Flyktingbloggens signaturbild

Av Thomas Nydahl

De kallar sig Flyktingbloggen. De utgör en krets av gamla stalinister, vänsterpartister, vänsterliberaler och sossar. Där finns Baharan Kazemi från FARR, gamle miljöpartisten Birger Schlaug, Henry Ascher från stalinistiska Kommunistiska Partiet, Anita Dorazio som försörjt sig på flyktingärenden ett halvt liv och många andra. Vad vilja dessa? Man kan börja med att citera vad de själva skriver:

“Flyktingbloggen är en partipolitiskt obunden samlingsplats för aktivister, debattörer, politiker och organisationer som arbetar för en mänsklig flyktingpolitik.”

Min första tanke är: vad är “en mänsklig flyktingpolitik”? Jag har varit med i den här svängen tillräckligt länge för att våga ställa en sådan fråga. Jag arbetade i många år för att bistå flyktingar, jag tog mig personligen av en familj där en dotter i praktiken blev min fosterdotter (och som jag fortfarande, många år senare, betraktar som en familjemedlem), jag var initiativtagare till organisationen Författare för flyktingar… med mer, med mera. Jag skäms alltså inte när jag uttalar mig i dessa frågor.

Det är min bestämda uppfattning att de människor som arbetar med Flyktingbloggen som plattform tillhör just det segment som aldrig, oavsett vad, blir nöjda eller tillfredsställda. För dem duger det inte att Sverige per capita idag är världens fjärde största flyktingmottagare. För dem duger och räcker det inte att Sverige ensamt tagit emot flest irakiska flyktingar i världen, betydligt fler än USA (som initierade kriget som skapade flyktingarna och som idag genom sitt stöd till de syriska islamisterna skapar ännu en gigantisk flyktingström). Oavsett hur många som får PUT i Sverige kommer de alltid att yla om att vårt land för en “omänsklig flyktingpolitik”. Varför gör de så?

Det är svårt att svara på, men jag tror att den halvt religiösa flyktingretoriken är gräns- och ramlös. Den förmår inte ta till sig hur realiteterna ser ut, varken ekonomiskt, kulturellt eller politiskt. Den lever på sin egen naivitet och tror att Sverige, trots ekonomisk kris, stor arbetslöshet och groteska FAS3-förolämpningar mot utstämplade och extremt fattiga medborgare, kan stå med vidöppen dörr mot resten av världen. Om Sverige hade fri invandring skulle de ändå klaga. Sverige har en flyktingpolitik som är orealistisk, dum och verklighetsfrämmande. Men den uppfattas av Flyktingbloggen och dess anhängare som raka motsatsen. Som om allt vore möjligt och inget kunde diskuteras. Det är oerhört svenskt och därför minst lika korkat.

Det jag skriver har varken med hudfärg eller “ras” att göra. Det har att göra med vad som är realistiskt för ett litet land som Sverige. Hittills har såväl socialdemokratin som alliansen visat att de saknar ett perspektiv som sätter svenskarnas arbete, skatter och behov i relation till de nyanländas intag och konsumtion av skattemedel (fri bostad, sjuk- och tandvård, skola, livsmedels- och prylkonsumtion etc.). Det är förstås en grotesk politik i ett land som vårt, där nu ålderdomshemmen, daghemmen, sjukhusen och andra institutioner aldrig ens skulle våga drömma om en personaltäthet som den man har på hemmen för “ensamkommande”.

Jag tror att just dessa konkreta och mycket påtagliga problem kommer att fälla alliansen i nästa val och att SD kommer att ta ett stort kliv framåt. Att de gör det beror inte på att SD-politikerna skulle vara ovanligt skickliga, och duktiga, utan just på att alliansen och andra partier i riksdagen fortsätter att vandra utmed det Golgata som gör att landets befolkning alltmer tappar förtroende för det de gör. Alliansen är just nu SD:s främsta sympatisörsraggare. Nästa riksdagsval blir en indikator på hur det står till. Jag är allt annat än optimist men betraktar med sympati varje form av protest från det kan förr kallade “folkdjupet”. Eller som min tandläkare säger. “Var så god och skölj.”