(forfatter & fotograf. F. 1947). Undtagelsesvis en hel kronik, men den findes ikke online. Johansson og Ölandsbladet er mig bekendt det eneste forekommende tilfælde hvor en mand og en avis i et halvår tog masseindvandringen op til åben debat. Det var i efteråret 2003. Den resulterede i bogen “Indvandrerpolitikken i Månas Sverige” (Måna=Mona Sahlin, ukærligt kælenavn).
Johansson havde da allerede udgivet over 40 bøger, men hans forlægger ville ikke udgive denne. Den måtte udkomme på Hägglunds forlag – vistnok “eget forlag” – kan ikke købes i normal boghandel eller lånes på biblioteket.
Her lidt links om opstandelsen der hvor bogen ikke bare blev tiet ihjel, på www.bgf.nu . Det blev Johnasssons første udgivelse der aldrig modtog en anmeldelse.
——————————————————————————-
Den fria debatt om asyl- och invandringspolitiken som Ölandsbladet hade vårvintern 2003, initierad av Kalmarförfattaren Anders Johansson genom uttalanden i en ÖB-intervju, finns nu utgiven som bok på Hägglunds förlag. “Invandrarpolitiken i ‘Månas‘ Sverige” heter den och kostar 129 kr (+ porto). Boken kan beställas genom e-mejl till klavrekultur@telia.com eller fax till 0474-407 66.
efterskrift til 2 udgaven:
http://www.bgf.nu/haxeri/efterskrift.html
øvrigt omkring “Månas Sverige”
http://www.bgf.nu/kostnader/aj.html
http://www.bgf.nu/fpol/ajbok.html
http://www.bgf.nu/media/anm.html
http://www.bgf.nu/fpol/ob.html
Ölandsbladet, 5 januari 2005:
Vart tog Sverige vägen?
Att socialdemokratin i dag präglar hela det svenska samhället är en sanningsom få kan ifrågasätta. Det konstitutionella systemet saknar inslag avmaktbalans, staten är en enhetsstat, utnämningsmakten ligger hos regeringenensam. Det makthavande partiet har placerat sitt folk på alla viktigaposter i förvaltning och rättsväsende, i kulturinstitutioner ochuniversitet. Meriter har i dag inte särskilt mycket värde. Viktigare ärdemonstrerad följsamhet och rätt kontaktnät.
Till allt detta skall läggas det psykologiska klimat och de normer som harskapats. En syn på människan som alltigenom god tycks prägla vår syn påskola, brottsbekämpning och psykvård. Det är inte sanningar som efterfrågasutan fastmer de politiskt korrekta åsikterna. En av få skribenter i destora tidningarna som talat om vad alla vet är Ulf Nilson, som länge varitportförbjuden på Expressen men tagits till nåder. Den 24 oktober skriverhan att mord, väpnade rån och interna uppgörelser med dödlig utgång numeraär vardagsmat i Sverige. Sverige är inte som förr. De svenska gränserna haröppnats som dammluckor mot omvärlden. Trots att alla gallupundersökningarde senaste 25 åren visat att svenska folket inte vill ha det så fortsätterden svenska invandringspolitiken på samma sätt. I runda tal får också i årmänniskor motsvarande en medelstor svensk stad permanentuppehållstillstånd, en stor del av dem äldre anhöriga. Detta får intekritiseras.
I den moderata tidningen Barometern skrev den politiska redaktören Per Dahlför en tid sedan att vi ska vara tacksamma mot invandrarna som kommer hitoch föder de barn svenska kvinnor inte föder. Detta är enligt min mening encynism utan all like. De flesta svenskar har ändå fått lära sig att ta handom sina barn ekonomiskt ochskaffar därför inte fler barn än de klarar av.Men Per Dahl menar uppenbarligen att invandrarkvinnor kan komma hit ochföda barn med hjälp av bidragspengar. Cynismen är i själva verket dubbeldärför att han dessutom ser dessa kvinnor som ett slagsbarnalstringsautomater i vår tjänst. En verkligt mansgrisig attityd medandra ord, dessutom kolonial och rasistisk, om än på ett politiskt korrektsätt. När jag läser sådant undrar jag alltid om det finns någon psykologiskförklaring till vederbörandes uppfattning.
Till det allra vidrigaste som händer i vårt land i dag är nog de brott somåldringar och andra försvarslösa utsätts för vid inbrott och rån. Densvenska landsbygden är inte vad den varit. Exilsökande kosovoalbaner ochexjugoslaver har till exempel gripits för de brutala morden på lantbrukarnaRolf Nilsson i Esbjörnamåla och Yngve Kristensson i Traryd. Därefter harArne Salomonsson i Båraryd också fått sätta livet till. Detta händersålunda i hjärtat av Småland och jag undrar hur alla gamla människor mårdär de sitter i sina stugor?
De som talat sig varma för den svenska massinvandringen, som i storlekskiljer sig från alla andra länders (där man nästan aldrig ger permanentauppehållstillstånd utan endast tillfälliga), bär enligt min mening en tungskuldbörda. Trots att sociologer och socialantropologer med sina kunskaperom stora och snabba folkblandningar varnat förutvecklingen har politikeroch vänsterjournalister fortsatt att piska fram ett klimat som omöjliggjortkritik. I dag är kritikerna praktiskt taget slagna i bojor och försedda medmunkavle. Efter min debattbok om invandringen har en rad människor ringttill mig, däribland några mycket kända rikspolitiker. Jag har vädjat tilldem att föra upp invandringsfrågan i debattens centrum. Men naturligtvishar de fortsatt att tiga som muren, ängsliga som småpojkar vid sina revir,ängsliga för att ådra sig kritik av press och kolleger. Och väljarnastruntar deförstås i.
Jag har frågat dessa politiker om de verkligen vet vad en flykting är,nämligen en person som är hotad till liv och lem och har ett skyddsbehov.Men uppfattningen att alla som kommer hit är flyktingar tycks varacementerad bland de flesta. Men så förhåller det sig ju inte. Endastungefär 3-4 procent av de asylsökande är verkliga flyktingar och skasjälvklart vara välkomna. Men alla de andra? I Bosnien, Kosovo, Somalia,Afghanistan och Latinamerika råder fred. Dessa länder och territorier stårunder FN-skydd och åtnjuter internationellt bistånd. Att i det lägetbevilja permanenta uppehållstillstånd är orimligt , både mot svenskarnasom belastas hårt och mot deras egna hemländer där de behövs iuppbyggnadsarbetet. Det kostar upp till hundra gånger mer att med bidragförsörja dessa människor i Sverige än med bistånd i deras egna länder.Tiden kommer att utvisa vilka invandrargrupper som blir svårast attintegrera i samhället. Det som nyligen hände i Holland är en varningssignaloch borde ge anledning till debatt. Men ett genombrott för en sådan tycks idag längre bort än någonsin.
Jag anser att alla etablerade politiker sviker Sverige och svenskarna. Densvenska nationalstaten står under stark press och utmålas oftast som någotnegativt. Nationell lojalitet påstås uppstå som en rädsla för främlingar,som xenofobi. Den engelska filosofen Roger Scruton myntar i sin senaste bokThe Need for Nations begreppet oikofobi, vilket innebär rädslan för dethemvanda. Oikofobi ger utslag i ett förkastande av arv och hem i ettställningstagande för îdeî mot îossî, d v s våra nationella sedvanor,kultur och institutioner. Inte minst moderaterna uppträder nu somoikofober, möjligen därför att de ser ett gyllene tillfälle att en gång föralla riva ner allt vad Välfärdssverige heter. De kommer att bli bönhördaöver hövan. Men kanske räknar de ändå inte med att Sverige inom tio år kanvara en krutdurk med ytterst allvarliga etniska motsättningar och om 30 åren nation som genomsyras av muslimska värderingar.
Det finns för dageningenting som tyder på att den här utvecklingen håller på att bromsas,tvärtom. Jag ska i en kommande krönika återkomma till begreppetnationalstat och reflektera över detta med utgångspunkt i Roger Scrutonsbok.
Anders Johansson