“Nationalist” – jeg har måttet leve med, at de ikke vil skelne mellem ‘patriot’ og ‘nationalist.’ Ganske forfrisende en dag, hvor alle medier skamrider den hjernevaskede Greta Thunberg, der efter sigende skal have haft en depression som 8-årig over klimaet. Hver tid har sin måde at tage livslysten fra børn på. Hende her er et år yngre, men meget ældre at høre på.

Sverige befinner sig idag i en pre-dansk situation

Indsigtfulde artikler på Axess af Lennart Berntson, lektor i statskundskab ved RUC, af Svend Dahl, chef för Liberala Nyhetsbyrån og Magnus Ranstorp, terrorforsker.

Danmark har varit långt mer integrerat i den västliga gemenskapen

Det finns en paradoxal likhet mellan dagens Danmark och Sverige. På båda sidor framhålls det andra landet som ett avskräckande exempel. Företrädare för det politiska Danmark hörs av och till varna för en svensk utveckling i landet – med massinvandring och okontrollerbar kriminalitet.

Flera etablerade politiker i Sverige ser i Danmark ett land som låter invandringspolitiken styras av främlingsfientlighet och rasism. ”I Sverige står vi upp för människors lika värde. Vi väljer en annan väg”, fastslog Stefan Löfven i regeringsdeklarationen i januari 2019 – att Danmark ingår bland de länder Löfven lägger distans till kan ingen betvivla.

I Danmark har protesterna mot den accelererande invandringen burits upp av en efter hand bred folklig reaktion, vilken uppfattat invandringen som ett hot mot välfärdspolitiken och den nationella identiteten. I Sverige har den upplevda skulden för krigsårens restriktioner fjättrat de politiska partierna vid en gränslös öppenhet till invandringen – ”öppna era hjärtan”. Varje avståndstagande från den liberala politiken har setts i ljuset av krigsårens påstått skamfyllda handlingar – dagens svenska politiker har därför övertrumfat varandra i löften om att aldrig igen – symboliskt sett – gå ondskans ärende. De olika synsätten har lett till dramatiska skillnader vad gäller invandrarnas andel av respektive lands befolkningen. Mellan år 2000 och 2017 ökade första och andra generationens invandrare i Sverige från 14, 5 till 23, 2 procent, medan motsvarande tal i Danmark var 7,1 respektive 12,9.

Föreställningen av att leva i ett litet och sårbart land är en lika självklar del av dansk mentalitet som svenskarnas känsla av att leva i ett skyddat och privilegierat föregångsland. Den danska upplevelsen av utsatthet har samtidigt utgjort grogrund för en betydligt starkare känsla av nationell samhörighet än i Sverige. Till skillnad från den svenska nationalismen som i hög grad hade sin upprinnelse i den oscarianska ämbetsstaten, har den danska sitt ursprung i 1800-talets grundtvigianska ”højskoler”, i de folkliga ”forsamlingshusene” och i den liberalt orienterade ”andelsbevægelsen”, vilken i sin tur var nära knuten till ”højskolernes” framväxt.

Det uppmärksammas sällan i Sverige, men högerpopulismen i Danmark debuterade redan i valet 1973 och hade inget med invandring att göra. Istället handlade det om en reaktion på kraftiga skattehöjningar för att finansiera en snabb utbyggnad av välfärdsstatens och på 68-vänsterns inflytande inom kultur och medier. Det så kallade jordskredsvalet detta år innebar en dramatisk tillbakagång för de fyra gamla partierna – mest dock för socialdemokratin – och en motsvarande framgång för två helt nya partibildningar, Fremskridtspartiet (Mogens Glistrup) och Centrum-Demokraterne. Först vid mitten av 1990-talet framträdde Dansk Folkeparti som en utbrytning ur Framskridtspartiet. Under ledning av Pia Kjærsgaards invandrarkritiska budskap nådde det snabbt över 10 procent, i valet 2015 hela 21 procent. Naturligtvis stämplades det tidigt i den svenska debatten som rasistiskt och högerextremt, men i motsats till Sverigedemokraterna saknar nynazistiskt förflutet. Dansk Folkeparti kan bäst karakteriseras som ett högernationalistiskt, anti-liberalt och anti-globalistiskt välfärdsparti.

Sverige befinner sig idag i en pre-dansk situation. De etablerade partierna söker till varje pris hålla Sverigedemokraterna utanför inflytande. Även i Danmark försökte i det längsta de gamla partierna isolera Dansk Folkeparti. Det misslyckades helt, partiet ansågs plötsligt rumsrent och istället blev det ”isolationisterna” som drog det kortaste strået. Huruvida samma utveckling kommer att äga rum i Sverige är naturligtvis en öppen frågan. Finns någon erfarenhet att dra av det danska exemplet är det att i ett krisartat läge styr inte partierna (och medierna) folkopinionen, utan tvärtom: det är opinionen som styr partierna.

Lennart Berntson: En fråga om kultur.

Liberalism och gemenskap

För en svensk betraktare är det förstås ofrånkomligt att reflektera över att detta handlar om samma land som i vår egen politiska debatt under lång tid fungerat som avskräckande exempel. Vill vi verkligen ha det som i Danmark, har varit den ständigt återkommande frågan när svenska politiker föreslagit åtstramningar på det migrationspolitiska området. Bilden som målats upp är den av ett land som övergett sin historiska liberalism och istället vänt sig inåt.

Detta var för tio år sedan den bärande tanken i journalisten Lena Sundströms uppmärksammade debattbok Världens lyckligaste folk, där det Danmark som tidigare lockat med gemyt och avslappnad tolerans hade förvandlats till något hotfullt och icke-liberalt som riskerade att ta Sverige med sig i samma riktning…….. Om man ska förstå invandringsfrågans betydelse i dansk politik och samhällsdebatt de senaste 25 åren räcker det emellertid inte att indignerat dela bilder på när Danmarks migrationsminister Inger Støjberg äter tårta för att fira åtstramningar av asylpolitiken och tala om en liberalism som gått förlorad. För relationen mellan liberalismen och den danska migrationspolitiken är långt mer komplicerad än vad de flesta beskrivningar gör gällande. I själva verket handlar synen på migration och integration, såsom den tagit sig uttryck de senaste decennierna, i hög grad om att värna ett samhälle, som de flesta bara skulle beskriva som just danskt, men som lika gärna skulle kunna beskrivas som liberalt.

I den brittiska journalisten Helen Russells självbiografiska bok The Year of Living Danishly återges en anekdot om en dansk mamma som lämnar barnvagnen med sitt sovande barn utanför en restaurang i New York, och grips av polisen för det. Normalt beteende i tillitslandet Danmark, medan den brittiska journalisten med likaledes brittisk make uppfattar det som direkt bisarrt att lämna sitt barn på det viset.

Francis Fukuyama skulle antagligen ha nickat igenkännande inför den danska mammans agerande. Det är denna tillit och känslan av gemenskap som på ett samhälleligt plan gör hygge möjligt. Men det är också, menar de flesta danskar, grunden för välfungerande liberala institutioner. Styrkan i den danska demokratin kommer ur gemenskapen, vilket också innebär att den liberala demokratins institutioner skulle försvagas om den kulturella sammanhållningen började svikta.

Globalisering och invandring blir en påminnelse om den utsatthet som tidigare drabbat Danmark. För även denna typ av fredliga och successiva samhällsförändringar innebär att omvärlden kommer närmare och med det insikten om att stora delar av världen har andra uppfattningar om livet och samhället.

Och det kanske särskilt i ett land som mer än andra är bärare av globaliseringen. För det finns trots allt ingen mer konkret symbol för globalisering än containern från Danmarks största företag, Maersk: 40 fot av ljusgrå korrugerad plåt med en sjuuddig stjärna på sidan. Den kan ses från Shanghai till Veracruz. Men den hör hemma ett par hundra meter från drottningens Amalienborg. Liberalism och gemenskap

Låt oss lära av Danmark

I kölvattnet av den globala proteststorm som följde Jyllands-Postens publiceringar av Muhammedkarikatyrerna under hösten 2005 blev det tydligt att al-Qaida högprioriterade Danmark som terrormåltavla. Det ena terrorförsöket avlöste det andra. Den danska säkerhetstjänsten PET arbetade inte bara för högtryck utan på alla fronter. En dansk PET-agent berättade för mig att hans brittiska motsvarighet i säkerhetstjänsten brukade skämta om att terrorhotet mot Danmark var högre än mot Storbritannien och verkade som en ”åskledare”. Inne på Politikens Hus på Rådhuspladsen, som hyser både Politiken och Jyllands-Posten, hängde Politikens journalister upp en skylt på arabiska på sin entrédörr: ”Det är inte oss ni letar efter, Jyllands-Posten är en trappa upp!” Allt skämt förbyttes snart till dödligt allvar. Låt oss lära av Danmark