Av Julia Caesar

Det finns en bristningsgräns för oss alla. Det finns en bristningsgräns för Sverige. Vi närmar oss den snabbt. Gruppvåldtäkten mot en 33-årig rullstolsburen kvinna i Visby förra helgen gick över en gräns. Den politiska och mediala eliten – just de som har påtvingat svenska folket mångkultur och massinvandring med åtföljande grov våldskriminalitet – manar till lugn och besinning. I övrigt tiger de. De manar till lugn: “Det krävs kloka medborgare nu”
Först nu verkar de börja ana vidden och frukta konsekvenserna av det vansinniga sociala experiment och den tragedi de själva har iscensatt. Det är en befogad fruktan. De som bär ansvaret för förstörelsen av Sverige ska vara riktigt, riktigt rädda. Tyvärr vaknar reaktionen bittert sent. Utvecklingen löper amok. På alla samhällsområden. Varje dag.
Situationen klassas som “särskild händelse”
Den polisanmälda gruppvåldtäkten mot en 33-årig rullstolsburen kvinna i Visby förra helgen har väckt mycket starka reaktioner i hela Sverige och i synnerhet på Gotland. Läget har av polisen bedömts som akut och klassas som “särskild händelse”. Extra polisstyrkor i form av specialenheter har kallats in från fastlandet – men inte för att skydda de gotländska kvinnorna från fler våldtäkter, utan för att skydda bland annat kammaråklagare Mats Wihlborg mot gotlänningarnas upprördhet. Han har fått påhälsning i hemmet sedan han släppt de fem misstänkta asylsökande som suttit anhållna för gruppvåldtäkten.
De misstänkta gärningsmännen uppges snabbt ha skickats från ön med färja till fastlandet. Inte heller detta för att skydda de gotländska kvinnorna, utan för att skydda de misstänkta gärningsmännen från allmänhetens opinionsyttringar.
Avtrubbningen breder ut sig
Gradvis vänjer vi oss vid det ohyggliga: knivmord, skottlossningar, våldtäkter, misshandel, rån. Svenskar utsätts dagligen för allt fler brutala våldsdåd som begås av invandrare från jordens mest våldspräglade länder och kulturer. Det som ingen någonsin borde behöva vänja sig vid döljs i medieskugga, eftersom brotten inte längre anses ha tillräckligt nyhetsvärde för att tas upp i nyhetssändningarna. De har blivit alltför vanliga. Hör till dagsrutinen. Bara om det finns flera dödsoffer anses nyheten ha allmänintresse.
Avtrubbningen breder ut sig. Avtrubbning är ett annat ord för resignation. Det är fullkomligt gräsligt, men vi börjar vänja oss vid gruppvåldtäkterna. Jaha, en till nu igen? Och en till.
För att få media och allmänhet att reagera måste det till något alldeles extra. Till exempel en rullstol. När en rullstolsburen kvinna utsätts för gruppvåldtäkt överskrids en gräns. Då har vi nått bristningsgränsen. När de misstänkta gärningsmännen släpps fria detonerar en vrede som har ackumulerats hos svenskarna i många år.
Kvinnans berättelse inte tillräckligt robust”
Den ansvarige för frisläppningsbeslutet, kammaråklagare Mats Wihlborg i Visby, motiverar sitt beslut så här:
”Själva gärningen baseras inte på våld eller hot utan på att man utnyttjat målsägarens speciella belägenhet. Hennes berättelse är inte så pass robust att den utan vidare kan ligga till grund för en häktning. Den avviker så mycket från de misstänktas berättelse. Även om det finns skäl att ifrågasätta deras berättelser på vissa punkter också.”
“Det finns helt enkelt inte sannolika skäl för den här brottsmisstanken” kommenterade åklagaren frisläppningsbeslutet i veckan.
Inga möjligheter att fly utan rullstolen
Att brottsoffret är rörelsehindrat och därför inte har kunnat göra motstånd mot eller fly från grova övergrepp från flera män vänds alltså juridiskt emot henne.
Låt oss ge en kort rekapitulation av vad som hänt.
Natten till förra söndagen delar den 33-åriga kvinnan taxi hem från en restaurang med en för henne okänd man. Hon följer med honom till den villa, ett asylboende där mannen bor, för hon behöver låna en toalett. Där våldtas hon, enligt polisanmälan, både av den man som bor där och av flera andra män som dyker upp. Enligt uppgift är samtliga asylsökande.
Sannolikt hade kvinnan inte varit förutseende nog att bära rikspolischef Dan Eliassons tafsa inte-armband den här kvällen. Utan hjälp med rullstolen har hon inga möjligheter att fly och försätts i vanmakt.
“Hon fruktade för sitt liv”
Fortsæt med at læse “Söndagskrönika: Bristningsgränsen”