“Vi har ikke jurisdiktion i hele landet længere”

“Begynder man at skyde politifolk, er det den rene borgerkrig. Man hævner sig på staten Sverige, på dem der repræsenterer magten. Man betragter poltiet som en konkurrerende klan….vores ordensmagt er udfordret af klaner, politikerne har taget ind fra Mellemøsten og Afrika.”

Lennart Mattikainen siger her , at der nu er en konkurrence blandt bander om, hvem der først skyder den næste politibetjent. Det er det, Mattikainen kalder starten på en borgerkrig. Læs her Sverige har selv latt problemene vokse til de er uhåndterlige.

Gunnar Sandelin: Att vara rädd är det nya normala

På rekordtid har de sista förhoppningarna om ett tryggt samhälle grusats, i alla fall i min bekantskapskrets och mitt kontaktnät: att vara rädd har blivit det ”nya normala”.

Den till döds skjutne polisens pappa intervjuas kort i en alternativkanal. Trots att han är i chock, framför han kritik mot det svenska repressiva klimatet och säger: Man får vara försiktig med vad man tycker och tänker idag. Han har en son till, som också är polis. Den unga änkan, som väntar barn, är även hon polis, liksom hennes far var.

I all sin sorg uttrycker pappan kritik av hela det svenska samhällstillståndet, som varande ”i kaos” och där statsministern, som själv bor i ett palats, kan uttrycka sina kondoleanser på behörigt avstånd. Det handlar om en verklighet där man befarar att snart sagt vem som helst kan träffas av en kula.

Bitte Assarmo uttryckte här på sajten väl vad som händer i samhällskroppen när en polis mördas och hur vår egen polisledning, istället för att ta sitt våldsmonopol i anspråk, har blivit en slags förlängning av socialtjänsten.

Om dialogpolisen tror att korvgrillning och pizzaätande med gravt gängkriminella innebär att skicka ut signaler till befolkningen att läget är under kontroll och att det eskalerande kriminella våldet går att lösa i samförstånd, så tar de miste. Nu har vi det första polismordet på 14 år. På rekordtid har de sista förhoppningarna om ett tryggt samhälle grusats, i alla fall i min bekantskapskrets och mitt kontaktnät: att vara rädd har blivit det ”nya normala”.

När vi stockholmare (i alla fall i mitt kontaktnät) nuförtiden blir bjudna på middag hos någon vän eller bekant, som bor i en förort dit man normalt sett alltid har tagit sig med tunnelbana eller pendeltåg, är det nya normala att ta taxi hem, även om det kan kosta upp mot tusenlappen. Det gäller också att kvällstid vara försiktig i innerstaden. Som ensam ”svenne”, sent på väg hem, oaktat om det är vardag eller helg, glömmer man inte att man kan vara ett potentiellt villebråd.

Det är ju farligt, du måste ta taxi, sa en av mina barndomsvänner till mig häromveckan. Honom som jag alltid beundrat för hans mod och civilkurage, han som hela sitt yrkesverksamma liv har haft det tuffa jobbet inom kriminalvården att utvisa brottslingar från Sverige till världens alla länder, har på kort tid intagit en defensiv hållning. Och han är inte ensam; överallt dessa försiktighetsåtgärder, att värna sina steg och mått, att leva med ett ögonkast över axeln, att inte känna sig riktigt säker någonstans.  læs det hele.

At som politiker overhøre den bøn det mishandlede, svenske samfund udtrykker med disse ord af Sandelin, er at bede om at blive fjernet fra magten.