Göran Greider är bedrövad. Han misströstar. I en anmärkningsvärd ledare i Dala-Demokraten med rubriken ”Falun 1994 – Ludvika 2011”vädrar han sin bedrövelse. Han har anledning att vara bedrövad. I fredags kväll utsattes den 44-årige småbarnsfadern Tommy Lundén i Ludvika för så brutalt våld att han senare avled på Falu lasarett.

Den 22-årige kongolesen Erick Mushitu Mwinkeu och 18-årige somaliern Liban Isse Muse har begärts häktade på sannolika skäl misstänkta för mord eller dråp. Ytterligare en man, Abdi Karim Ali Ise 28 år, sitter anhållen misstänkt för att ha deltagit i överfallet. Dödsmisshandeln var enligt polisen helt oprovocerad. Den ägde rum utanför Dala-Demokratens lokalredaktion i Ludvika – men det tog fyra dagar innan tidningens chefredaktör Göran Greider reagerade.

Vilka de misstänkta gärningsmännen är får Dala-Demokratens läsare inte veta. Det skulle ju kunna innebära att läsarna drar slutsatser om bakomliggande orsaker till att en vanlig småbarnsfar blir slagen och sparkad till döds när han är på väg hem efter att ha ätit julbord med sina arbetskamrater. Det får inte ske. Ansvariga politiker måste till varje pris skyddas från att ställas till svars för den extrema invandringspolitik som gjorde mordet på Tommy Lundén möjligt. Mordet är ett politiskt mord, ett i raden som är en konsekvens av Sveriges extrema invandringspolitik. Men s-politikerna kan lita på Göran Greider. Han kommer alltid att vara beredd att rycka ut till deras försvar och istället kasta skulden på vanliga medborgare som reagerar på våldet.

Han har suttit på sin chefredaktörsstol i Falun och sett på

Dala-Demokratens chefredaktör (s) är nära lierad med socialdemokratiska makthavare både i partitoppen och i Ludvika, Borlänge och andra socialdemokratiskt styrda kommuner i Dalarna. Han har suttit på sin chefredaktörsstol sedan 1999 och sett på när dalakommunerna har fyllt upp tomma lägenheter med invandrare. Han har i sann socialdemokratisk anda hejat på den mångkulturella utvecklingen och applåderat importen av bidragsförsörjda analfabeter från muslimska u-länder som nu håller på att sänka bland annat Borlänge. Han är en av dem som har skapat det klimat av ömsesidigt ryggdunkande mellan politiker och journalister där den ”internationella solidariteten” för länge sedan har skåpat ut omtanken om de egna invånarnas bästa, i Dalarna liksom över hela Sverige.

Nu är det dags att betala. Den extrema utvecklingen har ett pris. Då blir Göran Greider bedrövad. Men det är inte att en barnfamilj har förlorat sin make och far i totalt meningslöst våld som Göran Greider är bedrövad över, om nu någon trodde det. Inte en rad uttrycker något slags reaktion på mordet på Tommy Lundén. Ledaren är osmakligt nog illustrerad med en bild av Mattias Flink, som 1994 sköt ihjäl sju personer och skadade tre vid Dalregementet i Falun och nyligen har fått sitt straff tidsbestämt till 30 år. Vad Göran Greider vill säga är förmodligen att även svenskar kan mörda. Vem har påstått något annat?

(Foto: Mordstedet ved glasfacaden til venstre og Dala Demokratens redaktion til højre.)

”Gick sedan och lade mig bedrövad”

Här finns inte ett ord av medkänsla med Tommy Lundéns drabbade familj eller arbetskamraterna. Nej, det som bekymrar Göran Greider är att människor reagerar och uttrycker sin rättmätiga sorg, vrede och frustration över ett vidrigt brott. Han skriver:

”Men på nätets alla dånande folkdomstolar har domen redan fallit: Allt är invandringspolitikens fel. I halvt febrigt tillstånd tröskade jag mig igår genom litet av de värsta inläggen – och gick sedan och la mig bedrövad. Det finns människor som ur mord och våldsdåd hämtar energi till enbart hat, hat, hat – som om de ville hålla en våldsspiral vid liv så länge som möjligt.”

Vilka känslor är godkända efter ett mord?

En svensk man har mördats av invandrare i ett rasistiskt hatbrott. Det är ett hat som passerar okommenterat av Göran Greider. Det han upprörs över är att ”det finns människor som ur mord och våldsdåd hämtar energi till enbart hat”. Vilka känslor är godkända att hämta ur mord och våldsdåd? Förväntas ludvikaborna och den övriga allmänheten jubla?

Det finns i samhället ”en allt mer tilltagande fixering vid brott och straff”, skriver Göran Greider. Läs det igen! ”En allt mer tilltagande fixering vid brott och straff”! Det är alltså ”fixeringen” som är problemet, inte den dramatiskt ökande våldsbrottslighet som alldeles för ofta drabbar fullkomligt oskyldiga människor. Listan börjar bli lång på människor som har mördats eller utsatts för annat oprovocerat våld av invandrade våldsverkare. Vi ska bara inte tänka på brotten, så finns de inte.

Om folk inte får veta är allt frid och fröjd

Göran Greider avslöjar sig. ”I halvt febrigt tillstånd tröskade jag mig igår genom litet av de värsta inläggen – och gick sedan och la mig bedrövad.”

Stackars Göran Greider! Det vore naturligtvis mycket bekvämare för hans och många andras sinnesfrid om allmänheten stillatigande accepterade att utsättas för våldtäkter, rån, misshandel och mord. Mellan raderna önskar sig Göran Greider liksom många av hans kolleger i journalistkåren ett censur- och kontrollsamhälle av nordkoreanska mått. Om alla medborgare fick veta lika lite om verkligheten som Dala-Demokratens läsare skulle allt vara frid och fröjd, och den fortsatta kolonialiseringen av Sverige kunde äga rum utan protester.

Men ingenting är sig likt längre. Nu finns Internet som ger röst åt alla dem som censurälskande chefredaktörer i bästa Pravdastil vill tysta. Rösterna på nätet stör deras politiska utopier, gnager på deras sinnesro, förvandlar deras verklighetsfrånvända illusioner till trådslitna och dammiga teaterridåer. De börjar inse att de har förlorat kontrollen över opinionsbildningen. Som de har kämpat för att invagga befolkningen i tron att vi lever i den bästa av världar! Nu slår misstron och oppositionen emot dem som en storm. De räknade aldrig med den. De var förvissade om att de skulle behålla sitt formuleringsmonopol i evighet.

Jag önskar mig en Greiderfri zon

Göran Greider är överallt. Om man lyssnar på radions ”God morgon världen” på söndagsmornar så sitter han där och tycker. Tyckandet pågår också alltsomoftast i radions ”Studio Ett” och i televisionens morgonsoffor, och givetvis i Dala-Demokraten. Jag önskar mig en Greiderfri zon i media. Jag vet fler som har samma önskan. Jag har ibland funderat över Göran Greiders frekventa medverkan i media, och jag tror att förklaringen är mycket enkel. Göran Greider levererar. Han har åsikter om allt, och han levererar dem med en ständig ordbubblande svada. Med honom i studion riskerar man inga tysta ögonblick av eftertanke.

Där jag växte upp kallade man personer som Göran Greider för surrkusar. Sådana som surrar och babblar, kort sagt är behäftade med mundiarré utan att det finns någon substans i det som rinner ur munnen. Han och övriga surrkusar inom socialdemokratin är på väg ut från scenen, och det vet de. I min senaste söndagskrönika berättade jag om Folkhemssveriges framväxt under 1900-talet, sett genom mina farföräldrars liv.

Det var socialdemokraterna som byggde Folkhemmet, och det ska de ha heder och tack för. Men någonstans i skiftet mellan Tage Erlander och Olof Palme 1969 gick det snett. Sedan många år befinner sig socialdemokraterna i en utförslöpa på väg mot utplåning. De har inte förmått ge sin politik ett innehåll som gagnar Sverige och svenska folket. Det land som de en gång byggde upp river de nu till spillror och grus. Partiledaren Håkan Juholt, en annan surrkuse, är bara symtomet på en dödlig kris inom socialdemokratin.

Med censur säkrar han att folket inte får veta

Allt det här vet naturligtvis Göran Greider. Han vet att Sverige är på väg åt helvete, och han vet varför. Men folket, allmänheten, ska inte få veta. Efter mordet i Ludvika skrev jag om vår kastrerade sorg, de märkliga sorgeritualer som har uppstått när mord eller andra våldsdåd har begåtts. Istället för att ställa politikerna till svars för de offer som invandringspolitiken skördar går vi i fackeltåg ”mot våldet” och lägger nallar och blommor på brottsplatsen. Någon skickade en länk till Dala-Demokraten och Dalarnas Tidningar. Kommentaren togs bort omedelbart. Greiders ledare fick 72 kommentarer, bland annat den här av signaturen Viksjo:

”Du sjunker allt djupare i den politiska korrektheten, Greider. Ett rasistiskt mord på en svensk tvåbarnspappa veckan före julafton, genomfört av ett invandrargäng. Fullständigt oprovocerat. Och du bildsätter ledaren med en bild på Mattias Flinck?! Jag finner inga ord. Så fruktansvärt lågt, och uruselt fegt. Jämför med medias behandling av häktesmordet i Flemingsberg. Överallt ser vi bilder på den unga mörkhyade tjejen som mördades, bredvid bilden på den vite gärningsmannen. Varför gör media BARA så när offret är mörkhyat? När får vi se ett porträtt på tvåbarnspappan i Ludvika bredvid porträtt på de tre-fyra mörkhyade gärningsmännen??

Och till sist, så vill jag påminna om Greiders egna ord veckan efter Utöya.

“Det är rätt att göra politik av en sådan här händelse”, skrev han. I konsekvensens namn är det naturligtvis rätt att göra politik av rasistmordet i Ludvika. Och dubbelmordet i Alingsås. Och gruppvåldtäkten i Mariannelund. Etc. Så gnäll inte över att vi upprörs över den havererade invandringspolitiken.

Alla kommentarer censurerades

Alla kommentarer censurerades av Dala-Demokraten. Ludvikaborna ska inte få veta. Kunskap skulle vara ett ytterst störande element för den politik som förs och som sjupartiet uppenbarligen har för avsikt att köra fullständigt i botten.

Göran Greider skriver:

”Ludvika, Ludvika. Orten befinner sig i chocktillstånd, efter helgens våld. Imorgon, torsdag, ska det hållas en ljusmanifestation mot våldet. Det är vad som just nu kan göras.”

Gå i fackeltåg, svenska folk. Fortsätt att lägga blommor och nallar på mordplatserna. Det är vad Göran Greider och andra makthavare i vilseledarbranschen vill att ni ska göra. Ställ aldrig, aldrig några frågor om varför vi ska finna oss i att oskyldiga människor mördas av importerade våldsverkare. Enbart rasister och näthatare som är ”fixerade vid brott och straff” ifrågasätter att en 44-årig småbarnsfar inte kan gå hem från ett julbord med arbetskamraterna utan att bli slagen och sparkad till döds av afrikanska nybyggare.

Öka inte Göran Greiders bedrövelse med obekväma frågor. Då kan han hamna i ett febrigt tillstånd igen innan han går och lägger sig. Eller ännu värre: vakna upp till verkligheten.

Her er videoen af den kongreshøring jeg postede transkriptionen af for et par dage siden.. Kongresmanden Daniel Lungren viser hvad journalistik burde være som en selvfølge, men ikke er og aldrig vil blive. Det er ren goddag-mand-økseskaft og der-sidder-tre-mand-på-en-tømmerflåde, og det kunne være fantastisk tv også i en lokal variant herhjemme, i stedet for som her på den amerikanske ‘folketings-tv’ som ingen ser og som ikke sætter dagsordenen (LFPC).

En profetisk bog, alle skal læse

Vi skrev om Jean Raspails: “Le Camp des Saints” (1973) i foråret. Monica Papazu har læst den:

Den knap 40 år gamle roman af franskmanden Jean Raspail er profetisk og rummer en rystende appel til Europa, skriver Monica Papazu.

Hvem har hørt om Jean Raspail og hans bog De helliges lejr (på fransk Le Camp des Saints)? Ikke ret mange, desværre. I Frankrig er der dog en del mennesker, der kender ”denne undergrunds-bog”, som den sommetider kaldes, og de skatter den, for den er et ubetinget mesterværk. Det er nemlig noget af det ypperste, den litterære kunst kan præstere: Sprudlende, vild, grusom, fortryllende, uafbrudt overraskende i sine billeder, skrækindgydende og hylemorsom.

Men hvorfor er bogen da blevet dømt til ”en katakombe-tilværelse”? Fordi der ikke er én linje i den, som den politiske korrekthed kan finde acceptabel. Jean Raspail er blevet erklæret ”ikke stueren” eller, som man siger på fransk, ”infréquentable” (én, man ikke kan omgås uden at blive kompromitteret). Bogen er virkelig sprængfarlig, og forfatteren har fået det sjove indfald at forsyne genudgivelsen fra 2011 med en liste på 87 steder, for hvilke han i dag (hvis bogen var blevet udgivet for første gang) kunne blive stillet for retten. Han overtræder nemlig samtlige ”anti-racistiske” love, som er blevet vedtaget i de seneste årtier…. 22. december 2011 – klumme af Monica Papazu på Sappho. – Bogen kan læses på engelsk her 102 sider, pdf.

70.000 svenskere arbejder i Norge. 20-30.000 arbejder i Danmark. Begge dele holder den svenske arbejdsløshedstatistik nede. Sverige har oven i købet arbejdskraftindvandring. Den svenske ungdomsarbejdsløshed var i november 20.4 procent til trods for at Reinfeldt-regeringen har sendt 100.000 unge svenskere i udlændighed, og det er bare dem i nabolandene.

Sverige nærmer sig 9.5 mio indbyggere

“Indvandringen fortsætter med at mindske” skriver Statistika Centrabyrån. Den er nemlig faldet fra 98.000 i 2010 til 95.000 i år. Man ser, at temmelig mange også forlader landet. Sweden’s population nearing 9.5 million

EU bruger Grækenland som brækjern for masseindvandring

Britain has been stripped of its power to return asylum seekers to Greece – after a ruling by European judges.

The decision by the Luxembourg court risks plunging the entire European asylum system into chaos – and leaving border controls in this country hamstrung.

An immigration watchdog warned the ruling would open a ‘perfect back door into Britain’. Under EU rules British officials can return asylum seekers to the first European country they set foot in.

But today the European Court of Justice said no-one should be returned to a country if it did not uphold their ‘fundamental rights’.

This means Britain cannot send asylum seekers back to Greece because its asylum system is such a mess. The ruling also opens the door for claims against other countries on the grounds their asylum systems are not up to scratch. […] EU orders Britain not to send asylum seekers back to Greece because its immigration system is such a mess

»Viochdom«

Den svenske integrationsminsiter Erik Ulllenhag har lanceret en hjemmeside, der skal bekæmpe “nethad, racisme og 13 myter om indvandringen,” der jo i Sverige er større end i noget andet Europæisk land. Det mest interessante ved Ullenhags kiksede hjemmeside, er at han overhovedet har følt sig presset til at lave den. Det er en mand på retræte.

Når man har en god sag, kan man normalt argumentere godt for den alene ved at citere fakta. Den svenske minister har ikke nogen god sag, og hans argumenter er alle betydeligt under middel i kvalitet. Det havde altså være bedre, om han havde forholdt sig fuldstændigt tavs. Om han er bevidst løgnagtig eller bare uvidende, kan man af gode grunde ikke vide, men hvis vi udgår fra det sædvanlige, er han bare uvidende. Han er så ung, at man ikke kan forvente han ved alt selvom han er minister “for en krudttønde” i en svensk regering. Derfor må han også ty til en maksimal floskelfaktor, skyde enhver genvej og file på enhver sandhed. Masser har taget til genmæle mod ham, her først journalisten og socionomen Gunnar Sandelin:

När integrationsministern påstår att det är en myt att de flesta så kallade flyktingar saknar flyktingskäl och att 91 procent av de närmare 10.000 asylsökande som beviljades permanent uppehållstillstånd (PUT) 2010 antingen har skydds- eller asylskäl, så är det inte hela sanningen. Endast åtta procent av de närmare 400.000 permanenta tillstånd som beviljats de senaste 30 åren har gällt asylsökande som i hemlandet hotats till livet av staten. De skyddsbehövande, som främst flyr från inre väpnade konflikter eller riskerar tortyr, utgör 21 procent. Tillsammans utgör de endast något mer än en fjärdedel av vårt totala flyktingmottagande, vilket är en viss skillnad mot Ullenhags 91 procent.”Saklig diskussion bästa motgiftet mot rasism”

Fortsæt med at læse “Norges arbejdskraft: “Svenskere og polakker””

The three 18-year-olds and one 15-year-old were convicted of attempted murder for attacking a 30-year-old house painter and his co-worker at the German capital’s Lichtenberg U-Bahn station in February. The victim’s co-worker escaped with minor injuries, but the 30-year-old suffered massive brain trauma during the beating and remains severely injured fighting for his life. During the trial, prosecutors argued that the accused – all of whom are from immigrant backgrounds – had been motivated by “hate of Germans” and “having fun by committing gratuitous violence against the weak.” Teens jailed for brutal Berlin metro attack

“Vor tids jøder”

Der er ikke noget besynderligt i at herboende muslimer kaldes “vor tids jøder”.For det første husker vi allesammen hvorledes de unge jødiske mænd, der blev lukket ud af Hitlers koncentrationslejre, for hærgende rundt i gaderne, tændte ild i egne boligkvarterer og voldtog piger af enden etnisk herkomst, ikke sandt ?

Dernæst er det jo almen viden, at ingen ved sine fulde fem, tør gå gennem et jødisk kvarter i en europæisk storby af frygt for at blive råbt efter eller chikaneret på anden vis, vel ?

For det tredje. Da muslimer generelt har knoklet med at tage lange uddannelser, og derved har opnået attraktiv tilknytning til arbejdsmarkedet og tillige selv har tjent pengene til deres gode ejerboliger, så er det klart at andre bliver misundelige og tager dem som syndebukke, ikke ? Endelig er det jo indlysende at det sorte tørklæde, som staten påtvinger dem, får dem til at skille sig ud ! Kirsten Damgaard, kulturpsykolog – Auschwitzdagen er den 27.01 og arrangementet er kl.14-15.30 i Glassalen Tivoli

1700 palæstinensere fik dansk statsborgerskab

Tilbage i 1992 gav Dammark 321 statsløse palæstinensere opholdstilladelse. Da man opgjorde det i 2005 og 2009 var tre ud af fire stadig på offentlig forsørgelse, og hver femte sågar idømt fængselsdomme. Det kom også frem at alle pånær 9 (ni!) havde været på ferie i Libanon eller Syrien under asylbehandlingen, ligesom det også blev blotlagt at 56 pct. af efterkommerne havde været involveret i kriminalitet […]

“Omkring 1700 statsløse palæstinensere får nu dansk statsborgerskab. Det sker efter, at Folketinget i dag har vedtaget loven om indfødsret. Blandt de statsløse palæstinensere er én, som Politiets Efterretningstjeneste mener, er til fare for rigets sikkerhed. 36 af dem er dømt for forskellige former for kriminalitet. … Der er tale om alt fra til domme om husfredskrænkelser og bevisforfalskning til domme om grov vold og trusler på livet. Til trods for forbrydelserne har de statsløse palæstinensere krav på statsborgerskab ifølge en konvention som Danmark har tilsluttet sig.”Cirkus Dannebrog: Venstre, Konservative og Liberal Alliance gav 1718 statsløse dansk pas

Et fuldstændigt minimum af verdens nationer har tiltrådt og fuldt ud ratificeret The 1961 Convention on the Reduction of Statelessness. Selv i Vesteuropa har adskillige ikke. Alle undtagen DF forrådte deres efterkommere og Danmark i dag, må historien indhente dem, må den ikke lade dem dø i deres synd. Idag lærte vi de såkaldt borgerlige V, K og LA’s latente sindelag at kende. Hvorfor mener de 1) at Danmark skal efterleve en konvention, få andre efterlever, og 2) naturalisere den notorisk værste udlændingegruppe overhovedet, palestinensere? Svar udbedes.

De såkaldte palestinensere kunne tage hjem og bede deres landsmænd bruge den rundhåndede internationale bistand til at bygge et land, i stedet for at føre kronisk krig. Når bistanden øges, øges deres angreb mod Israel, når den stoppes aftager deres krigsførsel. De har intet at bestille i Danmark, de har en pligt derhjemme, som det er Danmarks forbandede pligt at gøre dem opmærksom på. Folketingsflertallets ignoranter har groft forsømt det. De er uønskede, de bliver yderligere en byrde, de skal under ingen omstændigheder være danske statsborgere og de skal slet ikke opholde sig i dette land. De tager hjem på ferie – lad dem blive der. De erklærer allerede idag mig, mine efterkommere og politiet krig på Danmarks gader, det er uacceptabelt og politikerne kan få det at føle, nu de tillader sig at fremture.

Vi tager Breivik: Han er nok certificeret gal, men han handlede også på et rationale. Få ville tage det til sig, men præsten Sørine Godtfredsen turde. Man må tro, at visse præster er mindre virkelighedsbefriede end flertallet af politikerne. Dette års under var, at Breivik ikke var svensker. Et sådant held varer ikke ved, man bør ikke kalkulere med det. Også danske politikere må berede sig på en eventuel returkommission. De omkostninger de pålægger andre, kan lige så vel havne på deres eget bord. Ingen er hævet over konsekvenser.

Hvis danske politikere spæder yderligere på et det rationale, så vil det gå galt før eller siden. Man kan ikke nok appellere til dem om at besinde sig, mens tid endnu er. Vi følger blandt andet Sverige, Holland, Belgien, Frankrig og England, hvor toget efter vores bedste skøn er kørt for en fredelig udvikling, om ikke i morgen så indenfor en fremtid, der kan overskues. Danmark skal ikke være medlem i den klub, hvis vi har et forebyggende ord at skulle have sagt.

Se nærmere om de sk. palestinenseres selvvalgte misére, der ikke er så slem endda, når man sammenligner med resten af arabverdenens, der sagtens kan blive meget værre, og hvad så S,R,SF,V,K og LA? Se Spengler: Palestine problem hopeless, but not serious, så glimrende lever de såkaldte palæstinensere. Charles Krauthammer:

Først troede svenskerne, der skulle sprænges bomber ved kunsthallen i Gøteborg, men så viste det sig heldigvis at der ikke var tale om terror, men højst at “slagte Lars Vilks som et lam” for en dusør på en million, og så ændredes anklagen til (et som sædvanligt mislykket) “forsøg på mord.” En af de anklagede er ungdomsleder ved den lokale Bellevue Moské. Moskéen har haft andre prominente kunder, nemlig den terrordømte svensk-bosnier Mirsad Bektašević alias Maximus, og den er kendt som hvervningssted for Al-Shabab.

Somalieren Mohammed Geele fik ti år og udvisning på livstid efter terrorparagraffen for sit mordforsøg på Kurt Westergaard den 1 januar 2010. I Sverige er afskrækkelsen og pacificeringen af voldsmænd og wanna-be-mordere baseret på “less is more.” “Vi må kunne tale om det, hvad med en dialog?” Der vil være nogle, der ikke opfatter svenske myndigheders subtile signalgivning, men mon ikke Lars Vilks opfatter den? Blot en kunstnerstreg blandt os, der skærer lemmer af folk.

När Salar Mahmood, Abdi Aziz Mahmud och Malik Mohamud greps i september i år var de till en början misstänkta för terrorbrott mot Göteborgs internationella konstbiennals invigningsfest. – Det var dock misstankar som vi släppte efter någon dag, sade åklagaren Agnetha Hilding Qvarnström. – Vi blev snart medvetna om att deras verksamhet var riktad mot Lars Vilks. Lars Vilks etta på dödslista, De planerade mörda Lars Vilks – Se også Helle Merete Brix: De sprængfarlige tegnere

Denne dags nysvenske mord

Statsministerens unisont hyldede juletale i går, handlede om “mænds vold mod kvinder.” Man kunne komme i tanker om anden vold, det var vel værd at holde en tale om, men den er henvist til en skyggetilværelse. Der forekommer et drab i Sverige hver 1.3 dag. (329 i 2010.) I Danmark hver 7. dag.

En 55-årig hantverkare sköts i huvudet i en kafélokal vid Jesusparken idag. Han avled av sina skador ikväll. Det uppger Helena Ralmark, pressinformatör på Skånepolisens kommunikationscentral på tisdagskvällen. Kaféet ska enligt uppgifter till Sydsvenskan drivas av bland annat en tidigare medlem i gänget Lion Family.Skottskadad man avled ikväll. Man sköts till döds i centrala Malmö.

Muhammed havde en forkærlighed for småpiger

En østrigsk appelret har netop stadfæstet dommen over Elisabeth Sabaditsch-Wolff for udsagnet i overskriften. Jeg skriver det uden tøven her, for ingen dansk domstol ville naturligvis få den afsindige idé at trække mig i retten for det. Danmark er ikke Østrig, trods alt, og lad os i det mindste glæde os over vores uhørte grad af frihed. Den østrigske domstol gengav i øvrigt udsagnet i sin oprindelige formulering i en af de utallige hadither der bekræfter det ømfindige forhold. Med andre ord en ren tabersag hvis formålet var at holde ubekvemme kendsgerninger væk fra offentligheden. En dybt ubehagelig og krænkende oplevelse for Sabaditsch-Wolff, men om noget har domstolen aktivt medvirket til at kommunikere sandheden ud. For østrigere drejer det sig bare om at citere og ikke formulere det i nutidige termer som pædofili. Bliver det derved mere respektabelt i østrigernes øjne? Var det virkelig det værd?

As reported in the live-blog earlier today, the high-court judge in Vienna actually quoted an authoritative hadith in the courtroom: “Muhammad’s wife Aisha entered the marriage at age 6, which was consummated at the age of 9.” He then acknowledged that the passage was already public knowledge, and thus repeating it could not be punishable under the law.

He upheld Elisabeth’s conviction, however, based on a somewhat peculiar interpretation of Austrian law: to say “Mohammed had a thing for little girls” is an “excess of opinion” that cannot be tolerated. It constitutes ridicule, and is not justifiable.

An interesting and useful corollary can be derived from today’s ruling: it is now completely legal to quote in public the authoritative hadith about Mohammed’s sex acts with a nine-year-old girl. A precedent was established today — at least in Austria. […] Truth in Advertising

Den retslige chikane af det frie ord har selvsagt haft alvorlige økonomiske omkostninger for Elisabeth Sabaditsch-Wolff. Ønsker man at bidrage til at afhjælpe disse kan man besøge Elisabeth’s Voice og donere via PayPal, eller overføre via banken:  Raiffeisen Zentralbank Österreich, IBAN: AT513150042908021602, BIC: RZBAATWW (LFPC).

USA i krig mod en fjende om hvem intet kan siges

Replikskiftet her er selvfølgelig komisk og frustrerende på én gang, men det er også velgørende af to grunde: Journalister har ikke evne eller vilje til at stille de højst relevante spørgsmål som kongresmedlemmet Daniel Lungren stiller, så at have velinformerede politikere er guld værd – de har endda en platform hvor det officielle bedrag kan udstilles. Dernæst er der vel ingen der efter at have læst denne “surrealistiske” udspørgen kan være i tvivl om at embedsmænd og politikere er aldeles klar over hvad det er vi er oppe imod, men at der fra toppen af fødekæden er pålagt en stram, stram linje. Det samme gør sig selvfølgelig også gældende herhjemme, men da vi ligger i skyggen af USA må et evt. opgør først komme derovre. Skal der virkelig et nyt og større 9/11 til før man som en selvfølge begynder at sætte de rigtige ord på? (LFPC)

[…] Check out this surrealistic exchange from Wednesday’s hearing, between Rep. Dan Lungren, R-Calif., and Paul Stockton, Assistant Defense Secretary for Homeland Defense:

REPRESENTATIVE DANIEL LUNGREN (R-CA): Secretary Stockton, are we at war with violent Islamist extremism?

MR. STOCKTON: No, sir. We are at war with al-Qaida, its affiliates –

REP. LUNGREN: OK, I understand that. My question is, is violent Islamist extremism at war with us?

MR. STOCKTON: No, sir. We are being attacked by al-Qaida and its allies.

REP. LUNGREN: Is al-Qaida — can it be described as being an exponent of violent Islamist extremism?

MR. STOCKTON: They — al-Qaida are murderers with an ideological agenda –

REP. LUNGREN: No, I — that’s not my question. That wasn’t my question. My question was, is al-Qaida acting out violent Islamist extremism?

MR. STOCKTON: Al-Qaida is a violent organization dedicated to overthrowing the values that we intend to advance –

REP. LUNGREN: So is it yes or no?

MR. STOCKTON: Can I hear the question again? I’ll make it as clear as I can. We are not at war with Islam. And it is not –

REP. LUNGREN: I didn’t ask that — I did not ask that, sir. I asked whether we’re at war with violent Islamist extremism. That’s my question.

MR. STOCKTON: No, we’re at war with al-Qaida and its affiliates. […] Anti-Islamic Hyperventilation….

Erick Mushitu Mwinkeu, född 1989, överlämnade sig själv till polisen på söndagen. Han har varit anhållen i sin frånvaro misstänkt för dödsmisshandeln av den 44-årige Tommy Lundén i Ludvika i fredags kväll. 44-åringen var tillsammans med två andra män på väg hem efter att ha ätit julbord när de blev överfallna och brutalt misshandlade av tre till fem mörkhyade män. Enligt polisen var våldet helt oprovocerat. 44-åringen skadades så svårt av sparkar och slag att han avled strax efter att han kom till Falu lasarett.

Känner vi igen oss? Ja. Välkomna till den nya svenska verkligheten. Inte en dag utan gruppvåldtäkter, misshandel, skottlossning och mord. Detta är vad våra politiker har beslutat åt oss. Det är meningen att vi ska vänja oss. För så här är det, och så här kommer det att vara. Detta är mångkultur. Med lätt hand offrar svenska politiker sitt eget folk. När får vi nog? Finns det en gräns där våra folkvalda ställer sig upp och ber sin befolkning om ursäkt för den svenska historiens grymmaste och mest misslyckade sociala, ekonomiska och kulturella experiment? Nej. De är besatta av en ideologi av psykotiska dimensioner, och de är fast beslutna att köra den i botten.

Ludvikaborna byts ut mot afrikan

Ludvika, en liten stad i södra Dalarna, vackert belägen vid sjön Väsman och med lika många sjöar inom kommungränsen som det finns dagar på året. Gruvnäring och metallindustri, en utflyttningsort med kraftigt minskande befolkning – från 33 245 invånare 1970 till 25 810 förra året, därav drygt 14 000 i tätorten. En överlägsen socialdemokratisk majoritet i kommunfullmäktige. Därmed är de två främsta kriterierna för hög invandring uppfyllda. En socialistisk majoritet och minskande befolkning är en oslagbar och klassisk kombination. Samma utveckling kan ses på alla socialistiskt styrda bruksorter på dekis. När ursprungsbefolkningen flyttar ut fyller man på med invandrare. Här finns det första tankefelet: tron att människor är utbytbara mot varandra. Det är de inte. Problemen sitter inte i hudfärgen. Det är allt som människor bär med sig innanför huden som skapar problem: kultur, religion, människosyn, inställning till våld, moral, vilja att arbeta och göra rätt för sig, kvinnosyn, ärlighet, pålitlighet.

Politikerna har bäddat för katastrofer

Utifrån fakta och statistik går det att se hur Ludvikas styrande har bäddat för katastrofer som den här. Man har fyllt på med invandrare när ursprungsinvånarna flyttar ut och på det sättet slagit två flugor i en smäll: tomma lägenheter har fyllts, och politikerna har ”tagit sitt ansvar” och fått känna sig goda och solidariska med landets extrema invandringspolitik. Staden är ett typexempel på att de svenskar som kan flyttar ut när invandrarna flyttar in. Under åren 2002-2010 flyttade ungefär lika många svenskar (1 066 personer) från Ludvika som det flyttade in utrikes födda (901 personer).

2010 var 11,4 procent av Ludvikas befolkning utrikes född – men förbrukade 57,9 procent av kostnaden för försörjningsstöd. Det är en överrepresentation med 10,7, vilket är bland de högsta i landet.

Fackeltåg mot våldet

Den anhållne 22-årige afrikanen är sedan tidigare känd av polisen för bland annat misshandel och våld mot tjänsteman. Han ingår i det importerade våld som höjer svensk kriminalitet mot ständigt nya toppnivåer. Ludvika har en betydligt högre kriminalitet än den svenska genomsnittskommunen. Grattis, Ludvika! Nu är det tid att gå i fackeltåg mot våldet. Det tycks vara svenska folkets patentmedel att manifestera – ja, vad? Nu kallar Svenska kyrkan i Ludvika till ”ljusmanifestation mot våldet”. Allmänheten uppmanas ta med sig marschaller och infinna sig vid Skuthamn i Ludvika på torsdag kväll.

I takt med att det mångkulturella våldet som våldtäkter, gruppvåldtäkter, knivskärningar, misshandel, skottlossning och mord breder ut sig har märkliga sorgeritualer uppstått, inte bara i Sverige utan i många länder. På varje plats där någon har mördats finns de där, fortare än någon hinner blinka; gravljusen, blommorna, gosedjuren. Överallt samma sak. Och så är det ständigt fackeltåg och ”ljusmanifestationer” mot våldet. Är det någon som tror att dessa importerade våldsverkare bryr sig det minsta om fackeltåg mot våldet och bestämmer sig för att bli snälla? Eller vem riktar de sig till? Skulle Elin Krantz mördare Ephrem Tadele Yohannes bry sig om fackeltåget mot våld i Göteborg? Bryr sig mördaren Erick Mushitu Mwinkeu om att Ludvikaborna går ut med marschaller? Jag tillåter mig tvivla.

Kontraproduktiva nallar och fackeltåg

Det vore klädsamt om både Ludvikas kommunalpolitiker och Svenska kyrkan istället för fackeltåg ägnade sig åt djupgående självrannsakan efter mordet på den 44-årige familjefadern. Det är kommunpolitikerna som har fattat besluten om att ersätta utflyttade Ludvikabor med afrikaner, men Svenska kyrkan bär ett mycket tungt ansvar som en av de mest högröstade tillskyndarna av mångkulturen.

Fackeltågen och nallarna är kontraproduktiva. De förändrar ingenting. De uttrycker bara vanmakt. Med gosedjur och marschaller försöker vi besvärja en verklighet som vi uppenbarligen inte orkar ta in. Om man går i fackeltåg och lägger blommor på en mordplats, så känner man att man har gjort något. Men vad? Det är en kastrerad sorg som tar sig uttryck i dessa meningslösa manifestationer, en kastrerad sorg och en kastrerad vrede. Vi dränker oss i banalitet och kväver vårt berättigade raseri. Människor som menar väl staplar teddybjörnar och blommor istället för att ställa politikerna till svars för att de säljer ut vårt land till våld, kriminalitet och otrygghet.

Att knyta näven är ”out”

En terrorist spränger en buss full med skolbarn, och standardsvaret är att tända ljus och samlas på torget framför tv-kamerorna. Det är en av de mest meningslösa ritualerna i vår tid, skriver bloggen Gates of Vienna.

Meningslöshetens fackeltåg är ett led i den kulturella nedvittringen i vår tid. Den femininiserade tidsandan förbjuder alla sorters negativa känslor. Adekvata reaktioner på våld och död är bannlysta. Att knyta näven är ”out”. Att lägga ner blommor är ”in”.

När en familjefar på väg hem från julbordet i Ludvika mördas, när en kvinna på väg hem från krogen en lördagskväll, som Elin Krantz i Göteborg, när en kvinna gruppvåldtas av åtta män i Migrationsverkets lokaler i Mariannelund – då ska vi bara svälja vreden över vad politikerna har gjort med vårt land. Med fackeltåg ska vi manifestera vår kvävda, vår kastrerade sorg. Så tämjer vi vårt ursinne och vår förtvivlan. Till nästa mord och nästa fackeltåg. – Den anden nu anholdte er den 18-årige somalier Liban Isse Muse. (Flere detaljer om mordet her.)

Af Julia Caesar

Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Sju år gammal är pojkpalten. En liten linlugg som tusentals andra. Nu står han framför den enorma vita byggnaden med en oro som stångas och hamrar i bröstet. Fyra våningar hög är byggnaden, ett riktigt slott. Ett så stort hus har han aldrig sett tidigare. Han håller sin nioårige bror hårt i handen. Den här dagen tar deras barndom slut, så mycket förstår de. Sanningen att säga har det inte varit så mycket bevänt med barndomen tidigare heller. Pojken är tre år gammal när hans mor dör och lämnar fadern ensam med sju barn. I fyra år har fadern försökt sköta både arbete och den stora barnaskaran. Nu går det inte längre. Den enorma vita byggnaden är socknens fattighus, och där lämnas pojken och hans bror in för att tillbringa resten av sin barndom. Sju år senare när pojken är fjorton år anses han vara vuxen nog att försörja sig själv och blir städslad som dräng på en bondgård. Lönen är mat och logi, två kostymer per år och 50 öre till jul och midsommar.

Vi vill inte gärna inse det. Men när vi betraktar det förflutna är det en spegelbild av oss själva och det samhälle vi byggt som vi ser. Under ett lager av tekniska och medicinska framsteg finns de människor som har levt före oss, de som byggde Sverige. Gör ett tankeexperiment och tänk bort bilar, flyg, datorer, Internet, telefoner, preventivmedel, legala aborter, antibiotika, vaccin, radio och television, sociala och medborgerliga rättigheter, rinnande vatten och centralvärme – allt det som vi i dag räknar som självklart. Fattigsverige – ett u-land – ligger inte så långt tillbaka som många vill tro. Bara en tunn hinna av modernitet skiljer oss som lever i dag från det förflutna.

Ett brutalt klassamhälle

Hundra år tillbaka är Sverige ett brutalt klassamhälle med avgrundsdjupa klyftor mellan rik och fattig, mellan utbildad och outbildad, mellan män och kvinnor. Stora delar av befolkningen lever i smuts, svält och armod. Vanliga barnsjukdomar skördar tusentals liv. Tuberkulosen härjar i trångboddhetens kyffen och tar både barns och vuxnas liv. Kvinnor dör i barnsäng och köksbordsaborter. Barn som föds utanför äktenskapet kallas ”oäkta”, och oönskade barn mördas i tusental av änglamakerskor, men också av sina egna föräldrar.

Alkoholmissbruket dränker landet i sprit och misär, lön för arbete betalas ofta i form av brännvin, och mängder av svenska män super ihjäl sig. Den framväxande industrialismen har påbörjat omvandlingen av Sverige från jordbrukarsamhälle till industrination, samtidigt som en ny egendomslös underklass av arbetare utan medborgerliga rättigheter växer fram.

När Karl Valdemar Lundgren kom till fattighuset

Så ser bakgrunden ut i grova drag när sjuårige Karl Valdemar Lundgren och hans bror kommer till fattighuset. Året är 1905. Han har fötts 1898 i en liten banvaktsstuga vid norra stambanan. Vid den här tiden är järnvägen landets oumbärliga och snabbt expanderande blodomlopp. Den sköter de nödvändiga transporterna av varor och människor långt innan det finns några bilar. Karl Valdemars far är banvakt, och järnvägen ska komma att bli pulsådern även i sonens liv. ”Statens kaka är liten men säker” heter det.

När modern dör 1901 försöker fadern hålla ihop den stora barnaskaran, samtidigt som han sköter sitt arbete. Det är långt före daghemmens och fritidshemmens tid.

”Min äldsta bror var då femton år. Min äldsta syster som var tretton fick sköta om oss så gott hon kunde. En syster som var åtta år fick komma till släktingar, och en syster som bara var nio månader fick komma till en kusin till min pappa som var gift och bosatt i samma by som vi” berättar Karl Valdemar många år senare.

”Ingen hjälp fanns att få, för far hade ju så liten lön och ingen ville väl arbeta för ingenting. Så flyttade vi, och min far fick arbete på godsmagasinet vid järnvägen. Min syster var hemma och hjälpte far ett tag medan vi var ganska små men tyckte väl att hon ville tjäna en egen slant, så hon tog plats i en familj. Vi fick ett fruntimmer som skulle sköta om oss. Men det var inte så stor ordning på henne, ty ibland var hon inte nykter och då vet man hur det blir. Till slut såg far att det inte gick längre, så han ansökte om att jag och min bror som var två år äldre fick komma in på fattigvården som det hette då. Man hade inget annat val.”

Fattiga auktioneras ut till lägstbjudande

Den obligatoriska intagningsritualen går via den stora lusugnen i gjutjärn i fattighusets källare. I den stoppas alla de nyintagna hjonens klädpaltor för avlusning. Hjonen själva får avlusningsmedel. Sedan kan de börja åtnjuta fattigvården i tacksam undergivenhet. På fattigstugorna runtom i landet blandas psykiskt sjuka – ”dårarna” – asociala personer, utvecklingsstörda – som vid den här tiden kallas ”efterblivna”, ”imbecilla” eller ”idioter”-, fysiskt handikappade, gamla människor och föräldralösa barn huller om buller med varandra. De kallas fattighushjon och har ett enda gemensamt: oförmågan att ta hand om sig själva. De ligger samhället till last.

När Karl Valdemar och hans bror kommer till fattighuset 1905 gäller 1847 års fattigvårdsförordning. Från att fattigvården sedan medeltiden hade varit kyrkans ansvar är det socknarna som ska ta hand om alla dem som inte kan försörja sig själva. Inte förrän 1956 ersätts fattigvårdslagen med lagen om socialhjälp. Fattigauktioner är vanliga under flera årtionden in på 1900-talet. Föräldralösa barn och andra som anses kunna arbeta och göra rätt för sig auktioneras ut som bonddrängar och annan arbetskraft till lägstbjudande. Har man tur kommer man till en ordentlig familj som ger en mat och husrum. Har man otur hamnar man på fattighuset.

Slottet på samhällets botten

Långt senare, 1960, ska en av de svenska arbetarförfattarna, Åke Wassing (1919-1972), beskriva fattighuset i den självbiografiska romanen ”Slottet i dalen”. Själv är han dödgrävarens pojke som placeras på fattighuset av samma skäl som Karl Valdemar Lundgren och hans bror. Fadern kan inte både arbeta och ta hand om barn. Mot sin vilja hamnar pojken som anstaltsbarn i detta samhällsslott, lyckas verkligen överleva fångenskapen och så småningom också återvända till stora landsvägen med de flesta av sina sinnen i behåll. Åke Wassing skriver:

”Det var en gång ett slott… Nej, varför det? Slottet är lika verkligt i dag som då. Det ligger i en dal som kallas samhällets botten, ty den måste ju något namn ha. Slottet är uppfört i fyra våningar vitrappat tegel som lyser så grant i solen att alla som kommer den stora landsvägen förbi måste stanna och utropa: ”Nej, men titta! Där ligger det ett slott. Där skulle jag vilja leva och dö.” En del får också sin vilja fram, de kommer dit, lever en tid och dör.”

Karl Valdemar Lundgren överlever fattighuset

Karl Valdemar Lundgren överlever fattighuset även han. Han och hans bror växer upp och ska livet ut behålla den nära relation till varandra som de haft under de svåra fattighusåren när allt de hade var varandra. Han vill helst inte tala om den tiden. Han bär alltihop inom sig. Den som har varit fattighushjon bär på en evig skam. När han äntligen vill berätta är han 75 år gammal och har bara ett år kvar att leva. Han är för svag att skriva själv, så han dikterar och hans hustru skriver med sirlig handstil. Han kallar fattighuset för ”ålderdomshemmet”, det var så det brukade kallas för att det låter bättre än ”fattighuset”. Ur hans berättelse stiger inte bara Karl Valdemar Lundgren och hans livsöde fram, utan också det Fattigsverige som vi nyligen har lämnat bakom oss. Nöden talar mellan de återhållsamma raderna, inte bara den fysiska utan framför allt den psykiska. Bakom upplevelserna finns ibland inte ett ”jag”, utan istället det mer neutrala och distanserade ”man”.

Kyrkoherden bjöd på kaffe

”Man fick ju mat och kläder och omvårdnad, fast man fick försaka mycket som barn får som växer upp i ett riktigt hem. Det var sträng disciplin, vi vågade inte göra något som vi inte hade lov till. En liten bit från ålderdomshemmet fanns en kälkbacke som dom kallade för Tröttbacken, dit gick vi några grabbar och åkte en dag utan lov, men när vi kom hem på kvällen fick vi stryk och fick gå och lägga oss utan mat, så det gjorde vi aldrig om mera.

Vi hade en lärarinna som var snäll mot oss barn. När vi gått färdigt i skolan hade vi avslutning, och kyrkoherden kom och hörde på oss och tyckte att vi var så duktiga att han bjöd oss på kaffe på Ekströms konditori. Det var en stor upplevelse för oss som inte var vana vid sådana saker. Jag fick springa ärenden åt ålderdomshemmet ibland, då brukade jag hälsa på en av mina äldre bröder som jobbade på bryggeriet. Jag brukade få en 25-öring av honom och ibland en läskedryck, och tänk vad man blev glad. Men denna min bror blev förkyld när han gjorde rekryten och fick TBC, så han dog och blev begravd på sanatoriets kyrkogård.

Två dagar efter att jag konfirmerats, jag var då fjorton år, kom en bonde och hämtade mig. Jag skulle komma till honom i Västanvik och hjälpa till på hans jordbruk med det jag kunde. Vattna och rykta hästarna och ge dom hö, hjälpa till med slåttern, bärga säden, ta upp potatis på hösten och göra alla möjliga småsysslor. För det fick jag mat, logi och kläder – en kostym på sommaren och en på vintern samt 50 öre till midsommar och 50 öre till jul. Jag var hos honom i två år. Sedan fick jag en annan plats där jag fick betalt några kronor varje månad. Då tyckte man att man var rik.”

Från u-land till Folkhem

Det land vi lever i har inte skapat sig självt. De människor som har levt före oss var de som med sina händers arbete byggde Välfärdssverige. Från ett u-land i svält, armod, religiöst förtryck och enorma klassklyftor till det Folkhem där det ”varken skulle finnas kelgrisar eller styvbarn”, som landets blivande statsminister Per Albin Hansson (s) sa när han skissade sin folkhemsvision i riksdagens remissdebatt 1928:

”Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete och hjälpsamhet.”

Från 1932 börjar han och arbetarepartiet socialdemokraterna att bygga upp det Sverige där det ska råda likhet, omtanke, samarbete och hjälpsamhet. Utgångsläget är ett miljonhövdat proletariat av egendomslösa torpare och arbetare, de skymningslandets människor som utför hårt arbete för usel lön åt bönder och fabriksägare – i praktiken slavar utan några mänskliga rättigheter. Sådana som Karl Valdemar Lundgren som sliter för två kostymer per år och 50 öre till jul och midsommar. Då som nu finns det gott om människor som berikar sig och skaffar sig fördelar på andras bekostnad, och många är de starka som trycker ner och plundrar de svaga. Utan rösträtt har proletariatet ingenting att säga till om. De är arbetsmaskiner bara, som ska utnyttjas, slitas ut och kasseras.

Högtidligen utövar han sin rösträtt

När Per-Albin Hansson blir statsminister 1932 är Karl Valdemar Lundgren 34 år. Han och hans 30-åriga fru Elsa Viola är två av de svenskar som ingår i uppbyggnaden av det svenska Folkhemmet. 1921 har Karl Valdemar för första gången högtidligen fått utöva sin allmänna rösträtt. Rätten att rösta har ända fram till det året varit förbehållen de privilegierade, jordägande klasserna, och enbart män. Stoltheten kvillrar som en kanariefågel i bröstet på honom den där dagen när han går till vallokalen. Han har klätt sig fin, i mörk kostym och slips, och hatt på huvudet. Han hade aldrig vågat drömma så långt – att han, fattighuspojken, skulle bli en betrodd man med rätt att rösta i ett demokratiskt val.

Karl Valdemar arbetar vid järnvägen, som sin far. Han är en man i staten, på uniformen står det SJ som i Statens Järnvägar. Han reser på Norrland, med ständiga övernattningar i metropoler som Mellansel, Långsele och Östersund. Dagar och nätter arbetar han för att försörja sin familj. Barnbidragen är ännu inte uppfunna, de kommer först 1948. Tillsammans får han och Elsa Viola sex barn, varav ett dör vid späd ålder i en barnsjukdom. 1936 tar de det stora steg som representerar det definitiva uppsvinget för enkelt folk. Då köper de ett hus i stadens utkanter för den svindlande summan av 9 000 kronor. Ett stort rött trähus för den växande familjen.

När välståndet når utedassen

Fortsæt med at læse “Söndagskrönika: Landet som försvann”

Hver jul i årene 1963-69 modtog medlemmerne af The Beatles’ fanklub en såkaldt flexidisc med indspilninger lavet specielt til dem. Gruppens tilbageværende medlemmer og rettighedshavere vogter nidkært over deres eftermæle, og som så mange andre perler i gruppens samlede værker er julesinglerne aldrig blevet udsendt i almindelig cirkulation. Heldigvis er de lettilgængelige i uofficiel distribution ude på det vilde internet, og ingen fans bør snyde sig selv for denne herlige oplevelse. Det er fascinerende at høre hvordan singlerne udvikler sig i takt med gruppens egen musikalske og personlige udvikling – de første viser gruppen som unge mænd med den velkendte Liverpoolhumor der fik verden til at falde pladask for dem. Herefter stiger ambitionsniveauet markant, og singlerne fra 1966 og 1967 fremtræder som egentlige sketches med brug af de samme rødder som senere udmøntede sig i Monty Python, og med brug af alskens tekniske effekter. 1968-69 afspejler så gruppen under afvikling, med individuelle optagelser redigeret sammen (LFPC).

Nå ja, skriger og hyler som et vist andet herrefolk. I øjeblikket har de vist rigeligt at gøre frem for at erklære jihad mod Tyskland. I Syrien skal endnu en sekulær diktator væltes i løbet af få måneder – Syria’s Bashar al-Assad is doomed – Egypten står og vipper på randen af kaos og i det af os befriede Libyen lurer en modrevolution mod revolutionen. Man skulle tro det var krig nok, men jordanske rettroende vejrer mellemøstligt forår og den jordanske sheikh vil “den totalen Krig.” – “Islam er fred,” sommer er vinter og løgn er sandhed.

“We Declare Jihad Against… the German State, For Refusing to Allow Islam to Spread to the People of Germany… We Give Them a Choice: Either to Convert to Islam – Or to Pay the Jizya and Submit to the Laws of Islam”

Sheikh Ahmad Abu Al-Quddum is a leader of the Tahrir party in Jordan. According to Islamist forums, this was the first time a member of the Tahrir party appeared on a Jordanian television channel. Sheikh Ahmad Abu Quddum of Jordan’s Tahrir Party Discusses Jihad Against Germany, Pledges to Impose ‘Jizya’ Poll Tax on Non-Muslims, and Vows to Annihilate Israel.8,12. 2011.

Apropos herrefolk, så høre jeg i går programmet “Den store roman” på den nye radiostation, og det var interesant filosoffen Søren Gosvig Olesen inde og tale om sin bog Hitler- en introduktion. Han har selv oversat dele af Mein Kampf, det vil sige ført den tilbage fra de forskønnende, forståelsesfremmende oversættelser til hvor irrationelt, svulstigt, knudret og prætentiøst Hitler i virkeligheden udtrykker sig. Den kan være nok så meget bestseller i Mellemøsten, der er ikke én der kommer igennem den. Programmet handler og noget af det eneste Hitler i virkeligheden havde forstand på, nemlig at tale i timevis og forføre med sit foredrag, ikke sit indhold. Jeg ved det, for jeg læste den selv dengang livet var langt nok til så dårlige bøger. Det eneste man kan tage med sig fra den er, at det hele stod der inden det skete i virkeligheden. Altså: hvis nogen truer med noget, skal man overveje at stole på deres ord. Programmet anbefales meget.

Sverige får adgang til 80 procent af norsk data- og mobiltrafik

Stoler man nu nok på Big Mother og dialogpoliserne til det?

Svensk politi vil om kort tid få tilgang til nesten all e-post, og en stor del av SMS-er og mobilsamtaler inn og ut av Norge.Flertallet i den svenske riksdagen er nå enige om en lovendring som gir politiet rett til å overvåke tele- og datatrafikk mellom Sverige og utlandet.Store deler av denne trafikken går til og fra Norge.

Post- og teletilsynet rykker nå ut mot lovendringen og ber folk beskytte seg best mulig mot det svenske overvåkningsregimet: – Dette er en klar utvidelse av hjemmelen til å lese trafikk til og fra Norge. Vi anbefaler alle til å ta forholdsregler og beskytte sensitivt innhold som sendes til mottagere i utlandet, sier Ørnulf Storm i Post- og teletilsynet, til VG. Svensk politi får overvåke din mobiltrafikk og e-post.

Hvor kommer alt det had dog fra?

C’est le Coran, stupide. Mit franske er efterhånden temmelig rustent, men så meget desto mere skræmmende er det at ingen semantik kan formilde udtrykket i denne video. Der bliver allahuakbaret og råbt død over jøderne, og sværdet på Hamas’ flag er et internationalt piktogram der betyder ‘islam’. Disse mennesker skulle hjemsendes fra Europa tres tres vite (LFPC).

Sort snak for vulgærateister: De store spørgsmål

Historien fra hotair.com handler om at amerikanske kongresmedlemmer ikke må ønske Merry Christmas i breve sendt fra kongressens postkontor, men derimod gerne ‘Happy Holidays’. En i sig selv interessant ny facet i den løbende fortælling om kulturel selvafvikling, men Tina Korbe runder historien af med en fremragende opsummering af hvad det er der driver mennesket til at søge svar i religion. På få linjer får hun sat ord på de indlysende dimensioner i menneskelivet der er fuldstændigt fraværende i tidens gøglende monomane folkeateisme på nettet og i læserbreve – religion er for svage mennesker / religion er skyld i alskens krig og ulykker / religion er fantasifuldt hokuspokus som oplyste mennesker som netskribenten har gennemskuet, etc. etc. (LFPC).

[…] An unrelated by related thought for both the PC police and that particular brand of atheist who finds public Nativity displays offensive: Freedom from religion isn’t really possible. Why? Let’s think about it for a moment. What is religion, really, but an attempt to grapple with certain inescapable, inevitable, unavoidable, pesky, problematic questions that plague all of us at one time or another? Questions like: Who am I? Why am I here? What is the meaning of life? And, above all: What happens when we die? Adults sometimes like to toss these questions aside as adolescent incoherence, but they’re not adolescent, even if they are elementary. Not everybody accepts divine revelation, but everybody has a suspicion of an answer to these questions. Let’s work with the last one, as that’s inexplicably the simplest. What happens when we die? Few of us can speak from experience. But, in general, people believe one of two things about it. Either we enter a different kind of existence or we simply cease to exist. Either of those beliefs is the foundation for an eschatology of sorts. Which eschatology you choose, in turn, informs your soteriology. If you believe in existence after death, you will likely seek some kind of eternal salvation — a happy otherworldly existence, in other words — and that will likely require some kind of savior. If you don’t, you’ll look for some kind of salvation here on earth (progress, perhaps, or utopia). Your eschatology and soteriology will inform your morality … and so on and so forth until you have adopted for yourself some kind of rudimentary religion. It might not be the right one — it might not be true — but it’s a religion, nevertheless. It’s no good to seek to avoid every reminder of the questions you don’t want to ask yourself. They’re inside of you, waiting to ambush when a loved one dies or when a child is born or when you lose a job or gain one. The only mature way to grapple with them is to embrace them, to follow where they lead. Those people seeking freedom from religion would be surprised at the freedom they’d find if they would. Tina Korbe: Congressmen can’t say “Merry Christmas” in mail

Vanity Fair: The Immortal Rejoinders of Christopher Hitchens.

He led a picaresque, bohemian life of intellectual enquiry, literary criticism and many long lunches and late nights. Contrariness and controversy were never far away. He began his journalistic career firmly on the left but in later life was attacked by former comrades for becoming a strong supporter of President George W Bush’s wars in Iraq and Afghanistan.For Hitchens there was no contradiction – his new target was “Islamo-fascism” a term he is thought to have coined. Christopher Hitchens on life, death and lobster. (Se også: Christopher Hitchens and Tariq Ramadan Debate.)

“Det är uteslutande muslimer”

Langt flertallet af svenske politikere og medier er for fejge til at nævne Malmøs racister og jødehadere ved navn, og så må jøderne jo selv gøre det. Sandheden kommer altid frem, unanset hvor upopulær den er, men fremtiden ser sort ud alligevel. Når det spås, at der ikke længere findes jøder i Antwerpen om 50 år, så er der heller ingen tilbage i Malmø eller i hele Sverige, for den sags skyld. Demografi er trumf. Det er realiteterne på gadeplan barberet for politiker-flomme.

”Vi accepterar inte antisemitiska strömningar”. Vi finns. Vi har rätt att gå på Malmös gator utan att behöva dölja våra symboler. Och vi kan inte skrämmas bort.Det var det budskap som en liten grupp judar ville förmedla till resten av staden när de i lördags trots­ade stormvindarna och i grupp, iförda kippor och Davidsstjärnor, gick den knappa kilometern mellan synagogan och Triangeln – på malmöitiska Triangelen – en av stadens knutpunkter.
– Det var alltså ingen demonstration. Däremot en värdig promenad, utan plakat men med våra judiska symboler, för att visa att vi inte accepterar de antisemitiska strömningarna i Malmö, säger Fredrik Sieradzki, ordförande i informationskommittén i Judiska församlingen i Malmö. [..]

– Men annars är det i miljöer där den judiska identiteten är känd som trakasserierna förekommer och i synnerhet drabbas våra skolungdomar, fortsätter Fredrik Sieradzki.Frågan, vilka det är som ligger bakom hetsen, besvarar han utan att sväva på målet:
– Det är uteslutande muslimer. Vi har ett problem i Malmö; att här finns muslimer som inte gillar judar. Men det är något som media väljer att förtiga. Att tala om det anses inte politiskt korrekt och man är väl rädd för att framstå som rasistisk. Men man måste ju ändå säga sanningen.Nu sätter Malmös judar ner foten.

“At sige glædelig jul er værre end hor og drab”

Forandringsuparathed

Jeg plejer at drille mig selv med, at jeg hader enhver forandring ,selv til det bedre. Det er ikke helt sandt, men det er heller ikke helt løgn. De forandringer jeg selv laver, kan jeg acceptere, men jeg kunne ikke acceptere at bloggen overnight så anderledes ud, selvom jeg medgiver at den kunne være kønnere. Det kan den blive, men foreløbig er den tilbage ved det gamle, og jeg kan skrive igen befriet for forandringsuparat væmmelse.

Tove Ditlevsen skrev i sin allersidste bog, En Sibylles Bekendelser fra 1976, essayet “Min skrivemaskine.” Det er lige så mange år siden, jeg har læst det, men jeg husker hendes grænseløse tilknytning til sin skrivemaskine, en østtysk Erika model 1958 fra Dresden. Den var uopslidelig, fungerede altid og skulle kun have skiftet farvebånd en gang om året og en tur til rensning for cigaretaske og brødkrummer en gang imellem. Den var af metal, havde en helstøbt valse og vejede antagelig over 10 kg, selvom den kaldtes en rejseskrivemaskine var det en maskine, der gav motion. Hun kunne ikke skrive på andet, heller ikke selvom Gyldendal prakkede hende en elektrisk skrivemaskine på i bedste mening.

Jeg har selv haft sådan en siden jeg lavede skoleblad fra 10-års alderen, det er derfor jeg kalder den “Model Tove Ditlevsen” og jeg har den endnu. Den har rejst med mig jorden rundt, den har taget ækvatordåben og holdt mig i forbindelse med forlængst midaldrende skønheder derhjemme via luftpostpapir, den har endda skrevet læserbreve i Politiken (!) Jeg kan ikke få det over mig, at smide den ud. Jeg kan lige præcis føle tasterne i fingrene, hvilket tryk der skulle til at få dem ned, hvornår man endnu kunne fortryde, så man ikke skulle igang med radérpapir, – det var en anden måde at skrive på, sætningen skulle være klar i hovedet, inden man begyndte at skrive den ned. Og hvordan den lød når valsen kørte ud mod venstre til det lille “kling”, der betød at man skulle hive i linjeskifteren oppe til venstre. Den var også af solidt metal. Det var og er en smuk maskine, og det er ganske ufatteligt, at det var DDR der producerede den.

Fabrikken i Dresden gik ned i 1969, et udmærket bevis på at man ikke kan drive forretning på at lave evighedsmaskiner. Det var først i år 2000 nogen med anseelig overtalelse fik mig til at købe en computer, som jeg indtil da havde set på med den allerstørste foragt. Havde hun ikke gjort det, var der ikke blevet nogen blog, og var der ikke det, var jeg ikke begyndt at tage video, som jeg også så på med foragt. Sådan går det, og man ved aldrig hvor man havner, eller hvem der overhovedet styrer det hele. Der er skumle kræfter på spil.Dette kun for at sige, at nu ligner bloggen sit gamle jeg, så man kan få lidt fred.