Här står Søren Ulrik Thomsen mellan Jyllandspostens gamle kulturredaktör Flemming Rose och professor Frederik Stjernfeldt i 2014. Foto: Steen Raaschou/ Snaphanen.dk

Af Thomas Nydahl

Hver bog jeg læser , inspirerer mig til at læse en ny… (ur boken)

Poeten Søren Ulrik Thomsen har i många år visat att han också är en fin prosaist. Debuterade med diktsamlingen City Slang 1981 som följdes av tre böcker på 1980-talet. Tillsammans med Frederik Stjernfeldt skrev han Kritik af den negative opbyggelighed 2005, en bok som blev uppmärksammad också i Sverige, då den utkom i svensk översättning. En hårnål klemt inde bag panelet utkom 2016 och imponerade på mig med sina pregnanta tidsbilder. På Dixikon.se skriver Henrik Nilsson om boken, bl.a. detta:

I en av bokens starkaste passager träffar berättaren av en händelse en gammal vän vid namn Steffen på gatan och de slår följe till en krog i närheten. En personlig konflikt gjorde att de gled ifrån varandra, men Thomsen inser nu att han saknat vännens generade leende och intelligens. Efter ett par öl diskuterar de filosofi och politik med samma livlighet som de brukade göra i gymnasiet. Mitt i samtalet tappar jag som läsare andan, när Steffen säger: ”Du vet väl att jag är död?” Berättaren svarar att han har hört det. Leukemi. ”Men det ska väl inte hindra oss från att tala vidare?” ”Självklart inte. Jag säger det bara”, svarar Steffen.

Nu är det således tid för ännu en prosabok, essän med gatuadressen Store Kongensgade 23. Vi befinner oss mitt i Köpenhamns centrum. Kring denna adress, som utgår från moderns död en marsdag just där, och sitt eget liv bakåt och i nuet, växer hans essä till en mäktig berättelse om existensens yttersta villkor. Han har satt passarens spets på denna plats! På sin fantastiska, vackra prosa skriver han:

Ikke bare visheden om, at der efter i dag vil komme en ny, men desuden forventningen til, at denne anden dag også vil være ny i betydningen bedre end den foregående, ja, måske oven i købet vidunderlig, tror jeg simpelthen er det, som holder os i live.

Just så kan det vara och därför känner vi igen oss. Livet själv kan så att säga inte ”hålla oss vid liv”, det krävs något ytterligare, och det sätter han ord på här.

Diktaren fruktar den plötsliga döden, kanske på ett S-tåg, men han fruktar också ålderdomen. Han ser tillbaka på en tid av svåra ångestanfall.

I bokens andra hälft går han djupt ner i psykiatrins och psykologins metoder, mediciner och tillkortakommanden. Och så säger han dessa märkvärdigt vackra ord om tacksamhet gentemot föräldrarna, att det är tack vare dem ”at jeg selv på de dårligste dage også alltid har det godt.”

Ett bärande tema i hans bok är moderns psykiska sjukdom och alla de mediciner som sänker henne. Men också den tid som kommer sedan en klok läkare befriat henne från dem.

”I remember everyone”, sagde min mor på sit dødsleje, hvor hon pludseligt var begyndt at tale engelsk.

Jag hoppas att också den här boken blir översatt till svenska. Den höjer sig över det mesta som ges ut här i Norden. Jag är tacksam över att ha fått läsa den.