Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!
Det började som en skakning på nedre däck. Nu skakas Sveriges största parti, socialdemokraterna, nerifrån gräsrötterna och upp till den översta partitoppen av ett jordskred som vi sannolikt bara har sett början av. Pinsamt är bara förnamnet på turerna kring valet av islamisten Omar Mustafa in i den socialdemokratiska partistyrelsen och utsparkningen av honom sex dagar senare. Skakningarna har inte bara avslöjat en spricka inom socialdemokraterna. De blottar ett slukhål – av djupaste okunnighet, gränslös naivitet, nonchalans och politisk cynism.
Underhållningsindustrin kan lägga ner, eller åtminstone ta en time out. Ingenting överträffar den storartade underhållning som socialdemokraterna har bjudit på de senaste veckorna. För den som hyser skadeglädje är det uppiggande dagar. Sveriges största politiska parti har klafsat i sitt egenkonstruerade klaver och tvingas halsa rejäla klunkar av sin egen medicin. Den som bygger sin politik på lögner, hyckleri och förtryck av folkopinionen kan vara förvissad om en sak: förr eller senare spricker hela skiten. Som man bäddar får man ligga. Som man ropar i skogen får man svar.
“Ett haveri på alla plan” skriver Dagens Nyheter i en ledare. “Ingen tycks svara för Socialdemokraterna, som mer liknar ett nätverk av regionala kotterier än en politisk organisation.”
Socialdemokraternas klocka har stannat på 1969
Sedan valet 2010 har samtliga sju gamla riksdagspartier till stor del lyckats undgå besvärande granskning av sin egen politik genom att både de och journalistkåren har varit kolossalt upptagna med att förhålla sig till Sverigedemokraterna. Den surdeg som socialdemokraterna bakar nu har stått på jäsning länge. Plötsligt är de tvungna att visa vad de själva står för, och då trampar de som Nalle Puh rakt ner i getingboet. I getingbon finns väl bara honung?
Bygget av det svenska folkhemmet vore otänkbart utan arbetarrörelsen, men den har inte lyckats omforma sin politik till att vara relevant för dagens Sverige och dagens svenskar. Klockan har stannat på 1969, när Olof Palme valdes till statsminister och partiet hade nästan en miljon medlemmar. 1979 nåddes toppnoteringen 1,2 miljoner.
“Solidaritet” borde behängas med röda varningslampor
Tiden och väljarna har sprungit ifrån socialdemokraterna. Inte ens LO-kollektivet är längre säkra väljare. Kräftgången accelererar, och den gamla stolta arbetarideologin har vattnats ur till ihåligt klingande retorik. Socialdemokraternas favoritord “solidaritet” gällde från början Sveriges egna invånare. Det gör det inte längre. Nu borde ordet behängas med röda blinkande varningslampor, det är ett av de mest missbrukade orden någonsin i politisk historia.
När partiledare Stefan Löfven håller sitt linjetal på socialdemokraternas partikongress den 4 april hoppar flosklerna i en strid ström ur munnen på honom.
“Jaha. Ni förstår, det här känns lite speciellt för en arbetargrabb från Ådalen” börjar han och har därmed signalerat att det vore ett övergrepp att kritisera en man med ett så enkelt ursprung. Sedan säger han att solidaritet är ett av de vackraste ord han vet och “Vi ska bygga samhället så som vi vill att en familj ska vara. Sverige ska vara som en familj där alla behandlas lika, oavsett kön eller ursprung. Sverige ska vara som en familj där solidariteten är gränslös.”
“De socialdemokratiska värderingarna är min själ”
“De socialdemokratiska värderingarna, de är min själ”, säger Stefan Löfven. Han tror säkert på vad han säger. Dessutom får alla klart för sig att om man har synpunkter på socialdemokratiska värderingar har man också gått till attack mot Stefan Löfvens själ. Sedan klämmer han i med:
“Det samhälle som vi vill forma drivs av gränslös solidaritet. Våra värderingar känner inga landgränser.”
Där satt den. Socialdemokratisk solidaritet omfamnar hela världen. Men om den gränslösa solidariteten bara flödar i en riktning – från men inte till? Från Sverige till alla andra länder men aldrig tillbaka? Måste inte solidaritet vara ömsesidig? Ett evigt ensidigt givande som politisk strategi – hur realistiskt är det? Det Stefan Löfven säger är rent bondfångeri. Han berättar sagor för vuxna som behöver höra sagor. Han strör ut ordgodis över sin publik. Och publiken applåderar entusiastiskt.
I desperation puttar man in en tvättäkta islamist
Men fler och fler genomskådar flosklerna. Vid årsskiftet sjönk medlemsantalet i SAP för första gången under 100 000-strecket. Hälften av medlemmarna är pensionärer. Självklart sätter desperationen klorna i partitoppen. Och vad gör man? Låter krass röstmatematik ta över och puttar in en tvättäkta islamist i partistyrelsen. Bingo! 75 procent av Sveriges muslimer röstar nämligen på socialdemokraterna. Det är de importerade muslimerna som ska rädda partiet från sotdöden.
Den första stora pinsamheten i Cirkus Mustafa är den naiva tron att Islamiska förbundet är jämförbart med vilken liten idrottsförening eller biljardklubb som helst. Socialdemokraterna verkar tro att islamister kan dresseras till socialdemokratiska värderingar om “solidaritet”, “alla människors lika värde”, “jämlikhet mellan könen” och “kampen mot homofobi och antifeminism” – bara för att de befinner sig i Sverige. Socialdemokraterna tror verkligen att islam är “fredens och kärlekens religion”. De har till synes inte en aning om att islam också rymmer en totalitär politisk ideologi.
Dumskallarnas sammansvärjning
Valberedningen, ledd av Berit Högman, har inte läst på.
“Hos oss finns ingen kultur/tradition av överprövning” försöker hon förklara sig senare.
Stockholms arbetarekommun med ordföranden Veronica Palm och kommunsekreterare Olle Burell i spetsen har inte läst på. Här flimrar bara det inre räkneverket vid tanken på en muslim som röstmagnet.
Partisekreterare Carin “Butler i tunnelbanan” Jämtin har inte läst på. Redan i fjol fick hon ta del av ett kritiskt mejl avseende Omar Mustafa. Men det gjorde uppenbarligen inget intryck på partisekreteraren.
Partiledaren Stefan Löfven har inte läst på.
Det är dumskallarnas sammansvärjning. Kunde man inte åtminstone kräva en kvällskurs om islam på ABF innan partiets famn öppnas för islamister?
“Vi var helt tagna på sängen”
Nomineringen av Omar Mustafa har beskrivits som “kuppartad”. Hans namn damp ned som en total överraskning strax innan partistyrelsen skulle väljas.
“Vi var helt tagna på sängen, och ställdes inför fullbordat faktum. Det här liknar vad man brukar kalla egenmäktigt förfarande från vår representant i valberedningen och de få som möjligen var insatta”
säger ett av kongressombuden, förre jämställdhets- och demokratiministern Jens Orback, nu generalsekreterare för Palmecentret.
Uppvaknandet blir chockartat. Som av en händelse är det tidningen Expo som uppmärksammar att Islamiska förbundet, där Omar Mustafa är ordförande, har bjudit in de utpräglat antisemitiska egyptierna Salah Sultan och Ragheb al-Serjany som föreläsare.
“Kritiken kallades islamofobisk”
Under årets påskhelg arrangerade Islamiska förbundet tillsammans med studieförbundet Ibn Rushd och Sveriges Unga Muslimer (SUM) en konferens i Stockholm med Yvonne Ridley som inbjuden talare. Även hon har gjort starkt antisemitiska uttalanden. En annan talare på samma konferens, Azzam Tamimi, har sagt att “Israel är en cancer”, uppmuntrat till självmordsattacker och under ett seminarium i Cambridge försvarat hustrumisshandel med motiveringen att arabiska kvinnor ber om att bli slagna av sina män.
2005 var Tamimi inbjuden både av Sveriges unga muslimer, SUM, och den socialdemokratiska kristna broderskapsrörelsen (numera “Socialdemokrater för tro & solidaritet”). Det är alltså inte bara Islamiska förbundet som har bjudit in antisemitiska föreläsare till Sverige, utan också flera socialdemokratiska organ; Palmecentret, Broderskaparna och S-studenter.
“Broderskaparna och S-studenter organiserade åtta seminarier i projektet med Tamimi. Alla invändningar som fördes fram besvarades med samma mantra om att kritiken var islamofobisk”
skriver Fredrik Malm (fp) på DN Debatt.
“Avslöjandet ett resultat av islamofobi”
När Expo skriver något går en susning genom landets redaktioner. Då blir det plötsligt legitimt för media att haka på. Det är Expo som avgör vad som får luftas offentligt i dagens Sverige. Artikeln blir startsignalen för en flod av artiklar och radio- och tv-inslag. Men Expo var ingalunda först på banan med varningar.
Om någon ska ha cred för att ha ögon och öron på skaft är det Per Gudmundson, ledarskribent på Svenska Dagbladet med svårslagen kompetens när det gäller islamism. Redan när Omar Mustafa valdes in i styrelsen för Stockholms arbetarekommun för ett år sedan påpekade Gudmundson på sin blogg att Mustafa hårdnackat hade försvarat att han bjudit in den antisemitiske Salah Sultan som gäst till Islamiska förbundets stora konferens.
Dagens Nyheter skrev om saken i mars 2011. I ett svar på Newsmill skrev Omar Mustafa att artikeln byggde på “citat som sades vid något tillfälle av en person från andra sidan jorden”. Han kallade avslöjandet ett resultat av “islamofobi” och en del i ett försök att “utfärda en livstidsdom i antisemitism på alla som har någonsin uttalat ett kritiskt ord mot staten Israel”. Ett youtubeklipp med prov på Salah Sultans föreläsningskonst kan ses här.
“Ingen homosexualitet inom islam”










