kunskapen höljdes i tystnad. Hela bilden av Förintelsen i dess ohygglighet fick allmänheten inte kunskap om förrän kriget var slut på våren 1945. Ett annat mycket viktigt eftergiftsområde i neutralitetspolitikens namn var nämligen regeringens presspolitik. Den hade två syften: dels att inte störa de viktiga handelsförbindelserna med Nazityskland, dels att allmänheten inte skulle få kännedom om nazisternas brutalitet och judeförföljelser och bli upprörd. En upprörd allmänhet skulle kunna sätta igång med opinionsyttringar, och sådana var inte önskvärda.

Ända från Hitlers tillträde som rikskansler i Tyskland 1933 och under kriget höll regeringen media i ett järngrepp. Yttrandefrihet och tryckfrihet ströps och sattes i praktiken ur funktion. Tidningar och andra publikationer konfiskerades hundratals gånger, utan åtal och rättegång. Neutralitetspolitiken innebar en politiskt hårt styrd press som förhindrades att förmedla sanningen om nazisternas tyranni. Stora delar av pressen hade heller inget intresse av att rapportera om vad nazisterna själva kallade ”nyordningen i Europa”.

TV och Internet var ännu inte uppfunna, och radion med en enda kanal var hårt statskontrollerad. När Hitlers trupper invaderade Norge och Danmark den 9 april 1940 sände radion inte direkt ut nyheten till svenska folket. Istället spelades musik. Medan Norge under de två första månadernas ockupation kämpade mot nazisterna kommenterades händelserna mycket sparsamt i svensk radio. Radion var bunden av ett statligt avtal som stipulerade att ingenting ”som kunde bringa rikets neutralitet eller förhållande till andra makter i fara utsändes å den svenska rundradion”. Då som nu var medias uppgift att invagga sina läsare och lyssnare i tron att vi lever i den bästa av världar.

Tyskarna klagade ständigt

En av dem som såg presspolitiken inifrån berättar:

”Här undertrycks meddelanden av för tyskarna oangenäm natur, här uppfylles villigt deras ”order” om indragande av för dem obehagligt tryck, här släpps tvivelaktiga tyska journalister in och här ges politiska förmåner. Värre än den illa beryktade ”femte kolonnen” äro de ämbetsmän som tro att de gagna landet genom denna politik. De bedriva defaitism som tro att de handla i Sveriges intressen” skrev Sven Grafström i sina dagboksanteckningar den 23 maj 1940.

Sven Grafström (1902-55) hade varit förste legationssekreterare på Sveriges ambassad i Warszawa till och med nazisternas invasion av Polen hösten 1939 och blev senare pressråd på UD.

Sommaren 1938 hade han nyss fått en dotter och började föra dagboksanteckningar för att han ville berätta om sitt liv för henne. Trots att han var gift med en tysk kvinna från en nazistisk familj var han uttrycklig antinazist.

Under hela perioden 1933-45 klagade tyskarna via tyska ambassaden i Stockholm ständigt på svensk press. Ambassaden bevakade cirka 90 svenska tidningar och allt som de skrev om Tyskland. Nazityskland hade en totalitär inställning till media: nazisterna ansåg att det var regeringen som skulle styra vad pressen skrev och ingripa när den skrev något som var oförmånligt för nazisterna. Det var i första hand de stora svenska tidningarna tyskarna ville komma åt. Mindre tidningar brydde de sig inte om.

Torgny Segerstedt en sten i skon för nazisterna

Konflikten hade blossat upp nästan omedelbart efter Adolf Hitlers tillträde som rikskansler 1933. Torgny Segerstedt (1876-1945), liberal chefredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, skrev den 3 februari 1933:

”Att tvinga all världens politik att sysselsätta sig med den figuren, det är oförlåtligt. Herr Hitler är en förolämpning.”

Den tyske riksministern Hermann Göring protesterade omedelbart i ett telegram direkt till GHT. På tidningen trodde man först att det var ett skämt men insåg att telegrammet verkligen kom från Göring. Då sattes det upp i glas och ram på redaktionen. Under hela perioden 1933-45 skulle Torgny Segerstedt fortsätta att vara en konsekvent kritisk röst mot nazisternas illgärningar. Därmed var han en sten i skon både för Nazityskland och den svenska regeringen. Han har gått till presshistorien som en av dem som mest rakryggat och med störst integritet stod upp för demokrati och mot det brutala nazistiska tyranniväldet. Dessvärre fick han inte uppleva krigsslutet och freden. Han avled den 31 mars 1945.

Efter krigsutbrottet i september 1939 anklagades den svenska pressen gång på gång av tyskarna för ”tyskfientlighet”. Klagomålen riktades i synnerhet mot Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Torgny Segerstedt anklagades för att ”hetsa mot Tyskland”. Under sommaren 1940 klagade tyskarna särskilt flitigt hos utrikesdepartementet – under tre månader kom det ungefär en protest per vecka. I början av hösten 1940 satte de igång en veritabel kampanj mot GHT med klagomål så gott som dagligen. Andra tidningar som tilldrog sig nazisternas ogillande var Ture Nermans antinazistiska tidskrift Trots allt!,

Social-Demokraten och dess stridbare chefredaktör Zeth Höglund och senare Aftontidningen. Social-Demokraten lyckades reta gallfeber på tyskarna med satiriska teckningar. Nazisterna var särskilt känsliga för att man drev med dem.

Metoder mot sanningen

Samlingsregeringen tog till flera olika metoder för att ingripa mot information som ansågs kunna irritera tyskarna eller var obekväm på annat sätt. Två män i regeringen gick i frontlinjen för den hårda presspolitiken. Den ene var justitieminister Karl Gustav Westman, (1876-1944) (foto), bondeförbundare och antisemit – en åkomma som han inte var ensam om i Sverige vid den här tiden när ett rasbiologiskt tänkande inte var ovanligt. I sina dagboksanteckningar från åren 1938 till 1943 gör justitieministern inte någon hemlighet av sin antisemitism. Den 29 juli 1940 skriver han om Torgny Segerstedt:

”Men Segerstedt befinner sig i oskuldens ansvarslösa tillstånd, i ett besinningslöst raseri. Hans judiska älskarinna har undanträngt hans själ och ersatt den med en judesjäl.”

Den andre i den duo som hanterade tryckfriheten under kriget var utrikesminister Christian Günther (1886-1966), opolitisk före detta diplomat. En av de metoder som användes för att ingripa mot pressen var att väcka tryckfrihetsåtal. Det skedde 55 gånger under kriget. De första åtalen kom redan hösten 1939 efter påtryckningar från tyska ambassaden i Stockholm. Först mot Trots allt!, sedan mot liberala Eskilstuna-Kuriren. Justitiedepartementet drev en särskild kampanj mot små tidningar på vänsterkanten. I maj 1940 åtalades Arbetaren bland annat för att ha skrivit:

”Det nazistiska partiet och den nazistiska staten kan endast betecknas som en gigantisk gangsterorganisation.”

Men tryckfrihetsåtalen var ingen succé ur regeringens synpunkt. Tidningarna frikändes i hälften av fallen.

Tidningar konfiskerades utan rättegång

Regeringen behövde effektivare metoder för att styra pressen. Kanslirådet Carl Gustaf Bruno lyckades hitta en gammal lagparagraf som inte hade använts sedan 1800-talet. Den gav regeringen rätt att konfiskera tidningar och andra tryckta skrifter utan åtal och utan rättegång. Paragrafen dammades av, och justitieminister K G Westman började använda den hösten 1939. Den 16 september 1940 beslagtogs Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning för första gången, och då med tre dagars utgåvor. De tidningsansvariga fick aldrig veta varför tidningarna beslagtogs.

Regeringen var ofta oenig om konfiskationerna, men statsminister Per Albin Hansson ställde sig bakom sina utrikes- och justitieministrar. Då vågade ingen protestera. Finansminister Ernst Wigforss och socialminister Gustav Möller teg och led. K G Westman gjorde sig i praktiken till envåldshärskare över presspolitiken som han ansåg vara ”behövlig och nyttig”. Hundratals beslag gjordes under kriget utifrån främmande makters bedömning, förmedlad genom utrikesminister Christian Günther. Så här brukade det gå till:

”Impulsen tas från justitiedepartementet eller från UD, i allmänhet det senare. Den som först läser de svenska tidningarna på UD:s pressbyrå, den unge Backlund, en son till den kände socialdemokratiske tidningsmannen Sven Backlund, stryker upp sin bakåtkammade ljusa jättekalufs och går in till pressrådet Oscar Thorsing med det senaste numret av Arbetaren, där en eldande artikel med för Hitler inte direkt smickrande uttalanden är rikligt försedd med understrykningar med rödkrita. Thorsing läser igenom de kritade ställena och utropar ”det här är ju för jävligt” samt tar vindeltrappan ned till den politiska avdelningen, där den ominösa artikeln väcker samma lakoniska kommentarer av herrar Staffan Söderblom och kabinettssekreterare Erik Boheman med instämmande av den i Söderbloms rum alltid närvarande herr Kumlin, (…) varefter justitiedepartementet förklarar att alla erforderliga konfiskationsåtgärder omedelbart skola igångsättas.” (Ur Sven Grafströms dagboksanteckningar från den 17 april 1942.)

”Grymhetspropaganda”

Fortsæt med at læse “Søndagskronik: Orden och makten”

Forleden så man Geert Wilders som KZ-lejr vagt gelejde indvandrere i gaskammeret. Nu op til kommunalvalgene i marts lancerer en anti-PVV side videos, hvor medlemmer af Wilders parti kører spritkørsel og får blow-jobs af småbørn, samt en video, hvor der kun medvirker børn omkring femårsalderen. Kan man overhovedet stigmatisere en pædofil nazist ? Man kunne allerede se i Geoffrey Cains bog “Ondskaben Ikon”, om de bladtegninger der har været lavet om Pia Kjærsgaard gennem tiderne, at der ingen smalle steder er, når anstændigheden skal bekæmpe modstandere. Så mens “Viochdom- folket,” som vi nu døber dem, himler op om de skrækkelige kløfter som Wilders og Kjærsgaard skaber, ser de ikke de kløfter de selv skaber, som ligger lige for deres fødder, og som går lige midt ned gennem de hjemlige befolkninger. Rent had og brudte venskaber, ja selv ægteskaber. Splittelsen virker en tand mere ondartet end under den kolde krig. Dengang skulle borgerskabet klynges op i en lygtepæl, når DKP og VS havde fået overbevist arbejderne om at ville deres eget vel – men det blev ved retorikken. I dag kan modstanderne få nogle helt virkelig tæsk med et jernrør eller få håndgribelige dødstrusler, pædofiler, nazister og Untermenchen som de er. Tilsidst har vi alle glemt, hvem der skabte hvilken kløfter, tilbage er der kun at kigge ned i afgrunden og tænke: hvor kom den fra ? Da er det multikonfliktuelle samfund fuldbyrdet. Political videos provoke PVV leader.Watch the videos (Note: Some videos are in Dutch and some have sexual content)

Den virkelige racisme: Hindringer for hvides adoption af sorte børn

Og vi taler vel at mærke om multikulturalisters ‘omsorg’ for de ikke-hvide børn der angiveligt vil lide skade ved at blive flyttet fra deres autentiske og uspolerede kultur. Bliver det mere infamt og frastødende i sit hykleri? Det var nemmere dengang antiracisme bare betød farveblindhed, men netop dette ord er vistnok i vores tid håbløst usofistikeret (LFPC).

The charity Barnardo’s last night backed Government plans to stop social workers preventing white couples from adopting ethnic minority children.

Under guidance to be outlined this week, it will be unacceptable to stop families adopting children of a different ethnic group. This reverses current advice saying social workers must give ‘due consideration to the child’s religious persuasion, racial origin and cultural and linguistic background’.

Yet ethnic minority children wait three times longer than white youngsters to find new parents and many are not adopted at all. Last year about 20 per cent of the 2,300 children waiting to be adopted in Britain were black or Asian. […] Barnardo’s: White parents can adopt black children

Den “deltidspædofile” Muhammed: Læren fra Wien

[…] For hundreds of years the Islamic world had sighed for this moment. Millions of pious Muslims had to linger in awful uncertainty. Even the cleverest scholars could never agree on a universally agreed solution. But on Monday of this week, it was at that point.

The verdict of the Criminal Court in Vienna has finally settled the hotly disputed question of whether the Prophet Mohammed slept with his wife Aisha when she was at the tender age of nine, as many sources maintain. And so a Viennese judge, until now comparatively unknown among Koran experts, has decided as — so to speak — the highest authority on the faith from Morocco to Indonesia, that in any case there was no instance of pedophilia in the House of Mohammed. And therefore sentenced the defendant to 120 per diem payments for her public claim that the Prophet “liked to get it on with children.” Because the charge that Mohammed committed child abuse was “factually completely unjustified.” Ergo, “denigration of a religion” — end of lesson.

Quite aside from the weird presumption of wishing to clarify in the Viennese court a circa 1500-year-old Arabic bedroom tale — such a verdict (and the law on which is its based) is more suited to Pakistan, Saudi Arabia, or Iran than an allegedly liberal and secular constitutional state. To be convicted for quoting analogously what is an article of faith in a great part of the Islamic world, seems more like the verdict of a sharia court than a verdict “in the name of the Republic.” […] Why Does the Vienna Criminal Court Care About Mohammed’s Sex Life? (engelsk oversættelse på Gates of Vienna fra Die Presse)

[…] So, although Mohammed deflowered Aisha when she was nine, it is “factually incorrect” to call him a pedophile because he was still hot for her when she was in her late teens? As a point of law, it’s not where you start, it’s where you finish – and you’re gonna finish on top! Does this judicial ruling apply to all Austrians partial to a piece of underage totty? For example, Wolfgang Priklopil:

The Austrian girl who was kidnapped at the age of ten and imprisoned for eight years in a dungeon-like basement room by a pedophile predator who committed suicide when she escaped last week…

Whoa, whoa, hold up there. How can you say Herr Priklopil was a “pedophile” when he was still having sex with her when she was 18? And so were all his friends:

A dormant investigation into one of Austria’s most notorious kidnap cases is likely to be reopened after suggestions that Natascha Kampusch, the schoolgirl who vanished for eight years, was not held in a cellar throughout her ordeal as had been widely believed and may have been the victim of a paedophile ring rather than of a lone perpetrator.

Hey, don’t worry, says an Austrian judge. It’s not a “pedophile ring” if she still turns you on a week after she reaches the age of consent.

Or does this dispensation only apply to the Prophet (peace and get-out-of-jail-free cards be upon him)? […] Mark Steyn: The case of the part-time pedophile

Se også de righoldige islamiske kildetekster vedrørende Aishas alder: Muhammad and Aisha Revisited: An Examination of Muhammad’s Marriage to a Prepubescent Girl And Its Moral Implications (LFPC).

Steyn: The pansification of western civilization is all but complete

In the twelve months since I wrote this column, I’ve come to regard regulation as an even bigger threat not just to liberty but to the essence of our humanity. Nevertheless, the pansification of western civilization is all but complete:

News from around the world: In Britain, it is traditional on Shrove Tuesday to hold pancake races, in which contestants run while flipping a pancake in a frying pan. The appeal of the event depends on the potential pitfalls in attempting simultaneous rapid forward propulsion and pancake tossing. But, in St. Albans, England, competitors were informed by Health & Safety officials that they were “banned from running due to fears they would slip over in the rain.” Watching a man walk up the main street with a skillet is not the most riveting event, even in St. Albans. In the heat of the white-knuckle thrills, team captain David Emery momentarily forgot the new rules. “I have been disqualified from a running race for running,” he explained afterwards.

In Canada, Karen Selick told readers of the Ottawa Citizen about her winter vacation in Arizona last month: “The resort suite I rented via the Internet promised a private patio with hot tub,” she wrote. “Upon arrival, I found the door to my patio bolted shut. ‘Entry prohibited by federal law,’ read the sign. Hotel management explained that the drains in all the resort’s hot tubs had recently been found not to comply with new safety regulations. Compliance costs would be astronomical. Dozens of hot-tubs would instead be cemented over permanently.” In the meantime, her suite had an attractive view of the federally prohibited patio.

Anything else? Oh, yeah. In Iran, the self-declared nuclear regime announced that it was now enriching uranium to 20 percent. When President Obama took office, the Islamic Republic had 400 centrifuges enriching up to 3.5 percent. A year later, it has 8,000 centrifuges enriching to 20 percent. The CIA director, Leon Panetta, now cautiously concedes that Iran’s nuclear ambitions may have a military purpose. Which is odd, because the lavishly funded geniuses behind America’s National Intelligence Estimate told us only two years ago that Tehran had ended its nuclear weapons program in 2003. Is that estimate no longer operative? And, if so, could we taxpayers get a refund?

This is a perfect snapshot of the West at twilight. On the one hand, governments of developed nations micro-regulate every aspect of your life in the interests of “keeping you safe.” If you’re minded to flip a pancake at speeds of more than four miles per hour, the state will step in and act decisively: It’s for your own good. If you’re a tourist from Moose Jaw, Washington will take preemptive action to shield you from the potential dangers of your patio in Arizona.

On the other hand, when it comes to “keeping you safe” from real threats, such as a millenarian theocracy that claims universal jurisdiction, America and its allies do nothing. […] Mark Steyn: THE SAFETY STATE, AT HOME AND ABROAD

Kungen återinvigde Sofielundsskolan i Malmö,Kung i Seved.

I et land kaldet Sverige

Boguddrag: På torsdag udkommer rejsebeskrivelsen Absolut Sverige – Mikael Jalving har gennemrejst Sverige og gjort sig sine iagttagelser. Han foreslår at svenskerne afskaffer sig selv en gang for alle. I dette uddrag besøger Mikael Jalving Stockholm og Göteborg og kommer højt op at svæve i en luftgynge og lander i en moské.

Dér hænger jeg så, midt imellem himmel og jord i et land kaldet Sverige.Mod vest skimtes Älvsborgs fæstning, værnet mod Danmark, racismens fædreland; ret forude ligger Ramberget, hvor den nye stormoské, finansieret af saudiarabiske petro-dollars, skal opføres snarest muligt, og inden for synsfeltets 90 grader rejser vi således fra den gamle danske trussel til den nye kulturberigelse. MIKAEL JALVING, I et land kaldet Sverige

Vi bringer en anmeldelse på dagen. Politikens Poul Aarøe Pedersen forsøger i et stort interview – Pas på den ‘ svenske bacille’ (ikke online) – at problematisere Jalvings tilgang til Sverige. Det synes ikke at strejfe ham som underligt, at det europæiske land der har haft langt den største indvandring per capita i årtier, indtil for nylig ingen debat havde om det endsige nogen politisk reaktion i parlamentet.

»Der eksisterer en udelukkelseskultur, en selvcensurskultur, som er meget mere udpræget i Sverige end i Danmark. Man forsøger hele tiden at skubbe problemerne ud til siden, enten ved at tie dem ihjel eller ved at dæmonisere de mennesker, som er kritiske over for problemerne eller håndteringen af dem, sådan som man ser det i forhold til Sverigedemokraterna. Man lukker simpelt hen den frie debat«.

Jeg kommer selv i Sverige flere gange om måneden og følger jævnligt med i de svenske medier. Der er da masser af kritisk debat i medierne: Som du selv skriver i din bog, er det »ekstremernes land«, hvor man møder »glødende monarkister i clinch med republikanere«, »intellektuelle ultrafeminister, der blæser til kamp mod mandschauvinisme« og en »social ulighed, der er større eller på niveau med den i USA«. Der er masser af fronter i samfundsdebatten?

»Ja, det er rigtigt, det er også det, der gør Sverige så fascinerende. Under den pæne overflade har du en enorm spændvidde af modsætninger og konfrontationer. Men det, man tør skændes om, er det ufarlige; det, der på en måde er lidt ligegyldigt«.

Du mener måske, det er ligegyldigt, men kan det ikke tænkes, at svenskerne mener, at disse temaer er mere interessante end debatten om muslimer?

»Du har sikkert ret i, at en stor del af de mennesker, som dominerer det politiske, akademiske og mediale system, mener, at spørgsmålet om muslimer er irrelevant eller ligefrem pinligt. De synes simpelt hen, at der er andre prioriteter, der er vigtigere, og det kan man også godt argumentere for, at der er. Men det, der er karakteristisk for disse mennesker, er, at de bor i Stockholm, til nøds i Göteborg. De mennesker, jeg har talt med uden for Stockholm, ser anderledes på det«.

Endnu en Sverigedemokrat smidt ud af fagforening for partimedlemskab

Sverigedemokraten Björn Fälth är besviken på facket. Orsaken är att Fälth som är invald i kommunfullmäktige i Vetlanda för Sverigedemokraterna har uteslutits ur Transportarbetareförbundet.Det är den lokala fackavdelningen som begärt att Björn Fälth ska uteslutas på grund av sitt engagemang i Sverigedemokraterna. Nu har Transports förbundsstyrelse ställt sig bakom det lokala facket.
Fälth utesluts eftersom han “stöder verksamhet som är oförenlig med organisationens ändamål eller på annat sätt uppträder illojalt”, skriver Vetlanda-Posten.Men Björn Fälth reagerar starkt på beskedet och har ingen förståelse för fackets agerande.
– Jag är besviken, facket ska ju företräda arbetare gentemot arbetgivare och det har ju egentligen inget med politiska åsikter att göra.Från och med månadsskiftet är Björn Fälth utesluten. SD-man besviken efter uteslutning via TRANSPORTS DÖDSDANS?

Nonie Darwish: Kvindernes egyptiske fangenskab

[…] It was also reported that crowds yelled “Jew” at [60 Minutes journalist Lara] Logan. That does not surprise me, since a call that someone is a Jew has a meaning in Muslim countries. It means they are fair game for assault or worse; it means they are subhuman and deserve whatever happens to them. Muslim scriptures are full of commandments to kill Jews wherever they are and according to Islamic law, female captives in battle are automatically divorced from their husbands and can be sexually enslaved by their captors. Mohammed himself, who is viewed as the ideal example for men, in all his battles against non-Muslims allowed sexual enslavement of women captives. […]

The anti-Jewish propaganda in Muslim countries is sickening and must be seen in relation to female abuse in general and to the assault of Logan in particular. Even I who was born and raised Egyptian once had a scary experience. On the way to Alexandria, an uncle wanted to stop in a village to meet a friend but got lost. As he went to look for directions, my siblings and I, who were wearing jeans and T-shirts and speaking English, attracted a village crowd around us yelling “Jews.” My sisters and I rushed inside the car. In no time the village police came to check us out but thank God by then my uncle showed them his ID and we left after some questioning. I can only imagine how Jews feel walking the street in any Muslim country.

Egyptian paranoid propaganda against Westerners and Jews is not only manifested in streets but affects every aspect of relationships between the ordinary Egyptian and foreigners in general. Foreign women are often called “Israeli agents” who are coming to ‘seduce’ Egyptian men. As to foreign men, they are often accused of being – what else? – CIA agents. […] Nonie Darwish: Islam’s “Uncovered-Meat” Excuse for Sexual Assault

Menneskerettighedsdomstolens “juridiske rovfugle”

Sød musik. Det er et rent festfyrværkeri af trods derovre i Storbritannien lige nu (LFPC).

Almost 600 criminals trying to make money out of the voting ban on prisoners were slapped down by a High Court judge yesterday.

They had sought £5,000 each compensation for being unable to vote at the last election. Instead, Mr Justice Langstaff ordered them to PAY £76 each towards the costs of their action.

In a decision hailed as a rare legal victory for common sense, he ruled that European judgments should never be allowed to trump laws passed at Westminster.

It was a decisive blow for the authority of Parliament over the European Court of Human Rights – and the legal vultures demanding millions of pounds in compensation for prisoners. […] Payback time for grasping prisoners: Inmates to pay £76 costs each as judge throws out vote-ban compensation claim

De antiimperialistiske imperialister

Det er en interessant tanke, at nogle muslimer har haft succes med at bilde navnlig den europæiske venstrefløj, – denne verdens Mogens Jensener – ind, at de er anti-imperialister”, når sandheden er, at islam ubetinget er verdenshistoriens mest succesrige, revolutionære imperialisme. Dens videre færd har disse velfærdssocialdemokrater og socialdemokratiserede borgerlige nu ageret trillebør for i en menneskealder, stadig uden at opdage hvad de har promoveret. Efter Mogens Jensen, en udkantsidealist fra Nykøbing Mors, – Syndfloden. Man må forestille sig Syndfloden som en lind strøm af “islamofobi-konferencer,” ligesom vi forestiller os Sisyfos som et lykkeligt menneske. Den kan selvfølgelig også nemt være menneskehedens mere normale tilstand: evig konflikt og krig. Politikere skal ikke øve gode gerninger, de skal forebygge katastrofer og lindre dem, de ikke når at forhindre. Optimisterne med “visionerne”, er måske bedre problemløsere, men informerede pessimister installerer dem slet ikke.

Fortsæt med at læse “»För Sverige – i tiden«”

Vi nævnte sagen den 13 januar. Dommen har trukket ud, men nu er den her. Det koster 2000 Euro (14.910 DKK) at sige i en TV debat, at “narkotika-pushere for det meste er sorte eller arabere.” og “at arbejdsgivere har lov at nægte dem ansættelse.” Om det skulle forholde sig sådan med franske narkohandlere, har som bekendt ikke noget med sagen at gøre. I Istedgadekvarteret ved Københavns Hovedbanegård, er det en helt dækkende beskrivelse. Zemmour er jødisk berber fra Algier. Man hører anklageren sige, at “dommen er en sejr for ytringsfriheden.”

Melanie Phillips: “We live in truly evil times”

Jo flere kommentarer til Wilders filmen jeg læser – se f.eks. DR2 sendte venstreorienteret hollandsk anti-Wilders dokumentar – ‘Er han Mossad agent?’ og The BBC Breaches Its Charter, – desto mere indser jeg, at jeg var alt, alt for venlig i de ti linjer jeg skrev ned, lige efter at have set den, jeg er kommer aldrig til at gøre karriere som højreekstremist med et forkert menneskesyn. Melanie Phillips lider ikke af overdreven venlighed:

I have only just caught up with the BBC1 documentary on the Dutch politician Geert Wilders that was transmitted on Tuesday evening. Did I say documentary? ‘Europe’s Most Dangerous Man’ was a vicious hatchet job that was a disgrace to journalism. More than that, it could be argued that by presenting Wilders as a latter-day Nazi who was likely to foment war in Europe between Muslims and non-Muslims, it was in effect inciting violence or the murder of a politician who is already under armed guard 24/7.

There were several aspects of this programme that should have caused any responsible broadcaster to sling it straight into the trash. First and most fundamentally, it simply turned the people threatening the free world into victims and the politician who is trying to defend the free world against that threat into a fascist. Muslims were presented as universally peaceful people signed up to democracy and human rights; Wilders was the presented as the extremist threat to democracy and human rights. […]

This travesty of a documentary was made by two radical Dutch film-makers for a production company called ‘Red Rebel’. Questions need to be asked how the BBC could transmit something on such an inflammatory subject which ignored the most basic standards of journalistic fairness, — and was effectively the broadcasting equivalent of a flier distributed by the Socialist Workers’ Party.
But of course, we all know the answer to that already. BBC ‘group- think’ means that BBC executives will have assumed the lazy and vicious left-wing demonisation of Wilders is axiomatically true and unchallengeable. They will thus have suspended any critical faculties or professionalism to which they might ever have laid any claim. We are living in truly evil times.The world’s most dangerous broadcaster

Muligt tiltalefrafald for Wilders?

An Amsterdam court said Monday it will reconsider dismissing the hate speech trial of one of the country’s most popular leaders, an anti–immigrant politician who compared Islam to fascism and called for a ban on the Quran.

Preliminary objections to Geert Wilders’ trial were heard by an another panel of judges last year, but that court stepped down when it became embroiled in allegations of potential bias against him.

The Wilders’ defense team had a right to present its preliminary objections again, and if they are granted “then the case is over and out,” Judge Marcel van Oosten said. […] Judge: Anti-Islam lawmaker can seek dismissal

Kriminelle imamer

Imamene i Norge og Europa påberoper støtt og stadig vestlige lands religionsfrihet og demokrati, samtidig som de på bakrommene praktiserer sharia – som å gifte bort barn, og deretter nekte barna skilsmisse. At dette foregår kan vi kun takke politikerne våre for. De har vært så redde for å bli anklaget for rasisme at de ikke har våget å sette ned foten for ørkenideologer. Det har vært mer behagelig å la barna og kvinnene seile sin egen sjø. Nå som det er avdekket at etnisk danske jentebarn også giftes bort av imamer, vil kanskje pipen få en litt annen lyd, under Britta Mogensen seg.

Også Norge og Sverige – Antalet barnäktenskap ökar i Sverige – ansvariga blundar – ligesom tilfældet også er i resten af Europa – er befængt med disse imamer, der vier børn. Børneægteskaber og polygami er muliggjort gennem politikernes import af mere eller mindre selvudråbte imamer, der som såkaldte forkyndere har fri adgang til vores lande på grund af vores religionsfrihed. De bruger ikke religionsfriheden til blot at forrette bønner for muslimer, men til at indføre 1.400 år gamle regler overalt i Europa. Imamerne påberåber sig de vestlige landes religionsfrihed og demokrati til at få gennemført kvindefjendtlige ørkenregler samtidig med, at de misbruger de selvsamme begreber til indførelse, videreførelse og opretholdelse af shari’a. At det overhovedet er blevet gjort muligt, kan vi takke feje politikere for. De har været så bange for at blive anklaget for racisme, at de ikke har turdet sætte imamerne stolen for døren. Det er nemmere at lade kvinder og børn sejle deres egen sø med et ”Herregud, det er jo deres kultur, så lad dem bare”. Britta Mogensen, Kriminelle imamer – hva gjør vi? – HRS.NO (Se også ”När blev det tillåtet att ha flera fruar i Sverige? ”)

Svend Burmester: 80 millioner egyptere – på Danmarks areal

Befolkningstilvæksten må ophøre. Det var Mubarak med rette aldeles overbevist om. Men han var bedre til at tale end til at handle. I hans tid blev Egyptens befolkning fordoblet fra 40 til 80 millioner.Det beboelige areal i Egypten er nøjagtig det samme som Danmarks, godt 40.000 kvadratkilometer.Læseren kan selv forestille sig, hvordan et Danmark med 80 millioner indbyggere ville se ud.Egyptens befolkning forøges nådeløst med halvanden million om året. Offentlige investeringer må gå til at bygge nye skoler, klinikker og hospitaler. Der er ikke midler til at forbedre de jammerlige tilstande i de eksisterende.
TUNESIEN HAR som nævnt nogenlunde gjort det af med kvindeundertrykkelsen. Det har Egypten ikke. Halvdelen af Egyptens kvinder er analfabeter, et flertal af piger omskæres stadigvæk, og kvindedeltagelsen på arbejdsmarkedet er minimal. Det er umuligt at forestille sig tilstrækkelig fremgang i et moderne samfund uden brug af halvdelen af dets menneskelige ressourcer.Egyptens plager. Nu skal landet have styr på en række afgørende problemer (ikke online) (Sven Burmester.Tidligere vicedirektør i Verdensbanken.)

Det er ikke faktorer der er lovende for et kommende demokrati. Naquib Mahfouz, Nobelpristager i litteratur 1988, var også skeptisk i et interview med The New Yorker i 1990:

“Maybe my generation of intellectuals was the last one that really believed in democracy. I was proud of our 1919 revolution and proud to be a Wafdist. But the top priority of the revolution was not democracy; it was to get rid of foreign rule…. Democracy is not deeply rooted in our culture. Egyptians would make sacrifices for independence, but they did not value democracy, and so, step by step, our system fell apart. The generation that came after mine blamed democracy for the corruption of the monarchy and the privileges of the rich…. Most Egyptians had concluded by the start of the Second World War that democracy offered nothing—not social justice, not freedom, not even full independence. They laughed at democracy.”

Hvad mener hr. Reinfeldt om Merkel; Cameron og Sarkozy og Mångfalden ? Hvad siiger han ? I al fald en interessant måde at træde vande og sige “hold kæft” på.

Dømt for at kalde Muhammed pædofil

Frikendt og dømt: Første runde af retssagen mod østrigske Elisabeth Sabaditsch-Wolff (ESW), der har været tiltalt for at ”opildne til had” i forbindelse med en seminarrække om de politiske aspekter af islam, blev afsluttet tirsdag d. 15. februar af dommer Bettina Neubauer med kendelsen: Frikendt for tiltalen om at opildne til had. Dømt for at nedgøre en anerkendt religions belæringer. Straf: 120 dagbøder á 4 euro. Det er en dom, der fortjener nærmere analyse…. [..]

Dommen blev af forsvaret appelleret på stedet, og derfor er der lagt op til en ny runde høringer, der formodentlig vil gennemgå mindre flatterende sider af Muhammeds liv, samt spørgsmålet om, hvorvidt hans liv og eksempel kan betragtes som religiøse belæringer. Henrik Ræder Clausen: Dømt for at kalde Muhammed pædofil.

Næh, Muhammed var såmænd ikke pædofil, han kneppede bare en ni-årig

Henrik Ræder Clausens grundige artikel på Sappho som vi linker til er rystende og afskyvækkende i dens blotlægning af den helt særlige beskyttelse som østrigsk jura yder for afskyvækkende praksis med oprindelse i en og kun en religion. Men ligesom med Hedegaardsagen herhjemme er juridiske skueprocesser i sidste ende kontraproduktive: Der kan afsættes betydelige statslige ressourcer på at holde den beskidte sandhed beskyttet mod misbilligelse, men hverken Østrig eller Danmark kommer én millimeter nærmere det multikulturelle fata morgana – der hvor man som bekendt fører dialog på dialogbænke og køber spændende nye krydderier i bazaren.

Ikke nok så megen drakonisk jura kan gøre det afskyelige elsket, og enhver skueproces bringer bare snavset yderligere frem i lyset. Hvor mange danskere vidste således for bare syv år siden at Muhammed var p-æ-d-o-f-i-l (dette sagt fuldt forsætligt af LFPC i propagandistisk øjemed med henblik på udbredelse til et større publikum)? Termodynamikkens anden lov gælder åbenbart også for skueprocesser, og den beskidte sandhed (at Muhammed kneppede mindreårige) er således juraens entropi. Glem ikke denne i og for sig komiske kendsgerning når debatten drukner i sofisteri om definitionen på pædofili eller ét manglende forbehold ved brug af “de”. Juraens maskineri arbejder for sandhedens udbredelse (LFPC).

Politiken: Muhammed-sluser og opsigelser
Fobi eller angst ?

Politiken sagde undskyld til hele den arabiske verden og lagde på lederplads afstand til Jyllands-Postens Muhammed-tegninger. Alligevel frygter Politiken-ansatte, at de kommer til at betale prisen for et terrorangreb mod Jyllands-Posten, som de deler adresse med i København.Politikens ledelse bekræfter over for B.dk, at flere af avisens ansatte inden for kort tid har opsagt deres stillinger, fordi de frygter at blive ramt af terror. Koncerndirektør Stig Kirk Ørskov vil ikke oplyse det præcise antal. Men B.dk erfarer, at der er tale om fire.- Jeg har også hørt tallet fire, siger avisens journalistiske tillidsmand Pernille Mac Dalland.[..]
Muhammed-sluser: En af de mest synlige sikkerhedstiltag er de skudsikre enkeltmandssluser, ansatte og besøgende skal igennem for at komme ind i huset – populært kaldet Muhammed-sluser. De to aviser deler indgang, og Politikens redaktion er det første man møder, når man kommer ind i huset. Politiken-ansatte siger op af frygt for terror. (al-Qaida hotar med terrordåd i Sverige.)

Jews still struggle to feel at home in Malmö, Sweden

A year after claims about an exodus of Jews from Malmö made global headlines, many Jewish residents still don’t feel safe in southern Sweden, The Local’s Karen Holst discovers. The past couple of years have been turbulent for Malmö’s Jewish community. A spike in anti-Semitic attacks in 2009 prompted a number of Jews to leave the city altogether, concluding they would never feel accepted there. Controversial comments by the town’s long-serving Social Democratic mayor Ilmar Reepalu also put Malmö in the spotlight, drawing criticism from within his own party, as well as from influential Jewish organisations aboard. And in December 2010, the US-based Simon Wiesenthal Center issued a warning urging Jews to exercise “extreme caution” when traveling in southern Sweden.

“I can understand that Jewish people feel threatened in Malmö,” hate crimes specialist Gosenius explains. “We have a huge population from the Middle East, West Bank and Gaza and most (Jewish) victims describe their perpetrators as young Muslim men. The Local

Den 21 marts er det FNs antiracismedag og Københavns Kommune lancerer en kampagne mod religiøs intolerance. Zubair Butt Hussain og Niels Erik Hansen lægger røgslør ud, så man skal at at alle er lige gode om chikanen, man skulle jo nødig stigmatisere småterrorister og formørkede jødehadere. Søren Espersen siger ligeud hvem “racisterne” er og hvad det hele kan koges ind til:

Jeg går ind for dialog mellem to ligeberettigede parter, men jøder kan ikke få lov at gå i København, siger Søren Espersen og tilføjer:På Carolineskolen skal de små jødedrenge tage deres kippa af, inden de går hjem. I synagogen får de gamle mennesker besked på at tage kippaen af på vej derhen. Det er ikke den anden vej rundt, hvor lumske jøder overfalder muslimer på vej i moskéen, siger han.Søren Espersen efterlyser, at imamer opfordrer muslimer til at opføre sig ordentligt. I Egypten er problemet ikke, at kristne afbrænder en moské, men at muslimer afbrænder en koptisk kirke. I Malmø lukker den jødiske synagoge, mener Søren Espersen.

Gå iøvrigt ikke glip af David Lexners prægtige “Længe leve folkeretten, hr. Warming!” i dag.

“You can’t blame a whole group of people for not doing this or that, but you can blame the politicians for not dealing with the problems, not turning them into subjects that can be criticized and debated, which is exactly what they are trying to do now,” Jalving told RT.

Der er ikke mange kanaler, der ikke får baghjul af Russia Today i øjeblikket. Jalvings Sveriges-bog kommer til at være anmeldt i aviserne fra den 24 februar, og uden at sige for meget tør jeg nok love, at det ikke på nogen måde bliver en pendent til Lena Sundströms Danmarks-bog.

Politiken røg lige på limpinden, men det har vi glemt..

og chefredaktøren med den psykologiske brist, at han ikke kunne indrømme en fejl, men glemslens nåde har sænket sig over Rådhuspladsen og chefredaktøren er død. Frederik Stjernfeldt:

Nu faldt så Mubarak under forståelig jubel i store dele af den arabiske og vestlige verden. Også den danske verdenspresse deltager i fejringen af tyrannens fald, tilsat et drys bekymring over, hvad der nu vil komme. Én ting kalder dog på undren. Med de spaltelysår af tekst, som dansk presse har brugt på at angribe, tiljuble og kommentere Muhammedtegningerne da er det ejendommeligt, at ikke én eneste artikel nu nævner, at med Mubarak falder også lederen af den regering, der piskede Muhammedkrisen op. Det var Mubaraks udenrigsminister, Ahmed Aboul Gheit, og hans danske ambassadør, Mona Omar, der over måneders koncentreret indsats i efteråret 2005 kørte krisen op. Det var Mubaraks ambassadør Omar, der skrev det berømte brev til Anders Fogh, det var hende, der fik de andre ambassadører med på spøgen og det var hende, der formulerede brevet på en måde, så Fogh blev presset til ikke at gå ind på mødet. Det var netop Omars hensigt, at Fogh skulle afslå mødet, således at hans arrogance kunne bruges som påskud for yderligere eskalering sådan som hun længe efter fremhævede i et interview, hvor hun fortalte om, hvor nervøs hun var for, at Fogh faktisk skulle sige ja til mødet. For så kunne det være, at eskaleringen af krisen ikke kunne fortsætte.[..]

Ikke mindst Politiken fører an i fejringen af Mubaraks fald med alarmtyper på forsiden: »Diktator i 30 år: Væltet på 18 dage«. Det er ganske rigtigt værd at fejre. Men inde i bladet finder man ikke en linjes refleksion over, at netop Politiken var den største danske støtte til Mubaraks eskalering af Muhammedkrisen. Politiken gav omfattende spalteplads til Mona Omar og Aboul Gheit, der fik status af orakler, der udlagde den retfærdige islamiske vrede. Og Politiken var førende i den hvid- vaskende omtolkning af Omars brev, som man slet ikke mente krævede indgreb mod ytringsfriheden, selv om brevet lidet misforståeligt krævede, at Fogh skulle »take all those responsible to task under law of the land«. Stjernfeldt: Med Mubarak faldt også de folk, der piskede tegningekrisen op (Se BT, 12. marts 2006, Hun brugte Fogh i dobbeltspil.)

Mark Steyn om Egypten, islam, dekapitering, feminisme og sne i New York

Steyn lover mellem latteranfaldene, at han har en endnu mere apokalyptisk bog på vej, der skulle kunne deprimere enhver endnu mere end hans andre.Mark Steyn on The Dennis Miller Show (Feb 10, 2011) (Part 1/2), Mark Steyn on The Dennis Miller Show (Feb 10, 2011) (Part 2/2)

UK: “End this human rights insanity”

Godt nok kun en avisoverskrift, men begrebet menneskerettigheder er reelt blevet synonymt med at pisse på flertallets interesser og rettigheder, så det er velgørende at opleve når hælen bliver sat i. Det rumler godt nok derovre i det apatiske og autoritetstro land lige nu (LFPC).

David Cameron declared war on unelected judges yesterday after they put the human rights of paedophiles and rapists before public safety.

The Prime Minister said he was ‘appalled’ that Britain’s 50,000 sex offenders can appeal against being kept on a police register for life.

In a highly-charged intervention, Mr Cameron called for an overhaul of the ‘completely offensive’ rulings from the European Court of Human Rights which have influenced our own judges. […] End this human rights insanity: PM’s fury as judges rule paedophiles and rapists should have chance to get off sex offenders’ register

“Verdens oprindelse” og nutidens snerper

Trods utallige opfordirnger har jeg ikke Facebook. Man kunne blive opsøgt af gamle klassekammerater eller ex- koner, en skrækkelig tanke, og det eneste man hører om Facebook nu om stunder, er ballede. Senest Søren Pind. Nu er Uwe Max Jensen blevet ramt af “kusse-censur” for Gustave Courbets berømte “L’Origine du monde” (1866), der til daglig hænger på Musée d’Orsay i Paris, hvor det iøvrigt er det mest solgte postkort. Modellen Joanna Hiffernan, der også var James Whistlers muse, var rødhåret, hvordan det så hænger sammen. Nok er Courbets realisme lige på og hårdt, men det var Rembrandts også. Billedets poesi ligger selvfølgelig også i titlen. Som trøst for Uwe Max og som straf for Facebook, er hændelsen i dag kommet i Le Monde: “L’Origine du monde” de Courbet interdit de Facebook. Uwe skriver på sin blog:

Smidt af Facebook for at videreformidle fransk kulturarv

I går blev billedkunstneren Frode Steinicke smidt af Facebook for at poste et foto af Gustave Courbets maleri Verdens oprindelse. I dag skrev jeg en artikel om Frode Steinicke og Facebooks censur: Facebook indfører kusse-censur. Lørdag var der temaaften på DR2

om kussen. I den anledning postede billedkunstneren Frode Steinicke et foto af den franske maler Gustave Courbets maleri “L’Origine du monde” (verdens oprindelse, red.) fra 1866 på sin Facebook-profil. Maleriet forestiller en blottet kusse og var i mange år anset for så kontroversielt, at det hang i ejerens herreværelse, hvor kvinder ikke havde adgang, og endda var skjult bag et forhæng, så ubefæstede sjæle ikke kom for skade at se maleriet.

Fortsæt med at læse “Mikael Jalving: “Blame the politicians””

Der er nu flere “flygtninge” på Lampedusa end beboere. Italienerne frygter at op til 80.000 flere kan komme nær fremtid, og bagved dem venter millioner. De vil som de selv siger i videoindslaget, have arbejde, frihed og demokrati, men det er endnu ikke officielt en gyldig asylgrund andet end i Europarådets øjne: Council of Europe says Italy must not expel migrants og i kommissær Cecilia Malmströms: Commissioner in call for common EU asylum policy. I andres er de “umiddelbart grundløse” og bør sendes hjem med det første skib. Det kommer dog næppe til at ske med den handlingslammelse og det realitetstab EU udviser, så det værste man nu kan forestille sig, er en fælles EU-asylpolitik. Den ville sende Europa videre ned ad rampen mod etnisk-religiøs borgerkrig.Italy and Malta want special summits on Africa crisis, ‘Tens of Thousands More Could Soon Make Their Way to Europe’, Algeria: ‘10,000’ Tunisians have crossed over border since Ben Ali’s fall.

Demokrati på ny-svensk

Jo flere der er kommet til Sverige, fordi de længtes “efter demokrati og frihed”, desto flere tilfælde af valgsvindel hører man om, og de var ellers tilstede i forvejen. Entilvandret socialdemokrat har leveret en færdig valgpakke til “tanter fra Mellemøsten, der ikke kan læse.” Man spørger sig, hvad de overhovedet skal stemme for, men facit blev godt for SAP, og det er jo meningen:

Partiarbetarna vände sig bland annat till “gamla tanter från Mellanöstern” och folk som nyss fått uppehållstillstånd – människor som, enligt Mohammad Mohammad, inte vet hur man röstar. Det fanns några socialdemokrater som, så kallat, “hjälpte dem”. Jag tänkte: vad gör de?
– En socialdemokrat sa till folk “vi har allt färdigt”. Vadå “allt färdigt”? Han bekräftar att en av de socialdemokratiska valarbetarna var kommunstyrelseledamot Jamal El-Haj. Mohammad Mohammad säger att han inte känner till om valsedlarna var kryssade i förväg.Politiker anklagas för valfusk i Rosengård Mere socialdemokratisk fifleri har forårsaget omvalg i Ørebro: Sahlins “röstskola” orsakade omval.

UK: Forfærdende behandling af gamle og syge

In Bolton, Mr D is left in agony and without water, so dehydrated he cannot speak…….In Birmingham, Mrs H is discharged to a care home, arriving strapped to a stretcher and soaked in urine, wearing someone else’s clothes held up by paperclips……….The worst of it is that these cases are not unusual. Only a tiny percentage of thousands of similar complaints find their way to the Ombudsman, while untold numbers of neglected patients have no one to complain on their behalf. Meanwhile, nobody is ever disciplined for cruelty little short of manslaughter. Cruelty that shames a civilised nation, Exposed: Shocking neglect of the elderly on wards of shame, My mother’s death showed me what’s gone wrong with society