Mångkultur, integration och svenska värderingar (Greycat Publishing House)
“Ordet ‘god’ har en obehaglig bismak” skriver Bertolt Brecht i Flyktingsamtal (svenska 1974 i Herbert Grevenius översättning).
Det är just den obehagliga bismakens epok vi lever i. Nyorden klibbar fast vid de gamla och upphöjs till moralisk standard. Det sker med nödvändighet när vårt språk blir till politiska vapen för att upprätthålla en bestämd maktordning.
Jag läser Den banala godheten med några ämnen ekande i huvudet:
Är (bristen på) integration huvudproblemet? Nej, det är den massiva inflyttningen som gång på gång skapar och expanderar etniska enklaver.
Är antalet nya i vårt land i sig huvudproblemet? Nej, det är den förkrossande majoriteten av människor från muslimska länder, med Koranen och Sharia-lagen i sina bagage.
När författaren och etikprofessorn Ann Heberlein skriver om dessa ämnen – med ”godheten” som centralt begrepp – i sin nya bok, då rycker det svenska status-quogänget ut. Det är ”intellektuella” som finns över hela det politiska fältet som ser sig som grindvakter för det som kallas ”mångkultur”, ”öppenhet”, ”mångfald” och annat som plötsligt inte längre vill befatta sig med henne.
Jag inbillar mig att Heberlein var beredd på detta och att hon därmed fattade ett svårare beslut än vanligt med en bokutgivning. Sista meningen i boken lyder:









