Alt efter, hvordan man regner, at “flygtningekrisen” 3-7 år gammel. Endelig nu inden endnu et forår står for døren, er EU toppen kommet frem til den indlysende indsigt få dage efter at de har fordømt præsident Trump som en “demagog og eksistentiel trussel mod EU”. Frankrig, Østrig og Schweiz tager ikke længere imod Italiens afrikanere. Nu haster det for Italien at få stoppet denne trafik: Off the Libyan coast. Italian coastguard once again welcomes dozens of illegal African migrants. Med EU’s specielle hastighed, er ruten nok lukket om fire år, Bryssel har vigtigere ting for: Eurocrats demand EU stars are places on footballers
“The flow of migrants from Libya into Italy and the EU is not sustainable,” Tusk said Thursday after a meeting in Brussels between European and Libyan officials.
I nästan 150 år var Dagens Nyheter flaggskeppet i svensk press. Tidningen hade några av Sveriges mest ansedda publicister och stilister bland sina anställda; Herbert Tingsten, Barbro Alving, Jolo (Jan Olof Olsson), Torsten Ehrenmark, Red Top (Lennart Nyblom), Mauritz Edström.
I mars 2013 blev Peter Wolodarski chefredaktör för DN. Han deklarerade omedelbart sina avsikter att bedriva ”agendasättande journalistik”, det vill säga politiskt styrd åsiktsjournalistik även på nyhetsplats. På bara fyra år har han lyckats förvandla det forna flaggskeppet till propagandistisk boulevardblaska fylld med politiskt/ideologiskt styrd kampanjjournalistik.
Under Peter Wolodarskis ledning har DN:s journalister gång på gång medvetet vilselett läsarna och den svenska allmänheten. Tidningen har systematiskt propagerat för massinvandring, samtidigt som man har underlåtit att rapportera om invandringens negativa sidor, som enorma kostnader för skattebetalarna och kraftigt ökad våldskriminalitet. Genom en rad avslöjade lögner har DN förlorat sitt största kapital, sin trovärdighet.
Bit för bit har Wolodarski trängt in tidningen och sig själv i ett hörn där de står alltmer isolerade från övrig liberal och annan press. DN har blivit vad en dagstidning aldrig får bli: irrelevant.
Julia Caesars podcast bygger på krönikan med samma rubrik, men innehåller också ljudklipp som anknyter till innehållet.
Gunnar Sandelin: Flyktingmottagandet slår rekord
Sandelin i et mainstream-medie. Det er ikke tit. Svensk presse er stadig stærkt provinsiel og tilbagestående i europæisk sammenhæng hvad angår virkeligheden, men det vil med lidt held ikke vare så længe endnu.
Sverige beviljar asyl till tre gånger så många som övriga Norden tillsammans, visar nya siffror för år 2016 från Migrationsverket som jag tagit fram. Frågan blir nu hur regeringen kommer hantera de reformer som oundvikligen måste till som en följd av detta, och hur dessa finansieras i statsbudgeten, skriver journalisten Gunnar Sandelin.
“The chrash of the EU is not a matter of ‘if’, but of ‘when’
Der er mange grunde til europæernes utilfredshed med EU, men migrationen kommer først og sidst. At EU ikke overholder sin del af Schengen-aftalen, men kalder sin taxi-virksomhed på Middelhavet for ‘grænsebevogtning’, ligger i midt kernen af det problem.
Jean-Claude Juncker er 63, og har været i politik hele sit liv. Han ser mindst ti år ældre ud, så politik er ikke sundt for helbreddet selvom man tjener anseelige millionbeløb. Jeg tænker også kun på, hvordan jeg undslipper i tide og i live.
Hvad er der galt med en mand, der slet ikke kan læse situationen og selvdestruerer? Måske er det netop, at han aldrig har været uden for snæver politik, og simpelthen er blevet miljøskadet og irrationel. Han er i al fald havnet på en post, der langt overgår hans nuværende, politiske evner. Han er blevet farlig for sig selv, EU og andre, og ingen andre end østeuropæerne synes endnu at ville intervenere med andet end midlertidige grænsekontroller, der er ren ønsketænkning for fremtiden.
Hvis EU falder fra hinanden i år,vil de hovedskyldige være Juncker og EU Kommissionen, ikke Wilders, le Pen og Farage, og jeg ville græde tørre tårer, og jeg var endda med til at stemme os ind i -72. Det er jeg virkelig ikke stolt af, men enhver har været ung og dum. De unge ved det bare ikke.
Det er naturens uorden, som f.eks. den ungradikale Victor Boysen skulle notere sig. Klogskab ved de 23 år, kan være at holde sin mund. Det gjorde jeg selv, og jeg anbefaler det. Jeg beskæftigede mig ikke med politik, før jeg var 50 af den enkle grund, at jeg ikke havde noget væsentligt at bidrage med trods det, at jeg var belæst og havde været verden rundt mange gange.
Jeg havde aldrig drømt om, at jeg skulle beskæftige mig med politik, jeg var vant til, at den passede sig selv, hvilket forekommer mig at være målet med den: At borgerne er fri til at beskæftige sig med noget andet. At disse bliver stadig mere politiserede, er et sygdomstegn man skal lytte til.
Men det var inden ideologiske, fantaster og dårer invaderede politikken og begyndte at sælge mit land til lavestbydende. Nu er det en hjertesag at stoppe dem, og tiden er ikke med mig. Det haster mere end det gjorde i år 2000. Vi har skullet kæmpe for vores land i 33 år, og det er en politisk skandale der kun befordrer had til politikerne. Fremturer de, vil nogen gå fysisk til angreb på dem. Det bør de forberede sig på. Hvis ikke danskerne går til angreb på deres klienter, som i Canada, vil de angribe politikerne fysisk på et tidspunkt. Test det kontroltab, hvis I vover!
“Sverige passerat sitt Stalingrad”
Jeg har en ven i Gøteborg, der siger om sit land: “Du skal forestille dig Sverige som en supertanker på 350.000 tons. Omkring 1980 slukker vi motorerne, og der er stadig fremdrift til årtier, men en dag stopper den.”
Jeg skrev om offentligt dette for næsten tyve år siden. Nu nærmer Sverige sig det fatale tidspunkt, hvor den brede middelklasse rejser sig mod politikerne. Da vil mangen en politisk amatør blive fejet af banen. At være svensk politiker er ingen guldrandet fremtid mere. Reinfeldt gjorde det rigtige. At forlade svensk politik nu, er det kloge træk at gøre for den gennemsnitlige idiot, der har gjort sig medskyldig i den nuværende og kommende situation.
Det kunne alt sammen være undgået hvis ikke demokratiets politikere havde været en skræmmende samling amatører. Min tillid til dem er komplet forsvundet, og jeg ser ikke den dag for mig, hvor den kommer tilbage. Disse demokratier tilhører ikke længere mig. Spreder min indstilling sig, er Weimar kommet tilbage. Hvor der før var tempereret mistillid, er der nu kun foragt. Patrik Engellau skriver:
Saken är att fler och fler människor tycks ha börjat misströsta om Sveriges möjligheter att ta sig ur kriserna på ordnat sätt. De talar om systemkollaps. Det är det jag undrar över. Vad är systemkollaps och hur går det till?
FN og EU’s planer er, at 60 millioner flere migranter skal til EU inden 2050. Det er 3, 3 mio. om året, hvordan de så forestiller sig det, når Vesteuropa skal modtage alle. Vi udgør kun 2.55% af verdens befolkning, og vi bor allerede meget tæt med 177 pr. km2.
Det kaldes “replacement migration” fordi vi bliver ældre og ældre, og migranterne kaldes “flygtninge,” selvom et mindretal er det. Men det er i en tid hvor vi mister 30 procent af vores arbejdspladser til automatisation. Vi har kort sagt ikke brug for MENA og Afrikas befolkningsoverskud til andet end at starte borgerkrige i vore børns levetid,’ hvilket ikke var så fjernt fra at lykkes i Frankrig i sommeren 2016.
FN og EU er i gang med et kvalificeret mordforsøg på Europa, og det eneste glædelige i den forbindelse er, at Østeuropa ikke hopper på den limpind. Men hvad siger Vesteuropæiske ledere? Ingenting, hør på kommunalpolitikeren Lars Løkke og hans parti. Silenzio! bortset fra Støjbergs afledningsmanøvrer. Deres tavshed er en stiltiende accept af EU’s planer.
Tro ikke, at de socialdemokrater danskerne vil vælge næste gang, stiller sig anderledes over for EU’s planer for vores land. De vil lade EU tømme vores nation, en af verdens ældste, for ethvert indhold. Det bliver et beboet landområde renset for identitet, som store områder af Sverige allerede er. Lad os nu se, hvornår disse ledere bliver møre. Uanset retorikken, holder de kun til et vist, endeligt antal terrordøde, for skyldsspørgsmålet kan de kun selv være i tvivl om. Ingen rationel person kan tvivle om, hvem der er skyld i dødsofrene.
I forreste frontlinje
af Henrik M. Jensen
Hvert år den 26.januar fejrer Indien “Republikkens dag” (til minde om den indiske forfatning af 1950), med store parader og optog i New Delhi. hvor en lang række regimenter og våbensystemer samt dansere og musikanter fra forskellige dele af det store land defilerer forbi landets regering og tusindtallige skarer.
Før paraden går i gang, indtager præsidenten sin plads på podiet og uddeler Indiens højeste militære orden i fredstid, “Ashoka Chakra”, til en soldat, der i det forløbne år har udmærket sig ved tapperhed og selvopofrelse.
Og som så ofte før blev den i år givet posthumt til en soldat, der var død i kamp i Kashmir ved grænsen til Pakistan,
Havaldar Hangpan Dada, født i Annachal Pradesh i det nordøstlige hjørne af Indien. I portrætfilmen, som den indiske regering har produceret, hører vi om hans opvækst som from kristen, om hans hjælpsomhed og mod og om hans indrullering i den indiske hær. Da hans enhed skulle overføres til det urolige Kashmir, sagde han til sin præst: “Bed for mig”.
Ordene er ikke kun Sandor Herolds, det var titlen på en artikel i Transportarbetaren i december 2016. Enhver som har kendt det svenske dissidentmiljø i tyve-tredive år, kender den meget skrivende Sandor Herold. Han flygtede med sine forældre fra Ungarn i 1956 da han var fire år, og har et usædvanligt langt perspektiv på Malmø og Sverige.
Nu forlader han også Malmø dybt desillusioneret over Sveriges udvikling, bekymret for sine børn og fem børnebørn. Herold har skrevet i hundredevis af læserbreve og småkronikker, men siden omkring 1990 har ingen svensk avis villet publicere dem (eller nogen anden indvandringskritiker, for den sags skyld.) Han publicerer dem nu på Pettersons Blogg og via mailcirkler.
December 2016. Johan Hakelius, krönikör i Expressen och chefredaktör för Fokus, är på middagsbjudning. Han hamnar bredvid en tidigare mediechef. De pratar Trump. Plötsligt säger hen:
”Den enda lösningen är att någon skjuter honom.”
”Det var inte ett skämt. Kanske inte heller en djupt grundad övertygelse. Risken att hen går ut och köper ett jaktgevär imorgon dag, är försumbar. Men någonstans där, mellan dåligt skämt och djupaste allvar, hängde meningen, dallrande i den politiska hetluften” skriver Hakelius.
”Kan ingen dj-l skjuta honom?”
I söndags, två dagar efter installationen av Donald Trump som USA:s president, skriver Roland Petersson, socialdemokratisk ledamot i samhällsbyggnadsnämnden och ersättare i Södermöre kommundelsnämnd och fullmäktige, ett inlägg på Facebook om USA:s nye president:
”Jag har trott att Donald Trump skulle lugna ner sig när han blev president. Men ack så fel jag hade. Han överträffar mina värsta farhågor!!! Kan ingen d-l skjuta honom?”
En timme senare har han blivit åthutad av någon i partiet och tar bort sitt meddelande. Han har efter detta lämnat sina politiska uppdrag.
Bär omgivningen på reglementsenlig Trumpskräck?
Mediechefen som sitter bredvid Johan Hakelius på middagsbjudningen och säger att Donald Trump bör mördas är ”en rätt uppburen person inom media”.
”Jag tror inte att hen är unik” skriver Hakelius.
”Man kunde kanske kalla påståendet en provballong, eller signalballong. Eller både och. Ett sätt att slå i ett hedervärt max på anti-Trumpmätaren och samtidigt kolla om omgivningen bar på reglementsenlig Trumpskräck. Det var en formulering som alldeles uppenbart hade varit i omlopp på tidigare middagar, med andra jeppar från den här hispiga branschen. Den måste ha fungerat.”
”Donald Trump är en diktator, en Hitler”
Den 21 december 2016 sitter Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman i den så kallade kulturpanelen i SVT:s Gomorronsoffa, dit han har permanent klippkort. Han liknar den folkvalde Donald Trump vid en diktator. En Hitler. Varken programledare eller övriga paneldeltagare opponerar sig. Kulturpanelen ler instämmande och fyller i med hatiska tillmälen om USA:s blivande president. I SVT:s Gomorronsoffa kan man tryggt säga sådana saker och inte bara förbli oemotsagd, man får också uppskattande kollegiala dunkar i ryggen.
Vilken moral och debattnivå vittnar det här om? Uttalandena speglar en mentalitet. Hur spridd den är kan jag inte bedöma, men det handlar om yttranden från tre personer som anses vara framstående i samhället, därav två välkända journalister.
“Kulturjournalistik är den subjektiva åsikten”
I förbifarten avger Björn Wiman sin journalistiska programförklaring där i Gomorronsoffan. Han säger:
“Kulturjournalistik för mig är den subjektiva rösten, den subjektiva åsikten”.
Där kom det. Inte oväntat alls. Så ser Björn Wimans agenda ut, som klippt och måttbeställd för DN:s pågående moraliska och journalistiska förfall; ett ändlöst och oavbrutet förkunnande av egna vänstersekteristiska åsikter, även på nyhetsplats. Mot den bakgrunden känner sig Wiman oförhindrad att likna USA:s nye president med Hitler.(Inslaget går tyvärr inte att länka till, eftersom SVT snabbt plockar bort sina program från SVT Play.)
Han är den som alla har enats om att hata
Vad är det egentligen som händer? När blev det legitimt att högljutt tillkännage att en demokratiskt vald president bör skjutas? Hur sjukt får det bli, frågar sig till och med de mediekonsumenter som är mest vana vid och avtrubbade av decennier av oseriös och vänstervinklad journalistik, nämligen vi svenskar.
Jag vill påstå att Donald Trump är den största projektionsskärm världen skådat i modern tid. Han är den som alla, åtminstone alla som hörs, har enats om att hata. Han är den som journalister har bestämt att vi alla ska hata till siste man. Det sensationella är att hat-tsunamin översvämmar media innan Trump ens har börjat regera. Att inte per automatik hata Trump utan helt enkelt bara vänta och se vilken politik han kommer att föra innan man börjar tycka något är att ta klivet över i en no-go-zon.
Grafik Affe. – Statistikken som Sverige ikke vil kende, skriver Mikkel Andersson i Berlingske i dag. Svenskerne har ikke undersøgt indvandrerkriminaliteten statistisk siden 2005. Politikerne vil ikke. Surprise! Paulina Neuding skriver i dag om uviljen til at kaste lys over kriminaliteten i kronikken: “Sverige – et eksempel til afskrækkelse” i Weekendavisen (ikke online):
Sidste uge fremlagde Brottsförebyggande Rådet, en statslig myndighed, der koordinerer statistikker i forbindelse med kriminalitet, sin årlige redegørelse for trygheden i det svenske samfund. Rådet beskrev tallene som »alarmerende«. Kvinders oplevede utryghed er stigende. Rapporten viser også en faktisk forøgelse af seksualforbrydelser: 1,7 procent af befolkningen sammenlignet med 1,0 procent året før oplyste, at de havde været udsat for seksuelle overgreb i løbet af året. Det er 3 procent af kvinderne.
Rapporten giver også et skøn over, hvor mange grove seksualforbrydelser der skjuler sig bag stigningen: skønsmæssigt 140.000 fuldbyrdede voldtægter eller voldtægtsforsøg sammenlignet med 97.000 året før. Flertallet af disse forbrydelser finder sted i det offentlige rum og udføres af ukendte gerningsmænd.
Regeringen har gennem justitsminister Morgan Johansson meddelt, at man ikke vil give Brottsförebyggande Rådet til opgave at påvise nationaliteten hos mistænkte gerningsmænd til seksualforbrydelser, selv om tidligere undersøgelser har påvist en kraftig overrepræsentation af indvandrere. Den svenske offentlighed får med andre ord ikke at vide, i hvilket omfang det forøgede antal seksualforbrydelser skyldes migrationen. At stille spørgsmål om migrationen og den mislykkede integrations indvirkning på kriminaliteten er i det hele taget stadig et tabu i svensk offentlig debat.
Lördagsmorgon med SWEBBTV handlar denna vecka om den mörkläggning som pågått under mer än 30 år och som gäller allvarlig brottslighet hos vissa invandrargrupper. I programmet deltar förutom programledare Jan Sjunnesson även professor emeritus Karl- Olov Arnstberg och journalist Gunnar Sandelin. Vi gör också en återblick till programmet Norra Magasinet, som sändes i SVT 1989, där man förvånansvärt öppet talar om problemen på ett sätt som är helt otänkbart idag. (En meget vigtig video)
mobilfoto 26 januar 2017, som en kornmark i august. Oktober 2014: “I’ll miss those Swedish blondes when they’re extinct” af Mark Steyn. Fire procent af verdens befolkning er ikke sorthåret. ‘Mångfald’ hedder det, når de er udryddet, og så er de endda “racistiske,” hvis de protesterer.
Hvide caucasians er nu kun 9 procent af verdens befolkning, men vi behandler alle andre som var de kroniske minoriteter, nu hvor Afrika vil eksplodere med flere milliarder allerede i vore børns levetid, og EU Kommissionen slipper dem ind. Man kan fomulere det ganske enkelt: EU kommissionen vil udrydde os, og ingen vestlige politikere tør formulere en protest. Kun østeuropæerne. I Danmark ser vi Inger Støjbergs spil for galleriet, der er en fornærmelse mod ethvert tænkende menneske. Hun burde sige sit job op, eller holde sin mund. Hvordan man tier, kan hun lære af Løkke.
Jag tror att när Sverige har kollapsat kommer varje svenskt stortorg att färgas rött av blod. Jag ryser när jag tänker på det, oavsett om blodet kommer från nykomlingarna eller svenskarna. Jag önskar bara att då har jag redan hunnit bli så gammal att jag inte längre är rädd för döden, och mina barn hunnit fly landet.
Zhengyang Wu kom til Sverige efter det kinesiske studenteroprør i 1989. Han udvandrede til Canada ti år senere, men kom tilbage til Sverige, fordi han savnede landet. I denne kronik prøver han at finde en forklaring på, at svenskerne – først og fremmest politikerne – valgte at ødelægge deres eget land. Han mener, den primære grund er svenskernes historieløshed.
Han mener, som jeg selv mener og har hørt flere svenskere udtrykke, at “Jag bävar för Sveriges framtid, eftersom jag anar att svenskarna kommer att explodera. Och när den stunden kommer kan världens minst rasistiska folk mycket väl omvandlas till det mest rasistiska och grymma.”
Man kunne ikke have “bekæmpet racisme” på en bagvendt og mislykket måde, end svenske politikere og journalister har gjort. De skubber en blytung skyld foran sig. Det er en imponerende klog og indsigtsfuld kronik af en kineser med kun ti år i Sverige.
Ved aldrig at have optaget den slags opinion, har svensk presse sejlet sig selv uhjælpeligt agterud, sådan at de nu med egne ord “Vi befinner oss i en “kulturkamp” med alternativ media.” Den har mistet det eneste en presse kan leve af, nemlig tillid. Karin Olsson på Expressen taler som den marxist, hun er.
Der er kun to mulige løsninger: Enten ændrer de sig, eller også får de os censureret, og (selv) censur er second nature for svensk journalistik. Alternative medier inklusive dette ligger dog alle på servere i den fri verden udenfor EU, så de skal gå efter skribenterne, og det bliver ikke kønt. Man mindes det kolletivt, mislykkede mordforsøg på kronikøren Julia Caesar i 2015, der blev til en hidtil uset public relations kampagne. Ånden er ude af flasken, og ingen kan styre den. Heller ikke jeg.
För 28 år sedan kom jag till Sverige som gäststudent, och jag valde att stanna för Sverige var ett vackert land, och det svenska samhället välmående och tryggt. Människorna var homogena därför var det lätt att förstå varandra och att komma överens, och samhällsviktiga förbättringar kunde genomföras smidigt. Det fanns ingen etnisk eller religiös motsättning, och välfärden såg till att ingen behövde lida på grund av fattigdom. Jag kände mig lyckligt lottad för att få flytta hit.
