By Martien Pennings

“And so of course is Ari Shavit himself: “extremely complex, perhaps even tragic”. Maybe Ari Shavit is complexer than life like John Wayne was bigger than life. But Stockholm-syndrome or not, underneath Shavit’s dualistic word-diarrhea is one message: the Jews are guilty, Israel is guilty, Zionism is guilty and Shavit wants to take part in the guilt and he does not care whether his accusations play into the hands of Israel’s and Shavit’s own mortal ennemies, the repesentatives of the oldest manifestation of a nazi-mentality on earth: islam.”

“There is more reward! Besides getting a literary treat and being dragged into in a vortex of wit and having a look into abysses of deep insight, my 100 pages or so will give you a better idea of what Shavit’s book is about than reading the 475 pages of the book itself. And of course a reader of my essays gets an idea of what the Israel-discussion is about.”

“In short: the book is an incomprehensible mess. You might say: so is life and especially in Israel. Sure, but that is no reason to mess up your text too.”

1) The Hype around Shavit

The hype around Shavits “My Promised Land” started late 2013 in America, continued through 2014 and spread over Europe that last year. Amazon presents the book with these words:

“New York Times Bestseller, named one of the best books of the year by the New York Times Book Review and The Economist. Winner of the Natan Book Award, the National Jewish Book Award, and the Anisfield-Wolf Book Award.”

And then the praising quotes from the reviews in the important papers follow.

Indeed, In the “mainstream” the reviewers praised Shavits book lavishly. Sol Stern was one of the exceptions in saying that this book is a betrayal of Israel, plays into the hands of the mortal ennemies of Israel and and “is a gift box to Mahmoud Abbas and to haters of Israel, worldwide”. I agree with Stern.

A certain Rob Eshman “publisher and editor-in-chief of TRIBE Media Corp./Jewish Journal” epitomized the idolatry that for the rest surrounded Shavit,s promotion-tour in America in early 2014:

“If you want to see what prophecy looks like among Jews in the early part of the 21st century, follow Ari Shavit around Los Angeles.”

I reviewed the book too. And I did it very, very extensively. It took me almost the whole year 2014 to write 17 (!) essays analysing the 17 chapters of “My Promised Land’. Although they deserve to, they won’t make me world-famous, because they are written in the Dutch language.

Still, working on my 17 essays in Dutch I promised myself that my name was going to stick for eternity to that of Shavit. But to do the sticking they will have to be translated from Dutch into English and be read by . . . . eh . . . . an international public. Now the question is: how to seduce this “international public” to actually read them all seventeen?

The least I can say is: the 17 articles to be published on “Snaphanen” comprise 100 pages but will give you a better idea of what Shavit’s book is about than reading the 475 pages of the book itself. Or, for that matter, one would gather from the exalting and idolizing reviews in the mainstream media. And of course a reader of my essays gets an idea of what the Israel-discussion is really about.

So let’s go and write the (relatively!) short essay that must wet your appetite for the other 17.

2) Shavit is a man of many perspectives, maybe too many

Fortsæt med at læse “Can Ari Shavit be charged with High Treason?”

Tysk reportage fra igår, der nu viser en ren kaossituation, og man må gentage, det er kun begyndelsen. Enhver der taler om at modtage masserne der kommer i de næste årtier, har ingen ide om realiteterne.

Tyskland er taget på sengen. Sverige har villet lade sig tage på sengen i flere år. Nu står Østrig og Skandinavien næste på listen. Programmet tror, det er en krise, det er en fejltagelse. De tror, modstanderne er “racister,” det er også en fejltagelse. Fortsatte fejltagelser fra det politiske etablissement’s side, vil kaste os ud i kaos.

Om to eller tre år ved alle, at naive europæere og deres ledere er ved at tømme et bundløst kar. Så stopper det forhåbentlig, hvis Europa’s grænser overhovedet kan bevogtes. Ellers kan være løbet kørt for os omkring 2030, som jeg mener, det allerede er kørt for Sverige. Der er det ved demografiske ‘tipping point’s’, at man først mærker bumpet, når det er for sent.

Man kan se reportagen uden at kunne se tysk. DasErste, Quelle: ARDBild zur Sendung Panorama, Quelle: Das ErstePanorama extra: Flüchtlinge – wie Deutschland mit ihnen umgeht 31.08.2015 | 44:55 Min. (tysk, utekstet.)

og “den der ikke føler medlidenhed over at se billederne, har intet hjerte”. Henryk Broder taler om, hvordan EU har siddet på hænderne. ‘”Ingen har set det komme? Grækenland, Syrien, Ukraine, Euro-krisen. Vinde tid, vinde tid, idag tager vi en pille, i mogen bliver alting værre.” Broder er Danmarks-aktuel den 26 september. Broder skriver blandt andet i Wer nur Mitleid empfindet, der hat keinen Verstand – Die Welt. (Snaphanen’s oversættelse)

Det, vi importerer til Tyskland, er ikke kun “etniske”, dvs. kulturelle og religiøse konflikter, men for at tale med Marx, også en “industriel reserve armé”, som der ikke er nogen beskæftigelse til, og vil ikke komme , morgendagen og fremtidens pjalteproletariat. Hvad slører vores dømmekraft, er de billeder, som vi ser hver dag: fra den græsk-makedonske grænse (Link:) fra Calais på Den Engelske Kanal (Link), fra Freital (Link) og Heidenau i Sachsen.

Fortsæt med at læse ““Den der kun føler medlidenhed, har ingen forstand””

Han lyder udmattet, helt smadret faktisk. Han klager over at kronikken indeholdet hans tjenestemail og mobilnummer. Han kunne da slukke den eller skifte nummer, skulle man tro. Jeg bryder mig ikke om folks metoder, men jeg bryder mig endnu mindre om Orrenius’.

Jeg har en vis forståelse for folks vrede, for der er i forvejen en voldsom vrede blandt svenskere, hvad man også så omkring IKEA mordene. Det er uheldigt for Orrenius, han render ind i den stime, men på den anden side,  er det samfundsforhold, han har propaganderet journalistisk for i lang tid, så man kan vel sige, han stod skrevet op til det.

Det stadig giftigere samfundsklima i Sverige er ikke skabt af min kronikør eller andre indvandringskritikere. Det er kupartet bygget op af en lille klike gennem 40 år, og når det koger helt over inden alt for længe, vil de selvfølgelig skyde hele skylden på dem der advarede,

Jeg har aldrig specielt søgt magt og indflydelse, men jeg er alligevel nødt til at glæde mig over den smule magt alternative medier her har demonstreret over for et politisk journalistkorps, der har misbrugt sin magt så længe jeg kan huske. Der ryger nogle finker af panden, men det gør der, når magt skifter hænder helt  eller delvist som i dette tilfælde. Orrenius og Hamrud kommer til at lade min kronikør være i fred i fremtiden, er jeg vis på, og hvis jeg ikke var som jeg er, ville jeg hovere.

Orrenius fremstilling præges af lidet sandsynlige påstande. Hvis det er strømmet ind med mordtrusler på hans tjenestemobil, hvorfor han han så ikke slukket den til han fik et nyt nummer eller lånt en anden? Han påstår, at han ved sit andet uanmeldte besøg “tilfældigt befandt sig på egnen”. De få der kender kronikørens adresse ved, at det er så afsides, at ingen tilfældigvis kommer forbi der.

Hans kolleger tror på ham aftenens debat i Publicistklubben, der til dels handler om “Julia Caesar-affæren.” Den gamle kommunist, Åsa Linderborg karrikerer kronikørens fremstilling til, at “Orrenius ville slå hende ihjel.” Ingen højere? Jeg finder ham utroværdig. Han ville oute en politisk modstander, og han blev taget med hænderne i syltetøjskrukken af en stærkere vilje, der ligesom ham har en pøbelmob – Researchgruppen. Forskellen er, at kronikøren ikke samarbejder med sin og den er selvmobiliserende.. End of story.

Se også Samtiden: Problemet är journalisternas självbild. Chang Frick: Därför hatas du som journalist og sandelig også en usigneret leder, der klager over kronikørens anonymitet: Rasister och deras medlöpare. Imponerende! Endnu en provinsjournalist, som har læst Bat Ye’or’s vanskeligt tilgængelige bog. Så er der den om Bloggaren Julia Caesars nazistiska idevärld. Lars Bern skriver ikke overraskende langt den bedste artikel endnu. Därför sviker Den Tredje Statsmakten?, men han er heller ikke journalist.

Oisin Cantwell -som jeg også har mødt – kalder mig en av nätets rasistiska kloaksajter, og det er jo følsomt og opfindsomt. Annika Hamrud græder ud på store grædedag: Annika Hamrud om senaste dagarnas hot – och kärlek.  Hun græder hele to gange: ”Hetsar man mobben har man utdefinierat sig”. Jeg vil be’ jeg kærlighedsbombe hende, som var hun en moské. I gamle dage, var journalister nogle hårde hunde. I dag er de flæbende frøkener, der appelerer til “gårdvagten”, når de møder lidt modstand.

Det er altsammen temmelig tilspidset og hysterisk. Journalisternes indædthed skyldes, som Lars Bern skriver, at de har mistet den afgørende magt de havde for bare ti år  siden, da nettet var ungt. De står på en isflage, der bare skrumper. Alt er under afvikling og omfordeling, – også den politiske magt –  og de skal lade som om ingenting er hændt. Svenskernes kampvilje skyldes, at flere og flere har indset, at de nu kæmper for, hvad der er tilbage af deres land, som disse journalister endnu ikke har været med til at give bort.

Opinionsmagerne i Sverige er flokdyr. De synes nogenlunde det samme med de samme ord, de forveksler kritik med had, de er infantilt fornærmede når nogen mener noget andet, og de roser hinanden for deres bedrifter på Twitter som præpubertære tøser. De er som en hvilken som helst anden lukket loge.

Orrenius har fått pågang og ubehageligheter

Av HANS RUSTAD

DN-journalisten som har forsøkt å trenge seg inn til Julia Caesar, Niklas Orrenius, sier til Dagens Medier at han har fått tåle stor pågang og mange trusler siden Caesar offentliggjorde kronikken Mardrömmen. Men han innrømmer ingenting som kan passe med den beskrivelsen Caesar gir: Alle hjembesøk har vært høflige i formen.

For ham er alle henvendelser “hat och hotsamtal”. Virkelig? At det har vært slike er utvilsomt. Men bare?

– Sent i lördags kväll började det att ringa. Det har varit två nätter med hat- och hotsamtal, säger Niklas Orrenius till Dagens Media.

Vilken typ av hot handlar det om?

– Det har varit mordhot och folk som sagt ”vi ska komma hem till dig, vi är 27 personer”. Min adress är överallt med uppmaningar att besöka mig i mitt hem.

 

Fortsæt med at læse “Granskning Sverige ringer Niklas Orrenius op”

Copyright Julia Caesar och Snaphanen. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Man svänger in på en liten skogsväg och kör cirka 100 meter. Det ligger ett hus där, omfamnat av skog med höga tallar och granar. Huset är litet med en liten trädgårdstäppa på framsidan där träden redan fäller sina löv och blommorna dör i den ihållande torkan. I det lilla huset bor jag. Stugan långt ute i glesbygden är mitt fritidshus. Min oas. Hit kommer nästan ingen. Det är långt till vänner och familj. Här kan jag arbeta i lugn och ro. Det vill säga: här trodde jag att jag skulle kunna sitta och arbeta i lugn och ro.

Lugnet har förvandlats till en mardröm

Men det lugn jag behöver har förvandlats till en mardröm. Det finns människor som tar sig rätten att slå sönder min trygghet och göra mitt liv till ett helvete. Jag är förföljd av människor utsända av en stor mediekoncern som vill tysta mig. De vill få mig att sluta skriva genom att trakassera och ofreda mig, skrämma mig, göra mitt liv så outhärdligt som möjligt.

Förföljelsen har pågått i ett år. Jag har nått en gräns, jag tänker inte finna mig längre. Det här är min berättelse om vad media och mina kolleger är kapabla till för att få tyst på en obekväm skribent. Dagens Stasi finns där man minst anar det. Sök och du skall finna. Eller bli uppsökt och se sanningen om den “fria och oberoende” pressen.

Jag skriver under pseudonym för att skydda barn och barnbarn

När jag våren 2010 börjar skriva krönikor på Snaphanen gör jag efter noggrant övervägande ett val som går på tvärs med den journalistiska regel som har varit självklar för mig i hela mitt yrkesverksamma liv – den regel som säger att man ska stå för det man skriver med sitt namn.

Jag väljer att skriva under pseudonym. Jag våndas över valet, men jag vet vilka krafter som är i rörelse därute. Jag måste skydda mina barn och barnbarn. Mina allra käraste.

Vi har ett mycket ovanligt namn. Vi är ensamma om vårt namn i hela landet. I en värld där alla personuppgifter ligger öppna på nätet gör det oss fruktansvärt sårbara. Mina barnbarn är ännu små. Om någonting skulle hända dem eller mina barn skulle jag aldrig förlåta mig själv.

För mig är yttrandefriheten helig

Mitt andra skäl att skriva under pseudonym är min vetskap om vad islamistiska extremister och våldsgrupperingar som AFA och Revolutionära Fronten är kapabla till. Jag är visserligen gammal men vill gärna få behålla huvudet några år till.

Skulle jag ha gjort samma val 2010 om jag vetat vad jag vet fem år senare? Skulle jag ha skrivit “Världsmästarna”, “Fler ministrar borde gråta”, “Landet som försvann”? Skulle jag ha skrivit 200 politiska krönikor? (Detta är den 201:a).

Svaret är ja. För mig är yttrandefriheten helig. Den är inskriven i Sveriges grundlag, och jag är beredd att dö för den. Demokratin står och faller med yttrandefriheten. Ett tystat folk är ett folk som har kapitulerat. Ju mer frustrerad jag blir över hur mina kolleger utelämnar, mörklägger och ljuger för sina läsare/lyssnare/tittare, desto mer besluten blir jag att berätta det de utelämnar.

“De är som förprogrammerade zombies”

Marcus Birro beskriver journalistkåren lysande i en text på Det Goda Samhället:

“De ser på sig själva och tidningarna de jobbar på som helt och hållet oersättliga demokratiska stöttepelare och som sina alldeles egna sandlådor där ingen jävel med avvikande ingångar till livet ska få ta allt för stor plats.”

“De gör allt i grupp. De är som förprogrammerade zombies som går dit alla andra går. De hatar och älskar i grupp. De tycker som alla andra. De föraktar som kollegorna föraktar. De som borde vara demokratins garanter och förkämpar har blivit en helt egen liten elit som är livrädd för det de svor att avslöja och beskriva; nämligen sanningen.”

Marcus Birro är inte journalist, han är en utanförstående som just därför ser med klara ögon på journalistkollektivet. Med flera decenniers erfarenhet av media kan jag bara instämma.

När började journalisterna bekriga sitt eget folk?

Hur blev det så här? När började journalisterna svika sitt uppdrag att granska makten och istället smälta ihop med den politiska makten? När kröp de upp och gosade in sig som knähundar i maktens knä? När började journalisterna svika, vilseleda, bedra och bekriga sitt eget folk?

När jag började arbeta som journalist i slutet av 1960-talet var det annorlunda. När började det gå snett? När blev journalisterna maktspelare på politikernas planhalva? När började de granska folket åt makten? Frågan gnager oupphörligt i mig, men jag har svårt att hitta ett svar. Var det på 1980- eller 90-talet? Jag känner många pensionerade journalister som precis som jag känner sig helt främmande inför dagens journalistik. Vi förstår inte vad som pågår, vi avskyr det, vi är ständigt förbannade. Ibland säger vi till varandra att vi är glada för att vi är så gamla att vi ska dö snart. Det land vi föddes, levde och arbetade i finns inte längre.

Annika Hamrud vill ha mina kontaktuppgifter

Det första som händer är att en av mina vänner – låt mig kalla henne B – blir uppringd av frilansjournalisten Annika Hamrud. Hamrud har via efterforskningar på B:s gamla arbetsplats tagit reda på att B och jag är goda vänner. Hon vill ha ut mina kontaktuppgifter. B vägrar naturligtvis att lämna ut dem. Det är den 27 augusti 2014, och B blir mycket förvånad över samtalet.

Annika Hamrud berättar för B att hon tillsammans med en annan person (“vi”) har åkt ut till den förort där jag bor och ringt på min lägenhetsdörr. Jag är inte hemma. Hon har då frågat runt bland mina grannar var jag kan befinna mig.

Jag känner inte Annika Hamrud

Den 30 augusti skickar Annika Hamrud ett SMS till min vän B:

“Jag fick aldrig något svar från XX. Det komplicerar saker tyvärr.”

Jag känner inte Annika Hamrud. Jag har aldrig haft någon kontakt med henne. Jag förstår inte vad hon vill mig. Av uppgifter på nätet framgår att hon tidigare har arbetat på Dagens Nyheter men nu är frilansjournalist. Hon är också HBTQ-aktivist och har tillsammans med sin fru Elisabet Qvarford gett ut en bok om Sverigedemokraterna på queerförlaget Normal.

Det ska dröja ett halvår innan Annika Hamrud hör av sig igen.

Besök av Niklas Orrenius dagen före riksdagsvalet

Lördagen den 13 september 2014. Det är dagen före riksdagsvalet. Vädret är strålande. Luften är så där glasklar som den bara är i september. Jag har badat i havet varje dag hittills, men i dag måste jag arbeta. Klockan är 15.55. Jag har nyss druckit eftermiddagskaffe ute i solskenet och sitter i stugan och skriver på en krönika  som jag ska lämna manus till några timmar senare.

Då knackar det på dörren. Jag tror att det är en väninna och öppnar dörren. Därutanför i min trädgård står DN-journalisten Niklas Orrenius och en fotograf. Båda ler breda inställsamma leenden.

– Är det XX? frågar Orrenius.

– Ja.

– Jag heter Niklas Orrenius.

– Ja, jag känner igen dig, säger jag.

Jag har sett bild på honom i tidningen.

Gränsen för hemfridsbrott är tröskeln

Han frågar om jag har tid att prata en stund. Jag säger nej och smäller igen dörren. Jag är så chockad att jag glömmer att ta ur nyckeln. De kan hur lätt som helst vrida om den och tränga sig in i huset. Det gör de inte. De är antagligen väl medvetna om att gränsen för hemfridsbrott går just vid tröskeln till en annan persons privata bostad.
Istället står de kvar på trappan och bankar på dörren och skriker mitt namn högt. Gång på gång. I en evighet. Jag gömmer mig inne i huset och försöker andas. Jag är alldeles darrig i kroppen.

“Jag har inte fattat något beslut om att skriva”

Fortsæt med at læse “Söndagskrönika: Mardrömmen”