Nu blir det inga krönikor på ett tag. Ibland behöver man ta några steg tillbaka för att skaffa sig mer överblick och försöka se den större bilden. Jag har gått in i ett mer långsiktigt projekt och kommer att arbeta med det några månader framåt. Förhoppningsvis kommer arbetet att bära frukt på ett sätt som blir till glädje för mina läsare. Kanske blir det en och annan krönika under tiden, men jag vågar inte lova.
Utan intresse från och dialog med läsare är en skribent bara en ropande röst i öknen. Ni är fantastiska – kunniga och medvetna, ifrågasättande och vetgiriga. Tack vare er har jag världens roligaste jobb. Jag vill tacka er alla varmt för allt det stöd och den uppbackning som ni ger mig. Jag är också oerhört tacksam för de generösa gåvor och donationer som jag får motta, ofta med både roliga och rörande personliga kommentarer som får mig att ömsom brista i skratt, ömsom bli djupt rörd.
Det er den mest interessante af de videoer, Tim Poole har lavet i Sverige. De andre er ikke noget videre i sammenligning. Den fokuserer på det mentale klima i landet, og det er der, det hele begynder. Det fysiske klima er endnu ikke så slemt, som det bliver.
Poole interviewer en svensk psykolog, der optræder helt formummet. “Det er,” siger han “første gang jeg interviewer en vestlig akademiker, der ikke tør stå frem som sig selv.” Dette er en psykolog, der også kan tage temperaturen på et samfund.
Antiintellektualismen kan man netop studere i disse dage, hvor Magnus Norell, Aje Carlbom og Pierre Durran har sluppet en rapport om Det Muslimske Broderskab i Sverige. Man skal studere kvalitetløsheden og moralismen i den kritik, der rettes mod de tre forskere. Hør f.eks. den lallende hjælpeløse og forargede religionshistoriker Frédéric Brusi. Han afskriver tre renommerede forskere, men har intet af substans at tilføje om Broderskabet.
Her har gemt sig en offentlig debat i mange, mange år, nu kommer den frem og den kører i rullestol og går på krykker. Kan man overhovedet i tide diskutere et Broderskab i Sverige, som trods alt drømmer om verdensdominans (The Project, 1982) omend med fredelige midler og infiltration, for hvorfor skulle de bruge vold når vestlige politikere indtil videre giver dem mere end de ønsker sig? Sverige fortsætter sit søvngængeri. “Whom the gods would destroy, they first make mad.”
Lördagsintervju – Pelle Neroth Taylor om synen på Sverige
Endnu et outsiderens perspektiv: Inspirerende interview med Neroth, der lavede filmen “Dying to be multicultural,” som det ikke er lykkedes mig at se endnu. Muligvis fordi den ikke er udkommet.
Når man lige har gennemlevet lørdagsinterviewet med den ufatteligt indskrænkede partisekretær Lena Rådström Baastad (S), fremstår Neroth som et intellektuelt fyrtårn af vid og lune. Med ledere som Rådström Baastad, måtte det gå helt galt. Søg trøst hos outsiderne, de siger sandheden og i et forståeligt sprog. Rådström Baastad taler i så nedtrådte klicheer, at man tvivler på, om hun er mentalt til stede.
Steyn erindrer sine Sverigesture efter at have slentret sidelæns ind på historien med de løgne, journalister er nødt til at digte om Trump, for at få deres politiske hat til at passe. Så kommer vi efter fem minutter til svenske kvinder og den klapjagt svenske politikere har drevet på dem med importen af 3. verdens voldtægtsmænd. Selv om så grumme emner, er Steyn lun.
Det er tretten år siden, jeg skrev kronikken Voldtægtsbølgen i det statsfeministiske Sverige i Jyllands Posten. Endelig er katten ude af sækken. Tusinder af kvinder har fået deres liv ødelagt, flere har begået selvmord. Endelig er der kommet store huller i svenske mediers cover-up takket være udenlandske presse. Endelig er der håb om, at hovedarkitekterne og stjernehyklerene bag så megen ulykke og tab af menneskeliv, ikke kommer til at dø i synden. Endelig føles det, som om syttens års skriverier om Sverige har været umagen værd. Jeg havde egentlig opgivet og var begyndt at se Sverige som et dagligt ritual, jeg skulle igennem for at føle mig nogenlunde normal.
Sverige bruger flere penge på indvandring end på forsvar og politi tilsammen
Rigtignok bidrog EU med 186 mio kroner til svenske politikeres selvskadeopførsel, men til slut er der kun et sted at hente pengene. Det vil blive den menige svensker pinligt bevidst i tide til valget den 9 september 2018. 2016 var den største folkeøgning siden 1861. Flertallet af ‘nye svenskere’ kommer til at forsørges af de gamle i al fremtid, hvilket fortæller en hvad man behøver vide om svensk velfærd og levestandard i fremtiden.
Svenska media trappar upp sin aggressiva krigföring mot folket. Här är det senaste provet på hur de nyttiga idioter som kallar sig den ”fria och oberoende” pressen arbetar. Expressens hyenereporter Diamant Salihu, 34, och en fotograf från samma tidning har i dag ofredat Erik Johansson med en av de odemokratiska metoder för maktutövning mot vanliga medborgare som de anser sig ha rätt att begagna sig av; oanmälda besök i privatpersoners eget hem. Allt i åsiktsdiktaturens tjänst.
Pseudonym är inget frivilligt val
Erik Johansson är sedan några år aktiv inom det ideélla medborgarjournalistiska initiativet Granskning Sverige. Erik Johansson är inte hans riktiga namn. Liksom Johan Andersson har han valt att arbeta under pseudonym för att skydda sig själv och sin familj från sådana trakasserier som Expressen här utsätter honom för. Det är så vi måste göra för att skydda oss och våra anhöriga, vi som arbetar med invandringskritik och annan regimkritik. Det är inget frivilligt val. Vi är tvungna, och det är demokratifientliga maktmedia som tvingar oss.
Att arbeta under pseudonym, av Expressen här kallat ”falsk identitet”, är det enda vi kan göra för att försöka slippa bli uthängda och karaktärsmördade i mainstreammedia, slippa få sparken från våra jobb, bli socialt stigmatiserade, lämnade av våra partners, vänner och anhöriga. Och det mest skrämmande av allt: bli nedslagna och misshandlade vid hembesök av den våldsamma extremvänstern som AFA och Revolutionära fronten som gärna slår meningsmotståndare och deras bostäder sönder och samman när de anser det påkallat.
Granskning Sverige gör journalisternas arbete
Det skydd som anonymiteten ger vill journalister på bland annat Dagens Nyheter, Aftonbladet och Expressen ta ifrån oss. Det ingår i det krig de har förklarat mot den grundlagsstadgade yttrandefriheten som enligt dem bara ska gälla dem själva, inte människor som har andra åsikter än de. Granskning Sverige har den oerhörda fräckheten att ringa upp journalister och andra makthavare och ställa berättigade frågor. De gör ett arbete som journalisterna själva borde göra men högaktningsfullt struntar i, för att istället liera sig med den politiska makten mot vanligt folk. Det Granskning Sverige gör är ett demokratiskt arbete som de som anser sig ha monopol på yttrandefriheten också anser sig ha rätt att slå ner.
Erik Johansson var den som intervjuade mig om de sammanlagt fyra oanmälda hembesök som jag utsattes för under ett års tid av Annika Hamrud, frilans för Expressen, och Niklas Orrenius, agendareporter på Dagens Nyheter. Hembesöken resulterade i uthängningar och ett mediedrev som pågår fortfarande. Det tar aldrig slut. Intervjun kan höras här.
KATIE HOPKINS reports from Sweden, the Scandi-lib paradise
Hopkins er en hård nyser, og det kan jeg jo godt lide. Her ryster hun en reportage ud af ærmet, der ikke ligner nogen af alle de andre, man ser i disse dage:
I didn’t come to Sweden for the riots. Or because of Trump. In fact, I was supposed to be here in December — before airline strikes stood in my way. I came because I was asked. Repeatedly. Swedish women reaching out by email, by letter, to quietly show me what has become of their country. Dads writing that they were worried for their daughters, tweeting that Sweden is not the place people imagine it to be, that young girls are scared to go out at night.
Overnattende gæster, ingen læsning, ingen skrivning. Jeg var i Brugsen og købe ind til fiskesuppe, da jeg så de sko. Normalt tager jeg mine billeder uden af spørge, men her måtte jeg spørge den unge dame, der gav mig lov. (Mobilfoto)
