Henrik Arnstad: Älskade fascism (Norstedt)
Av Thomas Nydahl
När jag läser Henrik Arnstads bok om fascismen sätter jag både frågetecken och utropstecken i kanterna. När han berättar om utdikningen av italienska malariaträsk kallar han det typiskt fascism. Det indikerar att han inte förstått varför det var en stor, mänsklig vinst när det moderna samhället lyckades utrota många av dessa europeiska helveten. Arnstads tes är att det är typisk fascism därför att denna ideologi alltid först vill förstöra innan den bygger upp. Då får man väl hälsa och tacka för förstörelsen av träskmarkerna.Så här skriver han:
“Att bekämpa träsken som uttryck för degenerering, förfall och sjukdom var ingen tom symbolhandling för fascismen. Det var ideologins hjärta. Nedkämpning och pånyttfödelse som en enda enhet.”
Men om det nu helt enkelt var en handling ägnad att sätta stopp för just livsfarliga sjukdomar? Fascism? Jag har sett samma politik praktiskt tillämpad i Albanien och Israel. Skulle det i det albanska fallet vara ett uttryck för stalinism och i det israeliska för sionism?
Och om Guantanamo skriver han att det är “ett koncentrationsläger”. Nog blir man fundersam. Det hjälper inte att Guantanamo är en motbjudande företeelse – det yttersta tecknet på rättslöshet inför kriget mot terrorismen – men något koncentrationsläger är det inte. Det finns rätt många saker i hans bok som glider ner i något som pendlar mellan vagheter och dumheter. De få recensioner jag läst pekar på liknande saker.
En liten men viktig sak noterade jag redan på omslagsfliken. Arnstad har presenterat sig som historiker men kritiserats för det. Nu blir presentationen en annan, vilket tyder på att förlaget tagit till sig kritiken. Där står det nämligen att han “är historievetenskaplig skribent”. Det borde väl räcka?
Bokens sista ord har jag stött på tidigare, men visste inte att det var André Malraux som yttrat dem. Jag finner själva tankegången motbjudande och vägrar tro på den. Så här lyder orden:
“En man som är både aktiv och pessimist är antingen fascist – eller också kommer han att bli det snart.”
Själv aktiv pessimist – eller som vi brukar säga här, kämpande pessimist – värjer jag mig mot påståendet. Helt enkelt därför att det är oriktigt. Men på något besynnerligt vis passar det in i Arnstads världsbild och historiesyn.
Här skriver Olle Svenning i DN, och här finns Svenskans recension.
“Bokens sista ord har jag stött på tidigare, men visste inte att det var André Malraux som yttrat dem. Jag finner själva tankegången motbjudande och vägrar tro på den. Så här lyder orden: “En man som är både aktiv och pessimist är antingen fascist – eller också kommer han att bli det snart.” Själv aktiv pessimist – eller som vi brukar säga här, kämpande pessimist – värjer jag mig mot påståendet. Helt enkelt därför att det är oriktigt. Men på något besynnerligt vis passar det in i Arnstads världsbild och historiesyn.”
En av mina läsare, som råkar vara översättare från just franska har sänt mig en korrigering som ytterligare underminerar Arnstads trovärdighet. Jag kan inte se annat än att han antingen slarvar eller medvetet förvränger Malraux.
Så här skriver min läsare:
“‘En man som är både aktiv och pessimist är antingen fascist – eller också kommer han att bli det snart.’ Detta citat är helt felaktigt, Malraux har aldrig yttrat något sådant. Följande står i hans roman L’Espoir från 1937 (på svenska Förtvivla ej!): ‘Tout homme sera fasciste, sauf s’il a une fidélité derrière lui.’ Det är något helt annat!!!”
Vidare:
“Malraux säger att en till sin läggning aktiv man (en som inte nöjer sig med att tänka utan vill ingripa och forma sin tid) och som samtidigt är pessimist när det gäller mänsklighetens framtid, blir fascist, med mindre han har en stark bindning, en trohet, en förankring bakåt. Det är det han säger, och det är i sanning något helt annat än det som HELT FELAKTIGT (eller förfalskat) citeras på svenska.”
Jag utgår ifrån att fler av mina läsare har tankar och synpunkter, eller tidigare sett den citerade meningen. Alla bidrag är välkomna. Det här fick mig nämligen att tänka ännu en runda kring boken jag läst med ytterst motstridiga känslor. Det finns ett slags luckor i den, en fluffighet som ibland ter sig mer spekulativ än saklig. Men den är svår att sätta fingret på.






