Svensk översättning av Räknenissen
I dag utkommer historikern Morten Uhrskov Jensens bok “Indvandringens Pris (hæftet bog) – På vej mod et fattigere Danmark”, Peoples Press, 129 kronor.
Författaren och förlaget har mycket generöst gett tillstånd till att Snaphanen publicerar ett helt kapitel efter eget val. Jag har valt kapitel 2, “Invandringens ekonomi”, 16 sidor, som är ett av de bärande för bokens tes: Att Danmark och Europa av ekonomiska skäl och eftersom ickevästerländska andra generationens invandrare klarar sig så dåligt i utbildningssystemet, bör man stoppa all kostsam invandring från ickevästerländska länder. Det är tillåtet att länka till kapitlet och citera ur det, men det får inte återges i sin helhet på annan plats
—-
Det glada 60-talet kallades det, trots att det egentligen varade i ca 15 år. Det ekonomiska uppsvinget i Danmark började omkring 1958, och det tvärstannade med oljekrisen 1973. Arbetslösheten försvann under de glada åren och från mitten av 1960-talet rådde det t o m brist på arbetskraft, inte minst den okvalificerade, bl a i slakteribranschen. Arbetsgivarna började pressa på för att få ta in så kallade gästarbetare för att utföra den produktion som man inte kunde hitta danska arbetare till. Arbetsgivarna hänvisade till att Västtyskland sedan 1961 hade lyckats bra med att låta särskilt turkar komma till Förbundsrepubliken för att ta de arbeten som det var svårt att hitta tyskar till. Fackföreningarna i i Danmark var skeptiska. Smedförbundets ordförande Hans Rasmussen rådde arbetsgivarna att rationalisera, dvs införa ny teknologi, för att ersätta de händer som saknades i produktionen. Hans Rasmussen skulle få rätt, och mer än han kunde ha föreställt sig, när man betraktar de kommande årtiondenas utveckling på arbetsmarknaden.
Danskarna var inte särskilt förtjusta i att arbetare utifrån skulle komma till landet och ta arbete. Man befarade att utlänningarna skulle pressa ner lönerna och skada de resultat som facket hade uppnått under årtionden av lönekamp. Men pressen från arbetsgivarna blev för stor, och från 1965 gav Folketinget godkänt för invandring av arbetskraft. Den nya arbetsstyrkan hämtades främst från dåvarande Jugoslavien, Pakistan och Turkiet.
Politikerna som tillät denna invandring hade samtidigt bråttom att försäkra skeptikerna i arbetarrörelsen att uppehållstillstånden var tillfälliga och att gästarbetarna därför skulle skickas hem den dag som det inte längre fanns arbete åt dem.
Det blev genast populärt att resa till landet långt i norr, och först 1973 upphörde strömmen av invandrade arbetare tvärt när de oljeproducerande länderna i den arabiska världen fyrdubblade priset på olja. Det var en vara som Danmark var helt beroende av att köpa i utlandet eftersom Nordsjöoljan inte var någon realitet än. Under alla omständigheter skulle Danmark ha drabbats hårt eftersom hela västvärlden led under de våldsamt stigande oljepriserna – Danmark levde då som nu av sin handel med omvärlden, som även 1973 främst var västländer. Av moraliska skäl valde man dock att inte tala om för gästarbetarna att de inte längre behövdes. Det gjorde de verkligen inte. Arbetslösheten ökade för första gången sedan 1950-talet till upp 10 procent av arbetskraften. Men man, dvs en majoritet i Folketinget, hade själv bjudit in dem, och bland politiker i allmänhet ansågs det som hjärtlöst att helt sonika skicka hem de arbetare som hade tagit på sig med danska mått mätt dåligt betalt arbete.
Slutet på den delen av historien blev att knappt 19 000 gästarbetare fick permanent uppehållstillstånd i Danmark med möjlighet att söka familjeåterförening och efter ett visst antal år beviljas medborgarskap. Ur humanitär synpunkt var det otvivelaktigt mycket som talade för att gästarbetarna, som i många fall hade vistats i Danmark under många år, borde få stanna i Danmark permanent. Å andra sidan var det ur samhällsekonomiskt perspektiv en mycket dålig tidpunkt att fatta just det beslutet. Den danska industrin stod på 1960-talet under förändring. Det omättliga behovet av okvalificerad arbetskraft som hade utmärkt industrialiseringens tidiga faser, där arbetarna stod vid det löpande bandet, avlöstes av den högteknologiska tidsålder som vi befinner oss i idag. Det är en tid när de okvalificerade – de som inte behärskar ett visst yrke – i ökande utsträckning är utsatta på arbetsmarknaden.
Nu stod Danmark liksom en lång rad europeiska länder och i ökande grad även USA, t o m med detta lands låga minimilöner, inför ett stort problem: Ett betydande antal människor hade bjudits in i en ekonomi, en kunskapsekonomi, som inte längre efterfrågade okvalificerad arbetskraft, utan högutbildad arbetskraft som kunde hantera det senindustriella samhällets utmaningar.
Att man kunde vänta sig problem stod klart omedelbart efter att gästarbetarna tilldelades permanenta uppehållstillstånd 1973. Danmark hade tagit emot knappt 19 000 invandrare, vars genomsnittliga kvalifikationer var mycket svaga på en arbetsmarknad som alltmer efterfrågade högutbildade. Det stod också snart klart att problemet inte gick att trolla bort. Det blev bara större. Danmark hade då, 1973, en rent administrativ utlänningslagstiftning där det inte medföljde några rättigheter, men ändå blev det genast regel att ge uppehållstillstånd vid ansökning om familjeåterförening. Så uppstod på 1970-talet det fenomet att Danmark hade stopp för invandring på grund av den ekonomiska krisen, medan det samtidigt beviljades familjeåterförening när någon gästarbetare som hade fått permanent uppehållstillstånd ansökte om det.
Så började en tyst flyttning från särskilt Turkiet, Pakistan och det nu hädangångna Jugoslavien. Det rådde invandringsstopp, men inte familjeåterföreningsstopp, något som skulle bli av avgörande betydelse senare.
1983 kunde det knappast längre råda mycket tvivel om att de invandrare som hade kommit til Danmark från länder utanför Väst skulle få mer än svårt att klara sig lika bra eller bättre än genomsnittsdansken. Erfarenheterna var begränsade, men man måste ha föreställt sig att det skulle vara möjligt att utbilda de följande generationerna invandrare, de som vi i dag officiellt kallar efterkommere [i Sverige snarare andra- tredjegenerationens invandrare]. Det var ett fåfängt hopp, det ser vi med all tydlighet i dag, men det motiverade inte desto mindre en ny och utomordentligt liberal utlänningslagstiftning 1983. Lagen gav rättigheter till konventionsflyktingar, de asylsökande som kan göra troligt att de är personligen förföljda. Det gavs rättigheter till den mycket större gruppen så kallade de facto-flyktingar, dvs asylsökande som inte är flyktingar enligt FN:s Flyktingkonvention, men ändå får flyktingstatus på grund av ”andra tungt vägande skäl” än risken för att bli personligen förföljd. Och slutligen gavs det rätt till familjeåterförening, under de första åren efter 1983 ner till en ålder av 15 år, vid äktenskap.
Resultatet av den nya utlänningslagen lät som man kunde förutse inte vänta på sig, trots att tongivande intellektuella utan verklighetsförankring hävdade i den offentliga debatten att de mildrade reglerna skulle leda till att omkring 500 (sic!) personer skulle beviljas familjeåterförening ”under de kommande åren”. Att ett sådatn påstående överhuvudtaget kunde framföras utan att punkteras som löjligt, säger en del om det andliga klimatet i Danmark 1983.
Den dåvarande justitieministern, Erik Ninn-Hansen – som själv var emot lagen, även om också han röstade för – hade några månader innan lagen antogs varnat för att hundratusentals personer kunde bli lockade att resa till landet långt i norr. Erik Ninn-Hansen fick rätt och de andra hade fel. Inom några år efter 1983 stod det klart att den nya utlänningslagen skulle betyda en ständig ström av asylsökande och många av dessa skulle få uppehållstillstånd, i genomsnitt ca 5 000 om året. Och om den asylsökande väl hade fått tillstånd hade han rätt till familjeåterförening. De första invandrarna från utomvästliga länder, gästarbetarna, varav de flesta var turkar och pakistanier, sökte och fick familjeåterförening. På 28 år, från 1983 till i dag, ökade andelen icke-västerländska invånare i Danmark från 1 procent till nära 8 procent av befolkningen, när de illegala inräknas. De illegala har särskilt kommit under perioden efter 2001, när Danmark fick en VK-regering med stöd av Dansk Folkeparti, som annars stramade åt utlänningslagen.
I ett historiskt perspektiv handlade det om en helt enormt snabb förändring av befolkningssammansättningen, men den var inte enorm jämfört med andra nord- och västeuropeiska länder och USA under samma period. Alla dessa länder gick igenom något okänt, nämligen att det inte längre var ”interna” vandringar mellan västländer såsom den europeiska utvandringen till USA eller många italienares vandring till Frankrike. I stället handlade det och handlar om okontrollerade vandringar från klotets andra kulturer, från de icke-västliga delarna av världen.
Ett samhälle kan tjäna på invandring om invandrarna genomsnittligt klarar sig bättre än ursprungsbefolkningen. Så är det om invandrarna i genomsnitt är i stånd att fullfölja utbildningar med ett kunskapsinnehåll som är högre än det som är högre än vad ursprungsbefolkningen tillägnar sig. Det borde vara självklart. Om invandrarna bara klarar sig lika bra kan man fråga sig om invandring är en bra affär, eftersom det alltid och utan undantag kommer att finnas kulturella kostnader förknippade med invandring – ett exempel är Molenbeek, en stadsdel i EU:s huvudstad Bryssel, där med tiden endast arkitekturen avslöjar att man fortfarande är i Europa. Om invandrarna och deras avkomlingar klarar sig märkbart sämre än hemmabefolkningen är det entydigt och undantagslöst en dålig affär att tillåta invandring i stor skala.
En invandrare, antingen vi talar om en från västvärlden eller ej, kan mycket väl kortvarigt och isolerat sett ge vinst, om han eller hon utför ett arbete som det inte genast är möjligt att att få en dansk till. Men en invandrare kommer enligt sakens natur också att uppbära en rad offentliga bidrag under sin vistelse i Danmark. Undantaget kommer således att vara det fall där man under en begränsad period använder sig av arbetskraft som det är svårt att skaffa inom landet, där det inte medföljer sociala rättigheter under arbetsperioden, och där arbetstagaren skickas ur landet i det ögonblick när man inte längre behöver honom. Men en sådan modell är oacceptabel, både för mig och för den stora majoriteten västerlänningar. Om man bjuder in arbetskraft är det för att man erbjuder den som tar arbetet en livslång vistelse och ser välvilligt på deras önskan att hämta hit familjen.
Vice direktören i Danmarks Nationalbank, Anders Møller Christensen, formulerade problemet så här år 2007:
”Vi har inte de bästa historiska erfarenheterna av att integrera utländsk arbetskraft. Det som räknas i slutänden är att vår produktion och välfärd per invånare växer. Det är hela syftet med att få fler i arbete. Men då krävs det att den utländska arbetskraften bidrar med en inkomst som är åtminstone som genomsnittet i Danmark.”
En invandring som inte efter maximalt en generation ligger över ursprungsbefolkningen i inkomst är inte en invandring som bidrar till samhällsekonomin. Det handlar i bästa fall om en kortsiktig vinst. Det finns de som hävdar att invandring kan lösa den så kallade äldrebördan, men de måste ha förbisett att även invandrare och deras avkomlingar blir gamla och ska försörjas. På längre sikt kommer det bara att skapa en mycket större räkning än den som äldrebördan utgör. En annan aspekt är att icke-västlig invandring sänker genomsnittsinkomsten i Danmark och västländerna, och en sänkning av genomsnittsinkomsten betyder ett fattigare land. Inte nödvändigtvis i absoluta tal, men relativt i förhållande till vad som kunde ha uppnåtts.
Fortsæt med at læse “Morten Uhrskov: Invandringens ekonomi”