Af Kjell Håkansson

När Vänsterpartiets dåvarande partiledare Lars Ohly på valnatten 2010 skulle sminkas inför ett TV-uppträdande vägrade han att gå in i samma sminkstudio som Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson med motiveringen ”Jag avskyr allt han står för och representerar de väljare han vill visa ut ur landet”. I sitt tal kallade han Sverigedemokraterna för ”ett extrem högerparti med rasistiska värderingar”.

Ordet ”rasist” har i svenska språket förlorat mycket av sin ursprungliga betydelse och utvidgats till att omfatta människor som vill att invandringen till Sverige skall vara mer restriktiv än vad som är fallet i dag, och omfattar ibland också alla som inte vill ha en totalt fri invandring till Sverige.

Invektiven ”högerextremister” eller ”högerpopulister” används likaledes som en generell term som täcker både människor som tycker att Sveriges invandringspolitik är alltför generös och de som varnar för islams ökade inflytande. Mot bakgrund av detta och av Lars Ohlys agerande skulle man kunna förledas att tro att vänsterpartiet och dess broder- och systerpartier i andra länder varit särskilt välvilligt inställda till migration och invandring. Men vänstern minne är kort och selektivt.

”Vägen ut i vida världen ligger öppen för en var, som har lust att pröva på den det finns inga gränser kvar” ironiserade den vänsterextrema och starkt EU-kritiska popgruppen ”Blå Tåget” på 1970-talet (EU hette då EG). I Sverige var kapitalet och arbetskraftens fria rörlighet en idé som högern intresserade sig för men som vänstern med näbbar och klor kämpade emot. Medan socialdemokrater, mitten- och högerpolitiker runt om i Europa var positiva till EU-samarbetet var de flesta politiker i Sverige antingen negativa eller avvaktande. Frågan var kopplad till den svenska neutralitetspolitiken och först efter Sovjetunionens fall och Warszawapaktens upplösning blev ett medlemskap politiskt möjligt. En folkomröstning hölls 1994 där 52.7% av de röstande var för ett medlemskap. Mest negativa till EU var – här som i många andra länder – grupperingar till vänster om socialdemokraterna. Inom vänstern (och Centerpartiet) fanns dessutom ett utbrett motstånd mot att människor flyttade från landsbygd till storstad, vilket man försökte motarbeta genom utlokalisering av statliga verk.

Den svenska socialdemokratiska EU-skepticism stod i kontrast mot strömningarna i övriga Europa, där man inom de socialistiska eller socialdemokratiska rörelserna tidigt såg ett mellanstatligt samarbete som nödvändigt för att bygga ett gemensamt regelverk för att inte företagen skulle kunna flytta sin verksamhet till de länder där minimilönerna var som mest minimala och fackets makt som minst. När kapitalet kan röra sig fritt krävs en viss gemensam lagstiftning menade man, inte helt orimligt. Mot den bakgrunden var Margaret Thatchers och det brittiska Torypartiets motvilja mot ett utvidgat europeiskt samarbete lätt att förstå. Järnladyns hårdföra politik gentemot fackföreningarna och nedskärningar i välfärdspolitiken kunde i förlängningen skapa ett paradis för de internationella företagen som socialdemokratiskt styrda länder inte skulle kunna konkurera emot. Från ett vänsterperspektiv står valet alltså mellan att hindra kapitalet från att välja och vraka mellan olika länder eller att koordinera lagstiftningen så att kapitalet visserligen kan flytta runt som det vill men utan att därigenom uppnå ekonomiska fördelar.

Den östtyska staten DDR hade inga problem med kapitalets rörlighet, eftersom näringslivet var förstatligat. Inget statligt DDR-företag kunde flytta sin produktion utomlands, och utländska investeringar var otänkbara. Här var problemet snarare att arbetskraften, folket kunde röra på sig och flytta dit lönerna var högst och dessutom utbetalades i konvertibel valuta. Det var i alla fall den officiella förklaringen till varför Berlinmuren måste byggas – egoistiska DDR-medborgare ville till väst av ekonomiska skäl, men när DDRs ekonomi hunnit ifatt och gått om Förbundsrepublikens (och det skulle inte dröja länge!) skulle den antifascistiska skyddsmuren inte längre behövas. Denna minst sagt optimistiska syn tar ingen som helst hänsyn till att många människor hellre vill leva i en demokrati med yttrandefrihet och utan censur och då inte bara av ekonomiska skäl.

Vad som är mindre känt är hur utlänningar behandlades i det forna Östtyskland, som bedrev en extremt främlingsfientlig politik. DDR försökte med alla till buds stående medel att hindra sina produktiva medborgare från att flytta utomlands, men var ändå tvungen att använda sig av utländska gästarbetare för att ersätta de DDR-medborgare som trots allt lyckades ta sig över gränsen till väst. Gästarbetarna åkte till DDR endast för en begränsad tid och kom oftast från socialistiska länder i tredje världen, t.ex. Vietnam. Utländska gästarbetare i DDR levde åtskilda från den tyska befolkningen i baracker. Kontakter mellan DDR-medborgare och utlänningar måste rapporteras till myndigheterna och övervakades. En gästarbetare som hade sexuellt umgänge med en tysk blev utvisad och gravida gästarbetare fick välja mellan utvisning eller abort, även om fadern också var gästarbetare. Gästarbetarna var där för att arbeta inom den östtyska industrin och inte för att tära på DDR-statens knappa resurser genom att ta föräldraledigt.

Denna politik till trots riskerade knappast någon representant för DDR att bojkottas av vänsterpartiska politiker. Vänsterpartiets kontakter med DDR och andra socialistdiktaturer var omfattande. Det är en fascinerande tanke att Lars Werner, Vänsterpartiets ordförande 1975-1993, bjöds på gratis semesterresor och sprit av DDR-diktaturen, samtidigt som utländska gravida gästarbetare utvisades eller tvingades till abort av samhällsekonomiska skäl. På DDR-Kulturzentrum i Stockholm var samtliga anställda svenskar vänsterpartister. Vänsterpartiets ledning var ofta på besök i den Östtyska ambassaden, där bastun var en omtyckt möteslokal. Lars Ohly (vänsterpartiets ordförande 2004-2012) satt själv i den partistyrelse som per brev sände sina lyckönskningar till DDRs diktator Erich Honecker, och lär ha reagerat surt på en DDR-kritisk artikel i ungdomsförbundets tidning Röd Press: ”När vi skriver om de socialistiska länderna i Röd Press bör vi inrikta oss på att avslöja borgarnas myter….inte sprida dem vidare.”
 Han var enligt egen utsago ledsen när Berlinmuren föll.

Det finns i själva verket ingen motsättning mellan begränsad invandring och vänsterpolitik. Invandring är förvisso nödvändig för ett modernt samhälle men en fri invandring utan restriktioner är egentligen möjlig endast för samhällen utan välfärd och social omsorg, eller för samhällen som erbjuder mindre välfärd än de länder från vilka potentiella migranter kommer. Inget modernt civiliserat land i världen har fri invandring. USA hade visserligen en relativt fri invandring på 1800-talet, men det var en omogen stat som ville befolka sina västra territorier med jordbrukare från Europa (jag bortser i sammanhanget från att Amerika redan var befolkat av ett stort antal ursprungsbefolkningar som fråntogs sina landsområden och sina rättigheter). De individer som invandrade fick klara sig själva. Bland Wilhelm Mobergs romanpersoner går det bra för de friska och hårt arbetande Karl-Oskar och Kristina medan däremot Robert, Arvid och Anders Månsson går under. I takt med att USA industrialiserades och började erbjuda sina invånare ett visst mått av social välfärd blev invandringspolitiken mer och mer restriktiv. USA och Kanada har som bekant tillsammans tagit emot färre irakiska flyktingar än Södertälje…

Någon som förstod problematiken var den Moskvatrogna kommunistledaren George Marchais som med sina 15-20% av rösterna på 70- och 80-talet tävlade med Socialistpartiet om att vara Frankrikes ledande vänsterparti. I ett öppet brev till föreståndaren för moskén i Paris, publicerat i L’Humanité den 6 januari 1981 skriver han:

”…Därför säger vi: Invandringen måste stoppas för att inte ännu fler skal bli arbetslösa”…”.

Hårdvinklade citat och misstolkningar av detta brev florerar på diverse skadeglada franska websidor, men George Marchais var inte främlingsfientlig. Tvärtom så understryker han i sitt brev vänskapsbanden mellan de franska och utländska arbetarna, som alla är bröder, påminner om sitt partis stöd till kolonialtidens befrielserörelser och försäkrar att hans parti inte gör någon skillnad mellan franska och utländska medlemmar. Samtidigt påpekar han att invandringen, på grund av sin omfattning, orsakar stora problem i det franska samhället, bland annat lönedumpning. Migration ser han som något ont som har orsakats av kapitalismen och invandrarna som kapitalismens offer. Hans föreslagna invandringspolitiska kursändring ger inte mycket utrymme för olika tolkningar:

”…Jag förtydligar: den officiella och den illegala invandringen måste stoppas, men utan att som rikskansler Helmut Schmidt i den Tyska Förbundsrepubliken med tvång kasta ut de utländska arbetare som redan finns i landet.Vi säger likaledes: de utländska arbetarna måste få samma sociala rättigheter som deras franska kamrater…”

Han oroas över att den ökade segregationen kommer att knäcka kommuniststyrda kommuners ekonomi:

”…När alltför många invandrare koncentreras på ett ställe … förvärras bostadsbristen, allmännyttan belastas hårt och många franska familjer utestängs därifrån. Socialbidragskostnaderna för de många invandrarfamiljerna, nedsjunkna i ekonomisk misär, gör situationen ohållbar för den kommunala budgeten i våra arbetarförorter.”

Fortsæt med at læse “Är det högerextremt att motsätta sig fri invandring?”

Når en Peder Jensen, en Bruce Bawer, Hans Rustad, Hege Storhaug, Mogen Rukov, Julia Caesar, Lars Hedegaard, Mark Steyn, Ibn Warraq eller en Geert Wilders advarer om et kommende socialt sammenbrud i blodige, etnisk-religiøse konflikter i Europa, er det ‘højreekstremt,’ men når en af dem, der ihærdigt har gjort en sådan fremtid mulig, men tilhører den blåstemplede venstrefløj, gør det samme, så er det ansvarligt, humanistisk og tænksomt.

Den norske forfatter Gert Nygårdshaug, der er opstillet for det kommunistiske parti Rødt og om 9/11 skrev at Det er hykleri å sørge over 11. september-ofrene, er nu omsider kommet frem til samme bekymring, som andre nærede for snart tyve år siden.

Marshall McLuhan skrev, at “mediet er budskabet,” og hvis man med ‘mediet’ forstår personen, der siger noget, så gælder det universelt: Hvem der siger en sandhed, er alt afgørende. Havde Bruce Bawer, Hege Storhaug eller Peder Jensen skrevet denne kronik, var den aldrig blevet trykt i en norsk avis. Sådan spiller klaveret i en presse, der er fuldstændigt indsovset i venstreorienterede journalister og åndeligt indavlede, selvgratulerende rygklappere, som ikke overkommer at rumme verdener udenfor deres egen provinsielle horisont og helst kun diskuterer med ligesindede. Det er vores lod, at vi ikke bare skal svines til af dem, men også afvente deres Valium- og rødvinsforsinkede tankevirksomhed. Den er nu omsider i drift. Tak fordi vi ventede på jer. Min venstre hånd trykker hjerteligt min højre. Jeg er kejthåndet.

Et Europa i brann: For noen år tilbake utga jeg romanen Himmelblomsttreet, en bok som av anmelderen i herværende avis gjorde meg jublende glad da han utropte den til årets beste roman. En viktig del av denne romanen handler om Europa et stykke frem i tid, et Europa som er i brann, et Europa i borgerkrig der ulike fraksjoner av nasjonalistiske, nyfascistiske grupper og allianser slåss mot sosialister, kommunister, islamister og ulike innvandrergrupper. Og der en mektig Arisk Front er ledet av en nordmann fullstendig blottet for følelser og empati (!); en ultranasjonalist som nyter heltestatus i sin orgie av vold og barbari mot alle av ikke-europeisk herkomst. Denne dystopien foregår i en ikke alt for fjern fremtid og er et scenario omtrent prikk lik det fascistoiden Anders Behring Breivik tror kommer til å skje og som han ved sin drapsorgie – påberopt som nødverge – fra sitt ekstreme ståsted har forklart at han forsøkte å forebygge.

Og da er vi kommet til kjernen i mine egne motiver for å følge denne rettssakens maraton ord for ord og min stigende uro. For kunne det tenkes at Anders Behring Breivik gjennom sin grusomhet – og la meg nå ikke bli misforstått – kan ha pekt på noe som vi alle, nå og i årene som kommer, må ta langt mer alvorlig enn det som er tilfelle i dag? Burde ikke våre skarpskodde politiske journalister, dyptloddende kommentatorer, historikere og politikere i langt sterkere grad ta Europas fremtid opp til vurdering og sette den inn i en analyse basert på tegn som allerede er ganske tydelige? Gert Nygårdshaug Europa mot 2083,(Norsk forfatter fryder sig over terrorangreb på civile.)

(fra Gert Nygårdshaugs have, ca. 2008; Flickr)

Af Torben Snarup Hansen, historiker

Der findes stadig journalister og kommentarskrivere, som mener, at EU-kommissionen er “internationalt samarbejde”, hvilket de derfor anbefaler mere af ved løsning af “internationale problemer”. Ude i virkeligheden ser det anderledes ud. EU-kommissionen har i en lang årrække præsteret en stribe af tåbelige og ødelæggende beslutninger, der generer de europæiske befolkningers daglige tilværelse. Optagelsen af Rumænien og den deraf følgende ud / tilstrømning af ikke-arbejdsduelige personer med særprægede tilbøjeligheder og talenter er kun ét af mange eksempler.

EURO’en blev lanceret for at skabe en politisk union – d.v.s. den forbundsstat, Europas vælgere IKKE ønsker, og som de IKKE må stemme om. Da kyniske og uansvarlige politikere i en række medlemsstater så skabte krise og rabalder, blev dette benyttet som påskud for en yderligere føderalisering, som betyder, at tyskerne og andre med orden i økonomien skal smide gode penge efter dårlige.

Grækenland er slet ikke den eneste stat med korruption, svindel og sløseri. Spaniens offentlige gæld er et mareridt. Alene de 17 selvstyrende regioner skylder tilsammen mere end den græske stat (dertil kommer så centralregeringen, provinserne og kommunerne). Statsminister Mariano Rajoy og hans embedsmænd i Madrid kan naturligvis udstede dekreter og love fornuftig opførsel i fremtiden. Men budgetakrobaterne og deres fætre i Valencia, Sevilla o.s.v. har optaget mange sjove lån og foretaget endnu flere sjove “investeringer”. Og så er der Frankrig og Italien……. ! Hvordan i al verden kan “internationalt samarbejde” hjælpe med at fjerne klientelisme og vennetjenester?

Bemærk de sproglige fiflerier fra både politikere og venstrefløjens bagland. EU-topmødet snakker om “vækst”, men mener yderligere offentlig gældsætning, flere obligationer! Reel vækst ville være, at den franske krovært ansatte en tjener, så flere kunder kunne betale for at få maden serveret, inden den blev kold. Men i Frankrig – og desværre også andre lande – hæmmer restriktioner og div. bestemmelser de små virksomheders personalepolitik. Nu har den socialistiske præsident Hollande desuden erklæret kamp mod arbejdsløsheden ved at pålægge arbejdsgiverne bøder i tilfælde af afskedigelser! Endnu en gang demonstreres, at politikere er uegnede til at styre andre menneskers økonomi.

Under det politiske “folkemøde” på Bornholm spurgte en DR-medarbejder nogle socialdemokratiske vælgere om deres stilling til skattereform. En af dem svarede, at “det er forkert at give til de rige …” Ræsonnementets forudsætning er, at regeringen er al velstands kilde. Politikerne er gartnere i pengetræernes have eller venlige guder, der deler ud til borgerne. Her var et bevis på, at velfærdsstatens vækst beskadiger befolkningens tænkevne. Venstrefløjen er på vej mod hjernedøden og har svært ved at opfatte andet end forslidte fraser som den målsætning, at “de stærkeste skuldre skal bære de tungeste byrder!” Derfor registrerer røde politikere og røde vælgere ikke, at empirien, altså den konkrete virkelighed svarer til netop dette ideal. Halvdelen af provenuet leveres faktisk af 20 procent af skatteyderne.

Den værste form for døvhed er ikke at ville høre (tak til gamle Tirso de Molina!).

For over et kvart århundrede siden gjorde Niklas Luhmann opmærksom på, at vor tids opsvulmede stat hovedsageligt anvender to midler: penge og dekreter. Det sker igen og igen. Mere af det samme. Tankeløse politikere gør deres vælgere tankeløse.

Svensk sociologi træder tøvende ind i det 21. århundrede

Indenfor sociologien er det old news at multikulturer har lav social kapital, senest grundigt dokumenteret i Robert Putnams E Pluribus Unum: Diversity and Community in the Twenty-first Century. Det nye er, at det er dæmret på Uppsala Universitet 58 år efter at Edvard C.Banfield skrev “The Moral Basis of a Backward Society” og “The Unheavenly City.” Når det en dag tilmed står i Dagens Nyheter og Aftonbladet, er det også blevet sandhed i Sverige med to generationers forsinkelse og mange årtier for sent til at få nogen praktisk betydning for Sverige.

Jan Guillou forestiller sig idag at Sverige i morgon – är en mardröm där allt går åt helvete, og det kan jeg fuldstændigt istemme. Hans analyse af årsagssammenhængen tyder derimod på, at det er abekastningen om eftermælet, der er gået i gang. Han har hele sit liv været på den forkerte side af historien, altid lige perfid og underholdende. Det har han til fælles med Breivik, at ondsindetheden og forrædderiet er hans egentlige natur. Men da han nu har virket i Sverige, går han nok i graven med et ridderkors alligevel. I Danmark havde han været betragtet et stykke intellektuelt drivtømmer fra DDR tiden, undtaget af Politiken og naive, underinformerede læsere af hans kulørte kriminalromaner. (Lars Vilks kommenterer Guillous artikel her.)

Studie fra Universitetet i Uppsala viser at innvandring svekker oppslutningen om velferdsstaten

Oppslutningen om statens omfordeling av inntekt minsker når forskjellene i befolkningssammensetningen øker, skriver Klassekampen.

Den nordiske velferdsmodellen har hittil vært kjent for sin brede oppslutning i befolkningen, men den svenske studien har sammenlignet oppslutningen om sosiale bidrag i svenske kommuner med tettheten av innvandrere fra ikke-OECD land og fant at den er avtagende. Årsakene kan være flere, men studien nevner både manglende samholdsfølelse og redusert tillit i befolkningen som forklaring på funnene.

Professor i sosiologi, Grete Brochmann, mener at forskningsresultatet er viktig, ettersom det i lang tid er blitt avvist at innvandring og et mer flerkulturelt samfunn har noen effekt på befolkningens oppslutning om velferdsstaten:

– Man kan ikke ta oppslutningen rundt velferdsstaten som en selvfølge, sier hun.

Den tidligere lederen av Velferd- og migrasjonsutvalget innrømmer at man lenge avviste innvandringens konsekvenser på velferdsstaten.

– Jeg synes studien er veldig interessant, fordi man i lang tid har avvist at det er noen effekter på oppslutningen rundt velferdsstaten av et mer flerkulturelt samfunn, sier Brochmann.

Fortsæt med at læse “Hvor kommer pengene fra, og hvor bliver de af?”

Mohamed Morsi during Elections Campaign: Jihad Is Our Path, Death for the Sake of Allah Is Our Most Lofty Aspiration, the Shari’a Is Our Constitution, Misr 25 TV (Egypt) – May 13, 2012 Se HELLE MERETE BRIX: Kronik: »Koranen er vor lov«. Heil, Muhammed! Wollt ihr den totalen Jihad? Wollt ihr ihn, wenn nötig, totaler und radikaler, als wir ihn uns heute überhaupt noch vorstellen können?

Norsk pædagogik mod voldtægt

Først tager man i hundredetusindvis af præmoderne patriarker ind, og så laver man dem bare om inde i hovedet. Pædagoger lider ikke af falsk beskedenhed.

Forebygging av voldtekt starter allerede i barnehagen, mener barne- og likestillingsminister Inga Marte Thorkildsen (SV).I dag la regjeringen fram en rykende fersk 35-punkts plan for å bekjempe voldtekt i Norge.Den er et resultat av et samarbeid melleom Justis-, Helse-, Barne- og Kunnskapsdepartementet.De 35 punktene er delt inn under forebygging, hjelpetiltak for ofre, etterforskning og behandling i rettsapparatet og samarbeid og samordning.- Det er på høy tid å sette fokus på voldtekt som den alvorlige kriminaliteten voldtekt er, sier justis- og beredskapsminister Grete Faremo. Slik vil regjeringen bekjempe voldtekt, Ungdom skal være med å forebygge voldtekt

Gino Bartali: Tour de France vinder og frihedskæmper

Det er en historie, der appellerer til en gammel cykelrytter. Jeg har stadig min Colnago-Super-Campagnolo jeg købte i Rom i 1986, den Freddy Maertens og Giuseppe Saronni kørte på. Det er en evighedsmaskine af stor skønhed. Den kommer kun på gaden om sommeren i tørvejr. Om vinteren hænger den på væggen sammen med andre kunstværker. Man kan ikke sige, den endnu har tjent et ideelt, politisk formål. Kun min egen fysik.

Andrea Mantegna’s Kristus som den lidende frelser

Andrea Mantegna’s Kristus som den lidende frelser, 1495-1500, Om værket, Restaureringen, Mantegna’s maleteknik. Det er ikke alle besøgende på Statens Museum for Kunst, der ved at Mantegnas lille billede “Cristo in Piéta” (78 x 48 cm) er et af museets og Mantegnas absolutte hovedværker. Andrea Mantegna anses for at have indført den grafiske teknik i Italien. Han var den første, der så kobberstikkets og raderingens tonale muligheder og udførte en række meget store kompositioner med mytologiske og religiøse motiver i disse teknikker. Fine eksempler på de sjældne tryk findes i Kobberstiksamlingen i København.(foto Snaphanen, klik f.helskærm)

Står der på halsetiketten af min Hebrew Ale. Document har i årevis haft en serie der hedder Antiboykotmad i protest over norske politikeres almindelige anti-isralisme. Selvom min øl er konciperet i San Francisco og brygget i New York, kan den nok nydes til Documents mad. Jeg tog et par snapshots af flasken inden den kælderkold trillede ned i fotografens hals. Glimrende øl. På Schmaltzbrewing.com kan man se hvad de ellers brygger. (Klik fotos f. helskærm.)

“Det var rena gerillakriget”

Vid midnatt fick polisen larm om att en väktare blivit attackerad i Tensta. När polisen kom dit blev de attackerade – och tre polisbilar slogs sönder.Polisen vet i nuläget inte hur många gärningsmän som var involverade, men enligt uppgift rörde det sig om ett hundratal. Larmet kom in vid 00.03. Enligt polisen började det med att en väktare blev attackerad av män beväpnade med knivar. – Han blev attackerad med grön laser, men behövde inte föras till sjukhus, säger Ulf Lindgren. Polisen var där snabbt med ett flertal patruller men ingen greps. – Vi var där med 18 patruller. Det var rena gerillakriget, säger Stephan Nordenmark, KC-befäl vid Stockholmspolisen, till TT.Polisbilar slogs sönder vid upplopp, Police cars smashed in Tensta ‘guerrilla’ riot.

Strax efter klockan 20 på onsdagskvällen utbröt bråk mellan sex personer, med olika tillhyggen, på parkeringen vid mikrobiologen vid Sahlgrenska sjukhuset.En av dem sköt ett skott in i en av de – enligt uppgift – fem bilar som tillhörde de inblandade. Vittnen hörde flera skott avlossas. På Toltorpsgatan påträffade polisen en blodig, liggande man. Han togs om hand av ambulans. Den person som avlossade skotten, enligt vittnen en man i 30-årsåldern, försvann från platsen i en av bilarna. Enligt Ann Louise Leikin på Sahlgrenska sjukhusets pressjour förekom skottlossning på två platser: förutom vid mikrobiologen ävet direkt utanför akuten.Flera gripna efter skottdrama, Skottlossning och storbråk utanför Sahlgrenska

En ansat på sygehuset skriver på et debatforum:

Detta är vad jag VET har hänt och sett själv, jobbar på Sahlgrenska, så nu kan vi skippa alla rykten.Det ligger en man på CIVA som tillhör en av dessa familjer. Natten till ons började dem bråka i korridoren utanför men inget kom till skada. Idag så drabbar dem dårarna samman igen fast utanför sjukhuset, b.la. utanför mikrobiologen på parkeringen där samt utanför akutintaget, strax efter hittades en medlem ur dem här familjerna skjuten i korsningen mellan Sahlgrenska och mikrobiologen.

Jag hamnade mitt i den här jävla soppan när jag skulle ut och köpa mig en dricka på Pressbyrån… Lagom kul. Det jag vet är att dem här familjerna kommer från Kortedala samt är av utländskt ursprung… Sen är det ju inte första gången det är skottlossningar och skit utanför akuten här… senast var för ett par år sedan då ett par dårar skjuter in mot akuten samt våningen ovanför där en intensivavdelning ligger. Inte helt sällan snuten får stå där på bevakning när nogon ur alla dem här jävla förortsgängen blir skadade när dem har härjat…. Blir så lack på sådant, varför kan dem inte hålla sig ute i förorterna och verkligen göra ett lite bättre jobb på att misshandla eller ta död på varandra så dem inte behöver komma till sjukhus utan istället kan köras direkt till patologen… Jävla töntiga ursäkter till människor!

Den groteske skyderi fra Sahlgrenska sygehus i Gøteborg udstiller for 120. gang at vore våbenlovgivninger er blevet uholdbare i ‘de nye globaliserede samfund.’ Enten må man indføre det amerikanske princip, at enhver ustraffet borger kan bære skydevåben, eller også må man straffe ulovlig våbenbesiddelse drakonisk, for ét års fængsel er igen straf for disse kriminelle typer. Det signalerer ikke at staten ser alvorligt på ulovlige våben. Forleden trak en niårig dreng en skarpladt pistol i Gøteborg.

Vi sidder plantet mellem to stole, hvor det i vid udstrækning er indvandrede, kriminelle personer, som er illegalt bevæbnede, og lovlydige indfødte, som ikke er. Disse personer vil drive på en ulykkelig oprustningsspiralspiral, nu hvor lovgivningen ikke kan bekvemme sig til at stoppe dem effektivt. Men et vejvalg trænger sig på. I Singapore er der dødsstraf for ulovlig våbenbesiddelse. Effekten er ikke udeblevet: folk er selv sagt ikke ulovligt bevæbnede i bystaten. Singapore henretter kun mellem nul og fem om året for våbenbesiddelse. I Norden, hvor vi i de førstkommende årtier ikke vil henrette nogen, burde vi øjeblikkeligt knæsætte det princip, pronto at fratage indvandrede – om de så er efterkommere i fjerde led – deres statsborgerskab og deportere dem, hvis de blev taget med ulovlige skydevåben. Hvis nogen vil føre deres egen private krig, kan de gøre det i Beirut eller Malmø, hvor de har accepteret masser af bomber og automatvåben gennem de senere år. Lad dem om, at de vil tåle at blive påført væbnet vold, men vi må modsætte os det i Danmark.

Det er et rimeligt forlangende, at politikerne vælger side i dette spørgsmål inden det sejler ud af deres hænder og bliver overladt til det private initiativ, for det bliver ikke sjovt. Her er endda en mulighed for en præventiv lovgivning. Man kan ikke stoppe illegale våbens indførelse over en grænse, vi ikke må bevogte, men man kan gøre det meget, meget mere ubehageligt at eje et. Se så at få fingeren ud inden det er for sent!

Kvindelig journalist kastet rundt som kød blandt løver på Tahrir

“Islam respekterer og højagter kvinder.”

Nok en gang forteller en kvinnelig journalist om seksuell vold utført av grupper av menn på Tahrir-plassen i Egypt. Britiske Natasha Smith (21) ble angrepet av det hun kaller en «gruppe dyr» og utsatt for brutale seksuelle overgrep mens tusenvis av egyptere var samlet for å feire det muslimske brorskaps seier i presidentvalget. Alt jeg kunne se var sultne blikk, flere og flere flirende og spottende ansikter mens jeg ble kastet rundt som ferskt kjøtt blant sultende løver, beskriver hun. Jeg ble kastet rundt som ferskt kjøtt blant sultne løver,British female journalist, 21, describes horrific sexual assault in Egypt’s Tahrir Square after election result

Men began to rip off my clothes. I was stripped naked. Their insatiable appetite to hurt me heightened. These men, hundreds of them, had turned from humans to animals. Hundreds of men pulled my limbs apart and threw me around. They were scratching and clenching my breasts and forcing their fingers inside me in every possible way. So many men. All I could see was leering faces, more and more faces sneering and jeering as I was tossed around like fresh meat among starving lions.I looked up and saw a couple of women in burkas scattered around. They looked at me blankly, then looked away.“Please God. Please make it stop.”

In his 2008 book Et Delt Folk (“A Nation Divided”), The Danish historian and writer Morten Uhrskov Jensen carefully went through publicly available sources. He demonstrated that the opening up of his country for mass immigration was arranged by just part of the population, sometimes in the face of considerable popular opposition.

Roughly speaking, those representing the political and media establishment and the upper classes were in favor of open borders, whereas those from the lower classes were often opposed. This divide is viewed by those from the upper segments of society as caused mainly by racism, prejudice, ignorance and xenophobia.

Since the educated classes enjoyed a virtual hegemony over public debate, they were able to define all opposition as hate and intolerance, exemplified by people such as Pia Kjærsgaard of the Danish People’s Party. The well-to-do themselves rarely lived in areas with many immigrants and could afford to move, at least for a while, if that was needed. They focused on the abstract and allegedly humanitarian aspects of mass migration.

Immigrants are simply referred to as “new countrymen,” who as if by magic always seem to enrich the natives with their presence. In Denmark, multiculturalists have successfully managed to establish the neologism nydansker or “new Danes,” a vibrant new breed of people currently displacing the tired and boring “old Danes.”

For poorer people, immigration was a concrete issue, as immigrants moved into their neighborhoods and went to school with their children. To put it bluntly, for those with money, globalization initially meant that they could travel on holidays to exotic lands and treat the world as their playground. For those who were less well off, it meant that the entire world suddenly moved into their street and took over their children’s local playground.

When the Titanic during her maiden voyage across the Atlantic Ocean struck an iceberg just before midnight on 14 April 1912, the first people who could see the water pouring in were the third-class passengers who happened to be situated closest to the waterline. Meanwhile, the richest passengers at the top were drinking fine cognac long after the ship had started sinking. They didn’t realize what was going on for quite some time, because they were further removed from the physical problem. The poor passengers still unfortunately suffered the highest fatality rates, because the wealthy benefitted from having privileged access to the lifeboats.

We see the same phenomenon on display today, on a much larger scale. Having Islamophobia in Europe today is just as rational as having icebergophobia on board the Titanic in 1912.

Uhrskov Jensen in 2012 published another book, Indvandringens Pris (“The Price of Immigration”) about how much money non-European mass immigration costs his native Denmark. His conclusion is that this cost is great in terms of welfare payments and rising crime combined with declining efficiency and technological innovation.

He shows through carefully researched statistics that only certain Asian immigrants are able to keep up with northern Europeans in the educational system. A few skilled immigrants from India or elsewhere can compete, but mainly those from East Asia: Japanese, Koreans, Chinese, and to some extent Vietnamese. All other non-Western immigrants show lower levels of skill and competence than Europeans, many of them a lot lower.

It should be mentioned here that these numbers correlate quite well with average IQ, where a few other Asians can compete with Europeans, but primarily East Asians. Other ethnic groups cannot do so. Although it has become taboo to say this in the modern Western world, it is well-documented fact that IQ correlates well with economic level, for individuals as well as for nations. The scholar Charles Murray has written much about this.

Former professor Helmuth Nyborg at Aarhus University in Denmark has conducted controversial research on the subject of the genetic inheritance of intelligence. His conclusion is that today’s mass immigration of non-Europeans will lead to an overall marked decline in the average intelligence of the population, and by extension a significant decline in social and economic competence, scientific progress, as well as technological innovation.

For decades Westerners have been told that immigration from less developed Third World countries is “good for the economy” and will “pay for future pensions.” Morten Uhrskov Jensen proves conclusively that this claim is fundamentally wrong, not just regarding Denmark or Scandinavia but for other Western countries, too.

Certain private companies may enjoy short-term benefits by having access to cheap labor and borderless export markets. Socialist parties can cynically import a reliable voter base of backward peoples who overwhelmingly vote for left-wing parties so they can receive generous welfare payments from the high tax payments extracted from the majority population, essentially forcing the white natives to fund their own colonization by foreign peoples.

For the country as a whole, however, non-European mass immigration will in the long run turn out to be an unmitigated social and economic disaster. The direct and indirect costs of today’s immigration policies through rising crime, increased corruption and higher welfare costs plus declining competitiveness, innovation and genetic intelligence add escalating costs to countries already in trouble due to rising deficits and mushrooming debt.

A Danish think tank has estimated that the net cost of immigration is as much as 50 billion kroner every year, and those were cautious estimates. A study from Denmark found that every second immigrant from the Third World – especially from Muslim countries – lacked the qualifications for even the most menial jobs on the labor market.

Fortsæt med at læse “The Price of European Immigration”

En gæst fra udlandet havde ikke været der i 30 år. Jeg ville have været i Bakkens Hvile, men det er kun om aftenen. Jeg mindedes Dirch Passer i Cirkus Revyen, The Defenders i Place Pigalle og Steppeulvene i Valhalla, skød lidt med maskingevær, kørte radiobiler, gik i 3 D bio med bevægelige sæder, drak øl og kiggede på mennesker. Bakken er folkelig og lokal, de eneste turister der virkelig præger den, er fra Skåne. Det er jo ferie, også på bloggen. Det må jeg minde mig selv om.

Kimen til dagens forlystelsespark Dyrehavsbakken blev lagt, da den unge pige, Kirsten Piil, tilbage i 1583 fandt den hellige kilde, som fik datidens danskere til at valfarte til Dyrehaven. Og hvordan denne trafik med tiden udviklede sig til et gøglermarked og siden til nutidens moderne forlystelsespark. Hør også om, hvordan Pjerrot indfandt sig i starten af 1800-tallet, om verdens eneste tilbageværende sangerindepavillon, Bakkens Hvile, om den legendariske Professor Tribini og mange mange flere Bakke-historier. Det bliver en vandring gennem mere end 400 års dansk kulturhistorie. Dyrehavsbakken.

Fortsæt med at læse “400 års dansk kulturhistorie”

Interviewet med Udo Ulfkotte er ikke opmuntrende læsning. Et lille lys i mørket er de personlige forhold, EU pamperne i Bryssel lever under:

People will not wake up until the usual care systems break down. As long as there is still total care financed by debt, the majority will not wake up. I can understand that. No one is responsible for himself anymore. But I look at all this optimistically. Previously, I thought that sometime there would be a takeover by the Muslims. I was wrong. When the euro collapses, the social service system for immigrants will fall apart. Then the old ethnic, religious, national and other prejudices will burst out so vividly that each population group will think first and foremost of itself. The optimistic assumption is that then many Muslims will go home of their own accord.

Ulfkotte: Yes, the UN has already assessed this status for many European conurbations. This is not only a German phenomenon. In Brussels, the capital of the European Union, where more than a third of the population is Muslim and more than half of the pupils in the schools come from eastern countries, Islam is not allowed to be criticized. An Islamic ghetto stands all around the European (EU) District. It’s interesting that the European parliament is the only one in the world which has to operate a police station, where the delegates and their colleagues can report assaults against them. Of course, they have to go through the ghettos and are more and more frequently robbed. There are two possibilities: to build walls around the district or to clean it up. Things cannot go on like this for long. And this is not exclusive to Brussels. On the Power of Immigrants and the Upcoming Revolts (German newspaper Die Welt compares Eurozone crisis with 1930s slump that ushered in Hitler.)

Ingen lavere?

Hvis der var valg i dag ville Socialdemokraterne blot få opbakning fra 15,9 procent af vælgerne, hvilket er den laveste tilslutning nogensinde for statsminister Helle Thorning-Schmidts parti. SF ville gå tilbage til 5,4 procent.Hvis vælgerne blev sendt til stemmeurnerne i dag vil Socialdemokraterne få 28 mandater mod 44 ved valget. SF vil mønstre ni mandater mod de 16, som partiet satte sig på ved valget sidste år.Historisk øretæve til Thorning

S: 16,3% (minus 8,5%) og 29 mandater (minus 15)
SF: 5,8% (minus 3,4%) og 10 mandater (minus 6)
R: 8,3% (minus 1,2%) og 15 mandater (minus 2)
Enhl: 13,6% (plus 6,9%) og 24 mandater (plus 12)

Ialt: 44,0% (minus 6,2%) og 78 mandater (minus 11)

V: 33,6% (plus 6,9%) og 59 mandater (plus 12)
K: 4,5% (minus 0,4%) og 8 mandater (uændret)
LA: 4,1% (minus 0,9%) og 7 mandater (minus 2)
DF: 12,8% (plus 0,5%) og 23 mandater (plus 1)

Ialt: 55,0% (plus 6,1%) og 97 mandater (plus 11) “Reformflertal” (V-K-LA-R): 50,5% (plus 4,4%) og 89 mandater (plus 8) Det politiske indeks fra den 27. juni 2012, Enhedslisten er nu større end Dansk Folkeparti

Kommunalpampar i Grums försöker tysta kritik

Av Kjell Håkansson

Synen på yttrandefrihet och kritiskt tänkande har genomgått stora förändringar i Sverige under de senaste åren. Att det inte har märkts så tydligt beror på att förändringarna har kommit långsamt och gradvis. Att tänka kritiskt (tidigare något av ett honnörsord inom vänstern) i frågor som rör den svenska invandringspolitiken kan leda till avskedande och att dissidenten stämplas som rasist.

Ett av de senaste verktygen i detta åsiktsförtryck är den svenska personuppgiftslagen (PUL). Bland annat försöker man från myndigheterna och pressens sida förbjuda websiten Migileaks med hjälp av PUL, för att man där publicerar domar i oredigerat skick. Domar som alltså är offentliga uppgifter och kan begäras ut av vem som helst från domstolen och som dessutom vidaredistribueras via andra kanaler, tex. Infotorg Juridik. Nu försöker dessutom kommunalpamparna Annika Lomarker (kommunchef) och Torbjörn Bood (kommunstyrelsen socialdemokratiska ordförande) i Grums kommun i Värmland använda sig av PUL för att tysta kritik mot deras maktutövning.

I Grums kommun i Värmland har man börjat avhysa svenska hyresgäster för att ge plats åt så kallade ”ensamkommande”. Detta har naturligtvis väckt starka reaktioner, som i vanlig ordning stämplats som rasistiska. Nu har satiriska löpsedlar satts upp i området. Dessa har därefter fotograferats och lagts ut på Victoria Wärmlers hemsida. Hon har nu mottagit ett e-mail från kommunen med följande innehåll:

”Hej Victoria,
Publicering på Internet av bilder på Annika Lomarker och Torbjörn Bood i kränkande sammanhang strider mot PUL. Jag ber dig ta bort dessa snarast.
Med vänlig hälsning,
Helena Bergström

Informationsansvarig,
Grums kommun
0555-421 41
www.grums.se”

Att det skulle strida mot PUL att fotografera affischer som innehåller bilder av kommunalpampar med satiriska rubriker är naturligtvis trams. Makthavares namn och bild är inte sekretessbelagda eller känsliga uppgifter. Fotografier på Annika Lomarker och Torbjörn Bood finns för övrigt på kommunens egen hemsida. Att på detta sätt försöka skrämma en samhällskritiker till tystnad utgör ett mycket grovt maktmissbruk.

En av de avhysta svenskarna har bott i sin bostad i mer än 40 år. Ungefär lika gammal är Fria Proteaterns ”Det var jag som byggde landet”. Här i en inspelning från 2010.

Den tradisjonelle historien om Muhammed og hans liv har mange hull og selvmotsigelser.

Av: Peder Jensen/Fjordman

Den amerikanske forfatteren Robert Spencer har nylig publisert en bok med den provoserende tittelen “Did Muhammad Exist?” Har Muhammed, islams grunnlegger, overhodet eksistert? Dette tilsynelatende tåpelige spørsmålet blir nå faktisk stilt av et økende antall seriøse forskere, noe som er både viktig og riktig.

Personlig tviler jeg på om islam kan reformeres, men i den grad dette skal være teoretisk mulig, må islams tekster bli gjenstand for den samme historisk-kritiske forskningen som Bibelen og kristendommen er blitt. Spencer siterer store forskere som Ignaz Goldziher, Theodor Nöldeke, Joseph Schacht, Yehuda Nevo, Michael Cook, Ibn Warraq, Judith Koren, Ibn Rawandi, Günter Luling og John Wansbrough.

Det er åpent for debatt om Muhammed har eksistert. Personlig tror jeg at han kan ha gjort det.

Hans Jansen, en nederlandsk arabist og professor i moderne islamsk tenkning, påpeker at de sparsomme opplysningene og fysiske bevisene vi har ofte ikke stemmer overens med de vanlige, islamske beretningene om hva som skal ha hendt i det sjette og syvende århundre.

Behov for arkeologiske utgravinger

Arkeologiske funn motsier det tradisjonelle bildet på en rekke punkter. Bare ytterligere arkeologiske arbeid i Den arabiske halvøya, pluss Jordan og Syria, kan kaste mer lys over disse spørsmålene. I Saudi-Arabia er slike undersøkelser dessverre forbudt, og historiske områder blir til dels aktivt ødelagt. De religiøse myndighetene er heller ikke spesielt interessert i å frembringe funn som kan undergrave Saudi-Arabias sentrale status i islam.

For eksempel er det mulig at jomfruene som muslimske, jihadistiske krigere skal nyte i Paradis, ikke er jomfruer i det hele tatt, men snarere hvite rosiner eller druer.

Moderne forskere som Patricia Crone, har stilt spørsmål ved om Mekka virkelig eksisterte som en viktig handelsby og senter for pilegrimsreiser omkring år 600, slik islamske kilder hevder. Mekkas beliggenhet gir ingen mening hvis den skulle være plassert på handelsrutene mellom Indiahavet og Middelhavets Europa. Ingen ikke-muslimske historikere nevner byen i noen beretninger om handel fra denne tiden. Gitt den sentrale posisjonen Mekka har i islam, stiller dette store spørsmål ved den tradisjonelle historien om islams opprinnelse.

Usikkert materiale

Halvor Tjønns norske Muhammed-biografi gir et realistisk, og ikke alltid sympatisk, bilde av mannen slik han fremstår, dersom man baserer seg på de tradisjonelle, islamske kildene, men kanskje burde man ikke gjøre det. Som Hans Jansen påpeker, skrev Ibn Ishaq (død etter 760) en tekst som utgjør mye av grunnlaget for alle biografier om Muhammed. Når tekstkritiske analyser av Ibn Ishaq fastslår at han stort sett er ubrukelig som pålitelig historisk kilde, må vi akseptere at vi kanskje aldri vil finne sannheten om islams grunnlegger.

Hadith-samlingene som utdyper Muhammeds personlige eksempel, eller sunna (“etablert skikk, sedvane, tradisjon”, Store Norske Leksikon; red. tilf.), ble til generasjoner etter de påståtte hendelsene og regnes som delvis upålitelige, selv av muslimer. Det er sannsynlig at mye av dette materialet ble regelrett diktet opp i en periode med politisk og kulturell kamp lenge etter de store erobringene.

Lå Koranen bak erobringene?

Historiker Emmet Scott påviser i sin bok “Mohammed and Charlemagne Revisited” hvordan arkeologiske beviser sterkt antyder at de arabiske erobringene forårsaket store ødeleggelser i hele Middelhavsregionen, fra Spania til Syria og Egypt. Ole Jørgen Benedictow, professor i middelalderhistorie ved Universitetet i Oslo, beskriver hvordan araberne i stor grad ødela den gresk-romerske kulturarven, stikk i strid med hva som nå ofte hevdes.

Vi vet med sikkerhet at store arabiske erobringer ble gjort på 600-tallet, men vi er mindre sikre på hva som utløste disse. Ikke-muslimske kronikører under de tidlige, arabiske erobringene omtalte overhodet ikke Koranen, islam eller muslimer, og knapt nok Muhammed. De arabiske erobrerne selv refererte ikke til Koranen i de første tiårene, muligens fordi denne boken da ennå ikke eksisterte i en gjenkjennelig form.

Få referanser til Muhammed

En fullt utviklet arabisk skrift fantes heller ikke på denne tiden, noe som introduserer betydelige feilkilder for bokens videre utvikling. Koranen som tekst har vært vesentlig mindre stabil og ble samlet seinere enn muslimer liker å hevde. Den inneholder også bemerkelsesverdig få referanser til Muhammed. De meget få som finnes, kan til dels tolkes som en tittel i stedet for referanser til personen vi nå forestiller oss som islams grunnlegger.

Delvis skrevet på arameisk?

Koranen hevder å være skrevet på tydelig arabisk, men selv utdannede arabere finner deler av den vanskelig å forstå. Den banebrytende, tyske filologen Gerd R. Puin hevder at kanskje 20 prosent av den kort og godt er uforståelig. Det er tenkelig at deler av Koranen ikke opprinnelig var skrevet på arabisk, men på beslektede semittiske språk.

Flere moderne kritiske lærde, blant annet Christoph Luxenberg, er blitt tvunget til å skrive om disse temaene under falskt navn på grunn av vedvarende trusler mot deres liv fra islamske grupper. Tilsvarende skjedde nesten aldri med personer i det kristne Europa som kritisk undersøkte Bibelen eller den historiske Jesus på 1800-tallet.

Luxenberg antyder at visse underlige vers i Koranen egentlig var skrevet på gammelsyrisk, en dialekt av arameisk som i århundrer var brukt som litterært språk i store deler av Midtøsten. For eksempel er det mulig at jomfruene som muslimske, jihadistiske krigere skal nyte i Paradis, ikke er jomfruer i det hele tatt, men snarere hvite rosiner eller druer. Misforståelsen skyldes en feilaktig oversettelse av eldre tekster til arabisk.

Islam formet av erobringene?

De tidlige, arabiske erobrerne kan ha hatt en vag monoteisme delvis inspirert av kristne og jøder, men i tiden etterpå forlot de denne og utviklet en mer militant trosbekjennelse som kom til å fungere som et redskap for arabisk nasjonalisme og imperialisme. Kanskje erobringene formet islam mer enn islam formet erobringene.

Hull og motsigelser

Det er åpent for debatt om Muhammed har eksistert. Personlig tror jeg at han kan ha gjort det, i alle fall som en militant leder som forente ulike arabiske stammer og omdirigerte deres energi utover mot erobringer, ikke ulikt hva Djengis Khan gjorde hos mongolene. Det vi kan konstatere er at den tradisjonelle, islamske historien om Muhammed og hans liv inneholder mange hull og selvmotsigelser. Bare videre forskning kan fortelle oss mer.

Gengivet fra Aftenbladet.no med forfatterens tilladelse.

Som vores udenrigsminister bød velkommen blandt demokratierne i forgårs. Man kan se hele talen til præsident Mursis valgmøde min. 4:18 her. Man kan spørge sig selv, om der overhovedet kommer flere valg i Egypten, som der ikke kom flere valg i ‘det demokratiske Gaza’ efter at Hamas – også det muslimske broderskab – vandt i 2006. – BBC admits: we got carried away by the “Arab Spring”.

Gunnar Sandelin: Sverige kör sit eget race

Sverige är det land i världen som i särklass tar emot flest asylsökande somalier. Av de drygt 30 000 somalier som kom till Europa under 2010 och 2011, sökte sig bortåt en tredjedel till Sverige. Av dessa närmare 10 000 fick cirka två tredjedelar permanent uppehållstillstånd.

Holland är tvåa med hälften så många. Därnäst kommer Norge och Tyskland med drygt 3 000 ansökningar var under 2010/2011. Storbritannien, Frankrike och Turkiet var sedan de enda i hela världen som tog emot dryga tusentalet. Till nästan alla övriga länder i den industrialiserade västvärlden sökte sig avsevärt färre somalier under denna period. Några exempel är Australien med 32 ansökningar, Danmark 217, Italien 597, Canada 774, USA 829 och Finland 936. Sätter man mottagandet i relation till värdländernas folkmängd, så får Sveriges gap till omvärlden en ytterligare dimension.

Till siffran ovan ska en omfattande anhöriginvandring adderas för Sveriges del. Cirka 20 000 somalier ska under två år återförenas med sina familjer. Detta är en direkt följd av att myndigheterna tagit bort lagens krav på ID-handlingar för anhöriga till förmån för DNA-prov. Sverige är ensamt om denna öppenhet inför somalisk invandring. I omvärlden är trenden den motsatta, att strama åt asyl- och medföljande anhöriginvandring.

I en debatt i Sveriges Radios Studio Ett den 15 juni, som jag deltog i, konstaterade kommunstyrelsens ordförande i Katrineholm, socialdemokraten Göran Dahlström, att somalier tillhör den mest svårintegrerade grupp som det svenska samhället har tagit emot och att kommunens resurser för bostäder, skolor och arbete till de förväntade 400 anhöriga (varav 300 barn) är så gott som obefintliga. Invandrarna, som utgör cirka 14 procent av Katrineholms befolkning, står redan för 50 procent av socialtjänstens kostnader för kommunens totala försörjningsstöd, vilket under ett antal år ökat med nästan 15 miljoner varje år.Dahlström varnade också för att rasismen och segregationen kommer att öka på grund av att de etablerade politiska partierna av rädsla för rasiststämpeln inte vågar ta i frågan. Det finns en risk för att många väljare lämnar M, FP och S till förmån för partier som står för en främlingsfientlig politik.

Dahlströms rapport från verkligheten bemötte integrationsminister Erik Ullenhag (FP) med orden:”Jag är bekymrad över att det finns ett antal länder som sviker sitt medmänskliga ansvar… men jag är stolt över att Sverige har en öppen attityd mot omvärlden.” Ullenhag tillhör de svenska politiker som har bestämt att Sverige ska vara ett ledande ”föredöme” för resten av världen.[..]

Internationella jämförelser visar tydligt att Sveriges politiska elit kör sitt eget race i asylinvandringsfrågan. Ska vi på allvar kunna värna asylrätten för dem som verkligen flyr för sina liv och har skyddsbehov, så måste Sverige ändra kurs. Ska vi undvika ökad enklavisering, motsättning mellan folkgrupper, armod och rasism i framtiden, måste de ansvariga börja se de stora konflikter som de varit med om att bygga in i samhället, ta reda på vad som händer i Sverige och lära av andra länders erfarenhet. Dags ändra kursen på asylinvandringen (Se også: Gun Holmertz: Islamismen får allt större fäste i Hjällbo)

“Svenske medier beherskes af forkuede, fromme redaktører”

Fra “Sverige eksploderer” af fhv. chefredaktør f. Ekstra Bladet, Bent Falbert.

Sverige er ved at blive en stor nation. Folketallet har passeret 9,5 millioner. Det er vokset med 500.000 på syv år. Heraf skyldes knap 400.000 indvandring af især somaliere, afghanere og irakere. Befolkningseksplosionen fortsætter. En ny svensk dom betyder nemlig, at indvandring og familiesammenføring lettes betydeligt. Hidtil har myndighederne kunnet afvise udlændinge uden personlige papirer. Men det forbyder den nye dom, fordi det kan være svært for folk i kaotiske lande at skaffe sig legitimation. Asyl-interesserede sender ofte uledsagede børn i forvejen til Sverige. Hvis de er under 18 år, har de krav på en institutionsbolig og en ny svensk tilværelse. Myndighederne forsøger at frasortere snydere, som måske i virkeligheden er 18-20 år og burde sendes tilbage, men aldersbestemmelse er vanskelig uden papirer.

Svenskerne er nødt til at tro på de unge flygtninges historier.Tillid er bedre end kontrol.Forsørgelsen af de unge mennesker på institutioner koster op til 5000 kr. i døgnet. Kommunerne får refunderet udgifterne af staten, men kan ikke sige nej til at modtage ‘ børnene’. Næste trin er, at de store børns pårørende i f. eks. Somalia følger efter for at opnå familiesammenføring i Sverige. Der ventes stigninger i sådanne familiesamlinger på godt 15.000 om året, hvilket bringer det samlede årlige antal op på mellem 50.000 og 60.000 mennesker. Det hele stiger Svenske skatteyderes udgifter til deres mange nye landsmænd fra de varme lande svulmer voldsomt. Alene kost, logi, sagsbehandling etc. i perioden, inden de får asyl, løber i 2012 op i otte milliarder danske kroner. Den generøse svenske socialstats tilskudssatser og orlovsordninger for familier koster i sig selv dyrt, fordi de ikke var tiltænkt børnerige, hjemmegående asylsøgere.

Den samlede tilstrømning af asylsøgere ventes at løbe op i ca. 90.000 mennesker om året. Prognoserne ændres hele tiden, fordi det nu rygtes i f. eks. Somalia og Afghanistan, at det er blevet nemt at blive svensker. Man behøver ikke engang at arbejde, hvilket halvdelen af de, der får asyl, da heller ikke gør. Det ubegribelige er, at den drabelige indvandring af folk fra klodens fjerne egne ikke har medført nogen svensk debat af betydning. Blandt politikere anses det for racistisk og upassende at lufte bekymring endsige kritisere Sveriges hastige forvandling til verdens forholdsmæssigt største indvandrerland. Der er også god plads i de vældige skove. Svenske medier beherskes ligeledes af forkuede, fromme redaktører, som med omhu fjerner kritik af flygtningepolitikken og dens konsekvenser fra deres aviser, netsider og radio-/tv-udsendelser. […] Fhv. chefredaktør Bent Falbert: “Sverige eksploderer”, Ekstra Bladet, 24.06.2012 (ikke online)