Copyright Julia Caesar och Snaphanen. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Av Julia Caesar

Skampålen eller slaktbänken? Expressen och andra slaskmedia erbjuder mig generöst att delta i min egen uthängning sedan de gett den före detta Expoaktivisten Annika Hamrud utrymme att begå ett karaktärsmord på mig.  En storslagen invit, men nej tack.

Jag beklagar, men liket lever

När journalistdrevet går är det bara vittringen av människoblod som styr flocken. Det spelar ingen roll vilket bytet är eller vilka konsekvenser jakten kan få. Inte en enda journalist förmår stanna upp för en sekunds självständigt tänkande. Det skulle ju kunna spräcka hela storyn.

Ursäkta om jag sviker rollistan i den givna medieliturgin, men jag ställer mig varken vid skampålen eller lägger mig på slaktbänken. Eftersom jag inte spelar med i den föregivna rollen är rubriken på den här krönikan alltså delvis missvisande. Den täcker journalisternas ambitioner men inte de uteblivna konsekvenserna av deras agerande.
Jag beklagar, men liket lever. Det sprattlar och rör sig.

Gammelmedia förlorar makten

Uppsåtet för skamkören i gammelmedia och deras arma följe ligger i öppen dag: att en gång för alla täppa till truten på mig. Enligt planen borde jag vara tillintetgjord på ett eller annat sätt vid det här laget. Epiteten varierar mellan “strålkäring”, “sd-fitta”, “inbillningssjuk”, “inflytelserik opinionsbildare” och “makthavare” och en mängd andra som jag inte har hunnit ta del av. Ett ganska brett spektrum får man säga.

Journalister knutna till gammelmedia tycks inte inse att växande andelar av svenska folket genomskådar deras agenda. Tidigare etablerad press och public service håller snabbt på att förlora formuleringsprivilegiet och därmed makten till alternativa media.

Opera buffa eller opera seria?

Den roligaste infallsvinkeln på Expressens uthängning av min identitet har konstnären Lars Vilks, som själv lever med livvaktsskydd dygnet runt sedan många år. I ett blogginlägg med rubriken “Intermezzo för två flyglar”  beskriver han det aktuella skeendet som en opera buffa (googla!). Eller är det i själva verket en opera seria? (googla!).

“DN-journalisten Niklas Orrenius, en av de främsta riddarna mot främlingsfientligheten (och ej oäven fotbollsspelare), lyckas lokalisera den pseudonyma Julia Caesar. Hon har gjort sig känd som en mycket rapp skribent även om hennes texter anses djupt otillbörliga. Man får anta att Orrenius journalistiska avsikter var antropologiska: Varför är detta möjligt?”

“En performance i den högre skolan”

Lars Vilks påpekar att jag kunde ha valt att lägga korten på borden.

“Det gjorde hon inte utan visade sig kunna genomföra en performance i den högre skolan. Hennes hamrande prosa är medryckande, och den läsare som inte med automatik avfärdar den som falsk ideologi får nog erkänna den som mer opera seria än buffa.”

“I varje fall resulterar detta i att verket blir interaktivt och Orrenius får stå ut med en svärm av nät- och telefonhatare. För den ovane kan sådant framstå som djupt obehagligt; den förhärdade ser snarare det lidelsefulla som förgäves söker sin form. Ur kreativ synpunkt får man ge Julia Caesar segerpalmen.”

Redan från början tilldelad rollen som ondskan själv

I ett senare blogginlägg  lanserar Vilks tanken att mitt beslut att skriva krönikan “Mardrömmen”  och berätta om den förföljelse som Niklas Orrenius och Annika Hamrud har utsatt mig för under ett års tid var strategiskt betingat.

Det var det naturligtvis. Jag fick nog när jag utsattes för ofredande för fjärde gången, av Niklas Orrenius och en fotograf den 24 augusti. I den opera seria som iscensatts var jag redan från början tilldelad rollen som ondskan själv, och den rollen tänker jag inte ta på mig.

Målet var att avslöja min identitet

Jag förstod tidigt att syftet med både Annika Hamruds och Niklas Orrenius’ enträgna uppvaktning av mig var att avslöja min identitet. Det erkänner Hamrud i lördagens P1 Medierna, som lyckas sänka sig till samma gyttjebrottarnivå som hennes artikel i Expressen. Bådas syfte var att hänga ut mig under så skandalartade former som möjligt. Målet var uppenbart: att krossa mig både som skribent och människa. En lätt match eftersom jag snart blir 71 och har bräcklig hälsa.

Alla mina farhågor var helt relevanta. Alla mina farhågor har besannats.

Då skulle jag göra mig själv till ett offer

Fortsæt med at læse “Söndagskrönika: Rapport från skampålen”

I skal vide, hvor meget det bliver værdsat, og I skal vide, at det faktisk er jer, der får bloggen til at løbe rundt. Der skal ikke så voldsomt meget til, som jeg tidligere har forklaret, og jeg håber da også jeg får økonomien i mere faste rammer i dette halvår.

Bloggen er 90.000 kr værd i annoncer, eller det var den inden den pludselig havde 30 og 50 000 besøg på en dag, og det var penge som var rigeligt til hardware, rejser, entre mv., hvis ikke Google havde trukket deres annnoncer tilbage med den mærkelige begrundelse nedenfor. Så meget desto mere mærkelig, som at blogs med betydeligt mere “eksplicit” stof stadig kan have Google annoncer. Jeg må også indse, at jeg om et år et folkepensionist, og da kan bloggen ikke eksistere uden et mindre, fast tilskud udefra. Jeg må sikre den i tide.

Svenske journalister kan hamre på bloggen så meget de vil, det preller af på mig. De skulle i det mindste være glade for de stadig kan hæve deres 4-900. 000 om året for at sprede politisk propaganda og…..”had” for nu at snakke svensk. Det er jo ikke sikkert det varer ved, som jeg læser den svenske presses brat dalende troværdighed og popularitet.

Som der bliver elsket og der bliver hadet i svensk journalistik. Følelser er den nye religion nu matriarkatets, marxistiske madammer har grebet magten for at smadre alt af værdi. Fast i känslosåsen, som Westerholm siger idag.

Fortsæt med at læse “Stor tak til bidragyderene”

HANS RUSTAD

Den som følger dansk debatt vil få helt andre perspektiver på migrantbølgen som skyller inn over Europa. Der det norske establishment er opptatt av å være god, og kun god, lytter danskene til fagfolk som setter begivenhetene inn i en større kontekst.

Professor, dr. polit.Poul Christian Matthiessen (bildet) og dr. phil Gunnar Viby Mogensen hadde 15. juni en kronikk i Berlingske som er blitt en gjenganger. Matthiessen er en meget anerkjent demograf, og Mogensen er tidligere leder av forskningsavdelingen til Rockwoolfondene. To høyt meritterte forskere.

I noen avsnitt klarer de å fortelle hva som er karakteristisk ved den menneskestrømmen som Europa opplever.

Et af de forhold, som har størst betydning for Danmarks og det øvrige Europas fremtid, og som ikke har spillet nogen rolle overhovedet i den danske valgkamp, er den såkaldte »demografiske transition«, altså landenes overgang fra et højt til et lavt fødsels- og dødelighedsniveau. Denne overgang til en beskeden eller ligefrem negativ befolkningstilvækst er blevet gennemført først i de rige lande, og den er langt på vej i Latinamerika og Asien.

Men i Afrika og i dele af Mellemøsten ser situationen helt anderledes ud. Her har udbredelsen af den vestlige medicinske teknologi ganske vist reduceret dødeligheden meget, men det overses hyppigt, at fødselsniveauet stadig er meget højt. Det skyldes for det første, at man endnu kun i begrænset omfang er kommet ind i en økonomisk og social udvikling, som kunne føre til kvindefrigørelse og nye normer for kvindens fertilitetsadfærd. For det andet har især Afrika det alvorlige problem, at 40 procent af befolkningen er under 15 år. Disse mange unge kvinder vil jo nu rykke ind i de fødedygtige aldre, hvorved fødselstallene længe vil forblive høje. Afrikas befolkning er i dag dobbelt så stor som EU`s stagnerende befolkning, men om blot 35 år vil Afrikas folketal være blevet fem gange større end indbyggerantallet i EU til den tid.

Her får vi i kortform skissert hvorfor noen kontinent har fremgang, mens andre går i oppløsning. Alle nyter godt av den teknologis-vitenskapelige fremgang som gjør at dødeligheten synker. I et samfunn med kreativitet, regulerte eiendomsforhold, markedsøkonomi, og et minimum av rettssystem utløser et overskudd av unge mennesker vekst. Ikke minst: Kvinner kommer inn i arbeidslivet og blir motivert til å få færre barn. Slik løftes landene ut av fattigdommen.

Religion og kultur

Fortsæt med at læse “Hva norske medier ikke forteller om migrantkrisen”

Af Tim Pallis

I to tidligere essays her på Snaphanen har jeg skrevet om sufismen: Historien bag sufismens oprindelse og Sufisme er ikke islam, men… Jeg må nu bevæge mig lidt videre i emnet, for at afklare to vigtige spørgsmål.

Grunden til, at de er vigtige, er at ortodoks sharia islam efter min mening umuligt kan have en fremtid andre steder end i OIC landene. På et eller andet tidspunkt må det gå op for verdens politikere, hvad islam er for en størrelse. 80% af folkevandrings-migranterne er muslimer, som ikke kan assimileres i vor kultur. Der kan opstå apokalyptiske tilstande, hvis vi skal følge deres halal og haram krav.

Derfor vil det i fremtiden blive nødvendigt for muslimer i Vesten, at finde en anden mere spirituel religiøsitet. Denne tilflugt kunne være en eller anden form for sufisme, som har stor lighed med mystikken i rødderne af næsten enhver anden religion.

De to spørgsmål er: Hvem er de ”ædru”, lunkne, sharia islamiske sufier? og hvem er de ”berusede” sufi mystikere. Denne skelnen mellem ”ædru” og ”berusede” sufier er ikke opfundet af sufi mystikerne, men af sharia islams ortodokse. At være ”beruset” er nemlig en kætteranklage. De opfattes som vantro kuffar (flertal af kafir).

Kafir er et arabisk ord, der betyder “hedning” eller en person der skjuler, benægter eller dækker over islams ”sandhed”. Kulturelt anvendes ordet som en nedsættende betegnelse for en ikke-troende, en ikke-muslim, en muslim fra en rivaliserende sekt, eller én der har forladt islam.

Denne todeling af sufiernes åndelige verden i ”ædru” og ”berusede” har selvfølgelig intet at gøre med med den mangfoldige forskellighed af sufi ordner (tariqas), som altid har eksisteret og eksisterer i verden i dag.

Langt de fleste af disse ordner er nok ”ædru” broderskaber, som står på skuldrene af traditional ortodoks sharia islam. De ”berusede” sufi mystikere er et absolut mindretal med meget forskellig spirituel habitus alt afhængig af deres praksis og kulturelle baggrund.

Nogle mener at ordet sufi kommer af ordet safa, at være ren eller af suffa, som var den forhøjede platform i profetens moske i Medina, hvor de fattige plejede at sidde. Andre mener at ordet sufi kommer af det græske ord for visdom sophia eller sophos, en teosof. Men den almindelige mening er, at ordet betyder ”uld” og henviser til de beskedne uldklæder de første sufier bar.

De første sufier var asketer, ekstatikere, antinominalister og digtere, som i 700-tallet adskilte sig fra islam, som på den tid var en magtfuld nyreligiøse bevægelse. De asketiske sufier hed zunahad. De sufier, der reciterede Koranen i gråd, hed qurra, men blev også kaldt qusas, som betyder historie-fortællere.

Fortsæt med at læse “De berusede og de ædru sufier”