Av Thomas Nydahl
Den brittiska skolans förfall är ett ofta återkommande tema i landets press. Jag tog själv upp det i min bok Black Country. Bland de mer skarpögda skildrarna av en förlorad generation finns förstås Theodore Dalrymple. Det som sker i skolan är förstås en spegel av det som socialt och kulturellt glider ner mot avgrunden. Idag snappar jag upp vad Paul Weston skriver (och går sedan in på den helt akuta situationen som den beskrivs i Birmingham Post):

“Imagine the scene. You are sitting on a bus with nineteen fellow adults at 4pm during school term time. Your journey is suddenly interrupted by the noisy arrival of nine teenage products of our utopian/ dystopian comprehensive schooling system. They shriek, they swear and they spit. They eat crisps and throw the empty packets to the floor, drink coke and allow the subsequently discarded cans to roll up and down the aisle and between your feet.

One of them, a fifteen-year-old called Wayne turns up his ghetto blaster as a girl, covered in cheap gold jewellery, her hair scraped back, decorative rings adorning various parts of her overweight, multi-pierced anatomy grinds herself into his lap, her lipsticked mouth a knowing grin, her mascarad eyes aflutter. She is fourteen years old. She knows all about sex: hetero, bi and gay varieties, she learned that at primary school. She goes by the name of Shazza and lost her virginity to Wayne’s brother Dwayne at the age of twelve.”

Det är utanför skolan som Weston möter dessa tonåringar. När de borde ha varit i skolan förstås. Min skildring av fenomenet finns här. I den texten skriver jag:

“När jag åker buss en helt vanlig vardag i Birmingham slår det mig ofta, att bussarnas övervåning alltid luktar cigarrettrök. Det är där de sitter, de unga pojkarna som egentligen borde vara i skolan. När de tänder sina fimpar försöker de inte dölja det. Tvärtom, de röker med sådan njutning att det helst ska synas och höras av de övriga passagerarna. Att de också i de flesta fall har med sig musiken in i bussen gör att de drar uppmärksamheten till sig. Röken, oftast av vanlig tobak men då och då också av marijuana, är en del av bussmiljön i Birmingham och Black Country. Och skolorna de borde ha varit i, dessa unga pojkar, hur står det till i dem?

I en rapport i Birmingham Post den 5 april, från en lärarkonferens, skriver journalisten under rubriken “Klassrummet kan snabbt bli ett slagfält”:

“Birmingham teacher Maria Hesson spoke out against unruly behaviour as it was revealed one in seven teachers had been attacked by a pupil. Her warning came as she addressed thousands of teachers at the Birmingham-based NASUWT union’s annual conference in Bournemouth. The results of a survey released to coincide with the conference found more than one in five teachers had been threatened by their students – with one in seven suffering actual violence. About 12,000 teachers from across the UK responded to the questionnaire, which also found 85 per cent of teachers had been subjected to verbal abuse by a pupil in the past year. More than a third of those questioned said they had also experienced abuse from a parent or carer.”

Det är ett ansenligt antal lärare som både hotas och fysiskt misshandlas.

“Two years ago, it emerged that 150 pupils a day were being sent home for bad behaviour in West Midland schools. Government data revealed 578 children were expelled and more than 28,000 were suspended from the region’s classrooms during the 2009-10 school year. Reasons for exclusions included physical or verbal abuse towards teachers and fellow classmates, bullying and drink and drugs.”

När jag läser detta sista kan jag inte låta bli att tänka, att det är dessa barn och tonåringar man möter på engelska bussar – på skoltid. Sådana problem har vi väl inte i Sverige – eller?