
Av Julia Caesar
Han avslutade alltid sina mail med “Tillgivne Kjell Albin”. Det var en gammaldags vana som han höll fast vid, istället för det modernt nonchalanta MVH – som ska uttolkas som “Med vänlig hälsning”.
Kjell Albin Abrahamson är död. Det går inte att förstå. Han var Rösten Rösten, radions Östeuropa- och Centraleuropakorrespondent under många år. En röst som gjorde ett outplånligt intryck på lyssnarna.
Och inte bara rösten. Det fanns en människa bakom, en älskansvärd och mycket modig människa med ett stort hjärta.
Gråten bryter fram, går inte att stoppa
Det finns uppvaknanden och dagar man helst vill bli förskonad ifrån. Fredagen den 23 september är en sådan dag. Jag vaknar till SR Ekots nyhet att Kjell Albin Abrahamson har avlidit. Gråten bryter fram, går inte att stoppa. Hans död var inte oväntad, nej. Han hade haft tre hjärtinfarkter. Men döden går inte att förbereda sig på fast man gärna vill tro att man kan.
Kjell Albin Abrahamson. En journalist som slocknade just som han levde: mitt i språnget. En journalist som blev en legend trots att han egentligen inte såg sig själv som journalist – han sökte in på Journalisthögskolan fyra eller fem gånger men kom inte in. I efterhand var han glad för det. Han ville inte låta sig stöpas i någon form. Han arbetade i herrekiperingsaffär, som pastorsassistent vid Svenska Sjömanskyrkan, dramaturg på SVT och kulturchef på Sveriges radio.
Egentligen var han litteraturhistoriker med högsta akademiska betyg, trots att han inte hade studentexamen.
“My candle burns at both ends”
Tillsammans med Ekotkollegan och Latinamerikakorrespondenten Kerstin Bodell skrev han boken “Så länge du lever. Om sjukdomar, vänskap och världen där utanför” (2009). Boken bygger på en långvarig mailväxling som inleds i maj 2002.
I boken citerar han en dikt som han inte vet vem som skrivit, men som han känner så starkt inför att han vill tro att det är han själv som skrivit den:
My candle burns at both ends,
it will not last the night,
but oh my foes
and oh my friends
it gives a lovely light
Hans tid var dyrbar, och hans ljus brann i bägge ändar. Alltid. Han ville använda sig själv och sin tid så att inte en minut förslösades. Han tillägger:
“För min egen, för min familjs, för mina vänners skull vill jag att den ljuslågan ska få lysa ända tills natten kommer.”

“Jag lever som om jag ska bli etthundra år”
När mailväxlingen börjar har Kjell Albin Abrahamson fått sin första hjärtinfarkt och får snart den andra. Kerstin Bodell kämpade i flera år mot cancer och avled 2006. Han skriver:
“Troligtvis är insikten om snabb död på något sätt lättare att bära. Inga förberedelser eftersom infarkten ändå inträffar som ett åsknedslag i juli. Jag lovade mig själv redan efter den första infarkten att skriva testamente, inte har jag gjort det. Jag lever som om jag tänker bli etthundra år, kanske för att jag inte klarar av något annat.”
Etthundra år blev han inte. Vid 71 stannade hans hjärta. I samband med en arbetsresa till Polen fick han en stroke, sedan en hjärnblödning. På ett sjukhus i Gdynia slutade hans hjärta slå den 22 september.
“Vi har inget att förlora men allt att vinna”
Kjell Albin Abrahamson och Kerstin Bodell var stationerade i var sin världsdel, kände egentligen inte varandra och kunde kanske just därför skriva självutlämnande, osentimentalt och med skoningslös uppriktighet om sjukdom, lust att leva, rädsla för döden, framgångar, hopp och bakslag.
Hon skriver: “Hej Hjärtinfarkt!”
Han skriver: “Hej Cancer!”
Ibland undertecknat “Wienerkorven”. Ibland “Globetrottern” eller “Den flygande holländaren”.
I sitt första mail skriver han:
“Kanske kommer sig uppriktigheten av att döden flåsar oss i nacken, jag vågar helt enkelt vara uppriktig mot dig. Vi har inget att förlora på öppenhjärtigheten, men allt att vinna. (…) Jag känner inget behov av att ljuga, hyckla eller hymla.”
En tvärvigg som gick sin egen väg
Fortsæt med at læse “Söndagskrönika: Sista mailet från Kjell Albin”