Folkhemmet är ersatt av ett mycket värre klassamhälle

Dick Erixon, der i sin tid var Moderat, beskriver situationen. Vi der – skønt desillusionerede – følger svensk debat, har bemærket at den og den politiske situation har ændret sig siden Rasmus Paudan indledte sin koranbrændings-turné for snart to år siden. Han har været en katalysator, for alt det, der var fortrængt så længe af magthavere, der hellere ville ødelægge landet, end indrømme, de havde taget fejl. Og nu kan selv ikke Europas værste medløbermedier skjule for befolkningen, at de fik det som de ville.

En socialdemokrat har skrevet en bekendende bog, Ett farväll til Bullerbyn, så sin by blive ødelagt i 2015, men hun var så bange for at blive kaldt “fremmedfjendtlig,” hvis hun protesterede. Nu tror hun selvfølgelig, at skaden ikke bare kan repareres, men også at hendes parti kan gøre det. Med feje politikere, er det ikke så underligt, at det er gået som det gjorde.

Abekastningens tid er kommet

Debatten har skiftet dramatisk gear. Hvad over tyve års kronikker og klummer, for så vidt de overhovedet kunne publiceres, ikke kunne udrette, gjorde Paludan på kort tid. For få år siden, kunne denne kronik hverken skrives eller publiceres, og den rejser det ubesvarede spørgsmål: Hvordan i alverden kunne en påstået rationel elite drive et land så langt ud i ødelæggelse, når det er over tyve år siden, de kvikkeste kunne se, hvad den knæstatte politik ville føre til?

I landets mest multikulturelle og politisk korrekte avis, Dagens Nyheter (deres Politiken), kunne den tidligere SVT medarbejder Janne Josefsson for få dage siden skrive en kronik med titlen “Säg som det är, vi lever i ett krigsliknande tillstånd.” Nød lærer nøgen journalist at spinde – 20 år for sent, for nu er problemet: Med den radikalt ændrede demografi, – 32 procent er af udenlandsk herkomst – anser jeg hovedparten af problemerne for kroniske. Abekastningens tid er kommet. Senere  kommer borgerkrigens til landet, der ikke har været i krig i over 200 år. Måske netop derfor.  (uddrag):

Säg som det är, vi lever i ett krigsliknande tillstånd

Politikerna höll tyst om hur mycket invandringen kostade samhället, samtidigt som välfärden nedmonterades och klassklyftorna växte. Sverige sticker ut numera men inte som förr ett föredöme, utan snarare som ett land i svåra konflikter.

Vårt Sverige är inte i krig. Men att vakna upp nästan varje morgon och ta del av nyheterna om anlagda bränder, sprängningar, dödsskjutningar och våld påverkar oss säkert mer än vi inser.

En lång rad studier visar att invandrare och barn till utrikes födda är överrepresenterade i brottsstatistiken. Trots att åtskilliga forskare, akademiker, journalister och kulturpersoner gjort mycket för att slå blå dunster i oss för att förneka verkligheten.

Jag jobbade för ett tiotal år sedan med ett reportage för Uppdrag granskning som avslöjade dubbelspelet i de svenska moskéerna. Med hjälp av två kvinnor i burka, med dold kamera, som sade att mannen var otrogen och misshandlade den ena, fick de rådet av flera imamer att inte anmäla till polisen eftersom mannen har rätt att misshandla och vara otrogen. Det vill säga en fruktansvärd människosyn som man inte ville vidgå officiellt. Ansvariga försökte avfärda kritiken med att kalla det islamofobi. Frågan är när befogad islamkritik blir islamofobi.

Både Moderaterna och Socialdemokraterna har ett stort ansvar för vad som hänt med vårt land. De vågade inte se sanningen när de hade makten. Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centern ville heller inte se. Och Sverigedemokraterna hade en nazistisk och rasistisk bakgrund vilket diskvalificerade partiet och deras företrädare.

I dessa dagar är det koranbränningarna som mest uppmärksammats och det har kommit allvarliga hot från utländska muslimska diktaturer.

Det så kallade folkhemmet var ju nedmonterat och ersatt av ett mycket värre klassamhälle. Klyftorna, de ekonomiska och sociala, har vidgats i mer än trettio år, oavsett regering. Sverige sticker ut numera men inte som förr ett föredöme, utan snarare som ett land i svåra konflikter. Statsminister Göran Persson kallade Sverige ”världens bästa land” när han en tid bodde i Malmö. Jag frågade honom om han skulle vilja bo på Ramels väg i Rosengård. ”Absolut, det är så fin miljö och fina människor”, svarade han och flyttade senare in i en herrgård i Sörmland. Det var på Ramels väg det var upplopp och bränder nu i helgen. Området har i trettio år varit ökänt för att vara ett ”särskilt utsatt område”.

Varför förnekade man hela tiden det som de flesta ändå såg, att det blev värre? I stället skröt man om att vi var bäst i världen på integration. ”Vi såg det inte komma”, som Stefan Löfven sa när han var statsminister. Men det kan ändå inte vara sant, såvida inte han och det socialdemokratiska partiet medvetet blundade för situationen man hade skapat.

Olof Palme sade redan i slutet av 70-talet att vi måste ”ha en reglerad invandring, det har jag alltid varit anhängare av”. Ett citat som har fallit i glömska.

I dag är det nog ingen av oss som vet vad som ska göras för att få ett gott samhälle tillbaka. Där alla kan känna sig hemma, vara trygga och stolta över vårt Sverige.

Säg som det är: Vi lever i ett krigsliknande tillstånd.