Af Kjell Håkansson
När Vänsterpartiets dåvarande partiledare Lars Ohly på valnatten 2010 skulle sminkas inför ett TV-uppträdande vägrade han att gå in i samma sminkstudio som Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson med motiveringen ”Jag avskyr allt han står för och representerar de väljare han vill visa ut ur landet”. I sitt tal kallade han Sverigedemokraterna för ”ett extrem högerparti med rasistiska värderingar”.
Ordet ”rasist” har i svenska språket förlorat mycket av sin ursprungliga betydelse och utvidgats till att omfatta människor som vill att invandringen till Sverige skall vara mer restriktiv än vad som är fallet i dag, och omfattar ibland också alla som inte vill ha en totalt fri invandring till Sverige.
Invektiven ”högerextremister” eller ”högerpopulister” används likaledes som en generell term som täcker både människor som tycker att Sveriges invandringspolitik är alltför generös och de som varnar för islams ökade inflytande. Mot bakgrund av detta och av Lars Ohlys agerande skulle man kunna förledas att tro att vänsterpartiet och dess broder- och systerpartier i andra länder varit särskilt välvilligt inställda till migration och invandring. Men vänstern minne är kort och selektivt.
”Vägen ut i vida världen ligger öppen för en var, som har lust att pröva på den det finns inga gränser kvar” ironiserade den vänsterextrema och starkt EU-kritiska popgruppen ”Blå Tåget” på 1970-talet (EU hette då EG). I Sverige var kapitalet och arbetskraftens fria rörlighet en idé som högern intresserade sig för men som vänstern med näbbar och klor kämpade emot. Medan socialdemokrater, mitten- och högerpolitiker runt om i Europa var positiva till EU-samarbetet var de flesta politiker i Sverige antingen negativa eller avvaktande. Frågan var kopplad till den svenska neutralitetspolitiken och först efter Sovjetunionens fall och Warszawapaktens upplösning blev ett medlemskap politiskt möjligt. En folkomröstning hölls 1994 där 52.7% av de röstande var för ett medlemskap. Mest negativa till EU var – här som i många andra länder – grupperingar till vänster om socialdemokraterna. Inom vänstern (och Centerpartiet) fanns dessutom ett utbrett motstånd mot att människor flyttade från landsbygd till storstad, vilket man försökte motarbeta genom utlokalisering av statliga verk.
Den svenska socialdemokratiska EU-skepticism stod i kontrast mot strömningarna i övriga Europa, där man inom de socialistiska eller socialdemokratiska rörelserna tidigt såg ett mellanstatligt samarbete som nödvändigt för att bygga ett gemensamt regelverk för att inte företagen skulle kunna flytta sin verksamhet till de länder där minimilönerna var som mest minimala och fackets makt som minst. När kapitalet kan röra sig fritt krävs en viss gemensam lagstiftning menade man, inte helt orimligt. Mot den bakgrunden var Margaret Thatchers och det brittiska Torypartiets motvilja mot ett utvidgat europeiskt samarbete lätt att förstå. Järnladyns hårdföra politik gentemot fackföreningarna och nedskärningar i välfärdspolitiken kunde i förlängningen skapa ett paradis för de internationella företagen som socialdemokratiskt styrda länder inte skulle kunna konkurera emot. Från ett vänsterperspektiv står valet alltså mellan att hindra kapitalet från att välja och vraka mellan olika länder eller att koordinera lagstiftningen så att kapitalet visserligen kan flytta runt som det vill men utan att därigenom uppnå ekonomiska fördelar.
Den östtyska staten DDR hade inga problem med kapitalets rörlighet, eftersom näringslivet var förstatligat. Inget statligt DDR-företag kunde flytta sin produktion utomlands, och utländska investeringar var otänkbara. Här var problemet snarare att arbetskraften, folket kunde röra på sig och flytta dit lönerna var högst och dessutom utbetalades i konvertibel valuta. Det var i alla fall den officiella förklaringen till varför Berlinmuren måste byggas – egoistiska DDR-medborgare ville till väst av ekonomiska skäl, men när DDRs ekonomi hunnit ifatt och gått om Förbundsrepublikens (och det skulle inte dröja länge!) skulle den antifascistiska skyddsmuren inte längre behövas. Denna minst sagt optimistiska syn tar ingen som helst hänsyn till att många människor hellre vill leva i en demokrati med yttrandefrihet och utan censur och då inte bara av ekonomiska skäl.
Vad som är mindre känt är hur utlänningar behandlades i det forna Östtyskland, som bedrev en extremt främlingsfientlig politik. DDR försökte med alla till buds stående medel att hindra sina produktiva medborgare från att flytta utomlands, men var ändå tvungen att använda sig av utländska gästarbetare för att ersätta de DDR-medborgare som trots allt lyckades ta sig över gränsen till väst. Gästarbetarna åkte till DDR endast för en begränsad tid och kom oftast från socialistiska länder i tredje världen, t.ex. Vietnam. Utländska gästarbetare i DDR levde åtskilda från den tyska befolkningen i baracker. Kontakter mellan DDR-medborgare och utlänningar måste rapporteras till myndigheterna och övervakades. En gästarbetare som hade sexuellt umgänge med en tysk blev utvisad och gravida gästarbetare fick välja mellan utvisning eller abort, även om fadern också var gästarbetare. Gästarbetarna var där för att arbeta inom den östtyska industrin och inte för att tära på DDR-statens knappa resurser genom att ta föräldraledigt.
Denna politik till trots riskerade knappast någon representant för DDR att bojkottas av vänsterpartiska politiker. Vänsterpartiets kontakter med DDR och andra socialistdiktaturer var omfattande. Det är en fascinerande tanke att Lars Werner, Vänsterpartiets ordförande 1975-1993, bjöds på gratis semesterresor och sprit av DDR-diktaturen, samtidigt som utländska gravida gästarbetare utvisades eller tvingades till abort av samhällsekonomiska skäl. På DDR-Kulturzentrum i Stockholm var samtliga anställda svenskar vänsterpartister. Vänsterpartiets ledning var ofta på besök i den Östtyska ambassaden, där bastun var en omtyckt möteslokal. Lars Ohly (vänsterpartiets ordförande 2004-2012) satt själv i den partistyrelse som per brev sände sina lyckönskningar till DDRs diktator Erich Honecker, och lär ha reagerat surt på en DDR-kritisk artikel i ungdomsförbundets tidning Röd Press: ”När vi skriver om de socialistiska länderna i Röd Press bör vi inrikta oss på att avslöja borgarnas myter….inte sprida dem vidare.” Han var enligt egen utsago ledsen när Berlinmuren föll.
Det finns i själva verket ingen motsättning mellan begränsad invandring och vänsterpolitik. Invandring är förvisso nödvändig för ett modernt samhälle men en fri invandring utan restriktioner är egentligen möjlig endast för samhällen utan välfärd och social omsorg, eller för samhällen som erbjuder mindre välfärd än de länder från vilka potentiella migranter kommer. Inget modernt civiliserat land i världen har fri invandring. USA hade visserligen en relativt fri invandring på 1800-talet, men det var en omogen stat som ville befolka sina västra territorier med jordbrukare från Europa (jag bortser i sammanhanget från att Amerika redan var befolkat av ett stort antal ursprungsbefolkningar som fråntogs sina landsområden och sina rättigheter). De individer som invandrade fick klara sig själva. Bland Wilhelm Mobergs romanpersoner går det bra för de friska och hårt arbetande Karl-Oskar och Kristina medan däremot Robert, Arvid och Anders Månsson går under. I takt med att USA industrialiserades och började erbjuda sina invånare ett visst mått av social välfärd blev invandringspolitiken mer och mer restriktiv. USA och Kanada har som bekant tillsammans tagit emot färre irakiska flyktingar än Södertälje…
Någon som förstod problematiken var den Moskvatrogna kommunistledaren George Marchais som med sina 15-20% av rösterna på 70- och 80-talet tävlade med Socialistpartiet om att vara Frankrikes ledande vänsterparti. I ett öppet brev till föreståndaren för moskén i Paris, publicerat i L’Humanité den 6 januari 1981 skriver han:
”…Därför säger vi: Invandringen måste stoppas för att inte ännu fler skal bli arbetslösa”…”.
Hårdvinklade citat och misstolkningar av detta brev florerar på diverse skadeglada franska websidor, men George Marchais var inte främlingsfientlig. Tvärtom så understryker han i sitt brev vänskapsbanden mellan de franska och utländska arbetarna, som alla är bröder, påminner om sitt partis stöd till kolonialtidens befrielserörelser och försäkrar att hans parti inte gör någon skillnad mellan franska och utländska medlemmar. Samtidigt påpekar han att invandringen, på grund av sin omfattning, orsakar stora problem i det franska samhället, bland annat lönedumpning. Migration ser han som något ont som har orsakats av kapitalismen och invandrarna som kapitalismens offer. Hans föreslagna invandringspolitiska kursändring ger inte mycket utrymme för olika tolkningar:
”…Jag förtydligar: den officiella och den illegala invandringen måste stoppas, men utan att som rikskansler Helmut Schmidt i den Tyska Förbundsrepubliken med tvång kasta ut de utländska arbetare som redan finns i landet.Vi säger likaledes: de utländska arbetarna måste få samma sociala rättigheter som deras franska kamrater…”
Han oroas över att den ökade segregationen kommer att knäcka kommuniststyrda kommuners ekonomi:
”…När alltför många invandrare koncentreras på ett ställe … förvärras bostadsbristen, allmännyttan belastas hårt och många franska familjer utestängs därifrån. Socialbidragskostnaderna för de många invandrarfamiljerna, nedsjunkna i ekonomisk misär, gör situationen ohållbar för den kommunala budgeten i våra arbetarförorter.”
Fortsæt med at læse “Är det högerextremt att motsätta sig fri invandring?”










