Af Julia Caesar

Copyright Julia Caesar, Snaphanen, HRS och document.no. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Vänstern har alltid haft ett passionerat förhållande till totalitära diktaturer. Ju mer förtryck och ju fler massmord, desto större entusiasm och kärlek från vänsterhåll. Vänsterns romans med tyranni och terror är en märklig kärlekshistoria. När världskommunismen kollapsade 1989-90 sjönk vänstern ihop i tomhet och depression, precis som när ett kärleksförhållande har tagit slut. I den tomheten och kärlekssorgen har den vadat i mer än tjugo år. Men vänsterns troende har hittat en ny partner, ytterligare en totalitär ideologi att dyrka. I dag fyller de sitt inre tomrum med radikal islam. Vänsterns hjärta klappar för islamisterna. Fyrverkeriet från självmordsbombares sprängmedel tänder på nytt glöden i deras revolutionära längtan. I muslimers upplevelse av att vara förtryckta kan de identifiera sig själva som de ”offer” de tror sig vara.

Vi kommer att få se ett oändligt antal avsnitt av den här kärlekssagan utspela sig i våra TV-apparater. Men aldrig vackert bildsatta eller till tonerna av soft music. Det vi får se är våld, ofattbar grymhet, förintelse och död. Bilderna kommer att vara blodiga, fasansfulla och minst av allt associera till kärlek. Vänsterns romans med islam är en omöjlig kärlek mellan parter som inte har något annat gemensamt än hatet och driften att förstöra. Det är en love story utan happy end, en kärlek som är dömd att sluta i katastrof.

När en ideologiskt betingad dödskult går på högsta växeln får den sitt starkaste stöd från vänsterns troende. Av tradition har de alltid flockat sig kring kommunistiska regimer just när massmördandet har nått toppnivåer – som när Josef Stalins folkmord och terror kulminerade i Sovjet på 1930-talet, under Mao Zedongs ”stora proletära kulturrevolution” i Kina på 1960- och 70-talen och Pol Pot´s skräckregim i ”Demokratiska Kampuchea” 1975-78 när de röda khmererna mördade uppemot två miljoner invånare. Just då har vänsterns extas och lovord över diktaturerna nått sin kulmen. För vänstern kommer nämligen idéerna alltid i första hand, människor i andra hand.

Marxism-leninismens fader Karl Marx (1818-1883) dolde aldrig sin dragning till våld. Han försvarade hängning av kapitalister i närmaste lyktstolpe. I den tidning han gav ut, Neue Rhenische Zeitung, förklarade han: ”När vår tur kommer ska vi inte förklä vår terrorism.

Sammanlagt har de kommunistiska diktaturerna skördat mer än hundra miljoner dödsoffer. Under 1900-talet har cirka 170 miljoner människor dött i folkmord och massmord. Det är mer än fyra gånger fler än de som har dött i krig.

Diagnos på de Troende

Hur kommer det sig att utåt sett normala människor försvär sig till och lovprisar brutala diktaturregimer som bygger sin makt på massmord och terror? Hur kan vänstern investera entusiasm i en totalitär ideologi som islam, som inte på någon enda punkt godkänner det vänsterns företrädare säger sig stå för; sekulär demokrati, mänskliga rättigheter, jämställdhet mellan könen och rättigheter för homo-, bi- och transpersoner? En av dem som har försökt utreda det är professor Jamie Glazov i boken “United in hate. The Left´s Romance With Tyranny and Terror”. För att förstå den säregna alliansen mellan vänstern och totalitära ideologier måste man titta närmare på vilka parterna och deras drivkrafter är, menar han.

Glazov är son till sovjetiska dissidenter och kom till USA som femåring. Hans morfar Gregory Rafalsky, som var läkare i den sovjetiska armén, var en av dem som försvann spårlöst under Stalindiktaturen, i oktober 1941. Boken är tillägnad honom. Familjen Glazov har senare fått veta att han som läkare hade vägrat att delta i tortyr av sina egna och därför skjutits med ett nackskott.

Eftersom de beteendevetenskapliga disciplinerna sociologi och psykologi, i synnerhet i Sverige, är tungt infiltrerade av vänstertroende får man söka förklaringar till vänsterns kärlekshistoria med folkmordsdiktaturer vid sidan av de politiskt korrekta sammanhangen. Jamie Glazov´s ”believer´s diagnosis” utgår ifrån iakttagelsen att ”the believer”, den Troende, känner sig alienerad och främmande för dagens västerländska samhälle. Han vill utplåna det för att på ruinerna kunna bygga det mönstersamhälle som han drömmer om. Att vägen till paradiset kantas av döda kroppar är han väl medveten om, och det är i den gemensamma dödskulten som vänsterns Troende och islamisterna finner varandra, menar Jamie Glazov.

Den som vill kan se och höra Jamie Glazov själv berätta om sin bakgrund och sin bok i den här föreläsningen på you tube.

Allting är samhällets fel

Värdet av demokrati och individuell frihet förkastas av den Troende, eftersom han själv har misslyckats med att ta vara på de utmaningar och möjligheter som de erbjuder. Det är samhällets fel att han känner sig alienerad. Istället för demokrati och individuell frihet längtar den Troende efter den likformighet, stabilitet och disciplin som får honom att känna sig trygg och som han bara finner i diktaturer. Han fantaserar om hur han befrias från sitt eget individuella jag, intalar sig att han ingår i en stor gemenskap med andra Troende och drömmer om att sjunka in i kollektivets omslutande famn Han längtar till en värld där han får bli som ett litet barn igen och tas om hand av en god fader som har allting under kontroll och kan ta alla beslut.

I det aktuella jordelivet kommer den Troende ofta till korta, bland annat för att han har svårt att skapa genuina, nära relationer med andra människor. De måste dela hans politiska och radikala värderingar, annars är de inga vänner. Den argentinskfödde marxistiske revolutionären Che Guevara (1928-67) – en av huvudmännen bakom den kubanska revolutionen 1959 – sa: ”Mina vänner är mina vänner bara så länge som de delar mina politiska åsikter”. Det är därför den Troende så lätt accepterar att hans ”vänner” kan bli eliminerade för ideologins skull om de står i vägen för den. Djupare än så blir aldrig vänskapen. Tomrummet efter verklig mänsklig gemenskap försöker han fylla med en pseudokärlek för hela mänskligheten. Den Troende älskar människor, men bara som abstraktion och bara på avstånd. Det är människan som idé han omfattar med kärlek, inte verkliga människor.

Identifikation med offer

Sin största dragning har han till dem som han uppfattar som offer. Som en magnet dras den Troende till alla tänkbara offer – för kapitalism, rasism, diskriminering, ”islamofobi”, globala orättvisor, eller ”samhället” i största allmänhet. För att legitimera sin identifikation med världens alla offer måste han övertyga sig själv om att han också är ett offer. Det kräver ibland viss ansträngning, för den Troende har faktiskt lyckats dra nytta av det kapitalistiska samhällets ekonomiska möjligheter. Han har uppfyllt sina materiella behov med råge och är innehavare av både bostadsrätt, bil och fritidshus samt några goda placeringar på kapitalmarknaden.

Men ju mer materiellt välstånd han lyckas skaffa sig, desto olyckligare blir han. Den Troende står helt enkelt inte ut med att ha det bra. Det materiella ägandet kan aldrig kompensera hans andliga tomhet. Eftersom han bygger hela sin identitet och världsbild på offertänkande är han i desperat behov av missgynnade och olyckliga människor att staga upp sig med. Ju fler offer han kan identifiera sig med, desto större blir den fiktiva gemenskap som den Troende ingår i. Identifikationen med förmodade offer erbjuder också en svårslagen känsla av moralisk överlägsenhet och enastående godhet – någonting som per automatik belönas och applåderas av alla som inte genomskådar den Troendes falska godhet.

Skuld är motorn i hela den här processen. Den Troende bär, oftast omedvetet, på en skuld över att över huvud taget finnas till, och den förstärks av den sociala status och det materiella välstånd han har uppnått och som kan få honom att må riktigt illa. Den Troende skäms över att han inte är ett verkligt offer. Genom att i fantasin se sig själv som en av de fattiga och förtryckta och genom att vara en Troende amorterar han på sin karmiska skuld.

Fakta måste förnekas

Eftersom hans självbild vilar på så bräcklig grund måste han med kraft förneka ovedersägliga fakta, som att kommunismen har kostat minst 100 miljoner människor livet och att islamistiska terrorister tar livet av oskyldiga människor. Även om han får bevis för att hans revolutionära idoler utövar förtryck och masslakt vill han inte höra talas om det. Om en Troende skulle erkänna sådana fakta riskerar nämligen hela hans värld att kollapsa. Avslöjandena spräcker den tro på vilken han har byggt hela sin existens. Han förnekar därför konsekvent det som faktiskt utspelar sig inom de totalitära regimer som han dyrkar. Han är övertygad om att våld är nödvändigt för att skapa det jordiska paradis som han åtrår. Men han är noga med att alltid sätta etiketter på förstörelseprocessen med motsatsen till vad den faktiskt är. Utåt framhåller de Troende att de kämpar för ”fred”, ”social rättvisa” och ”jämlikhet”.

Om man översätter Jamie Glazovs iakttagelser till svenska förhållanden kan man se att de Troende i dag uppträder i många olika skepnader; som antirasister, fredsaktivister, radikalfeminister, djurrättsaktivister som ”befriar” minkar till en säker död, förkämpar för social och global rättvisa, människorättsaktivister, agitatorer för oreglerad invandring till exempel i vänsterpartiet, miljöpartiet och folkpartiet och nätverk som AFA och ”Ingen människa är illegal”, som miljöfundamentalister och genusextremister som förnekar att det finns några könsskillnader. De Troende återfinns ofta i organisationer som Amnesty, Röda Korset, Svenska kyrkan, Sida och Rädda Barnen där de nitiskt predikar sin humanism och människokärlek exakt så länge som de inte riskerar att behöva ge upp någonting i sina egna liv.

Myten om den ädle vilden

Alienerade västerländska intellektuella har alltid drömt om främmande exotiska platser som de tror är bättre och mer ”genuina” än deras eget samhälle. Jean-Jacques Rousseau (1712-1778) lanserade den romantiska idén om ”den ädle vilden”, en myt som än i dag vårdas ömt av de Troende. ”Den ädle vilden” antas vara den ursprungliga människan i ”naturligt tillstånd”, opåverkad av civilisation och modernitet. Hans enkelhet har en oemotståndlig fräschör. Obefläckad av industrialism och kommersialism tros han vara den fredsälskande, jämlike och ekologiskt rättänkande ursprungsmänniskan. som är ren och god, osjälvisk och okomplicerad.

Eftersom de Troende känner sig malplacerade i sina egna samhällen föreställer de sig ”den ädle vilden” som ett slags vägvisare som kan hjälpa dem att navigera på livets stormiga hav i riktning mot mening och tillfredsställelse. Olyckligtvis har något sådant som ”den ädle vilden” veterligen aldrig existerat. Den ädle vilden är inte särskilt ädel. Liksom den övriga mänskligheten drivs han av självbevarelsedrift och egennytta, dessutom utan att dölja det under en västerländsk fernissa.

Trots att modern antropologisk forskning har visat att Rousseau drömde i nattmössan klänger sig vänsterintellektuella Troende fast vid myten om ”den ädle vilden” och ser i förlängningen tredje världen som den ursprungliga oskulden förkroppsligad. I deras ögon är underutveckling detsamma som renhet och oskuld. Här finns också en av orsakerna till de Troendes naiva och gränslösa syn på utomeuropeisk invandring. De intalar sig att invandrare från primitiva och underutvecklade länder och kulturer är ”ädla vildar” som med tacksamhet ska ta del av vår välfärd. Oavsett hur tjocka skygglapparna är borde de Troende vid det här laget ha noterat att utomeuropeiska invandrare, i synnerhet från muslimska länder, ingalunda är några ”ädla vildar” utan tvärtom i många fall fast beslutna att skrupelfritt kannibalisera på det smörgåsbord av sociala förmåner som det svenska samhället dukar upp för dem.

Många av de Troende anser också på fullt allvar att det ingår i de mänskliga rättigheterna för alla jordens folk att flytta till Sverige och leva på svenska skattebetalares bekostnad. När de Troendes naiva drömmar kolliderar med den brutala verkligheten är reaktionen att göra skygglapparna ännu tjockare och frenetiskt förneka uppenbara realiteter.

Drömmen om ”den ädle vilden” representerar allt som den västerländska människan inte är. Det är orsaken till att både kommunism och tredje världen utövar så stark dragningskraft på de Troende. Vänsterns gemenskap grundar sig nämligen inte i första hand på positiva företeelser som de stöder och gillar. Istället förenas de i vad de inte gillar, i hatet mot Västvärlden, förkroppsligad av USA. Den Troende har fastnat i en evig trotsålder och beundrar vem och vad som helst som hans eget samhälle fruktar och ogillar.

Hundratals miljoner till Afrikas diktatorer

Inom biståndsorganet Sida finns det gott om Troende. Det, och samma fenomen i den förment borgerliga regeringen måste vara förklaringen till att det år efter år pumpas in hundratals miljoner i bistånd från svenska skattebetalare till afrikanska fullblodsdiktaturer. Pengarna faller rakt ned i ett svart hål utan att någon för befolkningen gynnsam utveckling kommer till stånd. Föreställer sig den svenska regeringen och Sida att diktatorer som Muammar Khadaffi, Ugandas president Yoweri Museveni och Sudans president Omar Bashir är ädla vildar med rena och oskuldsfulla sinnen?

”Vårt miljonbistånd till diktaturer har aldrig lyckats öka de mänskliga rättigheterna där” skriver journalisten och Afrikakännaren Bengt Nilsson på Dagens Nyheters debattsida.

”Biståndsmiljonerna är ofta rena kontantöverföringar som går rakt ner i mottagarlandets statskassa. Avsikten är att de ska användas till ”fattigdomsbekämpning”. Men i praktiken kan de lika gärna användas till att förstärka presidentens säkerhetsstyrkor, eller till att köpa vapen och muta väljare i riggade val.”

”Sverige har en lång och grundmurad tradition av att stötta despotier i Afrika, och tydligast manifesterar sig detta i vår biståndspolitik. Denna politik skapades och drevs tidigare av socialdemokrater och förvaltas i dag av en borgerlig regering. Trots flagranta brott mot mänskliga rättigheter, trots valfusk och fängslande av politiskt oppositionella fortgår Sveriges ekonomiska stöd till regeringar som ägnar sig åt sådant. (…) ”Biståndet gör det möjligt för oss att upprätthålla en dialog med mottagarlandet.” Så svarar socialdemokraterna, och så svarar även biståndsminister Gunilla Carlsson (m). Enligt resonemanget måste alltså Sverige överföra hundratals miljoner kronor i bistånd för att kunna ”upprätthålla en dialog” med en afrikansk diktator. Om pengarna uteblir vägrar diktatorn prata. Dessa ”dialoger” – om de ens förekommer – har aldrig lyckats åstadkomma några förbättringar av mänskliga rättigheter i någon afrikansk diktatur” skriver Bengt Nilsson.

De politiska pilgrimerna

Den Troende ser alltid framåt, mot ett hägrande Utopia – samhället där alla hans visioner ska förverkligas och han själv äntligen finna sin plats och komma till sin rätt. En Troende ser aldrig bakåt. På det sättet slipper han besinna de Troendes fruktansvärda brott mot mänskligheten. Som flugan dras till sockerbiten har de Troende ända sedan 1920-talet dragits till och gjort politiska pilgrimsresor till sina mest älskade tyrannistater. Under Stalintyranniets blodigaste år på 1930-talet med masslakt av miljoner människor nådde pilgrimsresorna en höjdpunkt. Många kände sig kallade att till och med emigrera till Sovjet för att leva den kommunistiska lyckodrömmen. Ett svenskt exempel är de så kallade Kirunasvenskarna, som jag berättade om i krönikan ”Vänsterns tragedi, del 2” .

Ett tusental svenskar, övertygade kommunister, ville bygga sig en framtid i den unga sovjetstaten. Men drömmen förvandlades till skräck och död. Under 1930-talets utrensningar och Stalinterrorn 1936-38 sågs svenskarna plötsligt som sovjetstatens fiender, dömdes och avrättades för spionage, ekonomiskt sabotage och andra påhittade brott. Deras öde var okänt och deras emigration nedtystad ända tills DN-journalisten Kaa Eneberg med början 2003 avtäckte och berättade deras historia i tre böcker: ”Tvingade till tystnad”, ”Förnekelsens barn” och ”Knuts ask och kejsaren av Karelen”.

Nya diktaturer, nya resmål

De politiska pilgrimerna från Väst har bugat för de mest skrupelfria diktatorer och i glödande ordalag prisat deras samhällen. Pilgrimernas beundran har alltid nått sin toppnivå exakt när regimerna har stått på sin höjdpunkt av folkmord och terror. De Troendes resmål har varit helvetet på jorden, men deras värdfolk har arbetat hårt för att stärka dem i tron att de befann sig i himlen. Alla former av grymhet och barbari doldes sorgfälligt. Det som visades upp var en omsorgsfullt arrangerad kulissvärld. Ingenting i dessa uppvisningssamhällen var äkta. Till och med byborna var framkommenderade som skådespelare och tillsagda exakt vad de skulle säga och göra.

Sedan det sovjetiska tyranniväldet nådde sitt maximum har politiska pilgrimsodysséer gått till Fidel Castros Kuba under flera årtionden från 1960-talet och framåt, Nordvietnam i mitten och slutet av 60-talet, Maos Kina under slutet av 1960-talet och början av 70-talet, Pol Pots Demokratiska Kampuchea på 1970-talet och sandinisternas Nicaragua från 1979 till 1989. Varje regim som har haft en negativ relation till USA har för de Troende utgjort en oemotståndlig destination.

Jan Myrdal – den evige diktaturpilgrimen

Svenska Troende har gjort mängder av pilgrimsresor till länder just när folkmorden har pågått som bäst. Jan Myrdal är den evige diktaturpilgrimen. Antagligen finns det inte en enda folkmordsdiktatur där han inte har satt sin fot och prisat de styrande i alla tonarter. Den 12 augusti 1978 anlände Myrdal i spetsen för en svensk delegation på fyra personer ur Vänskapsföreningen Sverige-Kampuchea till ”Demokratiska Kampuchea”. Det var det officiella namnet på Pol Pots och de röda khmerernas (Kambodjas kommunister) folkmordsregim 1975-78. Besöket var ett av många som Myrdal gjorde i landet från 1967 och framåt.

Ett halvår efter svenskarnas besök avslöjades att närmare två miljoner människor, en fjärdedel av befolkningen, hade avrättats eller dött av slavarbete, svält och sjukdomar. Till och med människor vars enda brott var att de bar glasögon rensades ut. Precis som i Maos Kina definierades glasögonbärare som ”farliga intellektuella som levde ett skyddat, privilegierat liv”. Men av detta såg svenskarna ingenting. De gav enbart positiva skildringar. Till skillnad från de flesta andra Pol Potpilgrimer har Jan Myrdal aldrig reviderat sin ståndpunkt.

Turistresor i svältens Kina

Dagens Nyheters chefredaktör för kulturredaktionen, Olof Lagercrantz (1911-2002) gjorde under 1970-talet flera reportageresor i Sovjet och Kina. Samtidigt som det pågick folkmord på 70 miljoner kineser och befolkningen drevs från sina hem, familjer och arbeten skrev Olof Lagercrantz:

”Unga människor som tvingas ut på landet är lyckliga att få flytta ut och leva i folkhavet och där göra sin samhälleliga insats.” (Dagens Nyheter 15 november 1970.)

Några månader senare hyllar han den store tyrannen Mao:

“Det är en väldig tillgång för ett land att ha Mao Tsetung som lärofader därför att han är praktisk, erfaren och fylld av levande medkänsla med det kinesiska folket.” (Dagens Nyheter 7 februari 1971.)

Fortsæt med at læse “Søndagskronik: En märklig kärlekshistoria”

Vi bringer som bekendt jævnligt poster om f. eks. musik der optager Snaphanens redaktion. Små oaser af transcendens og ro i en verden der er blevet vanvittig. For nogle af os kan store, meget store, fænomener i universet omkring os spille nøjagtig samme rolle. Tanken flyver og der indfinder sig en ro i visheden om at der findes et andet perspektiv deroppe og derude. Har man det på denne måde kan man godt betegne dette billede som visuel musik for sjælen. Udsnittet forneden viser således det første billede af en planet, eller protoplanet, uden for vores solsystem. Én ting er at kunne konstatere disse planeter ved at måle variationer i deres stjernes lys, og dette er i sig selv en viden der skaber transcendens. En anden er faktisk at kunne se objektet, selv om det som her kun består af ganske få pixels. Vi taler om et spring af kopernikanske dimensioner, og det er for nogle af os en dybt tilfredsstillende oplevelse (LFPC). Hubble Directly Observes a Planet Orbiting Another Star

Da vi forleden kunne høre en af DR velanskrevet akademiker, der ikke kendte Pew´s rapport, eller måske ikke ville kende den, må vi hellere bringe den. Da debatten handlede om Egypten, skal vi bla. henlede akademikeren på side 14, hvor man kan læse at 82 % af egypterne går ind for stening for utroskab, 77 % går ind for pisk eller håndsafhugning for tyveri og 84 % mener der skal være dødsstraf for at forlade islam. Ikke så underligt, at 95 % af egypterne også mener at islam (sharia) skal spille en stor rolle i politik, hvor “kun” 45 % af tyrkerne mener det samme. 25 % af egypterne er venligt stemt overfor Al Qaeda, og ligestilling er ikke noget stort hit: 44 % går ind for kønssegregerede arbejdspladser. Akademikeren var alligevel skeptisk overfor rapportens metodologi – den står på side 22 og fremefter. – Hvilken slags demokrati disse 80 mio. egyptere kan blive enige om, kan man måske forestille sig – og så er 25 mio. endda analfabeter. Flest kvinder, naturligvis.
Da P 1 debatten også kom ind på Lara Logan, bør man høre Phyllis Cheslers How To (Not) Treat a Woman. – Michael Irving Jensen blev rigtignok af P 1 introduceret som “forsker”, men på denne lytter virkede han først og fremmest som en politisk-psykologisk tilstand, der bestyrker min gamle antagelse, at nogle mennesker ganske enkelt ikke kan tåle at gennemgå et universitetsstudium.

Pew Global Attitudes Muslim Report – Public Support for Radical Islam

Half of Britain ‘would vote for far-Right parties if they gave up violence’

Hvor hypotetisk denne mulighed er kan man få et skøn over ved at se hvor mange manipulerende antagelser som bare denne artikel indeholder – the Daily Mail er formentlig en af verdens bedste mainstreamaviser hvad angår dækningen af dette område, og alligevel kaldes EDL ureflekteret “far-Right”; St George-flaget kaldes i en billedtekst for “fascist imagery”; islam kaldes en “race”; og den venstreekstremistiske organisation Searchlight, en pendant til danske Redox, kaldes lige så ureflekteret for “anti-racism campaigners”. Det kræver ikke megen fantasi at forestille sig dækningen i the Guardian og på BBC – man gyser ved tanken. EDL kan klæde sig i lyserøde kaninkostumer og dele blomster ud til tilskuere ved deres demonstrationer, de vil aldrig få en fair mediedækning.

Skal man blive bare lidt paranoid kan man nok også roligt antage at den politiske mainsteam og MI5 vil tage alskens black ops i brug for at holde dem uden for indflydelse. Forandringer i det britiske politiske landskab med dettes status quo-bevarende valgsystem vil næppe være en mulighed, og alle forandringer vil ske reaktivt som følge af det fatale demografiske masseødelæggelsesvåben som Labour har bragt til sprængning i vor tids måske største forræderi (LFPC).

Almost half the country would back a far-Right party if they gave up violence, an astonishing new poll revealed today. A total of 48 per cent said that they would support a group that vowed to crack down on immigration and Islamic extremists.

They would also restrict the building of mosques and order the flag of St George or the Union Jack be flown on all public buildings.

Anti-racism campaigners said the findings were a clear sign that Britain’s mainstream parties were losing touch with many voters on the issue of race.

There has been a recent wave of support for extremists such as the English Defence League and the British National Party. […] Half of Britain ‘would vote for far-Right parties if they gave up violence’

Uhellige enfold: Time Magazine til undsætning for Europas multikulturalister

Jeg har udviklet en lidt spøjs hypersensitivitet for artikler som denne som giver sig udslag i at jeg ‘hører’ teksten blive læst op af en kælen, affekteret mandsstemme. Der er egentlig ikke så meget at kommentere historien med andet end at den ene og alene er mulig i kraft af grænseløs uvidenhed om virkeligheden i jordhøjde i Europa hos Time Magazines pæne læserskare. Man leder forgæves efter henvisninger til banlieues, antisemitisme, aggressiv gadebøn og bilafbrændinger hos Bruce Crumley. Manden nøjes med at trække det nazikort der har en særlig klang i USA – at en altid slumrende nazisme hvert øjeblik kan komme op til overfladen hos den gamle verdens borgere. Dette, og så rørstrømsk fremvisning af en kvindelig muslimsk reformator, hvis særlige “humanist brand” af islam på en eller anden ikke nærmere beskrevet måde er et reelt alternativ til tung dogmatik fra al-Azhar i Cairo eller Saudi-Arabien (LFPC).

[…] French writer and anthropologist Dounia Bouzar has been iconic of that “moderate Muslim”, authoring books and articles on how mutually acceptable compromise can be found when Islam and Western societies do clash. Now, however, that effort has landed Bouzar in the uncomfortable position that moderates of various kinds have found themselves in over the ages, when their centrist positions made them targets for extremists to either side.

This week Bouzar discovered a car and motorcycle she owns had been vandalized by suspected militants of extreme-right groups who presumably resent her efforts to make Islam an integrated, uncontroversial part of France’s social landscape. […]

Bouzar’s humanist brand of Islam — yet one that remains faithful to of the religion’s true tenants and strictures — earned her a place on Time’s 2005 Heroes list. Her work since then includes books on how to resolve conflicts involving Muslims, like her 2009 sociological study Is There Room For Allah In The Workplace?, offering employers ideas on how, why, when, and when not to compromise with employees on observance issues. […] Europe Conservatives’ New Scapegoat: Multiculturalism

Ytringsfriheden under afvikling: Serge Trifkovic nægtet indrejse i Canada

I posted yesterday about Dr. Srdja Trifkovic’s planned speech at the University of British Columbia in Vancouver. A Bosniak pressure group had written a letter to President Stephen Toope of UBC protesting Dr. Trifkovic’s appearance, but as of yesterday he was still scheduled to speak.

If President Toope was hesitant about suppressing free speech at UBC, the Canadian government was more forthright: it denied Dr. Trifkovic entry at the border. Our Serbian correspondent Gray Falcon quoted the following explanation from the Canadian government:

Inadmissible on grounds of violating human or international rights for being a prescribed senior official in the service of a government that, in the opinion of the minister, engages or has engaged in terrorism, systematic or gross human rights violations, or genocide, a war crime or a crime against humanity within the meaning of subsections 6 (3) to (5) of the Crimes Against Humanity and War Crimes Act. […] Banned From Canada

Trifkovic var i København i foråret 2009 uden problemer, hvor han holdt foredrag om “Den grønne korridor på Balkan”, drak en del grøn Tuborg og røg ukorrekte cigaretter i rå mængder.

Kriminalitet i Marseilles

Twenty-six assaults per day in Marseilles. Is there any need to comment on the figures when the figures speak for themselves? When the Superior Court reopened after the New Year, district attorney Jacques Dallest (photo above) used the occasion to explain the figures in more detail. And this year, they are more painful than before. They paint the portrait of a city that is suffering from crime: a 19% increase in armed robberies over 2009. With, as the attorney said, “assaults” executed “only for lucre” rising at a frightening rate. Three hundred crimes, major and minor, take place each day within the precinct (Marseilles-Aubagne-La Ciotat) of the Superior Court. “Marseilles is a minefield of criminal infractions,” attorney Dallest declared in summary.

So it is that eighteen people a day are sent before the judge. Seventeen hundred cases of armed robbery were recorded in 2010 in the department of Bouches-du-Rhône. Half of these took place under threat of a weapon. In one night in January nine robberies of this type were committed. The commando action has become a favorite tactic of criminals. One hundred persons were assaulted last year, and in the ghettos of Marseilles violence is prospering: 84 homicides or attempted homicides in 2010, of which 47 involved neighborhood vendettas……….se videre på Gallia Watch: Crime in Marseilles.(der har oversat fra La Provence.)

Rue Gît-le-Cœur nr 9, Paris – William S. Burroughs, Allen Ginsberg, Jack Kerouac og Peter Orlovskys hotel i Paris. Foto galleri: Harold Chapmans The Beat Hotel. Documentary: “The road to the Beat Hotel”

Jalving, Jonsson og den mentale Berlinmur

Stefan Jonsson, kulturredaktør på Dagens Nyheter haglede i 2006 den frie danske udlændingedebat ned i Lettres Internationale. Dengang mente han at danske journalister var ikke mindre end “racister”. I dag underspiller han igen kulturens betydning, snakker om “integration af iranere”, kalder SD ekstremister og lyver om den svenske debat, som den har været fremtil 2010, og stadig er. » Vi har den samme spændvidde i debatten som i Danmark.« Ganske vist forstår danskere ikke rigtig det svenske forhold til SD, fordi SD har et andet udspring end DF og fordi Sverige har haft og har værre ekstremister på begge fløje, men det er politiseren ikke at forholde sig til SD, som de er idag. Jonsson er den samme, han var for seks år siden, og mens han snakker udenom ændrer svensk demografi sig nærmest fra måned til måned. Jonsson fik sin globale vilje for længe siden, og mon ikke han som resten af den svenske elite, overlader det til andre at bære vægten af sine idealer ?

Jalving: »I gamle dage gik vi i regulær krig med hinanden – i dag er der en ordkrig på udlændingepolitikken. Gid det ikke var sådan, men når man læser, hvad der bliver skrevet om Danmark i svenske medier, handler det næsten kun om én ting – og det er altid noget med indvandring, om at vi er racister eller xenofober, og nu er vi blevet miskrediteret i EU eller FN,« siger Mikael Jalving.

»Jeg har skrevet om meget andet end indvandring, fordi vi bør komme udover den krig. Men man kommer ikke udenom det, fordi det indgår i svenskernes egen elitære fortælling. Det er det podium, de træder op på for at vise, hvor gode og moralsk overlegne de er.«

Men der jo svenskere, der kritiserer det svenske samfund – så hvor slem er den svenske konsensus egentlig?

»Ja du har fx Bergman, som hadede Sverige. Svenskerne kan leve med individuelle kritikere, men ikke med større bevægelser – som fx Sverigedemokraterne. De skal ikke have lov, de er udgrænsede. Men pointen er Sverigedemokraterna samtidig vokser i meningsmålingerne. Jo mere man dæmoniserer et parti, jo mere vil det bare vokse. Hvis man er så sikker på, at man har den rigtige moral og den rigtige politik, hvorfor er så bange for at tage debatten, hvorfor udelukker man dem fra Nobelfesten, hvorfor udelukker man dem fra debatterne?« Øresund – den mentale Berlinmur

“Ve den nation, vars litteratur avbryts genom maktingrepp..”

Av Thomas Nydahl

“Ve den nation, vars litteratur avbryts genom maktingrepp…””Men ve den nation, vars litteratur avbryts genom maktingrepp – det är inte blott och bart ett brott mot ‘tryckfriheten’, det är ett förbommande av nationens hjärta, en sönderhuggning av nationens minne. Nationen minns inte sig själv, nationen berövas den andliga enheten – och trots det skenbart gemensamma språket upphör landsmän att förstå landsmän. Stumma generationer lever och dör utan att ha berättat om sig själva vare sig för sig själva eller för eftervärlden.”

Så skrev Alexander Solsjenitsyn i sin Nobelföreläsning i litteratur 1970. Den utgavs 1972 i översättning av Hans Björkegren. Naturligtvis kunde han inte hålla den. Journalisten Stig Fredriksson var en länk till friheten för Solsjenitsyn, och han berättar:

Fortsæt med at læse “»The Beat Hotel«”

750 soldater paraderede fra Rosenborg til Rådhuspladsen via Købmagergade og Strøget. Tusinder af københavnere viste deres påskønnelse, og sig selv fra deres allerbedste side. Det er bevægende at opleve så mange tusinde mennesker, der uvægerligt må have delte meninger om Afghanistan og synes vi har båret tab nok, vise en sådan kollektiv taknemmelighed. Hvor sjældent man har et øjeblik til fælles stolthed hævet over dagligdagen, en følelse der ikke handler om den bestemte sag, – uenigheden om den spillede ingen rolle – men om beundringen for unge landsmænds mod og offervilje, og at man kan være uenig og alligevel stå sammen. Det var det der løftede dagen og gjorde byen til et særligt sted at være. – Først et minuts stilhed på kasernen for holdets faldne, to under træningen og fire under hårde kampe:

Garderhusarer på Gammeltorv, mobilvideo

Fortsæt med at læse “ISAF 10 hjemme fra Helmand”

“Vi ser jo altså nogle unge, som kæmper for nogle af de de samme idealer som vi står for.” (Michael Irving Jensen)

For the last three days the Egyptian army has been systematically destroying the protective fences that Coptic Christians recently built around three of their monasteries. When civil order vanished from Egypt a few weeks ago, the Copts appealed to the army for protection. They were told that the military could not protect them, that they must protect themselves. And so they did, building protective fences around the monastery. Unfortunately, it seems the army prefers that the monasteries remain unprotected: on Sunday soldiers with bulldozers arrived and began destroying the fences. Any Copts who attempted to interfere are being shot at by troops. “As the soldiers were demolishing the gate and the fence they were chanting ‘Allahu Akbar’ and ‘Victory, Victory’”. Tearing Down Walls — Egyptian Style.( 25. feb. 2011: Egypt’s Muslim Brotherhood Raises Sharia Question.)

Tunesien: Foråret er forbi, mørkemændene tager over

Mon ikke det bedste korrektiv til mediers og akademikeres våde fantasier om et gryende forår i den arabiske verden bliver det som turister ved selvsyn kommer til at erfare? Der er i øvrigt et upåagtet skrækscenarie der muligvis ligger og venter: Når virkeligheden melder sig, vil EU og slyngelrettighedsorganisationer så have et nyt påskud til at åbne de europæiske grænser på vid gab for nye grupper af forfulgte fra disse lande? (LFPC)

[…] In keeping with Tunisia’s deep-rooted secularism and unprecedented championing of Muslim women’s rights, the prostitutes carry cards issued by the Interior Ministry, pay taxes like everyone else and enjoy (along with their clients) the full protection of the law.

Or at least they did until last month’s Jasmine Revolution. But last week, faster than you could scream ‘Allahu Akbar’, hundreds of Islamists raided Abdallah Guech Street armed with Molotov cocktails and knives, torching the brothels, yelling insults at the prostitutes and declaring that Tunisia was now an Islamist state.

As soldiers fired into the air to disperse them, the Islamists won a promise from the interim government that the brothels would be permanently closed.

In other cities, brothels were targeted, too; and there have been demonstrations throughout the country — whose economy is heavily dependent on the vibrant tourism industry — against the sale of alcohol. […] Sex, brothels and the REAL tyranny threatening the Arab world: Islamic fundamentalists are already imposing their own brutal puritanism

Lubbock, Texas: “Frygt” for “backlash” mod muslimer

Som altid må man opfordre tvivlere til at google ‘backlash’ sammen med ‘muslims’ og ved selvsyn se hvor galt det står til.  Med frygten altså. De små pus er da også evigt og altid forfulgt af nederdrægtige islamofober.

Members of Lubbock’s Muslim community reacted with surprise and dismay at the news of the arrest Wednesday of Saudi-born Lubbock resident Khalid Ali-M Aldawsari on charges of attempted use of a weapon of mass destruction. […]

The Muslim community is bracing itself for possible retaliation. The Islamic Student Center has been vandalized multiple times, and Altabaa said Lubbock police have agreed to provide security in the coming days for the Islamic Center and the Islamic Student Center.

Altabaa said that retaliatory acts are often committed by people who do not know about Islam. “We faced this before. We are afraid because there are some people that are ignorant or that don’t have enough information about Islam.” […]

Som en lille bonus får vi en anden ukritisk kolporteret evergreen – islam betyder “fred”:

“Muslims are people of peace,” said the imam, “because this is what Islam means.” Lubbock Muslim community braces for backlash

Bemærk at hate crimes og backlash tages for reelt forekommende. Virkeligheden er imidlertid en anden, se f. eks. disse tal for New York (LFPC):

[…] Anti-Semitic incidents, which made up 37 percent of the reported hate crimes, were up 15 percent in one year, from 219 in 2008 to 251 in 2009.

The report found anti-black crimes, 21 percent of the total, were down slightly from 147 in 2008 to 144 in 2009. Anti-white hate crimes increased from 21 to 29.

Anti-gay hate crimes were up sharply, with those targeting male homosexuals jumping 32 percent, from 62 to 82, and those aimed at lesbians up by more than 200 percent, from eight to 25.

Crimes motivated by anti-Muslim sentiment rose from eight to 11. […] NY sees a surge in hate

Absolut Jalving

Der foreligger her tidligt fredag fem anmeldeser af Jalvings nye bog (som vi ikke har læst endnu.) De er altovervejende rosende og positive. Vi ser en del frem til de svenske, ikke mindst en  hvis en vis dybdegravende, prisbelønnet TV4  journalist og Danmarks-ekspert, hvis navn vi ikke nævner mere end højst nødvendigt, skulle skrive én. Indtil videre findes bare Lars Trier Mogensens i Sydsvenskan. Hvis han – ligesom Meier Carlsen og Vestergaard – har mange års særlige forudsætninger i emnet, fremgår det ikke nogetsteds af hans anmeldelse, der bliver ved rent smæderi à la: “Jalving, danska högerns strykpojke,” “Mikael Jalving och hans neo-snapphanar,” “de danska mindervärdeskänslor, hos den yttersta högern.” Vi skal spare Trier Mogensen for adjektiver, man kan nøjes med at sammenligne LTM medThomas Nydahls anmeldelse forleden, så er Mogensens tyndbenede propaganda sat i rette relief. Fredsprocessen mellem svensk og dansk presse tager endnu et af mange skridt, først med Frede Vestergaard – en af dansk presses allerbedste kendere af Sverige:

Han kunne f. eks. have peget på den underlige mangel på læser-debat i de store svenske aviser. Hvor Politiken, Berlingske og Jyllands-Posten dagligt har 3-4 sider med udefra kommende debatartikler – af både lødig og mindre lødig karakter – har eksempelvis Sveriges største seriøse avis Dagens Nyheter to sider, hvoraf kronikken, kaldet DN-debat, fylder den ene. I Sverige taler myndigheder og medieelite ex cathedra, og undersåtterne er føjelige.

Politikerne og mediefolket – og mange svenskere siden Palmes tid – har det i øvrigt med at betragte Sverige som en moralsk stormagt, som Jalving skriver. Det var Sverige måske under Vietnam-krigen, da Olof Palme kritiserede USA. Men under Anden Verdenskrig gik det ikke så godt. Og i sidste uge kom det frem fra arkiverne, at daværende udenrigsminister Sten Andersson på et pressemøde i Tallinn i slutningen af 1989 benægtede, at Baltikum var besat af Rusland, hvilket selv den lokale estiske kommunistchef på pressemødet mente, var tilfældet.

Vil Jalvings bog blive lige så omtalt i Sverige, som den svenske journalist Lena Sundströms bog og tv-film om danskerne som intolerante racister (med den ironiske titel Verdens lykkeligste folk) blev omtalt og vist i Danmark? Mit bedste gæt er nej. (Det svenske hykleri, Frede Vestergaard i Weekendavisen.)

Jyllands-Posten-blogger og kommentator Mikael Jalvings bog er et svar på sidste års svenske »Verdens lykkeligste folk«. Her dyngede den svenske journalist Lena Sundström påstande om Danmark op. De førte til en konklusion om, at Danmark er fremmedfjentligt og småracistisk. Mikael Jalving er mere begavet. Ikke fordi han har den modsatte holdning. Men fordi han trækker historiske og økonomiske aspekter ind i sin reportage-og interviewbog, der godtgør, at Sverige vitterlig er en ingeniørbygget, socialistisk stat i Palmes ånd. (Jalving på svensk safari, Mads Kastrup i Berlingske.)

Mikael Jalving mener ligefrem, at Sverige er blevet en karikatur på et multikulturelt samfund med en masse sociale problemer til følge.Men svenskerne vender det blinde øje til af skræk for at blive opfattet som racister: -Man er jo ikke racist, fordi man erkender, at der er nogle alvorlige problemer med visse samfundsgrupper. Og indvandrerne har da mindst af alt brug for, at de etniske svenskere fortrænger problemerne. De har brug for, at der findes en løsning på alle deres besværligheder med at blive integreret i det svenske samfund, siger Mikael Jalving , der ikke mener, at det er tilstrækkeligt med velvilje, åbne grænser og åbne kasser. (Sonja Sabinsky, Et småborgerligt helvede i blå-gule farver i Horsens Folkeblad.)

Bedst fungerer rejsebogen i de afsnit, der behandler den indvandring, som udfordrer både den konservative, den liberale og den kulturradikale Jalving . Tag den spektakulære sag fra begyndelsen af 2000′ erne, hvor hundreder af børn af flygtningefamilier fra eks-Jugoslavien og eks-Sovjetunionen pludselig udviklede en kollektiv apati, da familierne fik afslag på ophold.

Føde kunne de ikke indtage, bevæge sig eller tale heller ikke, rundt om i Sverige lå de gennem måneder og blev holdt i live af sondemad og medieopmærksomhed. Men var de mon syge? Eller udsat for deres forældres manipulation for at snyde sig til ophold i Sverige? Apatien viste sig at være et særlig svensk syndrom, hvor sygdom udsprang af asylnej og helbredelse af et ja. Den psykiater, som åbent anfægtede hele sagen, blev fremstillet som led i et højreekstremt netværk, fordi han over for en tv-journalist havde erklæret sig som konservativ og tilhænger af et kulturelt homogent Sverige . (Arne Hardis, Jalving på svensk safari i Jyllands Posten.)

I ikke ringe grad er Jalvings bog en gentagelse af Mogens Behrendts bog om ”forbudssverige” fra 1983, der da også er citeret, fyldigt og centralt. Bogens form er kalejdoskopisk; Jalving besøger en lang række svenske lokaliteter og har de fleste steder aftaler med svenske intellektuelle, ofte ”dissidenter”, hvis mærkesager og bøger kommer i centrum for de følgende sider. Personportrætter og bog-referater er flettet ind i hinanden uden nogen klar, samlende struktur, og det kan man vel heller ikke forlange af denne type causerende, essayistisk rejse-journalistik. (Erik Meier Carlsen i Sappho: Ligheder og forskelle mellem os og folkehjemmet.)

Om kritiken låter som ett eko av Jimmie Åkesson är det ingen slump. Sverigedemokraternas kraftfullaste förespråkare finns i Danmark, närmare bestämt bland Mikael Jalving och hans neo-snapphanar. De hän­ger sig åt en revolutionsromantik, som sträcker sig ända tillbaka till gerillakrigen mot den svenska ockupationsmakten i Skåneland, och betraktar idag Sverigedemokraterna som en undertryckt frihetsrörelse. Idén bakom boken är inte originell: Mikael Jalving, som är knuten till den konservativa dagstidningen Jyllands-Posten, har skrivit sitt porträtt av Sverige som ett direkt svar på den svenska journalisten Lena Sundströms kritikerrosade bok ”Världens lyckligaste folk” (2009). På samma sätt som hon skildrade ett nytt högervridet Danmark, som enligt hennes uppfattning har blivit mer främlingsfientligt, försöker han teckna en kritisk bild av ett nytt muslimskt Sverige, där den vackra ytan håller på att krackelera för att politiker, medier och akademiker inte vågar tala öppet om islam, getton och multikulturellt kaos.

”Absolut Sverige” är som en dålig tecknad serie för barn, som inte bör kunna provocera någon. Dessvärre. Mikael Jalvings replik på Lena Sundström kommer knappast att vinna litterära priser. I gengäld kan boken rekommenderas till alla som gärna vill försöka förstå vad som egentligen sker på den politiska scenen i Danmark.”Absolut Sverige” säger nämligen mycket om de danska mindervärdeskänslor, som den yttersta högern med ett hysteriskt språk försöker projicera på muslimer, romer och nu även svenskar, särskilt stockholmare. Lars Trier Mogensen, politisk redaktör på Politiken, Roadmovie i återvändsgränd

På DN har Politiken et par åndsfæller. Helt som ventet griber de en anledning til at gå efter budbringeren og bringe hvad der kunne være blevet en vigtig diskussion ned på et vulgært, politisk-taktisk plan. I fodbold hedder det “obstruktion”, et begreb der meget godt dækker DN i al almindelighed. Man kan vel næppe kalde dette en anmeldelse, snarere bliver det DN´s alibi for ikke at anmelde bogen. Danska sjukan: Intoleransens rike: När journalister minglar med nazister. Presset og irritabel journalist der – og så går der jo en prås op for en – også arbejder på “anti-racistiske Expo“:

Framför allt är Mikael Jalvings egen trovärdighet i yttrandefrihetsfrågor lika med noll efter att ha minglat med nazister. I intervjun med socialliberala Politiken utmanas åtminstone hans världsbild. Men den egna uppdragsgivaren, konservativa Jyllands-Posten, tycks ha glidit alltför långt åt höger för att kunna se klart. När tidningen publicerar ett utdrag ur Jalvings tal vid den högerextrema konferensen, beskrivs Nationaldemokraternas tidning Nationell Idag som ”kulturkonservativ”. Den enda övriga information som ges om arrangemanget är att det handlade om medier och yttrandefrihet. Jalving och Jyllands-Posten verkar betrakta den svenska extremhögern som något slags frimodiga dissidenter. Hur har det kunnat gå så snett?

Nybyggere kræver hunde fjernet

Muslimske foreninger i lleida i Katalonien har bedt byrådet at begrænse forekomsten af hunde i det offentlige rum, så de ikke fornærmes.
Islamiske foreninger har opfordret Lleida byrådet til at vedtage lokal lovgivning imod forekomsten af hunde på bybusser og i de områder der mest frekventeres af muslimer.Foreningerne siger at de urene dyr krænker deres religionsfrihed og ret til at leve i overensstemmelse med koranen.Los islamistas de Lérida no quieren perros en el autobús. (Snaphanens oversættelse)

Jihadist 25 år i amerikansk fængsel for trusler mod South Park

A Muslim convert who threatened the creators of South Park over a cartoon of the prophet Muhammed in a bear suit has been sentenced to 25 years in jail.

College drop-out Zachary Chesser of Bristow, Virginia, posted online threats to the TV writers that included their home addresses and urged readers to ‘pay them a visit’.

The 21-year-old had twice travelled to Somalia to join Al-Shabab, a terror organisation linked to Al-Qaeda – even taking his infant son as ‘cover’. […] Home-grown jihadist who threatened South Park creators over Muhammed in bear suit is jailed for 25 years

(P1 Debat: Lars Hedegaard (Trykkefrihedsselskabet) og Michael Irving Jensen (Middle East Awareness): Kan demokrati og islam forenes?)

No Arab country has ever produced a democracy, or at least a lasting democracy; none of the 22 member states of the Arab League are classified as “free”, and all do badly on press freedom and other indicators. In fact, there is only Arabic-speaking country in the world where elections are free, the press is free, and Arab citizens are free, and that’s Israel. So to believe that Arab states cannot “do democracy” is not a judgment based “without knowledge or examination of the facts”, but the opposite.
Neither is it racist to acknowledge that there are clear differences between Arab andEuropean nations that make the former barren ground for democracy. And the major difference is that Arab countries are not “nations” as we understand it.The great philosopher of the nation-state, Roger Scruton, has often written about the importance of the former for the latter. Among other things he has pointed out:

“Democracy involves the ability to grant a share in government to people with whom you profoundly disagree, including people of another faith. This is possible only where government is secular, and where nevertheless people revere the process of government as the expression of a shared national identity.A society of citizens is a society in which strangers can trust one another, since everyone is bound by a common set of rules… it means that trust can grow between strangers, and does not depend upon family connections, tribal loyalties or favours granted and earned.”

For Scruton, the nation-state is the “society of strangers”, against which he compared the world of tribes, quoting the Arab saying: “I and my brother against my cousin; I and my cousin against the world.”………..The irony, of course, is that while Arabs need nation-states our rulers seem to be intent on destroying them, but that’s for another day. It is not prejudice or racism to suggest Arabs ‘can’t do democracy’ -By Ed West

Det er interessant som venstrefløjen er i ekstatisk lykke over at socialistiske, arabiske diktatorer falder – Gadaffis store forbillede var formand Mao, Mubaraks NDP parti var medlem af den socialistiske internationale. Hopla humøret hører man hos Michael Irving Jensen her ovenfor, en næsten uforbeholden optimisme: “Ungdomsoprøret handler om vores demokratiske værdier, det fremføres på blogs og Twitter og SMS”. Og så ? Ayathollah Khomeiny brugte det hotteste i 70 erne, kasettebånd. En I Phone kan spille elendig massepop eller Qaradawi-videos fra You Tube, (hans ugentlige show på al-Jazeera ses af 40 mio. arabere), mobiltelefoner fås med indbyggede koranvers og muslimsk kalender. Den konservative attityde er skepsis bygget på den hidtidige historie og på visse uomgængelige kendsgerninger. Irving Jensen og Lars Hedegaard diskutere det her i P 1 debat. Hedegaard lover at klappe i sine hænder, når miraklet er indtruffet. Irving Jensen er som man kan se, allerede ekstatisk på forventet efterbevilling. (Se også Kasper Støvring: Ubehagelig viden om det islamiske Egypten. I Sveriges Riksdag fylder Hallelujademokraterne næsten alle pladser op, en ganske utrolig debat at overvære.)

Der er ellers nok at være betænkelig over for europæerne. 70 % af Mellemøstens befolkning er under 30 år. Der kommer ikke lige pludselig arbejde til dem, selvom nogle af landene mere eller mindre skifter styre. Mærsk, Microsoft og Mercedes anlægger ikke store filialer overnight. Om så alle arabere fra dags dato begyndte at opføre sig som kinsere, inkl. en yderst påkrævet et-barnspolitik, ville det alligevel tage årtier at løfte dagens befolkningsdødvægt. Men alletiders største muslimske flygtningestrøm kan allerede i år være resultatet af revolterne: EU förbereder sig för att våldsamheterna i Libyen kan utlösa en flyktingvåg. Runt 750 000 personer väntas ta sig över Medelhavet,/ Fears immigrants will flood Europe after collapse – Italian Minister Franco Frattini said an influx of migrants of ‘biblical proportions’ was feared, with as many as 300,000 migrants, – og det er kun en brøkdel af de 60 % i Mellemøsten, der ifølge undersøgelser ønsker sig til Europa. Dertil kommer afrikanere sydfra.

‘Ytringsfrihed, men ..’ i den transatlantiske version

[…] This is what I call the “Free Speech, However…” Syndrome, and it is not confined to Canadian universities. It is endemic across the entire West, in schools, universities, the media, and in general public discourse. The rationale for the syndrome runs something like this:

A university (or school, or news service, or corporation) is a place in which the free market of ideas is crucial. Our society is enriched by the expression of diverse viewpoints, even controversial ones.

HOWEVER…

Expressions that veer into hate speech or tend to exclude will not be tolerated. Opinions which are hateful, and thus will not be permitted, include:

* Opposition to Multiculturalism

* Objections to gay marriage

* Denial that anthropogenic climate change is significant

* Opposition to abortion

* Assertion of biological differences between the sexes (or among “genders”)

* Investigation of biological differences among different ethnic groups

* Expressions of patriotism and national pride

* Criticism of Islam

* Support for the State of Israel[…] Banned in Vancouver?

Sir Andrew Green: »Labours forrædderi«

Official figures to be published on Thursday will confirm that foreign immigration under Labour added more than three million to our population.At the same time nearly one million British citizens voted with their feet, some saying that they were leaving because England was no longer a country that they recognised.
How could all this have happened in the teeth of public opposition? Even the Labour government’s own survey last February showed that 77 per cent of the public wanted immigration reduced, including 54 per cent of the ethnic communities, while 50 per cent of the public wanted it reduced ‘by a lot’. SIR ANDREW GREEN: How Labour let in 3 million immigrants, in defiance of the overwhelming wishes of the British people. (ONE MIGRANT A MINUTE LANDS IN BRITAIN, WHITE British people will be in a minority in their own country by 2066, Oxford professor warns.)

Butt Hussain vs. Jespersen: Jihad ved sofisteri

Endnu en retssag der må se en fremtrædende demokratisk dansker dømt for “injurier” mod en person hvis ret til at opholde sig her i landet ikke giver umiddelbar mening. Som skueprocessen mod Elisabeth Sabaditsch-Wolff i Østrig har vist, giver sammenstødet mellem islamisk dogmatik, islamiske særrettigheder i vestlige lande og kritik af disse forhold i særlig grad anledning til påtrængende spørgsmål.

Nu har vi så endnu en sag der i infamt sofisteri ser omdrejningspunktet fortrængt af fokus på den ‘krænkede’ parts indre liv og overvejelser. Retten har talt, og Zubair Butt Hussain har nu fået rettens blåstempling af sine indre længsler og intentioner, eller som et minimum at der ikke er belæg for at han her og nu, med JPs ord, “går ind for stening”.

Sagen mod Elisabeth Sabaditsch-Wolff flyttede tiltrængt fokus væk fra det forhold at en religionsstifter og evig rollemodel kneppede en ni-årig pige, og over på teknikaliteter om hvad pædofili egentlig er. Butt Hussains ophold her i landet har foreløbig som et minimum kostet de 300.000 offentlige kroner som byretsssagen er løbet op i. Og fokus er flyttet væk fra de forhold som retssagen med garanti ikke har skabt klarhed over:

Har Zubair Butt Hussain på noget tidspunkt afgivet troværdig og tydelig erklæring om at han er modstander af stening i enhver fremtid og under enhver styreform? Hvordan kan retten afgøre denne troværdighed, når nu der i mandens religion findes retoriske undvigemanøvrer der er legale med henblik på religionens fremme?

Hvordan forenes Butt Hussains blåstemplede ikke-gåen-ind-for-stening-holdning med den kendsgerning at Muhammed anses for ‘uswa hasana’ og ‘al-insan al-kamil’, dvs. fuldkomment menneske og rollemodel for alle tider? Muhammed som selv beordrede folk stenet? Tager Butt Hussain afstand fra Muhammed og dennes status af rollemodel?

Sura 33 (Forbundsfællerne) vers 21: I har et smukt eksempel i Guds udsending, for enhver, som sætter sit håb til Gud og den yderste dag og ofte ihukommer Gud.

Narrated Abu Huraira and Zaid bin Khalid:

While we were with the Prophet , a man stood up and said (to the Prophet ), “I beseech you by Allah, that you should judge us according to Allah’s Laws.” Then the man’s opponent who was wiser than him, got up saying (to Allah’s Apostle) “Judge us according to Allah’s Law and kindly allow me (to speak).” The Prophet said, “‘Speak.” He said, “My son was a laborer working for this man and he committed an illegal sexual intercourse with his wife, and I gave one-hundred sheep and a slave as a ransom for my son’s sin. Then I asked a learned man about this case and he informed me that my son should receive one hundred lashes and be exiled for one year, and the man’s wife should be stoned to death.” The Prophet said, “By Him in Whose Hand my soul is, I will judge you according to the Laws of Allah. Your one-hundred sheep and the slave are to be returned to you, and your son has to receive one-hundred lashes and be exiled for one year. O Unais! Go to the wife of this man, and if she confesses, then stone her to death.” Unais went to her and she confessed. He then stoned her to death. [Sahih al-Bukhari Volume 8, Book 82, Number 815]

Problemet Zubair Butt Hussain koster i princippet kun en flybillet at løse. Men endnu engang har retssystemet ikke blot ødslet kostbare ressourcer bort på tilvandrede, men har aktivt forfusket og fortrængt den overordnede problematik: Hvad i alverden er det for en islamisk dogmatik som manden tilhører, hvor problemet med barbariske henrettelsesmetoder ikke længere er en sten i skoen, men er elimineret ud i enhver fremtid? (LFPC)

Det koster statskassen dyrt, at tidligere velfærdsminister Karen Jespersen (V) i 2009 beskyldte talsmand for Muslimernes Fællesråd Zubair Butt Hussain for at gå ind for stening. […]

Københavns Byret afgjorde i oktober 2010 , at beskyldningen var grundløs. Kammeradvokaten, der fører sager for staten, har foreløbig sendt regninger til ministeriet på 298.718 kroner for at have ført sagen for Karen Jespersen, der i mellemtiden er stoppet som minister. […]

I et følgebrev til Socialministeriet begrunder kammeradvokat Karsten Hagel-Sørensen regningens størrelse med, at “udførelsen af retssagen har været meget arbejdskrævende”. […] Eksministers injurier koster staten dyrt

UK: Godhedens pyramidespil nærmer sig sin logiske afslutning

Man fremhæver en historie som denne fordi den i sin sin absurditet pådrager sig opmærksomhed, men den er jo bare én illustrativ brik i et større og mere alment puslespil: Hvor findes egentlig stopklodserne i konventionerne og menneskerettighederne der beskytter flertallets liv og velfærd? Vi kender ikke til et eneste eksempel hvor flertallets menneskerettigheder trumfer mindretallenes i tilfælde af at sidstnævnte rykker tæppet væk under det hele (LFPC).

Evicting a woman from her council home for failing to pay rent would breach her human rights, judges ruled yesterday. Town Hall chiefs wanted to evict Rebecca Powell, who receives thousands of pounds in benefits, after she ran up more than £3,500 in arrears on the accommodation she was given because she was homeless.

But the Supreme Court said that – under the controversial European Convention on Human Rights – this would be a breach of the right to ‘respect for a person’s home’.

Council leaders and the Government had fought the case and fear it may now be harder to evict thousands of council tenants who fall into arrears. […]

Last night Tory MP Philip Davies said: ‘It seems to me that the courts always find in favour of the human rights of people who are doing something wrong. We have got to change that balance, it is getting completely out of hand. ‘What about the human rights of the landlord to get their rent, what about the human rights of the taxpayer?’ […] Woman on benefits owing £3,500 rent can’t be evicted: New European human rights ruling could lead to thousands of tenants refusing to pay

Kvindemord øger med 1.400 procent i Tyrkiet

The number of women murdered in a year in Turkey shot up 1,400 percent between 2002 and 2009, according to data recently revealed by the country’s justice minister. Eighty-three women were murdered in 2003, 164 in 2004, 317 in 2005, 663 in 2006, 1,011 in 2007, 806 in 2008 and 953 during the first seven months of 2009, the last date for which data was available, according to Ergin.
Altogether, 33.7 percent of women said they considered suicide as a solution to their problems. For those with less education, this number is 34.1 percent, while 37.6 of higher educated women have also considered taking their own lives. Murder a fact of life for women in Turkey

Alle avisen mordeksempler er udført af mand eller nære slægtninge. Hurriyet skriver at 41,9 % af de tyrkiske kvinder oplever fysisk og seksuel vold. Vildan Yirmibesoglu fra et tyrkisk kvindecenter sagde i sommeren 2010 til Jyllandsposten at tre af fire kvinder i hele Tyrkiet i gennemsnit mindst en gang om måneden udsættes for fysisk eller psykisk vold. Ikke så mærkeligt at godt en tredjedel af Tyrkiets kvinder har selvmordstanker.

Vinterbørn

Fortsæt med at læse “Hallelujademokraterne”

Nogle artikulerede, selvsikre besættere og kolonisatører smider et TV hold ud fra hjørnet af Sofiagatan og Rasmusgatan i Sofielund i Malmø, ikke i Rosengård som AB af en eller anden grund skriver. Stedkendte kan se det alene på bygningerne. Det er langtfra kun i Rosengård, at herredømmet på gaden er tippet, lommerne af oprindelige svenskere i byen skrumper, og det er altså dette borgmester Reepalu brokker sig over, at København prøver at dæmme op for. Man ber´ til, at ingen vest for Malmø tager ham alvorligt, skønt man aldrig ved med Københavns Rådhus og Politiken. Malmø synker videre ned mod sin ikke ret uvisse skæbne. Den tilladte Sydsvenska kritik af Reepalus tragedie ser ud som dette. Kvällsposten er orkestret på Titanic, en lignelse der burde have appelleret til Malmøboen Mikael Wiehe, hvis ikke han havde været forskrevet til de svenske nu postkommunister i de sidste 50 år. (Oversætteren kender ikke ordet “snut” “She’s hot” skal være “She’s a cop.”)

Miljonärskan skulle bo i Rosengård en vecka – men situationen blev för hotfull. Kanal 5 tvingades att flytta henne till ett hotell.
– Jag har blivit jagad av lejon i Afrika på riktigt, men det var ingenting mot det här, säger hotellägaren Salka Börjeson Eynon. – “Stäng kameran nu för helvete,” skriker en av männen som omringar dem. – Sen kom det fram flera andra och då skrek de “Vi har våra egna lagar. Ni har inget här att göra”. Det kändes väldigt osäkert, säger Salka. ”Bli jagad av lejon var ingenting mot det där”

Reepalu har endnu magten i Malmø takket være udbredt valgsvindel: Citygrosseffekten: ta tre betala för en, Politiker anklagas för valfusk i Rosengård, “Delade ut kuvert – men inte valkuvert”, Hemliga valmöten gav S-röster. Men hvor længe ? Han rør endnu på sig: Reepalu: Sträng dansk politik hotar hela regionen, Reepalu anser att Danmark förstör, siger borgmesteren helt uafficeret af at Hela 83 procent av de utflyttade Malmöborna anger otryggheten som ett skäl att lämna stan.

Integration: Slem, værre, værst

Stockholm är den huvudstad i EU som är sämst på att integrera invandrare. Ännu värre är det i Malmö. Det visar en undersökning som EU-kommissionen har låtit göra.Nära 40 000 invånare i 75 städer i EU, Kroatien och Turkiet har svarat på frågor om sin stad. I Sverige ingick Stockholm och Malmö i undersökningen.De två svenska städerna utmärker sig markant när det gäller integration av invandrare.Bottenbetyg för integrationen

Survey on perception of quality of life in 75 European cities, PDF, side 20-26, hvor Ålborg ligger i Europatoppen og Istanbul i den absolutte bund, hvad angår bla. tillid og sikkerhed. Det skulle EU nok kunne lave om på.

Thomas Nydahl anmelder Mikael Jalving

Mikael Jalving: Absolut Sverige. Jyllandspostens forlag, 2011.

Man behöver inte ha gjort några djupdykningar i litteraturen för att veta att vi i Sverige sedan ansenlig tid ägnar oss åt att framställa grannlandet Danmark som en i det närmaste diktaturliknande stat där myndigheter, politiska partier, massmedier och folk på gatan ägnar sig åt att jaga invandrare och på fritiden ägna sig åt det självbedrägeri som kallas hygge. Jag hör förnuftiga människor på fullt allvar fråga: ”Finns det några invandrare kvar i Danmark?” Den förljugna bilden av en hel nation är så inpyrd av fördomar och stereotyper att det är ett under att den tas på allvar. De senaste två åren har den rentav fått spridandet av dessa fördomar och stereotyper att inbringa litterära och journalistiska priser och utmärkelser här i Sverige. Det har varit pinsamt att se hur en hel kår av kulturredaktörer knäböjt för denna populism (som är en spegelbild av vad den själv säger sig angripa i dansk politik, men den egna populismen, blinkningen åt rännstenens opinion, känner man uppenbarligen inte igen).

Det är därför angeläget att redan inledningsvis slå fast att Mikael Jalvings bok om Sverige inte i något avseende liknar dessa nationella och kulturella vrångbilder. Jalving ägnar sig inte åt att befästa stereotyper, han tillåter sig inte en pöbelaktig jargong präglad av mångårig misstro mellan danskar och svenskar. Tvärtom tar han tag i stereotyperna, vrider och vänder på dem, resonerar utifrån egna erfarenheter och kunskaper, samt inte minst samtalar med och intervjuar en stor mängd svenskar som kan uttala sig både om vår historia, vår kultur och tradition, förankrad i den nya samtid som präglar varje europeisk nation: massmigrationens och islamiserings tid.

Jag har inget behov av att redovisa min egen erfarenhet av Danmark. Låt mig bara säga att den är långvarig, intensiv och alltjämt pågående. Det finns så många aspekter på det umgänget att det skulle kräva en egen text. Däremot tycker jag det är intressant att Jalving inleder sin bok med sådana personliga reflektioner. Sverige är inte ett okänt land för honom, han vet var han ska leta, vem han ska fråga och vad han ska undersöka.

Bland de intervjuade och/eller citerade personerna i Jalvings bok finns många av den svenska debattens viktiga människor, som journalisten Susanne Popova som bl.a. skrivit om den svenska överklassen, s-kvinnornas ordförande Nalin Pekgul, fp-riksdagskvinnan Camilla Lindberg, författaren och historikern Göran Hägg, Dilsa Demirbag-Sten, Aje Carlbom, Lars Vilks, flera framträdande sd-politiker, imamen Ayob Chibli i den libyenägda malmömoskén, Peter Sköld och Ingrid Inga i Sameland och många, många fler.

Boken är upplagd som en resa. Vi får sitta med Jalving i hans hyrbilar när han susar fram från söder till norr. Hans nyfikenhet är stor, han samtalar med så många människor han kan, läser, betraktar och lär. Sådana resor har många gjort i det förflutna. Jag kommer direkt att tänka på Selma Lagerlöfs svenska sagoresa med Nils Holgersson och Lubbe Nordströms sätt att skildra Lort-Sverige. Vi är däremot fattigare på sådana resor i nutid och under läsningen slår det mig att en svensk översättning av Jalvings bok vore välkommen.

Historikern Jalving framträder tydligt i bokens skildringar av det förflutna i Sverige, från försvenskningen av Skåne till försöken till särartspolitik i Sameland, det första en framgång för centralmakten i Stockholm, det andra en nästan patetisk styrning i riktning mot särintresse och etnifiering (den som är totalförbjuden för alla andra svenska medborgare). I bilden av det samtida Sverige tar han med självklarhet med skildringen av de klassiska bilmärkena Volvo och Saab, som nu är kinesiska respektive holländsk-ryska. Det blir ett konkret exempel på hur överheten säljer ut de nationella tillgångarna. Bredare blir skildringen i det avsnitt som heter Den nye overklasse. Den kapitalistiska välfärdsstaten står i centrum för det avsnitt där Andreas Bergh skildrar vårt lands efterkrigshistoria. Alldeles osökt leder det Jalving in på ett avsnitt om svensk maffia.

Viktigast är kanske ändå den sista delen av boken som handlar om Sverige som ”tystnadens rike” och de motröster som försöker ta sig an kontroversiella samhällsfrågor utan att rädas den mediala och politiska makten. Det som först nu kritiseras av ledande europeiska politiker som Angela Merkel, Nicolas Sarkozy och David Cameron, sammanfattningsvis kallat mångkultur, står i centrum för dessa dissidenter. Frågan är alltså: kan ett modernt, liberalt samhälle med grundläggande demokratiska fri- och rättigheter, samexistera med parallella kulturer som hela tiden ställer särkrav? Hur förena demokrati med sharialagar och könsapartheid i islam? Hur förena väsensskilda värdegrunder i ett och samma land? Hur förena en strävan efter jämlikhet och en ambition att låsa in kvinnor i niqab?

Fortsæt med at læse “»Vi er ikke i Sverige her«”

Et bearbejdet kapitel af fotografen og forfatteren Anders Johanssons bog, ”I sällskap med Vilhelm Moberg,” der udkommer i marts.

Af Anders Johansson

Vilhelm Moberg är den upproriske som knyter näven mot Gud och makten – och mot media, denna skuggbild av den verkliga världen, självutnämnd, självreglerande, som föder sig på bottnen som fiskarna, inte riktigt celebritet men beroende av Celebriteter, av Makten, Auktoriteterna och Okunnigheten.

”Han gisslade svensken för undersåtlighet, den svenska pressen för kryperi och överheten för korruption och vanstyre. Hans kritiska journalistik är i hög grad relevant för vår tid. Sverige är i mycket detsamma”, skriver Otto v. Friesen i förordet till Mobergs I egen sak med undertiteln ”Obekväma inlägg i det offentliga samtalet”, som verkligen visar vilken fullfjädrad journalist Moberg var. I hans uppgörelse med tiden fanns aldrig en önskan att behaga eller passa in, av sådan servil anpassning fläckades inte hans självständiga ståndpunkter.

Otrons artiklar, Läsning i blandade ämnen blev Vilhelm Mobergs sista bok. Den utkom några månader före hans död, 1973, och är en liten pärla av vital debattlust, ett äreminne över ett författarliv i sanningens tjänst. Här läste jag för första gången att hjältekonungen Gustav II Adolf borde ha genomfört och befästat den religiösa trosfriheten i sitt eget land innan han gav sig ut i ett främmande land för att kämpa för den. Människorna i Småland ville inte skickas ut som soldater och dö för den saken och gjorde därför uppror: ”Varför skulle svenskarna kämpa på tyska slagfält under 18 hela år av det 30-åriga kriget? Den frågan skulle jag vilja se utredd och klarlagd och övertygande besvarad.”

Vilhelm Moberg ansåg att den stora menigheten hade undanhållits historien om sig självt, medan de män som skapat Sveriges stormaktstid, som han kallar det stora eländets tid, fått ett lysande eftermäle i våra hävder. Han berättar hur den 17-årige Karl XII övade sig för människoslakt genom att halshugga kalvar med sin värja. Han redogör för bråken kring hedersdoktoraten, ironiserar över ordnar och andra ärebetygelser: ”Serafimerorden är den högsta svenska utmärkelsen”, skriver han, ”och den har få bärare. Kungliga barn får den i vaggan som belöning för att de låtit sig födas. Bland vår tids berömda serafimerriddare märkes Göring och Mussolini. Vid deras frånfälle blev det dock av någon anledning inte den ringning i kyrkklockorna i Sverige, varmed avlidna innehavare av Serafimerorden eljest brukar hedras.” (Vilhelm Moberg, teckning av Uno Stallarholm)

Här häcklas både hjältekungar och en religiös makthavare som Martin Luther, vilken i en av sina kampskrifter kallade de bönder som satsade sina liv för att befria sig ur träldomen för ”galna hundar”, som saklöst borde dödas. Att Martin Luther, ”furstarnas tjänstvillige dräng, feodalherrarnas medlöpare” tillhörde Mobergs verkliga hatobjekt illustrerar han med ett lämpligt citat av den tyske teologen: ”Ingenting djevligare finns än en upprorisk människa.”

Rättsröteaffärerna kommenteras; han jämställer Karl XII och Nixon, vilka han ansåg fullständigt sakna känslor för andra människors lidanden. Ja, han undrar om Nixon egentligen var en människa. Jag minns hur mina kinder glödde när jag läste denna bok sommaren 1973 och gladde mig åt formuleringar som dessa:

”Av intet skapade Gud världen, TV tillverkar berömdheter av samma material. En stor del av de svenska TV-programmen utgör intet annat än en kult av det som saknar all betydelse, en apoteos av det efemära, en dyrkan av dagssländan. Föremålet är dömt att dö före solens nedgång, men det bekymrar inte programmakarna som upphöjer det – de skapar ett nytt att ära när solen går upp nästa morgon”.

Vilhelm Mobergs beteckning på kvällstidningarna var ”vår tids rackarkärror”. Om detta gällde redan då får det nog sägas gälla mångfalt i vår alltmer narcissistiska kultur.

”Fortfarande saknas det fullständigt erkännande av honom på det här området. Till det är han fortfarande alltför kontroversiell och obekväm”, skriver Anna-Karin Carlstoft i uppsatsen ”Etik och retorik. Några nedslag i Vilhelm Mobergs författarskap 1950-53” (Vilhelm Moberg i blickpunkten, 1999). Marianne Forssell, dotter till Vilhelm Moberg, berättar i en skrift utgiven av Vilhelm-Moberg-Sällskapet (småskrifter nr 2) om hur hon började titta närmare på vad som fanns att läsa om 1950-talets rättsaffärer. I Nationalencyklopedin, NE, fann hon under ordet rättsröta, som förklarades med en enda mening, ordet ”förment” upprepat två gånger. Förment betyder ”påstådd, så kallad, med orätt antagen”. Hon drar den självklara slutsatsen i en närmast förintande replik: ”Rättsskandalerna var alltså enligt artikelförfattaren påhittade, hade aldrig funnits. Den som skrivit artikeln, juridikprofessorn, förre rektorn vid Uppsala Universitet, Stig Strömholm, vill alltså sprida uppfattningen att någon rättsröta aldrig funnits i de rättsaffärer som var anledning till att ordet skapades.”

Vilhelm Moberg har under decennier genomgående behandlats styvmoderligt i media, ibland föraktfullt, och marginaliserats till något föråldrat och alltför folkligt, kanske dessutom politiskt inkorrekt eftersom hans tolkning av begreppet frihet knappast överensstämde med den förhärskande ideologiska etiketten.  Ganska typisk är säkert Christer Erikssons reaktion inför läsningen av Moberg (BLM, nr 5, 1995)

: ”Jag hade en sorts förutfattad mening om Moberg som en i grunden trist och entydig författare. För några år sedan bestämde jag mig för att ändå läsa de fyra delarna (i Utvandrareposet). Mina fördomar förvandlades redan efter några sidor till en bestående kärlek.”

Den stora kulturpåverkan ett litet land som Sverige har varit exponerad för under århundraden är en sak; genom kontakt med andra kulturer har den svenska kulturen berikats utan att förlora sin särart. Men den extremt stora invandringen till Sverige under senare decennier kommer sannolikt att i en tidigare oanad utsträckning att omskapa litterära, kulturella och religiösa förutsättningar, så mycket mera som vi i Sverige inte kan räkna med en dominerande svensk kultur. Vårt (vems?) land har, till skillnad från till exempel USA, utropat sig som en mångkulturell stat. I USA strömmar till sist ändå alla olika kulturyttringar i riktning mot en enda dominerande kultur. Så blir inte fallet i Sverige. En debattartikel i Dagens Nyheter duger gott för att illustrera min tes.

Sålunda har ett antal politiker och representanter för kyrkorna, däribland Caroline Krook, biskop emeritus i Svenska kyrkan, tagit sig för att plädera för att de judiska och arabiska slaktmetoderna, kosher respektive halal, ska tillåtas, utan bedövning. Förslaget backades dagen därpå upp i en ledare av tidningens politiske chefredaktör Peter Wolodarski. Dessa slaktmetoder innebär att ett obedövat djur får halsartär och luftstrupe avskurna. Djuret får förblöda. Det är en död i smärta och dödsångest och den är oförenlig med vad vi i dag vet om djurs förmåga att lida. Om sådana propåer blir verklighet vore det förutom ett utslag av förakt för djurs värde även ett förakt för vetenskaplig rationalitet och modern naturvetenskap. Man kunde säga: ett anammande av religiös vidskepelse eller ett reliktbeteende med rötter i medeltida tänkande då himlakropparna ännu hade sin gång kring sin medelpunkt, jorden. Här är det inte längre fråga om rimliga kulturimpulser utan om ett attentat mot det sekulära civiliserade samhällets landvinningar, i detta fall djurskyddstanken. Jag har funderat, utan att ha funnit någon förklaring, över vad som får en biskop att överge en ståndpunkt som är starkt förankrad i vårt land för en rent stötande och i djupaste mening ogudaktig sådan?

Det har sagts att vår tid är desillusionerad. Det är säkert värre än så. Sverige har i dag en galopperande kriminalitet där särskilt ett grovt våld, inte minst Europas kanske högsta frekvens av våldtäkter, har blivit ett ständigt återkommande inslag i vårt samhälle. Detta har aldrig haft någon motsvarighet i modern tid. När jag skriver det här har en muslimsk självmordsbombare för första gången i Norden utlöst en bomb mitt under julhandeln i Stockholm. Ett mycket stort antal människor hade kunnat dö i detta nidingsdåd som söker sin motsvarighet i fråga om utstuderad grymhet eftersom det riktar sig mot oskyldiga. I Nordens historia är något liknande okänt. ”Angående människooffren tål det att påpekas att endast män och inga kvinnor offrades bland de forna nordborna”, skriver till exempel Lars Magnar Enoksen (Djur och natur i fornnordisk mytologi, 2006). Händelsen har mer eller mindre förringats av statsministern samt helt förtigits av kungen i hans jultal. Medan de flesta civiliserade nationer behandlar sitt folk med viss respekt har Sverige haft en statsministerkandidat, Mona Sahlin, som visat rent förakt för de svenska symbolerna. I vilket annat land kan en ledande politiker säga något med motsvarande innebörd: ”Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker”(Euroturk, mars 2002, Turkiska ungdomsförbundets tidning).

Denna perverterade form av nationalism är ytterst destruktiv. I stället skulle man någon gång vilja se stolthet över den egna nationen, en stolthet som lade en grund för en generositet mot omvärlden. Kungen, själv i blåsväder efter en synnerligen avslöjande rapportbok, tror sig vara säker i orkanens öga. Inför medieuppbåd och hela svenska folket fäller han en kommentar som säkert kommer att bli ett klassiskt kungsord: Nu vänder vi bladet. ”Nu vänder vi bladet”, sa kungen. Det är inte utan att man erinrar sig Vilhelm Mobergs uppfattning att ”monarkin är trolldom, med ett förunderligt grepp om människorna”. Det finns även anledning att påminna om Benjamin Franklins tes: ”Den som ger upp väsentlig frihet för att uppnå en tillfällig trygghet förtjänar varken frihet eller trygghet.” Alldeles självklart har en intellektuell haverist – mannen som en gång beskrev Saddam Hussein som en landsfader – som Jan Guillou, i tidningen Aftonbladet förringat både självmordsbombare och terrorister. Han ser orsakerna till dåden i de förföljelser han påstår att muslimerna utsatts för i vårt land. Sverige har denna vinter förlorat de sista resterna av sin oskuld.

Islam är en religion, som inom sina råmärken tycks rymma en potentiell dödskultsideologi. Den ”mångkultur” utan krav på rimlig integration i vårt samhälle som aningslösa och okunniga politiker i rasande takt främjat genom västvärldens mest generösa invandringspolitik, därtill frampiskade av media som nästan alla dominerats av den politiska vänstern, har tidigare än någon kunnat ana resulterat i en konfrontation med det sekulära Sverige. Vad som skett under de senaste decennierna är sannolikt den största omvälvningen i svensk demografisk historia. Denna förändring har genomförts utan att svenska folket på allvar har fått göra sin röst hörd, trots vår omskrutna demokrati. De som har protesterat har marginaliserats och tystats som ”rasister” och ”islamofober” på ett sätt som nästan kan föra tankarna till den katolska kyrkans behandling av Galilei, vilken tvingades ”avsvärja, förbanna och avsky” sin lära, att det är jorden som rör sig och inte solen. Detta hände på 1600-talet, men inget är, som vi vet, nytt under solen. När jag talat med vanligt hyggligt folk på den småländska landsbygden brukar det heta när något kontroversiellt kommer på tal, att ”det är sådant man inte får tala om”; gärna sänker man samtidigt rösten en smula. Det hela påminner om ett brev Vilhelm Moberg skrev från 1930-talets Tyskland till sin vän Eyvind Johnson där han säger att han fått nog av ett land där varannan människa är en Führer som går i uniform. Brevet avslutas på följande sätt: ”Någon brevcensur är det väl inte, men annars kan man tro dem om vad som helst. När våra tyska författarvänner säger vad de menar, så viskar de alltid. Jag har försökt skriva detta brev viskande.”

Varför är svensken så märkligt undergiven och lojal med det som sägs i media? Kanske förhåller det sig ändå så som Vilhelm Moberg säger om svenskarna i Det gamla riket, 1953, denna skildring av landet Idyllien som är skriven i samma anda som Strindbergs Det nya riket och Swifts Gullivers resor:

”De kan tycka att en förordning är dum, löjlig, ja, vanvettig – men de följer den! Svensken i gemen vill inte bråka – framför allt inte med de styrande. Han knorrar mycket, mest i det tysta, men han lyder sina myndigheters bud.”

En debattartikel (DN 7.11.47) avslutar Moberg med följande ord: ”Ju likgiltigare ett folk förhåller sig inför sina egna angelägenheter desto lättare blir det ett offer för diktaturen.” Det finns anledning påpeka att bibeln var en förbjuden bok i alla ryska folkbibliotek några år efter revolutionen! En motsvarighet till den katolska kyrkans index över förbjudna böcker utgör i praktiken Statens kulturråd som knappast beviljar kulturstöd till böcker som inte är politiskt korrekta; det kan man lätt förvissa sig om genom att botanisera på den hylla över ”kulturrådsböcker” som finns på varje bibliotek. Tveklöst påverkas också bibliotekens inköpspolitik av de förhärskande ideologiska vindarna.

1966, medan jag ännu var omedveten om världens ondska, stängdes alla blomsteraffärer i Kina och människorna fick order att dumpa sina guldfiskar i floderna. Skönheten skulle förbjudas. Men flickorna sydde fast silkestyg på jackornas insidor och pressade blommor i Maos skrifter. Guldfiskar i sina skålar gömdes under sängarna. 1973, under ett enda år, dog marxismen; det gjorde den med utsmugglingen av Aleksandr Solzjenitsyns Gulagarkipelagen, denna två tusen sidor långa, detaljerade, icke-fiktiva redogörelse för det sovjetiska kommunistpartiets systematiska utrotning av sina fiender, verkliga och inbillade, av sina egna landsmän, tiotals miljoner av dem, i ett enormt, metodiskt och byråkratiskt ”mänskligt avfallssystem” som Solzjenitsyn kallade det.

Vi minns ännu Vilhelm Mobergs debatt i tv:s Kvällsöppet 1971 där han hårt pressade Olof Palme med anledning av de politiska turerna kring Solzjenitsyns nobelpris i litteratur, liksom Mobergs envetna kamp mot nationalsocialism och kommunism. Marxismen kollapsade som andlig kraftkälla och led sitt fullständiga nederlag med Berlinmurens fall den 9 november 1989; Sovjets 72 år långa experiment i socialism hade nått vägs ände. Av historiens alla ironier är kanske den så kallade ryska revolutionen, som egentligen var en infernalisk statskupp, en av de allra största. Den avsåg naturligtvis inte bara eliminerandet av tsarväldet, utan också att ge bröd, arbete, frihet och rättvisa åt de fattiga i Ryssland. Snart övergick de goda tankarna i ett än värre skräckvälde med Stalin och hans mördargäng. Lenin och Trotsky, liksom Marx före dem, hade förkunnat nödvändigheten, den historiska dygden av ett ”proletariatets diktatur”. Samma ironi vidlåder den ”vetenskapliga” basen hos ”marxism-leninismen” och dess välkända och högt proklamerade aversion mot en ”opiat” som religionen. Leninmausoleum, bilder av Marx och Stalin överallt, paraderna till deras ära; det är 1900-talets ryska ikoner – sardoniska lektioner för de korsfarare som vill fördriva andras uppfattningar och kritiklöst införa sina egna.

Jag tänker på detta när jag då och då noterar att delar av den svenska pressen och även akademiska forskare fortsätter att omhulda den lindrigt sagt svårtuggade grisen Särimner, vilken alltid tycks återuppstå från de döda. Ett svårslaget lågvattenmärke utgör det så kallade ”Historikerupproret” då 457 akademiker – professorer, docenter och doktorander – undertecknade en protest mot regeringens direktiv till myndigheten Forum för levande historia om att upplysa landets gymnasieungdom om brott begångna i kommunistiska regimer; de värsta i historien, däribland Maos och Stalins dödsfabriker. I annonser i pressen kungjorde man att det är olämpligt att granska kommunismen. Säkert sved det för professorerna och deras skyddslingar att påminnas om att man en gång gick och viftade med Maos lilla röda!

Men en sådan inställning till det historiska skeendet är närmast en intellektuell motsvarighet till en gammal bilkyrkogård. Historiker och intellektuella av den kalibern begår, i Arthur Koestlers terminologi, den åttonde dödssynden, den dödligaste av dem alla: missriktad hängivenhet. I sin bok The Ghost in the Machine, 1967, konstaterar Koestler att krigen i första hand har utkämpats för gudarna, kungen eller för mänsklighetens framtida lycka. Det antal människor som fallit offer för rövare och gangsters är försumbart jämfört med de oerhörda massor som utan samvetsbetänkligheter slagits ihjäl i namn av den sanna religionen och den rätta ideologin. Koestlers skrifter, i synnerhet Den osynliga skriften, 1954, och Natt klockan tolv på dagen, 1940, med motiv från Moskvaprocessernas politiska skenrättegångar mynnar i följande bikt:

”Jag gick till kommunismen som man går till en källa av friskt vatten och jag lämnade kommunismen som man kravlar sig upp ur en förgiftad flod täckt av spillror från översvämmade städer och lik av drunknande”.

Historieprofessorer var, inte oväntat, jämte präster de ämbetsmän Moberg ogillade mest! Han ställde den oerhörda frågan: ”Är det rätt?” och ansåg inte att en handling kunde rättfärdigas med att den var samhällsanpassad eller gruppanpassad, det vi nu benämner politisk korrekthet. Han var främmande för den moraldoktrin som anser att makt är rätt, d v s den ideologi som ofta gestaltats i  svensk efterkrigspolitik. Vilhelm Moberg lyckades med konststycket att vara en nagel i ögat både hos det konventionellt borgerliga lägret och hos den socialdemokratiska nomenklaturan. ”Moberg spelade åtminstone två roller under flera decennier av sitt liv – den som diktare, älskad av alla och den som folktribun, hatad av de politiskt korrekta”, skriver Anders Ringblom (Vilhelm Moberg i blickpunkten). Tragikomiskt är hur han, när han av universitetet i Lund föreslogs till hedersdoktor ärendet stoppades av kanslern för rikets universitet.

En av de professorer som fanns med bland undertecknarna av ”Historikerupproret” var Lars Olsson vid universitetet i Växjö och man frågar sig hur många sanningssökare som skrämts bort från den institutionen? Intellektuellt sett, inför historien, hamnar Olsson, i samma föga hedervärda sällskap som de präster och högerriksdagsmän som gick ut med en protestlista mot Vilhelm Mobergs sätt att skildra de småländska utvandrarna, vilka man påstod vara porträtterade som en samling sedeslösa lortgubbar. I båda fallen handlar det om att agera till makthavarnas behag och förtiga sanningen när den är opassande.

Fortsæt med at læse “Anders Johansson: Att stå det onda emot”

Channel Four, Dispatches “Undercover Mosque”: This documentary may be the most important film on islam in europe to date. It is the film which everyone should keep in mind when hearing the deceitful word… “Islamophobia”.

Da jeg så linket Video: Top25 Counter-Jihad Films, kom jeg i tanker om hvad min veninde, pædagogen, altid siger til mig. Gentagelse, gentagelse, gentagelse. Og da det nu er tre år siden vi viste filmen, giver vi et nyt publikum chancen. Skal man kun se en film, skal det være den. Skal man se to, bør man også se “Islam, What the West Needs to Know.” De 23 andre vigtige film er her samlet på et sted. Med stor tak til Kitman TV, for hans store arbejde.

Michael Jalving: Pas på den ‘svenske bacille’

Interviewet er kommet online på Politiken for intereresserede.

Religionsdialog på ny-engelsk

Tidligere Roskilde biskop Jan Lindhardt sagde: “Religionsdialog – hvad skal vi dog snakke om?” Her er lidt at overveje:

Four men launched a horrific attack on a teacher in which they slashed his face and left him with a fractured skull because they did not approve of him teaching religion to Muslim girls. Akmol Hussein, 26, Sheikh Rashid, 27, Azad Hussain, 25, and Simon Alam, 19, attacked Gary Smith with a Stanley knife, an iron rod and a block of cement. Mr Smith, who is head of religious education at Central Foundation Girls’ School in Bow, east London, also suffered a fractured skull.
The four now face a jail sentence.The RE teacher was targeted as he made his way on foot along Burdett Road in nearby Mile End on July 12 last year, Snaresbrook Crown Court was told. Prosecutor Sarah Whitehouse told the court: ‘The evidence from what was said on the probe points overwhelmingly to a religious motive for this attack.’ Four men slashed teacher’s face and left him with fractured skull ‘for teaching other religions to Muslim girls’

Håndfaste domme afsagt af Gutmenschen i alle aldre fulde af selvtillid

Helt irrelevant for debatterne i blogverdenen er dette jo ikke. Man kan ved selvsyn få Schultz-Jørgensens “følelser” her bekræftet når debatter grundstøder på det velkendte fænomen virkelighedsresistens, eller modparten er et Gutmensch: Man fornemmer hurtigt at henvisning til konkrete fakta og referencer slet ikke anses for mere gyldig argumentation end generaliseringer, stråmænd og værdidomme. Enhver tanke om dialog er håbløs, og det kræver debattører med særlig mental teflonbelægning at fortsætte under disse betingelser. Den eneste pointe vil være at lade modparten udstille sig selv til skræk og advarsel. Men – er dette egentlig noget aldersrelateret, eller siger det noget mere generelt om den tilgang mange vælger når virkeligheden ikke opfører sig i overensstemmelse med idealerne? (LFPC)

[…] Denne vinter har jeg igen censureret flere end hundrede opgaver hos blomsten af Danmarks ungdom på kommunikations- og politikstudierne. De skriver som 11-årige, så er det sagt, og de ræsonnerer på nogenlunde samme niveau.[…]

Evnen til at fremføre et argument, at gennemføre en analyse, at drage en konklusion. Hovedsætninger, bisætninger og længere tekstafsnit. Sokratisk argumentation: at bygge på logik og alligevel række ud mod tvivlen.

For fanden, hvor er den slags totalt long gone. Borte har taget skriftsprogets ræsonneren. Tilbage er talesprogets følelser, fornemmelser og fordomsfulde værdidomme.

En virksomhed, der er ’latterlig’. En politiker, der er ’komplet idiot’. Håndfaste domme afsagt af 22-årige analfabeter fulde af selvtillid. […] Kresten Schultz-Jørgensen: Studerende skriver og ræsonnerer som 11-årige