Økonomilektor Lars Jansson , Göteborg, er en kontroversiel figur i Sverige (for såvidt nogen overhovedet kender ham og hans bok “Mångfald eller välfärd”). Bogen blev ikke anmeldt i Sverige, og fra centralt hold sendte biblioteksstyrelsen opfordringer ud til bibliotekerne om ikke at anskaffe den.

I de få boghandlere der havde den, stod den gemt under afdelingen for økonomi – og ikke samfundsdebat. Har han ret ? Og hvis indvandringen koster Sverige små 300 mia om året – så koster den Danmark omkring 100 mia. Har han ret ? Ingen har villet diskutere det:

Vad kostar invandringen?

Sverige får anses höra till de stora invandringsländerna i den västliga världen. Sverige konkurrerar med Frankrike om fjärde platsen efter Australien, Schweiz och Kanada. Det finns skäl att studera de ekonomiska konsekvenserna.Flyktinginvandringen har blivit en förtäckt arbetskraftsinvandring.

Högst tio procent av alla som fått stanna har haft asylskäl och är således flyktingar. Människosmugglare har varit ledande i att missbruka flyktingkonventionen. Därför har man i Norge och Finland nästan upphört att bevilja asyl.Även i Sverige har politikerna haft chansen att göra människosmugglarna arbetslösa, men de har inte tagit den.Invandrarbefolkningen i arbetsför ålder ökade under 1990-talet med 350 000 personer netto efter utvandring.

Sedan uppgången i konjunkturen 1997/98 har sysselsättningen ökat med 270 000 fram till maj 2002. Arbetsmarknaden har tillförts fler arbetskrafter genom invandring än det finns nya jobb.Riksdagen har beslutat att välfärden ska vara solidariskt finansierad.

Vid beräkning av invandringens kostnader har denna princip fått styra vad som ska ingå i en långsiktig kalkyl. Invandrarna deltar i finansieringen utan att deras skatteinbetalningar är öronmärkta.Sverige beviljar nästan uteslutande permanenta uppehållstillstånd med omedelbar tillgång till den svenska välfärden. Ingen karenstid som i många andra länder.

För att riksdagen ska kunna föra en saklig debatt om prioriteringar måste även kalkylen över invandringen vara fullständig och inte ges en partiell karaktär med utelämnande av vissa kostnader, som är det vanliga i Sverige och USA. Invandringens kostnader uppgick enligt mina beräkningar 1999 till 267 miljarder kronor.Kostnaderna fördelas så här:

1. Centrala samhällsfunktioner, 32 mia kronor
2. Offentlig konsumtion, 123 mia
3. Transfereringar, 84 mia
4. Inkomstförluster, 28 mia

Underlaget är i huvudsak boksluten från kommuner och staten. Centrala samhällsfunktioner omfattar kostnader för rikets centrala ledning och nettoräntan på statsskulden. Exempel på offentlig konsumtion är skola, sjukvård och rättsväsende. Transfereringar till hushåll är t ex a-kassa, sjukpenning och pensioner, men även vissa subventioner till statliga och privata organisationer.

Inkomstförlusterna avser bortfall av inkomster i den offentliga sektorn på grund av att många arbetsföra invandrare ej deltar i produktionen.Kostnaden för invandringen uppgår till ungefär en fjärdedel av vad hela den offentliga sektorn kostar. Den är försiktigt beräknad.

1990 uppgick kostnaden för invandringen till 100 mia. Den starka ökningen under nio år upp till 267 mdr beror bland annat på att vi har en kostsam välfärd, som även invandrarna får del av.Därtill kommer ökningen av invandringen, den låga sysselsättningsgraden (55 procent år 2000 för utrikes födda, 20-64 år eller 45 procent om man mäter från 16 år, SCB/RAMS) samt ökade sociala kostnader (brottslighet, sjukfrånvaro och förtidspensioner är mycket högre bland utrikes födda än hos svenskar, BRÅ och RFV).

Dødt link 2014: http://www.svd.se/dynamiskt/Brannpunkt/did_2577372.asp 21/8 2002

 

i Räknenissen oversættelse: översättning från danska Weekendavisen

Den svenska demokratin är inte så demokratisk ändå, varken vad det gäller politisk debatt, yttrandefrihet, mötesfrihet eller offentligt anställdas privata åsikter. De etablerade politikerna dragit igång ett angrepp mot de «främlingsfientliga» «Hets mot folkgrupp».

Så löd domen den 19:e mars då en man i Bunkeflostrand, ett trivsamt villaområde vid Öresund i närheten av Limhamn, blev dömd till 50 dagsböter à 1000 kronor vid tingsrätten i Malmö för överträdelse av den svenska lagens rasismparagraf. Han hade skickat ett nio rader långt e-mail till stadsdelsförvaltningen i Bunkeflostrand där han bl a skrev:

“Vad är meningen med att medverka till att flytta hoper av araber hit som inte kan försörja sig själva, som troligtvis är kriminellt belastade och som (som det i allmänhet brukar vara med araber) inte har minsta vilja till integration men däremot kräver allt möjligt.”

Bakgrunden för e-mailet, som blev skickat 18:e maj förra året, var att Malmö kommun enligt artiklar i Sydsvenska Dagbladet hade planer på att flytta mycket barnrika muslimska familjer från Malmös multietniska stadsdel Rosengård till en tom kommunal villa i Bunkeflostrand. I kommunen blev brevet behandlat efter gällande regler. Då svenska förvaltningar är offentliga blev brevet – som det konstaterades i domen – att betrakta som offentlig handling på samma sätt som t ex ett brev till en tidning. Den socialdemokratiska stadsdelsledamoten anmälde därefter e-mailets avsändare till polisen för att ha gjort sig skyldig till rasismparagrafens “hets mot folkgrupp”. Han blev dömd för att ha uttryckt “missaktning” mot araber. Domen är överklagad, så sista ordet är ännu inte sagt. Händelsen är ett av flera exempel på myndigheternas hårda kurs i den svenska invandringsdebatten.

Här hemma säger Gorm Toftegaard Nielsen, professor i straffrätt vid Århus Universitet, att mannen nog inte skulle ha blivit dömd i Danmark även om de danska och svenska lagarna till stor del liknar varandra: «Det som är störst risk att mannen blir straffad för är hans mening om att araberna troligen är kriminellt belastade. Men man skulle knappast resa åtal med anledning av, att han säger, att de inte kan försörja sig själva och att de inte vill integreras.»

Demokrati och minoritet
Gorm Toftegaard fortsätter: «Det är mycket svårt att svara på hur en dansk domstol skulle döma, men det är en avvägning – en otroligt svår avvägning mellan hänsyn till yttrandefriheten och skydd av minoriteter».
En noggrann sortering av sådana saker sker i Danmark hos Riksadvokaten, och jag skulle tro, att han skulle lägga ner åtalet. Svårigheten ligger i frågan mellan hur öppen skall debatten få vara, med risk för diskriminerande tongångar och i vilken grad man skall dämpa debatten för att vara säker på att få en god ton, så orden istället blir sagda vid matborden. Min åsikt är att vi ger lite större spelrum för yttrandefriheten än svenskarna gör. «Jag tror att svenskarna är mer fixerade vid denna bestämmelse – rasismparagrafen – i förhållande till behovet av yttrandefrihet,» säger Gorm Toftegaard Nielsen.
De svenska myndigheternas benägenhet att ingripa i den offentliga debatten visar sig när det gäller demokratins innersta kärna – valet till riksdagen. Det framgår av den planerade täckningen av kampanjerna inför valet den 15:e september.
Täckningen, som beskrivs på svensk TV:s hemsida (www.svt.se ) omfattar bara de sju partier som är representerade i riksdagen. De små nationalistiska, EU- och invandringsfientliga partierna Sverigedemokraterna och Nationaldemokraterna har båda rätt att ställa upp men blir varken presenterade eller får deltaga i den avslutande partiledardebatten.
Tidigare har nya partier till riksdagsvalet fått en likvärdig behandling med de partier som redan är representerade i riksdagen. Så var fallet med Miljöpartiet som kom in i 1988 och Ny Demokrati som kom in 1991 (de åkte senare ut igen 1994). Efter det har de etablerade partierna försäkrat sig om att slippa konkurrens från nya partier. Beslutet i SVT blir inte mindre diskutabelt med tanke på att spärren till riksnivå ligger på 4 procent. Det är alltså redan från början väldigt svårt för nya partier att komma in i riksdagen.
– I Danmark försökte de gamla partierna, som utgjorde det dåvarande Radiorådet, en liknande taktik mot det nya, men ändå deltagandeberättigade partiet De Uafhängige runt år 1960. Fast med hjälp av domstolutslag lyckades de få tillgång till Danmarks Radios valprogram precis som resterande partier. “Oavsett vilka partier det rör sig om är det under alla omständigheter med danska ögon sett oacceptabelt att man utestänger deltagandeberättigade partier från att deltaga i valrörelsen i media som alla vet är det viktigaste när det gäller att nå ut till väljarna,” säger professor Tim Knudsen från Statsvetenskapliga Institutet på Köpenhamns Universitet.

“Det är mycket betänkligt. Deltagandeberättigade partier bör få starta på samma villkor som etablerade partier. Men vi skall inte slå oss för bröstet allt för mycket i Danmark. Enligt min mening var den senaste danska valrörelsen en ännu större demokratisk skandal. Här utestängde man inte partier men de två stora TV-kanalerna bestämde på förhand vad partiernas representanter fick tala om och vad som inte gick för sig. Debatten blev avgärdad till fyra områden som var identiska på de två kanalerna. Det är överraskande att det inte varit några protester mot detta förfall av demokratin,” säger Tim Knudsen.

Förhinder av valmöten
På ett möte mellan partisekreterarna för de etablerade partierna blev det i början av juni beslutat att partierna inte skall deltaga i några valmöten där Sverigedemokraterna eller Nationaldemokraterna är representerade. Trots att det pekar på att de två småpartierna kommer få runt två procent av rösterna, alltså långt under de 4 procent som krävs, törs inte de etablerade partierna möte de invandringskritiska i öppen debatt.
Folkpartiets ledare Lars Leijonborg blev till och med kritiserad av de övriga partierna för att i åtta minuter ha debatterat i TV med den från Moderaterna avhoppade riksdagsmannen, och nuvarande Sverigedemokraten Sten Andersson.
Det är också svårt för de två partierna att hålla egna möten. Vid nästan vart enda möte har de maskerade autonoma från Antifascistisk Aktion (AFA) dykt upp och blockerat ingången till möteslokaler eller med andra metoder avbrutit möten så att polis får anlända till plats. De systematiska angreppen gör att de två partierna med viss rätt kan fråga sig om mötesfrihet existerar i Sverige. Det gäller så mycket mer då partierna i Riksdagen inte tar avstånd från blockaderna. Tvärtom får de tom verbalt stöd från Vänsterpartiet. Sverigedemokraterna har även åtskilliga gånger blivit förhindrade att hyra möteslokaler, bl a Medborgarhuset i Stockholm 1992 på initiativ av nuvarande utrikesminister Anna Lindh. Partiet fick senare i domstol rätt då förbudet ansågs bryta mot lagen.
Det har också svårt att få in annonser i etablerad media för att göra reklam förde möten som anordnas. En annons i den stora Stockholmstidningen Dagens Nyheter blev stoppad i slutet av februari, trots att annonsen blivit godkänd av annonsavdelningen. Annonsen hade som överskrift “Sverigedemokraterna”, och de följande fem raderna var praktisk information om talare, tid och plats. Nederst stod det: “Vi säger vad du tänker.”
En veckas tid efter att annonsen skulle ha blivit publicerad kom en kommentar i tidningen. Annonsen blev stoppad av chefredaktör Hans Bergström i samråd med redaktionschef Ola Sigvardsson. Sigvardssons kommentar var: “Vi tillåter inte politiska organisationer, som vi anser vara odemokratiska, att annonsera i tidningen då vi tycker att det bryter mot de traditioner vi har.” Sigvardsson menade att annonsens formulering “Vi säger vad du tänker” var främlingsfientlig.
“Sverigedemokraterna försöker dölja sin främlingsfientlighet genom att formulera sig på detta sätt och det kan vi inte acceptera,” skriver Sigvardsson.

Svenskt berufsverbot (yrkesförbud)
För det etablerade systemets kamp mot invandringskritiska strömningar används också yrkesförbud. Flera personer har blivit sparkade från anställningar i den offentliga sektorn för att ha vissa åsikter. Den mest uppseendeväckande uppsägningen var 1998 av en kontorschef, Kenneth Sandberg, från invandrarverket (nuvarande Migrationsverket) i Malmö. Då det blev känt att Sandberg, som i början av 90-talet var vänsterpartist var medlem av en invandringskritisk organisation, Folkviljan och Massinvandringen, lät Invandrarverkets generaldirektör avskeda honom pga. «Samarbetssvårigheter» och «illojalitet».
Sandberg försökte först att föra saken till Arbetsrätten men var tvungen att ge upp då hans fackförening, Jusek, inte ville stötta honom när han var medlem i Sverigedemokraterna. Därefter drev han saken själv mot Migrationsverket som vid tingsrätten i Lund gav honom rätt, uppsägningen var olaglig och han skulle få tillbaka till jobbet samt ersättning för sveda och värk. Kenneth Sandberg som bor i Landskrona är fortsatt aktiv inom Sverigedemokraterna och ställer upp i riksdagsvalet.
Tidigare i år fick en ung gymnasielärare, Richard Jomshof, som också är redaktör för Sverigedemokraternas tidning, inte förlängt sitt vikariat på Chapmanskolan i Karlskrona för att han är sverigedemokrat. Ansökningar till andra skolor i Karlskrona kommun har lämnats obesvarade. Ingen hade något att klaga på när det gällde hans pedagogiska färdigheter. Händelsen kommenterade den svenska ministern Mona Sahlin den 15:e fabruari till Sydöstran med att:
“Jag hade reagerat om mina barn haft en lärare som är sverigedemokrat. För mig är det en förtroendefråga. En lärare i samhällskunskap är inte trovärdig om han på fritiden vill köra ut invandrare för senare i skolan arbeta enligt läroplanen.”

“Främlingsfientlig”
Det är inte bara den viktiga delaktigheten i TV-programmen inför valet som är ett problem för nya partier. Staffan Sonning, chefen för svenska radionyheterna Ekot, har skickat ut ett dokument till medarbetare och lokalstationer om “Vår politik för täckning av småpartier, bl a Sverigedemokraterna” inför valrörelsen. “Det är partier med budskap som kan beskrivas som främlingsfientliga,” meddelas det. Vidare heter det att, om situationen uppstår, ett inslag som behandlar Sverigedemokraterna, “skall begreppet ‘främlingsfientlig’ därför användas. Det får inte betecknas som högerpopulistiskt, högerextremistiskt, invandringskritiskt eller några liknande (underförstått: förskönande, red.) «omskrivningar».
I Sverige har ordet “främlingsfientlig” en klang, som är mycket värre än de övriga tilläggsorden. Staffan Sonning motiverar det med utdrag ur Sverigedemokraternas handlingsprogram. På motsvarade sätt citerar han ur Nationaldemokraternas program. För det andra skriver Sonning att radio skall “täcka Sverigedemokraterna och andra småpartier när det är nyhetsmässigtmotiverat och ta avstånd från främlingsfientliga och rasistiska ståndpunkter när sådana framföres.”
Vidare skriver han att radio- och TV-lagen och sändningstillståndet kan tolkas som så att “vi skall vara partiska”, när det rör sig om rasism våld, brutalitet och antidemokratiska uttalanden. Staffan Sonnings souschef, Staffan Sillén, motiverar reglerna för Weekendavisen genom att hänvisa till den svenska radio- och TV-lagens sjätte kapitel där dem första paragrafen lyder: “den som sänder TV-program och ljudprogram skall se till att programverksamheten som helhet präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer och principer om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och lika värde.”

Inte i DR
Danmarks Radios nyhetsdirektör Lisbeth Knudsen tar avstånd från den Sveriges Radios policy för täckning v småpartier: “Jag hävdar att det vore helt oacceptabelt i Danmarks Radio. Det är också helt oacceptabelt under danska mediaförhållanden att stifta sådana regler för hur partier skall omnämnas. Det som jag tycker är chockerande är att det klart uttryckt står att de skall vara partiska. Det tycker jag är helt otroligt, och det är långt från vad Danmarks Radio vill göra och kan göra. Jag tar starkt avstånd från det.”
Kundsen säger att hon också är överraskad över att hon på den svenska journalisttidningens hemsida kunnat läsa att stora delar av den skrivna pressen har sagt sig vilja begränsa inlägg från Sverigedemokraterna under valrörelsen: “Jag kan förstå att man vill motverka nedsättande tongångar men det här överskrider alla gränser för allsidighet, det är mycket tankeväckande.”
Venstres rättsordförande Birthe Rönn Hornbech har skickat ut ett pressmeddelande där hon skriver:

“Jag är djupt skakad över att Sveriges Radios ledning ni vill blanda sig i det svenska valet genom att tumma på yttrandefriheten och censurera journalisters arbete. Det är helt oerhört och visar hur inflammerad den svenska utlänningsdebatten i själva verket är. Historien visar tydligt hyckleriet och den överkörda yttrandefriheten i Sverige. Det är samtyranneri och en företeelse som inte hör hemma i ett demokratiskt land. Sett i ljuset av Sveriges kritik av dansk invandrarpolitik urskiljer sig hyckleriet i än större grad. I Sverige önskar man uppenbarligen hellre sopa invandrarproblemen under mattan än att lösa dem.”
Birthe Rönn Hornbechs kritik blev citerad av TT och därmed tryckt i många svenska tidningar förre veckoslutet. Projekt Argus Ett intressant exempel på svensk självcensur är också förloppet kring Projekt Argus. Det var ett samarbete som blev igångsatt mellan flera olika myndigheter i Stockholmsregionen för att få klarhet i olika former av kriminalitet, t ex momskaruseller, svartarbete, organiserad smuggling, men också “på vilket sätt och i vilket omfång utländska medborgare på orättfärdigt sätt fått uppehållstillstånd och socialt bistånd från svenska myndigheter.”

Den sista delen stod Migrationsverket för. Verkets 50 sidor stora rapport visar en rad exempel på missbruk av regler, t ex visade sig åtskilliga exempel på personer som hade ansökt om asyl i flera identiteter. Fördelen med detta var dels att få dubbelt bistånd, dels möjligheten att öka anhöriginvandringen. Bland annat finns exempel på missbruk där folk har fått uppehållstillstånd och blivit folkbokförda för att senare flytta tillbaka till hemlandet, detta utan att meddelat myndigheterna så att årsvis av utbetalningar från det svenska välfärdssystemet har skett. Det speciellt uppseendeväckande med detta är emellertid den hur liten uppmärksamhet som rapporten har fått av politiker och media i Sverige och att man nu inte längre kan läsa den på internet (fast man kan beställa den från Migrationsverkets hemsida) då alla de övriga bidragen till Projekt Argus fortfarande finns tillgängliga på internet.
“Svenska politiker och media är livrädda för att tala och skriva om de problem som rapporten beskriver,” sa en medarbetare då Weekendavisen förra veckan ringde till Migrationsverket i Norrköping. Medarbetaren sa också – frimodigt för en person i en statlig styrelse till en främmande journalist – att många svenska politiker och medier i verkligenheten hoppas på att allmänna asylregler i EU så att invandringen till Sverige bromsas. Men samtidigt sa medarbetaren från Migrationsverket att de vill anklaga övriga EU-länder för att ha infört dessa omänskligt strama regler.”

(Forfattere: FREDE VESTERGAARD Avis: Weekendavisen / Veckodag: FREDAG Rubrik_Type: Inte se, inte höra… Sektion: 1. SEKTION Sid: 8 Datum : 28/06/2002 Underrubrik: Sverige.)

http://www.jp.dk/arkiv:aid=1424216

Offentliggjort 22. september 2002 03:00
I eksil
Af NIELS LILLELUND,
Jyllands-Postens udsendte medarbejder.Forfatteren Taslim Nasrin bor i Sverige, selv om hun allerhelst ville bo i Bangladesh. Fanatiske muslimer har sat en pris på hendes hoved, en såkaldt fatwa. Her fortæller hun om sit syn på religion og politik – og sit håb for fremtiden.
Stockholm
Vi er et sted i Stockholms-området. Nærmere kan vi ikke komme det, nærmere tør vi ikke komme det, for dagens interviewoffer er offer også i en anden forstand. Som forfatter er hun ikke så kendt som Salman Rushdie, men hendes situation er den samme; hun
har vakt fundamentalisternes vrede, og der er en pris på hendes hoved. Hun går i fare, hvor hun går, for de muslimske fundamentalister er overalt – også i Sverige.
Det gør hende vred, snarere end ked af det. Det eneste tidspunkt i
løbet af samtalen, hvor hun får tårer i øjnene, er da hun fortæller om
hjemlandet Bangladesh.
»Det er lykkedes mig at komme til Indien. Men
Bangladesh, det er umuligt … jeg ville gerne tilbage til Bangladesh og til min far, som er meget syg.«
Det kan hun altså ikke komme. Hun rejser verden
rundt og holder foredrag, men hjem er der ikke noget, der hedder, det lille rækkehus uden for Stockholm er et eksil, selv om hun deler det med sin svenske kæreste Gunnar, der er IT-konsulent, samt en kat, som hun er usædvanlig knyttet til. I de mørke stuer lyder klagende indiske citarer i baggrunden, ved siden af køkkendøren hænger en livagtig tegning af en gammel, støvet vinkælder, og på
fadene er der torsk og laks krydret med en ganske intensiv karry.
Kat på farten

»I Bangladesh spiser vi ikke fisk, og i begyndelsen kunne jeg ikke lide
den svenske mad. Men så fandt jeg ud af at lave den på min egen måde,« forklarer Taslim Nasrin, der uden vanskelighed drikker rødvin til maden. Hun er nervøs for katten, som er på farten efter en hektisk eftermiddag.
»Vil I høre, hvad mit
barn lavede i eftermiddags, kravlede op i træet og huggede en fugleunge. Så kom han ind med den i munden, den var ikke død, og han ruskede den rundt. Jeg tog den fra ham og plejede den, men den døde alligevel efter et par timer. Hvorfor gjorde han det? Det er ikke mig, der opmuntrer ham til det, jeg skældte ham ud,
meget ud, jeg opmuntrede ham ikke …«
Gunnar prøver at overbevise Taslim om, at katte i almindelighed ikke behøver særlige opfordringer for at fange fugle, at de elsker at lege med dem, før de dræber, at det er kattes natur …
Men hun lader sig ikke overbevise. Taslim Nasrin er vokset op i en
moderne muslimsk familie i Bangladesh. Hun har to brødre og to søstre, hendes far var læge og i modsætning til moderen ikke videre religiøs.
»Jeg har aldrig set ham bede …«
Så Taslim fik ingen streng religiøs opdragelse. I
skolen skrev hun digte for sjov. »Det er ikke så ualmindeligt i Østbengalen – eller Bangladesh, som det hedder nu. Der er mange, der skriver digte, og interessen for poesi er enorm. Billetter til oplæsningsaftner med de populære poeter sælges til høje priser på den sorte børs, de koster tusinder af rupier, og digtsamlinger kan udkomme i både 12 og 15 oplag.«
Forhold, der nok kunne få vandet til at løbe ud af mundvigene på danske poeter, der sidder og sulter på de kolde loftsværelser. Og vigtigt at vide for at forstå omfanget af den succes,
der blev Taslim Nasrin til del, da hun i 1986 fik et digt optaget i et af de mange poesimagasiner i hjemlandet.
Da var hun i gang med at læse medicin for at blive læge ligesom sin far.

Fanatiske modstandere

»Min succes som digter fik en avis til at bede mig om at skrive en ugentlig klumme. Den blev meget populær. Jeg skrev om kvindernes situation, om at de blev undertrykt, og i begyndelsen var alt i orden. Da skrev jeg kun om de kulturelle sammenhænge. Men
da jeg begyndte at komme ind på religionens betydning, gik det galt. Det var omkring 1990.«
Nu begyndte problemerne for Taslim Nasrin. Overfald på hendes
redaktør, bogbrændinger, demonstrationer og diverse retssager var de første skridt, de religiøse lagde pres på regeringen for ikke bare at få Taslim Nasrins skrifter forbudt, men for simpelthen at få forfatteren dømt og henrettet.
I begyndelsen af 1993 blev den første fatwa udstedt med en dusør på 2500 dollars. Flere fatwaer kom til, prisen på Taslims hoved steg, og regeringen var ved at miste kontrollen over situationen. Da de religiøse arrangerede en generalstrejke med krav om forfatterindens hoved på et fad, kunne myndighederne ikke længere
modstå presset. De anlagde sag mod forfatteren i 1994, hun måtte flygte fra Bangladesh og har altså siden levet under jorden forskellige steder i Europa.
»Sådan er livet,« sukker hun. »Jeg kan ikke vende tilbage. Ikke så
længe, der ikke er frihed og civilisation.«
Kyniske politikere

Taslim anerkender ikke tanken om, at hvor der er et flertal af muslimer, vil der også være et krav om at indrette samfundet efter islamisk lov i en eller anden form. Hun fremhæver Tyrkiet som et positivt eksempel på et sekulariseret samfund med
et flertal af muslimer og siger om de mange islamiske diktaturer:
»De er ikke opstået som et folkekrav. Det er kyniske politikere, der udnytter folks manglende oplysning til at tiltvinge sig magten. De er bange for den sekulariserede undervisning, for den gør folk i stand til at tænke selv og træffe deres egne beslutninger. Nogle få onde mænd misbruger religionen til at undertvinge en uoplyst befolkning. Derfor er uddannelse så vigtig.«
Taslim Nasrin mener ikke, at tilstedeværelsen af et voksende antal muslimer i Europa udgør noget problem.
»Når de kommer til jer og oplever jeres sekulære stat,
vil de indse, hvilken frihed de er kommet til og se de fremskridt, I har gjort. Det vil være godt for dem og godt for den muslimske verden, som hører om dem. Så har fundamentalismen ikke en chance. Og jeres stater er stærke. Det er slet ikke noget problem. Der vil ikke komme kampe eller slagsmål af den grund.«
HovedrystenTaslim Nasrin ryster på hovedet, da hun hører om herboende muslimers krav om badeforhæng i omklædningsrummene, tørklæder ved supermarkedets kasser, svømmehaller, der lukkes for offentligheden, når muslimske kvinder skal bade alene og debatten om svinekød i skolefrokosten.
»Nej, nej, nej, det er helt forkert. Staten må være helt uafhængig af det religiøse, og ingen lov må være religiøst betinget. Man må ikke bøje sig for religiøse krav.«
Men friheden åbner også mulighed for, at religiøse grupper kræver deres egne regler respekteret. Et centralt eksempel er den danske friskolelov, i sin tid fremhævet af daværende undervisningsminister Bertel Haarder som en oplagt mulighed for muslimer til at skabe deres egne skoler efter deres egne regler. Mange muslimer
greb chancen, søgningen er stigende, og i dag synes vist ikke ret mange, at det er særlig yndigt, hvad der foregår – og ikke foregår – på de arabiske skoler med anstødelige sider, der rives ud af skolebøgerne og så videre. Kravet om tilsyn er stigende, men friskoleloven sætter vi jo højt, og den blev til, da samfundet så anderledes ud.
»I må da ikke lade dem have deres egne skoler! Det er jo
helt forkert, helt forkert. Undervisningen er jo helt afgørende. Hvordan skal tingene ellers blive bedre, hvordan skal kvindernes situation blive bedre … det er jo helt forkert. Tværtimod må man sige til muslimer i Vesten: Hvis I ikke kan lide den sekulære stat, så må I rejse væk. Og hvis I nyder friheden her i Vesten, så har også I en forpligtelse i forhold til jeres gamle hjemlande, som
er underlagt religiøst tyranni. Der kan blive brug for jer der.«
Vestens medansvarTaslim Nasrin indser, at der er en konflikt mellem ønsket om frihed og ønsket om et sikkert værn mod religiøs fundamentalisme. Og dog fastholder hun tøvende, at så må friheden ofres.
»Jeg synes ikke, det bør være tilladt at
bygge moskéer. Kirkerne, okay, de ligger her i forvejen i de nordiske lande, men moskéer, det er noget nyt, det er samlingspunkter for fundamentalisterne …«
Vesten har, mener Taslim Nasrin, et medansvar for væksten i den religiøse fundamentalisme.
»Hvad hjælper det at bombe uskyldige mennesker i
Afghanistan? Det gør muslimerne vrede, og det skaber kun mere fundamentalisme.
Fundamentalismen skal bekæmpes med civilisation. Med oplysning. Og Vesten skal tænke over, hvor pengene går hen, når de sender dem til fattige lande. De tror, de går til skoler, javel, men det er ofte religiøse skoler, og der foregår ingen reel undervisning, ingen oplysning. Dem skal man ikke støtte. Det er ren
hjernevask, der foregår der.«
Den eksilerede forfatter ser trods alt lyst på den muslimske verdens fremtid. »Hvor længe kan mørket herske og modstå
presset udefra? Ikke for evigt. Men man skal gøre sig opgaven klar. Mange i Vesten forsvarer islam, støtter religionen, fordi I tror, det er at forsvare andres kultur. Nej, islam er det, der ødelægger vore lande og vores kultur. Jeg elsker mit land og min kultur, men jeg hader religionen. Og I skal vide, at hvis I støtter islam, er I med til at ødelægge os. Islam har ingen respekt for mennesker og menneskelivet, derfor skal den bekæmpes. Men der er meget hykleri i
Vesten. Mange af flykaprerne fra 11. september havde forbindelser til Saudi Arabien – hvorfor hørte vi ikke noget om det? Fordi USA har olieinteresser der
…«
Drømmen om BangladeshDet er mindre end en måned siden, at regeringen i Bangladesh forbød Taslim Nasrins seneste bog. Hun er i gang med at skrive sin selvbiografi i fem dele, og hun forventer ikke, at nogen af bindene vil slippe gennem det religiøse nåleøje i hjemlandet. Men hun drømmer om det, om at kunne
vende hjem.
»Sverige er ikke rigtigt hjemme. Jeg savner Bangladesh og min
familie.«
niels.lillelund@jp.dk

25. maj 2002
NIELS LILLELUND

Den svenske kritik af Danmark er et spejlbillede af de problemer, der findes i Sverige, mener den svenske kommentator Thomas Gür. De skandinaviske velfærdsstater er ved at bryde sammen under en multikulturalisme, der forhindrer os i selv at vælge, hvem der skal optages i samfundets midte.

Da en gruppe bøsser, lesbiske og transseksuelle sidste sommer drog på den farvestrålende Mermaid Parade fra Nørrebro Station til Rådhuspladsen, ventede der dem en ubehagelig overraskelse. Skjult i en port stod en lille gruppe indvandrere bevæbnet med sten og flasker, og da optoget passerede,begyndte kasteskyts at regne ned over de rystede og forskræmte paradedeltagere. Politiet greb forholdsvis hurtigt ind, men da man bagefter skulle gøre skaden op, var det ikke kun de fysiske skrammer, der gjorde ondt. Rigtig mange mennesker – mange flere end dem, der deltog i paraden – var blevet ramt på deres selvforståelse. For bøsser er jo en minoritet og skal derfor per definition opmuntres og beskyttes. Og indvandrere, ja, de er jo også en minoritet, ædle mennesker med ædle værdier. Hvad skulle man da stille op med det passerede?

Læs mere »

http://www.timbro.se/bokhandel/books.asp?isbn=9175665379

En kort omtale af en bog fra tænketanken Timbro af økonomerne Gidehag og Bergström – men illustrativer er de grafer og tabeller i PDF som kan klikkes:

Sverige versus USA En analys av tillväxtens betydelse

Erbjudande: Köp “Sverige vs USA” samt “Den orättvisa rättvisepolitiken”
av samma författare för endast 101 kronor.

Läs mer här >>

Se ett urval av
diagram och tabeller från boken här >>
Ladda ner boken som PDF här >>
Författarnas sammanfattande bildspel (PDF) >>

Från folkhem till fattigstuga?
Den svenska framgångssagan har de senaste drygt 30 åren naggats i
kanten. I internationellt perspektiv har vår utveckling halkat efter under den perioden. Tvärtemot den gängse uppfattningen bland svenskarna är vi inte längre en av världens rikaste industrinationer.
Den långsiktiga tillväxten, som är helt avgörande för välståndet i ett land, har helt enkelt varit för svag.

De senaste decennierna har stigande skatter och en expanderande offentlig sektor gjort det mindre lönsamt att studera och arbeta extra, svårare att starta och mindre lönsamt att driva företag. Dessa faktorer har tillsammans haft mycket negativ inverkan på svensk ekonomisk utveckling.
Författarna har under snart två år jämfört utvecklingen i Sverige och i USA och presenterat sina resultat för en bitvis misstrogen och kritisk omvärld.
USA har under lång tid haft en snabbare utveckling än Sverige, vilket ger utslag bland annat i hushållens inkomster. Även om de årliga skillnaderna inte är så stora kan de långsiktigt få dramatiska effekter på den ekonomiska utvecklingen.
De senaste åren har tillväxtfrågorna börjat få större utrymme i den
politiska debatten i Sverige. Men det krävs mer än så – tillväxtfrågorna måste snarast möjligt få högsta prioritet. Nu behövs politiker som vågar driva de långsiktiga tillväxtfrågorna och har mod att genomföra alla de reformer som krävs för att föra in Sverige på en högre tillväxtbana. Fredrik Bergström är VD för HUI, Handelns utredningsinstitut och Robert Gidehag är VD i Skattebetalarnas förening.

trykt i Weekendavisen og i Morgenbladet, Oslo – men ikke i Sverige

Av FREDE VESTERGAARD, Weekendavisen , København, 26.07.2002

Ytringsfriheden i Sverige er virkelig begrænset af politisk korrekthed, mener den svensk-amerikanske antropolog, professor Jonathan Friedman. Denbegrænsesaf dem, der skulle forsvare den. Og de indrømmer det selv, siger han.

Kajsa Ekholm-Friedman er professor i socialantropologi ved Lunds Universitet. For fem år siden blev hun inviteret til at holde et foredrag i en nystiftet forening, der hed Folkeviljen og Masseindvandringen. Det kom hun til at fortryde. Indeholdet i hendesforedrag blev aldrig diskuteret, men der rejste sig et ramaskrig i svenske medier over, at hun havde accepteret invitationen.Foreningen, som hun ikke var medlem af, og hvis levetid blev kortvarig, kan formentlig bedst sammenlignes med Den danskeForening. På universitetet i Lund krævede 27 studenter og lærere hende fyret fra sin daværende lektorstilling.

Jeg husker stadig omtalen i Dagens Nyheter og ringede derfor til hende for at spørge, om hun ville fortælle om sine erfaringer med den undertrykte debatom den svenske indvandringspolitik. Men hun er stadig så skræmt, at hun straks siger nej. Hun siger, at hun var og er interesseret i,hvad der sker med hendes samfund, men hun vil ikke risikere ny forfølgelse. Sagen havde været forsøgt rejst igen, da hun for to årsiden blev udnævnt til professor. Men jeg kan prøve at spørge hendes mand, Jonathan Friedman, om han ville stille op til et interview, siger hun. Det ville han.

Så meget mere som han netop havde afsluttet en bog, PC Worlds (University of California Press), der er en analyse af fænomenet, der gør brug af eksempler fra USA, Frankrig og Sverige.Jonathan Friedman er ligeledes professor i socialantropologi i Lund (samt ved Écoles des Hautes Études en Science Sociale, EHESS i Paris). Men som amerikaner følte han sig – trods mange år i Sverige – ikke under det samme pres, sagde han.

Så derfor sidder jeg en solrig eftermiddag sammen med professor Friedman i haven til familiens sommerbolig i Kivik by, et hyggeligt lille fiskerleje nord for Simrishamm, der er omgivet af en betydelig del af Sveriges frugtplantager. Det er meget svenskt alt sammen.

Debattens økologi

Der hænger et svensk flag over nabohusets balkon.Friedman siger, at det i nogen kredse er på kanten til at være udtryk for racisme. Han fortæller, at der i 1995 kom en regeringsrapport, som foreslog, at begrebet racisme blev udvidet til at omfatte alle udtryk, der er baseret på »ekstremt positive vurderinger af ens egen kulturelle identitet«, også selv om de ikke lægger afstand til andre grupper.

Men først et par tal om indvandringen til Sverige. Fra 1980 til og med 2000 gav Sverige permanent opholdstilladelse til 255.000 asylansøgere, de fleste på humanitært grundlag, samt 327.000 familiesammenføringer, altså i alt 582.000 personer. Sammenlignet med Danmark har der været meget lidt offentlig debat om denne ret så store indvandring. Jonathan Friedman:

»De, der mener, at denne indvandring har været for stor og for hurtig, har ikke mange muligheder for at få synspunktet frem til offentlig debat. En person, som siger, at vi skal behandle dem, som allerede er her, på lige fod med svenskere og integrere dem godt, men som også siger, at vi skal begrænse nytilgangen fremover, betegnes som fremmedfjendsk og racist. Man skelner ikke i Sverige mellem nytilgangen og dem, som allerede er her. I Sverige diskuteres disse ting ikke åbent.

Der er ikke ytringsfrihed, når det gælder indvandringspolitikken. Og selv om medier og politikere benægter det, indrømmer de på samme tid, at sådan er det. Tag reaktionen i de svenske medier efter Dansk Folkepartis annonce i Dagens Nyheter i slutningen af juni.

I en leder i den store tabloid-avis Expressen skrev den politiske redaktør P.M. Nilsson bl.a.: »Pia K. mener, at hvis låget tages af og meningsudvekslingen blev fri, ville der komme det samme indvandringsfjendtlige opkog her som der. I en henseende har hun ret. Den svenske politiske og mediale elite arbejder aktivt og åbent for at modvirke racisme. Den hykler ikke. Derfor er der rimeligvis folk i Sverige, som føler sig modarbejdede, og hvis meninger ikke trykkes eller sendes.«« citerer Jonathan Friedman.

[….]Jonathan Friedman uddyber: »Problemet med den styrede debat forstærkes af det, som jeg på engelsk har kaldt associationismen i den offentlige debat i Sverige. Man kunne også kalde det sammenkædningstaktikken. Som jeg var inde på før, føres der ikke en nøgtern diskussion om vores indvandringspolitik, fordi bare det at tale om størrelsen af indvandringen eller konkrete konsekvenser af indvandringen straks klassificeres som og associeres til ordet fremmedfjendtligt. Og at være fremmedfjendtlig associeres til at være racist, og det sammenkædes ofte med at være fascisteller nazist.

Man klassificerer og kategoriserer diskussionen væk i stedet for at forholde sig til det problem, der er udgangspunktet. Denne tilbøjelighed til automatisk at associere fra et værdineutralt ord til ord, som alle tager afstand fra, bevirker, at den styrede ytringsfrihed ikke blot fjerner racistiske ytringer, som er det erklærede formål. Den umuliggør en rationel diskussion om konkrete problemer.[….]

Jonathan Friedman nævner, at en artikel af en historiker i Sydsvenska Dagbladet nogle dage tidligere havde sammenlignet omfanget af historieundervisningen i den svenske og danske gymnasieskole. Den viste, at antallet af timer, der var sat af til undervisningen i Sverige, kun var halvdelen af de danske, men også at man – i modsætning til Danmark – helt kan fravælge historieundervisningen, som mange gør. Sverige har i øvrigt med stort held undtrykt historien om sine egne relationer til Tyskland under krigen. Et andet eksempel på fortrængning er en doktordisputats fra Lund om folkhemmets landsfader i 1930´erne og 1940´erne, Per Albin Hanssons, stærkt rosende breve til Mussolini om det korporative system i Italien – fundet i italienske arkiver. Den blev totalt ignoreret, da den kom i 1995, siger Friedman.

Friedman fortsætter med at sige, at nedtoningen af Sveriges historie falder i tråd med den såkaldte integrationsproposition (dvs. integrationslov,red.), som blev vedtaget i december 1997, og som proklamerede, at »Sverige er et multikulturelt samfund«. »Det hedder direkte i bemærkningerne til loven: »Eftersom en stor gruppe mennesker har sin oprindelse i et andet land, savner den svenske befolkning en fælles historie. Tilhørsforholdet til Sverige og opslutningen bag samfundets grundlæggende vurderinger har derfor større betydning for integrationen end en fælles historisk oprindelse«.

Implicit siger propositionen altså, at det ikke er landet Sverige, som har en historie, men de forskellige folkegrupper. Hver folkegruppe har sin egen historie, og der er så mange nu, at man ikke kan sige, at der er en fælles historie. Svenskerne er gjort til en etnisk gruppe i deres eget land, uden at det har været oppe til diskussion. Som jeg opfatter det, er det i virkeligheden en racialistisk tankegang, der ligger bag en sådan opsplitning af befolkningen på den svenske stats territorium i forskellige grupper. Altså en opfattelse af at verden består af forskellige racer. Og en tankegang, der gør svenskere til en etnisk gruppe blandt flere. Hvordan finder man så et fælles grundlag for staten og borgerne, når det skal findes et andet sted end i historien og det nationale?«

– Expressens politiske redaktør P.M. Nilsson skriver i den omtalte leder om Dansk Folkepartis annonce, at »svensk er man, hvis man går ind for lighed og demokrati samt dyrker den stenede natur. Svenskheden går det at tilslutte sig, selv om det ikke er helt let. Danskheden er mere lukket«.

Han siger også, at en svensker ikke er svensk på samme måde, som en dansker er dansk. Det svenske selvbillede er idéstyret, skriver han? »Det er rent vrøvl.

Den svenske identitet er præcis som den danske og som alle nationaliteter i Europa. Den er stærkt bundet til det kulturelle. Det viser alle undersøgelser. Det står i stærk kontrast til USA, hvor den nationale identitet først og fremmest er politisk i indhold, og hvor den territoriale historie bestemt ikke forkastes, selv om USA er immigrationslandet over alle.Integrationspropositionen hæver staten op over nationen. Man er svensk, hvis man har svensk statsborgerskab. Der findes en stat, men nationen findes ikke længere. Derimod findes der en række etniske grupper.

Etnisk svensker

Der var i øvrigt en pudsig situation i TVomkring den tid, da integrationsloven blev vedtaget. Den daværende integrationsminister Lars Engquist blev spurgt, om han var svensker.Nej, skyndte han sig at sige, sådan umiddelbart og nærmestforskrækket over spørgsmålet, og så begyndte han at fortælle om,hvordan han havde skotter og danskere blandt sine forfædre.«Friedman griner ved tanken om ministerens reaktion.

»Jeg vil ikke kritiserere, at man vælger at gøre staten til samlingspunktet istedet for nationen og det nationale. Selvfølgelig kan man vælge at gøre staten til territorialstat – som den var i det absolutistiskeEuropa – og opgive nationalstaten, som jeg mener, man er på vej til. Det er derfor, man er bange for historieundervisningen. Det jeg kritiserer er, at politikere og medier ikke har lagt denne beslutning ud til bred debat i den svenske offentlighed, og i særdeleshed, at man ikke har kunnet diskutere den åbent og fordomsfrit, uanset om man er tilhænger eller modstander af en sådanudvikling.«

Berufsverbot

– Du nævnte tidligere, at der iforskningsverdenen er en stærk social kontrol med, at forskningsresultaterne er politisk korrekte. Og at forskerne siger de rigtige ting. Da vi talte sammen i telefonen, sagde du, at der er flere tilfælde af berufsverbot i Sverige, ikke blot i offentlig administration, men også på universiteter og læreanstalter, hvor folk er blevet afskediget alene på grund af medlemskab af Sverigedemokraterne.

»Der findes berufsverbot i Sverige. Det erhævet over enhver tvivl, for der er flere eksempler på domme, hvor fyrede sverigedemokrater har fået domstolens ord for, at fyringen – som oftest begrundet i samarbejdsvanskeligheder – var uberettiget. Men de har ikke fået deres job tilbage. I stedet har de fået erstatning. Det er en ren udrensning. Og det er ikke i overensstemmelse med Grundloven, for man har ret til at arbejde, uanset hvilket parti man er medlem af.

Der er flere tilfælde i administrationen og i skolevæsenet, men også på de højere læreanstalter. Folk, der er imod den nuværende indvandringspolitik, stemples som fremmedfjendske, og så går associationskæden videre til racist, facist og nazist.Et universitetsspeciale om ungdomskriminalitet blandt unge indvandrere i Göteborg blev underkendt, ikke af opponenten forøvrigt, men af eksaminator, som ikke kunne lide de udtalelser fra unge indvandrere, der var citeret i specialet. Der er flere tilfælde.«

»Men der er begyndt at komme advarsler,« siger Jonathan Friedman. »Bo Rothstein, der er en fremtrædende professor i statskundskab i Gøteborg, har lige som andre advaret mod indgreb i forskningsfriheden. Rothstein sammenlignede sidste år i Göteborg- Posten Sverige med Østtyskland.»For den, som vil og vover at se, er parallellerne til dagens svenske universitetspolitik åbenbare. Kravene om politisk korrekthed og om at være magten tilpas er store.«

Og i Dagens Nyheters kronik i søndags anklagede statskundskabsprofessor Leif Lewin fra Uppsala Universitet at de senere års kraftige indskrænkning af universiteternes uafhængighed i 1990´erne har åbnet nye muligheder for, at politisk korrekte rektorer – som er udpeget af regeringen – kan gå statsmagtens ærinde overfor besværlige professorer.

»Og det er ikke bare en konspirationshypotese. Vi har i den senere tid, og signifikant nok især inden for samfundsvidenskaberne, set eksempler på, at man skaffer sig af med de ubekvemme«, skriver Lewin. »På læreanstalten i Falun i Dalarna,« fortsætter Friedman, »var der en lærer, som ifølge studenterrådets eget udsagn var en meget dygtig. Han læser uddrag af et brev, hvor Studenterrådet krævede hendeafskediget efter at det i den lokale avis Dala-Demokraten sidste år kom frem, at hun var medlem af Sverigedemokraterne. I brevet hedder det:

»Den første reaktion hos de studenter, som har været i kontakt med Eva Nyman, var forbøffelse. Nyman, som er så vidende. Nyman somer så rolig og forstående, Nyman som ikke er kronraget eller gør nazistiske hilsner. Den Nyman, studenterne har mødt, har været den professionelle og meget kompetente lærer, som hun faktisk er. (?)Nyman var den mest kompetente af ansøgerne til den ledige stilling.«

Alligevel krævede de hende afskediget, og hun fik ikke sit vikariat forlænget, det gik til en anden. Og hun er ikke den eneste. Der er andre eksempler. Og der er eksempler på, at universitetslærere erblevet tvunget til at opgive igangværende forelæsningsrækker, fordi de ikke var politisk korrekte.

Der var en lektor, en velkendt fredsforsker, i Göteborg – en “vänsterkille” – som holdt en forelæsningsrække om Europas ekspansion i middelalderen og om korstogene. Instituttet blev tvunget til at afbryde hans undervisning. Jeg har selv holdt et kursus om politisk korrekthed,som blev hårdt kritiseret, men jeg gjorde det alligevel. Jeg har den fordel, at jeg er udlænding, så jeg kan gøre mere end andre kan.«

Hvorfor det? Du er i et ansættelsesforhold som professor i Lund. Og svenske professorers ansættelsessikkerhed og dermed uafhængighed erblevet svækket i løbet af 1990´erne

»Jo, jeg er i et ansættelsesforhold, men jeg er udlænding. Jeg er jøde og newyorker af oprindelse. Jeg har ikke den samme angst, som de fleste svenskere har, ved at gå på tværs af det vedtagne. Jeg kan sige mere og gøre mere. Jeg føler ikke den samme skam eller tænker på, hvad andre mener, fordi jeg kommer fra New York. Der kan man ikke overleve, hvis man er bange for det. På den anden side er det måske nok kommet mig til skade en gang imellem, når jeg skulle søge forskningsmidler, men det er jeg gammel nok til at kunne klare.«

Denne artikkelen er trykt i sin helhet i Weekensdavisen, København, 26.07.2002, og i Morgenbladet, Oslo, 09.08.2002.