Video, hele konferencen. Del 2.

Politiken-segmentet fornægter masseindvandringens problemer

Når tingene spidser til, bliver de ofte meget klare. Det gælder også og ikke mindst begrebet ytringsfrihed. I al almindelighed og når der holdes grundlovstaler, er alle for. Når spørgsmålet bliver konkret, er der ganske mange, der tager forbehold: Sådan var det jo heller ikke ment. Der er ytringsfrihed for mig og mine venner, der mener som jeg, og som forstår at veje deres ord, men for de andre …

Attentatforsøget på Lars Hedegaard er en sådan klargørende begivenhed. Lige efter forsikrede alle om deres afsky og afstandtagen fra drabsforsøget. Det er jo en ganske gratis omgang. Men hurtigt vendte det, og forbeholdene er siden blevet opmarcheret. Ikke nok med det – infamiteterne har haft kronede dage – ikke mindst i Dagbladet Politiken.[..]

Det viser sig, at Hedegaards dødssynd er, at han har skadet regeringen og især Socialdemokratiet. Og til gengæld gavnet Dansk Folkeparti. Den slumrende udlændingesag lurer nemlig lige under overfladen, selv om undersøgelser viser, at danskerne ikke er racister. Hvad den dybere sammenhæng med det sidste udsagn er, er uklart. Kan man ikke interessere sig for de store problemer, masseindvandringen har skabt, hvis man ikke er racist?

Det fælles træk ved disse kommentarer – og såmænd også de professionelle politikeres – er, at substansen i sagen er ganske og aldeles fraværende. Eller rettere: Den fornægtes. Ingen af dem, der slynger disse infame og injurierende påstande ud i luften, har seriøst forsøgt at læse, hvad Hedegaard skriver i sine bøger og sobre artikler. Alle fortrænger de kæmpeproblemer, som Danmark og Europa står midti som følge af masseindvandringen fra muslimske stater.

Men disse ubehagelige ting i den virkelige verden taler man ikke om i de bedre kredse. For så ville man blive nødt til at beskæftige sig med noget substantielt i stedet for infamiteter og mediespin.Hvordan man er i stand til at fortrænge den foruroligende udvikling, der finder sted i alle europæiske storbyer med de stærkt voksende parallelsamfund og sharia-beherskede zoner, er en gåde. Men hvis man afviser al information herom som vrøvl fra hadefulde og patetiske fjolser, kan man nok endnu i nogen tid bilde sig ind, at alt er i den skønneste orden, og her går det godt, fru kammerherreinde. Bent Jensen: Politiken-segmentet fornægter masseindvandringens problemer

med engelske undertekster og her uden, hvis man foretrækker det.

Thomas Nydahl: Lars Hedegaard i Landstingssalen, Christiansborg

Igår fick Lars Hedegaard tillstånd av danska säkerhetspolisen att tala om det som hänt honom. Hela hans anförande finns översatt till svenska, och här saxar jag två viktiga passager:

“Sedan Trykkefrihedsselskabet startade i slutet av 2004 har vi år ut och år in beskyllts för att vara främlingsfientliga, rasistiska, högerextremistiska – och inte ett dugg intresserade av yttrandefrihet. Det lustiga är att om man ser till de många gäster vi inviterat till Köpenhamn under årens lopp så har minst hälften av dem varit av det man brukar kalla ”annan etnisk härkomst” – folk från olika länder som Pakistan, Indien, Kina, Ryssland och så vidare – vi har även haft svenskar på besök.”

“Men pressen har inte intresserat sig ett dyft för vad som har sagts och diskuterats på dessa möten, dit envar har kunnat komma och där ordet har varit fritt. Ingen från Danmarks Radio eller de fina tidningarna har orkat komma och rapportera om vad våra många intressanta gäster har haft att berätta. Men om någon av oss från TFS har råkat fälla en ynka obetänksam sak, har de varit över oss som hökar. Där ser man vilka stora svin vi är, och att vårt egentliga syfte är att införa en fascistisk tyranni med lynchningar och gaskamrar och allt annat som kan höra till.”

Jag tycker att detta är centralt och viktigt. Jag har haft en långvarig förbindelse med många av de danska tryckfrihetsvännerna, i deras sällskap, på nättidningen Sappho och inte minst med Steen på Snaphanen. Nu har jag det också med kretsen som ger ut Dispatch International, där både Hedegaard och Ingrid Carlqvist är chefredaktörer. Inte en enda gång har jag hört någon av dessa människor uttrycka sig nedlåtande om en människa på grund av hennes hudfärg eller nationalitet. Hedegaard pekar på den stora bredden bland de föreläsare man haft under årens lopp. Vad det handlar om är att uppmärksamma, kritisera, ja också angripa, den politiska rörelse som fötts i och vuxit ut ur en religion: islamismen. Och nog får man ta tillfället i akt att påpeka att islam är en religion och inte en “ras”.

Polisen uppger nu att man efterlyst tre män i samband med mordförsöket.

Uddrag af Naser Khaders tale

Se det herlige billede: Khader på dametoilettet med sine ‘sorte fætre’
Lars Hedegaard: Det personlige tapet

Hele medie-Danmark stimlet sammen i det danske Folketinget i går kveld. For første gang etter attentatet 5.februar skulle Lars Hedegaard opptre offentlig. Det var en Hedegaard i ny utgave som møtte en fullstappet Landstingssal. Tross de samme intellektuelle taktene og den velkjente skarpe humoren fra talerstolen, var det ikke mulig å skjule den brutale virkeligheten.

Hedegaard har mistet det umistelige, den personlige friheten. Det stod å lese i ansiktet hans og i ordene om hans nye liv. Tross at et samlet politisk Danmark støttet han fra podiet, får man følelsen av at noe grunnleggende er tapt i samfunnet vårt. Og politikerne er bakpå.

Frihetstap

Hedegaard sa det som det var på personlige spørsmål fra journalistene, i overkant av to uker etter at han mirakuløst overlevde attentatet ved sitt eget hjem i København 5.februar og straks ble sluset under jorden av sikkerhetstjenesten: HRS.NO

Den kun 19-årige Gabriel Fauré i 1863. Racines oversættelse af Consors paterni luminis (340-397).

Anti­ra­sis­tisk Sen­ter ljuger och förfalskar

Af JULIA CAESAR

Anti­ra­sis­tisk Sen­ter går i Aften­pos­ten den 19 februari till våld­samt angrepp mot nätsa­j­ten Human Rights Ser­vice och mig. Den debatt­nivå som ARS väl­jer att lägga sig på är upp­se­ende­väckande låg, till och med mätt med svenska mått. ARS lju­ger och använ­der mig som slag­trä för att strypa norsk debatt. De läser mina tex­ter som fan läser bibeln, rycker loss några god­tyck­ligt valda ord ur de långt över ett­hundra kröni­kor som jag har skri­vit, för­vans­kar dem, klip­per och klist­rar och påstår att det är “citat”. Inga medel är för lumpna, inga meto­der för skam­liga. ARS upp­ger inte i något fall käl­lan till sina “citat”. Där­för är jag hän­vi­sad till att gissa vad de syf­tar på.

Fel­a­k­tigt påstå­ende 1:

“Cæsar hev­det at afri­ka­nere gene­relt er psy­kisk utvik­lings­hem­mede, og dess­uten – i lik­het med ara­bere – pre­get av innavl.”

Det har jag ald­rig påstått. I krö­ni­kan “Befolk­nings­ut­by­tet” den 24 sep­tem­ber 2011 redogör jag för forsk­nings­re­sul­tat om genom­snitt­lig IQ i en lång rad län­der. Vär­dena är genom­snitt­liga, vil­ket inn­e­bär att många indi­vi­der lig­ger högre än genom­snit­tet. Det låt­sas ARS inte om. De låt­sas inte hel­ler om att grän­sen för utveck­lings­stör­ning vid IQ 70 är en offi­ci­ellt veder­ta­gen gräns, utan försö­ker få det att fram­stå som någon­ting jag har hittat på för att jag är “rasist”.

Det är veten­skap­ligt bevi­sat att tra­ditio­nen med kusinäk­ten­skap i många län­der i Mel­lanös­tern och Afrika resul­te­rar i en för­höjd fre­kvens död­födda och funk­tion­shind­rade barn. Om föräldrarna bär på sjuk­doms­ge­ner kan bar­nen ärva dem i dub­bel upp­sätt­ning när föräldrarna är nära släkt. Det är ett växande pro­blem i alla län­der som invand­rare med släkt­gifte­s­tra­dition flyt­tar till. På danska spec­ial­sko­lor för utveck­lings­störda barn domi­ne­rar redan barn från invand­rar­fa­mil­jer. I den pakis­tanska kolo­nin i Stor­bri­tan­nien föds varje år 700 miss­bil­dade barn där föräldrarna är kusi­ner. Detta skrev jag om i krö­ni­kan “Ekon från forn­ti­den del 2″ den 29 januari 2012.

Helse­di­rek­to­ra­tet har gett ut en bro­schyr som var­nar för ris­kerna med släk­täk­ten­skap medan den svenska mot­sva­rig­he­ten, social­sty­rel­sen, tiger av rädsla för att ankla­gas för “rasism”. Anser ARS att dessa fakta ska undan­hål­las allmänheten?

Fel­a­k­tigt påstå­ende 2:

“Kro­nik­ken var illust­rert med et klas­sisk frem­med­fiendt­lig bilde av den typen man ville for­vente å finne på rent inn­vand­rings­fiendt­lige sider, med en kari­ke­ring av innvandrerbarn.”

Jag vet inte vad ARS syf­tar på utan är hän­vi­sad till att gissa. Krö­ni­kan “I Låt­sas­lan­det”, en satir pub­li­ce­rad den 26 mars 2011 illust­re­ras bland annat av en bild på Astrid Lind­grens sago­fi­gu­rer Emil i Lönne­berga och hans sys­ter Ida. Klas­siskt främ­lings­fi­ent­ligt, ARS?

Fel­a­k­tigt påstå­ende 3:

“HRS fulgte opp med å pub­li­sere et nytt inn­legg av Julia Cæsar. Hun gir føl­gende beskri­velse av Sve­rige: «Et land der grup­per av inn­vand­rere hug­ger hver­andre i stru­pen og vil hver­and­res død.”“Slik omta­les Sve­ri­ges innvandrere.”

Det är lögn. För att uppnå sitt syfte för­fals­kar ARS grovt det jag har skri­vit. I krö­ni­kan “Djun­gel­trum­mans talan” den 18 novem­ber 2012 beskri­ver jag den til­l­ta­gande pola­ri­se­rin­gen i Sve­rige, hur “alli­ans­re­ge­rin­gen för­vand­lat Sve­rige till ett splitt­rat land som bit för bit fal­ler isär inför våra ögon. Ett land där grup­per av invå­nare hug­ger varandra i stru­pen och vill varand­ras död.”

ARS har bytt ut ordet invå­nare (inha­bi­tant) mot invand­rare (immi­grant). Det är en viss skillnad.

Vad gäl­ler svensk poli­tik och Sve­ri­ges stats­mi­nis­ter bör kanske ARS med hän­syn tagen till sin kom­pe­tens­nivå iaktta en viss för­sik­tig­het med att kri­ti­sera omdö­men från oss som bor och lever i Sverige.

ARS lög­ner och attacken mot HRS och mig vitt­nar om djup­gå­ende despe­ra­tion och brist på sakar­gu­ment. I drygt ett och ett halvt år har “anti­ra­sis­tiska” orga­ni­sa­tio­ner som ARS sugit ut det yttersta av Brei­vikka­ra­mel­len. Nu bör­jar sma­ken bli fadd. I brist på verk­lig rasism lju­ger man, insi­nue­rar och mis­stänk­lig­gör seriösa skri­ben­ter. ARS ytt­rar sig tvärsä­kert om svenska för­hål­lan­den som man uppen­bar­li­gen inte kän­ner och försö­ker med de här meto­derna legi­ti­mera sin forts­atta exis­tens och forts­atta statsbidrag.

Det är uto­mor­dent­ligt rut­tet och mycket illa­vars­lande för den norska debatten.

Af Julia Caesar

jour­na­list och krö­nikör på Snaphanen

Fortsæt med at læse “Cantique de Jean Racine”

Af HANS RUSTAD
Trykke­fri­heds­sel­ska­bets møde om “ytrings­fri­he­den efter atten­ta­tet mot Lars Hede­gaard” var en stor suk­sess, målt i opp­slut­ning og talene til de frem­møtte poli­ti­kere og sam­funns­de­bat­tan­ter. Men på spørs­må­let: Hva gjør man? var det bemer­kel­ses­ver­dig tynt. Kon­klu­sjo­nen ble der­for til­sva­rende para­dok­sal: sam­hold og rådvillhet.

For sann­he­ten er at det libe­rale seku­lære Dan­mark i lik­het med andre seku­lære libe­rale sam­funn ikke aner hvor­dan det skal hånd­tere at de har per­soner midt i blant seg som orga­ni­sert og indi­vi­du­elt ikke respek­te­rer, men tvert­imot vil ødelegge ytrings­fri­he­ten med vold.

Denne dia­men­trale kon­flikt har det libe­rale sam­funn i den grad vans­ke­lig for å ta inn over seg, at en bestemt gruppe venstre­li­be­rale, for nå å kalle dem det, i ste­det for å ta kon­flik­ten inn over seg, hel­ler pro­ji­se­rer den på men­nes­ker som nek­ter å abon­nere på dia­log med fri­he­tens fien­der. Disse venstre­li­be­rale mener pro­ble­met lig­ger hos kri­ti­kerne av islam og mus­li­mer. Det er deres feil at hånd­ter­bare kon­flik­ter blir dypt­gå­ende og ulø­se­lige. Disse libe­rale men­nes­kene nek­ter å se sin egen rolle i “the equa­tion” i lig­nin­gen, nem­lig at de ved å aner­kjenne kren­kelse og blas­femi har valgt parti mot demo­kra­tiet. Demo­kra­tiet kan ikke leve med at en befolk­nings­gruppe til­tar seg ret­ten til å defi­nere seg selv som kren­ket og med rett til å bruke vold og trus­ler for å stanse blasfemi.

For hvert angrep blir det tyde­li­gere hvem som bru­ker vold, og det blir vans­ke­li­gere å opp­rett­holde fore­stil­lin­gen om at det er folk som Geert Wil­ders og Lars Hede­gaard som dri­ver konflikten.

Der­for er de mest ultra­to­le­rante, poli­tisk kor­rekte multi­kul­tura­lis­ter ved å komme på defen­si­ven. De har ikke len­ger samme gusto, samme pågangs­mot og freidighet.

Det var merk­bart under pro­tes­tene mot fil­men Innocence of Mus­lims. Folk synes det var en vul­gær film, men de var like­vel kalde mot rop om kren­kelse og krav om sensur.

På samme måte synes mange nok at Lars Hede­gaard kan være “karsk”, slik han omtalte seg selv i kveld. Men når han blir truet på livet redu­se­res det til en uenig­het innen­for et til­latt spille­rom. “Alle” ser plut­se­lig hva og hvem som er fienden.

De som fort­set­ter med å kalle Hede­gaard for den far­lige, får det vanskeligere.

Det er der vi er lige nu.

Det er m.a.o tegn på opp­våk­ning. Men den kom­mer sent, og hvor­dan kan man for­hindre at det skjer nye angrep? og hvor­dan kan man gjen­erobre den mark man har tapt? For det var alle på møtet enig om – og her var alle par­tier representert, bortsett fra Enheds­lis­ten: at frykt og selv­sen­sur regje­rer i det offent­lige rom. Hvor­dan fjer­ner man den? Er en roll­back mulig?

Hva er mulig?

Man tyr til sank­sjo­ner. Ny leder av Dansk folke­parti, Kris­tian Thu­le­sen Dahl, nevnte utvis­ning av utlen­din­ger som begår for­bry­tel­ser, og utsatt stats­bor­ger­skap eller stats­bor­ger­skap på prøve i ti år.

Det er ikke noe galt med for­sla­gene. Men det at så beskjedne for­slag kom­mer 24 år etter Rush­die, og kun nev­nes for­søks­vis under et debatt­møte, sier noe om hvor bakpå man er. Hadde dette vært alvor­lig ment ville Folke­tin­get for lengst hatt slike for­slag på dagsorden.

Lam­melse

Fortsæt med at læse “Samhold og rådvillhet”

Fotos © Eyvind Dk, talen på svensk her. Indslag fra TV-Avisen, fra minut 10:12.

Først vil gerne takke alle dem, der er mødt op i dag – og ikke mindst de poli­ti­kere og menings­dan­nere, der har talt her til støtte for ret­ten til at ytre sig frit.

I er med til at holde lysene tændt i en i øvrigt mørk tid.

Da jeg fik at vide, at Trykke­fri­heds­sel­ska­bets besty­relse havde beslut­tet at afholde dette arran­ge­ment, var der et par fra samme besty­relse, der rådede mig til at vise mine bløde sider og mere men­nes­ke­lige følel­ser, som de åben­bart mener, at jeg er i besid­delse af.

Lad nu være med at være så hård, som du ple­jer, sagde de.

Og jeg skal da også gerne bekende, at jeg de seneste tre uger har været i fors­kel­lige følel­sers vold.

Først natur­lig­vis chok­ket over, at en mand, som jeg tro­ede var et post­bud, viste sig at være en revolver­mand, der ville skyde mig en kugle for panden.

Der­næst glæ­den over, at så mange poli­tiske ledere utve­ty­digt for­dømte atten­ta­tet. Og at så mange aviser gjorde det.

Dagen efter mord­for­sø­get blev jeg ken­de­lig rørt, da jeg læste leder­ar­tik­lerne i bl.a. Poli­ti­ken og Eks­tra Bladet – i hvert fald begyn­del­sen af lederne, hvor der stod dyre ord om den umis­te­lige ytrings­fri­hed og hvor for­kert det var at slå mig ihjel.

Men jeg fik ikke brug for ret mange kle­enexer til at tørre øjnene. Det viste sig nem­lig, at leder­skri­ben­terne benyt­tede atten­ta­tet til atter at for­tæ­lle deres læsere, hvil­ket usselt og racis­tisk kryb jeg er. Og da jeg var fær­dig med disse og andre skri­ve­rier om min sag, var jeg næs­ten selv ved at hælde til den ansku­else, at det nok ville have været bedst for lan­det og men­neske­he­dens frem­tid, om atten­tat­man­den havde været noget bedre til at ramme.

Så blev jeg både glad og stolt over at se en politi­mand cite­ret for den opfat­telse, at mord­for­sø­get kunne skyl­des jalousi. Man kunne måske fore­stille sig, at den ca. 25-årige drabs­mands kone – eller en af hans koner – har et godt øje til mig, hvil­ket har fået den despe­rate mand til at skyde sin rival.

Næs­ten alle – ven­ner som fjen­der – tror imid­ler­tid, at atten­ta­tet er for­årsa­get af noget jeg har sagt eller skre­vet – og altså er et for­søg på at for­hindre mig i at sige eller skrive mere.

Det er også den opfat­telse jeg selv hæl­der til.

Siden Trykke­fri­heds­sel­ska­bet star­tede i slut­nin­gen af 2004 er vi år ud og år ind ble­vet beskyldt for at være frem­med­f­jendske, racis­tiske, højre­eks­tre­mis­tiske – og slet ikke inter­esse­ret i ytringsfriheden.

Det mor­somme er, at hvis man kik­ker på de mange gæs­ter, vi i årenes løb har invi­te­ret til Køben­havn, så er mindst halv­de­len af det man ple­jer at kalde ”anden etnisk her­komst” – folk fra fors­kel­lige ara­biske lande, Pakis­tan, Indien, Kina, Rus­land osv. – vi har også haft svens­kere på besøg.

Men pres­sen har med få und­ta­gel­ser ikke inter­esse­ret sig en døjt for, hvad der er ble­vet sagt og dis­ku­te­ret på disse møder, hvor enhver har kun­net komme, og hvor ordet har været frit. Ingen fra Dan­marks Radio eller de fine aviser har gidet komme og rap­por­tere om, hvad vore mange inter­es­sante gæs­ter har haft at berette.

Hvis en af os fra TFS deri­mod er kom­met for skade at frem­sætte blot en enkelt ube­tænk­som bemærkning, har de været over os som høge. Der kan man se, hvilke umen­nes­ker vi er, og hvor­dan vores egent­lige for­mål er at ind­føre et fascis­tisk tyranni med lynch­nin­ger og gaskamre, og hvad der ellers hører til.

I Poli­ti­ken er jeg ble­vet kaldt vane­for­bry­der, og avi­sens nuvæ­rende kul­tur­re­dak­tør for­langte for et par år siden i hol­landsk fjern­syn, at for­kerte menin­ger – dvs. de menin­ger, der ikke deles af Poli­ti­ken – skulle for­by­des, og at hun i øvrigt gerne så mig straf­fet, hvil­ket anklage­myn­dig­he­den da også efter bedste evne og med stor energi har forsøgt.

Fortsæt med at læse “Hedegaards tale i Landstingssalen”

Af Thomas Nydahl

Så fann Lars Vilks då äntligen en förnuftig gallerist. Man kan bara gratulera. Galleristen vill visa något mer än rondellhunds-konstnären. Ytterst hedervärt (trots att det kommit andra signaler under dagen som indikerar att Vilks vill ta tillfället i akt att visa RH-utvecklingen). Jag övertygad om att en särskild sorts ägg- och stenkastarpublik vill vara med, om inte annat så utanför galleriet som en mobb vars avsikt är att hindra människor tillträde till utställningen (den frågan var jag inne på i min rapport från Vilks-mötet i Köpenhamn förra veckan). Situationen vi hamnat i är grotesk. Vi ska inte heller glömma bort den andre Lars, han med efternamnet Hedegaard, som förmodligen har ett liv alldeles likt Vilks att vänta sig framöver. Humanitär husarrest eller något ditåt. Lars Vilks skriver själv om det.

Nu blir det redan rabalder. Förstås. Men inte som när Piss Christ eller Ecce Homo ställs ut. Den sortens konst är gängse och passar bättre in i det historiska galleriet. Och att bara förknippa Vilks med RH är verkligen en smula inskränkt.

Här uttalar sig Malmös store politiker Ilmar Reepalu: Jag hoppas att inte en enda människa besöker galleriet. Reepalu kommer att bli historisk som konstkritiker:

“Självklart har han rätt att ställa ut det han kallar konst var han vill. Men jag har förstått att det är ganska bedrövlig konst och jag uppfattar det mer som att man vill använda galleriet för en politisk manifestation. Vilks förknippas mer och mer med xenofoba (främlingsfientliga) grupper längst ut på högerkanten.”

Läs vidare om Dialogforum:

“Jag kommer att mana alla till att inte gå till våldshandlingar i sin upprördhet, för då förlorar man själv på det. Men precis som vi har yttrandefrihet så kan man också känna sig kränkt, och om man gör det så ska man göra en polisanmälan. Så tänker jag föreslå att vi hanterar den här situationen, säger Björn Lagerbäck, samordnare för Dialogforum. Lars Vilks uppges ha haft ett möte med polisen för att diskutera säkerheten runt utställningen, då hans konst tidigare orsakat stora protester och upprörda känslor.”

“Bejzat Becirov, ledare för Islamic center i Malmö, vill inte göra någon stor sak av Vilks utställningsplaner.- Varför ska man vara upprörd? Det finns alltid den typen av hitlerister, men jag tror att den svenska allmänheten är klokare än så. Han är ingen konstnär, bara en småpojke som leker med pinnar.”

Han flyttade positionerna ett steg framåt, från “rasist” och “xenofob” till HITLERIST! Vad ger ni för den, kära läsare? Ja, nu gäller det att se upp. Man vet ju inte vilka våldshandlingar som Missionsförbundet planerar. Den ryggradslösa och meningslösa hållningen som Dialogforum representerar känner vi bara alltför väl. När “svennar” eller judar trakasseras kallas de alltid in och Moské-Bejzat får säga några kloka ord om den fredliga samexistensen och islam, och så åker de hem och spinner som katter.

Vi får ta och åka till Malmö på vernissagen och visa hur vårt intresse ser ut.

“Bofinken nyss, nyss, Cajsa Lisa, slumrande slöt sin kvittrande visa. Solen nyss slocknat och fästet har tjocknat, enslighetens tystnad rår; jag till Fröjas dyrkan går…”

Det skulle kun være en gang om året, men tilfældet kan jeg ikke styre. Norge og Danmark har ingen Fred Åkerström og ingen Bellmann, vi har en fattigdom lige dér, der ikke kan indvindes. Den maskuline sarthed og poetiske styrke, den naturkraft, der rækker hen over alle tider, har vi ikke samme udtryk for. Vores har ikke samme alvor og sensualitet, ikke samme urkraft af sårbarhed og poesi med så mange over- og undertoner. Ligegyldigt hvornår strålerne fra Glimmande Nymf, blixtrande öga rammer en, går den ind over alle barrierer, tårerne løber over en uden nogen modstand. Den er det Sverige, jeg elsker, en ulykkelig kærlighed, som kærligheder gerne bliver før eller senere.

Det er Sveriges folkelige ømhed og vemod grebet i få ord og toner og ophøjet i tid: det sublime tilhører jer alle sammen, hvis I vil lytte i 6 minutter og 32 sekunder og slå ørerne ud. Det er en demokratisk længsel, enhver har ret til sin egen passion. Igennem socialisten Åkerstrøm stemme taler en gammel bevidsthed, den moderne svensker ikke kan undslå sig: “Din ungdoms kærligheder er ikke druknet i kynisme og trivialiteter, de lever stadig. Alt er på nyt, det hele er på spil endnu, det er stærkere end dig, og vi Fred og Michael, kalder kærligheden til live. Du havde kun glemt din evner midlertidigt.”

Åkerstrøm er svag og fordrukken, men stemmen er stærk og tidløs, og den har nu overlevet ham i mange år. “Döden ger liv.” Pludselig er vi seksten år for længe siden, og hun ligger lige der, “min nymf.”
For mig er Sverige blevet en drøm efterhånden, vi har forladt hinanden. Men i min forestilling er det en sommermorgen i Stockholm med Cajsa Lisa når jeg hører lige præcis denne her sang med denne stemme. Jeg væmmes ved valget og vil ikke skrive om det. Hvad jeg ellers har tænkt, vil jeg skrive om en af dagene.

Somna min Nymph! dröm om min Lyra, Til dess vår Sol går opp klockan fyra, Och du dig sträcker, Och armarna räcker, Til min kanna och min famn, Eldad af mit blod och namn. Caisa du dör, Himmel! hon andas; Döden ger lif och kärlek bortblandas. Men fast din puls slår matt, Så blundar ögat gladt. Håll med Fioln; god natt! god natt!FREDMANS EPISTEL no 72

*****************

Först ett kort men varmt tack till den danska polisen vars kombinerade professionalitet och vänlighet imponerade stort på en svensk besökare. Bättre skribenter än jag har redan bloggat om torsdagens evenemang med Lars Vilks i Köpenhamn så jag ska fatta mig kort. I den avslutande frågestunden diskuterades samhällsklimatet i Sverige och speciellt det låsta läge som råder mellan opinionsbildare och de etablerade partierna å ena sidan och Sverigedemokraterna å den andra. Har inte det ena eller båda lägren målat in sig i varsitt hörn?

Lars Vilks uttalar sig som jag förstår honom bara i yttrandefrihetsfrågan men jag tror det kloka i hans svar kan överföras till andra frågor. Han betonade nämligen det viktiga i att motståndarna ges utrymme till en värdig reträtt – och helst utan att de märker det. Det är ett misstag att vara för passionerad, risken blir då stor att man går i affekt. Det gör inget om man förlorar ett slag så länge man vinner den avgörande striden. Vi som vill åsikternas mångfald i stället för (sätt in valfri tidnings debatt- och kultursida) enfald måste ha tålamod. Vi som diskuterar islam, invandring och integrering har ett stort ansvar. Vi har nämligen inte råd att gå i affekt. Och det viktigaste: vi måste ge våra motdebattörer utrymme till en ärofull reträtt.

Af Filippa von Platen

Mordforsøget på hendes chefredaktør-kollega har gjort svenske Ingrid Carlqvist nervøs – mere nervøs end hun var i forvejen. Attentatforsøget på kollegaen Lars Hedegaard har fået Ingrid Carlqvist, chefredaktør på den svenske udgave af Dispatch International, til at udvise rettidig omhu.

Hun har en ven og kollega boende, og hun går ikke rundt på gaden alene. Det er simpelt hen for farligt, når man bor i Malmø og offentligt har kritiseret islam.[..]

Indtil for et par uger siden tænkte jeg alvorligt på at flytte til Danmark. Men så kom drabsforsøget på Lars Hedegaard, så jeg ved snart ikke rigtigt, hvor sikkert det er for en, der er kritisk overfor islam, at flytte til Danmark. Det må tiden vise, men jeg ville ønske, vi kunne finde et sted, hvor vi kunne have vores redaktionslokaler og ikke frygte attentatforsøg. Måske drømmer jeg for højt, siger Ingrid Carlqvist. Sappho.

Svenskerne betalte selv bomben på Drottninggatan

Ikke overraskende, de er i forvejen pålagt at betale for koloniseringen af deres land, men symbolikken er til at skære i: Attentatet i Stockholm havde ikke været muligt uden velfærdsstatens rundhåndede midler. De 750.000 kroner i studiestøtte gav ikke megen valuta i form af døde svenskere, typisk nok, men der er nok flere penge hvor de kommer fra. At så martyren ikke engang var studerende, men en dokumentfalskner, skal bare tilføjes i en parentes:

Självmordsbombaren Taimour Abdulwahab fick nära 750.000 kronor i svenskt studiestöd under sin tid i England. Drygt 54.000 kronor betalades ut strax efter bombattacken i Stockholm. Efter hans död efterskänkte Centrala studiestödsnämnden pengarna.

DN kan i dag avslöja att Taimour Abdulwahab fick betydligt mer pengar i svenskt studiestöd än vad hans finansiär i Skottland ska ha betalat till honom. I augusti i fjol dömde en skotsk domstol Nesserdine Menni till sju års fängelse för att ha betalat 60.000 kronor till Abdulwahabs terrorverksamhet. Självmordsbombaren fick 750.000 från CSN

I dag kan DN avslöja att Abdulwahab fått ut studiemedel från Centrala studiestödsnämnden (CSN) på drygt 450.000 kronor med förfalskade intyg från universitetet i Luton norr om London. DN har presenterat all den dokumentation som CSN har kring Abdulwahabs studier för universitetsledningen. Patricia Murchie bekräftar bilden av att Abdulwahab förfalskat en lång rad dokument under åren 2008–2010. Enligt Murchie sökte Abdulwahab och blev antagen till en utbildning kallad Medical science 2008.

– Men han skrev aldrig in sig vid universitetet och efter antagningsbrevet har vi ingen dokumentation kring honom. Alla de dokument som ni har visat oss efter antagningsbrevet är förfalskade, säger Murchie. Självmordsbombaren fick 450.000 med falska studieintyg

I Weekendavisen har Kai Sørlander anmält Asle Tojes nya bok Rødt, hvitt og blått – Om demokratiet i Europa. Boken har alltså utkommit i Norge och just nu finns det inget som talar för att den översätts till svenska, så jag vill visa er på några passager i anmälan (som finns på nätet bara för WA:s prenumeranter):

“Det moderne demokrati er primært vokset frem i den europæiske kultur. Her har man opbygget en række nogenlunde velfungerende samfund, som giver deres borgere en elementær politisk ligeværdighed, og som sikrer dem de friheder – såsom ytringsfrihed, forsamlingsfrihed og religionsfrihed – der hører uløseligt sammen med den politiske ligeværdighed. Vi, der lever inden for disse demokratiske samfund, kan let glemme, hvor vanskelig en opgave det har været at opbygge dem. Man kæmpede en kamp, som man ikke på forhånd kunne vide, at man ville vinde. Befolkningen skulle opdrage sig selv, således at man var sikker på, at flertallet ville have vilje og evne til at opretholde grundlaget for, at demokratiet fortsat kunne fungere. Og på vejen var man igennem både varme og kolde krige. På den ene side imod fascismens fører-dyrkelse, og på den anden side imod socialismens tro på, at staten skulle overtage ejendomsretten til alle produktionsmidler.”

Som bakgrundsteckning tycker jag att detta resonemang fungerar bra. Här har vi en plattform för de generationer som föddes efter andra världskriget. Men med det har vi uppenbarligen inte nöjt oss. Vi har kastat oss in i det ena experimentet efter det andra. Som om “den nya människan” återigen skulle uppfinnas, bortom fascismen och kommunismen.

“For det første et eksperiment, hvor man i teorien vil gøre EU til et superdemokrati, som skal omfatte de nationalstatslige demokratier, men hvor man i praksis snarere har skabt et bureaukrati-og domstolsstyre. For det andet et eksperiment, hvor man i teorien går ud fra, at de europæiske demokratier kan bære konsekvenserne af de indre politiske stridigheder i resten af verden, og at de faktisk vil kunne integrere alle de mulige asylansøgere; men hvor det i praksis er et åbent spørgsmål, om de nu også kan løse den opgave uden at knække halsen. Disse eksperimenter har sat demokratiet i nationalstaterne under pres. Generelt presses det af bureaukratiet i EU, som bestemmer en stor del af lovgivningen. Og Menneskerettighedsdomstolen gør det umuligt at føre en demokratisk asylpolitik, som også tager hensyn til landets egen evne til at integrere de tilkomne flygtninge. Hvor langt et land skal bevæge sig ind i EU-fællesskabet, og hvor mange asylansøgere det skal acceptere, er helt centrale demokratiske spørgsmål, som ikke har noget entydigt svar, og som der ganske naturligt må være demokratisk uenighed om.”

Som sagt: ingen har idag några svar på de frågor som den hotade demokratin ställer. Vi tycks snarare bli allt yrare för varje nytt experiment. Vi vill tro att det ska gå bra, men att tro räcker som bekant inte.

“Det er i dette politiske klima, at Asle Toje, forskningsdirektør ved Det Norske Nobelinstitut, har skrevet sin bog, som er en reportage fra den europæiske virkelighed. Han besøger forskellige byer spredt over kontinentet og skriver om de problemer, som han konfronteres med. Hermed får han sat fokus på en lang række aktuelle dilemmaer og deriblandt også dem, som eliten gerne har villet nedtone: De indvandrertunge forstæder og fremvæksten af parallelsamfund. Socialdemokratiets nedtur og velfærdsstatens modsigelser. Arbejderklassens forfald og opkomsten af en underklasse på bistand. Multikultur og bandekrige. Nationens status, og hvorfor borgerne i de europæiske lande ikke føler sig som europæere. Ungdomsarbejdsløshed og demografi. Kristendommens svækkelse og kunstens ligegyldighed.”

Vad är det då Toje kan erbjuda med sin bok?

“Videnskaben og filosofien må man hente andre steder. Hos Toje får man kun en simpel sund fornuft, som er åben for såkaldt almindelige menneskers naturlige bekymring for en social forandring, som de – ofte med god grund – føler truende. Og det er ikke så lidt i disse tider.”

Man får bestämt ta och läsa den boken.

Thomas Nydahl Hele Kai Sørlanders anmeldelse kan læses her: HRS.NO Truende tider.