af Julia Caesar
Copyright Julia Caesar, Snaphanen och document.no. Citera gÀrna delar av texten men iaktta gott bloggskick och lÀnka till Snaphanen!
âKUNSKAP ĂR MACKTâ förkunnar stora svarta graffitibokstĂ€ver pĂ„ en husvĂ€gg nĂ€r tĂ„get nĂ€rmar sig BorlĂ€nge. BĂ€ttre kan det inte sĂ€gas i en stad dĂ€r andelen analfabeter i befolkningen ökar lavinartat genom import av somalier i stor skala. PĂ„ bara nĂ„gra Ă„r har BorlĂ€nge tagit emot 1 000 somalier â den mest svĂ„rintegrerade kategorin av alla. Somalia Ă€r nu det vanligaste ursprungslandet bland utrikes födda i BorlĂ€nge. Fram till 2009 var det Finland. En undersökning som kommunen gjorde 2008 visade att mer Ă€n hĂ€lften av de nyanlĂ€nda, 53 procent, Ă€r analfabeter. Den stora andel som lever pĂ„ försörjningsstöd hĂ„ller pĂ„ att skjuta kommunens ekonomi i sank.
BorlÀnge Àr en kolonialiserad stad. En importerad grupp frÄn ekvatorn dominerar kommunen fullstÀndigt och Àr pÄ god vÀg att sÀnka den. Nu mÄste BorlÀnges invÄnare försörja inte bara sig sjÀlva utan ocksÄ den snabbt vÀxande somaliska kolonin. Höga skatter tynger invÄnarna, de verklighetens inbyggare som sliter hÄrt i tunga jobb utan att nÄgonsin fÄ en guldkant i tillvaron. NÄgra lediga bostÀder till BorlÀngeborna finns inte. Alla lÀgenheter gÄr Ät till invandrarna. Deras hyror betalas av skattebetalarna via socialtjÀnsten, det vill sÀga av just dem som sjÀlva blir utan lÀgenheter nÀr invandrarna gÄr före i kön.
Det kunde vara vilken svensk stad som helst. Det finns mÄnga kommuner av samma sort som BorlÀnge, i synnerhet i Norrland. En socialdemokratiskt styrd bruksort som stÄr och faller med ortens tvÄ stora industrier, Kvarnsvedens pappersbruk och Domnarvets jÀrnverk (SSAB). En socialistisk majoritet som stÄr och faller med en gammal arbetartradition som historiskt har spelat ut sin roll och gÄr mot sin upplösning. Ett av de mÄnga sossenÀsten som har bedrivit en fullstÀndigt ansvarslös invandringspolitik och passat pÄ att fylla tomma lÀgenheter med invandrare nÀr lÄgkonjunktur och hög arbetslöshet under 1980- och 90-talen drev de egna invÄnarna pÄ flykten. Nu stÄr man dÀr med resultatet: en stad i snabbt förfall.
Med bÀvan nÀrmar jag mig mina drömmars stad
Det kunde vara vilken stad som helst. Men det Àr det inte, inte för mig. I BorlÀnge bodde jag de lyckligaste Ären av min barndom. BorlÀnge Àr mina drömmars stad. Drömmen som förvandlades till en mardröm. Med bÀvan nÀrmar jag mig staden i mina drömmar. Jag har inte varit hÀr pÄ mÄnga Är. PÄ barndomens gata rör jag mig med försiktiga steg. Det förflutna mÄste man nÀrma sig varsamt. Risken för brustna drömmar Àr överhÀngande.
Bullermyren pĂ„ 1950-talet var ett typiskt arbetaromrĂ„de, en samling slarvigt uppmurade tegelkaserner utkastade pĂ„ en Ă„ker i stadens utkant. Staden vĂ€xte, hela Sverige vĂ€xte snabbt decennierna nĂ€rmast efter andra vĂ€rldskriget. JĂ€rnverket och pappersbruket gick för högtryck och behövde mĂ€ngder av arbetskraft. Till BorlĂ€nge kom arbetskraftsinvandrare frĂ€mst frĂ„n Finland â de som nu Ă€r förbisprungna som största invandrargrupp. De finska barnen gick i min klass i TjĂ€rnaskolan och lĂ€rde sig mödosamt det svĂ„ra svenska sprĂ„ket. Arbetskraftsinvandrarna var behövda och önskade. PĂ„ sina arbetsplatser kom de rakt in i ett socialt sammanhang och integrerades pĂ„ nolltid. Genom hĂ„rt arbete bidrog de till att bygga upp den svenska vĂ€lfĂ€rden. Deras barn blev svenskar.
Vi var arbetarnas barn
Vi som bodde pÄ Bullermyren var arbetarnas barn. VÄra pappor arbetade pÄ jÀrnvÀgen, posten eller CTH mössfabrik. MÄnga arbetade pÄ jÀrnverket eller pappersbruket. I de mörka morgnarna cyklade papporna till sina jobb med unikabox pÄ pakethÄllaren. Mammorna var hemmafruar. Ingen hade bil. Alla var fattiga och trÄngbodda. Leken fick ske utomhus, vi lekte pÄ gatan och pÄ Äkrarna och byggde kojor i skogen. En familj i huset hade fyra barn, tre flickor och en pojke, Klas. Det fanns inga pengar att köpa pojkklÀder för, sÄ Klas fick Àrva sina systrars klÀnningar. Med sina lÄnga blonda lockar sÄg han ut som en flicka. Ingen retade honom, ingen tyckte att det var konstigt att han hade flickklÀder. Alla hade det knapert, det var inget sÀrskilt med det. Vi var fria och trygga, vi fruktade ingenting.
PÄ dörrarna i hyreskasernerna pÄ Bullermyren stod det Eriksson, Rylander, Olofsson, Augustsson och Bergström. Husen var fuskbyggda och lyhörda. Vi hörde alla till leda familjen Erikssons enda grammofonskiva som spelades om och om igen pÄ deras stora stolthet, radiogrammofonen i polerad björk. Vi som bodde pÄ Bullermyren uthÀrdade vÄr fattigdom för att vi inte visste om nÄgot annat. Vi trodde pÄ att vi skulle fÄ det bÀttre. Vi hade ett hopp och en framtidstro. Om papporna arbetade hÄrt skulle vi alla fÄ det bÀttre.
Folkhemmet byggdes för oss
Det var för oss socialdemokraterna byggde Folkhemmet sedan de kommit till makten under Per Albin Hanssons ledning 1932. Vi fick barnbidrag och möjligheter för arbetarklassens barn att studera och bli nÄgonting i samhÀllet. Vi fick de möjligheter som vÄra förÀldrar aldrig hade haft. Ingen pojke behöver lÀngre Àrva sina systrars klÀnningar.
Men samma socialdemokratiska parti som byggde Folkhemmet har rivit ned det, förblindade av makt. De har plundrat ordet solidaritet pÄ dess mening och gjort det till ett av de mest pestsmittade ord som finns. De har grovt missbrukat mÀnniskors solidaritet och tillit genom att driva en totalt omdömeslös invandringspolitik. Sedan 2006 har den borgerliga alliansregeringen lÄtit invandringen skena Ànnu mer. Solidariteten gÀller uppenbarligen bara mÀnniskor frÄn andra lÀnder. Den inhemska befolkningen struntar man i, utom nÀr det gÀller att kapa Ät sig sÄ mycket som möjligt av deras inkomster. Socialdemokraternas framfart i BorlÀnge och mÄnga andra kommuner Àr förskrÀckande vittnesbörd om en politik som fullstÀndigt har havererat. Det kommer att ta decennier att överblicka dess skadeverkningar.
Signaturen Fallaci skriver i en lÀsarkommentar i Dala-Demokraten den 26 mars 2010:
âDet som pĂ„gĂ„r just nu i Sverige Ă€r det största övergreppet pĂ„ arbetare och socialt svaga som nĂ„gonsin förekommit. Ni skĂ€nker bort den vĂ€lfĂ€rd vi byggt upp till analfabeter och lycksökare som inte har det minsta intresse av det svenska folkhemmet.â
âDet finns snart ingen plats att sitta pĂ„â
TrĂ€den pĂ„ Bullermyren har vuxit sig höga. PĂ„ gatan som den gĂ„ngen genljöd av glada barnröster och mammornas prat Ă€r det kusligt tyst. Som om en bomb utplĂ„nat allt mĂ€nskligt liv. Bara nĂ„gra fĂ„ barn syns till. De vuxna Ă€r pĂ„ jobbet. De arbetar för att försörja sig sjĂ€lva och de ettusen somalier som de aldrig har bett om att bli försörjningspliktiga för. Barnen pĂ„ gatan leker inte i skogen lĂ€ngre utan i en vĂ€lordnad lekpark. Men tegelkasernerna Ă€r sig lika. De luktar fortfarande fattigdom. De Ă€r slitna nu, asfalten utanför sprucken och illa underhĂ„llen. Jag lĂ€ser namnen pĂ„ dörrarna: Abdulrhaman, Mohammad, Osman Abdulle, SĂŒheyla Goban och Karakecili – men ocksĂ„ svenska namn; Holmström, Persson, Arnberg, Eriksson.
Jag gĂ„r sakta HagavĂ€gen frĂ„n Bullermyren ned mot stans centrum. Jag sitter av parkbĂ€nkarnas depression. Ăverallt somalier, kvinnor insvepta i stora tygmassor, oftast med en stor barnskara i slĂ€ptĂ„g. I köpcentret Kupolen sitter mĂ€ngder av invandrare frĂ„n morgon till kvĂ€ll. Signaturen Perunkel skriver i en lĂ€sarkommentar pĂ„ bloggen Politiskt Inkorrekt:
âAtt gĂ„ till Kupolen var tidigare ett nöje, men i dag drar sig vanliga mĂ€nniskor att Ă„ka dit om det inte Ă€r absolut nödvĂ€ndigt. PĂ„ i stort sett alla sittplatser och pĂ„ kafĂ©erna sitter det invandrare. Det finns snart ingen plats att sitta och vila sig pĂ„ eller ta en fika dĂ„ invandrarna sitter dĂ€r hela dagen, frĂ„n det de öppnar tills de stĂ€nger. De pratar i sina nya mobiler â som du har betalat, rullar sina radband och pratar pĂ„ sitt sprĂ„k. Skulle de inte lĂ€ra sig svenska? Och eftersom 53 procent av dem Ă€r analfabeter kommer de att sitta kvar dĂ€r sĂ„ lĂ€nge de lever.â
Hijab och sexhjÀlpmedel
Det Ă€r mĂ€rkligt hur detaljerna kan skvallra om en stads uppgivenhet. Det bristfĂ€lliga gatuunderhĂ„llet, groparna som inte lagas, solarierna och de sunkiga butikerna. Ăver hela BorlĂ€nge vilar en atmosfĂ€r av resignation och förfall. Den syns och kĂ€nns, det gĂ„r att ta pĂ„ den. PĂ„ en bĂ€nk i en busskur sitter tvĂ„ somaliska mammor med var sin dotter i tvĂ„Ă„rsĂ„ldern. BĂ„da kvinnorna och den ena lilla flickan Ă€r tungt beslöjade. Flickan Ă€r inte tre Ă„r fyllda, men hennes hijab tĂ€cker huvudet och den lilla kroppen ned till knĂ€na.
HĂ€r utspelar sig en kulturkollision som skulle kunna vara en fars om den inte vore sĂ„ sorglig – BorlĂ€nge i blixtbelysning. Strax bakom busshĂ„llplatsen med de somaliska kvinnorna aviserar en butik med sexhjĂ€lpmedel föga diskret sin existens. âLust och kĂ€rlekâ butiken som kryddar ditt kĂ€rlekslivâ, öppen mĂ„ndagar till fredagar 11-18. I skyltfönstret paraderar sexiga spetsunderklĂ€der, dildos och andra sexleksaker i glada fĂ€rger.
Som en flÀmtande sista utpost av kultur ligger Jussi Björlingmuséet pÄ BorganÀsvÀgen. Ett litet muséum tillÀgnat Tunabygdens store son, vÀrldstenoren (1911-1960) som drack sig till en för tidig död vid 49 Ärs Älder. Han ligger begravd vid Stora Tuna kyrka, och dÀr blir det minneskonsert pÄ hans dödsdag den 9 september.
Somalierna intar BorlÀnge
PÄ 1980-talet började det gÄ utför med BorlÀnge, som med sÄ mÄnga andra svenska stÀder. Allt följde en logisk nedÄtgÄende spiral: sjunkande orderingÄng i industrin, lÄgkonjunktur, arbetslöshet, depression och uppgivenhet, ökande missbruk, narkotikabrott och vÄld, utflyttning av skötsamma invÄnare till andra kommuner. De tomma lÀgenheterna fylldes upp med invandrare enligt den socialdemokratiska idén att alla mÀnniskor Àr lika och alltsÄ utbytbara mot varandra. Om det uppstÄr hÄl sÄ fyller man dem bara med likformiga klossar. I BorlÀnges fall fyllde man upp med somalier.
Ett folk frĂ„n en muslimsk nomadkultur i Afrika, hundratals Ă„r efter den industrialiserade vĂ€rlden i utveckling, prĂ€glad av analfabetism och klanstrider – vilka möjligheter har de att integreras i Sverige, i en liten industristad med 48 681 invĂ„nare? De frĂ„gorna har BorlĂ€nges socialistiska majoritet uppenbarligen inte stĂ€llt sig. Besluten kĂ€nnetecknas av totalt hjĂ€rnslĂ€pp. Kommunens styrande har inte tĂ€nkt alls. Eller ocksĂ„ har de trott sig ha en övermĂ€nsklig förmĂ„ga att mirakulöst förvandla somalier till svenskar sĂ„ fort planen frĂ„n Mogadishu tar mark i Sverige. Ett mer hopplöst projekt Ă€r inte tĂ€nkbart.
Socialbudgeten tyngs till jorden
LĂŠs mere »