siger Sergej Trifkovic i dette klip fra ‘Islam – What the West needs to know’. Jeg spurgte ham over en Tuborg og 20 Kings i 2009, da vi havde komsammen på min bopæl efter hans foredrag i København, om han kunne sætte nogle tal og procenter på, og jeg husker kun at han sagde “omkring 90 % af konflikterne forsvinde hvis man så bort fra alle der involverede islam på den ene eller begge sider af konflikten.”

Jeg har prøvet at sætte nogle tal på: Hvis man anvender The Uppsala Conflict Data Program, der opererer med konflikter der løbende kræver over 1000 liv om året, er der i øjeblikket 11. Af dem involverer 2 ikke islam. Hvis man udvider til mindre konflikter, der ofte har varet i mange årtier, er der 42. Af dem involverer 7 ikke islam, men blandt disse er medtalt uafsluttede men inaktive konflikter som Nordirland og Korea, så i virkeligheden er islams konfliktandel større. List of ongoing military conflicts

Man kan krydstjekke med en anden liste, men procentandelen forskyder sig ikke. Man kan altså sige, at islam er involveret i over 85 % af denne verdens mindre og større blodige konflikter. Muslimer udgør 23% af verdens befolkning. Når man altså tillader sig at ytre bekymring på Europas fremtids vegne, er det altså ikke baseret på hverken “zenofobi” eller “islamofobi” eller “fordomme”, men på hårde facts og dyrt høstede erfaringer.

Risikoen for at islam udløser blodige konflikter i Europa, er altså langt større end for at den ikke gør: Vores chance for fredeligt samliv med islam vil set over tid være foruroligende lille. Ikke så få europæere ville nok skrive under på, at den allerede er forspildt for deres vedkommende. De europæiske politikere der stadig tillader sig at ignorere disse erfaringer, pådrager sig en tonstung skyld.

“Svensk borgerlighed er en skræmmende oplevelse”

For nogle år siden bloggede jeg om en DR2-dokumentar, hvor liberale Johan Norberg argumenterede for det gode ved globalisering. Forleden opdagede jeg han var på Facebook, og tilføjede ham som ven. Det har givet mig et lille indblik i svensk borgerlighed anno 2012, og det er ærligt talt en skræmmende oplevelse.

“I en dynamisk liberal demokrati kan individen genom social och geografisk rörlighet utveckla sig själv och därmed också andra. Invandring har i alla tider varit ett oöverträffat sätt att ge nya möjligheter till människor och nytt liv till gamla samhällen…..Men något håller på att hända inom den intellektuella svenska borgerligheten. Plötsligt har det blivit viktigt att fokusera på invandringens baksidor. …I Neo finner man intervjuer där svenska politiker pressas att medge att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken.

Flera av inläggen kan bara läsas som att invandringen inte är förknippad med problem, utan att invandringen är problemet. På SvD:s ledarsida (25/6 2011) går Per Gudmundson igenom invandrade gruppers brottslighet… Den här typen av generaliseringar brukar annars avvisas av liberaler. Vi håller inte alla män ansvariga för våld mot kvinnor och alla svenskar kan inte göras ansvariga för våld mot invandrare. Skuld går inte i arv och bärs inte kollektivt. Men av något skäl har det blivit legitimt att tala i kollektiva termer om invandrade personer. Svensk borgerlighed ved Johan Norberg: Kollektivistisk ikke at se indvandrere som kulturløse individer

Daniel Pipes: “Hold jer ude af det syriske morads”

Der er ingen tvivl om, at Syrien konflikten er grusom og mere kompleks end de fleste kan overskue. Man sidder medlivet i hænderne når man hver dag skal høre hvad EU og Villy Søvndal nu har fundet ud af at gøre ved Syrien. Frankrig vil intervenere, Eli Wiesel vil, en amerikansk general ville og professor Jakob Skovgaard-Petersen mente forleden – uden at nævne den russiske flådebase i landet og Ruslands vitale strategiske interesser i Syrien med et ord – at “Vesten og NATO skal true Syrien med militær indgriben.” Man skal ikke true nogen med noget man ikke er parat til at gøre. Heldigvis vil Colin Powell overhovedet ikke høre tale om en militær aktion, og Daniel Pipes er heller ikke født i går. Hvem har færre aktier i den konflikt end det krigstrætte Vesten, der har ødet menneskeliv og milliarder af dollars i muslimske lande til højst diskutabel nytte? Følg Pipes’ informerede ræsonnement:

West has more to lose than gain by intervening. As the Syrian government makes increasingly desperate and vicious efforts to keep power, pleas for military intervention, more or less on the Libyan model, have become more insistent. This course is morally attractive, to be sure. But should Western states follow this counsel? I think not. PIPES: Stay out of the Syrian morass

Libya: The worst may be yet to come

Libya has become embroiled in chaos over the past week. First, militiamen seized the capital’s international airport for several hours in protest against the kidnapping of their leader. Islamist militants then targeted the U.S. diplomatic office in Benghazi, following it up with a surprisingly sophisticated attack on a British diplomatic convoy. And in the south, tribal clashes broke out town in the town of al-Kufra, claiming the lives of at least 20 people. Government troops did not intervene, according to reports from the town. CNN.

Tusinder i Gothergade, der ikke var plads til i Kongens Have. Jeg ønskede for dem, de havde en radio at høre kampen på. Det klarer jeg mig normalt med. Hvor mange der er inden for, er ikke godt at vide. To skærme, 10.000 mennesker? Stillingen er 2-3 kl. 19:44. Klik f. helskærm.

Fortsæt med at læse “Rød-hvid skovtur”

Today, there are over 600,000 Muslims in Belgium, or six percent of the population. Half of them are concentrated in Brussels. In the regions of Saint-Zhoss Molenbek Muslims amount to nearly 50 percent. The largest part of the Belgian Muslims is from Morocco. It is worth noting that among the Muslims birth rate is far higher than among native Belgians. The unemployment and crime rate is higher as well.

Last year, Catholic University of Louvain published a book by sociologist Felice Dasseto “Iris and the Crescent.” It states that by 2030, Muslims will constitute the majority of the population of Brussels. Even today the most popular name among newborn babies in the city is Mohammed. In Antwerp Sharia courts are perfectly legal. Some mullahs openly call parishioners not to merge with Belgian society. Polls show that the ratio of Muslims in Belgium is one of the highest in Europe. Thus, the statement “there are too many immigrants In our country” is supported by nearly 72 percent of indigenous Belgians. The same number of people believes that immigrants adversely affect development of the country, 68 percent indicate that they are a burden for the social sphere. Brussels: The New Capital of Eurabia,, Europe’s Islamic future

(Video på engelsk, tekstet på flamsk) – Det er en fascinerende tanke, at ‘Europas hovedstad’ om mindre end tyve år, ikke er europæisk længere. Ja, man skal vel håbe byen slet ikke Europas hovedstad til den tid, det er heller ikke helt urealistisk. Der er i dag 300.000 muslimer i Bryssel, 600.000 i hele Belgien – samme mængde som Sverige-  langt, langt flere end der er eurokrater og politikere. Selvom disse ikke er klar over det i dag, vil det kunne blive være ligegyldigt og irrelevant, hvad de beslutter. Det vil være andre, der svinger taktstokken.

Choudhry kan man selvfølgelig betragte som en pauseklovn, men han mener hvad han siger, nøjagtigt som Hitler skrev hvad han ville i Mein Kampf i 1927. Men vigtigere: Det store flertal af muslimer rejser sig desværre ikke imod ham. Man skal læse artiklen nedenfor igen: Why the Peaceful Majority is Irrelevant: “Vi der afskrev Hitler mente at han og nazisterne bare var en lille gruppe fjolser, få år efter kontrollerede de vores liv.” Om 20 år er Choudhary og den arresterede Fouad Belkacem ikke nær så irrelevante som Bryssels samlede bestand af politikere, og de muslimer der ikke af al kraft modsatte sig fanatikerne idag, får rig lejlighed til at fortryde.

 (Se eller gense CBN’s reportage om islam i Bryssel fra april i år.)

 

Norge: “Jeg frygter for min søns liv”

For to år siden, da sønnen gikk i åttende klasse, fortalte moren til NRK Dagsrevyen om antisemittisk trakassering. Det siste skoleåret har vært bedre for gutten i Oslo-skolen, helt fram til i går. Da ble han brennmerket.MIFF har fått tilgang til et privat mobilbilde som viser resultatet av angrepet som skal ha skjedd på skolen mandag. Avgangselevene var samlet til grillfest. Den 16 år gamle gutten satt og spiste en kyllingvinge da en rødglødende mynt ble lagt på nakken hans av en etnisk norsk medelev. Mynten laget et godt synlig brannsår midt på guttens nakke.

– Jeg ser en unnfallenhet både fra etnisk norske og innvandrermiljøene som er veldig farlig. Og at ingen, verken lærere eller rektorer, bryr seg noe som helst om dette. Man vil rett og slett ikke snakke om problematikken, det er for sensitivt, sa hun til NRK den gang. Intervjuet fra 2010, som ble sendt anonymt på NRK Dagsrevyen, ligger fortsatt tilgjengelig på nrk.no. Moren fortalte om “klar antisemittisk trakassering, som utarter seg både verbalt og fysisk”.– “De sier de skal drepe, at alle jøder skal drepes, bruker kallenavn som «jødesvin» og «jødefaen»,” la hun til.

Jeg er livredd for sønnen min sitt liv. Han er blitt truet på livet. Nå fikk han en slik avslutning på ungdomsskolen. Hva kommer til å skje på videregående skole? undrer moren.En av årsakene til at guttens far returnerte til Israel, var at han opplevde antisemittismen i Norge på kroppen. Brennmerket fordi han har israelsk far?, Unge norske jøder forteller om trakassering (Anti-Semitism in Norwegian Schools – now they are fire branding Jewish kids)

Bryssel: »Castles Made Of Sand«

Jeg har i fem-seks år fulgt ‘det andet Bryssel’, det lige undefor glas- betonpaladsernes viduer, det EU korrespondenterne aldrig har ytret et kvæk om, selvom de udmærket ved, hvor de ikke skal færdes og hvad de risikerer i Bryssel. Nu er det nået helt frem til Orienterings udmærkede om end korte reportage, samtidigt med at terrrorniveauet i byen i dag forhøjes til ‘alvorligt’. En leder i Le Soir kalder byen “en tidsindstillet bombe.” Hvis man holder af tung symbolik, er Bryssel der hvor det sner i Europa. Bryssel ville – og vil stadig ufortrødent – undergrave nationalstaten. Hvis fundament skrider først? “And so castles made of sand fall in the sea, eventually”:

Bruxelles er andet og meget mere end EU-bureaukraternes by. Den har sine helt egne spændinger og konflikter. Store dele af befolkningen lever under fattigdomsgrænsen og det belgiske forbud mod at bære niqab, har den seneste uges tid givet anledning til optøjer og drabsforsøg på to politifolk i byens store marokkanske kvarter. Niqab-forbud fører til optøjer i Bruxelles Hør indslag (07:00)

The body that keeps tabs on the terrorist threat in Belgium, the OCAD, has just heightened the country’s terror alert level from 2 to 3 across Brussels. The OCAD that analyses the security situation here believes that there is now a greater terrorist threat following Friday night’s stabbing of two police officers on the Brussels metro. The OCAD says that the terrorist threat in Brussels is now serious. Until yesterday alert level 3 only affected the Brussels borough Sint-Jans-Molenbeek where the arrest of a woman wearing a full veil sparked rioting. Level 3 has now been extended to the entire Brussels Region. It was a Muslim extremist who attacked two police officers on the metro in Molenbeek last night. One of the victims, a Muslim police officer, is still in hospital after suffering internal bleeding. Belgium heightens terror alert level

Justitsminister Turtelboom vil have talmanden for Sharia4Belgium Fouad Belkacem idømt seks måneders fængsel og udvisning af landet. Personalet på fængslet i Antwerpen strejkede kort, de de frygtede at hans tilhængere i og uden for ville bygningen ville være til fare for dem.

Men hvad, de får masser af penge for det. Nu skal alle ud og fotografere hinanden i hoved og røv, og politiet skal prøve at holde ‘antifascisterne’ fra at myrde nogen. De såkaldte demokrater, Expo har tidligere kortlagt bevægelsen her, det er fuld af fejl, men så gik der venstreekstrem kvalitetstid tid med det.Worldwide Counter-Jihad Alliance to Launch with Stockholm Demonstration on August 4

Stockholm was chosen for the Global Counter Jihad rally because of the actions of an Iraqi-born Swedish citizen, Taimour Abdulwahab al-Abdaly, who travelled to central Stockholm on December 11, 2010 in order to commit mass murder in revenge for Sweden’s “silence” over cartoons of Islam’s founder and the presence of Swedish troops in Afghanistan. Al-Abdaly succeeded only in killing himself, but his jihad plot is particularly noteworthy because he turned to jihad violence and hatred in England, at the Luton Islamic Centre.

EDL leader Tommy Robinson explained in a statement: “We are ashamed that the people of Stockholm had to suffer the horror of a terrorist attack in their city because we as a country have been unable to even truly acknowledge the extent of the threat posed by Islamic extremism, let alone combat it. We have a responsibility to ensure that our country can never again be the birthplace for terrorism. We owe that much to the people of Stockholm, to our friends in Europe and across the world, and to our children. This is why the English Defence League will be attending the First Annual Global Counter Jihad rally in Stockholm on August 4, along with Pamela Geller, Robert Spencer, and Anders Gravers.”

Carl Barks og Zlatan Ibrahimovic

Jeg ikke specielt hverken til Anders And eller fodbold, – og da slet ikke Zlatan Ibrahimovic, der er uden format som spiller og person, men jeg fik tilsendt forsiden af denne uges Kalle Anka. Jeg studsede over, at Kalle Anka åbenbart er et journalistisk produkt, – svenske journalister kan jo ikke få nok af undtagelsen Zlatan, – og jeg tænkte på at søsætte udtrykket ‘Anders And-journalistik,’ men ville ikke fornærme anden. Så i aftes, da jeg var ude og reparare en vens computer, krydsede anden min vej igen. Han har i modsætning til mig TV, og jeg så da kampen, som jeg vil forbigå: tre gode mål i en dårlig kamp. Til gengæld havde min ven arvet nogle bibliofile sjældenheder, blandt andet Ole Grünbaums Provokér : Lærestykker om den almindelige uorden fra 1967 (tilegnet Jasper Grootveld og vores afdøde ven), Søren Krarups Demokratisme fra 1968, ligeledes tilegnet vores døde ven og Barks Bearbook, stories form the fourties – signeret! Sådan kom Carl Barks i selskab med Zlatan, og nu må de ligesom det svenske landshold se at få det bedste ud af det, selvom det ikke tegner lovende.

Why the Peaceful Majority is Irrelevant

Jeg har gemt linket til denne artikel lige siden jeg læste den første gang for fem år siden. Af og til har jeg genlæst den for at se, hvad jeg nu synes om den. Jeg kan se, den er blevet berømt i mellemtiden, den har fået en Wikipedia, den er endda kommet som ‘the movie.’ Den er lige så kort, som den er tør og kontant, og den behøver ikke yderligere introduktion. “History lessons are often incredibly simple” skriver forfatteren Paul E. Marek:

I used to know a man whose family were German aristocracy prior to World War II. They owned a number of large industries and estates. I asked him how many German people were true Nazis, and the answer he gave has stuck with me and guided my attitude toward fanaticism ever since.

“Very few people were true Nazis,” he said, “but many enjoyed the return of German pride, and many more were too busy to care. I was one of those who just thought the Nazis were a bunch of fools. So, the majority just sat back and let it all happen. Then, before we knew it, they owned us, and we had lost control, and the end of the world had come. My family lost everything. I ended up in a concentration camp and the Allies destroyed my factories.”

We are told again and again by experts and talking heads that Islam is the religion of peace, and that the vast majority of Muslims just want to live in peace. Although this unquantified assertion may be true, it is entirely irrelevant. It is meaningless fluff, meant to make us feel better, and meant to somehow diminish the specter of fanatics rampaging across the globe in the name of Islam.

The fact is that the fanatics rule Islam at this moment in history. It is the fanatics who march. It is the fanatics who wage any one of 50 shooting wars world wide. It is the fanatics who systematically slaughter Christian or tribal groups throughout Africa and are gradually taking over the entire continent in an Islamic wave. It is the fanatics who bomb, behead, murder, or execute honor killings. It is the fanatics who take over mosque after mosque. It is the fanatics who zealously spread the stoning and hanging of rape victims and homosexuals. The hard, quantifiable fact is that the “peaceful majority” is the “silent majority,” and it is cowed and extraneous.

Fortsæt med at læse “Der røg Expo’s sommerferie”

Man skal huske, at Rochdale i Manchester er stedet for de to sidste, muslimske pædofilsager, selvom der har været mange andre og problemet har været velkendt siden 1991. Det er været fejet ind under gulvtæppet af fejge politikere og politi-ledelser, og nu går det ikke meget længere. Emnet er dynamit, som man også kan høre på Robinsons brandtale. Alle mener noget om Tommy Robinson, men de burde først og fremmest mene noget om dem, der skabte ham: Edward Heath, Harold Wilson, James Callaghan, Margaret Thatcher, John Major, Tony Blair, Gordon Brown og David Cameron, for det var bare et spørgsmål om tid, inden han ville dukke op, og han forsvinder ikke. Bliver han dræbt – og den risiko er påtagelig – dukker der en anden Tommy Robinson op. Mén noget om det. Man kan ikke have lungebetændelse uden at have feber. Tommy Robinson er feberen, ikke betændelsen.(Rochdale grooming trial: police knew about sex abuse in 2002 but failed to act)

EDL-leder Tommy Robinson: ”Man kan ikke blive ved med at flygte”

De er desperate og føler, at de er blevet ofret på multikulturens alter. Sappho har mødt lederen af English Defence League, der nu går ind i politik.

Min første interviewaftale med English Defence League (EDL) går i vasken.Organisationens leder, Tommy Robinson, skulle ringe tilbage, men gør det ikke. Kort tid efter tikker en mail ind:

”Tommy har haft problemer på det sidste. Se vedhæftede”.

Billederne viser Tommy Robinsons ansigt, som det så ud ved juletid. Blåt, hævet og forslået. Interview af Sapphos udsendte

Guillaume Faye og de syv sammenfaldende katastrofer

Recently, reading Guillaume Faye’s book “Why We Fight”, I found what he had to say on the topic of “Convergence of Catatrophes” interesting, particularly as he wrote it in 2001.

The converging lines of civilisational rupture that in the course of the Twenty-first century will consume the ‘modern world’ in a great planetary chaos. For the first time in history, humanity as a whole is threatened by a convergence of catastrophes. A series of ‘dramatic lines’ are coming together and converging, like merging river streams, in a perfect concomitance of ruptures and chaotic upheavals (between 2010 and ’20). From this chaos — which will be extremely painful at the planetary level — there will emerge the possibility of a new post-catastrophic world order — the painful birth of a new civilisation. Briefly summarised, here are the principal lines-of-catastrophe:
Fortsæt med at læse “»Are we at war ?«”

Af Julia Caesar

Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Det borde beröra svenska journalister djupt. Det kunde lika gärna handla om dem och deras liv. Nu råkade det gälla danska kolleger. Och då ligger svenska journalister lågt. Den svenska bevakningen av terroristrättegången i danska Glostrup är en skandal. Underlåtenhet, feghet och medlöperi är det som styr svenska journalister i dag – inte viljan att göra ett professionellt jobb. Att rädda det egna skinnet och inte riskera att framstå som ”islamofob” smäller väsentligt högre än sanning och yrkesheder.

Fyra extremistiska våldsbejakande islamister har i veckan dömts av tingsrätten i Glostrup till tolv års fängelse var för ett planerat terrordåd mot Jyllands-Postens och Politikens hus i Köpenhamn: Mounir Dharhri, 46, Munir Awad, 31, Omar Aboelazm, 32, och Sahbi Zalouti, 39 år. Tre av dem har svenskt och en turkiskt medborgarskap. Men jag vägrar kalla dem svenskar, för det förtjänar de inte. De representerar ingenting som är svenskt. Deras plan var att bakbinda, skjuta och halshugga så många av Jyllands-Postens journalister som möjligt. Enligt åklagarna Gyrithe Ulrich och Henrik Plaehn skulle massmordet ske den 29 december 2010. Men det stoppades strax innan terroristerna skulle sätta sin plan i verket genom samarbete mellan den svenska säkerhetspolisen Säpo och danska PET.

Stoppade i sista stund

”De åtalade var mycket nära att utföra terrorhandlingen. Det är inte bara tal om inledande förberedelser. Man är på väg mot målet med sina vapen” säger rättens ordförande Katrine B B Eriksen i Sydsvenska Dagbladet.

Tre av männen grips på förmiddagen den 29 december 2010 i en lägenhet i Herlev i Köpenhamn. Den fjärde, Sahbi Zalouti, hade hoppat av Danmarksresan i Jönköping. Han grips samtidigt i en lägenhet i Stockholmstrakten.”Enligt vår uppfattning skulle attentatet ske samma dag, och de är fällda på riktigt bra bevis” sa statsåklagare Gyrithe Ulrich efter att domen avkunnats i måndags.

”Allah, välsigna vår slakt av de otrogna”

Gripandena, åtalen och domen har föregåtts av långvarigt spaningsarbete, bland annat avlyssning av en av de nu dömdas lägenhet där terroristerna håller morgonbön innan de ska skrida till verket. På en av inspelningarna säger en av männen:

”Allah, ge oss din välsignelse att slakta de otrogna.”

I männens hyrbil, en Toyota hyrd på en Statoilmack i Stockholmsförorten Kista, beslagtar polisen en k-pist, skarp ammunition och en ljuddämpare. I lägenheten i Herlev i Köpenhamn hittar polisen vapen, ammunition, buntband av plast som männen skulle binda sina offer med, och 20 000 dollar.

Målet var att attackera yttrandefriheten

Journalisterna på Jyllands-Posten skulle bakbindas, skjutas och halshuggas. Sedan skulle deras avhuggna huvuden rullas nedför Vester Voldgade, alternativt kastas ut genom fönstren för att uppnå största möjliga effekt på danska myndigheter. Det var hämnden för att Jyllands-Posten publicerade karikatyrteckningar av profeten Muhammed 2005. Terrordådets yttersta avsikt var att attackera och förinta yttrandefriheten: att få journalisterna att ge upp en av de viktigaste hörnstenarna i en demokrati, det fria ordet. På ett av polisens avlyssningsband säger en av de dömda terroristerna:

”Vi ska inte vara som tjetjenerna. Vi ska inte förhandla. När de otrogna samlas, så bind dem och hugg halsen av dem.”

Terroristernas agenda var alltså exakt den som koranen dikterar och som varje rättroende muslim är skyldig att följa. De ”otrogna” (= icke muslimer) ska dödas varhelst man påträffar dem.

Greps i Kenya 2006

Vilka är då de så kallade ”svenskarna” bakom de blodiga terrorplanerna?

Munir Awad, 31, har gripits på grund av terrormisstankar två gånger tidigare men inte dömts för terrorbrott förrän nu. Han är född i Libanon. När hans mor dog 1987 sattes Munir Awad, då sex år gammal, och två bröder på ett plan till Sverige. Här adopterades pojkarna av en moster i Halmstad. Han är svensk medborgare. Han tillhörde Bandidos och kom tidigt i klammeri med rättvisan, blev villkorligt dömd för misshandel. Den här gången greps han i Köpenhamn.

De tidigare gripandena har skett under minst sagt uppseendeväckande omständigheter. Munir Awad har en utpräglad faiblesse för att turista i krigszoner. Första gången greps han av militär i Kenya 2006, på flykt undan etiopiska styrkors attack mot det islamistiska styret i Somalias huvudstad Mogadishu. Han greps tillsammans med sin flickvän Safia Benaouda (dotter till ordföranden i Sveriges Muslimska Råd, Helena Benaouda), då 17 år och gravid. I sällskapet ingick också en amerikan, Daniel Maldonado, som senare dömdes i USA till tio års fängelse. Paret Awad-Benaouda hade uppgett att de skulle resa på semester till Dubai för att sola och shoppa men reste istället till det krigshärjade Somalia för att ”uppleva det vackra landskapet och äkta islamsk kultur”. Resan slutade i etiopiskt fängelse i Addis Abeba, där de satt i flera månader innan svenska myndigheter lyckades få hem dem våren 2007.

När Safia Benaouda och Munir Awad släpptes ur fängelset riktades kritik mot svenska UD för att de inte hade ansträngt sig tillräckligt mycket för att få de fyra svenskar frikända som hade gripits under resor i Somalia (förutom Awad och Benaouda ytterligare två män).

Gripna på väg mot Waziristan

Två år senare var det dags för exotisk sightseeing igen. Den 28 augusti 2009 greps Munir Awad, Safia Benaouda och deras tvåårige son tillsammans med ”Kubasvensken”, den före detta Guantánamofången Mehdi Ghezali och ytterligare åtta misstänkta i en minibuss på väg mot staden Dera Ghazi Khan i centrala Pakistan. Staden är sista anhalten före bergsområdet Waziristan, en närmast laglös autonom ”safe haven” för extremistiska europeiska konvertiter och andra islamistiska terrorister. Två av männen i bussen hade kopplingar till terrorgruppen Islamic Jihad Union, som har träningsläger i södra Waziristan.

Enligt den pakistanska polisens beslagsprotokoll hade gruppen med sig falska resehandlingar, 10 940 dollar, två knivar, en strypsnara av stålvajer och sexton CD-inspelningar ”Hereafter” med vålds- och jihadpredikningar av Anwar al-Awlaki (1971-2011)  med budskap att det är varje muslims plikt att döda så många ”otrogna” som möjligt. Den USA-födde Al-Awlaki har bedömts som en av världens farligaste extrema islamister och jihadideologer. Han dödades i Jemen av amerikanska drönare den 30 september 2011.

Munir Awad klarade sig undan på ett bananskal

Terrormisstankarna mot Munir Awad, Safia Benaouda och Mehdi Ghezali avskrevs, och de släpptes efter att ha suttit fängslade i sex veckor utanför Islamabad.

”När svenskarna sedermera skickades hem från Pakistan var kritiken inte nådig mot svenska medier och polismyndigheter, vilka anklagades för islamofobi” skriver Johan Lundberg på Axess blogg.

Munir Awad klarade sig alltså undan på ett bananskal från sina sightseeingturer i krigszoner båda gångerna. Och svenska media stod redo och höll upp offerkoftan med utbredda armar. Efter att svenska Säpo och UD lyckats få loss Awad från militärfängelset i Addis Abeba gavs han tillfälle att gråta ut som tortyroffer, förföljt av säkerhetstjänster, i ett av Sveriges Radios mest extrema vänsterpropagandaprogram, ”Konflikt” i P 1. Han intervjuades i maj 2007 av den prisbelönta pekboksjournalisten Randi Mossige-Norheim. Utan besvärande kritiska frågor fick han prata om hur han alltid hade längtat efter att se ett riktigt muslimskt land och att det var därför han reste till Somalia:

”Vi muslimer åker inte till Kos.”

”De fixar inte en terroraktion, helt enkelt”

SVT ”Uppdrag Granskning” gav Munir Awads svärmor Helena Benaouda motsvarande generöst utrymme att bortförklara den minst sagt besvärande omständigheten att hennes dotter och svärson två gånger i rad gripits i ett par av världens värsta krigszoner. ”Jag förstår inte hur man kan vara så korkad” sa hon om sin dotter. Efter att Safia Benaouda, Munir Awad och deras tvåårige son släppts från fängelset utanför Islamabad avfärdade hon bestämt alla misstankar om terrorplaner:

”De har varken avsikt, förmåga eller kunskap att göra någon terroraktion. De fixar inte sånt, helt enkelt.”

Kvinnomisshandel och narkotikabrott

De övriga i den islamistiska terrorkvartetten som nu har dömts till tolvåriga fängelsestraff är heller inga duvungar:

Sahbi Zalouti, 38. Svensk medborgare med tunisiskt ursprung. Kom från Tunisien till Sverige i slutet av 1990-talet. Bosatt i Järfälla utanför Stockholm. Hoppade av okänd orsak av Köpenhamnsresan i Jönköping. Lärde känna Munir Awad i Pakistan, där han greps av säkerhetspolisen för att ha rest in i landet illegalt. Han greps i ett annat område än Munir Awad, Baluchistanprovinsen.

Omar Abdalla Aboelazm, 31. Född i Sverige 1980 som son till en svensk mor och egyptisk far. Bosatt i Stockholm. Greps i Köpenhamn. Kopplingar till al-Qaida i Pakistan. Tidigare dömd för misshandel, olaga hot, ofredande, sexuellt ofredande och stöld sedan han har överfallit en 25-årig kvinna i en trappuppgång och under en kortare tidsperiod antastat en 23-årig, en 16-årig, en 13-årig samt tre 15-åriga flickor. Sedan SCB (Statistiska Centralbyrån) 2003 ändrade definitionen av svensk och utländsk bakgrund definieras Omar Abdalla Aboelazm och alla andra med en utländsk förälder som “svensk bakgrund”.

Mounir Dharhri, 45. Turkisk medborgare. Bosatt i Stockholm. Greps i Köpenhamn. Kopplingar till al-Qaida i Pakistan. Mounir Dharhri påstås ha lyckats ta sig fram till ett islamistiskt träningsläger i Pakistan och därefter tillbaka till Sverige utan att bli upptäckt av polisen. Tidigare dömd för upprepad kvinnomisshandel: misshandel av sin fru 2000, misshandel av sin sambo 2004, olaga hot och narkotikabrott. Han har ett omfattande kokainmissbruk.

En perfekt representativ liten samling islamister

Fortsæt med at læse “Söndagskrönika: Terrorhot i medieskugga”

Det er da godt, at vores udenrigsminister har overblik over situationen i Syrien (Helt færdig med Assad), for det begynder at knibe for os andre. Hæren er bomstærk, våben og penge strømmer ind til de forskellige grupper fra deres forskellige aktionærer. Der er linet op til et gigantisk etnisk-religiøst myrderi, ingen lader til at kunne gøre noget ved foreløbig. Her er et kort over Helvedet. Europa om 50 år eller om bare 20, som det argumenteres for visse hårdt, ramte områder? Syrien er ikke et Libyen – forresten fra idag: At least 16 killed in two days of Libya clashes – det er et potentielt Bosnien eller værre.

It was, in the words of U.N. special envoy Kofi Annan, the “tipping point” in the Syria conflict: a savage massacre of over 90 people, predominantly women and children, for which the Syrian regime of Bashar al-Assad was immediately blamed by virtually the entirety of the Western media. Within days of the first reports of the Houla massacre, the U.S., France, Great Britain, Germany, and several other Western countries announced that they were expelling Syria’s ambassadors in protest.

But according to a new report in Germany’s leading daily, the Frankfurter Allgemeine Zeitung (FAZ), the Houla massacre was in fact committed by anti-Assad Sunni militants, and the bulk of the victims were member of the Alawi and Shia minorities, which have been largely supportive of Assad. For its account of the massacre, the report cites opponents of Assad, who, however, declined to have their names appear in print out of fear of reprisals from armed opposition groups.

According to the article’s sources, the massacre occurred after rebel forces attacked three army-controlled roadblocks outside of Houla. The roadblocks had been set up to protect nearby Alawi majority villages from attacks by Sunni militias. The rebel attacks provoked a call for reinforcements by the besieged army units. Syrian army and rebel forces are reported to have engaged in battle for some 90 minutes, during which time “dozens of soldiers and rebels” were killed.

“According to eyewitness accounts,” the FAZ report continues, the massacre occurred during this time. Those killed were almost exclusively from families belonging to Houla’s Alawi and Shia minorities. Over 90% of Houla’s population are Sunnis. Several dozen members of a family were slaughtered, which had converted from Sunni to Shia Islam. Members of the Shomaliya, an Alawi family, were also killed, as was the family of a Sunni member of the Syrian parliament who is regarded as a collaborator.Report: Rebels Responsible for Houla Massacre, Channel 4 news reporter says he was ‘deliberately set up by rebels to be shot’.

Folk må jo have valgt S og SF med 8000 stemmers margin 15. september 2011 for at se dem lide og gøre sig til grin. Hver gang der kommer en meningsmåling, tænker man at nu kan det da ikke bleve værre, men en ugen efter er det. Nu står Thornings parti til 17.5 – 16.9 % af vælgerne, en historisk bundrekord. Det er præcist halvt så stort som det svenske socialdemokrati, der ligger på 35,8 % og ellers ikke har udmærket sig i lange tider. I Sverige har SAP en mængde betonsosser foræret af vælgere, der aldrig har foretaget et valg. Ikke i Danmark. Politikerne ved aldrig hvor de har folk, det er et forsonende træk der skaber dage, hvor man lige akkurat kan holde politik ud. I Norge, hvor de fisefornemme Høyre og Fremskrittspartiet ville have flertal alene ved et valg, har Arbeiderpartiet 30.2 %. Se om det renskurede, stuerene, post-Breivik FrP her, og Siv Jensen i København få måneder efter Utøya. (Foto af Kirsten Damgaard, et skur på Holbæk Havn)

Udover det helt aktuelle sammenbrud i partiets og regeringens trepartsforhandlinger, så viser en ny meningsmåling foretaget for Rambøll/Analyse Danmark for Jyllands-Posten, at Socialdemokraterne står til at få blot 17,5 procent af stemmerne, hvis der var valg til Folketinget i dag. Den nye meningsmåling ligger i halen på to andre meningsmålinger inden for den seneste halvanden uge, hvor Socialdemokraterne ikke havde grund til færre panderynker, idet den ene måling viste en vælgertilslutning på blot 16,9 procent og den anden 17,1 procent.Socialdemokraterne befinder sig i dyb krise. 17,1 % til Socialdemokraterne, 35 % til Venstre i ny Greens-måling, Nedtur bider sig fast i Socialdemokraterne.

Så skete det igen – ung mand knivdræbt af udlænding

Der blev i 2011 begået 44 drab i Danmark, og alle blev opklaret. Flere er blevet dømt for det samme drab, således at antallet af dømte kom op på 53. Heraf var de 13 udenlandske statsborgere. Det svarer til, at 24,5 procent af samtlige drab blev begået af udlændinge.
Det skal sammenholdes med, at antallet af udenlandske statsborgere i Danmark i 2011 udgjorde 6,5 procent af den samlede befolkning. Eller 350.000 ud af det totale indbyggertal på 5,4 millioner. Drabsfrekvensen hos udlændinge er således over tre gange så stor som hos danskere. Eller måske endda større.[..]

Ser man på, hvem det er, der bliver myrdet, er det især danskere, der bliver ofre. Af de 44 drab, der blev begået i 2011, blev de 36 begået mod danskere og de otte mod udenlandske statsborgere.POUL ERIK ANDERSEN, DKA

‘Love jihad’: It’s time to stop using the word ‘Asians’

Is it time to stop using the word “Asian”? In recent weeks Britain’s Sikh and Hindu communities have complained angrily about the use of the misleading term in reporting of the Rochdale grooming convictions of men of Muslim Pakistani descent. Headlines like “Asian grooming – why we need to talk about sex crime”, “Child sex grooming: the Asian question”, and “Grooming offences committed mostly by Asian men, says ex-Barnardo’s chief” show the problem.
Obviously Sikhs and Hindus and other “Asian” non-Muslims, including Jains, Zoroastrians, Christians and Buddhists, don’t want to be associated with sexual grooming of vulnerable white girls. The vast majority of Muslims don’t want to either. The girls targeted in Rochdale, Derby and now in Luton are all non-Muslim. This is nothing new for British Hindus and Sikhs, who have complained about targeting of their girls for decades; Indians refer to the practice as “love-jihad”.It’s time to stop using the word ‘Asians‘

Thomas Mann: En opolitisk mans betraktelser (Atlantis, översättning av Per Landin och Urban Lindström med utförlig inledning av Per Landin).

Af Thomas Nydahl

Låt oss gå nästan hundra år tillbaka i tiden, till åren 1915-1918. Det Europa som då fanns skilde sig i många avseenden från det vi lever i nu. Industrialismen befann sig i en uppåtgående fas. Det moderna livet tog sig steg efter steg in i städerna, människor kunde skönja ett bekvämare och bättre liv i framtiden. Men det var också under dessa år som det första världskriget rasade. Det hade börjat 1914 och över kontinenten pågick en debatt om hur man skulle förhålla sig till detta krig. Vissa menar att det var här som den tyska socialdemokratin för alltid lämnade sin egen bakgrund. Socialdemokratin i resten av Europa stod och vacklade på samma sätt. För eller emot kriget? För eller emot en eller annan analys av detta krig?

Men inte bara i kretsar som anammat socialismens idéer runt århundradeskiftet pågick dessa ideologiska och filosofiska diskussioner och debatter. De avgörande stormakterna i Europa hade samma strider att dras med, och striderna skar rakt igenom samhällena, ända från caféer och möteslokaler till skyttegravarna.

Det var 1915-1918 som Thomas Mann, redan då firad författare med verk som Buddenbrooks (1901) och Tonio Kröger (1903) bakom sig rannsakar sig själv. Han funderar inte minst på det egna ställningstagandet vid krigsutbrottet, det han offentligt uttalat, att kriget skulle leda Tyskland till demokrati:

”Men att kriget för Tyskland framför allt skulle betyda ett stort steg mot demokrati, det förstod jag samma dag som det bröt ut. Jag uttalade detta högt, vilket väckte förbittrade reaktioner från den politiske författare, som endast ville se de mörkaste farhågor förknippas med kriget.”

I detta korta citat ser vi det begrepp som motiverar Mann att skriva sin mer än sexhundra sidor långa pamflett (det är hans egen definition): En opolitisk mans betraktelser. Mann är arg, och ibland spiller hans ilska över i ett ordflöde som är nästan omöjligt att ta till sig. Men det tycks ändå som om varje ord och varje mening i detta storverk är nödvändigt.

Per Landin skriver:

”Thomas Mann som antidemokrat, tysk nationalist och svärmisk krigsromantiker – hur främmande och utmanande måste inte dessa betraktelser vara för en modern läsare! Det låter nästan som ett okänt land (…) När första världskriget utbröt 1914 upplevde många tyskar det som befrielse från det letargiska tillståndet i kejsardömets Tyskland. Att denna upplevelse av kriget inte bara var en utåtriktad, imperialistisk angelägenhet framgår tydligt av Thomas Manns betraktelser. För honom och många andra var kriget ’ein Geisteserlebnis’, en inre upplevelse som fyllde ett tomrum i den unga nationen, som ju enades först 1870. Framför allt utvecklades kriget till en strid mellan två världsåskådningar, mellan 1789 års revolutionära upplysningsidéer och det som den konservative svenske statsvetaren Rudolf Kjellén i en bok kallade 1914 års idéer.”

Efter detta krig följde Weimarrepubliken. Varje läsning av Manns bok måste göras i ljuset av denna. Om republikens kaos och växande elände betraktades som ”demokrati” är det nämligen inte svårt att förstå den antidemokratiska tendensen. Mann säger att kriget leder till demokrati. Och underförstått: demokrati leder till elände. Han anklagar inte minst kejsaren:

”Bismarck var en olycka eller – för att uttrycka saken något mer positivt och vördnadsfullt – ett ont öde inte bara för stabiliteten i Europas gamla kulturnationer, utan även för Tyskland i en mycket bestämd mening, och att hans rike inte direkt var en statlig existensform som tillgodosåg de nationella behoven av ren mänsklighet, innerlighet och andlighet i samma mån som Tysklands abstrakta tillstånd för hundra år sedan.”

Några stycken längre fram skriver han:

”Vi har kommit ifrån ämnet. Den här boken gör ständigt det, det ligger i dess natur.”

Som läsare behöver jag inte påpeka detta, Mann är själv högst medveten om det. För låt det vara sagt att detta är en bitvis ogenomtränglig bok, inte bara för det flödande och vindlande språket (och översättarna kommenterar och intygar att den var mycket svåröversatt), utan också för att han genomgående är vag och luddig i sin karaktäristik av ”fienden”, han som kallas ”civilisationslitteratören”, eller av den tidsanda som bryter ner den tyska kulturen. Det finns ett antal metoder han ständigt återkommer till, man skulle kunna säga att metoderna är förenade med personerna han leder in på scenen. De är, förstås, Nietzsche, Wagner och Dostojevskij. Den ryska litteraturens arv ser han väl närmast som en uppfordrande förebild, de två tyska giganterna blir korrektiv i samtidsbetraktelsen. Att komma ifrån ämnet är i det här fallet synonymt med att instinktivt följa varje association i tankarna. Det gör Mann gärna, men det är samtidigt en av de faktorer som gör hans bok så fascinerande.

Tidigt i boken vänder sig Mann mot halvbildningen. Han ser en man framför sig, en man vars ”hjärta är fyllt av politik och halvbildning (…) han var förvridningen av folket självt.” Mot honom ställer Mann ”det lugna, stadiga folket” Politiken är ”rännstensmässig”.

Också Schopenhauer skrev om politik. Mann påminner att ett kapitel i hans Etiken faktiskt heter just Politik. Men de tankar som Schopenhauer gör sig, avviker från ”civilisationslitteratörens”. Hans uppfattning om staten är ”cynisk-pessimistisk” och han menar att den aldrig riktas mot egoismen utan snarare är ”en summering av allas gemensamma egoism.” Mann kallar hans tanke ”en viss bitsk munterhet.”

Fortsæt med at læse “Thomas Mann: En opolitisk mans betraktelser”