Together Through Life

Bob Dylans nye album, netop udkommet.

Fear masquerading as tolerance

Christopher Caldwell is author of “Reflections on the Revolution in Europe: Immigration, Islam and the West,” published by Allen Lane on 7th May. This article is an edited extract

That was a big difference between Europe’s challenges and similar American ones. In the US, there was a ‘‘race problem’’ and an ‘‘immigration problem,’’ and the two did not always have much to do with one another. In Europe, the immigration problem was the race problem. So declaring immigration a success and an ‘‘enrichment’’ became the only acceptable opinion. To hold immigration a failure was to reveal oneself a racist; to express misgivings about immigration was to confess racist inclinations. The philosopher Pierre-André Taguieff coined the term immigrationisme to describe the ideology that immigration is always ‘‘both inevitable and good.’’ Real discussions about the increasing ‘‘diversity’’ of European society, and whether it was a good or a bad thing, were all but shut down. 

Non-European immigrants may not have been enviable in a socioeconomic way, but they were enviable in an existential way. They were cooler. They were aristocrats of identity. This was the message of a fascinating newspaper, Gringo, that was founded in the heavily immigrant suburbs of Stockholm. The ghettoised svartkalle—‘‘black head,’’ in the Swedish slang—was stereotypically downtrodden and excluded. But in the pages of Gringo ethnic Swedes were patronisingly called Svennar, the ‘‘Svens,’’ much as American ghetto slang used to refer to white people as ‘‘Chuck.’’ Native Swedes were clueless people who probably didn’t know how to dance. Every issue carried the motto ‘‘Sweden’s Most Swedish Paper.’’ The magazine’s editor, Zanyar Adami, sometimes said that Gringo’s project was to create a new Swedish national identity. This meant, one assumes, getting rid of the dead weight of the old one.    Prospect Magazine

 Af Nicolai Sennels

Efter 40 år med konstant stigende problemer med muslimske indvandrere i Europa, er det nu klart for enhver: Integration af muslimer i vestlige samfund kan ikke lade sig gøre. Løser vi ikke problemet, vil de menneskelige, økonomiske og samfundsmæssige konsekvenser være katastrofale.

Findes der en win-win løsning, hvor alle parter bliver tilgodeset? Ja: Betalt udvandring. Ifølge Nationalbanken koster en ikke-vestlig indvandrer i snit to mio. kr. Den ene million kan man give til udvandreren som velment hjælp til en sikker og værdig ny start i et land, hvor han/ hun føler sig hjemme.

Den anden million går til modtagerlandet som goodwill og udviklingsstøtte. Muligheden for at bo i et land, hvor man forstår kulturen og tilstrækkeligt med penge til at forsørge sig selv og sin familie, vil i sig selv bidrage enormt til livskvaliteten for den enkelte. Samtidig vil de udvandrende muslimer kunne gøre det, som de forhåbentligt alle har et stort ønske om: At forbedre de samfundsmæssige forhold, som de i sin tid flygtede fra.

Med vestlig skolegang, et indgående kendskab til velfærdssamfundets mange fortræffeligheder og oplevelsen af velfungerende demokratier og den store tryghed det er at leve under ægte menneskerettigheder, vil de virke som ambassadører for friere og mere demokratiske samfund i den på disse områder hårdt trængte muslimske verden.  Fyens Stiftstidende | 29.04.2009
 

Er ytringsfriheden en by i Rusland?
Mødet foregår på engelsk:

Mød tre russiske intellektuelle, der kan berette om de faktiske forhold for den frie meningsudveksling i Putins Rusland.
Sted: Vartov, Farvergade 27, 1463 København K
Tid: Lørdag d. 2. kl.13 – 17, trykkefrihed@trykkefrihed.dk.Mødeleder: Lars Hedegaard. Program: Trykkefrihedsselskabet

DF og Osama

Egon Clausen – 30 år på Danmarks Radio og 69 års kamp med en indremissionsk baggrund. Fra før verden gik af lave og P 1 blev et “livsstilsprogram”. Sådan lød det og sådan lyder det stadig :

Der findes magtfulde mennesker i Danmark, som kæmper for et ultra-nationalt Danmark, og som egentlig har meget til fælles med … tankegangen hos Osama bin Laden og hans despoter. I begge lejre er man opfyldt af gensidigt had – hvilket blandt andet giver sig udslag i deres holdninger til menneskerettigheder og ytringsfrihed. Det mener forfatteren Egon Clausen – og i rubrikken – ”Tanker i tiden” uddyber han sit synspunkt med eksempler på en proces, som her i landet startede tilbage i oplysningstiden. Tanker i tiden ”Osamas danske venner”

Rosengård: En allians mellan extremvänster och islamism

En recession ville blotlægge det svenske konfliktpotentiale, det kunne enhver se på lang afstand. Man kunne næsten sige, i hvilke ghettoer det ville vise sig først. Nu  er det svært at se en øvre grænse for, hvor galt det kan gå de næste par år. Man kan følge de daglige fortrædeligheder her: Flera brandmän slutar– trötta på hoten  ,”Nu får det vara nog“, Kommunpolitiker vill ha utegångsförbud, Ungdomsgänget styr Herrgården. “Dialog” har været en syg vittighed i mange måneder. Malmøs uduelige bystyre har nu nogle beslutninger foran sig, de ikke har haft fantasi til at forestille sig. Svenske statsministres “vision” fra Olof Palme over Thorbjörn Fälldin, Ola Ullsten, Ingvar Carlsson, Carl Bildt , Göran Persson til Fredrik Reinfeldt, er i færd med at materialisere sig. Det har været smerteligt at overvære et godt stykke tid. Axess baggrundsartikel:

Minnena haglar samtidigt som stadsdelen skakas av våldsamma detonationer från slangbomberna. En bomb rullar in under en fullsatt polispiket. Mobben jublar och en sekund väntar jag på katastrofen, en övertänd bil med innebrända poliser. Men nej. Inget annat händer än ytterligare en våldsam detonation. Kravaller har jag upplevt tidigare, Paris 1973, Santiago under diktaturen 1986, Göteborg 2001, men under några utdragna ögonblick känns det faktiskt farligare här och jag vågar inte gå ända fram, brandröken gör det dessutom svårt att andas. Och vad händer om Shellmacken antänds?

Runt omkring flockas ungdomar och äldre, mestadels rosengårdsbor. Två unga killar är uppspelta och stolta: ”Nu toppar vi! Vi är busigaste förorten i Sverige nu!”. En man från Afghanistan vid min sida skakar sorgset på huvudet och säjer: ”detta drabbar Islam”. Han har förmodligen rätt. Vad ska man göra då? undrar jag. ”Skicka dem med plan till deras hemländer”, föreslår han, som själv en gång flytt Afghanistan. Vid min andra sida står en äldre invandrare från Östeuropa som vill ”sätta in militären”. Några arabiska ungdomar nämner ordet ”intifada” och skrattar till. 

Röster, röster i det mörker som bara lyses upp av bränder.

Dagen efter är det debattdags. Rosengårdsdebatten, för hundrade gången. Det nödvändiga sägs, om trångboddhet, kackerlackor och arbetslöshet. Sen det heliga mantrat utanförskap, turnerat på olika vis. Inget nytt under solen då? Jo, faktiskt. Det ena är en av stadsdelsvärdarna, en ung tjej i röd jacka. Hennes ilska är äkta när hon säjer att ”det är lögn” vad vissa av upploppsmakarna påstår när de hävdar att det ”inte finns nåt att göra”. ”Här finns hur mycket som helst att göra”, säjer hon och radar upp alla aktiviteter. Hon är modig och hennes bild går stick i stäv med den av ”demonstranterna” omhuldade.

Och kärnfrågan, kampen om källaren som länge hyrts av Islamiska Kulturföreningen? Även där syns nytt ljus över problematiken när islamologen Pernilla Ouis, i Sydsvenskan, närmar sig en obehaglig sanning: den om vilka som drivit moskén och vad de står för. Det handlar om salafiter, en extrem riktning inom Islam. För några år sedan beskrevs de i Sydsvenskan och i TV-programmet Uppdrag Granskning. Där framgick, bland annat., att de satt stopp för det traditionella midsommarfirandet på Herrgården, att de trakasserat kvinnor i området som går utan slöja, prejat folk inne på City Gross som inte köper halalslaktat kött och tvingas någon av männen bland dem be om bidrag kräver de manliga handläggare ty kvinnosynen är medeltida – om ens det. Homofobi och judehat är andra ingredienser.

Per Brinkemo, teolog och journalist, arbetade för Uppdrag Granskning under den här tiden och berättar för mig att han aldrig mött så mycken rädsla som när han försökte intervjua folk på Rosengård om de radikala islamisterna. När Besam Mahmoud, självutnämnd talesman för Islamiska Kulturföreningen på Rosengård, talar om ”diskriminering” och ”oss muslimer” bör man ha klart för sig vem han är och vad hans organisation vill. I hans värld är integration inget gott i sig. Där är det enklaven och det självvalda utanförskapet som är målet och oviljan till integration står inte Sverigedemokraternas efter.

En intressant sak i sammanhanget är att företrädarna för Islamiska Kulturföreningen låg lågt i början av kravallerna. Men samma dag, dag fem eller sex, som de uppmanade föräldrarna i föreningen att gå ut och sätta stopp för det hela, då stannade allting upp, som på ett givet kommando. Frågan man ställer sig är naturligtvis, varför tog inte Besam Mahmoud och andra ledare det ansvaret redan första kvällen? Tanke: för att föreningen såg en möjlighet att få uppmärksamhet och, kanske, sympati för sin sak genom bråken.

Axess: Våldspakt satte Rosengård i brand