20
dec
Seneste opdatering: 21/12-11 kl. 0208
7 kommentarer - Tryk for at kommentere!

FĂžrst troede svenskerne, der skulle sprĂŠnges bomber ved kunsthallen i GĂžteborg, men sĂ„ viste det sig heldigvis at der ikke var tale om terror, men hĂžjst at “slagte Lars Vilks som et lam” for en dusĂžr pĂ„ en million, og sĂ„ ĂŠndredes anklagen til (et som sĂŠdvanligt mislykket) “forsĂžg pĂ„ mord.” En af de anklagede er ungdomsleder ved den lokale Bellevue MoskĂ©. MoskĂ©en har haft andre prominente kunder, nemlig den terrordĂžmte svensk-bosnier Mirsad BektaĆĄević alias Maximus, og den er kendt som hvervningssted for Al-Shabab.

Somalieren Mohammed Geele fik ti Ă„r og udvisning pĂ„ livstid efter terrorparagraffen for sit mordforsĂžg pĂ„ Kurt Westergaard den 1 januar 2010. I Sverige er afskrĂŠkkelsen og pacificeringen af voldsmĂŠnd og wanna-be-mordere baseret pĂ„ “less is more.” “Vi mĂ„ kunne tale om det, hvad med en dialog?” Der vil vĂŠre nogle, der ikke opfatter svenske myndigheders subtile signalgivning, men mon ikke Lars Vilks opfatter den? Blot en kunstnerstreg blandt os, der skĂŠrer lemmer af folk.

NĂ€r Salar Mahmood, Abdi Aziz Mahmud och Malik Mohamud greps i september i Ă„r var de till en början misstĂ€nkta för terrorbrott mot Göteborgs internationella konstbiennals invigningsfest. – Det var dock misstankar som vi slĂ€ppte efter nĂ„gon dag, sade Ă„klagaren Agnetha Hilding Qvarnström. – Vi blev snart medvetna om att deras verksamhet var riktad mot Lars Vilks. Lars Vilks etta pĂ„ dödslista, De planerade mörda Lars Vilks – Se ogsĂ„ Helle Merete Brix: De sprĂŠngfarlige tegnere

Denne dags nysvenske mord

Statsministerens unisont hyldede juletale i gĂ„r, handlede om “mĂŠnds vold mod kvinder.” Man kunne komme i tanker om anden vold, det var vel vĂŠrd at holde en tale om, men den er henvist til en skyggetilvĂŠrelse. Der forekommer et drab i Sverige hver 1.3 dag. (329 i 2010.) I Danmark hver 7. dag.

En 55-Ärig hantverkare sköts i huvudet i en kafélokal vid Jesusparken idag. Han avled av sina skador ikvÀll. Det uppger Helena Ralmark, pressinformatör pÄ SkÄnepolisens kommunikationscentral pÄ tisdagskvÀllen. Kaféet ska enligt uppgifter till Sydsvenskan drivas av bland annat en tidigare medlem i gÀnget Lion Family.Skottskadad man avled ikvÀll. Man sköts till döds i centrala Malmö.

Muhammed havde en forkÊrlighed for smÄpiger

En Þstrigsk appelret har netop stadfÊstet dommen over Elisabeth Sabaditsch-Wolff for udsagnet i overskriften. Jeg skriver det uden tÞven her, for ingen dansk domstol ville naturligvis fÄ den afsindige idé at trÊkke mig i retten for det. Danmark er ikke Østrig, trods alt, og lad os i det mindste glÊde os over vores uhÞrte grad af frihed. Den Þstrigske domstol gengav i Þvrigt udsagnet i sin oprindelige formulering i en af de utallige hadither der bekrÊfter det Þmfindige forhold. Med andre ord en ren tabersag hvis formÄlet var at holde ubekvemme kendsgerninger vÊk fra offentligheden. En dybt ubehagelig og krÊnkende oplevelse for Sabaditsch-Wolff, men om noget har domstolen aktivt medvirket til at kommunikere sandheden ud. For Þstrigere drejer det sig bare om at citere og ikke formulere det i nutidige termer som pÊdofili. Bliver det derved mere respektabelt i Þstrigernes Þjne? Var det virkelig det vÊrd?

As reported in the live-blog earlier today, the high-court judge in Vienna actually quoted an authoritative hadith in the courtroom: “Muhammad’s wife Aisha entered the marriage at age 6, which was consummated at the age of 9.” He then acknowledged that the passage was already public knowledge, and thus repeating it could not be punishable under the law.

He upheld Elisabeth’s conviction, however, based on a somewhat peculiar interpretation of Austrian law: to say “Mohammed had a thing for little girls” is an “excess of opinion” that cannot be tolerated. It constitutes ridicule, and is not justifiable.

An interesting and useful corollary can be derived from today’s ruling: it is now completely legal to quote in public the authoritative hadith about Mohammed’s sex acts with a nine-year-old girl. A precedent was established today — at least in Austria. […] Truth in Advertising

Den retslige chikane af det frie ord har selvsagt haft alvorlige Ăžkonomiske omkostninger for Elisabeth Sabaditsch-Wolff. Ønsker man at bidrage til at afhjĂŠlpe disse kan man besĂžge Elisabeth’s Voice og donere via PayPal, eller overfĂžre via banken:  Raiffeisen Zentralbank Österreich, IBAN: AT513150042908021602, BIC: RZBAATWW (LFPC).

USA i krig mod en fjende om hvem intet kan siges

Replikskiftet her er selvfĂžlgelig komisk og frustrerende pĂ„ Ă©n gang, men det er ogsĂ„ velgĂžrende af to grunde: Journalister har ikke evne eller vilje til at stille de hĂžjst relevante spĂžrgsmĂ„l som kongresmedlemmet Daniel Lungren stiller, sĂ„ at have velinformerede politikere er guld vĂŠrd – de har endda en platform hvor det officielle bedrag kan udstilles. DernĂŠst er der vel ingen der efter at have lĂŠst denne “surrealistiske” udspĂžrgen kan vĂŠre i tvivl om at embedsmĂŠnd og politikere er aldeles klar over hvad det er vi er oppe imod, men at der fra toppen af fĂždekĂŠden er pĂ„lagt en stram, stram linje. Det samme gĂžr sig selvfĂžlgelig ogsĂ„ gĂŠldende herhjemme, men da vi ligger i skyggen af USA mĂ„ et evt. opgĂžr fĂžrst komme derovre. Skal der virkelig et nyt og stĂžrre 9/11 til fĂžr man som en selvfĂžlge begynder at sĂŠtte de rigtige ord pĂ„? (LFPC)

[…] Check out this surrealistic exchange from Wednesday’s hearing, between Rep. Dan Lungren, R-Calif., and Paul Stockton, Assistant Defense Secretary for Homeland Defense:

REPRESENTATIVE DANIEL LUNGREN (R-CA): Secretary Stockton, are we at war with violent Islamist extremism?

MR. STOCKTON: No, sir. We are at war with al-Qaida, its affiliates –

REP. LUNGREN: OK, I understand that. My question is, is violent Islamist extremism at war with us?

MR. STOCKTON: No, sir. We are being attacked by al-Qaida and its allies.

REP. LUNGREN: Is al-Qaida — can it be described as being an exponent of violent Islamist extremism?

MR. STOCKTON: They — al-Qaida are murderers with an ideological agenda –

REP. LUNGREN: No, I — that’s not my question. That wasn’t my question. My question was, is al-Qaida acting out violent Islamist extremism?

MR. STOCKTON: Al-Qaida is a violent organization dedicated to overthrowing the values that we intend to advance –

REP. LUNGREN: So is it yes or no?

MR. STOCKTON: Can I hear the question again? I’ll make it as clear as I can. We are not at war with Islam. And it is not –

REP. LUNGREN: I didn’t ask that — I did not ask that, sir. I asked whether we’re at war with violent Islamist extremism. That’s my question.

MR. STOCKTON: No, we’re at war with al-Qaida and its affiliates. […] Anti-Islamic Hyperventilation
.



 19
dec
Seneste opdatering: 21/12-11 kl. 0015
89 kommentarer - Tryk for at kommentere!

Erick Mushitu Mwinkeu, född 1989, överlÀmnade sig sjÀlv till polisen pÄ söndagen. Han har varit anhÄllen i sin frÄnvaro misstÀnkt för dödsmisshandeln av den 44-Ärige Tommy Lundén i Ludvika i fredags kvÀll. 44-Äringen var tillsammans med tvÄ andra mÀn pÄ vÀg hem efter att ha Àtit julbord nÀr de blev överfallna och brutalt misshandlade av tre till fem mörkhyade mÀn. Enligt polisen var vÄldet helt oprovocerat. 44-Äringen skadades sÄ svÄrt av sparkar och slag att han avled strax efter att han kom till Falu lasarett.

KÀnner vi igen oss? Ja. VÀlkomna till den nya svenska verkligheten. Inte en dag utan gruppvÄldtÀkter, misshandel, skottlossning och mord. Detta Àr vad vÄra politiker har beslutat Ät oss. Det Àr meningen att vi ska vÀnja oss. För sÄ hÀr Àr det, och sÄ hÀr kommer det att vara. Detta Àr mÄngkultur. Med lÀtt hand offrar svenska politiker sitt eget folk. NÀr fÄr vi nog? Finns det en grÀns dÀr vÄra folkvalda stÀller sig upp och ber sin befolkning om ursÀkt för den svenska historiens grymmaste och mest misslyckade sociala, ekonomiska och kulturella experiment? Nej. De Àr besatta av en ideologi av psykotiska dimensioner, och de Àr fast beslutna att köra den i botten.

Ludvikaborna byts ut mot afrikan

Ludvika, en liten stad i södra Dalarna, vackert belĂ€gen vid sjön VĂ€sman och med lika mĂ„nga sjöar inom kommungrĂ€nsen som det finns dagar pĂ„ Ă„ret. GruvnĂ€ring och metallindustri, en utflyttningsort med kraftigt minskande befolkning – frĂ„n 33 245 invĂ„nare 1970 till 25 810 förra Ă„ret, dĂ€rav drygt 14 000 i tĂ€torten. En överlĂ€gsen socialdemokratisk majoritet i kommunfullmĂ€ktige. DĂ€rmed Ă€r de tvĂ„ frĂ€msta kriterierna för hög invandring uppfyllda. En socialistisk majoritet och minskande befolkning Ă€r en oslagbar och klassisk kombination. Samma utveckling kan ses pĂ„ alla socialistiskt styrda bruksorter pĂ„ dekis. NĂ€r ursprungsbefolkningen flyttar ut fyller man pĂ„ med invandrare. HĂ€r finns det första tankefelet: tron att mĂ€nniskor Ă€r utbytbara mot varandra. Det Ă€r de inte. Problemen sitter inte i hudfĂ€rgen. Det Ă€r allt som mĂ€nniskor bĂ€r med sig innanför huden som skapar problem: kultur, religion, mĂ€nniskosyn, instĂ€llning till vĂ„ld, moral, vilja att arbeta och göra rĂ€tt för sig, kvinnosyn, Ă€rlighet, pĂ„litlighet.

Politikerna har bÀddat för katastrofer

UtifrĂ„n fakta och statistik gĂ„r det att se hur Ludvikas styrande har bĂ€ddat för katastrofer som den hĂ€r. Man har fyllt pĂ„ med invandrare nĂ€r ursprungsinvĂ„narna flyttar ut och pĂ„ det sĂ€ttet slagit tvĂ„ flugor i en smĂ€ll: tomma lĂ€genheter har fyllts, och politikerna har ”tagit sitt ansvar” och fĂ„tt kĂ€nna sig goda och solidariska med landets extrema invandringspolitik. Staden Ă€r ett typexempel pĂ„ att de svenskar som kan flyttar ut nĂ€r invandrarna flyttar in. Under Ă„ren 2002-2010 flyttade ungefĂ€r lika mĂ„nga svenskar (1 066 personer) frĂ„n Ludvika som det flyttade in utrikes födda (901 personer).

2010 var 11,4 procent av Ludvikas befolkning utrikes född – men förbrukade 57,9 procent av kostnaden för försörjningsstöd. Det Ă€r en överrepresentation med 10,7, vilket Ă€r bland de högsta i landet.

FackeltÄg mot vÄldet

Den anhĂ„llne 22-Ă„rige afrikanen Ă€r sedan tidigare kĂ€nd av polisen för bland annat misshandel och vĂ„ld mot tjĂ€nsteman. Han ingĂ„r i det importerade vĂ„ld som höjer svensk kriminalitet mot stĂ€ndigt nya toppnivĂ„er. Ludvika har en betydligt högre kriminalitet Ă€n den svenska genomsnittskommunen. Grattis, Ludvika! Nu Ă€r det tid att gĂ„ i fackeltĂ„g mot vĂ„ldet. Det tycks vara svenska folkets patentmedel att manifestera – ja, vad? Nu kallar Svenska kyrkan i Ludvika till ”ljusmanifestation mot vĂ„ldet”. AllmĂ€nheten uppmanas ta med sig marschaller och infinna sig vid Skuthamn i Ludvika pĂ„ torsdag kvĂ€ll.

I takt med att det mĂ„ngkulturella vĂ„ldet som vĂ„ldtĂ€kter, gruppvĂ„ldtĂ€kter, knivskĂ€rningar, misshandel, skottlossning och mord breder ut sig har mĂ€rkliga sorgeritualer uppstĂ„tt, inte bara i Sverige utan i mĂ„nga lĂ€nder. PĂ„ varje plats dĂ€r nĂ„gon har mördats finns de dĂ€r, fortare Ă€n nĂ„gon hinner blinka; gravljusen, blommorna, gosedjuren. Överallt samma sak. Och sĂ„ Ă€r det stĂ€ndigt fackeltĂ„g och ”ljusmanifestationer” mot vĂ„ldet. Är det nĂ„gon som tror att dessa importerade vĂ„ldsverkare bryr sig det minsta om fackeltĂ„g mot vĂ„ldet och bestĂ€mmer sig för att bli snĂ€lla? Eller vem riktar de sig till? Skulle Elin Krantz mördare Ephrem Tadele Yohannes bry sig om fackeltĂ„get mot vĂ„ld i Göteborg? Bryr sig mördaren Erick Mushitu Mwinkeu om att Ludvikaborna gĂ„r ut med marschaller? Jag tillĂ„ter mig tvivla.

Kontraproduktiva nallar och fackeltÄg

Det vore klÀdsamt om bÄde Ludvikas kommunalpolitiker och Svenska kyrkan istÀllet för fackeltÄg Àgnade sig Ät djupgÄende sjÀlvrannsakan efter mordet pÄ den 44-Ärige familjefadern. Det Àr kommunpolitikerna som har fattat besluten om att ersÀtta utflyttade Ludvikabor med afrikaner, men Svenska kyrkan bÀr ett mycket tungt ansvar som en av de mest högröstade tillskyndarna av mÄngkulturen.

FackeltÄgen och nallarna Àr kontraproduktiva. De förÀndrar ingenting. De uttrycker bara vanmakt. Med gosedjur och marschaller försöker vi besvÀrja en verklighet som vi uppenbarligen inte orkar ta in. Om man gÄr i fackeltÄg och lÀgger blommor pÄ en mordplats, sÄ kÀnner man att man har gjort nÄgot. Men vad? Det Àr en kastrerad sorg som tar sig uttryck i dessa meningslösa manifestationer, en kastrerad sorg och en kastrerad vrede. Vi drÀnker oss i banalitet och kvÀver vÄrt berÀttigade raseri. MÀnniskor som menar vÀl staplar teddybjörnar och blommor istÀllet för att stÀlla politikerna till svars för att de sÀljer ut vÄrt land till vÄld, kriminalitet och otrygghet.

Att knyta nĂ€ven Ă€r ”out”

En terrorist sprÀnger en buss full med skolbarn, och standardsvaret Àr att tÀnda ljus och samlas pÄ torget framför tv-kamerorna. Det Àr en av de mest meningslösa ritualerna i vÄr tid, skriver bloggen Gates of Vienna.

Meningslöshetens fackeltĂ„g Ă€r ett led i den kulturella nedvittringen i vĂ„r tid. Den femininiserade tidsandan förbjuder alla sorters negativa kĂ€nslor. Adekvata reaktioner pĂ„ vĂ„ld och död Ă€r bannlysta. Att knyta nĂ€ven Ă€r ”out”. Att lĂ€gga ner blommor Ă€r ”in”.

NĂ€r en familjefar pĂ„ vĂ€g hem frĂ„n julbordet i Ludvika mördas, nĂ€r en kvinna pĂ„ vĂ€g hem frĂ„n krogen en lördagskvĂ€ll, som Elin Krantz i Göteborg, nĂ€r en kvinna gruppvĂ„ldtas av Ă„tta mĂ€n i Migrationsverkets lokaler i Mariannelund – dĂ„ ska vi bara svĂ€lja vreden över vad politikerna har gjort med vĂ„rt land. Med fackeltĂ„g ska vi manifestera vĂ„r kvĂ€vda, vĂ„r kastrerade sorg. SĂ„ tĂ€mjer vi vĂ„rt ursinne och vĂ„r förtvivlan. Till nĂ€sta mord och nĂ€sta fackeltĂ„g. – Den anden nu anholdte er den 18-Ă„rige somalier Liban Isse Muse. (Flere detaljer om mordet her.)



 17
dec
Seneste opdatering: 17/12-11 kl. 2307
49 kommentarer - Tryk for at kommentere!

Af Julia Caesar

Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gÀrna delar av texten men iaktta gott bloggskick och lÀnka till Snaphanen!

Sju Är gammal Àr pojkpalten. En liten linlugg som tusentals andra. Nu stÄr han framför den enorma vita byggnaden med en oro som stÄngas och hamrar i bröstet. Fyra vÄningar hög Àr byggnaden, ett riktigt slott. Ett sÄ stort hus har han aldrig sett tidigare. Han hÄller sin nioÄrige bror hÄrt i handen. Den hÀr dagen tar deras barndom slut, sÄ mycket förstÄr de. Sanningen att sÀga har det inte varit sÄ mycket bevÀnt med barndomen tidigare heller. Pojken Àr tre Är gammal nÀr hans mor dör och lÀmnar fadern ensam med sju barn. I fyra Är har fadern försökt sköta bÄde arbete och den stora barnaskaran. Nu gÄr det inte lÀngre. Den enorma vita byggnaden Àr socknens fattighus, och dÀr lÀmnas pojken och hans bror in för att tillbringa resten av sin barndom. Sju Är senare nÀr pojken Àr fjorton Är anses han vara vuxen nog att försörja sig sjÀlv och blir stÀdslad som drÀng pÄ en bondgÄrd. Lönen Àr mat och logi, tvÄ kostymer per Är och 50 öre till jul och midsommar.

Vi vill inte gĂ€rna inse det. Men nĂ€r vi betraktar det förflutna Ă€r det en spegelbild av oss sjĂ€lva och det samhĂ€lle vi byggt som vi ser. Under ett lager av tekniska och medicinska framsteg finns de mĂ€nniskor som har levt före oss, de som byggde Sverige. Gör ett tankeexperiment och tĂ€nk bort bilar, flyg, datorer, Internet, telefoner, preventivmedel, legala aborter, antibiotika, vaccin, radio och television, sociala och medborgerliga rĂ€ttigheter, rinnande vatten och centralvĂ€rme – allt det som vi i dag rĂ€knar som sjĂ€lvklart. Fattigsverige – ett u-land – ligger inte sĂ„ lĂ„ngt tillbaka som mĂ„nga vill tro. Bara en tunn hinna av modernitet skiljer oss som lever i dag frĂ„n det förflutna.

Ett brutalt klassamhÀlle

Hundra Ă„r tillbaka Ă€r Sverige ett brutalt klassamhĂ€lle med avgrundsdjupa klyftor mellan rik och fattig, mellan utbildad och outbildad, mellan mĂ€n och kvinnor. Stora delar av befolkningen lever i smuts, svĂ€lt och armod. Vanliga barnsjukdomar skördar tusentals liv. Tuberkulosen hĂ€rjar i trĂ„ngboddhetens kyffen och tar bĂ„de barns och vuxnas liv. Kvinnor dör i barnsĂ€ng och köksbordsaborter. Barn som föds utanför Ă€ktenskapet kallas ”oĂ€kta”, och oönskade barn mördas i tusental av Ă€nglamakerskor, men ocksĂ„ av sina egna förĂ€ldrar.

Alkoholmissbruket drÀnker landet i sprit och misÀr, lön för arbete betalas ofta i form av brÀnnvin, och mÀngder av svenska mÀn super ihjÀl sig. Den framvÀxande industrialismen har pÄbörjat omvandlingen av Sverige frÄn jordbrukarsamhÀlle till industrination, samtidigt som en ny egendomslös underklass av arbetare utan medborgerliga rÀttigheter vÀxer fram.

NĂ€r Karl Valdemar Lundgren kom till fattighuset

SĂ„ ser bakgrunden ut i grova drag nĂ€r sjuĂ„rige Karl Valdemar Lundgren och hans bror kommer till fattighuset. Året Ă€r 1905. Han har fötts 1898 i en liten banvaktsstuga vid norra stambanan. Vid den hĂ€r tiden Ă€r jĂ€rnvĂ€gen landets oumbĂ€rliga och snabbt expanderande blodomlopp. Den sköter de nödvĂ€ndiga transporterna av varor och mĂ€nniskor lĂ„ngt innan det finns nĂ„gra bilar. Karl Valdemars far Ă€r banvakt, och jĂ€rnvĂ€gen ska komma att bli pulsĂ„dern Ă€ven i sonens liv. ”Statens kaka Ă€r liten men sĂ€ker” heter det.

NÀr modern dör 1901 försöker fadern hÄlla ihop den stora barnaskaran, samtidigt som han sköter sitt arbete. Det Àr lÄngt före daghemmens och fritidshemmens tid.

”Min Ă€ldsta bror var dĂ„ femton Ă„r. Min Ă€ldsta syster som var tretton fick sköta om oss sĂ„ gott hon kunde. En syster som var Ă„tta Ă„r fick komma till slĂ€ktingar, och en syster som bara var nio mĂ„nader fick komma till en kusin till min pappa som var gift och bosatt i samma by som vi” berĂ€ttar Karl Valdemar mĂ„nga Ă„r senare.

”Ingen hjĂ€lp fanns att fĂ„, för far hade ju sĂ„ liten lön och ingen ville vĂ€l arbeta för ingenting. SĂ„ flyttade vi, och min far fick arbete pĂ„ godsmagasinet vid jĂ€rnvĂ€gen. Min syster var hemma och hjĂ€lpte far ett tag medan vi var ganska smĂ„ men tyckte vĂ€l att hon ville tjĂ€na en egen slant, sĂ„ hon tog plats i en familj. Vi fick ett fruntimmer som skulle sköta om oss. Men det var inte sĂ„ stor ordning pĂ„ henne, ty ibland var hon inte nykter och dĂ„ vet man hur det blir. Till slut sĂ„g far att det inte gick lĂ€ngre, sĂ„ han ansökte om att jag och min bror som var tvĂ„ Ă„r Ă€ldre fick komma in pĂ„ fattigvĂ„rden som det hette dĂ„. Man hade inget annat val.”

Fattiga auktioneras ut till lÀgstbjudande

Den obligatoriska intagningsritualen gĂ„r via den stora lusugnen i gjutjĂ€rn i fattighusets kĂ€llare. I den stoppas alla de nyintagna hjonens klĂ€dpaltor för avlusning. Hjonen sjĂ€lva fĂ„r avlusningsmedel. Sedan kan de börja Ă„tnjuta fattigvĂ„rden i tacksam undergivenhet. PĂ„ fattigstugorna runtom i landet blandas psykiskt sjuka – ”dĂ„rarna” – asociala personer, utvecklingsstörda – som vid den hĂ€r tiden kallas ”efterblivna”, ”imbecilla” eller ”idioter”-, fysiskt handikappade, gamla mĂ€nniskor och förĂ€ldralösa barn huller om buller med varandra. De kallas fattighushjon och har ett enda gemensamt: oförmĂ„gan att ta hand om sig sjĂ€lva. De ligger samhĂ€llet till last.

NÀr Karl Valdemar och hans bror kommer till fattighuset 1905 gÀller 1847 Ärs fattigvÄrdsförordning. FrÄn att fattigvÄrden sedan medeltiden hade varit kyrkans ansvar Àr det socknarna som ska ta hand om alla dem som inte kan försörja sig sjÀlva. Inte förrÀn 1956 ersÀtts fattigvÄrdslagen med lagen om socialhjÀlp. Fattigauktioner Àr vanliga under flera Ärtionden in pÄ 1900-talet. FörÀldralösa barn och andra som anses kunna arbeta och göra rÀtt för sig auktioneras ut som bonddrÀngar och annan arbetskraft till lÀgstbjudande. Har man tur kommer man till en ordentlig familj som ger en mat och husrum. Har man otur hamnar man pÄ fattighuset.

Slottet pÄ samhÀllets botten

LĂ„ngt senare, 1960, ska en av de svenska arbetarförfattarna, Åke Wassing (1919-1972), beskriva fattighuset i den sjĂ€lvbiografiska romanen ”Slottet i dalen”. SjĂ€lv Ă€r han dödgrĂ€varens pojke som placeras pĂ„ fattighuset av samma skĂ€l som Karl Valdemar Lundgren och hans bror. Fadern kan inte bĂ„de arbeta och ta hand om barn. Mot sin vilja hamnar pojken som anstaltsbarn i detta samhĂ€llsslott, lyckas verkligen överleva fĂ„ngenskapen och sĂ„ smĂ„ningom ocksĂ„ Ă„tervĂ€nda till stora landsvĂ€gen med de flesta av sina sinnen i behĂ„ll. Åke Wassing skriver:

”Det var en gĂ„ng ett slott
 Nej, varför det? Slottet Ă€r lika verkligt i dag som dĂ„. Det ligger i en dal som kallas samhĂ€llets botten, ty den mĂ„ste ju nĂ„got namn ha. Slottet Ă€r uppfört i fyra vĂ„ningar vitrappat tegel som lyser sĂ„ grant i solen att alla som kommer den stora landsvĂ€gen förbi mĂ„ste stanna och utropa: ”Nej, men titta! DĂ€r ligger det ett slott. DĂ€r skulle jag vilja leva och dö.” En del fĂ„r ocksĂ„ sin vilja fram, de kommer dit, lever en tid och dör.”

Karl Valdemar Lundgren överlever fattighuset

Karl Valdemar Lundgren överlever fattighuset Ă€ven han. Han och hans bror vĂ€xer upp och ska livet ut behĂ„lla den nĂ€ra relation till varandra som de haft under de svĂ„ra fattighusĂ„ren nĂ€r allt de hade var varandra. Han vill helst inte tala om den tiden. Han bĂ€r alltihop inom sig. Den som har varit fattighushjon bĂ€r pĂ„ en evig skam. NĂ€r han Ă€ntligen vill berĂ€tta Ă€r han 75 Ă„r gammal och har bara ett Ă„r kvar att leva. Han Ă€r för svag att skriva sjĂ€lv, sĂ„ han dikterar och hans hustru skriver med sirlig handstil. Han kallar fattighuset för â€Ă„lderdomshemmet”, det var sĂ„ det brukade kallas för att det lĂ„ter bĂ€ttre Ă€n ”fattighuset”. Ur hans berĂ€ttelse stiger inte bara Karl Valdemar Lundgren och hans livsöde fram, utan ocksĂ„ det Fattigsverige som vi nyligen har lĂ€mnat bakom oss. Nöden talar mellan de Ă„terhĂ„llsamma raderna, inte bara den fysiska utan framför allt den psykiska. Bakom upplevelserna finns ibland inte ett ”jag”, utan istĂ€llet det mer neutrala och distanserade ”man”.

Kyrkoherden bjöd pÄ kaffe

”Man fick ju mat och klĂ€der och omvĂ„rdnad, fast man fick försaka mycket som barn fĂ„r som vĂ€xer upp i ett riktigt hem. Det var strĂ€ng disciplin, vi vĂ„gade inte göra nĂ„got som vi inte hade lov till. En liten bit frĂ„n Ă„lderdomshemmet fanns en kĂ€lkbacke som dom kallade för Tröttbacken, dit gick vi nĂ„gra grabbar och Ă„kte en dag utan lov, men nĂ€r vi kom hem pĂ„ kvĂ€llen fick vi stryk och fick gĂ„ och lĂ€gga oss utan mat, sĂ„ det gjorde vi aldrig om mera.

Vi hade en lÀrarinna som var snÀll mot oss barn. NÀr vi gÄtt fÀrdigt i skolan hade vi avslutning, och kyrkoherden kom och hörde pÄ oss och tyckte att vi var sÄ duktiga att han bjöd oss pÄ kaffe pÄ Ekströms konditori. Det var en stor upplevelse för oss som inte var vana vid sÄdana saker. Jag fick springa Àrenden Ät Älderdomshemmet ibland, dÄ brukade jag hÀlsa pÄ en av mina Àldre bröder som jobbade pÄ bryggeriet. Jag brukade fÄ en 25-öring av honom och ibland en lÀskedryck, och tÀnk vad man blev glad. Men denna min bror blev förkyld nÀr han gjorde rekryten och fick TBC, sÄ han dog och blev begravd pÄ sanatoriets kyrkogÄrd.

TvĂ„ dagar efter att jag konfirmerats, jag var dĂ„ fjorton Ă„r, kom en bonde och hĂ€mtade mig. Jag skulle komma till honom i VĂ€stanvik och hjĂ€lpa till pĂ„ hans jordbruk med det jag kunde. Vattna och rykta hĂ€starna och ge dom hö, hjĂ€lpa till med slĂ„ttern, bĂ€rga sĂ€den, ta upp potatis pĂ„ hösten och göra alla möjliga smĂ„sysslor. För det fick jag mat, logi och klĂ€der – en kostym pĂ„ sommaren och en pĂ„ vintern samt 50 öre till midsommar och 50 öre till jul. Jag var hos honom i tvĂ„ Ă„r. Sedan fick jag en annan plats dĂ€r jag fick betalt nĂ„gra kronor varje mĂ„nad. DĂ„ tyckte man att man var rik.”

FrÄn u-land till Folkhem

Det land vi lever i har inte skapat sig sjĂ€lvt. De mĂ€nniskor som har levt före oss var de som med sina hĂ€nders arbete byggde VĂ€lfĂ€rdssverige. FrĂ„n ett u-land i svĂ€lt, armod, religiöst förtryck och enorma klassklyftor till det Folkhem dĂ€r det ”varken skulle finnas kelgrisar eller styvbarn”, som landets blivande statsminister Per Albin Hansson (s) sa nĂ€r han skissade sin folkhemsvision i riksdagens remissdebatt 1928:

”Hemmets grundval Ă€r gemensamheten och samkĂ€nslan. Det goda hemmet kĂ€nner icke till nĂ„gra privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. DĂ€r ser icke den ene ner pĂ„ den andre. DĂ€r försöker ingen skaffa sig fördel pĂ„ andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet rĂ„der likhet, omtanke, samarbete och hjĂ€lpsamhet.”

FrĂ„n 1932 börjar han och arbetarepartiet socialdemokraterna att bygga upp det Sverige dĂ€r det ska rĂ„da likhet, omtanke, samarbete och hjĂ€lpsamhet. UtgĂ„ngslĂ€get Ă€r ett miljonhövdat proletariat av egendomslösa torpare och arbetare, de skymningslandets mĂ€nniskor som utför hĂ„rt arbete för usel lön Ă„t bönder och fabriksĂ€gare – i praktiken slavar utan nĂ„gra mĂ€nskliga rĂ€ttigheter. SĂ„dana som Karl Valdemar Lundgren som sliter för tvĂ„ kostymer per Ă„r och 50 öre till jul och midsommar. DĂ„ som nu finns det gott om mĂ€nniskor som berikar sig och skaffar sig fördelar pĂ„ andras bekostnad, och mĂ„nga Ă€r de starka som trycker ner och plundrar de svaga. Utan röstrĂ€tt har proletariatet ingenting att sĂ€ga till om. De Ă€r arbetsmaskiner bara, som ska utnyttjas, slitas ut och kasseras.

Högtidligen utövar han sin röstrÀtt

NĂ€r Per-Albin Hansson blir statsminister 1932 Ă€r Karl Valdemar Lundgren 34 Ă„r. Han och hans 30-Ă„riga fru Elsa Viola Ă€r tvĂ„ av de svenskar som ingĂ„r i uppbyggnaden av det svenska Folkhemmet. 1921 har Karl Valdemar för första gĂ„ngen högtidligen fĂ„tt utöva sin allmĂ€nna röstrĂ€tt. RĂ€tten att rösta har Ă€nda fram till det Ă„ret varit förbehĂ„llen de privilegierade, jordĂ€gande klasserna, och enbart mĂ€n. Stoltheten kvillrar som en kanariefĂ„gel i bröstet pĂ„ honom den dĂ€r dagen nĂ€r han gĂ„r till vallokalen. Han har klĂ€tt sig fin, i mörk kostym och slips, och hatt pĂ„ huvudet. Han hade aldrig vĂ„gat drömma sĂ„ lĂ„ngt – att han, fattighuspojken, skulle bli en betrodd man med rĂ€tt att rösta i ett demokratiskt val.

Karl Valdemar arbetar vid jĂ€rnvĂ€gen, som sin far. Han Ă€r en man i staten, pĂ„ uniformen stĂ„r det SJ som i Statens JĂ€rnvĂ€gar. Han reser pĂ„ Norrland, med stĂ€ndiga övernattningar i metropoler som Mellansel, LĂ„ngsele och Östersund. Dagar och nĂ€tter arbetar han för att försörja sin familj. Barnbidragen Ă€r Ă€nnu inte uppfunna, de kommer först 1948. Tillsammans fĂ„r han och Elsa Viola sex barn, varav ett dör vid spĂ€d Ă„lder i en barnsjukdom. 1936 tar de det stora steg som representerar det definitiva uppsvinget för enkelt folk. DĂ„ köper de ett hus i stadens utkanter för den svindlande summan av 9 000 kronor. Ett stort rött trĂ€hus för den vĂ€xande familjen.

NÀr vÀlstÄndet nÄr utedassen

LĂŠs mere »



 17
dec
Seneste opdatering: 19/12-11 kl. 0305
Ingen kommentar - Tryk for at kommentere!

Hver jul i Ă„rene 1963-69 modtog medlemmerne af The Beatles’ fanklub en sĂ„kaldt flexidisc med indspilninger lavet specielt til dem. Gruppens tilbagevĂŠrende medlemmer og rettighedshavere vogter nidkĂŠrt over deres eftermĂŠle, og som sĂ„ mange andre perler i gruppens samlede vĂŠrker er julesinglerne aldrig blevet udsendt i almindelig cirkulation. Heldigvis er de lettilgĂŠngelige i uofficiel distribution ude pĂ„ det vilde internet, og ingen fans bĂžr snyde sig selv for denne herlige oplevelse. Det er fascinerende at hĂžre hvordan singlerne udvikler sig i takt med gruppens egen musikalske og personlige udvikling – de fĂžrste viser gruppen som unge mĂŠnd med den velkendte Liverpoolhumor der fik verden til at falde pladask for dem. Herefter stiger ambitionsniveauet markant, og singlerne fra 1966 og 1967 fremtrĂŠder som egentlige sketches med brug af de samme rĂždder som senere udmĂžntede sig i Monty Python, og med brug af alskens tekniske effekter. 1968-69 afspejler sĂ„ gruppen under afvikling, med individuelle optagelser redigeret sammen (LFPC).



 17
dec
Seneste opdatering: 18/12-11 kl. 2039
16 kommentarer - Tryk for at kommentere!

NĂ„ ja, skriger og hyler som et vist andet herrefolk. I Ăžjeblikket har de vist rigeligt at gĂžre frem for at erklĂŠre jihad mod Tyskland. I Syrien skal endnu en sekulĂŠr diktator vĂŠltes i lĂžbet af fĂ„ mĂ„neder – Syria’s Bashar al-Assad is doomedEgypten stĂ„r og vipper pĂ„ randen af kaos og i det af os befriede Libyen lurer en modrevolution mod revolutionen. Man skulle tro det var krig nok, men jordanske rettroende vejrer mellemĂžstligt forĂ„r og den jordanske sheikh vil “den totalen Krig.” – “Islam er fred,” sommer er vinter og lĂžgn er sandhed.

“We Declare Jihad Against… the German State, For Refusing to Allow Islam to Spread to the People of Germany… We Give Them a Choice: Either to Convert to Islam – Or to Pay the Jizya and Submit to the Laws of Islam”

Sheikh Ahmad Abu Al-Quddum is a leader of the Tahrir party in Jordan. According to Islamist forums, this was the first time a member of the Tahrir party appeared on a Jordanian television channel. Sheikh Ahmad Abu Quddum of Jordan’s Tahrir Party Discusses Jihad Against Germany, Pledges to Impose ‘Jizya’ Poll Tax on Non-Muslims, and Vows to Annihilate Israel.8,12. 2011.

Apropos herrefolk, sĂ„ hĂžre jeg i gĂ„r programmet “Den store roman” pĂ„ den nye radiostation, og det var interesant filosoffen SĂžren Gosvig Olesen inde og tale om sin bog Hitler- en introduktion. Han har selv oversat dele af Mein Kampf, det vil sige fĂžrt den tilbage fra de forskĂžnnende, forstĂ„elsesfremmende oversĂŠttelser til hvor irrationelt, svulstigt, knudret og prĂŠtentiĂžst Hitler i virkeligheden udtrykker sig. Den kan vĂŠre nok sĂ„ meget bestseller i MellemĂžsten, der er ikke Ă©n der kommer igennem den. Programmet handler og noget af det eneste Hitler i virkeligheden havde forstand pĂ„, nemlig at tale i timevis og forfĂžre med sit foredrag, ikke sit indhold. Jeg ved det, for jeg lĂŠste den selv dengang livet var langt nok til sĂ„ dĂ„rlige bĂžger. Det eneste man kan tage med sig fra den er, at det hele stod der inden det skete i virkeligheden. AltsĂ„: hvis nogen truer med noget, skal man overveje at stole pĂ„ deres ord. Programmet anbefales meget.

Sverige fÄr adgang til 80 procent af norsk data- og mobiltrafik

Stoler man nu nok pÄ Big Mother og dialogpoliserne til det?

Svensk politi vil om kort tid fÄ tilgang til nesten all e-post, og en stor del av SMS-er og mobilsamtaler inn og ut av Norge.Flertallet i den svenske riksdagen er nÄ enige om en lovendring som gir politiet rett til Ä overvÄke tele- og datatrafikk mellom Sverige og utlandet.Store deler av denne trafikken gÄr til og fra Norge.

Post- og teletilsynet rykker nĂ„ ut mot lovendringen og ber folk beskytte seg best mulig mot det svenske overvĂ„kningsregimet: – Dette er en klar utvidelse av hjemmelen til Ă„ lese trafikk til og fra Norge. Vi anbefaler alle til Ă„ ta forholdsregler og beskytte sensitivt innhold som sendes til mottagere i utlandet, sier Ørnulf Storm i Post- og teletilsynet, til VG. Svensk politi fĂ„r overvĂ„ke din mobiltrafikk og e-post.

Hvor kommer alt det had dog fra?

C’est le Coran, stupide. Mit franske er efterhĂ„nden temmelig rustent, men sĂ„ meget desto mere skrĂŠmmende er det at ingen semantik kan formilde udtrykket i denne video. Der bliver allahuakbaret og rĂ„bt dĂžd over jĂžderne, og svĂŠrdet pĂ„ Hamas’ flag er et internationalt piktogram der betyder ‘islam’. Disse mennesker skulle hjemsendes fra Europa tres tres vite (LFPC).

Sort snak for vulgÊrateister: De store spÞrgsmÄl

Historien fra hotair.com handler om at amerikanske kongresmedlemmer ikke mĂ„ Ăžnske Merry Christmas i breve sendt fra kongressens postkontor, men derimod gerne ‘Happy Holidays’. En i sig selv interessant ny facet i den lĂžbende fortĂŠlling om kulturel selvafvikling, men Tina Korbe runder historien af med en fremragende opsummering af hvad det er der driver mennesket til at sĂžge svar i religion. PĂ„ fĂ„ linjer fĂ„r hun sat ord pĂ„ de indlysende dimensioner i menneskelivet der er fuldstĂŠndigt fravĂŠrende i tidens gĂžglende monomane folkeateisme pĂ„ nettet og i lĂŠserbreve – religion er for svage mennesker / religion er skyld i alskens krig og ulykker / religion er fantasifuldt hokuspokus som oplyste mennesker som netskribenten har gennemskuet, etc. etc. (LFPC).

[…] An unrelated by related thought for both the PC police and that particular brand of atheist who finds public Nativity displays offensive: Freedom from religion isn’t really possible. Why? Let’s think about it for a moment. What is religion, really, but an attempt to grapple with certain inescapable, inevitable, unavoidable, pesky, problematic questions that plague all of us at one time or another? Questions like: Who am I? Why am I here? What is the meaning of life? And, above all: What happens when we die? Adults sometimes like to toss these questions aside as adolescent incoherence, but they’re not adolescent, even if they are elementary. Not everybody accepts divine revelation, but everybody has a suspicion of an answer to these questions. Let’s work with the last one, as that’s inexplicably the simplest. What happens when we die? Few of us can speak from experience. But, in general, people believe one of two things about it. Either we enter a different kind of existence or we simply cease to exist. Either of those beliefs is the foundation for an eschatology of sorts. Which eschatology you choose, in turn, informs your soteriology. If you believe in existence after death, you will likely seek some kind of eternal salvation — a happy otherworldly existence, in other words — and that will likely require some kind of savior. If you don’t, you’ll look for some kind of salvation here on earth (progress, perhaps, or utopia). Your eschatology and soteriology will inform your morality 
 and so on and so forth until you have adopted for yourself some kind of rudimentary religion. It might not be the right one — it might not be true — but it’s a religion, nevertheless. It’s no good to seek to avoid every reminder of the questions you don’t want to ask yourself. They’re inside of you, waiting to ambush when a loved one dies or when a child is born or when you lose a job or gain one. The only mature way to grapple with them is to embrace them, to follow where they lead. Those people seeking freedom from religion would be surprised at the freedom they’d find if they would. Tina Korbe: Congressmen can’t say “Merry Christmas” in mail



 16
dec
Seneste opdatering: 20/12-11 kl. 2102
12 kommentarer - Tryk for at kommentere!


Vanity Fair: The Immortal Rejoinders of Christopher Hitchens.

He led a picaresque, bohemian life of intellectual enquiry, literary criticism and many long lunches and late nights. Contrariness and controversy were never far away. He began his journalistic career firmly on the left but in later life was attacked by former comrades for becoming a strong supporter of President George W Bush’s wars in Iraq and Afghanistan.For Hitchens there was no contradiction – his new target was “Islamo-fascism” a term he is thought to have coined. Christopher Hitchens on life, death and lobster. (Se ogsĂ„: Christopher Hitchens and Tariq Ramadan Debate.)

“Det Ă€r uteslutande muslimer”

Langt flertallet af svenske politikere og medier er for fejge til at nÊvne MalmÞs racister og jÞdehadere ved navn, og sÄ mÄ jÞderne jo selv gÞre det. Sandheden kommer altid frem, unanset hvor upopulÊr den er, men fremtiden ser sort ud alligevel. NÄr det spÄs, at der ikke lÊngere findes jÞder i Antwerpen om 50 Är, sÄ er der heller ingen tilbage i MalmÞ eller i hele Sverige, for den sags skyld. Demografi er trumf. Det er realiteterne pÄ gadeplan barberet for politiker-flomme.

”Vi accepterar inte antisemitiska strömningar”. Vi finns. Vi har rĂ€tt att gĂ„ pĂ„ Malmös gator utan att behöva dölja vĂ„ra symboler. Och vi kan inte skrĂ€mmas bort.Det var det budskap som en liten grupp judar ville förmedla till resten av staden nĂ€r de i lördags trots­ade stormvindarna och i grupp, iförda kippor och DavidsstjĂ€rnor, gick den knappa kilometern mellan synagogan och Triangeln – pĂ„ malmöitiska Triangelen – en av stadens knutpunkter.
– Det var alltsĂ„ ingen demonstration. DĂ€remot en vĂ€rdig promenad, utan plakat men med vĂ„ra judiska symboler, för att visa att vi inte accepterar de antisemitiska strömningarna i Malmö, sĂ€ger Fredrik Sieradzki, ordförande i informationskommittĂ©n i Judiska församlingen i Malmö. [..]

– Men annars Ă€r det i miljöer dĂ€r den judiska identiteten Ă€r kĂ€nd som trakasserierna förekommer och i synnerhet drabbas vĂ„ra skolungdomar, fortsĂ€tter Fredrik Sieradzki.FrĂ„gan, vilka det Ă€r som ligger bakom hetsen, besvarar han utan att svĂ€va pĂ„ mĂ„let:
– Det Ă€r uteslutande muslimer. Vi har ett problem i Malmö; att hĂ€r finns muslimer som inte gillar judar. Men det Ă€r nĂ„got som media vĂ€ljer att förtiga. Att tala om det anses inte politiskt korrekt och man Ă€r vĂ€l rĂ€dd för att framstĂ„ som rasistisk. Men man mĂ„ste ju Ă€ndĂ„ sĂ€ga sanningen.Nu sĂ€tter Malmös judar ner foten.

“At sige glĂŠdelig jul er vĂŠrre end hor og drab”

Forandringsuparathed

Jeg plejer at drille mig selv med, at jeg hader enhver forandring ,selv til det bedre. Det er ikke helt sandt, men det er heller ikke helt lÞgn. De forandringer jeg selv laver, kan jeg acceptere, men jeg kunne ikke acceptere at bloggen overnight sÄ anderledes ud, selvom jeg medgiver at den kunne vÊre kÞnnere. Det kan den blive, men forelÞbig er den tilbage ved det gamle, og jeg kan skrive igen befriet for forandringsuparat vÊmmelse.

Tove Ditlevsen skrev i sin allersidste bog, En Sibylles Bekendelser fra 1976, essayet “Min skrivemaskine.” Det er lige sĂ„ mange Ă„r siden, jeg har lĂŠst det, men jeg husker hendes grĂŠnselĂžse tilknytning til sin skrivemaskine, en Ăžsttysk Erika model 1958 fra Dresden. Den var uopslidelig, fungerede altid og skulle kun have skiftet farvebĂ„nd en gang om Ă„ret og en tur til rensning for cigaretaske og brĂždkrummer en gang imellem. Den var af metal, havde en helstĂžbt valse og vejede antagelig over 10 kg, selvom den kaldtes en rejseskrivemaskine var det en maskine, der gav motion. Hun kunne ikke skrive pĂ„ andet, heller ikke selvom Gyldendal prakkede hende en elektrisk skrivemaskine pĂ„ i bedste mening.

Jeg har selv haft sĂ„dan en siden jeg lavede skoleblad fra 10-Ă„rs alderen, det er derfor jeg kalder den “Model Tove Ditlevsen” og jeg har den endnu. Den har rejst med mig jorden rundt, den har taget ĂŠkvatordĂ„ben og holdt mig i forbindelse med forlĂŠngst midaldrende skĂžnheder derhjemme via luftpostpapir, den har endda skrevet lĂŠserbreve i Politiken (!) Jeg kan ikke fĂ„ det over mig, at smide den ud. Jeg kan lige prĂŠcis fĂžle tasterne i fingrene, hvilket tryk der skulle til at fĂ„ dem ned, hvornĂ„r man endnu kunne fortryde, sĂ„ man ikke skulle igang med radĂ©rpapir, – det var en anden mĂ„de at skrive pĂ„, sĂŠtningen skulle vĂŠre klar i hovedet, inden man begyndte at skrive den ned. Og hvordan den lĂžd nĂ„r valsen kĂžrte ud mod venstre til det lille “kling”, der betĂžd at man skulle hive i linjeskifteren oppe til venstre. Den var ogsĂ„ af solidt metal. Det var og er en smuk maskine, og det er ganske ufatteligt, at det var DDR der producerede den.

Fabrikken i Dresden gik ned i 1969, et udmÊrket bevis pÄ at man ikke kan drive forretning pÄ at lave evighedsmaskiner. Det var fÞrst i Är 2000 nogen med anseelig overtalelse fik mig til at kÞbe en computer, som jeg indtil da havde set pÄ med den allerstÞrste foragt. Havde hun ikke gjort det, var der ikke blevet nogen blog, og var der ikke det, var jeg ikke begyndt at tage video, som jeg ogsÄ sÄ pÄ med foragt. SÄdan gÄr det, og man ved aldrig hvor man havner, eller hvem der overhovedet styrer det hele. Der er skumle krÊfter pÄ spil.Dette kun for at sige, at nu ligner bloggen sit gamle jeg, sÄ man kan fÄ lidt fred.