Ingrid och Maria frossar loss i skånsk lokalpatriotism! De berättar att skånska ursprungligen är ett eget språk, att den skånska flaggan kan vara äldre än världens äldsta flagga (danska Dannebrogen) och att den skånska lagen är den äldsta av de nordiska landskapslagarna. Dessutom är de i största allmänhet dryga och självgoda som skåningar plägar vara!

Lidt lokalpatriotisme her omkring Øresund, og skal vi være helt ærlige betragter vi Skåne og alle herregårdene og middelalderkirkerne som danske. Så snart man krydser grænsen til Småland, mærker man, det har været meget fattigere. Det har ikke været dansk. Der hvor den Skånske slette slutter, begynder upp-Sverige, som jo skræmmer danskere og skåninge lidt. Det er udlandet, der begynder der. “Sibirien,” som Strindberg sagde.

Da de talte om Stockholmernes følelse af at være verdens navle, kom jeg til at tænke på de tusinder af gange, jeg er rejst til Sverige, og aldrig – ikke én gang – har jeg været i Stockholm. Det er ikke et sted, man lige kommer forbi, med mindre man skulle til Sovjetunionen, og hvem skulle det? Det er sikkert en dejlig by. Jeg har den endnu til gode på trods af min sydskandinaviske, naturlige skepsis.

Jeg har prøvet at tale med stockholmerjournalister, det kunne ikke lade sig gøre, og sproget var ikke problemet. Det er en anden verden rent mentalt. Man skal gå over indvandrede som Alice Teodorescu og Tino Sanandaji, for at forstå mentaliteten. Skåninge er vores brødre og søstre, det går nemmere med dem. Vi taler samme sprog. Upp svenskerne har vi det lidt sværere ved.

Findes fædrelandskærlighed ?

“Mit land, så smukt og tabt”

Jeg tror, videoen giver svaret på det. Jeg fandt den for fem år siden, men da de fleste ikke forstår italiensk, er her en tekstet version der gengiver, hvad dirigenten Riccardo Muti sagde i Roms Opera den aften. Klik på You Tubens undertekster. Jeg lader mig ikke kalde “nationalist.” Da jeg var 18 år gammel, lærte George Orwell mig, hvad forskellen er på en nationalist og en patriot. Det er en god skole, at have gået i. Orwell var et lykketræf for mig i slutningen af tresserne. I tilbageblikket en vaccination imod, hvad der skulle komme.

Jeg kan ikke helt forstå, hvorfor svenskere frivilligt kalder sig selv ‘nationalister.’ Det må være en blanding af sproglig bevidstløshed, afsondret historie og propagandistiske medier. ‘Nationalisme’ er et skældsord, i al fald på dansk og engelsk. George Orwell Notes on Nationalism.

Politisk interesserede kan ikke besøge en bedre forfatter end Orwell. Jeg gjorde det, selvom jeg dengang slet ikke var noget politisk menneske. Hans journalistik er vigtigere end hans ofte mindre vellykkede romaner. The Collected Essays, Journalism And Letters Of George Orwell, Volume 4 1945-1950.

Findes fædrelandskærlighed ? Se selv videoen og sæt underteksterne til. Den der kan tale til følelserne, kan tale til folket. Ingen ideologi slår det. Jeg var ikke den eneste, der fældede en tåre i 2011. Jeg græd, jeg er kun et menneske.. Det er nationen og tårerne. De kan ikke fjernes ved nogen politisk beslutning. Det er stærke kræfter, politikerne piller ved, men man kan nå den med ord og musik.

Her tænker jeg især på svenske, der vil afskaffe Sverige og er lykkedes langt hen ad vejen.. Pas på, siger jeg. I er endnu ikke draget til ansvar. Ingen siger, at det ikke vil ske. Sverige har to myrdede top-politikere på sytten år, selvom de prøver at fortrænge det. Der er ingen grund til fornægtelse, især ikke nu. Fremtiden er på grund af dem, desværre: vold. Ingen ønskede den, men de skaffede den. Lad dem  være med til  at betale regningen, når den præsenterer sig.

Fortsæt med at læse “Nyfiken på #5 – Skåne”

Copyright Julia Caesar och Snaphanen. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Kära kollega!

Du är i chock nu. Du talar om “Trumpchocken“. Jag beklagar, jag förstår att du har det svårt. Jag vänder mig till dig med det här brevet och hoppas att du vill ta emot min medkänsla. Men inte bara den, utan också mina tankar om hur det kunde bli så här.

Hur kunde du ta så fel? Inte ens i din vildaste fantasi kunde du föreställa dig att Donald Trump skulle vinna valet och bli USA:s näste president. Du gick helt enkelt på pumpen – igen. Många tycker att det är en gång för mycket. Ödmjukhet finns förvisso inte i journalistikens DNA, men jag undrar ändå hur det kommer sig att du aldrig lär dig av dina misstag?

Ni trodde att ni som vanligt visste bäst

Du visste att opinionsundersökningarna var otillförlitliga, men du valde att tro på dem ändå. Du ville inte lyssna på någon som sa något avvikande utan valde att likt döda fiskar flyta med strömmen och anslöt dig oreserverat till snacket och gissningarna i tyckarklicken bland dina kolleger. Tyvärr fattade de lika lite som du.

Ni trodde att ni som vanligt visste bäst, och ditt behov av att känna dig accepterad och trygg i flocken ska inte underskattas. Du försökte inte ens dölja att du personligen ansåg att Hillary Clinton självklart skulle bli USA:s nästa president. Hon är ju kvinna!

Men “kvinnor röstar inte med sina underliv” som skådespelerskan Susan Sarandon sa. I varje fall inte i USA. Och i varje fall inte majoriteten. 54 procent av de vita kvinnorna lade sina röster på Donald Trump.

Då blir världen aldrig densamma mer

Låt mig först som sist säga att jag känner med dig. Du tror det kanske inte, men jag förstår vad du går igenom nu. Sanningen svider som outspätt Salubrin i ett sönderkliat myggbett.

Jag vet hur det känns när man gnuggar illusionerna ur ögonen och inser att världen aldrig blir densamma mer. Inte man själv heller. Man tvingas skaffa sig nya referenspunkter, andra fyrar att orientera efter i grov sjö.

Om man inte har gjort det tidigare tvingas man ta reda på vem man själv är och leva som den personen fast priset ibland är mycket högt. Kanske är det detta som du förstår vidden av och just därför gör allt du kan för att slippa?

I så fall är min nästa fråga: Vad är sanningen värd för dig? Hur villig är du att tumma på den för att behålla jobbet och din sociala status? Hur långt är du beredd att kompromissa med ditt samvete?

Skillnaden mellan kritik och hat

Du kallar ofta kritik för “hat”. Du har gått i den vanliga journalistfällan och utgår från din egen känsla av kränkning av din världsbild när du tror att kritik och hat är samma sak. Skillnaden är avsevärd. Förväxlingen beror antagligen på att du på grund av Internets ganska korta historia ännu inte har hunnit vänja dig vid att dina läsare har åsikter om vad du skriver eller säger och dessutom har möjligheter att uttrycka dem. Det känns ovant. Det skaver. Jag förstår det.

Hat är en känsla, enkelriktad och destruktiv. För den som hatar verkar det fylla en funktion att låta hatet flöda; han/hon lättar på ett plågsamt inre tryck och vinner en stunds skön lättnad och befrielse. Tyvärr är det tillfälligt. Hattrycket kräver snart nya måltavlor och nya utlösningar.

Då blir det du som hatar

Kritik däremot är konstruktivt, eftersom den ger den kritiserade en chans att tänka efter och bättra sig. Det är den chansen du tyvärr ofta missar när du går i aggressivt försvar, förväxlar kritik med hat och idiotförklarar dina kritiker. Då blir det du som hatar.

När jag i fortsättningen påminner dig om misstag du har gjort – och de är många – ber jag dig därför tänka efter vilken kritik som gäller just dig. Ta in den och pröva den förutsättningslöst mot vad du faktiskt gjort och gör.

Den som glömde detta folk var du

Du har säkert i efterhand noterat att många av dem som röstade fram Donald Trump till seger tillhör det bortglömda folket. De hunsade, de ständigt nedvärderade, de som alltid har levt i armod eller kastats in i fattigdom efter bankkrisen 2008.

Hälften av dem som tänkte rösta på Trump kan enligt Hillary Clinton kastas i “the basket of deplorables” (ungefär “avfallshinken” eller “soptunnan”).  Kan förakt uttryckas tydligare?

Det amerikanska valresultatet är mer än något annat en “sopornas” revansch. “Soporna” är de som berövats sina jobb, sina hem, sin framtidstro och sin mänskliga värdighet av den globala elit där du – hur ogärna du än inser det – är en liten tjänstvillig bricka i spelet.

För den som glömde detta folk var du. Du och dina kolleger. Genom att låta dig sugas in i etablissemanget och negligera, osynliggöra, dumförklara och förakta de vanliga människorna bidrog du till att bereda marken för vad du nu i ytterligare ett uttryck för nedvärdering väljer att kalla “populismens triumf”

”The forgotten men and women of our country, will no longer be forgotten” sa Donald Trump i sitt segertal. Det hörde du kanske.

“De bortglömda männen och kvinnorna kommer inte längre att vara bortglömda.”

Trump bars fram av minoriteterna och de allra fattigaste

Donald Trumps seger bars fram av USA:s minoriteter och de allra fattigaste, de som tjänar under 30 000 dollar om året (cirka 278 000 SEK). Efter åtta år med Barack Obama vände de sämst ställda ryggen åt demokraterna. Hela 41 procent av de fattigaste röstade på Trump. En ökning med 16 procent jämfört med vad Mitt Romney fick 2012. Den största ökningen av alla kategorier.

Svarta väljares röster ökade från en till 8 procent. Hispanic/latinos ökade med 8 procent till sensationella 29 procent. Asiater ökade sina röster med ännu mer sensationella 11 procent till 29 procent.

Den kubanska minoriteten i Florida avgjorde valet

Och här kommer en smällkaramell som du och dina kolleger fullständigt har missat: 75 procent av väljarna med kubanskt ursprung röstade på Donald Trump. I Florida, där valet länge såg jämnt ut, var det den kubanska minoriteten som avgjorde till republikanernas fördel.

Trump fick 52 respektive 54 procent av rösterna från Floridas kubanska minoritet, jämfört med Mitt Romneys 47 procent 2012. Den presidentkandidat som genom hela valrörelsen kallats “främlingsfientlig” tog hem segern genom stödet från minoriteterna.

“Många av dem tillhör den tysta majoritet som röstade på Trump. De vågade inte klistra dekaler på sina bilar på grund av alla brutala attacker under valkampanjen” säger Miamiadvokaten Tom Spencer, republikan. 

58,5 procent av latinos stöder Trumps migrationspolitik

En undersökning som gjorts efter valet visar att majoriteten latinos i USA, 58,5 procent, stöder Trumps migrationspolitik, även om de inte gillade honom som presidentkandidat. Bara 32,9 procent uppger att de stöder Hillary Clintons migrationspolitik. 

En överväldigande majoritet av latinosväljarna – 77,4 procent – uppger att migrationspolitiken var lika viktig eller nästan lika viktig som andra frågor för dem när de bestämde sig för vem de skulle rösta på.

Demonstrationer mot valresultatet

Fortsæt med at læse “Söndagskrönika: Brev till en kollega”

Læs eventuelt talen på Frontpage. Bemærk den kloge omtale af Enoch Powell min. 30:23 som også kan applikeres på Gistrup i Danmark. Jeg skrev noget lignende, da Glistrup døde i 2008, selvom Powell var på et noget højere politisk plan. Glistrup blev aldrig politiker. “He fought the law, and the law won.” Powell sagde en af de dybere sandheder, der er sagt om politik, hvorfor jeg også tænker “åh, Herregud”, når folk får røde kinder og våde øjne over politikere. Det er set før, og hvad blev det til? Jeg er ikke noget foreningsmenneske. Lad dem begrejstres, som vil. Jeg stemte for EU i 1972, men jeg anede ikke, hvad jeg stemte for. Det gør jeg nu, og jeg vil ud. Jeg vil have en demokratisk styreform i mit eget land.

All political lives, unless they are cut off in midstream at a happy juncture, end in failure, because that is the nature of politics and of human affairs.

The trouble with Nigel Farage is, he is always photographed with a pint of beer. Does he drink too much to be in politics? Compared to Winston Churchill, I’m a mere beginner.

Wolodarski mäktigaste medieprofilen

Her ser man præcis grunden til, at Sverige er færdig som nation. Der kan gå et par årtier, men det er sket. “Face up to the fact”, hedder det. Se også Jalvings  Sverige – en tilståelsessag.

DNs chefredaktör Peter Wolodarski hamnar högst upp bland journalisterna i tidningen Fokus årliga lista ”Sveriges 100 mäktigaste”.Peter Wolodarski klättrar på listan från förra året och hamnar i år på plats 31 – och är därmed mäktigare än ministrar som Gustav Fridolin och Anna Ekström, enligt Fokus. Här är hela ”medielistan”: Wolodarski mäktigaste medieprofilen

Vil Breitbart ekspandere? Frankrig, Tyskland, Sverige?

Fortsæt med at læse “Nigel Farage: The year of political revolution”

Tysklands mest betydningsfulde maler og fotograf Gerhard Richter (f. i Dresden 1932) kritiserer i en interview på Lousiana-museet stærkt kansler Merkel og præsident Gauck over “flygtningekrisen.” Kölner-kunstneren kalder udtrykket “Velkommenskultur” falsk og unaturligt. Om Angela Merkels udtryk “Vi klarer det” siger Richter: “Det er ikke de rigtige ord. Flygtninge er ikke velkomne i Tyskland. Hvis du fortæller dem, at alle er velkomne, er det løgn.” Han har aldrig haft noget imod udlændinge, men inviterer kun mennesker, han kender. Uanset om der nu er en sort mand eller en dansker. “Men jeg vil ikke tale mere om Merkel.”

Roger Scruton: The Trump Card

BBC Radio 4 Roger Scruton: The Trump Card

UK Muslim prison population ‘doubled’ in 10 years

Eftersom den muslimske befolkning i UK fordobles hvert 10 år, er det ikke overraskende at deres andel af fængselsbefolkningen også fordobles

The number of Muslim prisoners in British jails has doubled over the past 10 years, a study released on Wednesday revealed.UK Muslim prison population ‘doubled’ in 10 years

‘Stærkt højreorienteret’ at forsvare franske kvinder

En lille by i Bretagne: “Jeres kvinder bliver de næste” siger demonstranterne til politiet, der beskytter de asylsøgende. I Danmark blev 22 kvinder seksuelt krænket af en albansk mand. Se København: 34-årig albaner krænkede 22 kvinders blufærdighed – “… han søgte asyl i Danmark i 2009.”

Fortsæt med at læse “I islams kvindefængsel”