”Vårt hat är utan gräns”
Underrubrikens något bisarra citat är inte något som jag snappat upp från en ny- eller gammalnazistisk skrift eller från några dagsaktuella jahidister på väg till sitt nästa terrormål. Citatet är hämtat från en av 1970-talets svenska ”progglåtar”, ”På väg till koppargruvan” av musikgruppen ”Blå tåget”. Det är heller inte, som man skulle kunna tro, ironiskt menat från gruppens sida eller något man har lagt i sina politiska motståndares munnar i syfte att svärta ner dem, utan är allvarligt menat.
För att förstå detta måste man komma ihåg att det här var en tid då våldsbejakande revolutionsromantik florerade i Sverige. Marita Ulvskog (s), som i dag representerar Sverige i Europaparlamentet var medlem i det revolutionära KFML, och Birgitta Dahl, då socialdemokratisk talman för Sveriges riksdag och numera ordförande för svenska UNICEF, försvarade de röda Khmerernas övergrepp på den kambodjanska civilbefolkningen.
Musikgruppen Blå tåget bestod av flera medlemmar som var och är omhuldade av den svenska kulturvänstern. Två av gruppens medlemmar (Torkel Rasmusson och Leif Nylén) var enligt Wikipedia skribenter på Bonniertidningen Dagens nyheter. Gruppens mest kända medlem, den nu utställningsaktuelle konstnären Carl Johan de Geer återkommer jag till senare. Karakteristiskt för gruppen var deras välskrivna, starkt politiska texter och det amatörmässiga framförandet (ingen i gruppen verkar ha kunnat sjunga).
På väg till koppargruvan
Sången, som på ett kusligt sätt påminner om Utøya-massakern, inleds med att sångarens alter ego, en gruvarbetare, åker i sin bil på väg mot arbetet och tar då upp tre liftare; en räv som man klippt av svansen på, en björn som har fått sin päls avrakad, och en vingklippt örn. Alla tre symboliserar naturligtvis människor som farit illa i det kapitalistiska tjuvsamhället. I syfte att hämnas åker nu sällskapet till ”Heartbreak hotel”, där makteliten (som efter decennier av socialdemokratiskt maktinnehav mestadels bestod socialdemokrater) håller en konferens. Det är alltså vuxna socialdemokrater, och inte, som på Utøya, ungsocialister, som faller offer i proggbandets våta dröm. På väg in dödar våra hjältar två vakter och kan därefter skrida till verket:
“Vi såg in i en sal där herrar i fåtöljer
studerade stora kartor och tabeller på en vägg
Statsministern och bankdirektören grävde i sina portföljer
Örnen skrek: “Vi ska göra en mäktig äggröra så nu måste vi krossa ägg!””
Proggbandets såg inte islam, utan kristendomen, som sin fiende:
”Örnen tog ett svanhopp upp i ärkebispens kräkla
och hacka med näbben hål i hans huvudskål. Det blev en blodig konferens.Vi hade bara ett motiv, det var rättvisa och hämnd
Björnen krama musten ur en bleksiktig LO-pamp
Medan örnen stack hål på en uppblåst chef för Statens Jordbruksnämnd
Men nu tog räven det kallt, han ropade: “Halt! Vi skall föra en värdig kamp””
Räven håller nu ett tal där han förklarar varför konferensdeltagarna måste dö, därefter spränger man hotellet i luften medan statsministern (som på den tiden hette Olof Palme) och de andra offren skriker. Vår huvudperson kommer försent till arbetet men medveten om att revolutionen har börjat kan han tillåta sig att säga “Det skiter jag fullkomligt i” till sin chef. Hela texten, (med en del fel), kan ses här.
”Vi hade fel”
En av gruppens medlemmar, Carl Johan de Geer, är nu aktuell med sin utställning ”Vi hade fel” på Prins Eugens Waldemarsudde i Stockholm. När Carl Johan de Geer säger att han hade fel menar han inte sina prognoser om kapitalismens kollaps och den socialistiska planekonomins triumfer utan något så banalt som de Parisiska modehusens utveckling. Han är en populär person inom kulturvänstern. För några år sedan satt han i Republikanska föreningens styrelse tillsammans med riksdagsledamöterna Hillevi Larsson (s) och Veronica Palm (s), Förra året fick han i uppdrag av Aftonbladet Kultur att tolka arbetarrörelsens högtidsdag 1 maj. Mejlkonversationen mellan honom och Aftonbladets Åsa Linderborg kan ses i en artikel i nämnda tidning. Der är för övrigt en affisch av Carl Johan de Geer som hänger i Åsa Lindeborgs kök. Konstverket föreställer en brinnande svensk flagga med ett könsord på. Granska skiten på väggen, Åsa! *




