Våldtäkter, inbrott och grov misshandel är betydligt vanligare i Sverige än i New York. Sverige borde kunna dra lärdom av de mycket positiva erfarenheterna av New York-polisens ändrade arbetssätt, skriver avgående generalkonsuln Olle Wästberg.

“Det känns tryggare i New York”

Hemvändande generalkonsul uppmanar Sverige att dra lärdom av nya polismetoder.

Den som kommer tillbaka till Stockholm efter fem år i New York märker en skillnad. Jag känner mig helt enkelt tryggare i New York. Inte minst att man där fått bukt med klottret spelar en väsentlig roll för känslan av trygghet och civilisation. Det skriver avgående generalkonsuln Olle Wästberg. Polisens ändrade arbetssätt har lett till en dramatisk minskning av brottsligheten. Det bor nästan lika många i New York som i Sverige, men inbrott, våldtäkt och grov misshandel är betydligt vanligare här. Vi borde ha något att lära av brottsbekämpningen i New York, menar Olle Wästberg.
;
I New York står flera fängelser tomma. Bovarna har helt enkelt tagit slut. Framgångsrik kriminalpolitik borde inte i första hand handla om att fånga in brottslingar och bygga nya fängelser, utan om att skapa förutsättningar och system för att brott inte ska begås.Det amerikanska fängelsesystemet är en skamfläck. Överfulla fängelser och därmed grasserande epidemier, ständiga övergrepp både från personal och andra fångar, mycket liten rehabilitering. Det är inte lätt att rymma och vakterna är beväpnade. I stället blir det regelbundet blodiga fängelseuppror. Om detta vittnade ju Annika Östberg på DN Debatt 4/8.Över två miljoner människor sitter bakom lås och bom i USA, vilket per capita är sju gånger mer än i Tyskland och tio gånger mer än i Sverige. Inget annat utvecklat land har så många intagna som USA.

Ändå begås det inte färre brott i USA än i Europa, tvärtom. New York är undantaget. Inte för att fängelserna är bättre, utan genom att färre kvalificerar sig för fängelsestraff. Det som hänt är att New Yorks polisstrategi lyckats förhindra brott i en utsträckning som gör att antalet dömda minskar. Statistiken talar sitt tydliga språk.

Så här ser det ut sedan statistik började föras på ett konsekvent sätt för 13 år sedan till senaste polisrapporten den 18 juli i år. Den gäller antalet anmälda brott:Mord minus 71,2 procent, våldtäkter minus 41,3 procent, rån minus 73,2 procent, misshandel minus 57,6 procent, inbrott minus 74,2 procent, grova stölder minus 46,6 procent och bilstölder minus 81,8 procent.Om den procentuella minskningen av anmälda brott omsätts till absoluta tal framgår att 1 329 färre mördades 2003 än 1993, att 1 350 färre kvinnor blev våldtagna och att 71 729 familjer slapp få inbrott i sina hem.

New York har på drygt ett decennium blivit USA:s säkraste storstad och en av världens säkraste mångmiljonstäder. Det är en social reform som är en av de största i USA. Och något som i huvudsak gynnat de mest utsatta grupperna i New York. De är de som varit mest utsatta för brott.Är brottsligheten i absoluta tal lägre i New York än i Sverige? Låt oss, i medvetenhet om att brottsstatistik är en knepig materia, jämföra Sverige (9 miljoner invånare) med New York (8,1 miljoner invånare).

New York hade 598 mord år 2003. Samma år hade Sverige, enligt Brottsförebyggande rådet, 189 mord. New York hade 1 875 våldtäkter och Sverige 2 565. Grov misshandel: 18 764 i New York mot 65 177 i Sverige. Inbrott: 29 207 i New York mot 122 700 i Sverige.Samtliga tal utom mord visar alltså på mindre brottslighet i storstaden New York än i det rätt glesbefolkade Sverige. Hundratusentals färre blir brottsoffer i New York.

Siffrorna borde åtminstone leda till en fundering kring om vi har något att lära. Den som kommer tillbaka till Stockholm efter mer än fem år i New York märker en skillnad som kanske den som bor i Sverige inte känner av på samma sätt. Jag känner mig helt enkelt tryggare i New York. Inte minst att man i New York fått bukt med klottret spelar en roll för känslan av trygghet och civilisation.När jag besökte New York för femton år sedan fick jag goda råd om hur man skulle bete sig för att vara “street smart”: Undvika vissa sidogator. Aldrig gå i vissa kvarter. Aldrig titta folk i ögonen på tunnelbanan. Sådana råd ger i dag ingen om Manhattan, i varje fall inte söder om 110:de gatan. Däremot möts vi av liknande råd i Stockholm.En rad omständigheter och politikskiften har samverkat för att göra förändringen i New York möjlig.Brott begås, för att något förenkla, av män mellan 17 och 25 år. De demografiska vågorna, förstärkta av att fri abort infördes för 25 år sedan, har spelat en roll för att minska brottsligheten. Den värsta heroinvågen har dessutom självdött. De gamla heroinisterna har inte överlevt och nyrekryteringen har varit mindre. Ekonomin var god under större delen av 90-talet och arbetslösheten minskade år från år. Det intressanta är dock att också under den dåliga ekonomin och växande arbetslösheten efter 2001 har brottsligheten fortsatt att minska.

Jag tror att två saker har varit avgörande: Antalet poliser och ett innovativt polisarbete. Sverige har 16 500 poliser, New York 34 000. Det betyder något. Poliser i uniform syns i stadsbilden. Också där de syns mindre, till exempel i tunnelbanan, vet de flesta att det finns civilklädd polis. Det skapar trygghet. När New York för ett år sedan råkade ut för ett totalt strömavbrott fanns efter mindre än en timme ungefär 30 000 poliser på gatorna. Det bidrog till att strömavbrottet blev en lugn, och för en del till och med trevlig, händelse.Polisarbetet kan sammanfattas med begreppet “Compstat”, det vill säga ett statistiksystem där man varje vecka går igenom utvecklingen för de sju viktigaste brottstyperna, från mord till bilstöld. En central statistikenhet går igenom antalet anmälda brott fördelade på polisdistrikt.

På ett veckomöte i närvaro av polischefen och ofta borgmästaren får de lokala polischeferna stå till svars för eventuella ökningar i brottsligheten.Den som har en ökning av en viss brottstyp får försöka förklara varför. Den som säger sig tillfälligt behöva mer resurser får det oftast, men vet att om inte brottsutvecklingen vänder trots de nya resurserna kommer det att ses som ett ledningsproblem.Inriktningen är att minska antalet anmälda brott, att förebygga brott. Därför engagerar sig polisdistrikten till exempel genom att gå ut på skolorna eller se till att få bort mörka passager. Därför kan, som för någon vecka sedan, chefen för polisen i Chinatown kalla till sig en restaurangägare och säga att det måste blir glesare mellan borden och inte lika överfyllt på hans restaurang, eftersom det skett en rad stölder av handväskor där.Brottsstatistiken ligger ute på nätet och vem som helst kan gå in och titta. Man kan prenumerera på ett fax eller e-brev som varje vecka berättar om brottsutvecklingen just där man bor. Det sätter en stark press på polisen – alla vet att om brottsligheten ökar i ett område sjunker hus- och lägenhetspriser och attraktiva affärer försvinner.

New York har kommit in i en god cirkel: Brottsligheten har minskat och människor känner sig tryggare. Därmed går fler ut, också sent på kvällen. Och när gatorna är mer befolkade händer det mindre.Chefen för ett polisdistrikt beskrev nyligen skillnaden mellan att vara polis i dag och för 15 år sedan:- Då hade vi inte så mycket tid till att försöka minska kriminaliteten, utan det handlade mest om att försöka få fast brottslingarna. En del fnyser åt det poliser numera gör som “fascism”. New York-polisen har fått tid och motiv att ägna sig åt det som kallas livskvalitetsbrott: Man hutar åt eller bötfäller folk som säljer på gatorna och blockerar gångtrafiken. Man plockar trippelparkerare. Den som för tio år sedan kom in på en polisstation och klagade på att glassbilen väsnades skulle nog ha blivit utskrattad. Nu tar polisen itu med frågan; medborgarna ska ha rätt att slippa onödiga ljudstörningar.Lärdomen är att fängelser kostar otroliga pengar, och att det är både mer humant och billigare med fler poliser och bra polisarbete. Dessutom innebär minskad brottslighet ekonomisk tillväxt. Folk vågar renovera hus och lägenheter när de tror på sitt bostadsområde, småföretag satsar och storföretag flyttar in. Det sociala experimentet i New York har varit framgångsrikt. Helt litar inte myndigheterna på utvecklingen. De tomma fängelserna drivs ändå, eftersom myndigheterna fruktar att om de lade ner dem och skulle behöva öppna nya fängelser senare skulle det lokala motståndet göra det omöjligt
.OLLE WÄSTBERG, august 2004

Wolodarski: En temmelig alvorlig påstand at komme med på lederside. Måske er det mest interessante at den ikke udløser en længere avispolemik. Tavshed – tystnad. (“Tystnadsspiralen” – et udtryk formentlig påfundet af prof. Jakob W.F. Sundberg – en “Sverighatare”)

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=577&a=299463&previousRenderType=2

Uppdaterad 18 augusti 2004 00:07

Den demokratiska enpartistaten

Peter Wolodarski

Här planeras “statskuppen”, skriver Expressen (17/8) och berättar om de borgerliga ambitionerna att vinna valet 2006. I slutet av augusti samlas oppositionens ledare hemma hos centerns Maud Olofsson i Högfors för att prata ihop sig. Expressens språkbruk avslöjar mycket om det politiska klima- tet i Sverige.
Ett parti – social- demokraterna- har blivit synonymt med makten, trots att det saknar egen majoritet i väljar- kåren. Alla förväntar sig att partiet ska regera, att det ska sköta utnämningar, att det ska fylla viktiga poster med sitt eget folk. Och inte bara det. När den icke-socialistiska oppositionen, som samlat fler röster än s i alla val utom ett sedan 1970 (se tabell), diskuterar strategier inför 2006, då framställs detta som förberedelserna inför en “statskupp”.

I vilket annat demokratiskt land vore detta möjligt? Tyskland? Frankrike? Storbritan-nien?

Jag slår upp statskupp i Bon- niers Lexikon. Följande står att läsa: “Ett plötsligt maktskifte som genomförs i strid med en stats konstitution. Det sker i regel med våld och utförs av en mindre grupp, till exempel krigsmaktens ledare (militärkupp), i motsats till revolution, där folket deltar.

I ett inledande skede besätter kuppmännen i regel regeringsbyggnader och kommunikations- och massmediecentra.” Talande nog är det inte första gången som borgerliga regeringsanspråk beskrivs på det här sättet. Kulturminister Marita Ulvskog berättade för några år sedan i en DN-intervju att maktskif- tet 1976 “kändes nästan som en statskupp”. Reaktionen var inte unik.

Att halva svenska folket i val efter val under nära ett halvt sekel berövats möjlighet att ta ansvar för landets regering sågs av vissa som den naturligaste sak i världen. Sådan var stämningen inom s-partiet. Vilhelm Moberg karaktäriserade en gång socialdemokraterna som ett idéparti, som har två idéer: att ta makten och att behålla makten. Beskrivningen har sällan varit mer träffande än i dag.

Expressens gamle Paris korrespondent (og forfatter til “Sverige- sluten anstald”), har den mest åbenmundede klumme hver søndag. Han smugler de mest kontroversielle sætninger i i sine artikler: “Vi levar i praktiken i et laglöst land”. Ind imellem kan det ikke skrives – som man så da Weekendavisen trykte hans klumme, og den var mærbart stærkere end originalversionen. Også Nilson er underlagt den journalistiske konsensus.

Sverige har (importeret) EU´s højeste kriminalitet, til en politistyrke der er på haldelen af EU gennemsnittet. Ring efter politiet – de kan være 10 mil (100 km. ) borte:

Ulf Nilson: KriminalVÅRD fungerar inte

Det är snart ett år sen Anna Lindh mördades

25 juli 2004
Det är ett par dar sen Tony Olsson, en av landets läskigaste mördare, marscherade ut ur en sluten anstalt med hjälp av en insmugglad pistol…Spektakulära brott, spektakulära skandaler. Definitivt, men låt dem inte skymma bort det verkliga problemet, som ser ut så här:Det begås omkring 1,3 miljoner brott per år i Sverige. Det betyder att var sjunde svensk drabbas varje år. Detta enligt statistiken.
I verkligheten är situationen betydligt värre: hundratusentals brott anmäls inte, man har gett upp. Anledningen är att polisen sällan kommer. Och – värst av allt – att praktiskt taget INGA brott klaras upp och leder till straff, utom möjligen i Knutby.
Vi lever i praktiken i ett laglöst land, som fungerar hyfsat UTESLUTANDE därför att de flesta vanliga knegare alldeles automatiskt uppför sig ok.Att gamla människor är rädda för att gå ut om kvällen, att våldsbrotten ökar och inbrottsstatistiken rusar i höjden (nära 90 procent i Stockholmsområdet!) beror på att polisen bantats till vanvett och med hjälp av idiotiska metoder som slår ut sekreterare och gör poliser – betydligt dyrare! – till blankettifyllare.
Dessutom har den svenska polisen hamnat hopplöst på efterkälken vad det gäller beväpning och – kanske delvis därför – mod. Vilken skitgangster som helst i Stockholm äger en automatkarbin med en eldkraft som kan hålla tio poliser på mattan. Vi har fått en brottslighet, från krigets Balkan och de hårda öststaterna, som vi helt enkelt inte är organiserade eller beväpnade att möta.
Fängelserna har blivit, bland mycket annat, centraler där gangsters från Ryssland, Polen, Baltikum och ex-Jugoslavien skaffar sig kontakter, nätverkar och planerar brott. För att få bukt med detta krävs hårda tag: metalldetektorer, regelbundna razzior efter mobiltelefoner (som förstörs) och disciplinstraff. Gärna utvisning i stor skala även vid relativt lindriga brott: varje land har rätt till självförsvar.Vi måste dessutom vända ryggen åt den orealistiska myten om att svåra våldsförbrytare kan REHABILITERAS, omskolas, bli snälla och dugliga samhällsmedborgare, etc. Trams!
KriminalVÅRD har alltid fungerat illa och fungerar numera inte alls. Att inspärrade personer ska behandlas humant är en självklarhet, men att mördare ska ha det bättre än tusentals pensionärer – dusch en gång i veckan, indragna promenader! – är åtminstone för mig utomordentligt stötande.
Jag vågar tycka, kalla mig gärna reaktionär, den som vill, att fängelser där personer som Tony Olsson ”vårdas”, skall vara rymningssäkra. ”En liten öppning mot himmelen behöver vi alla”, skrev DN i torsdags i en ovanligt fjölig huvudledare. Anhöriga till de poliser som Olsson och hans kumpaner avrättade tycker möjligen att den himmelska öppningen förvandlats till en jordisk svängdörr, vilket är vidrigt. Vi behöver en attitydförändring. Om vi slutar dalta med förbrytare och rulla ut oss som dörrmattan för bögar och extremfeminister, blir Sverige ett bättre land.
Vi har proportionellt sett ungefär hälften så många poliser som EU-länderna i snitt. Inte minst därför har våldsbrott och våldtäkter fått epidemiska proportioner.
Av ULF NILSON
ulf.nilson@expressen.se

Voldtægt (våldtäkt) i Sverige: Dansk & svensk version

Fra Jyllandsposten – kan også læses i tidskiftet DSM nr.4.2004. På dansk og svensk:

Offentliggjort 2. juni 2004

Af Lone Nørgaard, lektor, cand. mag., Frederiksberg, og Steen  Wied, fotograf, København

Tåler vi som samfund, at det er så billigt at ødelægge en ung kvindes liv? spørger dagens kronikører.

Er der overhovedet noget, som kan hidse folk op mere? Vi skal nøjes med at svare for os selv – og ja, der er fortsat adskilligt, der kan oprøre os. Og få os til at handle ved fx at skrive kronikker og forsøge at organisere kræfterne blandt ligesindede. Et af de fænomener, som lige nu og her fortjener udelte opmærksomhed, er den grove forbrydelse mod kvinder, der betegnes voldtægt. Det gælder voldtægt i almindelighed og gruppevoldtægt i særdeleshed. En krænkelse af så alvorlig karakter, at der skal slås hårdt ned. Ikke mindst fordi det er en type overgreb, som er stigende i antal, og som må ses i snæver sammenhæng med tilvandring og mislykket integrationspolitik.

Vi kan ikke løse alle verdens problemer, men vi nægter at se stiltiende til fra sidelinien, mens vores samfund skridt for skridt undermineres af et kultur- og værdisæt, der ikke regner kvinder som ligestillede, fuldgyldige borgere. Og beskyldninger for racisme og fremmedfjendtlighed bider ikke mere på os. De er moraliseren, stillet overfor ødelæggelser af unge kvinders liv. Det er nemlig en dokumenteret kendsgerning, at unge indvandrere er grotesk overrepræsenteret i såvel enkeltmands- som gruppevoldtægter.

Den senest offentliggjorte politistatistik for året 2001 så
således ud: Indvandrerandelen på landplan: 67 pct. I Københavnsområdet: 76 pct. Offentliggørelsen vakte protester, og vi har da heller ikke siden set nogen voldtægtsstatistik, som var specificeret etnisk.  Nogen gange kan det hjælpe at holde en analysegenstand ud i strakt arm for at skabe en saglig, ikke-emotionel distance. Og særlig voldtægt er et ømt og følelsespræget emne. Derfor vil vi i denne kronik beskrive (masse)voldtægter begået at unge indvandrermænd ikke i Danmark, men i Sverige hvor disse forbrydelser har antagetnærmest epidemisk karakter.

I Danmark anmeldes ca. 500 voldtægter om året. I
Sverige 2.500. Politiet, kvinderådgivninger og Aftonbladet skønnede i 2002 at mørketallet er det tidobbelte, altså 25.000 voldtægter på hovedsageligt svenske kvinder om året. Vi lader lige tallet stå et øjeblik…………
Skulle Danmark have den samme voldtægtsfrekvens relativt, ville vi have omkring 1.500 anmeldte, og måske totalt 15.000 voldtægter om året. Det har vi heldigvis ikke – endnu.

I Sverige er det begrædeligvist lykkedes i alt for høj grad at holde indvandrerdebatten under låg, og en indvandringskritiker er pr. definition “en fremmedfjendtlig” eller rent uden racist. Med en fra oven opmuntret “statsfeminisme”, som har stor opbakning imedier og Riksdag (seks ud af syv Riksdagspartilederekalder sig “feminister” ), skulle man tro, at der fandtes en særlig omsorg for udsatte kvinder, men det er langtfra tilfældet. Kun i 5 pct. af de anmeldte voldtægtssager rejses der tiltale, og kun i en brøkdel af dem fældes der dom. Når en voldtaget kvinde endelig er nået så langt i processen, er dommene så milde, at ingen regner dem for noget. Retsvæsnet er slet ikke indrettet til “det nye Sverige”, men bygger stadig overvejende på mildhed, behandling og rehabilitering.

Det skulle være overflødigt at nævne, at mange traumatiserede kvinder slet ikke orker at indgive anmeldelse. I praksis må man konstatere, at voldtægt i Sverige erfuldkommen gratis for forbryderne. Risikoen for sanktion er lille, meget lille, ogderfor klinger den officielle statsfeminisme uendeligt hult. Det oldgamle begreb”kvinnofrid” synes at tilhøre en fjern fortid.

Det er vores påstand, der efterhånden kan dokumenteres med talrige artikler, bøger og statistikker, at etnicitet og kultur har relevans i kriminalitetsstatistikkerne. Dokumentationen er mulig i den danske offentlighed, som ikke er så (indirekte) censureret som den svenske. I Sverige spiller medieklaveret anderledes. Spørger man en svensk journalist, hvornår etnicitet bør omtales i avisreportager og efterlysninger, får man svaret: »Når det er relevant«. Åbenbart er det i voldtægtssager aldrig relevant, for hovedparten af gerningsmændene er indvandrere og efterkommere, og det nævnes af princip aldrig.
Derved kan offentligheden da heller ikke bidrage til opklaringen – som den kan herhjemme – og medierne gør sig til medskyldige i, at grove forbrydere slipper fri for straf.

Man kan kun gisne om, hvorfor de har denne kyniske og
hykleriske politik, men en undersøgelse fra Göteborgs Universitet i 2002 kaldte svenske journalister for »Verdens mest magttro journalistkorps«, og det forekommer ikke fjernt at antage, at svenske journalister gerne vil være magten
tilpas. Hvordan det? Ved de facto at skjule for svenskerne, hvad politikerne via hæmningsløs indvandring har gjort ved landet både socio-økonomisk og kriminalpolitisk: De har skaffet Sverige en voldtægtsfrekvens, som er værre en
USA’s – og en samlet kriminalitet som ligger på USA’s niveau.

Men det er ikke bare svenske journalister, som er behagesyge og hykleriske. BRÅ – Brottsförebyggande Rådet (det der svarer til vores Det Kriminalpræventive Råd og i Sverige i folkemunde kaldt: Brottsförnekande Rådet) – camouflerer og sminker statistik, så det er vanskeligt at komme til frem til et dækkende billede af den
samfundsmæssige virkelighed. I en serie artikler i Aftonbladet i 2002, klager forskere på BRÅ over, at Rådet udøver regeringsbestilt arbejde. »Det er en katastrofe overalt på BRÅ«, udtalte psykiatriprofessor Sten Levander. »BRÅ’s opgave er at fabrikere forskning som justitsministeren synes om«. Den også i Danmark kendte professor og romanforfatter, Leif G. W. Persson, arbejder på BRÅ,
og siger: »Vi bedriver ikke fri forskning, men vinkler rapporterne så de passer regeringen«.
Det kan både undre og ikke undre, at der fifles med voldtægtsstatistikkerne i Sverige. Hvis sandheden om emnet kom frem, ville folk nemlig blive overordentligt oprørte – “skitförbannade”. Som det er nu, er detimidlertid “kun” ofrene og deres pårørende, som føler smerten. Vi mener, at ind-under-gulvtæppet strategien er et udtryk for en afskyelig kynismeog et foragteligt hykleri. Det er lykkedes BRÅ at påstå, at bare et parogfyrre pct. af voldtægterne i Sverige begås af indvandrere. Når man kender de danske
procenter, forekommer dette fuldstændig absurd, al den stund at Sverige har 2,8 gange flere indvandrere pr. capita end Danmark.

En realistisk svensk indvandrerandel må nødvendigvis ligge på mellem 80 og 90 pct.af de begåede voldtægter, når gennemsnitstallet i Danmark er ca. 70 pct. MenBRÅ har blandt andet opfundet hokus-pokus begrebet “utrikesfödde”, hvilketstraks sorterer alle naturaliserede og efterkommere fra og signalerer detofficielle, knæsatte dogme:

Kultur spiller ingen rolle , det gør kun sociale forhold. Løgn, latin og manipulerende statistik.

For yderligere at slå den beske pointe fast, skal vil gøre opmærksom på en rapport,som partiet Nationaldemokraterne for nyligt har udgivet. Titlen lyder: “Invandrarna, våldtäkterna och sanningen – en rapport om övergrepp i det mångkulturella samhället”. Reagerer venligst ikke med automatpiloten a la: Nåh, det er en pendant til DanskFolkeparti, så behøver vi ikke at høre, hverken hvad de siger, eller hvad deres argumenter og dokumentation går ud på. Nationaldemokraterne gør det arbejde, som svenske aviser ikke gør: De møder op i retten og rapporterer det, som aviserne ikke vil nævne: Etniciteten. Klik ind på linket, læs selv og dan en egen mening. Vi kan ikke her gengive rapportens metoder og begreber i detaljer, men må nøjes med konklusionerne: Seksuelle overgreb på piger og kvinder begået af indvandrere er et voksende problem. Hverken politi, skole, medier eller myndigheder fortæller sandheden, fordi de er bange for, hvad der ville ske, hvis hele sandheden kom for en dag.
Tallene viser, at mænd med indvandrerbaggrund begår flere voldtægter end svenskere. 93 gerningsmænd er blevet undersøgt. Af dem havde 67 indvandrerbaggrund, dvs mindst en udenlandsk født forælder. Det giver en overrepræsentation af mænd med indvandrerbaggrund på 2,4 gange. Endvidere udvælger voldtægtsmændene primært svenske piger som ofre. Af de i alt 49
voldtægtsofre, hvor en mand med indvandrerbaggrund var gerningsmand, havde 30 svensk baggrund.

Mænd med baggrund i bestemte regioner begår flere
voldtægter end andre. Af de 67 gerningsmænd med indvandrerbaggrund kan 30 henføres tilMellemøsten/Nordafrika-regionen, 13 til Latinamerika og 7 til øvrige Afrika. Denne kronik er først og fremmest en henvendelse til vores
politikere på alle niveauer, men samtidig opfatter vi den som et led i en oplysning af den danske befolkning om, hvilke kræfter vi er oppe imod, og at strudsepolitik vil føre os lige lukt ud i svenske afgrunde. Tillige sigter vi efter både bredt at indfange det massive kultursammenstød som følge af årtiers tilstrømning af integrationsuvillige muslimer og at dæmme op for en intens antidemokratisk og mandschauvinistisk kampagne, iværksat af kræfter fra især Pakistan, Saudi-arabien og Tyrkiet. Og som i stigende grad omfatter voldtægter.
Når svenske kvinders situation bør interessere, er det fordi Sverige, som Demokrati- och integrationsminister Mona Sahlin så rigtigt sagde, er 40-50 år “forud” for Danmark med hensyn til multikultur. “Mångfald”, som det indsukret hedder. Voldtægtstallene synes nøje overensstemt med antallet af
indvandrere. Vi konstaterer, at kvinder i det “statsfeministiske Sverige” er delvist retsløse – nærmest jaget vildt, som ikke længere tør færdes så frit, som de var vant til før i tiden. Hver eneste dag forøves 6,8 anmeldte voldtægter, og måske helt op til 68 voldtægter. (mørketallet inkluderet). Hvis voldtægtsforbrydere bliver fanget i Danmark, kan de se frem til en fængselsdom på ca. tre år. Svenske voldtægtsforbrydere slipper statistisk setnæsten helt fri. Tåler vi som samfund, at det er så billigt at ødelægge en ung kvindes liv? Måske på livstid? Svaret er et klingende nej. Derfor børstrafferammen udvides til mindst det dobbelte. Dertil kommer, at hvis man overhovedet skal forvente sig nogen præventiv effekt, der kan spare yderligere tragedier, bør repatriering af de groveste voldtægtsmænd være en naturlig selvfølge. Denne sanktion synes desværre at være noget nær det eneste, som visse afstumpede voldtægtsforbrydere har respekt for.

“Vården” – behandlingen – bør selvfølgelig tilkomme ofret og ingen andre. Sverige burde for sine kvinders skyld ligne Danmark, og vi skal under ingenomstændigheder gå i de svenske fodspor.

Kender politikerne og de offentlige myndigheder deres besøgelsestid? Eller bliver næste skridt den selvtægt, som folk tyer til, når systemet svigter den almindelige borger?

Her oversat af svenske venner:

Krönika: Våldtäktsvågen i det statsfeministiska Sverige

Av Lone Nörgaard, lektor, cand. mag., Frederiksberg, och Steen  Wied, fotograf, Köbenhavn

Tål vi som samhälle att det är så billigt att förstöra en ung kvinnas liv? frågar dagens krönikörer.Finns det överhuvudtaget något som kan hetsa folk upp längre?

Vi ska nöja oss med att svara för oss själva – och ja, det finns
fortfarande åtskilligt som kan uppröra oss. Och få oss att handla genom att t ex skriva krönikor och försöka organisera krafterna bland likasinnade.Ett av de fenomen som just nu och här förtjänar odelad uppmärksamhet, är det grova brott
mot kvinnor som betecknas våldtäkt. Det gäller våldtäkt i allmänhet och gruppvåldtäkt i synnerhet.
En kränning av så allvarlig karaktär att den måste slås ner hårt. Inte
minst för att det är en typ av övergrepp som ökar i antal, och som måste ses i nära samband med tillvandring och misslyckad integrationspolitik.Vi kan inte lösa alla världens problem, men vi vägrar att stillatigande titta på från sidlinjen, medan vårt samhälle steg för steg undermineras av et kultur- och
värdesysten som inte räknar kvinnor som jämlika, fullvärdiga medborgare. Och beskyllningar för rasism och främlingsfientlighet biter inte längre på oss. De är moraliseren, ställt mot förstörelsen av unga kvinnors liv. Det är nämligen en dokumenterat faktum att unga invandrare är groteskt överrepresenterade i såväl
enmans- som gruppvåldtäkter.

Den senast offentliggjorda polisstatistiken för året 2001 såg ut så här: Invandrarandelen i hela landet: 67 procent.I Köpenhamnsområdet: 75 procent.
Offentliggörandet väckte protester och vi har inte heller sedan dess sett någon våldtäktsstatistik som var etniskt specificerad.Ibland kan det hjälpa att hålla ett analysföremål på avstånd för att skapa en saklig, icke-emotionell distanse. Och särskilt våldtäkt är ett känsligt och känsloladdat ämne. Därför vill vi i denna krönika beskriva (mass)våldtäkter begångna av unga invandrarmän
inte i Danmark, utan i Sverige där dessa brott har antagit närmast epidemisk karaktär.

I Danmark anmäls ca 500 våldtäkter om året. I Sverige 2 500. Polisen,
kvinnorådgivningar och Aftonbladet uppskattade år 2002 att mörkertalet är det tiodubbla, alltså 25 000 våldtäkter på huvudsakligen svenska kvinnor om året. Vi låter siffran stå ett ögonblick…………Skulle Danmark ha relativt sett samma våldtäktsfrekvens skulle vi ha omkring 1 500 anmälda, och kanske totalt 15 000 våldtäkter om året. Det har vi lyckligvis inte – än.

I Sverige har man beklagligtvis lyckats att i alltför hög grad hålla
invandrardebatten under lock och en invandringskritiker är per definition “främlingsfientlig” eller rent av rasist. Med en uppifrån uppmuntrad “statsfeminism”, som har stort stöd i medier och riksdag (sex av sju riksdagspartiledare kallar sig “feminister” ), skulle man tro att det fanns en särskild omsorg för utsatta kvinnor, men det är långtifrån fallet.

Endast 5 procent av de anmälda våldtäktsärendena går till åtal och endast i en bråkdel av dem blir det fällande dom. När en våldtagen kvinna till slut har nått så långt i processen är domarna så milda att ingen räknar med dem. Rättsväsendet är inte alls inrättat för “det nya Sverige”, utan bygger fortfarande till övervägande
del på mildhet, behandling och rehabilitering.Det borde vara överflödigt att nämna att många traumatiserade kvinnor inte orkar göra en anmälan. I praktiken måste man konstatera att våldtäkt i Sverige är fullkomligt gratis för
brottslingarna. Risken för sanktion är liten, mycket liten, och därför klingar den officiella statsfeminismen oändligt ihåligt. Det urgamla begreppet “kvinnofrid” tycks tillhöra ett fjärran förgånget.

Vi påstår, och det kan dokumenteras med talrika artiklar, böcker och
statistik, att etnicitet och kultur har relevans i brottsstatistiken.
Dokumentationen är möjlig i den danska offentligheten, som inte är så (indirekt) censurerad som den svenska. I Sverige spelar medieklaveret en annan melodi. Om man frågar en svensk journalist om när etnicitet bör nämnas i tidningsreportage
och efterlysningar får man svaret: »När det är relevant«. Tydligen är det i våldtäktsfall aldrig relevant, för huvuddelen av gärningsmännen är invandrare och efterkommare, och det nämns av princip aldrig. Därigenom kan publiciteten inte heller bidra till uppklarandet – som den kan här i landet – och medierna gör sig till medskyldiga till att grova brottslingar slipper undan straff.

Man kan bara gissa om varför de har denna cyniska och hycklande polisk, men en undersökning från Göteborgs Universitet 2002 kallade svenska journalister för
»Världens mest makttrogna journalistkår«, och det verkar inte avlägset att anta att svenska journalister gärna vill vara makten till lags. Hur då? Genom att de facto dölja för svenskarna vad politikerna via hämningslös invandring har gjort med landet både socio-ekonomiskt och kriminalpolitiskt: De har skaffat Sverige
en våldtäktsfrekvens som är värre än USA:s – och en total kriminalitet som ligger på USA:s nivå.

Men det är inte bara svenska journalister som är
inställsamma och hycklande. BRÅ – Brottsförebyggande Rådet (som motsvarar vårt Det Kriminalpreventive Råd och i Sverige i folkmun kallat: Brottsförnekande Rådet) – kamuflerar och sminkar statistik så att det är svårt att komma fram till en riktig bild av den samhälleliga verkligheten.

I en serie artiklar i Aftonbladet 2002 klagar forskare på BRÅ över att Rådet utövar regeringsbeställt arbete. »Det är en katastrof överallt på BRÅ«, uttalade psykiatriprofessor Sten Levander. »BRÅ:s uppgift är att fabricera forskning som justitieministern tycker om«. Den också i Danmark kände professorn och romanförfattaren Leif G. W. Persson arbetar på BRÅ, och säger: »Vi bedriver inte fri forskning, utan vinklar rapporterna så att de passar regeringen«.Det kan både förvåna och inte förvåna att det fifflas med våldtäktsstatistiken i Sverige. Om sanningen om ämnet kom fram, skulle folk nämligen bli utomordentligt upprörda – “skitförbannade”.
Som det är nu, är det “bara” offren och deras anhöriga som känner av smärtan.Vi anser att sopa-under-mattan-strategin är ett uttryck för en avskyvärd cynism och ett föraktligt hyckleri. BRÅ har lyckats påstå att bara drygt fyrtio
procent av våldtäkterna i Sverige begås av invandrare. När man känner till de danska procenten, förefaller detta fullständigt absurd, då Sverige har 2,8 gånger fler invandrare per capita än Danmark. En realistisk svensk invandrarandel måste med nödvändighet ligga på mellan 80 och 90 procent av de begångna våldtäkterna, när genomsnittssiffran i Danmark är ca 70 procent. Men BRÅ har bland annat uppfunnit hokus-pokus-begreppet “utrikesfödda”, vilket omedelbart sorterar bort alla naturaliserade och efterkommare och signalerar den officiella, knäsatta dogmen: Kultur spelar ingen roll, det gör enbart sociala förhållanden. Lögn, latin och manipulerande statistik.

För att ytterligare slå fast den beska poängen ska vi framhålla en rapport som partiet Nationaldemokraterna nyligen har utgivit. Titeln lyder: “Invandrarna, våldtäkterna och sanningen – en rapport om övergrepp i det mångkulturella samhället”. Var snäll och reagera inte med automatpiloten a la: Nå, det är en pendang till Dansk Folkeparti, då behöver vi inte lyssna på varken vad de säger eller vad deras argument och dokumentation går ut på.
Nationaldemokraterna gör det arbete, som svenska tidningar inte gör: De går till domstolen och rapporterar det som tidningarna inte vill nämna: Etniciteten.Klicka in dig på länken, läs själv och bilda en egen uppfattning. Vi kan inte här återge rapportens metoder och begrepp i detaljer, utan får nöja oss med konklusionerna: Sexuella övergrepp på flickor och kvinnor begångna av invandrare är ett växande problem. Varken polis, skola, medier eller myndigheter
berättar sanningen eftersom de är rädda för vad som skulle hända om hela sanningen kom i dagen.

Siffrorna visar att män med invandrarbakgrund begår fler våldtäkter än svenskar. 93 gärningsmän har undersökts. Av dem hade 67 invandrarbakgrund, dvs minst en utlandsfödd förälder. Det ger en överrepresentation av män med invandrarbakgrund på 2,4 gånger. Vidare väljer våldtäktsmännen primärt ut svenska flickor som offer. Av de totalt 49 våldtäktsoffer, där en man med invandrarbakgrund var gärningsman, hade 30 svensk bakgrund.Män med bakgrund i vissa regioner begår fler våldtäkter än andra. Av de 67 gärningsmännen med invandrarbakgrund kan 30 hänföras till Mellanöstern/Nordafrika-regionen, 13 till Latinamerika och 7 till övriga Afrika.
Denna krönika är först och främst riktad till våra politiker på alla nivåer, men samtidigt uppfattar vi den som ett led i en upplysning av den danska befolkningen om vilka krafter vi har att göra med och att strutspolitik skulle leda oss rakt ut i den svenska avgrunden. Dessutom siktar vi på att både brett
fånga in den massiva kulturskrocken som följd av årtiondens tillströmning av integrationsovilliga muslimer och att dämma upp för en intensiv antidemokratisk och manschauvinistisk kampanj som satts igång av krafter från särskilt Pakistan, Saudiarabien och Turkiet. Och som i ökande grad omfattar våldtäkter.

Att svenska kvinnors situation bör intressera är för att Sverige, som Demokrati- och integrationsminister Mona Sahlin så riktigt sade, ligger 40-50 år “före” Danmark när det gälller multikultur. “Mångfald”, som det förskönat heter.Våldtäktssiffrorna tycks nära överensstämma med antalet invandrare. Vi konstaterar att kvinnor i det “statsfeministiska Sverige” är delvis rättslösa –
närmast jagat villebråd, som inte längre vågar röra sig så fritt som de var vana vid för i tiden. Var enda dag förövas 6,8 anmälda våldtäkter, och kanske ända upp till 68 våldtäkter (mörkertalet inkluderat).Om våldtäktsbrottslingar tas fast i Danmark kan de se fram mot en fängelsedom på ca tre år. Svenska våldtäktsbrottslingar går statistiskt sett nästan helt fria.
Tål vi som samhälle att det är så billigt att förstöra en ung kvinnas liv? Kanske på livstid? Svaret är ett rungande nej.Därför bör strafframen utökas till minst det dubbla. Dessutom bör, om man överhuvudtaget ska förvänta sig någon preventiv effekt som kan hindra ytterligare tragedier, repatriering av de grövsta våldtäktsmännen vara en naturlig självklarhet. Denna sanktion tycks dessvärre vara något av det enda som vissa avtrubbade våldtäktsbrottslingar har respekt för . “Vården” – behandlingen – bör givetvis tillkomma offret och ingen annan.

Sverige borde för sina kvinnors skull efterlikna Danmark, och vi ska under inga omständigheter gå i svenska fotspår.Känner politikerna och de offentliga myndigheterna till sin besökstid? Eller blir nästa steg den självtäkt, som folk tar till när systemet sviker den vanliga medborgaren?

Dette er lidt af en sjældenhed.Normalt er det kun danskere der skriver indefor en snæver, svensk konsensus, som offenliggøres i svenske aviser. (Ex. Carsten Jensen, Hanne Vibeke Holst, Håkon Arvidsson RUC osv.) Haarder har tidligere klaget over ikke at kunne blive optaget i en svensk avis som led i en pågående debat. (som undertegnede, der dog har opgav håbet for år tilbage).Men pludselig en februardag i 2004 dukkede dette op i papirsudgaven af Expressen. En vaks svensk skyndte sig at sakse det:

Välkomna till verkligheten, svenskar

I Malmö har man nu stött på samma problem som i Danmark. En stor del av den vuxna befolkningen står utanför arbetsmarknaden och alltför många barn går miste om utbildning och nödvändiga språkkunskaper. I Danmark arbetar vi hårt för att invandrarungdomar ska ges chansen till fria livsval och utbildning. Det är glädjande att Malmös socialdemokrater nu anammar våra idéer, skriver Danmarks integrationsminister Bertel Haarder.

Malmös socialdemokratiska kommunalråd Ilmar Reepalu har hamnat i samma fälla som sin kollega, Köpenhamns socialdemokratiske borgmästare. Å ena sidan tampas Ilmar Reepalu med en kraftig integrationsproblematik, å andra sidan vill hans partikamrater i regeringen inte hjälpa till.

Kommunalrådet har att förhålla sig till att en växande del av stadens invånare lever i ett “parallellsamhälle” där integrationen i bästa fall står stilla men förmodligen går bakåt; en stor del av de vuxna står utanför arbetsmarknaden, kontakten med det svenska samhället begränsar sig till socialkontoret, barnen har svårt att lära sig det svenska språket och får därför svårt att skaffa sig en utbildning som kan ge ett framtida arbete.

Rektor Lars Birgersson på Rosengårdsskolan i Malmö (med 950 elever, varav fyra (4) är etniska svenskar, varnar regeringen för integrationsproblematiken.

Till Expressen säger han: “på något sätt måste vi ändra flyktingpolitiken. Vi kan inte låta människor komma hit om vi inte kan erbjuda dem ett meningsfullt liv.”

Kommunalrådet ber nu om ett tillfälligt stopp för inflyttning av arbetslösa invandrare och flyktingar till Malmö. Hans förslag är att staten ska frysa den så kallade introduktionsersättningen och bidrag för eget boende (EBO) för invandrare som väljer att bosätta sig i Malmö. Enligt Svenska Dagbladet avvisar integrationsminister Mona Sahlin kraven från sin partikamrat. Hon vill att flyktingar och invandrare ska få bidrag oavsett var de bosätter sig i landet.

Den danska regeringen har just påbörjat ett projekt för att komma till rätta med de integrationsproblem som växer i storstädernas ytterkantsområden. Bland annat överväger vi att införa en gräns på max 50 procents arbetslöshet i varje bostadsområde. Om andelen arbetslösa är 50 procent eller mer kan hyresvärdar och kommuner säga nej till fler arbetslösa när lägenheter hyrs ut.

Mohammed Aslam är talesman för de boende i Mjølnerparken, ett av Köpenhamns “ghetton” som bebos av närmare 90 procent invandrare och flyktingar, varav 80 procent står utanför arbetsmarknaden. Han har liksom Malmös kommunalråd bett om möjlighet att säga nej till ytterligare socialklienter. Han säger i Berlingske Tidende den 18 januari:

“Förra året flyttade 46 familjer frivilligt från Mjølnerparken. Vi kunde alltså ha fått in 46 resursstarka familjer – om vi inte hade varit tvungna att hålla oss till den kommunala bostadskön. Ge oss fyra år utan krav på turordning i den kommunala bostadskön så löser vi problemen.”

Den danska regeringen fäster stor vikt vid att lyssna på de lokala företrädarnas budskap. Det är de som bor i verkligheten och bäst vet vad som ska göras. På samma sätt lyssnar vi på de invandrarungdomar som vill slippa äktenskap arrangerade av deras föräldrar.

Det danska förortsprojektet, som begränsar antalet socialbidragstagare per bostadsområde, ska säkerställa att majoriteten av dessa områdens invånare har en naturligt kontakt med samhället och arbetsmarknaden. Vår nya integrationslagstiftning motiverar kommunerna att snabbt sätta nyanlända invandrare i arbete och danskundervisning. Den s k 24-årsregeln och anknytningskravet betyder dessutom att unga invandrare nu får möjlighet att utbilda sig och själva välja livspartner. Genom utbildning blir de flexibla på arbets- och bostadsmarknaderna. För det är ju ingen hemlighet bland dem som känner till integrationsproblematiken att folk med jobb flyr “ghettona” så fort de kan.

Malmös kommunalråd gör nu samma sak som hans partikamrater i Köpenhamns ytterkantsområden. Om den tidigare danska regeringen lyssnat på sina partikamrater i tid hade mycket sett annorlunda ut i dag. Det är viktigt att integrationsdebatten inte handlar om kvotering, diskriminering och politisk korrekthet – utan fokuserar på invandrares och deras barns möjligheter att bli aktiva samhällsmedborgare.

Bertel Haarder.

Ur den danska tidningen Weekendavisen NR. 43 22 – 28 oktober 2004

http://www.weekendavisen.dk/samfund/artikel:aid=11972:dpol=2

Av
FREDE VESTERGAARD

Invandring eller välfärd

Det började med ett specialkapitel i den ekonomiska översikten från dåvarande ekonomiminister Marianne Jelveds departement i december 1997 . Marianne Jelved hade under hösten låtit sina tjänstemän företa en undersökning av hur mycket invandringen belastade de offentliga finanserna. Tack vare den orwellska genomregistreringen av det danska samhället med personnummer och utlänningsnummer osv. är det tekniskt möjligt att göra sådana – och andra – undersökningar. Det är till exempel möjligt att beräkna hur mycket en viss gruppen betalar i skatt till det offentliga, och hur mycket den får tillbaka från det offentliga i form av bidrag som socialbidrag och arbetslöshetsersättning, och individuell offentlig konsumtion, som kostnader för skolor och sjukvård m.m.

Finansdepartementets beräkningar, som rörde år 1995, var uppdelade på danskar, på västerländska invandrare – från Norden, Europa och andra höginkomstländer – och på ickevästerländska invandrare. De visade att danskar i genomsnitt bidrog med 15 000 kronor netto till de offentliga kassorna, västerländska invandrare bidrog med 10 600 kronor i genomsnitt, medan ickevästerländska invandrare i genomsnitt kostade det offentliga 64 400 kr., förutsatt väl att märka att man bortser från utgifterna för driften av flyktingcentra och integration av flyktingar. Annars var det 82 000 kr. Sammanlagt för ickevästerländska invandrare blev det totalt 11,3 miljarder kronor, ett belopp motsvarande en fjärdedel av de samlade utgifterna för sjukhusväsendet samma år – eller något mer än u-landsbiståndet. Siffrorna för ickevästerländska invandrare avspeglade att mindre än hälften av dem var sysselsatta. Därför var de, som grupp betraktad, nettomottagare av bidrag från det offentliga.

Beräkningarna från Marianne Jelved kom under de följande åren att gradvis bilda grundval för en helt ny vinkel i synen på dansk invandringspolitik. Och med tiden en helt annan utlänningspolitik än den som De Radikale står för. Därför är det litet av en paradox att den dåvarande radikala ekonomiministern lade fram siffrorna. Men beräkningarna hade provocerats fram av Dansk Folkeparti, som hade gjort gällande att utgifterna till invandrarna utgjorde 30 miljarder kronor. Denna siffra ville Marianne Jelved dementera och hennes tjänstemän kom alltså fram till totalt 11 miljarder kronor. Och som något dylikt hanteras i ett departement måste man nog räkna med att där det har rått osäkerhet i kalkylerna av beloppen, har tjänstemännen – med en radikal minister – valt det lägsta beloppet. Omkring hälften av skillnaden från de 30 ner till de 11 miljarderna beror på att Dansk Folkeparti bara tittade på utgifterna och inte hade tagit hänsyn till invandrarnas skatteinbetalningar. Hälften av den resterande hälften berodde på att Dansk Folkeparti – i motsats till Finansdepartementet – ansåg att man också skulle tilldela invandrarna en andel av ränteutgifterna för statsskulden samt en andel av utgifterna för att driva vägar och kollektiv trafik m.m.

Beräkningarna från Marianne Jelved blev en ögonöppnare för att invandring av personer som har svårt att bli självförsörjande, står i konflikt med den särskilda danska och skandinaviska välfärdsmodellen som ger rätt till sociala bidrag till alla, oavsett om de i förväg har betalat till finansieringen av bidragen, så som det krävs i de flesta andra länder. Marianne Jelveds rapport flyttade inte debatten från den ena dagen till den andra. Men den skapade grunden för en salongsfähig debatt, baserad på konkret kunskap och utan rasistiska undertoner genom att visa att modellen för det danska välfärdssystemet med höga sociala bidrag och en arbetsmarknad med höga minimilöner är svår att förena med en tillvandring av människor inte har yrkes- och språkliga kvalifikationer för att snabbt kunna glida in på den danska arbetsmarknaden.

Tidigare hade diskussionen om invandrare och flyktingar en mer känslobetonad karaktär, till exempel i regi av Danska Föreningen och av Fremskridtspartiet som spelade på nationella känslor. Från den andra sidan av det politiska spektret framträdde debattens känslobetonade karaktär till exempel på den sättet att man som medel till en bättre integration kommenderade danskarna att bli bättre människor och sluta diskriminera. Debatten fick en karaktär som gjorde att den inte appellerade till bredare kretsar. Så mycket mer som kritiken av flykting- och invandringspolitiken ibland fick en anstrykning som betecknades som rasistisk.

Faktiskt väckte ekonomiminister Marianne Jelveds undersökning inte särskilt stor uppmärksamhet i medierna när den presenterades i december 1997. Jyllands-Posten refererade en lugnande kommentar från Marianne Jelved. Efter att hon hade nämnt de problematiska siffrorna tillade hon: »Men det finns en enorm samlad ekonomisk potential om vi förmår förbättra integrationen så att fler kommer i arbete. Det är ju helt avgörande för bidraget till samhällsekonomin att man har anknytning till arbetsmarknaden.

För närvarande är det här (invandringen, red.) ingen bra affär. Men det kan den bli, om vi kan öppna arbetsmarknaden och tar tag i saker på rätt sätt. Sedan kan vi alltid diskutera problem med kulturkrockar – men det är en helt annan diskussion. Det här handlar uteslutande om hur vi utnyttjar den ekonomiska potential som finns på området,« sade hon vid pressträffen den 10. december 1997. [Tidningen] Information valde den positiva vinkeln på siffrorna med rubriken »Invandring kan bli en god affär« och gav följande citat av Marianne Jelved : »Ja, vi har plats för fler flyktingar och invandrare. Det är ju ingen dålig affär om man tar tag i det på rätt sätt. Netto kan de bli en ekonomisk fördel för det danska samhället.« Och enligt Politiken fortsatte hon: »Man behöver inte vara mer än folkskollärare för att kunna förstå att om fler kommer till Danmark och tar i så ökar arbetskraften och produktionen växer.« Hon såg för sig att regeringens integrationsprogram skulle slå igenom under loppet av tre-fyra år. Marianne Jelved sade – enligt [tidningen]Det fri Aktuelt – också: »Det är inte gratis att ta emot de nya invånarna. Men utgifterna kan absolut klaras.« Och dessutom skulle det inte vara ekonomi som bestämde regeringens utlänningspolitik.

Venstres talesman i invandrarfrågor Birthe Rönn Hornbech rynkade på näsan över beräkningarna. Hon »skulle inte kunna drömma om att använda siffrorna från regeringen i den politiska debatten. Jag tycker inte om att räkna olika befolkningsgrupper i pengar,« sade hon till [tidningen] Politiken. Det fanns också de som kallade beräkningarna över invandringens belastning av de offentliga kassorna för »ekonomisk rasism«. Det hade Dansk Folkeparti tidigare blivit utsatt för. Därför löd den triumferande kommentaren från DF:s Kristian Thulesen Dahl: »För bara en månad sedan sade regeringen att det var främlingsfientligt av oss att över huvud taget göra en beräkning av vad utlänningarna kostar. Därför betraktar vi det som en liten seger att regeringen nu har lagt fram en undersökning.«

Men den tidigare overvismand, ekonomiprofessor Anders Ølgaard såg genast perspektiven i beräkningarna när han av Det fri Aktuelt ombads kommentera undersökningen: »Välfärdsstatens framtid är helt enkelt beroende av om vi kan slussa in de nuvarande och de kommande årens invandrare så att de inte blir en ekonomisk utgift. En sådan utgift skulle välfärdsstaten inte kunna klara när de stora, välutbildade årgångarna går i pension om tio år. Man är alltså tvungen att ta befolkningsprognoserna på allvar och göra upp med årtiondens invandrarpolitik. Invandrare måste och ska bli en del av arbetskraften i stället för att bli en del av de offentligt försörjda. Och det ska de ansvariga förverkliga nu,« sade Anders Ølgaard 1997.

Finansdepartementets påvisande av att valet stod mellan välfärd och invandring om man inte lyckades få integrationen på arbetsmarknaden att fungera, hade dock knappast på allvar vunnit gehör i den offentliga debatten om inte Rockwool Fonden hade fått den svenska professorn i arbetsmarknadsekonomi Eskil Wadensjö att med hjälp från Finansdepartementet uppdatera beräkningarna från 1997, och i övrigt hade kompletterat beräkningarna med fler undersökningar av orsakerna till den misslyckade integrationen. Dessa undersökningar gjorde det på allvar klart att utan en fungerande integration kunde välfärden och välfärdsmodellen inte förenas med en fortsatt stor invandring. Resultatet har dels varit en större satsning på att integrera de invandrare som redan är här, dels sedan 2002 en bred enighet i Folketinget om att försöka begränsa inflödet av nya invandrare. Rockwool Fondens Forskningsenhed är ett privatfinansierat forskningsinstitut som under åren särskilt har sysslat med välfärdsstatens funktion, med arbetsmarknadsförhållanden, däribland svartarbete, och – i förlängningen av detta – sedan mitten av 1990-talet med orsakerna till att en stor del av de ickevästerländska invandrarna i Danmark är antingen arbetslösa eller inte alls söker arbete, och i samband med detta också deras svaga utbildningsbakgrund m.m.

Tills för ett år sedan leddes institutet, som upprättades 1987, av fil dr Gunnar Viby Mogensen, som ursprungligen var forskningschef på Socialforskningsinstitutet. Härifrån kom också den nye forskningschefen, pol kand, fil dr Torben Tranäs, som före sitt tillträdande var forskningsprofessor på Socialforskningsinstitutet. Genom att ta upp påträngande problem, som den dåliga integrationen, innan andra riktigt vågade göra det, har Rockwool Fondens Forskningsenhed trots en liten medarbetarskara – kompletterad med periodvis inköpta forskare – bidragit med forskningsdata som har haft stort inflytande på förståelsen av vad misslyckad integration betyder för den framtida välfärden. Faktiskt hade Rockwool Fonden redan innan Finansdepartementet offentliggjorde sin undersökning i december 1997 börjat samla in en stor mängd register- och översiktsdata för att belysa situationen på integrationsområdet.

Tidigt under år 1999 kom den första publikationen vari Eskil Wadensjö hade uppdaterat Marianne Jelveds siffror. Det följdes upp med siffror över invandrarnas utbildningsnivå, och på sensommaren 2000 kunde en stor undersökning baserad på såväl data från register som frågeformulär dokumentera att integrationen i det stora hela hade misslyckats, vilket till exempel uttrycktes i att de fem procent av befolkningen som utgörs av ickevästerländska invandrare lade beslag på 38 procent av de samlade utgifterna för socialbidrag. Landstingens och Kommunernas Forskningsinstitut, AFK; började också analysera området, bland annat sambanden mellan unga invandrares utbildningsbakgrund och deras arbetslöshet. Faktiskt hade AKF redan 1995 utan särskild uppmärksamhet i medierna gjort en undersökning under titeln Etniska minoriteter, integration och mobilitet, som varnande drog slutsatsen: »Etniska minoriteter sätter vår välfärdsuppfattning på prov. Antingen måste det vara vår plikt att sätta dem i stånd att klara sig på jämbördig fot i det danska samhället, eller också måste vi sänka jämlikhetsidealen och acceptera att det växer fram en befolkningsgrupp med svag position på arbetsmarknaden och därav följande lägre inkomster. Görs der ingenting riskerar vi att få ett samhälle där en stor del av de etniska minoriteterna permanent försörjs av det offentliga och bor i de utsatta bostadsområdena.«

I Århus började professor Nina Smith och hennes kolleger på Center för Forskning i Social Integration och Marginalisering, som hade inrättats år 1999, att utvidga sin forskning i arbetsmarknadsförhållanden till att omfatta integrationen av invandrare. Enbart för åren 1995-2000 handlade det totalt om offentliga nettoutgifter för försörjning av invandrare och efterkommare på omkring 70 miljarder kronor i dagens priser. Ett belopp som runda tal motsvarar två gånger byggnadsutgifterna för bron över Stora Bält.

På sensommaren 2000 lyckades dåvarande inrikesminister Karen Jespersen – trots stort motstånd från De Radikale, som inte ansåg att det behövdes fler undersökningar av invandringen – tillsätta den så kallade integrationstänketanken med direktör Erik Bonnerup Nielsen som ordförande. Tänketanken, som bl.a. hade demografen professor Poul Christian Matthiessen som medlem, presenterade sommaren 2001 en framskrivning som visade att antalet ickevästerländska invandrare och efterkommare kommer att fördubblas fram till år 2020, och påvisade hur problematiskt det kommer att bli för det offentligas utgifter för bidrag om man inte lyckas förbättra integrationen.

En annan beräkning från Tänketanken visade i gengäld att om invandrare och efterkommare hade samma förvärvsfrekvens som danskar, skulle det, allt annat lika, förbättra de offentliga finanserna med 23 miljarder kronor om året. Integrationstänketanken har senare – i januari i år – argumenterat för att man måste upprätthålla en stram invandringspolitik. Dels eftersom det med relativt öppna gränser blir svårt att upprätthålla den danska välfärdsstatens princip om att alla invånare har rätt till sociala bidrag och offentlig service oavsett om de bidrar till finansieringen eller ej, dels eftersom den höga minimilönen i de skandinaviska länderna och relativt höga bidrag till alla som inte kan uppnå anställning till minimilönen, gör det attraktivt att söka sig till dessa länder, sade Tänketanken.

Hos De Radikale har insikten om sambandet mellan välfärdsmodell och invandring blivit så genomgripande sedan Marianne Jelveds 1997-rapport, att De Radikale i sitt utspel på partiets sommargruppmöte i mitten av augusti, där de krävde mildare regler för familjeanknytning, samtidigt föreslog att inga familjeanknytningsfall – bortsett från flyktingar – ska få ta emot en krona från de offentliga kassorna innan det permanenta uppehållstillståndet har beviljats, vilket tar flera år. Enligt principen »öppna gränser, stängda kassor« ska de nya äktenskapsparterna om de inte kan finna arbete, försörjas av den här bosatta äkta maken utan tillgång till bostadsbidrag, barnbidrag, socialhjälp osv. De Radikale erkänner alltså nu att invandringen kan medföra ekonomiska problem. Kanske är insikten om de ekonomiska problemen med invandringen i verkligheten mindre hos socialdemokraterna – de vill avskaffa det låga socialbidraget till nya invandrare, startbidraget, som infördes 2002 – även om stor invandring och misslyckad integration oundvikligen kommer att tvinga fram en förändring av den danska välfärdsmodellen som socialdemokraterna gärna tar på sig faderskapet för.

När Jan Tröjborg och Henrik Dam Kristensen i förra veckan i Berlingske Tidende försäkrade att socialdemokraternas utlänningspolitik ska ligga fast också efter det kommande valet – trots Karen Jespersens påstående om motsatsen – motiverades det således inte av faran för välfärden genom stor invandring, utan för att »vi har erkänt att vi inte tidigare lyssnade tillräckligt på människors oro över för dålig integration och för stor invandring som skapade socialt belastade förhållanden i många bostadsområden och skolor.«

Med andra ord är det inte för att de tycker att invandringen är ett problem som socialdemokraterna har ändrat kurs i utlänningspolitiken, utan för att väljarna är bekymrade. Men det finns också de som argumenterar för att vi inte kan undvika att röra oss i riktning mot ett samhälle med större lönespridning och därmed ojämlikhet, och att vi behöver invandring som arbetskraft. I en debatt med tidigare overvismand professor Niels Kärgård i senaste numret av djöf-bladet skriver författaren och ekonomen Hans Kornö Rasmussen: »Jag är så innerligt trött på argumentet om hur mycket invandrarna kostar,« även om han medger att många invandrare hör dåligt hemma i ett högutvecklat välfärdssamhälle eftersom de inte har någon lämplig utbildning och ofta inte kan språket, så att de som grupp blir en belastning på de offentliga utgifterna. Men Danmark behöver arbetskraft. Invandrarna är den enda arbetskraftsreserven, skriver Hans Kornö och fortsätter: »Frågan om Danmarks invandrarpolitik handlar därför egentligen om vilket samhälle vi vill leva i.

Om Danmark för en stramare invandringspolitik än resten av Europa, kommer vi – kanske? – att kunna skydda det extremt välorganiserade samhället med låg lönespridning (läs: liten ojämlikhet, red.) och hög social välfärd.« Men det blir ett samhälle där en minskande arbetskraft betyder att alla måste springa snabbare och snabbare, men också fortsätta att själva ska sköta hemarbetet. Som alternativ ställer han upp »ett samhälle med större lönespridning, där bland andra invandrarna bidrar till att utföra de arbetsuppgifter som danskarna inte själva vill syssla med.« Hans motpart i debatten, Niels Kärgård, är i detta inte oenig med Kornö Rasmussen om konsekvenserna av en större invandring. Men Niels Kärgård vill just försvara det danska välfärdssamhället där de välbeställda betalar höga skatter som finansierar ett stort socialt säkerhetsnät och där lönespridningen och ojämlikheten är liten. »Nästan alla danskar vill ha ett öppet samhälle med jämn inkomstfördelning. Men ett öppet, rikt samhälle och en välfärdsstat med jämn inkomstfördelning står i en värld med miljarder fattiga i djup kontrast till varandra. Om vi inte vill ha ett samhälle med synbar större inkomstspridning, med tiggare på gatan och med eländigt betalda ‘working poors’, så är vi tvungna att föra en stramare invandringspolitik än vad vi egentligen vill.

Huvudfrågan i framtidens välfärdsdebatt blir att finna den rätta balansen mellan det sociala säkerhetsnätets omfattning och restriktioner av invandringen. Och även med den rätta balansen blir det svårt att bevara förhållanden som vi kommer att finna acceptabla på dessa områden,« avslutar Niels Kärgård. Ekonomisk översikt december 1997 återfinns på www.oem.dk/publikationer

Svanesang for et “Folkhem” – lang artikel , klik linket :
http://www.politiken.biz/vad_har_hant.htm

Vad är det egentligen som har hänt?
Skrivet av Björn Brodd

Vi borde äta på guldtallrikar
Lönnarna står där som i novemberstorm: böjande och bugande för en hård nordvästan. De tvåstora lindarna framför ingången till det gamla huset rör sig mera stelt och värdigt. De harvarit med om en hel del stormar vid det här laget. Den här imponerar inte på dem.
Det är juli månad, den 27 närmare bestämt. En svensk vintersommar för några år sedan. Intealls som sommaren 2002, som väl var det finaste vi upplevt i gamla Sverige.
Men nu liknar den 27 juli mest en ruskig höstdag. Det regnar och blåser. Mörkblå moln driversom dåliga novemberkopior fram däruppe på det sjukligt blekgula sommarfästet. Det lider motkväll och allt antar en blågrön ton. Gräset därute, som jag inte klippt alls i år, för jag har intevarit hemma, det böljar som vågor ned mot stengärdesgården.

Jag sitter där med en flaska rödvin, en chilrensk Sunrise, som en läkare i Jönköpingrekommenderat. Av medicinska skäl såväl som ekonomiska. Den skulle vara riktigt bra för sittpris, hade han sagt. Man måste tänka ekonomiskt. Allt är dyrt i gamla landet. Och ett glasvin skulle hjälpa mot kolesterol och förebygga hjärtattacker, sa han. Det är ju nämligen så att man i landet,där man bara kan ha en uppfattning i taget, nu börjat vända på den sedan 50 år tillbaka drivnaStatliga prpagandan, att vin är skadligt för folkhälsan. Mjölk mycket nyttigare! Medicinskexpertis, såväl som vanligt folk har börjat ifrågasätta det 50-åriga postulatet! Folkhälsansbyråkraterna har motvilligt börjat inse motsatsen och tvingat ansluta sig till underutvecklad lländers, som Italiens och Spaniens, uppfattingar, vilket ju känns ganska nesligt för vårt stolta land. Men man tröstar sig med att det blir än mera klirr i Statskassan…

Lindh – mordet uden motiv

Offentliggjort 14. september 2003 03:00

Det svenske isbjerg

Af NIELS LILLELUND

Knivdrabet på den svenske udenrigsminister får atter låget til at lette i et samfund, hvor meget er gemt af vejen. Midt i en hektisk og usædvanlig debat indtræffer tragedien – og kan måske ændre resultatet, hvis svenskerne får dårlig samvittighed over at have sat sig op mod den politiske klasse, mener en iagttager. Kort tid efter at den svenske udenrigsminister Anna Lindh var blevet stukket ned i et stormagasin i Stockholm, forelå et signalement af gerningsmanden; han er omkring 180 centimeter i højden, han er svensker, lys i huden og har et aflangt ansigt.

Det var en usædvanlig beskrivelse. Det er ikke spor almindeligt, at man i svensk presse skelner mellem svenskere og ikke-svenskere eller svenskere og svenskere af en anden etnisk oprindelse end svensk. Selv om kriminalstatistikkerne også i Sverige udviser en slagside i forhold til indvandrerkriminalitet, så er det ikke noget, man taler om, og det er ikke noget, svenskerne ret tit får at vide.

Ikke fordi, det er forbudt at fortælle om det, men fordi medierne udøver en streng selvkontrol i forhold informationer, der kan have en uheldig virkning på samhället.

Den svenske model lægger vægt på harmoni og på jämlikhet.

Når nogen dræber udenrigsministeren er det et angreb også på den model. Hvem der så end står bag. I skrivende stund ved vi det ikke, men angsten for, at endnu et nationalt traume skal føje sig til det, Palme-mordet forårsagede, er til at forstå. Med to traumer har man tegningen til en neurose, og så er Sverige snart modent til indlæggelse.

Et europæisk problem

For under overfladen finder man et andet Sverige end det, vi tror, vi kender. Et mere polariseret og et mere voldeligt samfund.
Det mener en af de iagttagere, der kan følge sagen tæt på og dog fra sidelinien. Jonathan Friedman, professor i socialantropologi ved Lunds Universitet. Som amerikaner bosiddende i Sverige ser han det svenske samfund både indefra og udefra:

»Det er ikke kun et svensk, men et europæisk problem. Tænk på mordet på Pim Fortuyn. Hverken Holland eller Sverige har været kendt for sådanne hændelser, men i dag er Sverige i top, når det gælder voldelig kriminalitet. Vreden er stor i det svenske samfund, der er sket en proletarisering af en stor gruppe mennesker – mange svenske arbejdere føler simpelthen hen, at man har vendt ryggen til dem.«

Friedman er ikke begejstret for det, han har hørt i kølvandet på attentatet:

Statsministeren holdt en tale, og hvert andet ord var demokrati. Uden pause. Det lød som en besværgelse, et desperat forsvar for et eller andet, og ordvalget, hele indstillingen bekymrer mig: Man siger, at Anna Lindh repræsenterede demokratiet, det gjorde hun da ikke. Demokratiet har ikke kød og blod, og Anna Lindh er ikke mere demokrat end du og jeg. Perssons ordvalg prøver at flytte demokratiets kerne og mening ved at sætte politikerne lig med demokratiet. Hvis man skaber den skillelinie, er man på farlig vej. Hvis demokratiet er lig med politikerne, kan det hurtigt ende med, at demokratiet må afskaffes for at beskytte de meget demokratiske mennesker i samfundets top.«

Mordet på Anne Lindh har øjeblikkeligt antaget mytisk karakter. Det lanceres og iscenesættes som et drama med to stridende kræfter, vold mod demokrati, vold mod åbenhed, indskrænkethed over for tolerance og så videre. Det er den demokratiske samtale, der er blevet slået på munden, så blodet fosser.

»Man taler om, at Anna Lindh døde midt i sin demokratiske gerning, at hun repræsenterede det åbne samfund – jamen, hun var da ikke til valgmøde. Hun var ude at købe ind. Hvorfor er det specielt åbent at købe ind uden livvagter? Det er, som om hele denne sag beskrives metaforisk.«

Dybe skel

Jonathan Friedman mener slet ikke, at Sverige kan leve op til sin egen selvforståelse af at være et meget åbent samfund. Tværtimod.

»Der er nogle meget dybe skel i Sverige mellem den politiske klasse og befolkningen. Skel, som er blevet kraftigt udvidet gennem de seneste ti år. Og når man – som reaktion på attentatet – taler om den politiske vold i Sverige, burde man snarere se på den strukturelle vold, der øves oppefra og ned. Der er så mange ting, der ikke får stemme i det svenske samfund, så megen undertrykt vrede. Der udøves en meget streng kontrol i dette land, og der skal kun så lidt til, før man eksluderes af det gode selskab – den samfundstype skaber grobund for alskens ekstremisme, fordi der er lagt låg på så mange ting.«

Håkon Arvidsson, svensk historiker i mange år ansat ved Roskilde Universitetscenter, er uenig i den analyse – men enig i konklusionen.

»Der er ikke meget forskel på Danmark og Sverige, men på dette ene punkt er der: Danmark ligner nærmest Italien med hensyn til troen på politikere – her går man næsten ud fra, at politikere lyver. Sådan er det ikke i Sverige. Den politiske klasse og den politiske konsensus om en bestemt samfundsversion nyder massiv opbakning. Også i befolkningen. Netop derfor er det så svært at være udenfor. I Sverige har man ikke et Dansk Folkeparti, der kan vinde fodfæste i parlamentet – vi havde ét, der forsøgte, og de blev mødt af en enig, afvisende front af det politiske establishment. I Sverige er der ingen ventiler, intet tilholdssted for de få, der ønsker noget radikalt anderledes. De er helt alene og presses ud i det ekstreme, fordi de ekskluderes fuldstændig af samfundet.«

Fortsæt med at læse “Anna Lindh og det svenske isbjerg”

Jonathan Friedman © Snaphanen.dk, klik for helskærm

Den undertrykte ytringsfrihed i Sverige er et symptom på noget større og værre, nemlig hele den vestlige civilisations sidste krampetrækninger, mener en professor i socialantropologi – amerikaner og ansat ved Lunds Universitet. – Jonathan Friedman i samtale med Niels Lillelund.

Jonathan Friedman er jøde og New Yorker, og som hantager imod dér i døren, iført krøllet hår, hawaiiskjorte, kakibukser og bare tæer, ligner han Bob Dylan, som denne ville have set ud, havde han turneret lidt mindre og spist lidt sundere og mere regelmæssigt. Dagligstuen i den store lejlighed i det centrale Lund ligner virkeliggørelsen af den multietniske vision, den moderne, lyse sofa, den afrikanske kunst på vægge og gulve og den klassiske porcelænskamin i hjørnet.

Manden er professor i socialantropologi, trivelig at se til med søvnige, intelligente øjne, men tag ikke fejl; han siger ting, man kun kan sige i Sverige, hvis man ikke er svensker: “Jeg går nærmest og venter på, at helvede skal bryde løs. Men foreløbig lader de mig være i fred og jeg har kun mødt kritik internt på universitetet. Hvis jeg havde været svensker, var jeg blevet halshugget, nu ignorerer de mig bare.”

Friedman er ansat ved Lunds Universitet, og det samme er hans svenske kone, der også er socialantropolog og professor. Og hende er der ikke blevet taget på med de samme fløjlshandsker. Kajsa Ekholm Friedman begik den fejl at tage imod en invitation fra foreningen Folkeviljen og Masseindvandringen, en sammenslutning, der i dag ikke eksisterer mere, men som typisk bestod af pensionister og skuffede socialdemokrater, der var kritiske over for indvandringen. Ekholm er ikke medlem af foreningen og deler ikke dens synspunkter, men alene det faktum, at hun havde talt i det forum, udløste et krav fra 27 lærere og studenter i Lund om, at hun skulle fjernes. Jonathan Friedman ved en del om den slags mekanismer. Han har fungeret både i New York, Paris og København, før han kom til Lund, og han har netop lagt sidste hånd på en bog med titlen PC Worlds, en analyse af fænomenet politisk korrekthed.

Debattens økologi

– Vi taler om begrebet “debattens økologi,” introduceret af en svensk sociologiprofessor ved Københavns Universitet, Margareta Bertilsson:

“Retten til at tale må afvejes mod, at de eller den, som taler, også har noget at berige samtalen med. Retten til at tale indebærer ogsåpligten til at udøve ansvar, vi lægger beslag på andres tid. At værne om den offentlige samtales “økologi” har lige så stor værdi som at værne om ytringsfriheden,” skrev hun i Weekendavisen den 12. juli i år.

Jonathan Friedman er ikke chokeret. “Undertrykkelsen af ytringsfriheden i Sverige er et led i en magtfuld mekanisme. Nu er du herovre under valgkampen, og du vil se, at journalister og medier prøver at få debatten til at se stor og bred ud – ved simpelthen at flytte fokus fra det væsentlige og tale om noget andet, f.eks. om trafikpolitik. Om indvandrerpolitikken kan man ikke have en kritisk diskussion, man undgår spørgsmålet.”

Hvorfor?

“For mig at se er det et led i en lang tradition. I USA, f.eks., er den politiske korrekthed et universitetsfænomen, i det offentlige liv og blandt almindelige mennesker er det en joke. I Sverige er der en tæt forbindelse mellem de forskellige elitegrupper, politikere, journalister osv. De omgås privat, de gifter sig med hinanden, færdes i de samme selskabelige kredse. Den politiske klasse lukker sig om sig selv, læg dertil, at Socialdemokratiet har og har haft noget nær et monopol på magten. Det giver en vis grad af sikkerhed – men også en usikkerhed for, hvad der vil ske, hvis der pludselig går hul på den boble, den opfattelse af verden.

Eliten er i kraft af deres isolation blevet mere og mere bange for folket og for, hvad det kan rumme. Holdningen er, at folk i almindelighed er farlige og dumme. Den politiske klasse er rykket op og væk fra folket. Den er kosmopolitisk indstillet og ser sig selv som over nationen, snarere end som en del af den. Økonomisk understøttes det af, at netop denne klasses lønninger er de hurtigst voksende af alle.”

Absurd udemokratisk Men er det noget nyt? “

Der er sket et skred. Da jeg kom her til landet, var det stadig sådan, at man kunne ringe til sin politiker. Det var et sundt demokrati. I Danmark, hvor jeg boede i 1970erne, var der allerede dengang en politisk klasse. Det er den, der er opstået her i endnu højere grad – og de er nervøse for deres magt og det, der kan rokke den. Derfor lukker de munden på kritikerne, f.eks. Sverigedemokraterna. Det er et legalt parti, de må bare ikke tale. Det er jo absurd udemokratisk. Man marginaliserer dem, mobber dem ud … og kalder dem udemokratiske.

I virkeligheden flytter man fuldstændig betydning af begrebet demokrati. Man siger: demokrati er en bestemt måde at tænke på, et sæt af meninger, og hvis du ikke deler dem, er du ikke demokratisk, og så tager vi afstand fra dig, du bør elimineres. Folket, det er ikke demokratisk, det er vi, eliten. Det er grotesk, og det er i hvert fald ikke demokrati, snarere en art moralsk diktatur.”

Jonathan Friedman mener, at forholdene i Sverige også er særlige, fordi man her har en lang tradition for at bevare en korrekt overflade.

“Bergmans film handler jo ikke om andet, om dæmonerne, der lurer under den tørre og korrekte overflade.

Et parti som Sverigedemokraterna er som en national libido, der skal undertrykkes. Udgangspunktet er, at vi inderst inde alle sammen er racister, hvis det ikke kontrolleres. Ligesom vi alle ville blive drankere, hvis det ikke var for Systembolaget – det sidste er der faktisk en læge, der engang har sagt til mig. I fuldt alvor. Det er et meget interessant kulturelt fænomen, som går igen hele tiden. Man er bange for sin egen skygge. Skolerne tør ikke flage med svenske flag eller fejre jul, og spørger du en svensk minister (som en journalist gjorde det, red.) om han er svensk, så skynder han sig at forsikre, at det er han skam ikke, han er en blanding af alt mulig andet.

Den svenske højesteret har med en dom i princippet fastslået, at racisme er et svensk fænomen, noget, der per definition udøves af svenskere og ikke af andre. Skønt mange af de gruppevoldtægter, hvor indvandrere i øvrigt er stærkt overrepræsenterede blandt gerningsmændene, har et tydeligt racistisk islæt. Men det vil man ikke vide, og det må vi ikke vide.”

Weekendracister er Friedmans ord for mange svenskere, der drikker sig fulde i weekenden, hvor det er alment accepteret, og så slipper al det undertrykte had løs. Han nævner en ledende politiker, der til daglig talte varmt for indvandring og integration, og som ganske enkelt måtte smides ud af Grand Hotel en lørdag aften, fordi han råbte og skreg sine racistiske synspunkter ud. I en brandert.

Rascistiske udtalelser

Jonathan Friedman vil ikke nævne navne, men hans eksempel er for ganske nylig blevet overgået. En svensk journalist fik under dække af at være en almindelig borger en hel række svenske politikere til at bekræfte de mest groteske racistiske udtalelser og optog det på bånd. Flere af de folkevalgte har måttet trække sig efter offentliggørelsen på svensk TV. “Prøv at se på, hvordan politiet behandler en fulderik på en tirsdag. Og hvordan de reagerer i weekenden. I weekenden er det accepteret, at man drikker sig fuld, mange går simpelthen bersærk. I weekenden skal det hele ud, prøv så at overføre den model til det politiske.”

Kriminaliteten stiger

Men kritikken og problemerne forsvinder vel ikke?

“I Sverige er der masser af konflikter og en stigende usikkerhed. Vi har set flere episoder af det, jeg vil kalde klassisk racistisk natur, hvor to befolkningsgrupper støder voldeligt sammen. Kriminaliteten stiger. De nytilkomne er i meget høj grad arbejdsløse, og det koster velfærdsstaten mange, mange penge. Velfærdsstaten er jo baseret på lukkethed, den skal tage sig af en afgrænset gruppe mennesker. Den kan slet ikke håndtere det åbne samfund, men den slags erkendelser er for store for politikere i almindelighed. De tænker meget kortsigtet. Jeg mener, det er absurd at tro, at f.eks. mange tusind somaliere kan “integreres” i et samfund som det svenske. Men der er akademikere, som tror på det. Og politikerne er nødt til at tro på det, de baserer hele deres tilværelse på, at morgendagen bliver bedre end dagen i dag. Det gør den ikke. Så hvad gør en politiker, der må se i øjnene, at fremtiden tegner langt mørkere endnutiden …?”

Lukker øjnene og håber det bedste? “

Ja. Og på en måde forstår jeg det godt, for det er jo en hel samfundsvision, der ved at bryde sammen. Sverige er et tæt samfund, hvor ideen om fællesskabet står over alt andet. I den by, jeg kommer fra, er alle ligeglade. Man undgår øjenkontakt på gaden, man siger how are you og mener ikke noget med det, prøver hele tiden at skabe et vakuum omkring sin egen person. Det er ekstremt individualistisk. I den svenske model er devisen, at enten er noget centralt styret – eller også er der kaos.”

Men ideen om folkehjemmet er også udfordret. Og svenskerne tackler det på deres egen måde. I integrationsloven af 1997 hedder det direkte. Efter som en stor gruppe mennesker har sin oprindelse i et andet land, savner den svenske befolkning en fælles historie. Tilhørsforholdet til Sverige og opslutningen bag samfundets grundlæggende vurderinger har derfor større betydning for integrationen end en fælles historisk oprindelse. Friedman ryster på hovedet.

“I virkeligheden tænker man verden som bestående af et antal forskellige racer og folkegrupper. Man ophæver Sveriges historie og lader den afløse af de forskellige racers historie. Denne lov vil hæve staten op over nationen og lade det afgørende for nationaliteten være en tilslutning til en række værdier. Men i virkeligheden er den svenske nationalitetsfølelse fuldstændig lige så bundet til det kulturelle og det historiske som f.eks. den danske.”

Og kaos kan der vel komme alligevel? Styrer vi mod eksplosionen?

“Det tror jeg. Af mange grunde. Alene økonomisk kan det ikke blive ved med at gå. Sverige er faldet fra en topplacering til en 17. plads på listen over verdens rigeste lande. Velfærdsstaten er i dyb krise. Skatterne trykker folk ned – tænk på, at i USA, hvor skatteprogressionen slet ikke er som her, kommer alligevel hovedparten af skatterne fra de rigeste. Her kommer skatten hovedsageligt fra bunden. Og skattegrundlaget indskrænkes dag for dag. Kapitalen flygter, og mennesker uden uddannelse og ressourcer kommer ind. Derfor må staten stifte kæmpegæld for at klare skærene. De nytilkomne marginaliseres, og de lavere stillede offentligt ansatte, f.eks. lærere, proletariseres. Ved siden af opstår en vældig sort økonomi, som man stiltiende accepterer.

Og indvandrerne bidrager ikke til den økonomi, tværtimod. Selv i USA, hvor velfærdsydelserne er langt lavere end her, er det påvist af en Harvard-økonom, at indvandrerne koster samfundet penge. Det er i øvrigt typisk at se, at det i USA er de sorte, der er mest imod indvandring – det er jo dem, der er truet, det er deres job, de nye indvandrere kan tage. “

Mod dyb finansiel krise Og dog er der jo ingen tegn på oprør i folk, f.eks. mod skatten?

“Nej, folk betaler stadig en højere pris for en ringere service. Men det bliver ikke ved. De vestlige samfund bevæger sig, tror jeg, mod en dyb finansiel krise, og de eneste, der ikke opdager det, er den politiske klasse, for den har aldrig haft det bedre. I den forstand minder situationen om romerrigets sidste 100 år ” Det lyder voldsomt “Jo, men man skal ikke være blind for de store historiske linier. Den folkevandringstid, man taler så meget om i disse år, den var jo netop et resultat af, at samfund rundt omkring brød sammen, og folk blev tvunget til at vandre. Præcis som i dag.”

Livet på flere niveauer Og så må man spørge: Hvordan skal det ende?

“Det ved jeg ikke. Men jeg har da nogle ideer. Et samfund, som det er skitseret i filmen Blade Runner, er tættere på, end du aner. Et samfund, hvor livet leves på flere niveauer, og hvor stigerne mellem de forskellige lag bevogtes af bevæbnede politifolk. I Los Angeles ser du allerede byggerier, der breder sig ud over slumkvartererne. Og man bygger runde bænke for at sikre, at bumserne ikke kan sove der. Der skal så lidt til, før vores pæne samfund bryder sammen. Tag sådan noget som Rosengården i Malmö – hvis kommunen pludselig ikke har flere penge at pumpe i det, så er det sort slum på fem år. Eller mindre.”

På sin vis et gammeldags klassesamfund?

“Ja, det er umoderne at tale om klasser. Men sjældent har det været mere aktuelt. Meget mere aktuelt end i 1970ene, hvor alle talte om det. Klassesamfundet kommer tilbage, og mange er på vej nedad – men det kan man et sted som Sverige slet ikke forholde sig til. På engelsk hedder det downward mobility. Det er karakteristisk, at der ikke findes noget tilsvarende begreb på svensk.”

Kan vi gøre noget ved det?

“Jeg tvivler i hvert fald på, at der vil blive gjort noget ved det. Moderne politikere over alt i Vesten taler, som om der kun findes én vej. De har de samme økonomiske rådgivere, der siger det samme til dem hele tiden. Managementteorierne har for længst vundet fodfæste i det politiske, the power of positive thinking styrer processen. Det virker næsten, som om man har givet op.”

niels.lillelund@jp.dk Jyllands-Posten 15 september 2002

En intervju med avgående chefredaktören på DN, Hans Bergström

DSM – samtal med Hans Bergström

När Robert Huntford korn med sin bok The New Totalitarians så blev ju reaktionen i Sverige längs efter hela spektrat, att det var en skymf att skriva på det här sättet om Sverige. Jag vet att det också var svårt att hitta ett förlag som översatte och gav ut boken. Inget av de stora förlagen visade intresse. Så småningom korn den ut på ett litet, okänt förlag. Och jag vet att den är bortplockad på ett antal svenska bibliotek. I dag omnämns Sverige då och då i utländsk press som en enpartistat och det utan att det egentligen blir någon reaktion liknande den som mötte Huntfords bok för nu lite drygt 30 år sedan. Skall vi tolka det som att vi här i Sverige har accepterat att så är det?

Hans Bergström: Jag tror det. Och det är ett faktum att Sverige är en enpartistat. Vi har nästa val år 2006. Om socialdemokraterna vinner då är de uppe i 16 år på en ny hegemoniperiod. Det är tillräckligt lång tid för att de anpassningsmekanismer, som konstituerar en enpartistat skall hinna sätta sig. Vi såg det under den tidigare socialdemokratiska hegemonin på 44 år. Det är oerhört underskattat vilka effekter det här har.

Ett skäl för denna underskattning är att vi fått uppleva en del goda ekonomiska effekter av de reformer som regeringen Bildt genomförde och som gav oss en hygglig ekonomisk dynamik. Regeringen Persson har kunnat dra nytta av detta. Men för varje år som går med en socialdemokratisk enpartistat så rullas det här tillbaka.

Ett annat skäl är att man i gemen inte är klar över vilka enorma maktmedel, som en regering har utan att behöva gå till någon riksdag. Till detta kommer själva anpassningen. Överallt i samhället utgår man
ifrån att om ett år, om fem år, om tio år kommer det att vara socialdemokraterna som styr.

Man skall också komma ihåg att Sverige konstitutionellt är som gjort för en enpartistat. Vi har ingen uppdeIning mellan den lagstiftande församlingen och den exekutiva makten. Vi har ingen utskiftning av makt mellan olika nivåer. Staten kan ytterst styra över kommunerna. Vi har ingen författningsdomstol. Dessutom har vi en fackföreningsrörelse som är lierad med staten-socialdemokraterna.

JG: Hur menar du att detta konkret fungerar?

HB: Man ser det tydligt på friskoleområdet. Man har makt att tillsätta en generaldirektör för Skolverket med socialistisk inriktning. Alla inom verket anpassar sig sedan till signalerna. På detta sätt kan man på område efter område stoppa de fria sfärerna. Det sker successivt utan att det syns så mycket.

JG: Själva

begreppet enpartistat förknippas ju vanligen med stater som gamla DDR och i det sovjetockuperade Central- och Östeuropa. I formell mening är ju Sverige ändå en demokrati. Men hur länge kan en enpartistat operera och utvecklas på det sätt du här beskriver, innan man tvingas att fråga sig: Är Sverige en demokrati?

HB: Sverige är en demokrati. Sverige är också vad gäller det ekonomiska systemet inbäddat i de stora fria marknadssystemen. Här spelar vår anslutning till EU en viktig roll. Farlig gradvis utveckling bort från demokrati och öppet samhälle

JG: När det gäller demokrati eller inte demokrati beror det dock på vilka krav som ställs för att en stat skall anses kunna gälla som en demokrati. Om vi tar de kriterier som ställs vad gäller demokratisk konstitution och ett väl fungerande rättssamhälle för att tidigare östdiktaturer skall kunna tas upp som medlemmar i Europarådet eller bli anslutna till EV, är dessa så stränga, att man kan fråga sig om Sverige av i dag och ännu mindre om enpartiprocessen får fortgå ytterligare kan anses leva upp till dessa kriterier.

HB: Att det sker en gradvis utveckling som gör att det blir farligt håller jag med om. Det gäller inte minst inom rättsväsendet. Dels genom utnämningspolitiken, dels genom lyhördhet. Vi kan se en urholkning av det civila samhället. Lyhördheten tränger undan civilkuraget, som blivit en allt knappare resurs. Vi kan också se hur det sätts allt snävare gränser för vad som uppfattas som legitima åsikter för att kunna vara en respekterad deltagare i debatten i det svenska samhället. Ta Per Ahlmark som ett exempel. Jag har under det sista året i så många kretsar med kopplingar till eliten hört, hur man tyckt att han blivit alldeles konstig och extrem: Skall ni verkligen ha honom kvar på DN som kolumnist? Även internt har sådana frågor ställts. Helt enkelt starka synpunkter på temat, att han inte borde få skriva i DN. Ändå är det så att han internationellt sett svarar för vad som uppfattas som en rimlig analys och dessutom visat sig vara väldigt förutseende.

JG: Om det nu finns krafter som vill mota ut Per Ahlmark, som är en etablerad debattör, måste man fråga sig, vilka möjligheter finns det att nyrekrytera debattörer med åsikter som i det ena eller andra avseendet inte stämmer med hur det skall tyckas?

HB: Det vi talar om här är delvis mycket subtila mekanismer. Vi skall heller inte glömma att Sverige sedan århundraden är ett auktoritativt koncensussamhälle, dä utstötningsmekanismerna socialt kan vara mycket starka. Alla känner alla och nätverken finns. Man behöver inte sätta in polis för att stoppa någon. Det finns betydligt subtilar metoder – vilka som kan komma ifråga för olika tjänster vilka som kan utses, vilka som anses legitima i debatten.

Man får när det gäller demokrati modell Sverige int glömma att det inte bara handlar om att det finns en grupp som sitter i ledningen för landet. Vi har också att göra med en mentalitetsförändring hos folket. Man kan ha en majoritet bakom makten och på det sättet demokrati men man samtidigt ändå lyckas åstadkomma en fundamental förändring av samhällskaraktären. Det är min stora oro att vi här är inne i en utveckling utan återvändo. Att vi har uppnått en point of no return.

JG: Eftslags självvald demokratiavveckling.

HB: Ja, i den meningen att det svenska folket hamnat i sådana beroendeförhållanden, att man inte kan tänka sig någon annan ordning än den nuvarande och att maktbasen för socialdemokratin blivit så stark att det inte går för någon borgerlig riktning att få majoritet för en annan politik. Sverige på väg mot ett “Sovjet Light”?

JG: Du säger att det som sker, det sker så subtilt. Det är lite av det jag avsåg när jag i förra numret av DSM gav uttryck för meningen, att Sverige är förvisso inte något Sovjet men Sverige är på väg att bli ett Soviet Light.

HB: Det finns två beröringspunkter med sovjetsystemet Det ena är att det finns en nomenklatura. Vissa människor accepteras, andra accepteras inte. Och ju längre socialdemokraterna sitter vid makten får detta genomslag genom det sätt på vilket man använder sig av utnämningsmakten. Det andra är den mentalitet som brer ut sig.

JG: Detta med den i Sverige förändrade mentaliteten upplevde jag starkt under den tid – närmare 15 år – som jag levde i min – som jag kallar det – franska exil. Då tyckte jag mig mellan besöken hemma i Sverigekunna konstatera en successiv förändring i den allmänna mentaliteten. Sverige framstod som från besök till besök allt gråare. Människorna gav intryck av att sjunka ner i tristess. Man ändrade nästan språket. I stället för jättebra på frågor om hur det stod till pratades det om läget. Hur-är-Iäget? hade blivit ny hälsningsfras. Sverige blev, upplevde jag det, alltmer DDR-likt.

Det Sverige som Hans Bergström lämnar efter midsommar för att bosätta sig i USA är ett annat Sverige än det Sverige han växte upp i på 50-talet. Han blir sorgsen när han tänker på allt det goda i den svenskatraditionen som nu håller på att slås sönder – arbetsamheten, påhittigheten, ingenjörstraditionen, ärlighetstraditionen, självansvaret.

HB: Detta är i mycket stor utsträckning en följd av socialdemokratins prägling av det svenska samhället. Torsten Svensson – statsvetare i Uppsala – har skrivit en avhandling om socialdemokratins dominans, där han visar hur ATP:s utformning, hur den nya sjukförsäkringen liksom hela karaktären av den offentliga sektorns utbyggnad under 60-talet var mycket medvetet gjord för att attrahera tjänstemannagrupperna. Detta för att partiet skulle kunna kompensera sig för nedgången i antalet arbetare av traditionellt slag. Man övergick också till att tala om löntagare i stället för olika tjänstemannaprofessioner. Det var inte längre adjunkter, det var inte längre sjuksköterskor. Alla – arbetare liksom tjänstemän – blev nu löntagare och alla blev helt beroende av de offentliga systemen. Till detta kom

Jämlikhetsvågen under 60-talet, som resulterade i en relativ sänkning av lönerna för de välutbildade samtidigt som självkänslan sänktes hos tidigare stolta professioner. Alla skulle betrakta sig som löntagare, som ingående i det stora allomfattande löntagarkollektivet. Efterhand kom flera av dessa tidigare medelklassgrupper ner i lönenivåer, som gjorde att de började betrakta sig som låglönegrupper. Sjuksköterskorna och lärarna är tydliga exempel på detta.

På detta sätt förändrades självbilden hos de som normalt i ett samhälle är starka professionella grupper. Vi fick en proletarisering av medelklassen. Dessa tidigare medelklass- grupper förvandlades till löntagare och låginkomsttagare i en socialdemokratisk stat. I stället för stolthet över den egna professionen spred sig avundsjuka gentemot grupper som har det bättre. Här har vi en viktig förklaring till den mentalitetsförändring som kommit att göra sig gällande. Vad det handlar om är en politiskt medvetet åstadkommen mentalitetsförändring som nu gått mycket långt. När en sådan förändring kunnat pågå i årtionqen, blir den mycket svår att reversera.

Vi har också kunnat se att här en valrörelse följer deh socioekonomiska dimension, som socialdemokraterna på det här sättet lyckats skapa, så har de borgerliga partierna inte en chans. Det är endast när man lyckats mobilisera någon annan dimension – exempelvis kärnkraften 1976 eller invandringen med Ny Demokrati 1991 – som man lyckats erövra majoriteten. Detta sätt att vinna maktenförstör dock samtidigt möjligheterna att använda den genom de komplikationer i själva maktutövandet som då uppstår. Rättsstatens underordning i förhållande till Den Politiska Makten

JG: Vi har också det beroendeförhållande som tycks ha vuxit fram vad gäller rättsstaten visavi den politiska makten.

HB: Också här har vi fått en proletarisering vad gäller levnadsomständigheter med de effekter detta fått på självkänslan. Alla skall göras till löntagare. Inte ens domare skall få känna sig som något annat. Tidigare var domaren en ämbetsman och innehavare aven viktig och i förhållande till den politiska makten självständig roll.

JG: Samtidigt har vi fått en politisering av rättsväsendet. Ta när Lennart Geijer som Palmes justitieminister gjorde ett slags personalrevolution uppifrån och sade upp långa raden domarförordnaden och tvingade de, som ville fortsätta som domare att ansöka om nytt förordnande. På det sättet kunde en politiskt styrd gallring ske.

HB: Ja, även inom detta för en demokrati viktiga område har den politiska maktkedjan fått ett stort inflytande. Signaler avges och signaler skall avläsas, tolkas och tillämpas. Detta i stället för att tillämpa vad som vuxit fram som en rättstradition med sina från den politiska makten oberoende värden. Mediernas verklighetsbilder systematiskt socialistiska

JG: Vilken roll spelar medierna för den mentalitetsförändring vi här talar om?

HB: Medierna spelar en stor roll. Om man systematiskt ifråga om varje verklighet i grunden har den socialistiska tolkningen så kan detta inte undgå att ha inverkan på människornas verklighetsbild. Värderingar tas inte ur tomma luften utan präglas av en viss naturlig konservatism i den meningen att de färgas av där man befinner sig, de system man är beroende av, den skola man går i etc. Det andra är den indirekta erfaringen. Det är ju få som utifrån egen personlig erfarenhet fullt ut kan bedöma olika förhållanden i vårt samhälle eftersom ju samhället är så komplext. Man blir då beroende av de verklighetsbilder man matas med genom radio, tv och tidningar och dessa verklighetsbilder är systematiskt socialistiska.

JG: Du talar om mediernas roll, något som – när denna roll granskas och diskuteras – omnämns som just mediernas roll. Man talar i sådana sammanhang om medierna som ett slags kollektiv. Medierna bärs ju ändå upp av en massa individer – journalisterna. Hur kan det komma sig att alla dessa dock individer på det hela taget kommit att uppträda som en ensartat tyckande grupp dithän att man som något nästan självklart omnämner dem som medierna?

HB: Det finns här en viktig utvecklingsfaktor, nämligen skapandet av en journalistkår. Tidigare var det en föreställning att man hade olika tidningar med olika uppdrag med olika partifärg. Kanske också att det fanns en skillnad mellan tidningarnas och etermediernas uppdrag. Men successivt från slutet av 60talet med Lars Furhoff och andra så förvandlades journalistiken till en journalistprofession som skulle ha en ensartad utbildning och stå för ett och samma perspektiv. Dessutom med en egen självkänsla om rätten att hävda detta perspektiv. Denna våg från 1968 och framåt med journalister utbildade på journalisthögskolor har ju trängt in mer och mer i medierna via de rekryteringar som skett och som samtidigt ersatt en äldre journalistgeneration. Journalisthögskolorna motsvarighet till DDR:s partiskolor?

JG: Kan det vara riktigt att betrakta de svenska journalisthögskolorna lite som motsvarigheten till de partiskolor man hade i DDR och på andra håll österöver?

HB: Jag är inte så säker på att man utbildar på det sättet men det har också att göra med rekryteringen. Det är övervägande grönvänsterungdom som söker sig till journalisthögskolorna och det – tror jag – därför att man ser en möjlighet att genom journalistyrket påverka samhällsutvecklingen.

JG: Du säger att du inte är säker på att utbildningen sker på det sättet. Det beror naturligtvis på hur man gör upp kursplaner och vilken litteratur som är basen för utbildningen. Här finns stora möjligheter tillpolitisk eller om man så vill uttrycka det subtil styrning. Självbilden av att vara kritisk stämmer dåligt med ett kritiskt förhållningssätt till Den Politiska Makten

HB: Det är lite märkligt att en journalistkår och medier som har som självbild att man ägnar sig åt kritisk granskning av makten samtidigt förhåller sig så okritisk gentemot den statsbärande makten och maktideologin i Sverige. Olof Petersson talar om journalismen som en särskild ideologi uppbyggd kring tre storheter. Där finns makten, folket och journalisten som har till uppdrag att berätta för folket att det är bedraget av makten. En onekligen ganska enkel världsbild.

Att en kår med denna självbild och denna ideologi är så okritisk i förhållande till den ideologi och de synsätt som bär upp makten i Sverige är rätt underligt. Det kan som jag förstår bara förklaras med att ungefär hälften av dagens svenska journalistkår röstar på vänsterpartiet och miljöpartiet. Och tar vi de tre partierna bakom den nuvarande regeringen så handlar det om mellan 70 och 75 procent – minst. Dessutom visar Lennart Weibulls och andras forskning att inom respektive parti ligger journalisterna vänster om snittet för respektive parti.

JG: Dessutom har man intrycket att journalister med vänsteråsikter är betydligt mer aktiva än journalister till äventyrs borgerliga värderingar och synsätt.

HB: Det ligger lite i sakens natur. Journalister med vänsteråsikter har en ideologiskt mycket mer aktivistisk samhällssyn. När fler blir fler och färre blir färre tystnar de få

JG: Sedan är sammanhållningen bland vänsterjournalister större än vad den är bland journalister med en till socialistiska synsätt kritiska journalister.

HB: När det blir en kritisk massa… Om det är tre fjärdedelar eller 80 procent på en redaktion, som har en viss grundsyn, tenderar de övriga att tystna. Dom kan tänka, dom kan tala med gelikar utanför redaktionen men i redaktionella diskussioner är dom inte särskilt aktiva med att hävda sina ståndpunkter.

JG: Hur ser den kritiska massan ut på Dagens Nyheter?

HB: Det växlar en del med ämnesområde. Journalistklassen är dessutom socialt sett en medelklass. När det gäller en del frågor som att resa fritt i Europa, EU-medlemskap, delvis när det gäller friskolor och kooperativa daghem så är bilden mycket mer varierad. Men när det gäller frågor som bidragsberoendet till staten och att den höga sjukfrånvaron inte har något att göra med incitament utan det bara beror på dålig arbetsmiljö, att skattesänkningar är fel; förmögenhetsskatt är bra, mer lika löner oavsett utbildning är önskvärd… I sådana frågor har jag uppfattningen att tre av fyra anlägger ett socialistiskt perspektiv. Det gäller också synen på USA.

JG: Och detta slår igenom på vad som blir tidningens policy…

HB: Det finns här två aspekter. Det ena är kåren som korn in och som utbildades på journalisthögskolorna under 60-talet och senare. Det andra är att journalisterna har en stor självständighet, när det gäller att formulera sitt eget uppdrag. Som redaktionell ledare kan man ändra strukturer genom att tillsätta nya chefer successivt, man kan ge signaler om vissa förändringar, hur tidningen skall se ut och så vidare men när en artikel skrivs och när en rubrik sätts så finns det ett enormt utrymme för den enskilde journalisten att välja vinkling. Bidragsdebatten tränger ut debatten om de riktigt stora frågorna

JG: När debatten i Sverige hettar till, handlar det väldigt mycket om bidrag hit och dit, om hur den eller den inte blivit hjälpt utan hamnat i den eller den situationen medan utrymmet för övergripande frågor om de enskilda människornas frihet och utrymme för egna initiativ trängts undan. Handlar det ombidrag eller förmåner är det ofta möjligt att mobilisera en alIdeles våldsam journalistisk aktivitet.

HB: Jag har förvånats över att det inte finns vissa förändringar som lyckats väcka medborgerlig vrede och som inte handlar om detta med bidrag och förmåner. En sådan förändring är att vi inte längre har ett fungerande polisväsen. Ringer man i Stockholm och behöver polis så finns det ingen att skicka. Samma ute i landet där poliskontoren läggs ner i en utsträckning att stora områden blir bokstavligt polisiära vita fläckar. När den grundläggande rättstryggheten på detta sätt försvinner borde det vara en så stor sak att det borde väcka reaktion. Det handlar ju här om en av det ordnade samhällets mestgrundläggande funktioner.

JG: Som inte minst anmärkningsvärt framstår att den politiska oppositionen inte lyckats aktivera frågan om den havererade rättstryggheten. Och detta du tidigare nämnde att Sverige inte har en författnings domstol till skillnad från vad jag vet varje annat rättssamhälle världen över värt namnet. Inte heller det är en fråga som drivs av något av de borgerliga partierna – i varje fall inte på det sätt man borde kunna förvänta. Rättstryggheten och skolan är utsatt för systematisk förstörelse

HB: En annan fråga utöver detta med rättstryggheten som inte fått det genomslag man kunde förvänta är frågan om skolan. Där har vi alltsedan 60-talet haft en systematisk och medveten förstörelse av den gamla kunskaps- och kompetensskolan samtidigt som vi fått en successiv upplösning av ordningen iskolarbetet. Detta har kunnat ske som ett led i den regerande socialdemokratiska politiken trots att vi vet att en stor majoritet av folket vill ha en bra kunskaps- och kompetensinriktad skola. Uppmärksamheten på problemen har också varit stor. Ändå har nedrustningen av kunskaps- och ordningsskolan inte drabbat det statsbärande partiet på det sätt man hade kunnat förvänta.Tillväxten och tillväxtens förutsättningar – frågor som marginaliserats

JG: En annan sådan fråga är den om tillväxten och vad som förutsätter tillväxt.

HB: Ja, och då kommer man in på den betydelse som forskningen har. Jag har följt hur forskningen fått betydelse för tillväxten i en lång rad länder som USA, Finland, Kanada, Italien, England… Jag ser det som en tragik att Sverige inte längre hänger med samtidigt som forskningen befinner sig mitt uppe i ett enormt spännande skede. Många länder inser detta och gör storsatsningar. Inte minst på det medicinska området, där Sverige har så utomordentligt goda förutsättningar. Ändå är Sverige det enda landet i Europa som sänker sina forskningsanslag. Ta också detta med att Finland har ett vetenskapsråd som får dubbelt så höga anslag som det svenska och där statsministern personligen engagerat sig för forskningen som en topprioritet. Vi har så förmögenhetsskatten som det är omöjligt att avskaffa, trotsatt den så uppenbart håller tillbaka tillväxten. Om det är snart sagt alla bedömare överens men ändå går det inte av politiskt doktrinära skäl att avskaffaden och att sänka den samlade kapitalbeskattningen till en internationellt konkurrenskraftig nivå.

Detta – både detta med de minskade forskningsanslagen och det omöjligai att avskaffa förmögenhetsskatten men också det vi tidigare talat om gällande förfallet inom polis- och rättsväsendet – är en direkt följd av att bidragsutgifter tränger ut allt annat i statsbudgeten. Man vågar inte göra justnågonting åt sjukförsäkringen och de skenande sjukskrivningstalen av rädsla föratt få en strid med facket. Till detta kommer de låsningar som ligger i de fördomar som styr jämlikhetspolitiken, den fördelningsfundamentalism som präglar Sverige och som slår ut alla andra värden och realiteter.

Sammantaget har detta gjort att framtidsfrågorna – det som handlar om forskningen och tillväxten – inte finns i centrum för den politik, som förs i Sverige och som heller inte finns med på det sätt som de borde så länge det är med vänsterpartiet och miljöpartiet som Persson utformar politiken.

Vi har nu en statsledning som är helt upptagen med att manövrera från kvartal tillkvartal för att behålla makten. För forskningen och tillväxten och därmed landet får detta på sikt förödande konsekvenser.Hans Bergström ser två stora brytpunkter för utvecklingen i Sverige

JG: Det du beskriver som situationen i Sverige av i dag och vad vi har att vänta framöver är naturligtvisresultatet av många års utveckling. Ser du någon brytpunkt, något skede då den negativa trenden startade upp?

HB: Jag ser två stora brytpunkter. Det ena är det som Torsten Svensson har beskrivit och som centralt gäller ATP och dess införande efter valet 1958. Dessförinnan fanns det stora strukturer och civila sfärer av ett annat slag än vad vi nu har. Vi hade då ett försäkringsväsen, som hade kunna! erbjuda en utveckling mot en större mångfald när det gälle att erbjuda till olika förutsättningar anpassade lösningar. Genom ATP-segern fick socialdemokratin en sådan legitimitet att det blev fritt fram för socialdemokraterna att regera under hela 60-talet utifrån en modell enligtvilken allt skulle byggas upp i statens regi.

JG: Det som kom att kallas Det Starka Samhället

:HB Ja, och detta kom att – som Torsten Svensson visat – att förändra perspektiven hos medelklassoch tjänstemän. En process som ägde under perioden 1958-70. Den andra stora brytpunkten är 1968-70. Även om det under 60-talet var en satsning på höga skatter och utbyggnad i offentlig regi, så upprätthölls Tage Erlanders syn på utbildning och forskning. Erlander var – som Torsten Svensson visat – mycket noggrann med att före satsningarna på den offentliga expansion, som sedanföljde, ta reda på om det fanns en tillväxtgrund som kunde bära expansionen. Han kallade in forskare för att beräkna förväntad produktivitetsutveckling inom industrin och vilken kapitaltillväxt man kunde räkna med.

Men någon gång 1968-70 förändrades också synen på tillväxtpolitiken. Man nedmonterade till exempel. den svenska kunskaps skolan med argumentet jämlikhet. Ingen fick bli förmer än någon ann. Detta innebar också en allvarlig nedvärdering av andra viktiga kompetenser i ett samhälle än de teoretiska, såsom handens, hantverkets och den emotionella intelligensens omistliga yrken.Olof Palmes roll för den negativa trenden

JG: Här finns en tydIig skillnad mellan Erlanders och Palmes synsätt.

HB: Ja, Palme var ju utbildningsminister från 1967 och fram till att han blev statsminister 1969. Ochdet var som utbildningsminister han under intryck av Alva Myrdals jämlikhetsrapporter och hela den vågen drog ner språkundervisningen på grundskolans högstadium med – tror jag 7-8 timmar för att kunna ge ombudsmän och andra utrymme för att berätta om facket, samhället och jämlikhetspolitiken.Karin Hadenius har klarlagt detta i detalj i sin betydelsefulla avhandling om jämlikhetssynen i soci- aldemokratisk skolpolitik.

JG: Vi har mycket lite av diskussion och analys när det gäller Palmes inrikespolitiska insatser. Det är som att Palme genom det sätt på vilket han gick bort blivit kort och gott Palmemordet. Som den ikon han kommit att framstå för sitt parti är det en smula egendomligt, att ingen gjort någo riktigt bokslutnär det gäller dessa insatser.

HB: Yrsa Stenius har skrivit att Palme var varken före eller efter sin tid, han var mitt i sin tid. Till skillnad från bilden av honom var han till stora delar en opportunist. När 68-vågen kom som en del av Vietnamdebatten och Amerikakritiken men också jämlikhetsvågen och auktoritetsupproret med för Sveriges vidkommande medbestämmandelagarna, inriktade sig Palme på att fånga upp dessa strömningar. I mycket handlade det om en tidstendens som under åren 1968-70 fanns i många länder men det var bara i Sverige som det fick ett sådant enormt institutionellt genomslag. Man gjorde om hela skolan på ett bestående sätt och avskaffade gamla samarbetstraditioner på arbetsmarknaden. Vågen är inte konstig att förklara men den verkan som den fick i Sverige är anmärkningsvärd. Finland upplevde samma våg under två eller tre år men sedan återuppstod de gamla traditionerna – exempelvis bildnings- och kunskapsidealen vad gäller skolan. Jag tror inte att genomslaget i Sverige kan förklaras på annat sätt än med det socialdemokratiska partiets dominans och desssätt att äga den svenska staten.Näringslivets anpassning till EN PARTI STATEN

JG: En dominans som blivit allt tydligare allteftersom den politiska oppositionen tröttnat. Men utöver detta med frånvaron av en aktiv och vital opposition finns det inte längre några tydliga och engagerdade företrädare för näringslivet och företagandet. För tjugo, trettio år sedan fanns det ett aktivt Industriförbund med Axel Iveroth. Vi hade det av riksdagsmannen Erik Hovhammar ledda Företagarförbund med bland annat Bo Sillen som en frisk fläkt. Själv var jag aktiv VD i Marknadsförbundet. Och vi hade fram till sen tid ett aktivt Skattebetalarnas Förening. Och både lVI och SNS lämnade bidrag till debatten på ett helt annat sätt än vad som sker i dag. Inte heller Timbro hör av sig på samma sätt som tidigare då Sture Eskilsson var drivande. Överallt där det fanns arenor för att driva företagandets ideologi och synsätt har det uppstått tomrum.

Vi hade Bankföreningen med ömsevis Tore Browaldh och Lars-Erik Thunholm som allmänt respekterade företrädare. I dag finns ingenting av detta. Och vad man än kan säga om Sören Gyll så inte är han någon näringslivets och företagandets ideolog. Vad betyder detta?

HB: Det betyder mycket. Och det är mycket intressant att det har kunnat bli på det sätt du säger. En sak som är för lite uppmärksammad är att tidigare upplevde alla att detta ändå var det land dom skulle bo och verka i men också påverka. Upplevde man att det gick snett i det här landet så var det här manmåste protestera och göra sig gällande. Nu har man exitstrategier på detpersonliga planet. Jag själv är ett uttryck för detta. Jag behöver inte bo här och har också tagit beslutet att lämna Sverige.

Socialdemokratin har kombinerat två saker som fått betydelse för detta: Det ena är ett totalt öppnande för utförsäljning till utlandet av svensk industri och inga kontroller av kapitalrörelser. Det andra är ett skattesystem som gör att det inte finns möjlighet för svenska ägare att konkurrera med utländska ägare samtidigt som villkoren för den privata beskattningen gör att det är mycket attraktivt att lämna landet. Sammantaget har detta gjort att vi fått en dramatisk exitrörelse. Av de 500 omsättningsmässigt största svenska företagen är nu drygt hälften utlandsägda. En stor grupp av det ledande direktörs- och entreprenörs skiktet har lämnat landet eller kommit att arbeta för utlandsägda företag på ett sätt som gör att det inte är till den svenska staten man vänder sig när man vill framföra sina synpunkter på den politik som för.

JG: Just detta vare sig förklarar eller ursäktar själva organisationernas uppenbara passivisering. Och organisationsledarna är inte särskilt disponerade för att utgöra en exitgrupp. Snarare förefaller mig förklaringen vara hur man på senare år kommit att rekrytera ledarna till dessa organisationer. Som jag ser det har rekryteringen kommit att gälla personer, som min själ inte har någon vidare förankring i en det fria näringslivets och företagandets ideologi. Ta exempelvis Arne Johansson som plötsligt blev ordförande i Företagarnas Riksorganisation – ett före detta socialdemokratiskt landstingsråd och kompis med Göran Persson. För mig ser det nästan ut som att gramscitänkandet om infiltration lyckats fira triumfer även inom denna sektor av svenskt samhällsliv. Hans Bergström varnar för en ny anpassningsvag liknande den på 60-talet

HB: Man skall vara oerhört uppmärksam på risken för att vi får samma anpassning som på 60-talet. Den lärdomen kan man lära av historien. Socialdemokratin vann stort 1958 och cementerade då ett långvaraktigt maktinnehav. Vad vi då fick uppleva var en väldig borgerlig defaitism och anpassning även från näringslivets organisationers sida till det som var makten, som det då ansågs att man måste hålla sig väl med. Jag ser en väldig risk att vi får samma utveckling nu.

JG: Eller snarare att vi befinner oss mitt i en sådan utveckling.

HB: Det tror jag. Det gäller att inte gå ut och storma för mycket på gator och torg utan det gäller att bygga upp goda kontakter, dom här kommer ändå att vara vid makten fem, tio år till. Som skatteminister gjorde Thomas Östros ingenting för att göra skattesysteme rimligare men han är en mycket trevlig person och har stor förmåga att avväpna sina kritiker. Och Göran Persson är enormt skicklig på att charma. Det gäller at inte ha några illusioner om s-maktens karaktär; svensk socialdemokrati är först som sist ett maktparti. Man får inte från näringslivets organisationer låta sig köpa av ett kafferep. Det ären stor risk att man gör det och det är väldigt viktigt att man inte gör det.

Jag tror dock att Ebba Lindsö, nya VD:n för Svenskt Näringsliv, har mindre av illusioner och inte så lätt låter sig imponeras av maktens boningar.

JG: Du skall nu lämna Sverige. Du har i många år vid DSM:s årliga omröstning Sveriges viktigaste opinionsledare fått en hög ranking. Kommer du att sakna ditt deltagande i den svenska debatten?

HB: I den mån jag inte är här så är det den svenska naturen jag kommer att sakna, tallskogen med lingon en kristallklar oktoberdag. Sverige har en fantastisk natur även om det finns motsvarigheter även i USA. När det gäller debatten kommer jag att fortsätta att delta i den, även om det inte blir på samma sätt som när man dagligen följer den svenska diskussionen.

Låt mig i det här sammanhanget också säga, att jag tycker att jag har gjort en ansträngning i några frågor. En är skolpolitiken under nu ett tiotal år. Ett annat är forskningen. Ett tredje är polisfrågorna som jag också drivit hårt. Men samtidigt ser jag att just ingenting hänt bortsett från friskolereformen. Istället ser jag hur de socialistiskt dominerande institutionerna återtar mark.

Det blir ingen forskningssatsning. De skolreformer som varit tas tillbaka. Polisen nedrustas ytterligare och den riktigt tänkta närpolisreformen har havererat Jag kan dock med visst gott samvete säga att jag försökt att göra! en insats.

Jag kommer nu att i stor utsträckning ägna mig åt annat – andra projekt – än att fightas i den svenska dagsdebatten

JG: Låt mig å min sida tacka för det här samtalet och samtidigt önska dig lycka till med de projekt du nu närmast kommer att ägna dig åt och som jag i någon form hoppas att kunna återkomma till i DSM.