Av Kjell Håkansson

Så fick jag äntligen läst Björn Hägers bok ”Problempartiet – mediernas villrådighet kring SD valet 2010”. I boken, som utkom för några månader sedan får 26 namngivna journalister komma till tals och beskriva sitt uppdrag i intervjuer som gjordes före valet 2010. Det är två saker som genomgående förvånar mig när jag läser boken. Den första är journalisternas uppriktighet när det gäller den partiskhet som präglar deras rapportering, och den andra är deras villrådighet, som ju också framgår av bokens undertitel.

Många journalister säger sig sakna en policy på sin arbetsplats för hur SD skall bevakas, samtidigt som de flesta vet vad som gäller på deras arbetsplats eftersom frågan diskuterats på redaktionerna. Här blir jag själv lite förvirrad, men det kanske bottnar i att olika journalister gett olika svar i den här frågan. Endast 25% av de tillfrågade säger att de hade en policy, medan 41% säger att de saknade en. Public service företagen Sveriges Radio och Sveriges Television, där man faktiskt hade en dokumenterad policy att ta avstånd från sverigedemokraternas politik var de som paradoxalt nog var minst partiska i sin rapportering enligt Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson.

Flera av de svenska nyhetsmediernas företrädare tycker att en särbehandling är motiverad eftersom de anser att sverigedemokraterna är ett odemokratiskt parti som inte respekterar alla människors lika värde. Ett undantag utgör TV4Nyheterna Malmö där Annika Anjou bjöd in statsvetaren Anders Sanderstedt, som efter att ha läst partiprogrammet ansåg att SD var ett demokratiskt parti. På redaktionen bestämde man då att partiet inte längre skulle särbehandlas utan bevakas som andra partier. Frågan som man i det här sammanhanget måste ställa är om journalisternas bedömning av vad som är demokratiskt och odemokratiskt sammanfaller med gängse normer. Publicistklubben hade åren 2000-2004 en fd KGB informatör (Jan Guillou) som ordförande och i dagarna tilldelade publicistklubben sitt yttrande- och tryckfrihetspris till en tidigare redaktör för tidskriften Rebell (Martin Schibbye), som vill införa proletariatets diktatur och avskaffa våra demokratiska fri- och rättigheter.

Mediernas rapportering

Få journalister anstränger sig för att hitta ett värdeneutralt sätt att beskriva SD enligt Björn Häger, och ett genomgående tema är om man skall tiga ihjäl partiet eller smutskasta det. Medierna står här inför ett dilemma: man vill inte sprida sverigedemokraternas åsikter vidare, men vill å andra sidan visa läsarna att sverigedemokraternas företrädare har just dessa åsikter. Risken för att detta resulterar i en felprognos är uppenbar; journalisternas åsikter och värderingar har ju visats sig avvika markant från folkflertalet och det som journalisterna anser skulle gynna eller missgynna ett bestämt politiskt parti eller rörelse kan i många fall ha motsatt effekt.

Inför valet 2006 valde medierna att försöka tiga ihjäl partiet, men tvingades se hur partiets andel av rösterna i riksdagsvalet steg till 2.9%, och kvalificerade till statligt partistöd. Inför valet 2010 satsade man istället på en negativt vinklad rapportering, där representanter för partiet sällan själva fick komma till tals och den här gången fick partiet 5.7% av rösterna i riksdagsvalet. En av förklaringarna enligt boken är att SD inte är så beroende av tidningar och TV, utan har andra kanaler att nå ut till väljarna med, såsom flygbladsutdelning (valet 2006) och internet (valet 2010). SD kan i själva verket ha vunnit röster på sitt martyrskap menar flera av journalisterna. Frustrationen över att ingen av strategierna biter på sverigedemokraternas framgångar är påtaglig hos de intervjuade personerna.

Det handlar alltså om två överväganden; 1) om man skall skriva om partiet, och 2) hur (i praktiken hur negativt vinklat) man skriver. Beröringsskräcken påverkar också själva arbetsmetoderna: enligt Tobias Brandel, reporter på Svenska Dagbladet läses varje text som handlar om sverigedemokrater av 10 personer istället för en. Dessa avväganden är heller inte begränsade till själva debatten eller till hur företrädare för partiet agerar, utan berör också rapporteringen om fysiska angrepp på sverigedemokrater (vilket i Malmö sker på i stort sett vartenda torgmöte partiet håller). Flera journalister uppger för Björn Häger att man måste berätta om när sverigedemokrater blir misshandlade – även om det tar emot. ”Det är ovanligt att se snyftreportage om sverigedemokrater som blivit utsatta för politiskt våld medan du kan se det direkt med andra företrädare” uppger tex Jan A Johansson på Skånska Dagbladet (sid 114 i boken). Han medger samtidigt att man ibland väljer att inte skriva om denna typ av händelser: ”Vi har haft exempel på torgmöten eller manifestationer som vi avstått från att bevaka” (sid 137).

Debattartikeln i Aftonbladet

Ett kapitel i boken ägnas åt en debattartikel som Jimmie Åkesson 2009 inbjöds att skriva i Aftonbladet efter att tidningen – i likhet med många andra tidningar – vägrat ta emot annonser från sverigedemokraterna. Artikeln hade titeln ”Sveriges makthavare blundar för farorna för islam”, vilket Aftonbladets redaktion ändrade till ”Muslimer är vårt största utländska hot” i syfte att få Jimmie Åkesson att framstå som extra militant och kompromisslös. Dessutom la tidningen ner en hel del möda på att kritisera och bemöta artikeln, samt räkna upp ”fel” i den, fast man i efterhand erkänner att ”felen” inte var så fel ändå. Artikeln fick motsatt effekt och resulterade i en uppgång för SD i opinionsmätningarna. De flesta av de journalister som Björn Häger intervjuat tyckte att det var fel att publicera artikeln med motiveringen att den gynnade Sverigedemokraterna. Flera ledande chefredaktörer uppger att deras tidningar aldrig skull ha publicerat artikeln, och Jan Helin (Aftonbladets chefredaktör) skulle själv inte ha publicerat artikeln en månad före valet, i rädsla för att gynna SD.

Konsekvensneutralitet skiljer nyhetsrapportering från propaganda

Ett annat av bokens kapitel handlar om konsekvensneutralitet. Ordet propaganda lyser här i sin frånvaro, men är det i själva verket inte det som det handlar om? I det ögonblick man överger principen om konsekvensneutralitet och låter överväganden som hur rapporteringen kommer att påverka läsarna styra vad som skrivs och hur det framställs är det – enligt min mening – inte längre nyhetsrapportering utan propaganda. I boken beskrivs tex hur en artikel i Landskrona Posten (”Vi har våldet i blodet”) väckte stort rabalder eftersom man lät invandrarbrottslingar komma till tals och berätta om sig själva, vilket av många uppfattades som rasistiskt. Jan A Johansson på Skånska Dagbladet säger att han inte utan vidare vill skriva om invandrarbrottslighet eftersom ”det ställer till sådan helvetes skada för samhällsutvecklingen” (sid 204). Flera – men inte alla – journalister uttalar sitt stöd för principen om konsekvensneutralitet, men det framgår samtidigt av deras egna uttalanden att de ändå inte lever som de lär i det hänseendet. Hur kan man förresten förutse konsekvenserna av en rapportering? Den offerroll som medierna via sin vinklade rapportering gett sverigedemokraterna anses av många ha gynnat partiet.

Björn Häger försöker heller inte dölja den ideologiska partiskhet som präglar journalistkåren: ”Journalisterna gillar varken SD eller de frågor partiet har på sin agenda. Och det gör att det behandlas annorlunda och mera kritiskt än andra partier.” I boken beskrivs sverigedemokraterna genomgående som avvikande och aparta. Här är det tydligt att Björn Häger har Sverige som referensram. Sett ur ett internationellt perspektiv är kanske sverigedemokraternas raison d’être, dvs Sveriges invandrar- och flyktingpolitik, lika avvikande och apart.

Björn Hägers Problempartiet ges ut av förlaget Mediestudier, säljs av bland andra Adlibris och finns på Malmö Stadsbibliotek.

Bogen er også omtalt i Söndagskrönika: Rösterna omkring oss, Söndagskrönika: Blåsningen, Söndagskrönika: I demokratins tjänst.