Central kronik før det svenske valg 2002 – som dog ikke fik nævneværdig betydning. “Sverige er ikke længere et velfærdssamfund” – prof. Bo Södersten, tidligere kendt som Røde Bo:

://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=3813

Publicerad 24 juli 2002 00:10

Bo Södersten

På Dansk folkepartis röstsedel står det O som i ordning, organisation och optimism. Partiprogrammet lämnar inget utrymme åt “de fremmende”.
Pia Kjaersgaard ser framåt

Danmark. Danskheten. Den danska flaggan. När Pia Kjaersgaard för sju år sedan bildade sitt eget parti var det ingen tvekan om vad som var kärnan: Det var Danmark. Och uppgiften att försvara landet mot vad partiet ser som hot utifrån. Från flyktingar och invandrare. Från EU. Allt som kan förvandla Danmark från det trygga gamla land som Pia Kjaersgaard känt som barn till ett, enligt henne, nytt skrämmande multietniskt samhälle.

Partiets namn var självklart. Dansk folkeparti. Här var ett parti som skulle tala för folket – mot förståsigpåarna och de politiskt korrekta. Tio minuter försenad glider Pia Kjaersgaard in på sitt kontor. Perfekt puderrosa byxdress – hon är säkert den mest välklädda i det danska folketinget. Solglasögonen behåller hon på medan hon hälsar och därefter får den redan på förhand oklanderliga frisyren en genomgång. Hon har själv beskrivit sig som en pedant och det är lätt att tro henne. På Dansk folkepartis kontor i den gamla Proviantgården intill folketinget är Pia Kjaersgaard drottning. Hennes porträtt pryder en av väggarna och här finns gott om danska flaggor. Att som representant för ett utländskt medium, speciellt ett svenskt, få en intervju med Pia Kjaersgaard är inte lätt.

Redan i sin memoarbok “…men udsigten er god…” från 1998 skriver hon:

“Svenska journalister är absolut i särklass när det gäller fördömelsen av Dansk folkeparti. Även när de intervjuar mig kan de knappt dölja sin personliga förargelse över att i tjänsten tvingas stå ansikte mot ansikte med en så förfärlig människa. Löjligt – men så svenskt, så svenskt.” – Ofta kommer de resande hit bara för att bekräfta den bild som de har på förhand.

Pia Kjaersgaard tycker inte om journalister. Hon tycker heller inte om experter men i våras utnämnde några av dessa experter, en samling lektorer och professorer vid danska universitet och handelshögskolor, i sin årliga maktanalys henne till Danmarks mäktigaste kvinna. Som makt definierar de inflytande på samhället. Det inflytande hon aldrig kunde få i det dåligt organiserade Fremskridtspartiet har hon nu fått som stark, närmast enväldig ledare av utbrytarpartiet Dansk folkeparti, som när det registrerade sig som parti valde bokstaven O för röstsedlarna. O för Ordning, Organisation och Optimism.

– Partiets inflytande har också gjort sig märkbart gällande. På sju år har Dansk folkeparti blivit Danmarks tredje största parti. Vid det senaste valet, i november i fjol, fick det tolv procent av rösterna. Partiets inflytande på den danska debatten om “de fremmende”, det vill säga flyktingar och invandrare, kan inte övervärderas. Inte heller partiets inflytande på den fräna tonen i dansk debatt som har fått de utländska journalisterna att häpna och skriva hem om det lilla liberala landet som plötsligt tyckte sig vara översvämmat av “fremmende”. – När Pia Kjaersgaard för ett par år sedan föreslog att alla familjemedlemmar till unga kriminella invandrare skulle skickas i retur till hemlandet rasade den dåvarande statsministern, socialdemokraten Poul Nyrup Rasmussen, i folketinget och sa att Dansk folkeparti aldrig skulle bli “rumsrent”. Men i Danmark har aldrig några politiker flytt tevesoffan när Pia Kjaersgaard har slagit sig ner. I stället har övriga partier flyttat sig närmare och närmare Pia Kjaersgaard ju större framgångar partiet har fått.

– De danska socialdemokraterna har haft svårt att besluta sig för vilket ben de ska stå på i flykting- och invandrarfrågan och samtidigt varit livrädda, när de har sett hur många av deras gamla väljare som lockats av Pia Kjaersgaard och hennes krav på färre utlänningar i Danmark. Vid höstens valrörelse blev frågan om invandrare och flyktingar det helt dominerande ämnet, precis som Dansk folkeparti hade hoppats på. Den nya liberal-konservativa regeringen har för att få igenom sina lagförslag gång på gång tvingats ty sig till Dansk folkeparti.

När det gäller de nya åtstramningarna för flyktingar och invandrare är Pia Kjaersgaards avtryck tydligt. Men att sitta i regeringen säger hon sig inte eftersträva.

– Jag tycker att jag har stort inflytande som det är i dag, som partiledare, säger hon nöjt men tillfogar att som partiledare ska hon förstås också säga att hon vill sitta i regeringen. – Och många av mina väljare kräver det, säger hon.

Fram till dess Pia Kjaersgaard en januarikväll 1971 såg Mogens Glistrup i dansk teve var hon egentligen ointresserad av politik. Precis som många av hennes egna väljare är i dag. Som skilsmässobarn hade Pia Kjaersgaard uppnått det hon hade drömt om allra mest – att få ett hem, man och barn. Yrkeslivet var några år i butik och som annonsförsäljare hos Allers innan hon gifte sig, och när barnen var lite större arbetade hon inom hemtjänsten. Några politiska eller karriärmässiga ambitioner hade den unga hemmafrun över huvud taget inte. Men de berömda 114 sekunderna med Mogens Glistrup i teve där han visade att han, en höginkomsttagare, betalade noll kronor i skatt satte nationen i gungning. –

Glistrup visade att politik kunde vara provocerande och humoristiskt. Han kunde slå näven i bordet och få folk att vakna upp, säger Pia Kjaersgaard.

Glistrups nya parti, Fremskridtspartiet, fick hennes röst vid efterföljande val och 1978 blev hon medlem i partiet. Sex år senare valdes hon in i folketinget som en av Glistrups trogna stöttepelare. Det skulle komma att ändra sig.

Det som jag först tyckte var så uppfriskande blev med åren ett anarkistiskt sätt som jag inte kunde acceptera.

För Pia Kjaersgaard var det däremot viktigt att ha makt och inflytande. När Glistrup satt i fängelse för skattebrott tog hon över hans parti. Men det var ett minst sagt svårskött pastorat. Precis som i det svenska ny demokrati förekom ideliga interna konflikter. Till slut var splittringen total och hon lämnade partiet efter en partikongress som hon själv har beskrivit som “surrealistisk teater i världsklass”. –

Efter det hade jag två möjligheter: antingen lämna dansk politik eller kavla upp ärmarna och börja om. Hon började om. Bara någon vecka senare kallade hon till presskonferens för att presentera sitt nya parti. Experterna gav det inte stora chanser att lyckas. Förmodligen skulle det bli samma villervalla som i Fremskridtspartiet, men då hade de inte räknat med Pia Kjaersgaards järndisciplin. Misshagliga medlemmar har rensats ut allt eftersom i rädsla för att anarki ska bryta ut. Hon tycker inte om att partiet beskrivs som högerpopulistiskt eller främlingsfientligt men hon har slutat att hetsa upp sig.

– Jag kan ju inte bli arg tio gånger om dagen. Men jag hatar alla ismer. Men inte nationalism, för hon beskriver partiet som framför allt ett nationellt parti, till höger när det handlar om flyktingar, invandrare och rättspolitik, till vänster i frågor om välfärd, sjuk- och äldrevård och hållningen till djur.

Motståndet mot invandring och flyktingmottagande är gammalt hos Pia Kjaersgaard. I sin självbiografi berömmer hon sig med att “vara bland de allra första i landet som gick emot den gängse så kallade humanistiska trend och rasade mot flyktinglagen”.
Hon syftar på 1983 som hon menar var året då Danmark öppnades på vid gavel. Men trots att dansk lagstiftning från den 1 juli i år bland annat försvårar anhöriginvandring, kräver sju år i landet för att få permanent uppehållstillstånd eller full tillgång till sociala bidrag och hindrar unga under tjugofyra år att gifta sig med någon som kommer utanför EU och bosätta sig i Danmark, är Pia Kjaersgaard inte nöjd.

– Vi vill helst se att Danmark bara tar emot flyktingar som omfattas av FN:s konventioner. De flyktingar som kommer utanför konventionsramarna anser vi bara ska få tillfälliga uppehållstillstånd. Jag tycker att man ska vara mycket restriktiv med flyktingbegreppet. En flykting ska vara en som återvänder till sitt land.

Konfronterad med några av de absurda konsekvenser för enskilda människor, även danska medborgare, som den nya lagstiftningen får rycker hon närmast på axlarna. –

Det är många års försummelser som gör att detta kommer att gå ut över några få.

Både danska LO och Dansk arbetsgivarförening förespråkar tvärtemot regeringens strävan en ökad invandring för att lösa den förväntade arbetskraftsbristen, men Pia Kjaersgaard avvisar bestämt tanken om att det kan vara en god idé. – Vi har alltid tagit emot utlänningar, polacker, hugenotter med flera genom tiderna. Det har fungerat bra, för de har varit från vår egen kulturkrets. Problemet i dag är att de är från en helt annan kulturkrets som har svårt att integreras, inte bara i Danmark utan i hela Europa.

Trots att partiet vill upprätthålla dagens välfärdssamhälle åtminstone när det gäller sjukvården och äldreomsorgen är det enligt Pia Kjaersgaard ingen god idé att låta invandrare lösa bristen på arbetskraft inom den offentliga sektorn. –

Tänk, worst case, en somalisk kvinna i chador som kommer hit. Om det över huvud taget lyckas att få henne ut på arbetsmarknaden tar det otroligt lång tid att få henne att förstå dansk kultur och danska traditioner. De flesta av dem vi tar emot i Danmark är analfabeter utan utbildning som också blir gamla och ska ha hjälp. Så den tanken biter sig själv i svansen.

Pia Kjaersgaard kopplar gärna ihop ord som flykting och invandrare med ord som massvåldtäkt, klanstrider och hedersmord. I sitt veckobrev på nätet har hon varnat för att svenska städer blir nya Beirut, och i en annons inför valet från partiets ungdomsförbund visades hur tre unga danska flickor på ett antal års sikt skulle förvandlas till kvinnor i svarta slöjor. Partiets omstridda folketingsledamöter, prästerna Krarup och Langballe och Mogens Camre, har angripit kampen för mänskliga rättigheter och varnar för att islam är på väg att ta över Danmark. Men Pia Kjaersgaard har varken tagit avstånd från ungdomsförbundets annons eller partivännernas många uppseendeväckande uttalanden.

– Jag kan inte ägna min tid åt att ta avstånd. De har en skarp ton, men går inte för långt. Och det jag skrev om Sverige var en reaktion mot svenska politikers hets mot Danmark. De borde ta hand om sina egna problem i stället.

Några systerpartier i Europa har Dansk folkeparti inte ännu, och Pia Kjaersgaard ilsknar till så fort hon hör partiet jämföras med Jean-Marie Le Pen i Frankrike eller Jörg Haider i Österrike. Hon förnekar också att partiet skulle ha haft någon kontakt med Sverigedemokraterna även om dessa uttryckt gränslös beundran för det unga danska partiets stora framgångar.

– Det är möjligt att någon därifrån har tagit färjan till Helsingör och pratat med våra väljare på gatan, men vi har inte på ledningsplan haft någon kontakt med dem som jag känner till. De enda vi har haft kontakt med är de brittiska konservativa euroskeptikerna.

Annars berättar Pia Kjaersgaard gärna om hur många svenskar som kontaktar henne. Efter tevedebatten med folkpartiledaren Lars Leijonborg nyligen strömmade det in brev och e-post från Sverige.

– Det är folk som verkar närmast desperata. De har behov av att säga sin mening och tycker att det har gått hel fel i Sverige. – Ni borde uppfinna en Pia Kjaersgaard i Sverige. Det skulle de ha varit tvungna till här i Danmark om de inte hade haft mig.

Ewa Svensson

Velfærdsstatens fallit

Af NIELS LILLELUND

Den svenske kritik af Danmark er et spejlbillede af de problemer, der findes i Sverige, mener den svenske kommentator Thomas Gür. De skandinaviskevelfærdsstater er ved at bryde sammen under en multikulturalisme, der forhindrer os i selv at vælge, hvem der skal optages i samfundets midte.

Da en gruppe bøsser, lesbiske og transseksuelle sidste sommer drog på den farvestrålende Mermaid Parade fra Nørrebro Station til Rådhuspladsen, ventede der dem en ubehagelig overraskelse. Skjult i en port stod en lille gruppe indvandrere bevæbnet med sten og flasker, og da optoget passerede,begyndte kasteskyts at regne ned over de rystede og forskræmte paradedeltagere. Politiet greb forholdsvis hurtigt ind, men da man bagefter skulle gøre skaden op, var det ikke kun de fysiske skrammer, der gjorde ondt. Rigtig mange mennesker – mange flere end dem, der deltog i paraden – var blevet ramt på deres selvforståelse. For bøsser er jo en minoritet og skal derfor per definition opmuntres og beskyttes. Og indvandrere, ja, de er jo også en minoritet, ædle mennesker med ædle værdier.
Hvad skulle man da stille op med det passerede? Folk som Klaus Bondam og Torben Lund, erklærede homoseksuelle og desuden varme fortalere for det multikulturelle samfund, var i svare problemer. Ritzaus Bureau prøvede at dølge episoden ved at omtale de stenkastende som “en gruppe unge”, men katten var ude af sækken.Og det er optrin som dette, der rammer den multikulturelle ideologi lige i hjertekulen.

En særlig ideologi
»Den vesteuropæiske indvandrerpolitik – især den skandinaviske – bygger på en særlig ideologi, som har to ben. Det ene er den såkaldte kulturrelativisme, altså dette, at man opfatter alle kulturer som lige værdige. Der findes altså ingen kulturelle sandheder og ingen moralske sandheder, og der er ingen principper, der er bedre end andre. Om man går ind for stening eller samfundstjeneste, det kan være lige godt inden for hvert sit kulturelle værdisæt. Det er det ene.Det andet ben er det civilisationskritiske, vor opfattelse af indvandreren som den ædle vilde, der repræsenterer nogle renere og mere nære ting – ting, som vi i vores dekadente og modernistiske kultur har glemt. Slægten f.eks. Vi forestiller os, at indvandreren i en vis forstand er tættere på “det rene menneske”, ubesudlet af det moderne samfund og derfor af en højere moralsk kvalitet,« siger densvenske kommentator Thomas Gür, som i flere år har beskæftiget sig med svensk indvandrerpolitik og har skrevet fire bøger om emnet.

Multikulturalismen, kalder han den tankegang, som udfordres, når bøsser bliver stenet, eller når en far slår sin datter ihjel, fordi hun klædte sig upassende og i det hele taget opførte sig som en “hore”.

»Det er sket mange gange før i Sverige, men det har ikke været noget, man talte om. Her udfordres jo feminismen, og det bliver nødvendigt at tage stilling. I Sverige har feministerne foreløbigt klaret den sag ved at sige, at kvindernes undertrykkelse principielt er den samme overalt i verden. Så der er ingen egentlig forskel på, om en svensk kvinde bliver bedt om at vaske op eller en afghansk kvinde får udgangsforbud eller bliver tævet – det er varianter af det patriarkalske system.«Når multikulturalismen er stødt på reelle problemer, har svaret været tavshed. Det måtte ikke omtales.

Heller ikke de mange kriser i indvandrerfamilier, hvor de unge piger drages af den størrefrihed, som det moderne samfund tilbyder dem, mens mændene og drengene søger at bevare deres privilegier, selv om deres patriarkalske rolle reelt er udspillet.»Her flytter multikulturens fallit ind i intimsfæren, men det erikke noget, vi taler om.«

Thomas Gür er selv indvandrer. Han kom fra Tyrkiet til Sverige som 11-årig, og som historisk og udenrigspolitisk orienteret journalist har det interesseret ham at undersøge de tanker, som politiske ledere har gjort sig i forbindelse med den voldsomme forandring af det svenske samfund, som begyndte omkring 1970, da indvandringen for alvor tog fart.

»Hvad har man set for sig? Det var mit udgangspunkt. Jeg fandt frem til, at man faktisk ikke havde tænkt noget som helst. Og hvis man havde tænkt, havde man sagt, at der ikke var noget problem. Og hvis der var et problem, var det et problem, man sagtens kunne løse. Typisk for den moderne socialstat har man set det som et stykke socialt ingeniørarbejde og helt ignoreret den kendsgerning, at mennesker ikke skifter kultur fra den ene dag til den anden.«

Socialstaten er ahistorisk, for den savner respekt for historien, siger Thomas Gür. Og det er f.eks. derfor, den svenske udvandringshistorie ikke er blevet studeret overhovedet i forbindelse med den svenske indvandrerpolitik.
Indvandringen til Sverige kunne ellers nok trænge til at blive studeret. Den er et afgørende brud med den gamle idé om folkehjemmet, enhedsmodellen, som er stærkere her end vel noget andet sted i verden. Det svenske indvandrerpolitiske projekt har gået ud på at knytte denne idé sammen med ideen om det multikulturelle, og det har haft uhyggelige konsekvenser, mener Thomas Gür:

»Et godt eksempel er modersmålsundervisningen i de svenske skoler. Tænk på, at finske børn i 1950’erne havde forbud mod at tale finsk i skolen. Der måtte udsendes et dekret til lærerne om, at de trods alt ikke skulle gribe ind, når der blev talt finsk i frikvarteret. Så stærk var den grundlæggende tanke om, at i Sverige talte alle det samme sprog. Så da indvandrerne kom fra bl.a. Jugoslavien, indførte man modersmålsundervisning i skolerne med det udtrykkelige formål, at de ikke skulle åbne deres egne skoler. For i Sverige går alle på den samme skole.«

Dengang fik man ikke statsstøtte, hvis man ville åbne en privatskole i Sverige. Den ordning blev kun lempet, fordi den daværende svenske statsminister – af historiske grunde – ikke ville forbyde jøderne at have deres egen skole. Det blev den undtagelse, andre minoriteter kunne henvise til.»Men både den valgfrihed og kravet om modersmålsundervisning var med til at stigmatisere de nytilkomne. For at få den svenske majoritet til at goutere de nytilkomnes særlige rettigheder, opfandt man den “videnskabelige” begrundelse, at det var den bedste måde at lære svensk på. Med andre ord: Ali er nødt til at gå to timer til tyrkisk hver uge, han er ikke som os, han er anderledes. Valgfriheden var ensærbevilling fra folkehjemmets side.«

Positiv særbehandlingMona Sahlin – og andre med hende – klynger sig til ideen om folkehjemmet, mener Thomas Gür. Derfor vil hun lukke for den nødvendige indvandring af højt kvalificeret arbejdskraft, men samtidig indføre positiv særbehandling for de indvandrere, der allerede er i landet.

»At lukke dem ind, man rent faktisk har brug for, burde være ethvert samfunds simple ret. Men velfærdsstatens lighedsideologi forbyder os at gøre det. Vi kan jo ikke sortere mennesker. Vi kan ikke vurdere hver enkelt på kvalifikationerne, for hos os skal alle have den samme levestandard.

Men jo højere, man sætter den levestandard, desto højere mure er man jo nødt til at bygge.

Da den tidligere svenske statsminister, Ingvar Carlson, sagde, at vi må give alle nytilkomne en værdig modtagelse, mente han egentlig: Hvis vi ikke kan give dem en treværelses med bad på statens regning, så er det bedre, at dedør i Kosovo. De skal ikke komme her og være i nød. Også på det punkt er der en indbygget selvmodsigelse i multikulturalismens ideologi; velfærdsstaten er jo selv i strid med menneskerettighederne, for den gør forskel på landets borgere og andre «Grænserne kommer man ikke uden om. Grænserne mellem dem, der er inde, og dem, der står udenfor. Og de grænser er blevet skarpere i de seneste år. Også i Sverige:

»Hvis man ser på, hvad den svenske socialdemokratiskeregering har gennemført de sidste år, ligner det til forveksling NyaDemokraternes (det nu hedengangne protestparti, red.) program. Man taler bare ikke om det som i Danmark. Danske politikere må enten være mere ærlige – eller måske bare politisk set dummere, siden de taler højt om det. De regler om familiesammenføring, som den danske regering vil gennemføre, eksisterer allerede i Sverige. Ikke vedtaget med lov, blot som en bureaukratisk realitet.«

Det er i den sammenhæng, den svenske kritik af Danmark skal ses.»Der er for mig at se to grunde til, at Mona Sahlin siger, hvad hun siger. Den ene er, at den svenske regering jo også har været udsat for en del kritik af sin indvandrerpolitik, og så er det rart at kunne pege på nogle andre og sige: Se dem, de er værre. Den anden er, at Mona Sahlin ganske enkelt ikke tænker særlig dybt over tingene. Hun analyserer ikke et emne, før hun udtaler sig om det, og hun er formodentlig ikke engang klar over, at hendes egen regering faktisk har gennemført en politik, der til forveksling ligner den, hun nu kritiserer.«

Det handler, siger Gür, i sidste ende om, at Mona Sahlins selvforståelse og syn på velfærdsstaten bygger på en illusion. Nemlig den idé, at hele verden bør og kan være på svensk bistandshjælp. Det er den uudtalte forudsætning for hendes forargelse. At det i virkeligheden ikke kan lade sig gøre, ved de svenske politikere naturligvis godt, men de taler ikke om det, fordet ville være at tale om det onde, om at gøre forskel.Og i Sverige – som i Danmark – har alle det per definition godt, og verden er velordnet. Det er udgangspunktet, og det smitter af på politikken.

I midten af 1970’erne afskaffede man f.eks. forsørgelseskravet til nye ansøgere om statsborgerskab i Sverige. Det skete med den ordrette begrundelse, at i Sverige kan alle i dag forsøges – enten ved at forsøge sig selv eller ved at blive forsørget af det offentlige. Samhällat eller allmänet er de svenske udtryk, og i sproget ligger også en vigtig kilde til forståelse af den svenske tankegang. I Sverigeskelner man ikke – og har i lange tider ikke skelnet – mellem samfund og stat. Det hænger sammen med, at staten historisk set har været en positiv aktør. Den har formået at samle høj og lav, adel og bonde, den har forhindret konflikter og skabt homogenitet, og den har derfor været det perfekte udgangspunkt for opbyggelsen af en socialstat.

At tæmme mennesket
Netop opfattelsen af staten som et gode var det, der skræmte den tyske forfatter Hans Magnus Enzensberger, da han besøgte Sverige i 1982 og hensank i en mild tristesse midt mellem alle de pædagogiske institutioner under det socialdemokratiske overherredømme:
“Det så fuldstændig ud, som om denne politiske kulturs evige forvaltere, socialdemokraterne, havde haft held med et projekt, som ganske andre regimer, fra teokratiet til bolsjevismen, allerede havde lidt skibbrud med: nemlig at tæmme mennesket.”
Men de mennesker, der siden Enzensberger skrev sit essay”Svensk efterår” er kommet til Skandinavien, er ikke tæmmede. Langt fra. Mange af dem kommer fra en verden, hvor den almindelige knaphed på ressourcer af alle slags gør, at enhver er sig selv nærmest.

Velfærdsstaten bygger som bekendt på en grundlæggende solidaritet borgerne imellem. En solidaritet, vi tager for givet i de skandinaviske lande, men som udelukkende eksisterer, fordi vore samfund har været så homogene. Det er ikke tilfældigt, bemærker Gür, at der ikkefindes nogen multikulturelle velfærdsstater.

»Hvis du ankommer fra f.eks. Libanon, må du se med undren på den skandinaviske samfundsopfattelse. Du kommer fra et sted, som kendetegnes ved blodig strid mellem en lang række grupper, så dit udgangspunkt er et andet, nemlig selvopholdelsen. Det udgangspunkt tager du med til Skandinavien. Landet, du kommer til, synes at ligge åbent med en masse fordele, der venter på at blive udnyttet. Sådan opstår bistandsrytteriet, foragten for det nye land – den betragtning, at det jo “bare” er svenskerne, man snyder …«

Den slags har det i Sverige – som i Danmark – været noget nærforbudt at sige, hvis man ikke ville stemples som mørkemand.
Indvandrernes øgede andel af kriminaliteten, kvindeundertrykkelse, retssyn og så videre har været unævnelige forhold, fordi der inden for velfærdsstatens mure kun måtte findes et”vi”, en homogen masse. Vi har i virkeligheden ikke fantasi eller plads til at forestille os, at ikke alle i sidste ende ønsker at være som os.

Velfærdsstaten vil dø

Det er dette “vi”, der er ved at krakelere med den radikale forandring af de skandinaviske samfund. Står vi da over for velfærdsstatens sammenbrud?Thomas Gür mener ja.

»Velfærdsstaten vil dø. Ikke ideen om velfærd, men staten som velfærdsordningernes garant. Det ulykkelige er, at vi klamrer os til dens ideologi, og derfor ikke selv får lov at bestemme, hvem der skal komme og hjælpe os i fremtiden. For vi har brug for hjælp. Voresbefolkning bliver ældre og ældre. Men velfærdsstaten er ikke gearet til at tage mod hjælp udefra i form af nyt blod, den er sat i verden for at fordele goder, der allerede er skabt inden for dens mure.

I Sverige er f.eks. princippet om, at den sidste ansatte skal fyres først, ligefrem fastsat ved lov. Gæt selv, hvad det betyder for indvandrere på arbejdsmarkedet Vor ideologi har spillet fallit.Det burde vi have indset i tide. Nu spræller politikerne på krogen, mens de klamrer sig til illusionen om, at situationen blot kræver en mindre justering. Det holder dem flydende til næste valg.«Når Thomas Gür i den grad tager bladet fra munden, skyldes det vel delvis også, at han kan tillade sig det. Ham kan ingen beskylde for at være racist, for han er født i Tyrkiet og dermed selvindvandrer. Han kan tale frit om tingene.»Men jeg skal huske at sige – for jeg kan nemlig godt skelne: Jeg elsker Sverige – bare ikke den svenske stat.«niels.lillelund@jp.dk

JP 25maj 2002

THOMAS GÜRFødt i Sparta, Tyrkiet i 1959. I 1970 – som 11-årig – kom hantil Malmö sammen med sine forældre.I 1980 blev han journalist ved Dagens Nyheter i Stockholm med forsvars- og sikkerhedspolitik som speciale. Blev senerelederskribent ved Svenska Dagbladet og kommentator ved Finanstidningen. Han har været svensk FN-officer i Libanon, pressetalsmand for det svenske forsvar, pressechef i regeringen Bildt og chef for Ja-kampagnen ved folkeafstemningen omEU. Han driver i dag selvstændigt PR-firma og fungerer sideløbende som politisk kommentator.

Dålig tillväxt har lett till att Sverige tappat stort i välstånd jämfört med USA. Det amerikanska normalhushållet har en årsinkomst före skatt som är 50 procent högre än det svenska. De svarta, som har de lägsta inkomsterna i USA, har nu en bättre levnadsstandard än ett vanligt svenskt hushåll. Om Sverige tillhört USA hade vi varit den fattigaste delstaten. Det visar en jämförande studie som gjorts av vd Fredrik Bergström och chefekonom Robert Gidehag på Handelns utrednings- institut, HUI.Ny rapport visar hur den låga tillväxten slår mot levnadsstandarden:

“Svenskar fattigare än svarta i USA”

Dålig tillväxt har lett till att Sverige tappat stort i välstånd jämfört med USA. Det amerikanska normalhushållet har en årsinkomst före skatt som är 50 procent högre än det svenska. De svarta, som har de lägsta inkomsterna i USA, har nu en bättre levnadsstandard än ett vanligt svenskt hushåll. Om Sverige tillhört USA hade vi varit den fattigaste delstaten. Det visar en jämförande studie som gjorts av vd Fredrik Bergström och chefekonom Robert Gidehag på Handelns utrednings- institut, HUI.
Under de senaste trettio åren har svensk tillväxt varit låg i förhållande till omvärlden, så låg att vår relativa välståndsnivå nu på allvar börjar halka efter. Frågan är hur stor medvetenheten är om detta.

Riksförsäkringsverket räknar till exempel i sitt huvudscenario för våra pensionskalkyler med att inkomsterna framöver skall växa realt med 2 procent om året. Varför då, kan man undra, när tillväxten i reala inkomster den senaste trettioårsperioden varit 0,9 procent per år i genomsnitt?

Vi har i dagarna avslutat en rapport där svenska hushålls bruttoinkomster jämförs med motsvarande inkomstmått för amerikanska hushåll. Ny inkomststatistik från USA tillsammans med bearbetningar av svenska inkomstdatabaser har möjliggjort denna jämförelse. Vi har, något förenklat, jämfört familjen Svensson i Sverige med familjen Swenson i Minnesota. Svenssons kommer i denna jämförelse mycket dåligt ut och vad värre är, de svaga grupper som ofta sägs gynnas av den svenska modellen har haft en mycket dålig ekonomisk utveckling jämfört med motsvarande grupper i USA.

Syftet med rapporten har varit att jämföra Sverige med samtliga USA:s delstater, att jämföra svenskarna med olika folkgrupper i USA och att jämföra hur inkomsterna har utvecklats över tiden för låg-, medel- och höginkomsttagarhushåll.

Fokus i rapporten är på hushållens bruttoinkomster, det vill säga alla inkomster som ett hushåll har före skatt. Genom att utgå ifrån hushållens bruttoinkomster kan man kringgå problemen med att USA och Sverige har olika välfärdssystem. Det vi jämför är inkomster innan svensken betalar sitt välfärdsåtagande via skatter och amerikanen sitt via skatter och avgifter. Det inkomstmått som används är vad som i amerikansk statistik kallas money income. Det kan närmast jämföras med totala deklarerade bruttoinkomster av tjänst i

Sverige, det vill säga samtliga inkomster av tjänst före skatt. Båda måtten inkluderar bruttotransfereringar.
För att få fram uppgifter om hushållens totala deklarerade bruttoinkomster i Sverige har framför allt den så kallade Lindadatabasen utnyttjats. Varken i det svenska eller det amerikanska inkomstmåttet inkluderas inkomster från andra inkomstkällor (till exempel kapitalinkomster). I båda inkomstmåtten ingår även arbetsgivaravgifterna.

För att ta hänsyn till skillnader i köpkraft i Sverige och USA och för att därmed göra jämförelsen än mer rättvisande har materialet också fastprisberäknats och köpkraftsjusterats. Vilka är då de viktigaste slutsatserna?

För det första kan man konstatera att det amerikanska medianhushållet 1999 hade en total sammanräknad årsinkomst om 406.000 kronor medan det svenska medianhushållet 1998 hade i storleksordningen 276.000 kronor (inklusive arbetsgivaravgifter) att röra sig med, brutto. Det amerikanska hushållet har med andra ord 50 procent mer.

Den svenska nivån kan förefalla låg, och det är viktigt att betona att det som mäts är medianinkomsten och inte medelinkomsten. Medianinkomsten är lägre än medelinkomsten i och med att det finns hushåll med mycket höga inkomster som drar upp medelvärdet. I USA är till exempel medelinkomsten 1999 cirka 550.000 kronor. Skillnaderna är så pass stora att det kan finnas anledning att ställa dem även mot några andra mått.

BNP per capita var 1999 cirka 310.000 kronor i USA mot 223.000 kronor i Sverige. BNP per capita är således 40 procent högre i den amerikanska ekonomin. I detta perspektiv framstår skillnaderna i bruttoinkomst som naturliga. Ett annat sätt att få grepp om skillnaderna är rimliga eller inte är att jämföra den privata konsumtionen per capita. Den var i USA 206.000 kronor år 1999 medan den iSverige var 113.000 kronor.

En del av skillnaden i just denna jämförelse kan förklaras med att en större del av till exempel “skola, vård och omsorg” betalas privat i USA i och med att skatterna är lägre. Men även om man skulle ta hänsyn till detta kvarstår stora skillnader. Ett tredje mått att relatera till skillnaderna i bruttoinkomst är detaljhandelsförsäljning per capita i USA och i Sverige.
År 1999 var den genomsnittliga detaljhandelsförsäljningen i Sverige 38.000 kronor medan den i USA var hela 69.000 kronor. För varje skjorta Svensson köper kan en amerikan köpa två, för varje leksak som farmor köper till sina barn kan “granny” köpa två stycken och när Svensson köper en bättre begagnad Volvo för 200.000 kronor så köper Swenson i Minnesota en ny Chevrolet värstingjeep med extrautrustning för en halv miljon kronor. Money matters!
En andra viktig slutsats är att det i USA finns stora skillnader i hushållens inkomster mellan olika delstater och att Sverige, om vi var en amerikansk delstat, skulle vara USA:s fattigaste.
I den rikaste delstaten, Maryland, är hushållens medianinkomster drygt 510.000 kronor, vilket är 80 procent högre än i West Virginia (där medianinkomsterna är på ungefär 280.000 kronor). Inkomsterna är också mycket höga i gamla svenskbygder som Minnesota där medianinkomsterna uppgår till 480.000 kronor.
Den tredje slutsatsen i rapporten är att om man jämför svenskarna med olika folkgrupper i USA kommer vi ut mycket dåligt. Den grupp som har de högsta inkomsterna i USA är asiaterna. De har en medianinkomst som är 25 procent högre än medianinkomsten i hela USA. Näst högst inkomster har hushåll i gruppen “white and not-hispanics”. De har en medianinkomst som ligger ungefär 10 procent högre än medianinkomsterna i hela USA. Lägst inkomster har “blacks”. Deras medianinkomster utgör ungefär 70 procent av medianinkomsten för hela USA.
Medianinkoms-ten i Sverige utgör endast 68 procent av medianinkomsten för samtliga folkgrupper och den ligger därmed under de grupper som i svensk debatt vanligtvis uppfattas som fattiga och som förlorare i den amerikanska ekonomin. Den i USA fattiga gruppen svarta har bättre levnadsstandard än medianhushållet i Sverige!
Av intresse i detta sammanhang är också inkomstutvecklingen för olika grupper. Under perioden 1993 till 1999 har inkomsterna ökat med knappt 15 procent för alla grupper i USA. Gruppen “white and non-hispanic” har haft en något sämre inkomstutveckling (cirka 14 procent). Bästa inkomstutvecklingen har gruppen “blacks” haft med en ökning på hela 25 procent.
Under samma period har inkomsterna i det närmaste varit oförändrade i Sverige. Den fjärde slutsatsen i rapporten är att det i ett långsiktigt perspektiv är bättre att vara låg-, medel- och höginkomsttagare i USA än i Sverige. I rapporten har vi jämfört inkomstnivån och inkomstutvecklingen i USA och Sverige för dessa tre grupper sedan 1980.
För USA kan man konstatera att inkoms-terna har ökat för alla grupper. Detta gäller i synnerhet om man tar hänsyn till växelkursförändringar (dollarn har stärkts med 35-40 procent sedan 1980). Om man inte tar hänsyn till växelkursför- ändringar har hushåll med lägre inkomst och med medianinkomst ökat sina respektive inkomster med knappt 20 procent. För de 20 procent rikaste hushållen i den amerikanska ekonomin är ökningen hela 30 procent. I detta perspektiv har således inkomstskillnaderna ökat. Men, och detta är ett viktigt men, det har framför allt skett genom att de som har goda inkomster har fått det bättre och inte genom att de som har lägre inkomster fått det sämre.
Även i Sverige har inkomsterna ökat, dock inte lika mycket som i USA. För låginkomsttagarhushållen har bruttoinkomsterna ökat med drygt 6 procent under perioden 1980-1999, hela 12 procent-enheter lägre än för de fattiga i USA. För medelinkomsttagarna har inkomsterna ökat med 11-12 procent och för höginkomsttagarna med cirka 20 procent. Låg tillväxt drabbar med andra ord alla grupper.
Om svenska låginkomsttagarhushåll hade haft samma procentuella inkomstutveckling som motsvarande amerikanska, hade dessa hushåll haft 15.000 kronor mer i total bruttoinkomst.

För att sammanfatta: Om Sverige hade varit en delstat i USA hade således det varit delstaten med lägst bruttoinkomst per hushåll. Svenskarna hade tillsammans med “blacks” och “hispanics” betraktats som låginkomsttagargrupper. Troligtvis hade man pratat om “the Swedish problem” i och med att svens-karnas inkomstutveckling har varit sämre än för andra etniska grupper. Den dåliga inkomstutvecklingen för låginkomsttagare hade upprört många och uppfattats som ett av delstaten Sveriges riktigt stora problem.

Nu är inte Sverige USA:s 51:a delstat, så vi slipper detta. Vad som kvarstår är dock det faktum att svenska hushålls inkoms-ter inte befinner sig på samma nivå som de amerikanska hushållens, att inkomstutvecklingen har varit sämre under lång tid och att detta har påverkat svenska hushålls relativa välfärd negativt. Är då det relativa välståndet viktigt?
I ett strikt tidsperspektiv är ju skolan bättre nu än tidigare, sjukvården och bilarna likaså. Svaret är ja, välståndet jämfört med andra länder är oerhört centralt för den välfärd vi upplever.

I längden kommer saker som framstår som självklara i USA att i Sverige betraktas som yttersta lyx. Om till exempel glappet vad gäller utrustning och kunskap inom sjukvården blir för stort kommer svenskar inte längre att kunna ta del av den bästa tänkbara sjukvård som finns, utan får förlita sig på alltmer inhemsk produktion anpassad efter vår levnadsstandard. Om utländska bilar börjar bli alltför dyra, som en följd av ny miljö- och säkerhetsutrustning, kommer svenskarna allt- mer att få anpassa sig genom att köpa enklare bilar.

Detsamma gäller skolan; när datorer till eleverna blir en självklarhet i många länder kommer Sverige inte att ha råd med detta. Riktigt där är vi inte ännu, men tendensen finns. Enkelt uttryckt, vi vill ha en levnadsstandard som är god med dagens mått mätt, inte jämfört med hur det var för 30 år sedan. Därför måste politiken börja fokusera mer på den långsiktiga tillväxten. Detta är en förutsättning om Sverige på allvar vill fortsätta att vara en modern välståndsnation.
Fredrik Bergström Robert Gidehag, DN 2002

DEBATT OM HUVUDDUK: Med en huvudduk visar läraren att hon stöder sharia-lagen. Det finns en djup oöverensstämmelse mellan det förhållningssätt som läraruppgiften kräver om andlig frihet och rationalitet och det förhållningssätt som huvudduken är uttryck för.Av Kai Sörlander

Karen Jespersen (s) har föreslagit att det inte bör vara tillåtet för lärare i folkskolan att bära muslimsk huvudduk. Det är enligt Jens Ole Christensens mening (Kristeligt Dagblad den 7 november [2003]) ett okristligt och odanskt förslag. Därför uppmanar han alla danska kristna om att stå samlade kring att bekämpa Karen Jespersens uppfattning. Bör vi följa den uppmaningen och sluta upp under Jens Ole Christensens fana?
Först bör vi noggrant undersöka vad han bygger sin sak på. Det finns två avgörande byggstenar. Den ena är den kristna. Han hänvisar själv till budet om att »allt vad Ni vill att människorna ska göra er ska Ni göra mot dem« (Matt.7,12). Den andra är den danska traditionen av andlig frihet, som också har en rot i kristendomen och som innebär att man möter sin motståndare med argument och med dialog och inte med förbud. Frågan är då om denna grundval kan bära upp fördömandet av Karen Jespersen.
Låt oss undersöka de två byggstenarna i ordningsföljd, först kristendomen och så den danska traditionen av andlig frihet. Om jag utgår ut att det som jag vill att andra ska göra mot mig ska jag själv göra mot andra, ska jag då gå emot Karen Jespersens förslag? Spontant måste jag säga att jag vill att min religion först och främst ska ge utslag i en strävan på att hjälpa andra i nöd. Därför vill jag inte heller visa min religion genom en viss klädsel som jag ska vara skyldig att visa upp mot andra, också när den mellanmänskliga situationen kräver neutralitet. Det sistnämnda skulle för mig vara ett uttryck för både själviskhet och falskhet.
Därför bekämpar jag varje önskan om att andra ska böja sig för mig i det hänseendet. Och därför följer det inte heller av Matt. 7.12 att jag inte kan acceptera Karen Jespersens förbud. Min kristendom påbjuder mig att hjälpa min nästa i nöd. Och med nöd menar jag nöd. Den påbjuder mig inte att jag ska böja mig för min nästas själviska önskan om att demonstrera sin egen religiositet. Verkligen inte när denna demonstration också är en demonstration av kvinnoförtryck; men det återkommer vi till. Ställer saken sig då annorlunda om vi följer det argument som utgår från den danska traditionen av andlig frihet?
– Denna tradition kräver att vi ska vara villiga att delta i en öppen och ärlig diskussion som också ger andra plats att komma till orda med sina synpunkter. Detta krav accepterar jag fullt ut. Men följer det av detta att jag måste fördöma Karen Jespersens hållning till huvuddukklädda lärare? Här finns det i alla fall två punkter som är relevanta. Å ena sidan handlar lärargärningen inte bara om en vanlig och symmetrisk dialog. Däremot om en uppgift med sina särskilda förpliktelser.
— Till dessa förpliktelser hör också att man ska medverka till att föra in eleverna i den danska traditionen av andlig frihet och i det demokratiska kravet på rationalitet. Å andra sidan är huvudduken inte bara en isolerad symbol för en personlig religiös förpliktelse. Kravet på att kvinnor ska bära en sådan klädsel ingår som ett led i en omfattande religiös lagstiftning – sharia – som gäller alla aspekter av samhällslivet. Det är en lag som inte kan diskuteras av icke-muslimer. Den omfattar straff som piskning och handavhuggning, och den gör kvinnor sekundära i förhållande till män. – Den fördömer tanken att den enskilda människan skulle ha frihet att själv förhålla sig till hur lagarna i samhället ska vara. Varje tal om andlig frihet ligger den fjärran. Med sin huvudduk visar läraren att hon stöder denna lag. Hon kan inte hävda att endast huvudduken är viktig för henne och inte allt det andra, för enligt lagen själv är huvudduken sekundär i förhållande till det mesta av det andra. Så det enda sättet som hon trovärdigt kan visa att hon inte stöder en auktoritär människosyn är genom att acceptera att inte ikläda sig dess symbol.
Om vi sammanväger de två sidorna så är det uppenbart att det finns en djup oöverensstämmelse mellan det förhållningssätt som läraruppgiften kräver, och det förhållningssätt som huvudduken är uttryck för. Hållningarna går på tvärs mot varandra. Hur bör vi då reagera? Räcker det här att möta med samtal och andlig frihet? Detta förhållningssätt ska självfallet bevaras i det allmänna demokratiska åsiktsutbytet. Men måste vi inte i lärargärningen kunna kräva en viss seriös konsistens: att man inte som lärare kräver att få gå klädd på ett sätt som signalerar attityder som är direkt motstridande mot de ideal om andlig frihet och rationalitet som uppgiften bygger på?
Som jag ser det är Jens Ole Christensens förhållningssätt till denna fråga ytlig. Han förlöjligar både kristendom och sharialag. Både kristendomens bud om att hjälpa sin nästa i nöd och sharialagens bud om att bestämma kvinnors klädsel och strafflagens innehåll. Här har Karen Jespersen en mycket klarare blick för verklighetens motsättningar. Och i varje fall inte mindre kristen.

Kai Sörlander är filosof och författar Lagt på nätet den 15 november 2003http://www.kristeligt-dagblad.dk/förside/artikel:aid=54362

 www.berlingske.dk den 3. maj 2001 kl. 20:04.

Krönika, översatt av Räknenissen

Det danska samhället verkar påfallande passivt och synes närmast lamslaget i konfrontationen med den förhistoriska klankodex, som praktiseras av vissa invandrare.

Av Torben. S. Hansen, Historiker, extern lektor Köpenhamns Universitet, Amager

När barn och unga fiskar från stranden vid Kronborg, trakasseras de ofta av andre barn, som trampar på fångsten. Om det kommer till handgemäng, tillkallas ett uppbåd av storebröder, som driver bort fritidsfiskarna. Om vintern, när en damm i ett grönområde fryser till, roar ungarna sig med att åka skridskor, tills de ovan nämnda fiskmosarna dyker upp. Dessa pojkar har varken skridskor eller vinterstövlar, utan är iförda spetsiga lågskor. Deras ärende är att irritera skridskoåkarna genom att kasta ut sten och pinnar på isen.En del av provokatörerna har för vana att delta i Espergærde Idrottsförenings »haldiskotek«. Här försöker de komma i slagsmål, även om de måste undvara uppbådets uppbackning, då »storebröderna« inte önskar närkontakt med den utposterade polisen. I övrigt fördriver både små och stora bröder tiden med att röva pengar och mobiltelefoner från andra unga.
– I Karlebo Kommun har handbollsflickorna i över ett år trakasserats av en flock pojkar från ett boendeområde i Kokkedal. Banden dyker upp när det är träning, onanerar öppet, dricker öl och slänger burkarna efter flickorna. Vid handbollstävlingar begår banden skadegörelse på de parkerade bilarna.

Liknande tillstånd är vardagsmat i t ex Bispehaven i Århus, Höje Taastrup eller Vollsmose vid Odense. På universitetet i samma stad blev en sociolog omringad och hotad av en grupp unga, som finner misshag i inlägg som han har sänt till pressen. Från andra sidan av Öresund berättas om en skola där ett gäng pojkar alltid går förbi i kön, när det serveras skolmat. Andra elever, som vill stoppa dem, blir slagna.I spektrets allvarligaste del figurerar inspärrning eller bortförande av unga flickor – och i ett par fall mord. Som framgår av talrika rapporter i pressen, utövas dessa övergrepp inte på grund av materiell nöd eller efter intagande av rusmedel. De företas överlagt i enlighet med en kodex.

Utövarna av detta våld tillhör en underklass, som huvudsakligen har invandrat från Pakistan, Libanon, Syrien och Turkiet. I landsbygdsdistrikten i dessa länder är den partilineära klanen den förhärskande organisationsformen. Klanorganiseringen är en biologisk betingad relation, som ofta efterliknas och överförs till större sammanhang. På många ställen har klaner kompletterats med broderskapsliknande sammanslutningar, och de skapar ett mönster inom ekonomi och politik, exempelvis på Korsika, Kreta och i Kaukasus. I Nordens historia igenkänns klanernas barbari från Njals saga, som berättar om blodsfejder på Island. Men senare blev staten den dominerande organiseringsformen i Europa och omkring år 1700 underkastades även de skotska klanerna under en aristokratisk-borgerlig ordning.Klanliknande organisationsformer har fortsatt idag makten i Afrika och delar av Asien. Algeriet, Egypten, Syrien, Irak och Pakistan behärskas således av officersklickar, som inte är politiska partier i europeisk mening, utan direktioner i snyltarekonomier och gigantiska förtrycksapparater. De bekämpas av andra klaner och konspirationer, som försöker gripa makten genom att använda etniska eller religiösa budskap som legitimering.

– Exempel är det konglomerat av mördarband som kallas »Islamiska Räddningsfronten« i Algeriet, och de kurdiska upprorsrörelserna som skapats av de rivaliserande klanerna Talebani och Barzani.På botten i Främre Orientens hackordning finns bönderna. Deras föraktliga status blev belyst under Gulfkriget 1991, när Saddam Hussein lovade de irakier som ville odla upp jord och producera livsmedel befrielse från värnplikt. Att bo i en by på landet anses som ett förödmjukande företag och mängder av bönder strömmar varje år till storstädernas slumkvarter. Andra utvandrar till Danmark, där offentliga myndigheter betalar dem för att inte arbeta. I Främre Orienten betraktas denna inaktivitet som en prestigegivande lyx för överklassen. Från vissa byar pågår således en trafik, där den äldre generationen fastställer vilka kusiner som ska giftas bort med vilka kusiner, varpå brudparet skickas till försörjning i en dansk förortskommun.Här gör pengaströmmen från staten det lättare för landsbygdsklanerna att upprätthålla den arbetsfria tillvaron och reproducera den medförda kulturen.Underklassghettona upprätthålls av ett samhälle, vars stabilitet och välstånd beror på protestantismens arbetsmoral och den rättsstat som romarna uppfann för över 2000 år sedan. Men för Främre Orientens bönder förblir denna värld höljd i dunkel, och när sjuksköterskan frågar en kvinna från denna miljö, om hon vill ha rågbröd eller franskbröd behöver kvinnan tolk, trots att hon för sjätte gången ska föda på Hvidovre sjukhus. När barnen växer upp uppfostras de efter ett beteendemönster, som är utbrett i Främre Orientens byar.

Här kännetecknas ungängesformerna av flitig våldsanvändning, och den som går invandrare och flyktingar från denna del av världen inpå livet hör en ström av berättelser i stil med Olaf Hergels beskrivning av den misshandel som en ung kvinna av albansk härkomst blev utsatt för (Berlingske Tidende 22.4. [2001]).De här nämnda problemen är bakgrunden för initiativ som t ex. »Bron«, som hjälper unga invandrare, som pressas till äktenskap. Likaledes försöker »pappagrupper« och andra att ta hand om en del av gatugängen. Men de etniska danskarnas civila samhälle och offentliga myndigheter verkar påfallande passiva och tycks närmast lamslagna i konfrontationen med den förhistoriska klankodexen.Tidigare präglade det dagliga våldet även den västerländska kulturen, men på 1600-talet började det höviska uppförandet att bre ut sig från maktens centrum i Europas enväldiga stater till aristokratin och därifrån till borgerskapet. På 1900-talet blev även byborna civiliserade, och i Danmark skedde det på1960-talet en kulturrevolution, när landsbygdproletariatet försvann och när de våldsamma skollärarna avlägsnades eller tvingades att ge avkall på sin dittillsvarande pedagogik.

Den civiliserade umgängesformen kan spåras tillbaka till tiden för det europeiska enväldet. Den vann framsteg under senmedeltiden i delar av aristokratin och prästerskapet, och ett av dess kännetecken var männens ändrade syn på kvinnorna i riktning mot respekt. Dåtidens konstgenrer – exempelvis Dantes och Petrarcas poesi – uttrycker ett nytt mönster i könsrollerna, som var inspirerat av den muslimska överklassens livsstil i Spanien, som å sin sida hade importerat de höviska normerna från Persien, vilket än i dag kan höras i flamenco-musiken.

Beröringen mellan klasserna och mellan stad och land var starkare i det kristna Västeuropa än i länder där regeringsmakten utövades av muslimer. Detta medverkade till att Väst blev dominerande i vetenskapligt, ekonomiskt och militärt hänseende.Däremot förföll Främre Orienten från omkring år 1600. Fördumning och fanatism avlöste en tidigare epoks kulturprestationer och landsbygdsbyarnas klanorganisation blev aldrig upplöst. Därför uppfostrar underklassen fortfarande barnen på ett sätt som danska socialrådgivare och politiker har svårt att begripa.För flickornas del rör det sig om detaljstyrning av livet i hemmet med förbud och påbud. För hankönet gäller däremot att aktiviteterna äger rum utanför huset. Ynglingarna drar omkring för att testa omgivningen, dvs. registrera om en handling utlöser fysisk bestraffning, utövad av främmande vuxna.I kärnan av klankulturen verkar två arabiska identitets- och hedersbegrepp, sharaf och erz. Den första är den prestige som klanens män förvärvar och som kan ökas eller minskas. Den andra är kvinnans anseende, som är statiskt och bara kan förloras. Om det senare är fallet riskerar hon att bli mördad.

Ett genomgående drag är att den manliga äran kan förstärkas genom att förödmjuka och plundra främlingar och våldtäkt på andra klaners kvinnor verkar prestigehöjande för angriparen. Detta kom klart till uttryck i de krig som muslimer och kristna förde mot varandra på Iberiska Halvön under medeltiden.Ynglingar från icke-integrerade invandrarfamiljer betraktar Danmark som en mycket välbärgad, men räddhågad klan. De följer sina våldsamma impulser, eftersom de inte utsätts för ögonblicklig fysisk bestraffning, eftersom de har fått inympat i sig att icke-muslimer är orena väsen, som i massiv skala hänger sig åt promiskuitet och drogmissbruk, och eftersom de inte uppfostras till att följa de normer som gäller i det omgivande samhället, däribland även bland de många invandrare, som har använt chansen att frigöra sig från klantyranniet.

Hur skulle medierna och politikerna reagera om etniska danskar dagligen chikanerade och överföll muslimska invandrare? Varför intresserar så få sociologer och politiker sig för det faktum att det just är denna grupps underklass, som skapar problem, och inte t ex kineser? Var ligger rimligheten i att staten betalar för att ta emot immigranter som öppet förklarar att de inte vill integreras och t ex påstår att deras religion förbjuder kvinnor att simma?

Varför har den politiska vänsterflygeln och kvinnosaksförekämparna inte för länge sedan gått massivt in i ett energiskt solidaritetsarbete med »Bron« och liknande initiativ, som dagligen för en svår kamp mod klankulturens våld och förödmjukelser?

LUM – ArkivetLUM – Lunds universitet meddelar – nr 1 2000

Förr reste antropologerna ut i världen för att på plats studera olika folkstammar. Aje Carlbom behövde bara resa två mil.

Hans forskningsmål var inte mindre exotiskt än Papua och Trobrianderna -men svårare att prata om, åtminstone inom forskarvärlden.I tre år bodde Aje Carlbom och hans familj i ett hyreshus på Hårds väg,på “flyktingsidan” av Rosengård i Malmö. Han och hustrun Sara Johnsdotter, ocksåantropolog, gjorde fältstudier här för sina doktorsavhandlingar. Båda deltar iden nya seminarieserien “Känsliga ämnen” på sociologiska institutionen.Aje Carlbom studerade svenskar och flyktingar, främst muslimer, och relationerna mellan dem. Han förmedlar en dyster bild:

– Klyftan växer mellan det ideala mångkulturella samhälle somofficiellt omhuldas och den vardag som flyktingarna och många svenskar på Rosengård upplever. Aje Carlbom ser två underklasser växa fram: en med muslimskaarabiska och somaliska flyktingar, isolerade från det svenska majoritetssamhället, och en med fattiga, arbetslösa,bidragsberoende svenskar, djupt besvikna på samhället och politikerna. Koncentrationen av muslimska flyktingar har ökat extremt i Rosengård de senaste tio åren av skäl som flyktingarna själva inte råder över. Bristen på jobb och en plats i majoritetssamhället, har drivit dem samman i det “ghetto för annorlundahet” som Rosengård blivit, menar Aje Carlbom.

Rosengård alternativ

Flyktingfamiljerna bodde från början utspridda. Men arbetslösheten gjorde att dörren till ett normalt liv var stängd.Familjerna blev allt mer socialt isolerade, de riskerade att splittras.Föräldrar oroade sig för att förlora sina barn in i något som de själva inte hade tillgång till.- I det läget framstod Rosengård och de många muslimska flyktingar som redan bodde där som ett alternativ. Islam erbjöd ett skydd. I religionen kunde de känna en stolthet och en styrka. Samtidigt hade den en social funktion. Med sina regler för hur man kan leva, hålla ihop sig själv och familjen blev den ett sätt att organisera en utsatt tillvaro.

I Rosengård kan flyktingar leva nästan helt utan kontakt medsvenskar och t ex svenska medier. Det finns arabiska tidningar, parabolerna tar in arabisk teve etc. Här kan de känna sig “normala” – ingen höjer på ögonbrynen när en kvinna bär slöja. Samtidigt har många gett upp hoppet om att bli delaktiga i det svenska samhället. De har inga jobb, deras barn lär sig inte ens svenska. Framtidshoppet har släckts och många känner en djup förtvivlan och desperation, menar Aje Carlbom.

– Detta är känslor som också delas av många svenskar i Rosengård. Flertalet är arbetslösa, bidragsberoende. De känner sig liksom flyktingarna bortglömda, utestängda. Ingen för deras talan. De är glödande nationalister och vänder sin vrede bl a mot invandringspolitiken. Motsättningarna kommer inte att gå över av sig själva tror Aje Carlbom.

Men loppet är ändå inte kört, som han säger.- Jag tror att det går att göra något bra av det här och verkligen åstadkomma en integration. Men då måste samhället erkänna problemen, och det sker inte i dag, varken inom politiken eller vetenskapen.
Bland islam-forskare verkar finnas en överenskommelse om att den form av islam som finns i Sverige är försvenskad, normaliserad, hävdar Aje Carlbom. De flesta vill inte befatta sig, säger han, med påståenden om att det t ex skulle finnas en muslimsk fundamentalism i Sverige, dvs människor för vilka islam är ett politiskt projekt.-

Jag har stött på sådan fundamentalism – segregationen bär ansvar för att den har en grogrund och växer. Men ämnet är känsligt, och först under senare tid har samtalet öppnats upp och det har blivit möjligt att diskutera detta – i media vill säga. Forskarsamhället är fortfarande avvisande.

Argument i infekterad debatt

Aje Carlbom kan förstå oviljan att avhandla dessa frågor i vetenskapens relativa offentlighet. Det finns risker: man kan som forskare bli stämplad som rasist och – vilket är allvarligare – forskningsresultaten kan ryckta ur sitt sammanhang bli argument i en infekterad debatt och kanske leda till konflikter mellan grupper.- Men om offentlighet och öppen diskussion är enda chansen att hitta en riktig lösning, då är det en risk vi måste ta!Vetenskapsmännen måste gå in och säga vad som händer i stället för att moralisera, menar Aje Carlbom

I dag försöker både politiker och akademiker hålla ihop en hoppfull bild av det mångkulturella samhället, medan verkligheten är på väg att krackelera. Segregationen, som i sig, menar han, inte bottnar i etniska utan snarare sociala och ekonomiska klyftor, underblåser motsättningar. Den driver fram också en annan fundamentalism – nämligen svensk nationali

– En gruppindelad underklass där grupperna slår mot varandra – det är en grogrund för rasism. Delat samhälle Aje Carlbom beskriver ett delat samhälle. Men är hans bild av “vi och dom” korrekt? Finns inte en risk att överdrivet fokus på “kulturer” leder till att skillnader mellan människor betonas på bekostnad av likheter? Underskattar han inte de processer som helatiden förändrar kulturer, relationer, grupptillhörig

Visst kan det vara så, medger Aje Carlbom.- Samtidigt är den allvarligaste klyftan inte den mellan flyktingarna och de fattiga svenskarna, utan mellan samhällseliten – dit forskarna räknas – och underklassen. Konflikterna inom underklassen späs hela tiden på av att eliten inte vill erkänna att det finns en hotbild. Och mina studier visar också på likheter, begripliga försvarsmönster, hos både flyktingar och svenskar.
Flyttade hem

Precis som de muslimska flyktingarna när de levde utspridda var rädda att utplånas, förlora sina barn in i en för dem otillgänglig svensk “kultur”, så känner sig svenskarna i Rosengård som invandrare, en minoritet rädd att skymmas av denmångkulturella majoriteten, menar Aje Carlbom. Detta är känslor som han delvis förstår. För drygt ett år sedan flyttade han och familjen från Rosengård, tillbaka till det akademiska Lund.
– Ett skäl var att vårt äldsta barn skulle börja skolan. Vi ville atthan skulle ha en bra skolmiljö. Det hade han inte fått i Rosengård, inte språkligt sett. Som förälder kändes det otillfredsställande – vi ville ge barnen så bra förutsättningar som möjligt.
Trivdes bra

Hur trivdes annars han och hans familj i Rosengård? Mycket bra, blir svaret. Den kriminalitet som bl a massmedia beskriver mötte han inget av:- Inom Rosengård råder lag och ordning. De allt mer hårdföra bostadsbolagen bidrar på sitt sätt. Det är förbjudet att sälja frukt och grönsaker på gatorna och att hänga tvätt på balkongerna. Tvättstugorna är som operationssalar! Men ordningen är ytlig. Bakom finns ett utanförskap, en hopplöshet och en psykisk misär.
Arbete enda chansen

De pengar som skyfflas in i området förändrar inte detta. De är ett slags konstgjord andning, som upprätthåller segregationen, istället för att bryta den, menar han.Det enda som i grunden kan förändra situationen på Rosengård är arbete – det är Aje Carlboms övertygelse:- Istället för att pumpa in pengar i olika projekt som aldrig kan ge den trygghet och kontinuitet som behövs för ett normalt vardagsliv – borde man skapa jobb åt människor, svenskar som invandrare. Det är nödvändigt att sätta in åtgärder för hela denhär underklassen.