Copyright Julia Caesar, Snaphanen, HRS och document.no. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!
Någonting är allvarligt fel med svenskarna, i synnerhet svenska politiker. Men vad? Som yrvakna skogstroll tumlar vi fram under våra lavbevuxna stenar i de ändlösa skogarnas land och plirar misstroget mot ljuset från en självmordsbombares bländande fyrverkeri. Vi vill inte tro våra ögon. Inte kan sånt hända, inte i Sverige!
Jo, sånt kan hända. I Sverige. Det kommer att hända igen, och då räcker det inte med en självmordsbombares död. Taimour Abdulwahab, 29, var en klantig bombmakare. Annars hade hans politisk-religiösa extremism kostat många människor livet. Vi hjärntvättade svenska trygghetsnarkomaner i full tillit till Den Goda Staten måste kasta av oss skygglapparna. Det är hög tid att vakna upp ur en behaglig törnrosasömn och se vad våra politiker och media har gjort Sverige till – ett land där terrorister släpps in fullkomligt okontrollerat utan ID-handlingar och där tryggheten är en förlorad illusion.
Nu vimlar det i media av ”Inte kunde vi tro” och ”Inte i Sverige!”. Vi ser bilder där människor som intervjuas i TV skrattar, uppenbarligen mer smickrade av att få vara med i TV än i stånd att ta in allvaret i det som hänt. Många är naturligt nog i chock, och enligt normal pressetik ska chockade människor inte intervjuas eftersom de inte är vid sina sinnens fulla bruk och inte vet vad de säger. Men här ser vi etiska övergrepp på löpande band. I både SVT Rapport och Aktuellt på söndagskvällen får en granne till självmordsbombaren Taimour Abdulwahab, en äldre kvinna från Tranås, sätta dumstrut på sig själv genom att rada upp alla tänkbara floskler som står att uppbringa: ”Han var så trevlig och vänlig. Jag pratade med honom en gång. Å vad det är synd om honom!”
En klantig bombmakare
Det är alltså självmordsbombaren det är synd om! Inte Lars Vilks, som utsätts för ytterligare ett mordhot och tvingas leva med ständig bevakning. Inte svenska folket som ska dö, enligt det ljudband Taimour Abdulwahab skickar till Säpo och TT tio minuter han spränger sin bil och sig själv i luften. Vi ska ha klart för oss att det är enbart på grund av teknisk klantighet som han inte tog ett stort antal andra människor med sig i döden. Det kallas ”tur” i media, men ur Taimour Abdulwahabs synvinkel var det ett praktfullt misslyckande. Den här islamistiske jihadisten var mer slängd i att läsa koranen än att tillverka bomber hemma i köket i Tranås. Bara en av de sex rörbomber han hade apterat utlöstes, och den tog hans eget liv. Hans avsikt var att döda många. Han ville straffa svenska folket för våra trupper i Afghanistan och för att vi låter Lars Vilks teckna profeten Mohammed som rondellhund. Han hade valt tid och plats noga: mitt i julhandeln på Stockholms mest tättbefolkade gata, Drottninggatan, och under Nobelfesten när Sverige står i centrum för intresset från världens media.
Vi får också höra många bedyranden om att ”man inte kunde tro” att Taimour Abdulwahab var en självmordsbombare. Han såg ju så trevlig ut! En vanlig kille! Lugn och snäll och ”välintegrerad”. Fru och tre barn. Ändå sökte han ytterligare en fru på kontaktsajten muslima.com och uppgav att hans fru samtyckte till arrangemanget. När man i Sverige vill tillämpa polygami enligt koranen – hur välintegrerad är man då?
Stämmer perfekt med bilden av islamistisk extremist
När ska vi sluta tro att det syns utanpå vilka som är självmordsbombare och jihadister? En svärmorsdröm kan mycket väl rymma blodig och våldsam jihad. Faktum är att Taimour Abdulwahab stämmer perfekt med bilden av övriga islamistiska extremister som begår terrorbrott i Väst. Han kom till Sverige från Irak som elvaåring 1992 och växte upp i Tranås. Han var alltså första generationens invandrare och muslim. Han var välutbildad och föreföll välanpassad och välintegrerad. Ingen kunde tro att han i Allahs och islams namn ville döda. Det är exakt den bild som går igen hos alla gärningsmän i de terrordåd som först skakade hela världen den 11 september 2001 i USA och sedan Madrid 2004, London 2005 och Glasgow 2007.
I boken ”From Fatwa to Jihad. The Rushdie Affair and its Legacy” gör den indisk-brittiske statsvetaren och författaren Kenan Malik upp med vrångbilden av de islamistiska terroristerna. Föreställningen att terrorism kommer ur fattigdom, psykisk omognad, isolering och utanförskap eller jagsvaghet som skapar mottaglighet för politisk-religiös hjärntvätt – kort sagt terroristen som ideologiskt vilseledd fanatiker och sociopat – den stämmer inte. Islamistiska terrorister kommer för det mesta från vanliga medelklassfamiljer. De är välutbildade, uppvuxna i Väst eller har kommit hit för att studera och talar ofta fem, sex språk. 75 procent är yrkesverksamma. De är ingenjörer, arkitekter, civilingenjörer, läkare. Eller som Taimour Abdulwahab: fysioterapeut. Bara en procent av dem har någon upptäckt psykisk avvikelse, vilket är väsentligt mindre än genomsnittsbefolkningen.
Orsaken heter islam
Det går alltså inte att avfärda jihadister och islamistiska extremister som ”galna” eller ”psykiskt sjuka”. Sådana avfärdanden hindrar oss bara från att se ett mönster och se den verkliga orsaken bakom terrordåden. Orsaken heter islam. Det finns moderata muslimer, men det finns ingen moderat islam. Alla försäkringar som korsar etern om att självmordsbombare inte har någonting med islam att göra motsägs kraftfullt av dem själva. I efterlämnade brev och videos säger de sig tydligt handla i namn av islam. Det är hos dem det verkliga ”vi-och-dom-tänkandet finns. Islamisterna uppgår i ett självpåtaget ”vi” som bedriver ”heligt krig”, jihad, mot människorna och länderna i Väst. Enligt deras synsätt ska vi straffas för att vi är ”otrogna”, det vill säga icke-muslimer.
Svenskar i allmänhet känner sig säkra och trygga, lever i en narkosartad okunnighet om islam och tror i allmänhet att islamistisk extremism inte berör dem. ”Vadå, vi har ju inte gjort dem något, vi är oskyldiga!” Men i en islamists ögon är aldrig en icke-muslim oskyldig. Vi är ”otrogna” och förtjänar att dö. Ordet ”otrogna” förekommer 347 gånger i koranen. För den rättrogne jihadisten hägrar här dubbla belöningar: att straffa de ”otrogna” och samtidigt själv skaffa sig entrébiljett till paradiset som martyr.
Bomberna i London tog 52 liv
Terrorbombningarna i London den 7 juli 2005 tog 52 människors liv och skadade 700. Tre av de fyra självmordsbombarna utlöste sina bomber i tunnelbanan i morgonrusningen. Den fjärde och yngste, 18-årige Hasib Hussain, var försenad och kom inte in i tunnelbanan sedan hans tre jihadistkompanjoners bomber detonerat. Han har en timme på sig att tänka över sitt beslut. Han fångas på bild av en övervakningskamera när han går in i en Bootsbutik som säljer hygienartiklar. Det finns uppgifter om att han äter en Big Mac innan han stiger på buss nummer 30 med ryggsäcken fylld av sprängmedel – som om han tvivlar på att det kommer att finnas västerländska hamburgare i det islamistiska paradis han siktar på att beträda. Men han ångrar sig inte. Klockan 9.47 flyger taket av buss nummer 30, och förvridna röda metalldelar av den sönderslitna dubbeldäckaren haglar som projektiler över Tavistock Square, ironiskt nog det torg som är berömt för sin staty av den indiske ickevåldsaposteln Mahatma Gandhi.
Uppvuxna i England
Fortsæt med at læse “Julia Caesar: Dags att vakna, Sverige!”