som slår skamløst plat på nazismen til brug for nutidig politisering mod indvandrekritikerene i SD, får her sin bekomst i Expressen (se postering: Guilt by association)



http://www.expressen.se/index.jsp?a=213016



Utställningen är naturligtvis inget annat än ett hån mot alla som drabbades av detta systematiska och industriellt genomförda folkmord.Kanske kan det inte bli annorlunda i ett land som förskonats från krig och inte haft större politiska bekymmer än att de kunnat lösas över en fika?



Det särskilda med nazismen i Skåne – det övertydliga överklassperspektivet – reduceras här till ett stilla konstaterande. Det är besynnerligt. Fast logiskt: Weibull, von Essen, Fredrik Böök och alla de andra var ju inte aktiva då det begav sig, för tio år sedan.

Analys, precision, stringens, historiskt perspektiv? Glöm det.I en utställningsavdelning hänger ett foto från Bergen-Belsen invid ett dito från en brandbombad vänsterpartilokal i Helsingborg. Men det är nog inte cynism som styrt utställarna, utan snarare en obotlig naivitet kombinerad med ren dumhet och lite helyllesvensk masochism.

For at forstå hvordan svenske museer og teatre kan politisere så åbent, må man kende til udnævnelsespolitiken i Sverige: næsten 90 års socialdemkratisk dominans har udvirket at ingen betydelige leder i det offentlige ikke er aktiv sosse eller fejg medløber. – Derfor kan Malmø Stadsmuseum uden at skamme sig agitere på denne måde mod Sverigedemokraterne – “de mørke, udemokratiske kræfter”.

For at trumfe den fejge konformitet, er venstrefløjends voldmænd i AFA (Antifascistisk Aktionsgruppe) medvirkende på udstillingen, “for det er jo dem der slås med nazisterne” – ja, spørg bare demokratiske indvandringskritikere som den hæderlige Jan Milld –

http://www.expressen.se/index.jsp?a=207739 ,http://www.malmo.se/html/www/museer.html

Från att ha levt en undanskymd tillvaro efter andra världskriget, har nazismen under de senaste tjugo åren åter blivit tydlig. Formerna är nya och verksamheten sker under andra förutsättningar men värderingarna och budskapen är många gånger likartade……………………

Idag har högerextremistiska och främlingsfientliga partier fått stort politiskt inflytande i flera länder i Europa. Även i Sverige och Skåne finns en utbredd och uttalad främlingsfientlighet och politiskt organiserad rasism………….

………..Projektet Skånsk nazism genomförs i samarbete med Forum för levande historia, ABF i Malmö, Malmö Stadsbibliotek och Stiftelsen Expo och med finansiellt stöd av Region Skåne, Statens kulturråd samt Olof Palmes Minnesfond.

Sidansvarig: malmomuseer@malmo.se Sidan senast ändrad 2004-11-05

http://w1.sydsvenskan.se//Article.jsp?article=10100550

Malmö

MALMÖ. Den 1 december slås portarna upp till utställningen “Skånsk nazism”. Med utställningen vill Jens Olsson och Kennet Johansson från Malmö museer visa nazismen mörka historia i Skåne. Och samtidigt göra ett tydligt ställningstagande mot främlingsfientliga krafter.

Ubarmhjertig kort reportage – ca. 3 minutter flugt at SVT´s nyhedschefs relativeringer og bortforklaringer. Billederne taler for sig selv. Se video indslaget begyndende fra min 29:40 (Også Robert Spencer fra Dhimmiwatch følger med)



http://www.svt.se/svt24/studio24_hi.ram

http://www.jihadwatch.org/dhimmiwatch/



Swedes Reach Muslim Breaking Point

Here is part of Fox’s Eurabia series. (Thanks to Filtrat for the link.) Of course, Jihad Watch was one of the first, if not the first, English-language source to report on what is happening in Malmo.

http://www.foxnews.com/story/0,2933,139614,00.html



Swedes Reach Muslim Breaking Point Friday, November 26, 2004

By Steve Harrigan MALMO, Sweden

— Swedish authorities in the southern city of Malmo (search) have been busy with a sudden influx of Muslim immigrants — 90 percent of whom are unemployed and many who are angry and taking it out on the country that took them in. “If we park our car it will be damaged — so we have to go very often in two vehicles, one just to protect the other vehicle,” said Rolf Landgren, a Malmo police officer.Fear of violence has changed the way police, firemen and emergency workers do their jobs.

There are some neighborhoods Swedish ambulance drivers will not go to without a police escort. Angry crowds have threatened them, telling them which patient to take and which ones to leave behind.Because Sweden has some of the most liberal asylum laws in Europe, one quarter of Malmo’s 250,000 population is now Muslim, changing the face and the idea of what it means to be Swedish.

Asylum seekers may bring spouses, brothers and grandparents with them. Civil servants say the city is swamped.”You have 1,000 students in a Swedish school. How many are Swedes? Two,” said Lars Birgersson, principal of the Rosengrad School.Students arrive at age 10 or 12 from countries like Iraq, Iran and Lebanon with no knowledge of Swedish; some have never been to school at all and many classes require interpreters.Still, more than half won’t graduate.

“They are not a part of Swedish society, so to speak. It is difficult for them to get inside society,” said Torsten Elofsson of the Malmo Police Department.However, they are the most rapidly growing segment of Swedish society — outsiders who are already inside, posing a challenge to legendary Swedish tolerance that has now been stretched to the breaking point.Malmo’s main mosque was recently set ablaze by arsonists. When firefighters arrived on the scene, they were attacked by stone throwers.

Sverigedemokraterne får TV tid – og det er ikke til daglig Sveriges største parti udenfor Riksdagen tilstås medietid. “Debatten” var således ét langt plangt bagholdangreb som den unge Jimmi Aakeson tog pænt:

Rasister eller “bara” främlingsfientliga? 23/11

Sverigedemokraterna genomför kampanj på svenska skolor för att tvätta bort rasiststämpeln. -Ett led i deras strategi menar Lars Lejonborg.

Se debatten

http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=2220

Janne Milld noterer spagfærdigt:

http://www.bgf.nu/

Villkorat talande

I STV-programmet “Debatt” den 24/11 -04 medverkade SDU-ordförande Jimmie Åkesson, i en debatt mot Lars Leijonborg (fp). Här fick alltså Sverige-demokraterna tala, men utgångspunkten var som framgick av TV-tablån: “Sverigedemokraterna – rasister eller bara främlingsfientliga?”

Mot sig i debatten hade Åkesson i praktiken inte bara Lejonborg utan också programledare, Lennart Persson, och filmsekvenser som skulle kompromettera SD. Ett rimligare upplägg hade varit att börja med försök till definition av de begrepp som användes: “rasism” respektive “främlingsfientlighet”.

Under diskussionens gång pläderande Leijonborg för “alla människors lika värde”, men slapp klargöra om han därmed var anhängare av fri invandring. En reglerad invandring betyder ju – som Åkesson var inne på – att man inte låter alla människor som så önskar få stanna i Sverige och uppbära svenska bidrag.

Programledaren kunde inte förstå hur SD kunde motsätta sig ett mångkulturellt samhälle och samtidigt säga sig inte vara främlingsfientligt. Jimmie Åkesson klargjorde att SD inte motsätter sig invandring, däremot ska krav kunna ställas på dem som kommer till Sverige. De som ska stanna måste anpassa sig till vårt samhälle, med sikte på assimilering.

Leijonborg argumenterade för att den som – i likhet med Sten Andersson – ställer sig tveksam till utomeuropeiska adoptioner måste vara rasist. Åkesson påpekade, dock utan att utveckla tanken, att man kan motsätta sig sådana adoptioner på sakliga grunder. Faktum är att undersökningar visat på psykosociala problem för många av dessa adopterade, då de redan genom sitt utseende ständigt påminns om att deras fosterföräldrar inte kan vara deras riktiga föräldrar. Här finns ju flera exempel på hur det kan gå riktigt illa. Först Jackie Arklöv, sedan Tobias Hübinette och nu senast David Moberg-Lindsay.

Massmedia gör – nu som alltid – sitt bästa att svärta ned SD. Nidbilden är dock mindre sann idag än vad den någonsin varit. Detta lyckades Jimmie Åkesson förmedla.

Av KASPER STÖVRING, cand. mag.

Nationalstaten har visat sig vara den enda bärkraftiga värdegrunden för modern demokrati, anser den engelske filosofen Roger Scruton. Dagens krönika redogör för Scrutons tankar och argument som de framgår av dennes senaste bok.Den engelske filosofen Roger Scruton är författare till åtskilliga konservativa böcker om konst, kultur och politik. Påverkad av den själsbesläktade författaren Samuel Huntington skrev han för ett par år sedan boken “The West and the Rest”, och i sin senaste lilla bok “The Need for Nations” förmedlar han sitt försvar för den västerländska uppfattningen om nation och nationalstat. Nationalitet skapar nämligen en gemensam värdegrund för den moderna demokratin. Därför är det alltavgörande att vi bevarar den nationella lojaliteten och suveräniteten samt den territoriella jurisdiktion som kännetecknar nationalstaten.

Det finns i teorin visserligen andra former av jurisdiktion. T ex transnationella jurisdiktioner som EU, det forna Sovjetunionen eller den muslimska Umma. Men nationalstaten är den enda som i praktiken har bevisat sitt värde under en lång historisk utveckling. Den nationella lojaliteten är grundvalen för det liberala medborgarskap som gör det möjligt för människor som inte känner varandra att lita på varandra. Genom att vara medlem av en nationellt gemenskap, ett kollektivt “vi”, är jag som medborgare villig att acceptera beslut och åtlyda lagar som inte är i mitt eget eller mina närmastes intresse.Också här finns det konkurrerande former av gemenskap. T ex den politiska, etniska eller religiösa gemenskapen.

Men också här har den nationella gemenskapen visat sig överlägsen. Endast den nationella lojaliteten skapar en stark social sammanhållningsförmåga, och först den demokratiska nationalstaten garanterar medborgarnas rättssäkerhet oavsett deras partimedlemskap, tro eller härstamning.Ändå står nationalstaten i dag under press. Det beror på att den nationella lojaliteten ofta stämplas som något negativt. Nationell lojalitet påstås uppstå som en rädsla för främlingar, som xenofobi, som kommer av de grekiska orden “xeno”: främmande, och “fobi”: rädsla.

Men Scruton visar att det snarare är den motsatta tendensen som råder. Nämligen rädslan för det hemvanda. Scruton kallar det oikofobi som är en sorts språklig nybildning som kommer av det grekiska ordet “oikos”: hem. Oikofobi ger utslag i ett förkastande av arv och hem i ett ställningstagande till fördel för “de” mot “oss”, dvs våra nationella sedvanor, kultur och institutioner.

Oiokofobi frodas hos elitära opinionsbildare i de västerländska offentligheterna. Dessa oikofober reducerar den nationella lojaliteten till en västerländsk konstruktion som används för att förtrycka ickevästerländska kulturer. Det nationella identifieras som ideologisk nationalism, som chauvinism, intolerans och imperialism.Men nationalism är, skriver Scruton, den patologiska avarten av nationell lojalitet, och att fördöma det nationella motsvarar att fördöma kärleken för att den i extrema fall leder till svartsjukemord.

En nation är just inte konstruerad av makthavare utifrån tillfälliga beslut om att vilja dominera avvikande kulturer. En nation är en spontan biprodukt av ett långt socialt samliv mellan olika människor som binds ihop av gemensam historia, språk och kultur. Nationalitet är en prestation, ett vällyckat resultat av en stor insats av ett folk som bebor samma territorium.Däremot uppstår oikofobi i människor där det pubertala upproret mot hemmets auktoritet har blivit kroniskt.

Oikofobernes uppror mot sitt eget hem – nationen – har efter hand vuxit till ett kulturellt självhat. Revolten mot eget kulturellt upphov har blivit elitens nya ortodoxi som tjänar till att utplåna vanliga människors anknytning till sitt eget hemland.Det förklarar varför speciellt vänsterradikala oikofober villigt har allierat sig med fientliga krafter, som t ex hände för kommunister under kalla kriget.

Oikofobi visade sig igen efter den 11 september när flera västerländska intellektuella uttryckte sin lättnad över terrorangreppet på väst.Oikofobernas insats har fått många att tro att nationalstaten är under avveckling till förmån för andra former av suveränitet. En del oikofober pekar på “marknadsstaten” där förhållandet mellan individ och stat har karaktär av en fritt ingånget kontrakt, som innebär att staten ska leverera välfärdstjänster mot invånarnas lydnad.

Men om medborgarskap var en handelsvara skulle den nationella suveräniteten snabbt bryta ihop, precis som har inträffat i de felslagna nationalstaterna i Afrika och Mellanöstern. Som Scruton skarpt poängterar: Människor vill nämligen inte riskera sina liv för att hålla kontrakt. Därför bygger starka nationalstater inte på sociala kontrakt utan på en nationell lojalitet som förstärks i krissituationer.

Ett vittnesbörd härom är det stora folkliga stödet för USA:s krig mot terror som följde efter den 11 september.Andra oikofober pekar på att nationalstaten bör vika för en världsregering, som ensam kan lösa globala problem om de än rör sig om kränkning av mänskliga rättigheter, miljöförstöring, fattigdom, sjukdom eller multinationella bolags amoklöpande.Men oikofoberna tar helt enkelt inte hänsyn till människans natur. För antingen är människors lojaliteter universella och religiösa (men i så fall saknar en världsregering demokratisk legitimitet) eller partikulära och territoriella – och då måste lojaliteten utvecklas inom nationalstaten.Oikofoberne försöker ihärdigt demonisera människors partikulär anknytningar som bär varje stabil social gemenskap. Därmed hotar oikofoberna med att kasta ut nationalstaten i en legitimitetskris. För när människor berövas den naturliga kontakten med det nationella, kan man endast närma sig den på våldsamt sätt.

Sedan murens fall har den extrema nationalismen följaktligen blossat upp i många västländer.Därför är det avgörande att vi övervinner hoten mot nationen, som Scruton skriver till sist i sin bok. Scrutons förslag är att vi stärker de bilaterala avtalen på bekostnad av transnationell lagstiftning.

Institutioner som EU och FN är ändå rena parasiter på de nationella lojaliteterna. Scruton riktar också siktet mot WTO och rekommenderar att frihandel ska inskränkas av moraliska, religiösa och nationella restriktioner. Vem kan t ex försvara ekonomiskt fördelaktigt utnyttjande av slavarbete eller ohämmad export av pornografi till de muslimska länderna?,frågar han.

Slutligen bör invandringen kontrolleras, utformningen av utbildningsinstitutionerna bör ges tillbaka till föräldrarna och yrkesmännen och FN:s konventioner bör vika för den nationella suveräniteten och relationerna mellan medborgarna i de europeiska nationalstaterna bör inte regleras av diktat från EU, utan av historiska lojaliteter.Med sin visa till oikofoberna bidrar Scruton inte minst med ett realistiskt memento till den pågående debatt, också i vårt land: Mänskliga rättigheter säkerställs inte genom högtidliga förklaringar, utan genom att tvingas igenom. Det förutsätter pliktuppfyllande medborgare och institutioner med folkligt stöd – och därmed nationell lojalitet.kultur@jp.dk
Roger Scruton: THE NEED FOR NATIONS, Civitas, London 2004. £8.50

på svensk ved R. Nissen:

http://www.jp.dk/meninger/ncartikel:aid=2724192

11-15-04 06:31

Helle Brix krönika “Bedövande tystnad från danska konstnärer”, sätter eminent fokus på ett problem som tycks vara närmast evigt: Konstnärsmajoritetens politiska ordblindhet, deras flockmentalitet, knäfall för auktoritära rörelser och allmänt dåliga informationsnivå. Allt detta krönt med en gräddklick av självgod “elit” på toppen. Om det inte var så farligt skulle det bara vara komiskt.

Alla dessa Sonnergaard-ar, von -Trierere, artister och rockmusiker. Det extra hemska med Van Gogh-historiens bristande eko i Danmark är att mordet alldeles i särklass är ett angrepp på precis samma konstnärers yttrandefrihet och demokratiska rättigheter.

Arthur Koestler, som väl visste vad det ville säga att hamna utanför “det goda sällskapet” när han gav ut boken “Natt klockan tolv på dagen” om storebror Stalins regim, skrev om den särskilda konstnärskonformismen detta:

“Rädsla för att befinna sig i dåligt sällskap är inte uttryck för politisk renhet: det är uttryck för bristande självtillit. Om man är säker på sig själv, politiskt och ideologiskt, är man inte längre rädd för att säga att två gånger två är fyra, även om en reaktionär säger samma sak”.

På Danmarks parnass är två + två fortfarande 5 – som Koestlers vän Orwell skrev i ett annat sammanhang.

Det är djupt deprimerande att det i Danmark finns människor som kan närma sig en relativisering och en ursäkt för mordet på Theo Van Gogh. Om det så är Alev, Shah, Metz Klövedal eller några hjärntvättade slöjbärare i Dags Dato. De har inte förstått ett dyft.

Theo Van Gogh var en äkta ättling till Jasper Grootvelds “provorörelse” från mitten av sextiotalet, en slags mellanstadium mellan 50-talets beatniks och sjuttiotalets hippies. En humoristisk, anarkistisk, oberäknelig rörelse, som gjorde ordet “happening” till folkegendom och vars danska talesman för övrigt var Ole Grünbaum.Van Gogh kallade också sig själv “byfånen”, och man mördar inte sina byfånar i ett civiliserat samhälle.

Jag vet inte var Georg Metz befann sig 1966, men Klövedal borde i alla fall känna till Van Goghs förutsättningar.Ett land där också en Theo Van Gogh kan yttra sig har bestått varje lackmusprov på yttrandefrihet. Ett land där han måste dö är ett fattigare land. Ett land som relativiserar hans död är ett uselt land.

som allerede har prøvet mordtruslerne fra “miljøet”:

http://www.rights.no/…

……….Ingen som kjenner meg ville ha kalt meg ekstremist, radikal eller urretferdig når det gjelder hva jeg mener om integrering i det norske samfunnet og mine meninger om ekteskap, islam og kvinner………….

………Jeg legger også ikke skjul på at jeg har full forståelse for marokaneren som vise tydelig Theo van Gogh hva han mente om saken. Jeg håper at Ayaan Hirsi Ali får smake på samme suppa veldig snart…………………

Jeg har ikke tal på hvor mange kronikker svenskere har oversat gennem de sidste 4 år, og hvor mange gange de har bedt til himlen om en svensk Jyllandsposten, BT eller Berlingske. Ja, bare en Politiken.
I mangel af aviser med civilcourage, aviser som ikke patroniserer deres læsere, bliver der altså oversat til stadighed. Det frie ord er som ren luft – i al fald for nogle af de der ufrivlligt må afgive deres land i disse år:

oversat af “Räknenissen”

Från Berlingske Tidende tisdag den 9 november 2004

Bedövande tystnad från danska konstnärer

Av Helle Merete Brix, journalist och författare

Medan Europas konstnärer uttrycker avsky för mordet på den holländska filmregissören Theo van Gogh tiger deras danska kolleger. De är mer bekymrade för »högervridningen«, »nationalismen« och »främlingshatet«, än de är för den livsfarliga, konst- och kvinnoförtryckande islamismen – räddare för Kjärsgaard, Fogh och Bush än för bin Laden.Så kom de på banan! Konstnärerna, alltså.

Detta samhällets avantgarde – så älskar konstnärer ofta att uppfatta sig själva – marscherar nu överallt i Europa för att minnas den holländska filmskaparen Theo van Gogh, som nyligen mördades brutalt på öppen gata i Amsterdam av en islamist. Också från danska musiker, filmfolk, gycklare och poeter är budskapet klart: I dag är vi alla holländare. Stoppa den islamiska fascismen och terrorn mot yttrandefriheten. Eller är det så?

De enda konstnärer här i landet som jag fram till nu har hört uttala sig om Europas första politiska mord på en människa i den konstnärliga branschen sedan fatwan mot Salman Rushdie, är Farshad Kholghi och Kaare Bluitgen. Stackars Bluitgen arbetar tydligen på en bok om lönnmord i islams namn. Det måtte bli ett sjubandsverk.

Islam har en lång och avskyvärd tradition av hot, skrämseltaktik och mord på oliktänkande. Muhammed, religionsgrundläggaren och rollmodellen slog själv an tonen när han lät mörda diktarinnan Asma bint Marwan i hennes säng, med sina barn sovande hos sig. Hennes brott: Hon hade hånat Muhammed och hans nya lära. Hittills är Danmark förskonat från politiska mord, men överfall på islamkritiker äger rum. Och förra månaden hindrades en somalisk musiker på Nörrebro att spela vid en privat fest för somalier när omkring 50 islamister, däribland tydligen folk från Hizb ut-Tahrir, blockerade gatan. Musik är syndigt i islam, sade de långskäggiga smakdomarna. Hörde vi något från Danska Musikerförbundet? Från konstnärer i all allmänhet? Nä.

Och det är inte för att konstnärer, enligt vad många års vistelse i dessa kretsar säger mig, inte har någon åsikt om politiska förhållanden. Det är bara litet andra saker som får deras uppmärksamhet. Jag minns således inte at ha deltagit i en generalförsamling eller ett större möte i Danska Författarföreningen sedan det senaste regeringsskiftet där det inte vid någon tidpunkt, från podiet och i hörnen har uttryckts djup oro över »högervridningen«, »nationalismen« och »främlingshatet«. Danmark, detta totalitära koloniträdgårdsland är på väg mot rena fascismen, och stöveltramp hörs i korridorerna på Christiansborg, särskilt i närheten av Dansk Folkepartis möteslokaler.

Man kan också besöka Artlab i Köpenhamn, en populär och inte alls dålig utbildningsplats för konstnärer från alla områden, och man kan stanna ett par veckor och inhämta stämningen. Också här är Fogh-regeringen hatobjektet och Bush en krigsgalen Satan. Filmregissören Lotte Svendsen uttryckte det för några år sedan så här: »Vi är en del som är räddare för Bush än för bin Laden«.

De danska konstnärer som kan drivas till att säga något bra om Israel, kan vad jag vet räknas på ytterst få fingrar. Medan man kan mata svin (visserligen haram) (förbjudet enligt islam, red.) med de som okritiskt stöder den palestinska saken. Problemet med den världsomspännande och livsfarliga islamismen berörs i stort sett aldrig av konstnärer i deras verk eller i inlägg från dem i den offentliga debatten. Konstnärer älskar ofred, pamfletter, resolutioner och anti-rasismdemonstrationer så länge der krigas, skrivs och demonstreras mot USA, Israel eller regeringen och dess stödparti.

Men även om Pia kanske snurrar till det emellanåt, så mördar hon inte. Det bål av hat som nu bevisligen brinner i Europa har inte antänts av gammaleuropéer utan av imamer och religiöse frontfigurer som utöver judar, otrogna, »dåliga« muslimer och olydiga kvinnor också hatar surrealistisk bildkonst, orena dikter och filosofiska verka som betvivlar Guds existens. Och det som islamo-fascisterna hatar allra mest är naturligtvis det konstnärliga och politiska uttryck som ställer frågor kring islam, islams syn på kvinnan och Muhammeds kvaliteter. Så som Theo van Gogh och den modiga,, somalisk-födda holländska politikern Hirsi Ali gjorde.

Ali har under en tid haft fasta bodyguards, och polisen har nu placerat henne i ett safe-house. Kristeligt Dagblad kunde nyligen avslöja att Informations fasta kommentator, dansk-afghanen Omar Shah, som både har utbildning och arbete, uttrycker glädje över mordet och solidaritet med van Goghs mördare. De övriga »välintegrerade« muslimer som uppträder i artikeln, tycks mest beklaga Shahs uttalanden och mordet av strategiska skäl. Eftersom de anser att båda delar kan förvärra förhållandena för muslimerna.

Hur avskyvärda Shah och kompanis uttalanden än är borde det inte överraska någon, inte heller konstnärerna, varav i varje fall en del måste kunna komma ihåg fatwan mot författaren Salman Rushdie. Författaren Ole Hyltoft har en gång nämnt sin chock över en muslimsk demonstration på Köpenhamns gator vid den tidpunkten – då demonstrationen stödde fatwan. Mitt egen gissning är att väldigt många utövande muslimer i Europa har förståelse för mordet på van Gogh. Förolämpar man profeten måste man betala priset. Frågan är om konstnärerna sedan har tänkt sig att göra något åt denna utveckling, eller om de kommer att fortsätta att förneka den. Det sistnämnda är oklokt.

Får imamerna och de som stöder dem makt kommer redan det att vissla »Love is in the air« att betraktas som ett brott emot staten. Yttrandefrihet kommer att vara något som man måste tala med åldrande, exotiska existenser om för att få klarlagt vad det var för något. De kvinnliga konstnärer som i dag använder tid på att klaga över kvinnors bristande synlighet i konstvärlden, över nedlåtande manliga recensenter m.m., kommer att inse att de slösade bort tiden på småsaker. Den verkliga fienden till kvinnors rätt att yttra sig, måla och skriva böcker, formulera egna tanker och reflektera, upprustar i Europas moskéer, och de skyr inga medel.

Bland de författare från muslimska länder som jag har träffat under årens lopp ska jag nämna två: den palestinsk-jordanska författaren och feministen Sahar Khalifeh. Khalifeh hade uppnått äran att bli fördömd i en av de lokala moskéerna för sin frispråkighet. Hon ville inte beslöja sig och har t o m betecknat slöjan som kvinnornas gula stjärna. Trots dödshot gav hon inte upp kampen. Och den irakisk-födde diktaren Muniam Alfaker, som står bakom den lilla dansk-arabiska kulturföreningen Assununu. Assununu betyder svalan, och föreningen är ingen religiös förening. Den arrangerar författarutbyte mellan Danmark och de arabiska länderna.

Under sin tid i Irak bildade Alfaker en illegal teatertrupp under Saddam Husseins brutala styre. Skulle danska konstnärer inte kunna uppvisa bara litet av motsvarande mod? Hur vore det om von Trier satte upp en avancerat musical om en kvinnas liv i våra dagars Afghanistan? Den flygvägrande Trier kan ju också göra ett nummer av att anlända till det sönderskjutna Kabul efter att ha gjort resan från Danmark i sin hippa campingvagn. Kan det inte skrivas ett filmmanuskript om europeiska judar och deras liv i ett Europa med växande muslimskt judehat? Enbart i Frankrike har fem synagogor satts i brand sedan år 2000. Moskéerna står oskadda.

Om filmregissören är rädd för att framstå som rasist, kan han eller hon låta en mörkhyad, nordafrikansk jude spela huvudrollen. Ännu bor det många av dem i de muslimsk-dominerade franska förstäderna. Författaren Jan Sonnergaard har sagt att man inte kan vara en riktig författare och rösta på Dansk Folkeparti. Men då vill jag mena att man i dessa tider inte kan vara en riklig författare och rösta på Det Radikale Venstre, landets mest invandringsentusiastiska parti. Mitt argument är att fortsatt muslimsk invandring är livsfarlig för yttrandefriheten.

Europa känner bara alltför väl till terror mot yttrandefriheten. Den berömde författaren Thomas Mann och hans familj engagerade sig mot nazismen. I sonen Klaus Manns självbiografi »Vändpunkten« berättas det om systern Erikas populära, samhällskritiska kabaré »Pepparkvarnen«. Medan Erika Mann turnerade i Schweiz tog nazisterna ifrån henne medborgarskapet. Även efter att nazianhängare i Zürich sköt skarpt i salen fortsatte »Pepparkvarnen« att spela under polisskydd så länge det var möjligt. Vilket mod de hade, dessa människor. Och vilken klarsyn, för de genomskådade före så många andra vilken ondska nazismen bestod av, och hur stark den skulle växa sig. Om bara danska konstnärer ville förstå vem det är som är våra dagars brunskjortor, och om bara de ville bilda front emot dem. Helst innan Omar Shah och hans likasinnade kan glädja sig över ännu ett mord.

http://www.berlingske.dk/kronikker:aid=502806/

http://www.jp.dk/meninger/ncartikel:aid=2711768

Offentliggjort 9 november 2004 03:00

 Hur svårt kan det vara?

Av Kirsten Damgaard, kulturpsykolog, Eskildsgade 52, Köpenhamn V

I krönikan “Lita aldrig på en ghettoblatte” 30/10 i JP levererar Fahmy Almajid och Malene Gröndahl en diskursanalys: Vem säger vad och när säger de det och vem säger de det till och om. Jag frågar “where is the beef?”, alltså vad är analysen över, vad betyder det för de unga missanpassade att utveckla aggression mot personer och värden som inte tillhör deras egen cirkel?

Och var är skildringen som visar vad som egentligen gör det så svårt för dem att leva ett liv, som skulle kunna vara både behagligare och intressantare än det som föräldrarna hade chans till i sina ursprungsländer, om inte ungdomarna själva förstörde möjligheterna? Problem i skolanNär skolväsendet likaså påpekar problem med att få unga invandrare att uppföra sig ordentligt efter danska frisinnade normer, har de likaså i åratal översköljda med diskursanalyser från forskarna på Danmarks Pedagogiska Universitet, som i metervis kunde redogöra för hur särskilt lärarna upplevde elevernas störningar och kränkningar, och hur ämnesgrupperna beskrev svårigheterna med att utföra sitt arbete.

Vill politikerna undersöka överrepresentationen av kriminaliteten hos unga andragenerationsinvandrare, fylls de med obrukbar statistik: man kan inte se från vilka etniska grupper som ungdomarna kommer från, bara världsdelar; man kan inte se om de är födda och uppväxta i Danmark, varvid uppfostran i hemmet blir tungt vägande; man underlåter att skilja mellan våld och våldtäkt och omöjliggör därvid analysen om det finns en särskild orsak till de många våldtäkterna på danska kvinnor osv. Får jag be om användbara undersökningar och bättre forskning om integration, tack.

DN´s lederskribent, Sigrid Böe, begår en journalistisk saltomortale af maksimal sværhedsgrad i disse tider – man er stum af beundring. Iøvrigt er det meste af den svenske dækning af Hollands truende mareridt, garneret med så meget verbal valium, at man skulle tro der var tale om en mild, forbigående krise i tulipanlandet:

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=342812

Men i själva verket är det nederländska systemet en ganska väloljad integrationsmaskin, om än något överbelastad under 90-talets stora invandrarströmmar. Då talade man fortfarande om ett slags etnisk underklass i Nederländerna. I dag är landet snarast ett exempel på lyckad integration…………………….