“Välkomna hem, gåsleverliberaler” er billedteksten på Twitter, hvor jeg fandt det. Document skriver om, hvordan de mest dramatiske fotos som dette holdes ude af pressen.  En beboer: “Det finns ingen framtid för Sverige. Det är kört!” Ejendommen indeholdt en lejlighed for vidner under beskyttelse. I dag beder Sveriges politichef om militær hjælp.

Af: Helena Edlund, journalist og præst

Julia Caesar skrev i 2012 kronikken Söndagskrönika: Rösterna omkring oss om Edlund her på bloggen.

Skulle nedenstående berättelse berättiga till asyl i Sverige?

«Det värsta var när mina barn blev så stora att de började fråga om kulhålen i väggarna, eller när de väcktes av bomber mitt i nätterna och jag skulle försöka lugna dem. Allt kom så nära. Människor sköts till döds utanför vår port, allt fler av mina vänner drabbades. De fick sina hus förstörda av explosioner, sina bilar uppbrända. De och deras barn blev attackerade, våldtagna och rånade. Min äldre son började varje dag med att kontrollera var det hade skett mord och bombdåd under natten, för att försäkra sig om att ingen han kände hade drabbats. Vardagen påverkades. Vi vågade inte längre gå ut på kvällarna, eller släppa ut våra barn för att leka. Alla diskussioner handlade efter ett tag om säkerhet, att i alla fall försöka skydda barnen. Våra religiösa byggnader vandaliserades. När vi samlades till religiösa högtider försökte vi skämta bort faran, eller sa öppet till varandra att ‘smäller det nu så dör vi i alla fall nära Gud’. När jag protesterade öppet mot den förda politiken förlorade jag mitt jobb och min bostad, eftersom kritik av regimen inte var tillåten. De som kunde, började flytta utomlands. Till länder där de inte längre behövde vara rädda, där deras barn kunde växa upp i trygghet. Vi som inte hade den möjligheten blev kvar.»

Skulle ovanstående berättelse berättiga till asyl i Sverige? Förmodligen. Problemet är bara, att det är min familjs berättelse, och vi bor redan i Sverige. Senast i natt vaknade vi klockan ett av bomben på Östermalm i Stockholm. En vän postade på Facebook:

«En sprängladdning detonerade just på Gyllenstiernsgatan. Fasad och bilar totalförstörda. Rutor upp till 60 meter därifrån krossade. Rädda människor på gatan i nattkläder.»

Två timmar senare detonerade en kraftig bomb i centrala Uppsala. Två bostadshus på Östermalm har evakuerats och de boende förts till en närliggande skola, eftersom Räddningstjänsten bedömde att det fanns en rasrisk för byggnaderna.

Jag har tappat räkningen på de vänner vars familjemedlemmar rånats, misshandlats, våldtagits

Här befinner vi oss alltså idag. I min gamla hemstad Malmö blev det normalt att vakna till bomber och skottsalvor, jag har skrivit om situationen där tidigare. Nu är det likadant i Stockholms innerstad. Jag har tappat räkningen på de vänner vars familjemedlemmar rånats, misshandlats, våldtagits eller fått sina bilar uppbrända eller trappuppgångar sprängda. För de som levt i relativ trygghet i landets mer privilegierade områden är detta något nytt, men de som lever i utsatta områden har haft det så här i många år.

Låt mig gå rätt på sak: Jag vill inte ha det så här. Jag vill inte att mina barn ska normalisera bomber, mord och våldtäkter, eller välja kläder utefter risken att bli rånad. Jag har sett nog av krig, konflikter och hat på nära håll och jag vet hur det påverkar människor. Jag vet dessutom vad som händer i ett samhälle när medborgarna får nog och tar makten i egna händer. Det är nästa steg, och det vill jag inte att mina barn ska behöva uppleva.

Ni har sålt ut oss

Nej, jag vill leva i ett land som är som Sverige var för tjugo år sedan – med fel och brister, småtråkigt och lagom men lugnt och välfungerande och ett föredöme inom många områden. Det landet finns inte längre. Det landet har ni förstört, ni som har prioriterat öppna gränser, godtrogenhet och solidaritet med terrorister framför ert eget folks trygghet.

Ni har sålt ut oss, förvandlat vårt samhälle till en tummelplats för ligister och terrorister – och sedan beskyllt oss som protesterar för att svärta ner «Sverigebilden». Men kriget är redan här, som Widar Andersson skriver. Nu får vi se våra hem bli sprängda, trösta våra barn och försöka skydda oss själva så gott vi kan. Men är det ens möjligt inom Sveriges gränser? Om inte ens Östermalm är skonat – bomben detonerade ironiskt nog ett kvarter från TV-huset och Sveriges Radio – var är det då tryggt?

Vart ska vi bege oss för att söka asyl?

Så – nu då? Nu när ni i regeringarna Reinfeldt och Löfven har förvandlat Sverige till ett gränslöst och mångkriminellt samhälle, vilket är ert råd till oss som har älskat Sveriges lugn och trygghet? Vart ska vi bege oss för att söka asyl? Kan du berätta det för mig, Stefan Löfven? Var kan dina medborgare söka skydd och trygghet?

Du behöver inte stamma att det är «oacceptabelt», det vet vi redan. Du behöver inte heller upprepa att ni ska «krossa den organiserade brottsligheten» eller att «det ska vara ordning och reda», det vet vi att ni inte förmår. Hur har det gått hittills, tycker du? Oavsett om vi fötts i Sverige eller sökt skydd här – vart ska vi ta vägen nu? Sveket är avgrundsdjupt mot oss alla.

*****************’

Du som vill får otroligt gärna ge mig en gåva/donation. En gåva/donation till mig är inget köp av vara/tjänst av mig, varken historiskt utförd eller framtida, ej heller betalning för levererad tjänst/vara, eller framtida sådan, utan en ovillkorad förutsättningslös gåva som inte faller under Konsumentköplagen. Genom utförd insättning bekräftar gåvogivaren att ovanstående förutsättningar gäller. Swish 0723 56 77 56.

Først publiceret på Edlunds blogg. Gengivet med venlig tilladelse.

Helena Edlund er præst, forfatter og skribent. Hun blev fyret fra Svenska Kyrkan: “Att stå upp för kristna räcker för att få sparken från Svenska kyrkan”

“Det finns ingen framtid för Sverige. Det är kört!”

Der er et interview her, som SVT måske godt kunne have optaget, men det ville aldrig være blevet udsendt. Den forfriskende, nøgterne mand med kasketten.