Jan Gillberg fra tidsskriftet DSM gennemgår Lindh mordet og rettergangen i alle dens hastige fortrængninger:

Citat:
“Sverige är ett märkligt land. I vilket land på denna jord kan man tänka sig en rättegång där domstolen på tre dagar, knappt 10 timmars förhandling och med hjälp av totalt tre vittnen klarar av att behandla ett mord på landet utrikesminister”?
LEIF GW PERSSONprofessor vid Polishögskolan i Stockholm

5.3.2004 Skrivet av Jan Gillberg, DSM

Så perfekt! Allt gick som på räls. Samspelet åklagare – försvarsadvokat var för att uttrycka det kort, koncist och faktiskt: kongenialt

Det finns inget politiskt motiv bakom mordet, förklarade advokat Peter Althin i alla TV-kanaler, efter att hans klient Mijailo Mijailovic den 6 januari 2004 – efter 105 dagars envetet bestridande – bett att i ett förhör få erkänna, att det var han som den 10 september 2003 hade “attackerat” landets utrikesminister Anna Lindh. Detta “inget politiskt motiv” repeterades sedan i alla medier. Därmed var alla parter nöjda. Mest av alla SÄPO

Ingen enskild svensk politiker sedan Olof Palme har varit ett mer givet mål för ett politiskt attentat än just Anna Lindh. Vem kan ställa sig upp och bestrida detta?

Vilken befrielse var det därför inte för den svenska statsledningen men först som sist för Säpo att få detta klargörande besked: “Inget politiskt motiv”. Sannerligen ett besked guld värt. Detta besked kom att framstå som viktigare än själva erkännandet.

under pseudonymet Räknenissen:

Gynna danska kedjan Netto!

Här ett tips till samlingen om hur man ska undvika att gynna den svenska ekonomin:

Den danska livsmedelskedjan Netto har ju etablerat sig i Sverige. För att se var butikerna finns, se www.netto.se. Genom att handla på Netto som har mycket låga priser på livsmedel av helt vanliga märken

1) spar du pengar, som du kan använda till en resa utomlands, varigenom du drar pengar ur landet

2) tvingar du livsmedelskonkurrenterna att sänka priserna = mindre momsintäkter.

3) gynnar du Danmark (Netto är hälftenägt av danska intressen, hälftenägt av ICA). Det är bra om Danmarks ekonomi blomstrar eftersom vår egen då framstår som så mycket sämre som den är (statens lånebehov beräknades idag till 57 miljarder), och om det går bra för Danmark kan de lättare mopsa sig mot ett EU som försöker lägga sig i deras asylpolitik.

http://www.exilen.org/debatt/read.php?f=17&i=77381&t=77381

4) Danmark är vårt rättmätiga hemland :o) it nytt

læserbrev til JP:

Skolemassakren :
http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,550744,00.html

http://w1.sydsvenskan.se//Article.jsp?article=10097759

Malmö

Kontroversiella kaospiloter intar Malmö högskolaAv
Bo Göran Dahl 21 oktober 2004

Kaospiloterna håller på att landa i Malmö. Den kontroversiella utbildningen, som kostar 100 000 kronor i Danmark, inordnas i det svenska utbildningssystemet och blir gratis här.
MALMÖ. Just nu sitter högskolans ekonomer och räknar på vad 30 platser kommer att kosta.I mitten av november ska budgeten klubbas. Då kommer kaospiloterna med stor sannolikhet att ingå i högskolans utbud av utbildningar från och med i vår…………………………………….

udbrød USA´s ikke alt for velorienterede præsident, lidet anende i hvor høj grad han havde ret. Man mistænker ham jo ikke ligefrem for at ha læst året Budgetproposition (Finanslovsforslag) – men som man kan se i tidskriftet Contra, er hæren nu så ubrugelig, at NATO er den eneste løsning for det lange, neutrale land.

http://w1.sydsvenskan.se//Article.jsp?article=10097284

George Bush: Sverige har ingen armé17 oktober 2004

Vid ett möte i Vita huset 2002 föreslogs att Sverige skulle skicka fredsbevarande styrkor till Mellanöstern. Presidenten förstod inte varför – Sverige har ju ingen armé.

New York. Skribenten Ron Suskind återberättar historien i en artikel om George Bush i New York Times söndagsbilaga.

12 oktober 2004

Nu är NATO enda lösningen

Försvaret ska skäras ned med ytterligare tre miljarder kronor, trots att nu nästan hela försvarsbudgeten går till fasta kostnader, det vill säga grundkostnaderna för att upprätthålla vapensystem, anläggningar och personal. Utan att egentligen använda dem.Vi får mycket lite försvar för de 40 miljarder som satsas.

För tjugo år sedan var armén mobiliserad på 850.000 man. Nu blir det en tiondel så många. Plus ett hemvärn som är en femtedel av vad det var för tio år sedan. Det talas om ytterligare reduktioner av de mobiliseringsbara enheternas storlek. Snart är de inte mer än dubbelt så många som poliserna, som inte ens klarar av att hålla efter de inre fienderna eller att hålla järnvägslinjen mellan Stockholm och Nynäshamn öppen.



(Bemærkningen om jernbanen henviser til at driften har saboterets så voldsom af “gäng” (enhver svensk ved efterhånden hvad “et gäng” er) – at togdriften er indstillet til stor gene for pendlere i Stockholmområdet)

http://www.contra.nu/

artikel af Thomas Nydahl : For første gang i en svensk avis omtales “I Krigens Hus” og Bluitgens “Til gavn for de sorte”.



Om Brix, Hedegaard og Hansen så ser Islam udfra et “vänsterperspektiv” – er af mindre betydning. En meget glædelig og tiltrængt artikel.



PS: Besøg Trefoldighedskirken når du kommer til Kristiansstad. En pragtkirke – ligner Holmens Kirke, bare 3 gange større.

http://www.kristianstadsbladet.se/apps/pbcs.dll/article?AID=/20041016/KULTURALL/110160423/1012/KULTUR

Ökade klyftor

I Pia Kjærsgaards Danmark har invandrarfrågorna blivit det mest omskrivna. Varför har inte den danska vänstern agerat mer kraftfullt i integrationsfrågor och mot islam, undras i två nya böcker som ser på dagens Danmark utifrån ett vänsterperspektiv.

Publicerad: 16. Oktober 2004 02:00 Den klichébild av dansk samtid som präglat svensk rapportering sedan Dansk Folkepartis parlamentariska genombrott har omöjliggjort en nyanserad bild av den faktiska debatt som pågår i landet. Istället för att rapportera om de artiklar och essäer som trycks i flera av landets bättre tidningar har siktet varit inställt på kvällspressens insändarsidor, där en allt aggressivare ton kunnat förmärkas. Den ström av seriös litteratur som utgivits de senaste åren har med få undantag ignorerats i svensk press.

I Danmark diskuteras dessa djupgående sociala problem öppet. Svenska medier hävdar ofta att detta är till skada och att det underblåser främlingsfientliga strömningar och gynnar populistiska partier. Men jag tror ändå att den danska attityden på sikt är hälsosammare än den svenska, där varje litet försök till diskussion tycks sluta med att alla sticker huvudet i sanden.I Sverige skulle Aishas fall möjligen ha hamnat i Uppdrag granskning om någon haft en dold kamera med sig.

DN´s unge Peter Wolodarski skriver altid læsværdige debatklummer. Idag skriver han om det tilsyneladende paradoks, at partitro socialdemokrater fungerer som ghostwriters for borgerlige institutioner. (Han pointerer at det omvendte ville være utænkeligt). Og han konkluderer at de såkaldte svenske borgerlige ikke udgør en modkraft til den alt- kvælende socialdemokratisme.



Samtidigt gør han opmærksom som DN´s fhv. redaktørs Hans Bergströms essay “Den undflyende sanningen” fra maj 2004, som jeg bringer en sammenfatning af nedenfor. Og jo – det findes ikke på biblioteket, ej heller på internettet:

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=577&a=330714&previousRenderType=2



“Alla, från Skolverkets inspektörer till kommunförvaltningar som vill få del av extra statsbidrag, lyssnar till signaler upp-ifrån om vad som uppskattas och vad som ogillas”, skriver DN:s förre chefredaktör Hans Bergström i uppsatsen “Svensk Journalistik – ingen motkraft till Makten”. “Styrelserna för forskningsinstitut och universitet laddas med företrädare för det statsbärande partiet, som ger subtila förväntningar även till forskarna om hur de ska betrakta maktens föreställningar rörande sådant som feminism, fackföreningsvälde och socialstat.”Så undergrävs maktbalansen i landet och Sverige impregneras allt mer av ett parti.

1. Ingen motkraft till Makten – Hans Bergström

Skoningslöst och välformulerat dissekerar Hans Bergström den svenska

undergivenheten inför socialdemokratins unika maktposition. Det sker i en

uppsats i antologin Den undflyende sanningen, en vänbok till Åke Ortmarks

75-årsdag i maj 2004. Utgiven av SNS men av outgrundlig och beklaglig anledning

(snorkighet?) endast i subskriberad upplaga. (Enligt sökmotorn Libris finns den

i mitten av augusti inte tillgänglig i något offentligt bibliotek!)Denna

exklusivitet är sorglig. Alla bidrag till boken är inte läsvärda men många är

det – och några är viktiga. Främst Hans Bergströms bidrag Svensk journalistik – ingen motkraft till Makten. (Samma tankar framförde bergström i en intervju med

Jan Gillberg i tidskriften DSM nr 3/03 men även den är föga spridd.)

Hälften av sin 20-sidiga uppsats ägnar Hans Bergström (fram till 2002

chefredaktör för Dagens Nyheter, numera forskare och fri skribent med bas i USA)

åt en analys av det svenska samhället, den andra delen åt journalistiken.

Avsnittet om socialdemokratins totala dominans i samhället är stenhårt, utan

försonande nyanser, det senare om journalistiken något mer prövande.

Hur som helst är hela uppsatsen utmanande. Hans Bergström lyfter fram

en rad faktorer som tillsammans gör socialdemokratin präglar hela det svenska

samhället: Det konstitutionella systemet saknar inslag av maktbalans – staten är

en enhetsstat, riksdagen är svag, det saknas författningsdomstol,

utnämningsmakten ligger hos regeringen ensam, försäkringssystem och

medborgerliga tjänster har i stor grad samlats i offentlig regi. Därtill kommer

att socialdemokratins långvariga maktinnehav har skapat en psykologisk prägling.

Den visar sig dels i anpasslighet – alla måste hålla sig väl med det parti som

brukar regera, det gäller också intresseorganisationer och näringsliv. Dels

också i ”den mentala utsikten”, de värderingar som uppstår i ett dominerande

tankeklimat.Socialdemokraterna har skickligt lyckats omforma tänkesätten i sin

riktning, menar Bergström, och pekar på hur välfärdssystemen har utformats för

att medelklassen ska bli nöjd (inkomstbortfallsprincipen) och att medelklassens

egenföreställning har urholkats genom att alla klassats som

”löntagare”.Ingenting finner nåd inför Bergströms granskning. En rousseansk syn

på människan som god av naturen har lett till upplösning inom skolan,

brottsbekämpningen, psykvården och de offentliga försäkringssystemen.



Och till råga på allt har socialdemokratin politiskt lyckats inkludera

vänsterpartiet och miljöpartiet för att säkra sin maktbas. Samarbetet leder

därtill i en riktning som är skadlig för den svenska tillväxten.Allting

nattsvart från Bergströms liberala perspektiv, således. Inte att undra på att

han lite i förbigående konstaterar att ”nästan alla utgår från att SAP är kvar

vid makten även efter 2006 års val.”Det skulle verkligen behövas liberala inlägg

som tar upp Bergströms teser till diskussion. Att de innehåller mycket sanning

och allvar är uppenbart.

Men finns det något som får bilden att ljusna? Eller är

Sverige ett land i skymningszonen, är ingenting längre påverkbart, är det dags

att flytta?Avsnittet om journalistiken är också det mycket kritiskt men något

mindre definitivt. Bergströms tes är att samhällsklimat, rådande värderingar och

därtill journalisternas vänstersympatier (han räknar med att minst tre

fjärdedelar av journalistkåren ”har en grundläggande verklighetsbild som ligger

nära eller till vänster om det statsbärande partiets”) leder till att

journalistiken generellt sett är en medkraft, inte en motkraft som

medieideologin säger.

Egentligen, menar han, skulle varken den ”biografiska lutningen”, det

faktum att de flesta journalister är medelklass, eller den ”professionella

lutningen”, den traditionella tendensen att stå på de svagas sida och ha ett

samhällskritiskt perspektiv, leda till att journalistiken som nu godtar den

”statsbärande alliansens” synsätt.Då återstår den ”politiska lutningen” som

förklaring till att journalistiken blir en medkraft, anser han. Inte så att

journalister stödjer vissa partier i sin bevakning. De vill ärligt vara

professionella men de ser helt enkelt inte andra perspektiv än vänsterns.Men

svenska medier kritiserar ju mycket som beslutas, gräver upp skandaler och får

makthavare på fall?Jo, men den maktkritiken är ytlig, menar Bergström.

Han skiljer, med utgångspunkt i den brittiske sociologen Steven Lukes, på

tre typer av makt: makten över besluten, makten över urvalet och makten över

tanken. Svenska nyhetsjournalister granskar nog maktens beslut – men de

etablerar ingen motkraft mot de två andra typerna av makt. ”Deras utsikt är

identisk med den styrande maktens”.Även i hans analys av journalistiken är en

debatt på sin plats. Det finns ju t ex åtskilliga statsvetare som hävdar att det

är journalisterna som har tagit makten över urvalet.Hans Bergströms uppsats kan

alltså varken läsas på nätet eller, än så länge, på bibliotek! Ett särtryck

behövs!

http://metaweb.diakrit.com/4Daction/GetExpoDetail/304-sammanfattn/304040823142943