Fanatical British Muslim Anjem Choudhary To Protest At White House. Condells videoer er nu set af 30.356.996 og det er eksklusive andres uploads og oversættelser til utallige sprog, antagelig over 100 mio.

Davidsstjerner som våben i den libyske ‘frihedskamp’

Problemet i dækningen uroen i den arabiske verden er vel mere overordnet at det er umuligt for mainstreammedierne at vinkle en historie andet end som en kamp mellem gode og onde. At det reelt er udskiftning af en gruppe af slyngler med en anden er alt for kompliceret en fortælling, og man kan sige ‘Teheran’ til man er blå i hovedet, synet af menneskemasser med budskaber der på overfladen ringer nogle sentimentale klokker. Ønsketænkning sælger, den trøstesløse virkelighed gør ikke. At vinkle en historie ud fra vores sikkerhedsinteresser, så arabisk frihed i egen opfattelse måske er på tværs af vores interesser, er fuldstændigt utænkeligt (LFPC).

The virtual entirety of the western media and all western governments appear to be united in their condemnation of Libyan leader Muammar al-Gaddafi and their open or tacit support of the forces seeking to topple his regime. It should be noted that this “opposition to Gaddafi,” as it is typically described in the media accounts, is clearly not now a non-violent opposition — whether it ever was one — but has taken the form rather of an armed rebellion.

Little attention, however, has been paid to the nature and motives of the Libyan “opposition.” Indeed, there is even evidence of the American media editing out aspects that might trouble the simple and reassuring picture of the oppressed masses protesting against tyranny. […] Democracy or Jew-Hatred? The Libyan Edition

Jalving: “Lokummet brænder”

»Sverige er på vej ud ad en tangent, hvor medier, politikere og akademikere i rungende tavshed arbejder sammen om, hvad der er ondt og godt.« Det mener den danske forfatter Mikael Jalving der gennem et år har rejst og researchet i Sverige, hvor han ifølge sin nye bog, ‘Absolut Sverige’, mest af alt fandt en ekstrem politisk tavshed – især i forhold til problemer med indvandrere og islamister. Ifølge Mikael Jalving dæmoniseres svenskere med forkerte meninger, uenigheder er tabu, og folkehjemmets fælleskab er nedlagt til fordel for en politisk korrekt falden på halen for alt, hvad der lugter af noget udenlandsk.
»Når man betragter Sverige i dag, er det ingen overdrivelse at sige, at såvel lokummet som entreen står i flammer,« lyder det fra Mikael Jalving, der selv har svenske aner samt familiesommerhus i Sverige, men som alligevel finder det nødvendigt at advare mod svenske tilstande i Danmark.

»Det er problemer i forhold til indvandring, islamister og terror. Det er de svenske tilstande, der opstår, når toneangivende gør selvcensur i forhold til radikale islamister til noget positivt. Også selv om politiet oplyser, at der er mindst 300 radikale islamister i Sverige, som ønsker at slå os ihjel. Det er, når Sverige på grund af rungende tavshed omkring sine problemer og ekstreme konflikter bliver et samfund, hvor stadigt færre har noget til fælles.« 24.DK: Der er flammer i det svenske das.

RT: Æresforbrydelser i Sverige

Der mangler noget præcision som der altid gør i TV. Når socialarbejderen taler om 160 piger, der sidste år skulle have skjult identitet, menes der enten i Gøteborgsområdet eller i Västra Götaland, ikke hele Sverige. Programmet oplyser der er 300.000 muslimer i Sverige. Så lavt et tal er ikke hørt i 15 år. Det plejer at hedde 400 eller 500.000 og selv det er formentlig for lavt sat.

Stockholm: Grove sexovergreb på børn mediemørklagt

Følgende indtræffer i Husbybadet i Stockholm den 20 februar 2011, et sted der tidligere har været scene for voldtægter begået af tilvandrede fra Mellemøsten. Svenske medier har indtil nu (mandag morgen d.28) intet haft om sagen, kendskabet er udelukkende kommet via to mødre til de 11-årige piger og spredt via blogs, hvoraf en del også i udlandet giver historien mere drama, end der er belæg for. For de traumatiserede børn har det været slemt nok, som det var. Det er da muligt at svenske medier har villet skåne børnene, men man må konstatere at nogle forældre ikke er tilfredse med den løsning.
Alene tanken at tage unge mænd, lige ankommet fra Somalia, Marokko og Afghanistan med til et bad, hvor der findes 11-årige piger i bikini, tyder på et fuldstændigt fravær af realitetssans og evne til at se dette syn med de unge mænds øjne. Uvidenheden om verden udenfor Europa i Sverige synes stadig efter årtier uden grænser, og det gør hele det følgende optrin tragisk i dobbelt forstand. Multikulturalismens provinsialisme er komplet. Ødelæggelsen af Sverige er nok en forbrydelse, men allermest er den et resultat af en insisterende dumhed og uvidenhed som de fleste ulykker i denne verden.

Barnkalas: En pappa anordnade ett kalas för sitt 12-åriga barn på Husbybadet. Med på kalaset fanns bland annat två elvaåriga killar och fyra 11-åriga flickor från samma klass. Barnen hade roligt som sig bör – tills det anlände nya badgäster. Det blev starten på en mardröm för flickorna och de två killarna. Tillsammans med en ledsagare ankom nämligen drygt 20 st ensamkommande s k ”flyktingbarn”, i de övre tonåren och möjligen äldre än så.

Enligt den närstående har dennes dotter berättat att hon och de tre tjejkompisarna snabbt blev utsatta för gängets trakasserier och fula kommentarer. Flickorna blev då förmodligen rädda och tillsammans med de två elvåriga pojkarna drog man sig undan till en badgrotta för att få vara i fred. Men majoriteten av de ensamkommande följde efter. Väl inne i badgrottan slet man av de 11-åriga flickorna deras badkläder och tog på dem på ett mycket osmakligt sätt. När de två elvaåriga killarna försökte skydda sina tjejkompisar blev dessa utsatta för misshandel. En av tjejerna lyckades ta sig därifrån och tillkallade genast vakten på badhuset. Denna fick stopp på det som närmast kan kallas för försök barnvåldtäkt och tillkallade omedelbart polisen. Under tiden låstes de 20 ensamkommande in i ett stort omklädesrum tillsammans med sin ledsagare dvs personal från deras asylboende. Polisen var snabbt på plats och förhörde de ensamkommande om det skedda. De gjorde medgivanden och ledsagaren förklarade att de ensamkommande innan besöket på badhuset t o m gått igenom svenska seder och bruk, att man inte får våldsföra sig på flickor även om de är lättklädda. Ensamkommande sexbrottsanmälda – ofredade badande flickor.

Stemningen er meget ophidset på svensk net, men én ting synes klart: Der er efter alt at dømme ikke tale om egentlig voldtægt, som mange skriver, “kun” om meget grov seksuel chikane, afrivning af badedragter og befamling af pigernes kønsorganer med mere, hvad der har været chokerende nok for børnene. Dertil vold imod de drenge, der ville hjælpe dem. Før vi adresserer medie-mørklægningen, lader vi mødrene komme til orde. Den ene skriver på Flashback bla.:

Jag kan tänka mig att denna händelse kan ha blivit droppen för många. För min man blev det så , han är så oerhört arg just nu. Min dotters pappa som är strikt vänsterpolitisk är även han galen av ilska.

Læs mere »

Af Julia Caesar

Copyright Julia Caesar, Snaphanen, HRS och document.no. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Vänstern har alltid haft ett passionerat förhållande till totalitära diktaturer. Ju mer förtryck och ju fler massmord, desto större entusiasm och kärlek från vänsterhåll. Vänsterns romans med tyranni och terror är en märklig kärlekshistoria. När världskommunismen kollapsade 1989-90 sjönk vänstern ihop i tomhet och depression, precis som när ett kärleksförhållande har tagit slut. I den tomheten och kärlekssorgen har den vadat i mer än tjugo år. Men vänsterns troende har hittat en ny partner, ytterligare en totalitär ideologi att dyrka. I dag fyller de sitt inre tomrum med radikal islam. Vänsterns hjärta klappar för islamisterna. Fyrverkeriet från självmordsbombares sprängmedel tänder på nytt glöden i deras revolutionära längtan. I muslimers upplevelse av att vara förtryckta kan de identifiera sig själva som de ”offer” de tror sig vara.

Vi kommer att få se ett oändligt antal avsnitt av den här kärlekssagan utspela sig i våra TV-apparater. Men aldrig vackert bildsatta eller till tonerna av soft music. Det vi får se är våld, ofattbar grymhet, förintelse och död. Bilderna kommer att vara blodiga, fasansfulla och minst av allt associera till kärlek. Vänsterns romans med islam är en omöjlig kärlek mellan parter som inte har något annat gemensamt än hatet och driften att förstöra. Det är en love story utan happy end, en kärlek som är dömd att sluta i katastrof.

När en ideologiskt betingad dödskult går på högsta växeln får den sitt starkaste stöd från vänsterns troende. Av tradition har de alltid flockat sig kring kommunistiska regimer just när massmördandet har nått toppnivåer – som när Josef Stalins folkmord och terror kulminerade i Sovjet på 1930-talet, under Mao Zedongs ”stora proletära kulturrevolution” i Kina på 1960- och 70-talen och Pol Pot´s skräckregim i ”Demokratiska Kampuchea” 1975-78 när de röda khmererna mördade uppemot två miljoner invånare. Just då har vänsterns extas och lovord över diktaturerna nått sin kulmen. För vänstern kommer nämligen idéerna alltid i första hand, människor i andra hand.

Marxism-leninismens fader Karl Marx (1818-1883) dolde aldrig sin dragning till våld. Han försvarade hängning av kapitalister i närmaste lyktstolpe. I den tidning han gav ut, Neue Rhenische Zeitung, förklarade han: ”När vår tur kommer ska vi inte förklä vår terrorism.

Sammanlagt har de kommunistiska diktaturerna skördat mer än hundra miljoner dödsoffer. Under 1900-talet har cirka 170 miljoner människor dött i folkmord och massmord. Det är mer än fyra gånger fler än de som har dött i krig.

Diagnos på de Troende

Hur kommer det sig att utåt sett normala människor försvär sig till och lovprisar brutala diktaturregimer som bygger sin makt på massmord och terror? Hur kan vänstern investera entusiasm i en totalitär ideologi som islam, som inte på någon enda punkt godkänner det vänsterns företrädare säger sig stå för; sekulär demokrati, mänskliga rättigheter, jämställdhet mellan könen och rättigheter för homo-, bi- och transpersoner? En av dem som har försökt utreda det är professor Jamie Glazov i boken “United in hate. The Left´s Romance With Tyranny and Terror”. För att förstå den säregna alliansen mellan vänstern och totalitära ideologier måste man titta närmare på vilka parterna och deras drivkrafter är, menar han.

Glazov är son till sovjetiska dissidenter och kom till USA som femåring. Hans morfar Gregory Rafalsky, som var läkare i den sovjetiska armén, var en av dem som försvann spårlöst under Stalindiktaturen, i oktober 1941. Boken är tillägnad honom. Familjen Glazov har senare fått veta att han som läkare hade vägrat att delta i tortyr av sina egna och därför skjutits med ett nackskott.

Eftersom de beteendevetenskapliga disciplinerna sociologi och psykologi, i synnerhet i Sverige, är tungt infiltrerade av vänstertroende får man söka förklaringar till vänsterns kärlekshistoria med folkmordsdiktaturer vid sidan av de politiskt korrekta sammanhangen. Jamie Glazov´s ”believer´s diagnosis” utgår ifrån iakttagelsen att ”the believer”, den Troende, känner sig alienerad och främmande för dagens västerländska samhälle. Han vill utplåna det för att på ruinerna kunna bygga det mönstersamhälle som han drömmer om. Att vägen till paradiset kantas av döda kroppar är han väl medveten om, och det är i den gemensamma dödskulten som vänsterns Troende och islamisterna finner varandra, menar Jamie Glazov.

Den som vill kan se och höra Jamie Glazov själv berätta om sin bakgrund och sin bok i den här föreläsningen på you tube.

Allting är samhällets fel

Värdet av demokrati och individuell frihet förkastas av den Troende, eftersom han själv har misslyckats med att ta vara på de utmaningar och möjligheter som de erbjuder. Det är samhällets fel att han känner sig alienerad. Istället för demokrati och individuell frihet längtar den Troende efter den likformighet, stabilitet och disciplin som får honom att känna sig trygg och som han bara finner i diktaturer. Han fantaserar om hur han befrias från sitt eget individuella jag, intalar sig att han ingår i en stor gemenskap med andra Troende och drömmer om att sjunka in i kollektivets omslutande famn Han längtar till en värld där han får bli som ett litet barn igen och tas om hand av en god fader som har allting under kontroll och kan ta alla beslut.

I det aktuella jordelivet kommer den Troende ofta till korta, bland annat för att han har svårt att skapa genuina, nära relationer med andra människor. De måste dela hans politiska och radikala värderingar, annars är de inga vänner. Den argentinskfödde marxistiske revolutionären Che Guevara (1928-67) – en av huvudmännen bakom den kubanska revolutionen 1959 – sa: ”Mina vänner är mina vänner bara så länge som de delar mina politiska åsikter”. Det är därför den Troende så lätt accepterar att hans ”vänner” kan bli eliminerade för ideologins skull om de står i vägen för den. Djupare än så blir aldrig vänskapen. Tomrummet efter verklig mänsklig gemenskap försöker han fylla med en pseudokärlek för hela mänskligheten. Den Troende älskar människor, men bara som abstraktion och bara på avstånd. Det är människan som idé han omfattar med kärlek, inte verkliga människor.

Identifikation med offer

Sin största dragning har han till dem som han uppfattar som offer. Som en magnet dras den Troende till alla tänkbara offer – för kapitalism, rasism, diskriminering, ”islamofobi”, globala orättvisor, eller ”samhället” i största allmänhet. För att legitimera sin identifikation med världens alla offer måste han övertyga sig själv om att han också är ett offer. Det kräver ibland viss ansträngning, för den Troende har faktiskt lyckats dra nytta av det kapitalistiska samhällets ekonomiska möjligheter. Han har uppfyllt sina materiella behov med råge och är innehavare av både bostadsrätt, bil och fritidshus samt några goda placeringar på kapitalmarknaden.

Men ju mer materiellt välstånd han lyckas skaffa sig, desto olyckligare blir han. Den Troende står helt enkelt inte ut med att ha det bra. Det materiella ägandet kan aldrig kompensera hans andliga tomhet. Eftersom han bygger hela sin identitet och världsbild på offertänkande är han i desperat behov av missgynnade och olyckliga människor att staga upp sig med. Ju fler offer han kan identifiera sig med, desto större blir den fiktiva gemenskap som den Troende ingår i. Identifikationen med förmodade offer erbjuder också en svårslagen känsla av moralisk överlägsenhet och enastående godhet – någonting som per automatik belönas och applåderas av alla som inte genomskådar den Troendes falska godhet.

Skuld är motorn i hela den här processen. Den Troende bär, oftast omedvetet, på en skuld över att över huvud taget finnas till, och den förstärks av den sociala status och det materiella välstånd han har uppnått och som kan få honom att må riktigt illa. Den Troende skäms över att han inte är ett verkligt offer. Genom att i fantasin se sig själv som en av de fattiga och förtryckta och genom att vara en Troende amorterar han på sin karmiska skuld.

Fakta måste förnekas

Eftersom hans självbild vilar på så bräcklig grund måste han med kraft förneka ovedersägliga fakta, som att kommunismen har kostat minst 100 miljoner människor livet och att islamistiska terrorister tar livet av oskyldiga människor. Även om han får bevis för att hans revolutionära idoler utövar förtryck och masslakt vill han inte höra talas om det. Om en Troende skulle erkänna sådana fakta riskerar nämligen hela hans värld att kollapsa. Avslöjandena spräcker den tro på vilken han har byggt hela sin existens. Han förnekar därför konsekvent det som faktiskt utspelar sig inom de totalitära regimer som han dyrkar. Han är övertygad om att våld är nödvändigt för att skapa det jordiska paradis som han åtrår. Men han är noga med att alltid sätta etiketter på förstörelseprocessen med motsatsen till vad den faktiskt är. Utåt framhåller de Troende att de kämpar för ”fred”, ”social rättvisa” och ”jämlikhet”.

Om man översätter Jamie Glazovs iakttagelser till svenska förhållanden kan man se att de Troende i dag uppträder i många olika skepnader; som antirasister, fredsaktivister, radikalfeminister, djurrättsaktivister som ”befriar” minkar till en säker död, förkämpar för social och global rättvisa, människorättsaktivister, agitatorer för oreglerad invandring till exempel i vänsterpartiet, miljöpartiet och folkpartiet och nätverk som AFA och ”Ingen människa är illegal”, som miljöfundamentalister och genusextremister som förnekar att det finns några könsskillnader. De Troende återfinns ofta i organisationer som Amnesty, Röda Korset, Svenska kyrkan, Sida och Rädda Barnen där de nitiskt predikar sin humanism och människokärlek exakt så länge som de inte riskerar att behöva ge upp någonting i sina egna liv.

Myten om den ädle vilden

Alienerade västerländska intellektuella har alltid drömt om främmande exotiska platser som de tror är bättre och mer ”genuina” än deras eget samhälle. Jean-Jacques Rousseau (1712-1778) lanserade den romantiska idén om ”den ädle vilden”, en myt som än i dag vårdas ömt av de Troende. ”Den ädle vilden” antas vara den ursprungliga människan i ”naturligt tillstånd”, opåverkad av civilisation och modernitet. Hans enkelhet har en oemotståndlig fräschör. Obefläckad av industrialism och kommersialism tros han vara den fredsälskande, jämlike och ekologiskt rättänkande ursprungsmänniskan. som är ren och god, osjälvisk och okomplicerad.

Eftersom de Troende känner sig malplacerade i sina egna samhällen föreställer de sig ”den ädle vilden” som ett slags vägvisare som kan hjälpa dem att navigera på livets stormiga hav i riktning mot mening och tillfredsställelse. Olyckligtvis har något sådant som ”den ädle vilden” veterligen aldrig existerat. Den ädle vilden är inte särskilt ädel. Liksom den övriga mänskligheten drivs han av självbevarelsedrift och egennytta, dessutom utan att dölja det under en västerländsk fernissa.

Trots att modern antropologisk forskning har visat att Rousseau drömde i nattmössan klänger sig vänsterintellektuella Troende fast vid myten om ”den ädle vilden” och ser i förlängningen tredje världen som den ursprungliga oskulden förkroppsligad. I deras ögon är underutveckling detsamma som renhet och oskuld. Här finns också en av orsakerna till de Troendes naiva och gränslösa syn på utomeuropeisk invandring. De intalar sig att invandrare från primitiva och underutvecklade länder och kulturer är ”ädla vildar” som med tacksamhet ska ta del av vår välfärd. Oavsett hur tjocka skygglapparna är borde de Troende vid det här laget ha noterat att utomeuropeiska invandrare, i synnerhet från muslimska länder, ingalunda är några ”ädla vildar” utan tvärtom i många fall fast beslutna att skrupelfritt kannibalisera på det smörgåsbord av sociala förmåner som det svenska samhället dukar upp för dem.

Många av de Troende anser också på fullt allvar att det ingår i de mänskliga rättigheterna för alla jordens folk att flytta till Sverige och leva på svenska skattebetalares bekostnad. När de Troendes naiva drömmar kolliderar med den brutala verkligheten är reaktionen att göra skygglapparna ännu tjockare och frenetiskt förneka uppenbara realiteter.

Drömmen om ”den ädle vilden” representerar allt som den västerländska människan inte är. Det är orsaken till att både kommunism och tredje världen utövar så stark dragningskraft på de Troende. Vänsterns gemenskap grundar sig nämligen inte i första hand på positiva företeelser som de stöder och gillar. Istället förenas de i vad de inte gillar, i hatet mot Västvärlden, förkroppsligad av USA. Den Troende har fastnat i en evig trotsålder och beundrar vem och vad som helst som hans eget samhälle fruktar och ogillar.

Hundratals miljoner till Afrikas diktatorer

Inom biståndsorganet Sida finns det gott om Troende. Det, och samma fenomen i den förment borgerliga regeringen måste vara förklaringen till att det år efter år pumpas in hundratals miljoner i bistånd från svenska skattebetalare till afrikanska fullblodsdiktaturer. Pengarna faller rakt ned i ett svart hål utan att någon för befolkningen gynnsam utveckling kommer till stånd. Föreställer sig den svenska regeringen och Sida att diktatorer som Muammar Khadaffi, Ugandas president Yoweri Museveni och Sudans president Omar Bashir är ädla vildar med rena och oskuldsfulla sinnen?

”Vårt miljonbistånd till diktaturer har aldrig lyckats öka de mänskliga rättigheterna där” skriver journalisten och Afrikakännaren Bengt Nilsson på Dagens Nyheters debattsida.

”Biståndsmiljonerna är ofta rena kontantöverföringar som går rakt ner i mottagarlandets statskassa. Avsikten är att de ska användas till ”fattigdomsbekämpning”. Men i praktiken kan de lika gärna användas till att förstärka presidentens säkerhetsstyrkor, eller till att köpa vapen och muta väljare i riggade val.”

”Sverige har en lång och grundmurad tradition av att stötta despotier i Afrika, och tydligast manifesterar sig detta i vår biståndspolitik. Denna politik skapades och drevs tidigare av socialdemokrater och förvaltas i dag av en borgerlig regering. Trots flagranta brott mot mänskliga rättigheter, trots valfusk och fängslande av politiskt oppositionella fortgår Sveriges ekonomiska stöd till regeringar som ägnar sig åt sådant. (…) ”Biståndet gör det möjligt för oss att upprätthålla en dialog med mottagarlandet.” Så svarar socialdemokraterna, och så svarar även biståndsminister Gunilla Carlsson (m). Enligt resonemanget måste alltså Sverige överföra hundratals miljoner kronor i bistånd för att kunna ”upprätthålla en dialog” med en afrikansk diktator. Om pengarna uteblir vägrar diktatorn prata. Dessa ”dialoger” – om de ens förekommer – har aldrig lyckats åstadkomma några förbättringar av mänskliga rättigheter i någon afrikansk diktatur” skriver Bengt Nilsson.

De politiska pilgrimerna

Den Troende ser alltid framåt, mot ett hägrande Utopia – samhället där alla hans visioner ska förverkligas och han själv äntligen finna sin plats och komma till sin rätt. En Troende ser aldrig bakåt. På det sättet slipper han besinna de Troendes fruktansvärda brott mot mänskligheten. Som flugan dras till sockerbiten har de Troende ända sedan 1920-talet dragits till och gjort politiska pilgrimsresor till sina mest älskade tyrannistater. Under Stalintyranniets blodigaste år på 1930-talet med masslakt av miljoner människor nådde pilgrimsresorna en höjdpunkt. Många kände sig kallade att till och med emigrera till Sovjet för att leva den kommunistiska lyckodrömmen. Ett svenskt exempel är de så kallade Kirunasvenskarna, som jag berättade om i krönikan ”Vänsterns tragedi, del 2” .

Ett tusental svenskar, övertygade kommunister, ville bygga sig en framtid i den unga sovjetstaten. Men drömmen förvandlades till skräck och död. Under 1930-talets utrensningar och Stalinterrorn 1936-38 sågs svenskarna plötsligt som sovjetstatens fiender, dömdes och avrättades för spionage, ekonomiskt sabotage och andra påhittade brott. Deras öde var okänt och deras emigration nedtystad ända tills DN-journalisten Kaa Eneberg med början 2003 avtäckte och berättade deras historia i tre böcker: ”Tvingade till tystnad”, ”Förnekelsens barn” och ”Knuts ask och kejsaren av Karelen”.

Nya diktaturer, nya resmål

De politiska pilgrimerna från Väst har bugat för de mest skrupelfria diktatorer och i glödande ordalag prisat deras samhällen. Pilgrimernas beundran har alltid nått sin toppnivå exakt när regimerna har stått på sin höjdpunkt av folkmord och terror. De Troendes resmål har varit helvetet på jorden, men deras värdfolk har arbetat hårt för att stärka dem i tron att de befann sig i himlen. Alla former av grymhet och barbari doldes sorgfälligt. Det som visades upp var en omsorgsfullt arrangerad kulissvärld. Ingenting i dessa uppvisningssamhällen var äkta. Till och med byborna var framkommenderade som skådespelare och tillsagda exakt vad de skulle säga och göra.

Sedan det sovjetiska tyranniväldet nådde sitt maximum har politiska pilgrimsodysséer gått till Fidel Castros Kuba under flera årtionden från 1960-talet och framåt, Nordvietnam i mitten och slutet av 60-talet, Maos Kina under slutet av 1960-talet och början av 70-talet, Pol Pots Demokratiska Kampuchea på 1970-talet och sandinisternas Nicaragua från 1979 till 1989. Varje regim som har haft en negativ relation till USA har för de Troende utgjort en oemotståndlig destination.

Jan Myrdal – den evige diktaturpilgrimen

Svenska Troende har gjort mängder av pilgrimsresor till länder just när folkmorden har pågått som bäst. Jan Myrdal är den evige diktaturpilgrimen. Antagligen finns det inte en enda folkmordsdiktatur där han inte har satt sin fot och prisat de styrande i alla tonarter. Den 12 augusti 1978 anlände Myrdal i spetsen för en svensk delegation på fyra personer ur Vänskapsföreningen Sverige-Kampuchea till ”Demokratiska Kampuchea”. Det var det officiella namnet på Pol Pots och de röda khmerernas (Kambodjas kommunister) folkmordsregim 1975-78. Besöket var ett av många som Myrdal gjorde i landet från 1967 och framåt.

Ett halvår efter svenskarnas besök avslöjades att närmare två miljoner människor, en fjärdedel av befolkningen, hade avrättats eller dött av slavarbete, svält och sjukdomar. Till och med människor vars enda brott var att de bar glasögon rensades ut. Precis som i Maos Kina definierades glasögonbärare som ”farliga intellektuella som levde ett skyddat, privilegierat liv”. Men av detta såg svenskarna ingenting. De gav enbart positiva skildringar. Till skillnad från de flesta andra Pol Potpilgrimer har Jan Myrdal aldrig reviderat sin ståndpunkt.

Turistresor i svältens Kina

Dagens Nyheters chefredaktör för kulturredaktionen, Olof Lagercrantz (1911-2002) gjorde under 1970-talet flera reportageresor i Sovjet och Kina. Samtidigt som det pågick folkmord på 70 miljoner kineser och befolkningen drevs från sina hem, familjer och arbeten skrev Olof Lagercrantz:

”Unga människor som tvingas ut på landet är lyckliga att få flytta ut och leva i folkhavet och där göra sin samhälleliga insats.” (Dagens Nyheter 15 november 1970.)

Några månader senare hyllar han den store tyrannen Mao:

“Det är en väldig tillgång för ett land att ha Mao Tsetung som lärofader därför att han är praktisk, erfaren och fylld av levande medkänsla med det kinesiska folket.” (Dagens Nyheter 7 februari 1971.)

Læs mere »

Vi bringer som bekendt jævnligt poster om f. eks. musik der optager Snaphanens redaktion. Små oaser af transcendens og ro i en verden der er blevet vanvittig. For nogle af os kan store, meget store, fænomener i universet omkring os spille nøjagtig samme rolle. Tanken flyver og der indfinder sig en ro i visheden om at der findes et andet perspektiv deroppe og derude. Har man det på denne måde kan man godt betegne dette billede som visuel musik for sjælen. Udsnittet forneden viser således det første billede af en planet, eller protoplanet, uden for vores solsystem. Én ting er at kunne konstatere disse planeter ved at måle variationer i deres stjernes lys, og dette er i sig selv en viden der skaber transcendens. En anden er faktisk at kunne se objektet, selv om det som her kun består af ganske få pixels. Vi taler om et spring af kopernikanske dimensioner, og det er for nogle af os en dybt tilfredsstillende oplevelse (LFPC). Hubble Directly Observes a Planet Orbiting Another Star

Da vi forleden kunne høre en af DR velanskrevet akademiker, der ikke kendte Pew´s rapport, eller måske ikke ville kende den, må vi hellere bringe den. Da debatten handlede om Egypten, skal vi bla. henlede akademikeren på side 14, hvor man kan læse at 82 % af egypterne går ind for stening for utroskab, 77 % går ind for pisk eller håndsafhugning for tyveri og 84 % mener der skal være dødsstraf for at forlade islam. Ikke så underligt, at 95 % af egypterne også mener at islam (sharia) skal spille en stor rolle i politik, hvor “kun” 45 % af tyrkerne mener det samme. 25 % af egypterne er venligt stemt overfor Al Qaeda, og ligestilling er ikke noget stort hit: 44 % går ind for kønssegregerede arbejdspladser. Akademikeren var alligevel skeptisk overfor rapportens metodologi – den står på side 22 og fremefter. – Hvilken slags demokrati disse 80 mio. egyptere kan blive enige om, kan man måske forestille sig – og så er 25 mio. endda analfabeter. Flest kvinder, naturligvis.
Da P 1 debatten også kom ind på Lara Logan, bør man høre Phyllis Cheslers How To (Not) Treat a Woman. – Michael Irving Jensen blev rigtignok af P 1 introduceret som “forsker”, men på denne lytter virkede han først og fremmest som en politisk-psykologisk tilstand, der bestyrker min gamle antagelse, at nogle mennesker ganske enkelt ikke kan tåle at gennemgå et universitetsstudium.

Pew Global Attitudes Muslim Report – Public Support for Radical Islam

Half of Britain ‘would vote for far-Right parties if they gave up violence’

Hvor hypotetisk denne mulighed er kan man få et skøn over ved at se hvor mange manipulerende antagelser som bare denne artikel indeholder – the Daily Mail er formentlig en af verdens bedste mainstreamaviser hvad angår dækningen af dette område, og alligevel kaldes EDL ureflekteret “far-Right”; St George-flaget kaldes i en billedtekst for “fascist imagery”; islam kaldes en “race”; og den venstreekstremistiske organisation Searchlight, en pendant til danske Redox, kaldes lige så ureflekteret for “anti-racism campaigners”. Det kræver ikke megen fantasi at forestille sig dækningen i the Guardian og på BBC – man gyser ved tanken. EDL kan klæde sig i lyserøde kaninkostumer og dele blomster ud til tilskuere ved deres demonstrationer, de vil aldrig få en fair mediedækning.

Skal man blive bare lidt paranoid kan man nok også roligt antage at den politiske mainsteam og MI5 vil tage alskens black ops i brug for at holde dem uden for indflydelse. Forandringer i det britiske politiske landskab med dettes status quo-bevarende valgsystem vil næppe være en mulighed, og alle forandringer vil ske reaktivt som følge af det fatale demografiske masseødelæggelsesvåben som Labour har bragt til sprængning i vor tids måske største forræderi (LFPC).

Almost half the country would back a far-Right party if they gave up violence, an astonishing new poll revealed today. A total of 48 per cent said that they would support a group that vowed to crack down on immigration and Islamic extremists.

They would also restrict the building of mosques and order the flag of St George or the Union Jack be flown on all public buildings.

Anti-racism campaigners said the findings were a clear sign that Britain’s mainstream parties were losing touch with many voters on the issue of race.

There has been a recent wave of support for extremists such as the English Defence League and the British National Party. […] Half of Britain ‘would vote for far-Right parties if they gave up violence’

Uhellige enfold: Time Magazine til undsætning for Europas multikulturalister

Jeg har udviklet en lidt spøjs hypersensitivitet for artikler som denne som giver sig udslag i at jeg ‘hører’ teksten blive læst op af en kælen, affekteret mandsstemme. Der er egentlig ikke så meget at kommentere historien med andet end at den ene og alene er mulig i kraft af grænseløs uvidenhed om virkeligheden i jordhøjde i Europa hos Time Magazines pæne læserskare. Man leder forgæves efter henvisninger til banlieues, antisemitisme, aggressiv gadebøn og bilafbrændinger hos Bruce Crumley. Manden nøjes med at trække det nazikort der har en særlig klang i USA – at en altid slumrende nazisme hvert øjeblik kan komme op til overfladen hos den gamle verdens borgere. Dette, og så rørstrømsk fremvisning af en kvindelig muslimsk reformator, hvis særlige “humanist brand” af islam på en eller anden ikke nærmere beskrevet måde er et reelt alternativ til tung dogmatik fra al-Azhar i Cairo eller Saudi-Arabien (LFPC).

[…] French writer and anthropologist Dounia Bouzar has been iconic of that “moderate Muslim”, authoring books and articles on how mutually acceptable compromise can be found when Islam and Western societies do clash. Now, however, that effort has landed Bouzar in the uncomfortable position that moderates of various kinds have found themselves in over the ages, when their centrist positions made them targets for extremists to either side.

This week Bouzar discovered a car and motorcycle she owns had been vandalized by suspected militants of extreme-right groups who presumably resent her efforts to make Islam an integrated, uncontroversial part of France’s social landscape. […]

Bouzar’s humanist brand of Islam — yet one that remains faithful to of the religion’s true tenants and strictures — earned her a place on Time’s 2005 Heroes list. Her work since then includes books on how to resolve conflicts involving Muslims, like her 2009 sociological study Is There Room For Allah In The Workplace?, offering employers ideas on how, why, when, and when not to compromise with employees on observance issues. […] Europe Conservatives’ New Scapegoat: Multiculturalism

Ytringsfriheden under afvikling: Serge Trifkovic nægtet indrejse i Canada

I posted yesterday about Dr. Srdja Trifkovic’s planned speech at the University of British Columbia in Vancouver. A Bosniak pressure group had written a letter to President Stephen Toope of UBC protesting Dr. Trifkovic’s appearance, but as of yesterday he was still scheduled to speak.

If President Toope was hesitant about suppressing free speech at UBC, the Canadian government was more forthright: it denied Dr. Trifkovic entry at the border. Our Serbian correspondent Gray Falcon quoted the following explanation from the Canadian government:

Inadmissible on grounds of violating human or international rights for being a prescribed senior official in the service of a government that, in the opinion of the minister, engages or has engaged in terrorism, systematic or gross human rights violations, or genocide, a war crime or a crime against humanity within the meaning of subsections 6 (3) to (5) of the Crimes Against Humanity and War Crimes Act. […] Banned From Canada

Trifkovic var i København i foråret 2009 uden problemer, hvor han holdt foredrag om “Den grønne korridor på Balkan”, drak en del grøn Tuborg og røg ukorrekte cigaretter i rå mængder.

Kriminalitet i Marseilles

Twenty-six assaults per day in Marseilles. Is there any need to comment on the figures when the figures speak for themselves? When the Superior Court reopened after the New Year, district attorney Jacques Dallest (photo above) used the occasion to explain the figures in more detail. And this year, they are more painful than before. They paint the portrait of a city that is suffering from crime: a 19% increase in armed robberies over 2009. With, as the attorney said, “assaults” executed “only for lucre” rising at a frightening rate. Three hundred crimes, major and minor, take place each day within the precinct (Marseilles-Aubagne-La Ciotat) of the Superior Court. “Marseilles is a minefield of criminal infractions,” attorney Dallest declared in summary.

So it is that eighteen people a day are sent before the judge. Seventeen hundred cases of armed robbery were recorded in 2010 in the department of Bouches-du-Rhône. Half of these took place under threat of a weapon. In one night in January nine robberies of this type were committed. The commando action has become a favorite tactic of criminals. One hundred persons were assaulted last year, and in the ghettos of Marseilles violence is prospering: 84 homicides or attempted homicides in 2010, of which 47 involved neighborhood vendettas……….se videre på Gallia Watch: Crime in Marseilles.(der har oversat fra La Provence.)

Rue Gît-le-Cœur nr 9, Paris – William S. Burroughs, Allen Ginsberg, Jack Kerouac og Peter Orlovskys hotel i Paris. Foto galleri: Harold Chapmans The Beat Hotel. Documentary: “The road to the Beat Hotel”

Jalving, Jonsson og den mentale Berlinmur

Stefan Jonsson, kulturredaktør på Dagens Nyheter haglede i 2006 den frie danske udlændingedebat ned i Lettres Internationale. Dengang mente han at danske journalister var ikke mindre end “racister”. I dag underspiller han igen kulturens betydning, snakker om “integration af iranere”, kalder SD ekstremister og lyver om den svenske debat, som den har været fremtil 2010, og stadig er. » Vi har den samme spændvidde i debatten som i Danmark.« Ganske vist forstår danskere ikke rigtig det svenske forhold til SD, fordi SD har et andet udspring end DF og fordi Sverige har haft og har værre ekstremister på begge fløje, men det er politiseren ikke at forholde sig til SD, som de er idag. Jonsson er den samme, han var for seks år siden, og mens han snakker udenom ændrer svensk demografi sig nærmest fra måned til måned. Jonsson fik sin globale vilje for længe siden, og mon ikke han som resten af den svenske elite, overlader det til andre at bære vægten af sine idealer ?

Jalving: »I gamle dage gik vi i regulær krig med hinanden – i dag er der en ordkrig på udlændingepolitikken. Gid det ikke var sådan, men når man læser, hvad der bliver skrevet om Danmark i svenske medier, handler det næsten kun om én ting – og det er altid noget med indvandring, om at vi er racister eller xenofober, og nu er vi blevet miskrediteret i EU eller FN,« siger Mikael Jalving.

»Jeg har skrevet om meget andet end indvandring, fordi vi bør komme udover den krig. Men man kommer ikke udenom det, fordi det indgår i svenskernes egen elitære fortælling. Det er det podium, de træder op på for at vise, hvor gode og moralsk overlegne de er.«

Men der jo svenskere, der kritiserer det svenske samfund – så hvor slem er den svenske konsensus egentlig?

»Ja du har fx Bergman, som hadede Sverige. Svenskerne kan leve med individuelle kritikere, men ikke med større bevægelser – som fx Sverigedemokraterne. De skal ikke have lov, de er udgrænsede. Men pointen er Sverigedemokraterna samtidig vokser i meningsmålingerne. Jo mere man dæmoniserer et parti, jo mere vil det bare vokse. Hvis man er så sikker på, at man har den rigtige moral og den rigtige politik, hvorfor er så bange for at tage debatten, hvorfor udelukker man dem fra Nobelfesten, hvorfor udelukker man dem fra debatterne?« Øresund – den mentale Berlinmur

“Ve den nation, vars litteratur avbryts genom maktingrepp..”

Av Thomas Nydahl

“Ve den nation, vars litteratur avbryts genom maktingrepp…””Men ve den nation, vars litteratur avbryts genom maktingrepp – det är inte blott och bart ett brott mot ‘tryckfriheten’, det är ett förbommande av nationens hjärta, en sönderhuggning av nationens minne. Nationen minns inte sig själv, nationen berövas den andliga enheten – och trots det skenbart gemensamma språket upphör landsmän att förstå landsmän. Stumma generationer lever och dör utan att ha berättat om sig själva vare sig för sig själva eller för eftervärlden.”

Så skrev Alexander Solsjenitsyn i sin Nobelföreläsning i litteratur 1970. Den utgavs 1972 i översättning av Hans Björkegren. Naturligtvis kunde han inte hålla den. Journalisten Stig Fredriksson var en länk till friheten för Solsjenitsyn, och han berättar:

Læs mere »

750 soldater paraderede fra Rosenborg til Rådhuspladsen via Købmagergade og Strøget. Tusinder af københavnere viste deres påskønnelse, og sig selv fra deres allerbedste side. Det er bevægende at opleve så mange tusinde mennesker, der uvægerligt må have delte meninger om Afghanistan og synes vi har båret tab nok, vise en sådan kollektiv taknemmelighed. Hvor sjældent man har et øjeblik til fælles stolthed hævet over dagligdagen, en følelse der ikke handler om den bestemte sag, – uenigheden om den spillede ingen rolle – men om beundringen for unge landsmænds mod og offervilje, og at man kan være uenig og alligevel stå sammen. Det var det der løftede dagen og gjorde byen til et særligt sted at være. – Først et minuts stilhed på kasernen for holdets faldne, to under træningen og fire under hårde kampe:

Garderhusarer på Gammeltorv, mobilvideo

Læs mere »