I höstens första nummer av tidskriften Författaren skriver Isabelle Ståhl om sin barndomsstad Ängelholm. Hon berättar att en reklamfirma fått 450.000 kronor betalt av kommunen för att hitta på en slogan, eller som det numera heter, ett varumärke. Det blev ”Land och hav. Liv och lust.” och det gick lös på nästan en halv miljon vilket är svindlande 70.000 kronor per ord. Ett av många sätt som den politiska klassen numera tar sig rätten att slösa bort medborgarnas pengar. Ståhl säger att sådana ”varumärken” bara vill säga till oss att ”verkligheten är en fin och trevlig upplevelse som ska konsumeras”. Därför finns det heller ingen plats för smuts, våld, problem, motsättningar, kriminalitet eller annat mörkt i dem. De ljuger helt enkelt. Och de tar betalt för att ljuga.
Jag lärde känna en del av Ängelholm i början på 1980-talet, då jag var med under ett helt läsår på Rebbelbergaskolan drev projektet Elvaårslandet i en årskurs 5. Det utmynnade i en bok som föreningen Liv i Sverige utgav 1986. På skolan fanns det något enstaka invandrarbarn. I klassen där jag arbetade var det en pojke vars föräldrar hade ex-jugoslavisk bakgrund, annars hette barnen Andersson, Nilsson, Petersson, Svensson med inslag av andra svenska familjenamn. En av flickorna på skolan var Kosovo-alban. Jag kände hennes pappa Sherif, så vi förstod varandra bra från första början.
Det var ju så på 80-talet, att invandrare och flyktingar var enstaka individer. De kom inte i stora folkmassor. De kom gruppvis, det är sant, men de var bara undantagsvis fler än att de gick att få in i normalt samhällsliv. Antingen tog de okvalificerade jobb på fabriker eller i butiker, eller så utbildade de sig. De blev inte dygnet-runt-gäster på torget med radband och vattenpipor, de var ofta familjefäder och de slet på för tillvaron. Jag umgicks med albaner utan att ha en aning om att de var muslimer. För det var de bara i formell mening, och för övrigt lika sekulariserade som vi svenskar. De talade aldrig religion, de gick inte i några moskéer, de hade vuxit upp i Titos Jugoslavien där det sammanhållande kittet var något helt annat (och kanske just sprack med så förödande kraft och våldsamhet på 1990-talet).
”Jag känner framför allt att det är det här som jag vill jobba med i framtiden. Som butikschef på MQ kan jag hjälpa folk att hitta sin stil. Men jag vill hellre hjälpa folk att hitta sina liv!”
Fortsæt med at læse “‘Skånekronik’. Ängelholm, lögn eller verklighet?”











