Kommunismen lever og har det godt. Den sejrede ubemærket “ad Helvede til”

Vi tror fejagtigt, at kommunismen i Vesten døde med den i Sovjet og Murens fald. Den lever videre i talrige metastaser, hvoraf mange udgår fra medier og universiteter: Den såkaldte “genusvidenskab”, i miløpartierne (se Uffe Elbæk og Greta Thunberg), i “multikulturen,” i feminismen, der nærmest øjeblikkeligt blev kapret af af marxister i begyndelsen af 70´ erne. Værdimæssigt er kommunismen indkorporeret i partier som de Radikale og svenske liberalister i realiteten samtlige “borgerlige” og med den mægtige allierede EU: Kampen mod nationen, familien og kristendommen.

Farligere som “død” end levende

Kommunismen har det til fælles med bander og terrororganisationer, at den har vist sig farligere undercover end ude i det fri, farligere som “død” end levende. I fusion med globalismen (EU), er den dødelig for Vestens gamle nationer. Man må takke Guy Verhofstadt for hans åbenmundethed. Dette kan man ikke få danske småstatspolitikere som Løkke og Frederiksen til at indrømme: Guy Verhofstadt calls for an end to nation states and says future will be one of “empires”.

Därför flyttar jag från min älskade Stockholmsförort

“Jag känner mig bestulen, berövad känslan av ett hem”

Forfatteren bor i Hässelby 15 km nordvest Stockholms centrum. Ikke en specielt “udsat” forstad for at tale i den svenske samfundsopløseres newspeak. I København ville det svare til Lyngby, Bagsværd eller Værløse.

När det är kväll och barnen somnat sitter jag vid köksbordet med min make. Jag gråter och säger att jag nog inte törs gå till parkleken själv igen. Och att jag inte vill gå till biblioteket mer heller. Och inte genom vårt eget centrum, eller bort till skogen där de vuxna sysslolösa männen cirkulerar runt utegymmen. ”Var ska vi vara?” frågar jag. Jag känner mig bestulen, berövad känslan av ett hem när fler och fler områden rödmarkeras på min mentala karta. Det som en gång också var mitt är det inte längre. Var ska vi vara?  [..]

Termen ”white flight” är missvisande

Vi letar hus på nätet, vi vill bort från Stockholm. Vi hittar en lämpligt placerad småort med charmiga tegelvillor från sextiotalet – sådana som har gillestuga, det vill jag ha. Det finns en pytteliten grundskola och förskola, det finns en idrottsförening, det finns grannsamverkan. Det finns inga unga sysslolösa män i huvtröjor. ”Jag vill att vi flyttar dit”, säger jag till min man.

Ibland ser jag diskussioner om ”white flight” och statistiken om att allt fler som är födda i Sverige flyttar från storstadsregionen Stockholm. Det gäller särskilt åldersgrupper där det finns barnfamiljer. Samtidigt flyttar utomeuropeiskt födda in i länet, i takt med att de som kom med flyktingkrisen väljer att flytta vidare inom landet1. Men jag tänker att termen ”white flight” är missvisande. För oss handlade det om att ha tillräckligt med pengar för att kunna fly otryggheten men inte tillräckligt för att kunna köpa något i innerstaden eller i exempelvis Bromma. Jag tänker på alla de mammor som inte har möjlighet att göra detsamma. Därför flyttar jag från min älskade Stockholmsförort

Se også i dag den norske journalist Arnt Folgerø: Ohelig allians förklarar demonteringen av Sverige.