Envher der følger dansk debat ved, at vi ikke har islamofobi her i landet. Ordet bruges kun af islamiske organisationer, ikke af f.eks. akademikere eller journalister. I Sverige kæmper debatten med, at begrebet har været knæsat i mange år. Forklaringen er ikke, at dansk debat er ‘islamofobisk’, men at den er mere kvalificeret og mere kræsen med, hvilke begreber den bruger. Islamofobi er foruden at være en propagandaudtryk en debatspoiler, der betyder nogenlunde det samme som ‘fascist’ – dvs. ‘dit dumme svin som mener noget andet end jeg gør og desuden sparker nedad på en svag, religiøs minoritet.’ Thomas Nydahl skriver:

Per Svenssons ord inifrån den extrema pressvärmen

Det är på den här låga nivån han argumenterar, Bonnierkoncernens främste politiske polis, Per Svensson. Sittande på sina höga hästar som välbetald, nej överbetald, kolumnist på Sydsvenskan tror han sig kunna se i en bakåtvänd glaskula. Ja, vi hade en del med varandra att göra på den tiden då allting tycktes så enkelt och självklart. Per Svensson sitter fast där. Var skulle han annars sitta fast? Läs hans drapa och förundras. Det gör jag.

“Thomas Nydahl har levt ett långt och hängivet litterärt liv. Han debuterade som författare redan på 1970-talet och har sedan dess givit ut oräkneliga volymer: romaner, diktsamlingar, essäer. Under lång tid skrev han litteraturkritik i Kvällsposten samtidigt som han under knappa villkor drev tidskriften/förlaget Studiekamraten.Vi har haft en del med varandra att göra under åren. Numera tycks jag dock ligga högt på hans hatlista. Sådant händer och är normalt sett inget att skriva om. Men jag misstänker att Nydahl ser mig som representant för något, och då blir det intressantare. ”Bonnierkoncernens politiska polis”, fnyser Nydahl på den blogg han driver. Nydahl, som startade sitt eget politiska liv i den neostalinistiska 70-talsvänstern, tycks i dag ha gått hela varvet runt. Han medarbetar nu i den islamofobiska tidningen Dispatch International. Det är sorgligt, men inte ologiskt. Har man en gång upplevt det aggressiva utanförskapets varma gemenskap kan möjligheten att få uppleva den på nytt kännas frestande. Att inom SD-retorikens gränser erövra Albanien åter? Tja, det kräver nog sin författare …”

Det komiska är att det han läser av mig i Dispatch lika gärna kunde ha varit publicerat i en svensk morgontidning (minus kritiken av islamismen och multikulti-påbuden) – t.ex. inom Bonnierkoncernen. Jag skriver ju mest om litteratur i Dispatch, fullständigt harmlöst och grundat i min starkaste övertygelse alltsedan slutet av 1970-talet: att stå emot alla totalitära idéer, oavsett vilken ism de draperat sig i, från fascism och kommunism till islamism. Hans sista “komiska” gliring om Albanien visar att han inte ens noterat att jag, till skillnad från andra gamla vänstermänniskor, fortsätter att skriva om och analysera utvecklingen i det lilla Balkanlandet. Utöver det har han missat att jag i mitt författarskap, alltsedan Äntligen ensam (Janus förlag, 1987) trivts bäst ute i kylan, med så få “journalister” och kvasi-intellektuella som möjligt i mitt sällskap. Det gör jag alltjämt.

Svenssons egen retorik har, trots lönen han får, sina uppenbara brister. Den som “gått varvet runt” har rimligen kommit tillbaka till startpunkten. Logiken säger mig att jag då idag borde ha varit en “neostalinistisk” aktivist. Nej, jag har inte gått hela varvet runt, jag har valt en helt annan riktning att gå i. I fjol utgav jag min bok Black Country. Den har Sydsvenskans kulturredaktion, liksom de flesta andra, valt att tiga ihjäl. Säkert på Svenssons rekommendation. Vad skulle man annars ha åsiktspoliser till?

En viktig detalj att kommentera är att Svensson insinuerar någonting “representativt” när jag skriver att han är just Bonnierkoncernens främste åsiktspolis. Han insinuerar att det skulle handla om någon diffus form av antijudiskhet. Men där begår han ett stort fel. Mina ord är en konkret beskrivning av konkreta fakta, eftersom det hela tiden varit inom den koncernen han sparkats och sparkat sig själv uppåt, i sidled och ännu mera uppåt, från tidning till tidning, alltid tjänstvillig, alltid redo för en ny löneförhandling. Det är så man blir “senior columnist” inom de stora mediaföretagen. Det vet Svensson och jag tycker att han ska skämmas som insinuerar det han gör.

För övrigt hade jag gärna velat se var i Dispatch “islamofobin” finns. För en kritisk analys råder jag Svensson att läsa denna kloka artikel. Och så hade jag velat se var min egen “retorik” stämmer överens med ovan nämnda politiska partis. Men det lär jag inte få se. Åsiktspoliserna är inte kända för saklighet. Men de är kända för så mycket annat, så det räcker väl, och blir över. Tror banne mig att man behöver en dos Lissabon:

Till frågan om “islamofobin”

Jag vill återvända till förmiddagens ämne och tala lite om “islamofobin”:

“Fobi är något man har för ting man uppfattar med sinnena, som en läskig spindel i badkaret eller höga höjder. Så snart en part i en debatt anklagar den andra för att vara fobisk, är det som att säga att motståndet inte är grundad i sakliga argument utan i känslor som är passivt triggade av ett föremål. Men det är inte så vi förhåller oss till religioner eller begrepp överhuvudtaget. Det är ett billigt retoriskt knep som sänker hela diskussionen om religion och religiösa föreställningar i Sverige”

Så skriver Josef Edebol, doktorand i teologi i Svenska Dagbladet. Hans artikel har självklart väckt stort intresse och på nätet finns det åsikter över hela det politiska fältet om den. Det som jag tycker är allra viktigast med Edebols artikel är att han går till grunden med begreppen, som ovan, när han först och främst reder ut vad som kännetecknar en fobi. Anklagelsen om “islamofobi” är inte olik den taktik som Gulags arkitekter i Sovjetunionen använda: människor med misshagliga åsikter spärrade man helt enkelt in efter att man dårförklarat dem. Edebol går in på de politiska aspekterna:

Fortsæt med at læse “Den svenske islamofobi”

Ismail Okur, ordförande för Islamiska kulturföreningen i Botkyrka säger så här, om varför det är viktigt med böneutropet. – En moské ska ha böneutrop. Om våra barn bodde i ett muslimskt land så skulle de höra böneutrop fem gånger om dagen. Men nu kan de i alla fall höra det en gång i veckan. Första böneutropet ljöd från moskén i Fittja, Här hörs första böneutropet i Sverige, Premiär av böneutrop skapar protester. Aftonbladet sänder live.

Der kagles af glæde i hønsegården, det er lige noget for en Twittrende sværmer, selvom der er lidt småt med kvinder tilstede. Pyt, imamen siger selv, de er lige meget værd og man kan mingle med mændene, hvis man får lov. Man savner måske også at nogle HBTQ personer fejrer mærkedagen med svensk journalistik. Helle Klein lægger storladent ud – “Seid umschlungen”! – Bøn bliver der brug for, Sverige er en skyskraber, der demoleres i en ukontrolleret sprængning og der er ingen løsning på de problemer, Klein og kompagni har skabt. Angelica kommer meget passende af ‘engel’, en engel der hedder Karlsson, et omvandrende Stockholm-syndrom:

Fortsæt med at læse “Svensk journalistik fejrer bønnekald i Fittja”

Warum nicht gleich türkische Richter in deutschen Gerichtssälen? FOCUS Nr. 15 (2013) (Snaphanens oversættelse)

af AKIF PIRINÇCI

Uanset om det er en NSU-proces eller ‘de sædvanlige brandmistænkte’, så prøver Tyrkiet ved hjælp af muslimske lobbygrupper stadig mere at blande sig i tysk politik.

Når en slagsbroder trænger dig op i en krog, er der kun to måder afslutte konlikten på; Enten siger du ligeud at der bliver konsekvenser hvis han ikke holder op – eller du går i defensiven og signalerer at du underkaster dig. Omtrent sådan må man anskue de fortløbende frækheder fra Tyrkiet og dets klienter i Tyskland som f.eks. ‘Det Tyrkiske Fællesskab’, DITIB, Muslimsk Koordineringsråd.’

På en måde som grænser til selvhad, signalerer den tyske regering og de tyske medier til migranterne, at de er halen som logrer med hunden. Og det til en en migrantgruppe som man velvilligt har hjulpet til en bedre tilværelse end i dens hjemland.

Hvis der et eller andet sted i landet brænder et hus beboet af tyrkere, så kommer den tyske ministerpresident og den tyrkiske ambassadør straks. De er rystede, når de ser brokker og aske: ”Denne brand må være påsat af en neonazi.”

Kriminalteknisk analyse er ikke bare unødvendig, men uønsket og måske ligefrem pinlig. Den kunne jo vise noget så usandsynligt som en teknisk defekt eller uforsigtighed fra beboernes side. Derved ville den normale kopling mellem ‘tyrkerhus, nazi, brand” blive brudt eller i det mindste ridset i lakken. At der statistik set omkommer 600 mennesker i brande i Tyskland hvert år – det byder vi på.

Mangen en grøn/venstrefløjs journalist eller politiker ønsker sig i virkeligheden, at en ‘skinhead’ endelig, endelig ville anlægge en brand i et tyrkerhus. Så kunne man prygle ‘de biologiske tyskere’ (Cem Özdemir) med naziforbandelsen. De kunne hver dag samles på torvet og under et tyrkisk, eller i hvert fald et muslimsk flag, og gennemgå underkastelsesritualer.

Årets store begivenhed forestår i München. Den tyrkiske regering og de bodsgørende tyske kollaboratører fra pressen, ser her deres chance for at forbinde de lokale problemer til den fra Ankara tilvandrede pressionsgruppe. Det drejer sig om processen mod den såkaldte terrorcelle NSU, som egentlig bestod af to indvandrerhadere samt en halvfordrukken veninde af dem. Det er ikke meget, men man kan klemme noget tyskfjendtlighed ud af de tyrkisksprogede og lidt selvfølelse blandt ‘die Gutmenschen’.

Det uhæderlige er, at alle disse uskyldige mennesker som er myrdet af sindsforvirrede rasehadere, i virkeligheden slet ingen rolle spiller. Hvilket de heller ikke gør i Tyrkiet, hvor der er flere fængslede journalister end det antal, der får adgang til retssalen i München.

Nej, det er den første rigtige testsag for, hvordan man ved moralsk uangribelighed, dristighed og offentlig bodsgang samt diskrete henvisninger til letantændlige ungdomsgrupper, kan styre tyske anliggender. Ikke kun tyrkiske journalister, men også tyrkiske embedmænd, skal være tilstede i retssalen. Hvorfor ikke lige så godt lade en tyrkisk dommer lede retssagen?

Helt anderledes ser sagerne ud i de omvendte tilfælde. ‘Gæsternes’ mord på indfødte tyskere presenteres for offentligheden i en blomtrende sociologjargon, en slags Charles-Dickens-Juleeventyr. Noget om stakkels ‘udsatte’ unge mennesker.

For nylig har medierne dog fundet en mere effektiv metode til at beskrive disse muslimske sociopaters invalidering af andre: Nemlig skjule dem under smukke navne, såsom ”Slagsmål mellem unge”, eller helt at fortie dem. For nylig blev den 25 årige Daniel S offer for et sådant ‘slagsmål’ i Kirchweyhe. Der kom ingen ministerpræsident for at udtrykke medfølelse.

En ting er helt klar. Tyskland vil i de kommende år forandre sig radikalt. Så meget, at den nu løbende islamisering vil se ud som en harmløs forpostfægtning. Mange er forblændet af grøn-venstrefløjs tænkning og elsker alle udlændinge eller tænker ligefrem på at gøre karriere migrationsindustrien. Disse mennesker vil gnide øjnene, når de får løkken lagt om halsen fordi de har muntret sig med en kvinde uden at først spørge hendes ejer om lov.

Jeg ved udmærket at jeg med denne tekst vil skaffe mig en masse fjender. Folk som ikke gerne ser at man sætter spørgsmåltegn ved luftige hjerneblødninger som ‘De tyske muslimforeninger tjener integrationen”. Da jeg ikke lever af statslig kulturstøtte, men tjener mine penge på ærlig vis, så er det mig ligegyldigt. (Se også af samme forfatter »Slagtningen er begyndt – et folkemord på tyskere«.)

Det er en skik fra 1700 tallet at gå på byens volde på Store Bededag, holde skovtur og spise varme hveder. Da voldene faldt i 1850 blev skikken videreført på Christianshavns og Kastellets volde. Hundreder af Københavnere er ude og hilse det spæde forår velkomment, Studentersangforeningen synger i kirken og et militærorkester spiller på eksercerpladsen og til flagsænkningen, når skuddet fra Sixtus batteriet lyder. Store Bededagsaften i Kastellet.

Fortsæt med at læse “Store Bededagsaften i Kastellet”

Ved å brennemerke visse meninger som de herskende eliter ikke liker, forsøker mediene å skremme folk til taushet. (Kronik i Aftenposten)

Af Peder Nøstvold Jensen også kjent som Fjordmann (klik foto f. helskærm)

På få dager er det blitt publisert dusinvis av artikler om hvor irrelevante folk som meg visstnok er. De ansatte i norske massemedier mangler tydeligvis sans for ironi.

Øyvind Strømmen beskriver i sin anmeldelse av Simen Sætres ujevne biografi om meg mitt syn blant annet på islam som “underlig”. Dette på tross av at meningsmålinger viser at et stort flertall av befolkningen i mange europeiske land nå er dypt skeptiske til islam. I Frankrike tviler over 70 prosent av de spurte på om islam lar seg tilpasse til deres samfunn. Lignende tall finnes fra Storbritannia, Tyskland og Nederland.

Det er så lite substans i det Strømmen skriver at det er merkelig at han i det hele tatt har fått teksten publisert på Aftenposten.no. Mannen har kun ett eneste triks, og det er å kalle visse personer for “fascist”. At dette er nok til å skaffe ham en pen karrière i samfunnslivet, med tilnærmet klippekort til avisenes spalter, forteller mye om samfunnsklimaet i Norge i dag.

Det kan ellers nevnes at en norsk konvertitt til islam som ifølge pressen har sympatier med jihadistene i Al-Qaida og har mottatt terrortrening i Jemen, var på valglisten for Miljøpartiet De Grønne. Dette er samme parti som herr Strømmen, professor Thomas Hylland Eriksen samt Shoaib Sultan fra Islamsk Råd Norge og nå Antirasistisk Senter står på listene til. Terroristen er kanskje en ensom ulv, men han kommer fra Øyvind Strømmens flokk.

Åpen om stipend fra tenketank

Aftenposten publiserte 17. april 2013 ved en “feil” et stort bilde av meg på toppen av forsiden i papirutgaven med påstanden om at jeg blir støttet av “høyreekstreme” i USA. Med slike krigsoverskrifter skulle man nesten tro at jeg sitter nede i en bunker og planlegger å invadere Polen helt på egen hånd, mens jeg slår mine motstandere i hodet med islamofobiske tekster til de overgir seg. Men så hadde jeg bare mottatt et stipend fra en konservativ tenketank som var så hemmelig at jeg helt åpent hadde annonsert dette selv tidligere.

Aftenposten beklaget heldigvis raskt denne “feilen”, som visstnok hadde skjedd ved et uhell. Jeg er personlig usikker på hvordan slike uhell oppstår. Kanskje snubler noen i en blyant og søler kaffe på en datamaskin, slik at denne helt tilfeldig publiserer et stort bilde av en bestemt person på forsiden ved siden av ordet “høyreekstrem”. Ved nok et uhell distribueres denne forsiden deretter til utsalg over hele landet. Det ironiske er at den samme avisen tidligere har kritisert uavhengige nettsider for å publisere påstander som ikke kan dokumenteres.

En journalist fra Aftenposten spurte videre om jeg er en farlig “samfunnsfiende”, et ikke spesielt objektivt eller nøytralt spørsmål, som helt klart var ment å skulle lede leserne til en sterkt negativ konklusjon. Avisens oppslag om meg var kanskje ikke helt en “Wanted, dead or alive”-plakat fra det Ville Vesten, men det var ikke så veldig langt unna.

Det var, som vanlig, få eller ingen forsøk på å gå inn i substansen av mine argumenter eller de mange og store problemene knyttet til islamisering og masseinnvandring som jeg skriver om.

Likhetstegn mellom “ytre høyre” og islamkritikere

Fortsæt med at læse “Medienes myter”

BBC: From Belgian school to Syrian battleground, Bandeleder risikerer terrorsag for at kæmpe i Syrien.

»Fjordman – den venlige fascist«

Anmeldelse av “Fjordman. Portrett av en antiislamist.” 15 minutter – I forgårs hed det om Peder Jensen Den siviliserte fascist, i går hed det Den vennlige fascisten. Det der slår en ved debatten om Sætres Fjordman-bog er, at både bogen og samtalen i Norge går ud fra som underforstået, at der er foregået en ‘radikaliseringsproces’ med bogens hovedperson. Hvor ordentlige mennesker gennemgår en evt. akademisk udvikling eller modning, gennemgår Jensen en radikalisering, det er hævet over begrundelse eller diskussion.

Man må da gå ud fra, at Lars Gule som medvirker i udsendelsen, og som i 1977 blev idømt et halvt år fængsel i Libanon for besiddelse af våben og sprængstof, siden har gennemgået en afradikaliseringsproces for at kunne medvirke også som vidne i retssagen mod ABB. Der snakkes ikke om det, lad os vedtage det.

Efter knap fjorten dage, hvor vi i Vesten har oplevet fire (!) muslimske forsøg på masseterror – kun et ‘vellykket – holder det officielle Norge krampagtigt fast på Breivik og billedet af Fjordman, som om de frygter en uendelig forladthed, hvis mindet om ABB skulle blegne. For enhver der kender hovedpersonen og den norske debat, virker det hele mere som et ufrivilligt selvportræt af en nations sindstilstand. Vi som elskede Norge, det er så fortabt, at det med en allusion til Eichman og Höss om Jensen kan hedde:

Peder Nøstvold Jensen er «en mild person med en hard kjerne. En idealist. En som vil godt, men som kanskje vil det for sterkt». Det er en konklusjon som blir motsagt gang på gang på de foregående 261 sidene. Det er som å høre den gamle leksen om torturisten som spiller Chopin og er glad i sin hund….Kanskje er han snill, kanskje er han belest og reflekterende. Men hans politikk er fascismen.

Tvivlens nådegave

Hvor der ikke hersker nogen tvivl om, at Jensen er radikal og ekstrem, eksisterer tvivlen om Breiviks tilregnelighed stadig ifølge Lippestads nye bog. I norsk jura skal man erklære en tiltalt utilregnelig, hvis man er i tvivl, men presset fra medier og politikere for at erklære ham tilregnelig og strafegenet, var massivt. Det var ikke kønt:

Terroristens eigne forsvararar var delt i synet på om han var tilrekneleg – også etter at dommen var falt. Det er verd å merke seg for alle som aldri har vore i tvil … Rett nok skriv Lippestad at han i dag er trygg på at Breivik er riktig dømt, men han var sterkt i tvil undervegs i prosessen. Og i hans eige forsvararteam på fire advokatar var meiningane delte også etter at rettssaka var over. I boka skildrar Lippestad stemninga på bakrommet rett etter at forsvararane fekk medhald då dommen fall 28. august 2012: «Vi er fremdeles uenige om tilregnelighet eller utilregnelighet, så det utløser ingen felles jubel.»

I 22. juli saka var det eit massivt press for å få terroristen dømt tilrekneleg. Frå opinionen, brorparten av mediene, stortingspolitikarar. Til og med statsministeren uttalte seg slik at han blei oppfatta å ønske Breivik straffa. Til TV2 sa han at det ville vere ein fordel for offera om Breivik blei dømt tilrekneleg. Mange var skråsikre; ein psykotisk mann kan ikkje planlegge i årevis og gjennomføre ein slik aksjon. Lippestad hadde altså solid støtte då han prosederte på at klienten hans var tilrekneleg. No veit vi at det heile vegen var sterk tvil i forsvararteamet om klientens tilrekneleghet: «Vi ble egentlig aldri helt enige hverken med oss selv eller hverandre om tilregnelighetsspørsmålet», skriv Lippestad. Tvilens tyngde

Riksdagsdebat om migration och asylpolitik. Sverigedemokraten er den kompetente David Lång. Humanøkologen er den danskfødte moralist og vänsterpartist Christina Höj Larsen, som Sverige skal have meget undskyldt at være blevet påført af Danmark.

Lång er meget alene i en næsten ren kvindeverden, som er meget “jeg fik en mail fra den lille Hassan med de skæve ben.” Vi er i en verden, der er meningsløs af enten at være for konkret eller for luftig. Det er politikere, der bevilliger gratis lægehjælp til illegale indvandrere samtidigt med at 500.000 svenskere må afstå fra læge- eller tandlægebehandling, fordi det er for dyrt for dem. Hør f.eks. “vi er alle mennesker”- Maria Ferm (MP) minut 85, det er at høre hele syvpartiet på én gang. Hun er ikke af denne verden, desværre for Sverige er hun af Reinfeldts. Man kan springe rundt i debatten med skyderen nederst.

Overklassen klæder kønsneutralt om

Södra Latins gymnasium på Södermalm i Stockholm blir det första i Sverige med ett könsneutralt omklädningsrum. Det är för de elever som inte vill identifiera som vare sig kvinnor eller män, säger Camille Trombetti, 18, ordförande för Demokratiska utskottet på gymnasiets elevkår till DN. Den 6 maj invigs ett tredje, alternativt omklädningsrum på Södra latins gymnasium. På skolan går flera hbtq-elever som inte känt sig bekväma med att byta om i omklädningsrummen för killar respektive tjejer.

På dörren kommer en könsneutral symbol att hänga. Den består av en kombination av symbolerna för män och kvinnor. Snett uppåt vänster pekar dessutom en kombination av den stiliserade pilen och korset. Marie Linde är en av flera rektorer på gymnasiet. Hon säger att eleverna drivit frågan om ett tredje omklädningsrum ”ganska hårt”.

Vi vill ligga i framkant i genusfrågor. Elevkåren uppmuntrar lärarna att använda ”hen” i undervisningen och vi var den första elevkåren som gick i Pridefestivalen. Vi är långt fram med sådana här frågor, säger Camille Trombetti, ordförande för Södra latins demokratiska utskott..Gymnasium får könsneutralt omklädningsrum, Vi vill ligga i framkant i genusfrågor, säger Camille Trombetti

Mens verden raser udenfor Stockholms tullar, er der vindstille i reservatets centrum. Dens puritanisme giver sig forskellige udtryk i Sverige. Samtidigt med at strandene er fyldte af indvandrerkvinder, der bader i fuldt ornat, skal disse pseudoliderlige overklassegymnasiaster nu klæde om mænd og kvinder sammen – hvis de ikke skal gøre det en ad gangen – i puritanismens navn. Må jeg be’ om lidt gammeldags omklædningserotik. Södermalm er som antydet racerent gammelsvensk, man skal tilhøre den, for at være så forskruet. Det er ikke så længe siden, men jeg tager den igen:

When the Titanic during her maiden voyage across the Atlantic Ocean struck an iceberg just before midnight on 14 April 1912, the first people who could see the water pouring in were the third-class passengers who happened to be situated closest to the waterline. Meanwhile, the richest passengers at the top were drinking fine cognac long after the ship had started sinking. They didn’t realize what was going on for quite some time, because they were further removed from the physical problem. The poor passengers still unfortunately suffered the highest fatality rates, because the wealthy benefitted from having privileged access to the lifeboats. We see the same phenomenon on display today, on a much larger scale.

Familien Tsarnaev indkasserede jizyah fra den vantro stat

“State officials confirmed last night that Tsarnaev, slain in a raging gun battle with police last Friday, was receiving benefits along with his wife, Katherine Russell Tsarnaev, and their 3-year-old daughter. The state’s Executive Office of Health and Human Services said those benefits ended in 2012 when the couple stopped meeting income eligibility limits. Russell Tsarnaev’s attorney has claimed Katherine — who had converted to Islam — was working up to 80 hours a week as a home health aide while Tsarnaev stayed at home.

“In addition, both of Tsarnaev’s parents received benefits, and accused brother bombers Dzhokhar and Tamerlan were recipients through their parents when they were younger, according to the state.” Tamerlan Tsarnaev and Family Received Welfare, Tamerlan Tsarnaev got Mass. welfare benefits (jizya is a per capita tax levied on a section of an Islamic state’s non-Muslim citizens.) – Allahu Akhbar! Zubeidat Tsarnaeva CNN Interview.

 34 tips för konstnärer, kommuner, vissa obemedlade samt underbetalda

Av Thomas Nydahl

Detta är en bok för alla oss fattiglappar, oavsett om vi är fattiga av börd, utförsäkrade, intvingade på FAS3-program, sjukpensionärer eller nyblivna folkpensionärer med minibeloppen, det vill jag lova efter att ha läst den från pärm till pärm.

Lars Vilks bok innehåller “34 tuschteckningar som visar olika förslag till hur mindre bemedlade, exempelvis kommuner och konstnärer, kan sänka sina kostnader. Varje teckning åtföljs av en kort beskrivning av hur sparåtgärder kan genomföras och vilken kostnadsminskning den leder till.” Smaka bara på den insinuanta parbildningen av “kommuner och konstnärer” – det är så att man här anar en fristående och radikal nationalekonom i farten.

Nu vore inte boken den bok den är, om någon annan än Lars Vilks skrivit den. För humorn känner man genast igen. Det är inga gapskratt den föder. Tvärtom är det den milda, anarkistiska ironin som resulterar i leenden och hummanden under läsningen. Ändå ska man vara helt på det klara med att detta är en bok som har djupt allvarliga, sociala och kulturella problem, som utgångspunkt. Vilks skriver:

“Utvägen för konstnären, ur denna avsevärda svårighet, är alltså att sänka livskvaliteten och leva sparsamt. Alla handlingar, från de största till de minsta, som konstnären utför må därför omgärdas med minsta möjliga kostnader. Då han dessutom av nödvändighet må fortsätta att skapa konst skall varje åtgärd kunna inlemmas i konsten.”

Nå, frågar sig vän av ordning, varför nu detta? Motivet är enkelt: Lars Vilks fick blixtbesök av kronofogden i december 2001:

“De kom i gryningen. Och hemlighetsmakeriet var stort. Operationen lyckades och Omfalos kunde på den stora kranbåtens däck i triumf hemföras som byte. Den av fogden utförda aktiviteten var naturligtvis kostsam. Räkningen på 100.000:- anlände från kronofogden till konstnär Vilks.”

Där finns förklaringen. Googla på Vilks och Omfalos för vidare information i sakfrågan.

Några exempel på Vilks spartips. Han utgår från ett av sina två valspråk. Det lyder “Allt är en fördel” och för den tvehågsne kan man bara anföra vad Vilks menar kan vara en fördel i situationer som denna:

Att laga byxben med gåvotråd och skruvmejsel. Att bli en luvplockare. Att utsträcka sitt levnadslopp. Att skapa lågpriskonst. Att bli vattenbärare för att få hem sitt varmvatten. Att sänka sitt innertak. Att surra glasögonbågarna då de blivit trasiga.

Det finns många råd, det ena handgripligare än det andra, och man bör också noga studera summeringen, där konstnären upplyser att “ett uppskattat totalt värde av de ovan angivna sparmetoderna är 30. 320:-/år.” För den intresserade kan jag också nämna att Bokförlaget Nya Doxa i Nora stod för utgivningen år 2004. Antikvariskt kan man alldeles säkert hitta boken. Hos sparsamma handelsmän.

Reaktionär opinionsyttring
Av Thomas Nydahl

Det kommer oroväckande nyheter från Birmingham. En social och politisk kraft som man inte ska underskatta har i dagarna samlat 25.000 pakistanska muslimer (nåja, många hade rest dit från andra delar av England och från andra europeiska länder) för att kräva rejäla inskränkningar i yttrande- och tryckfriheten. Vi känner igen argumenten: “Yttrandefriheten är något bra, men att kränka islam är inte yttrandefrihet” (Speakers said that freedom of speech was a cherished value but abusing Islam is not freedom of speech). Jag bävar inför den dagen då parlamenten i väst faktiskt gör som de säger, för då är det slut med det fria ordet, så som vi känner och praktiserar det.

“BIRMINGHAM: Up to 25,000 British Pakistani men, women and children from across the UK gathered in Aston Park here to express their love for Hazrat Muhammad (peace be upon him) and to call on the British government to introduce legislation that bars Islamophobes from insulting Islam under the garb of the freedom of speech (…) Hazrat Peer Alauddin Siddiqui, who is a renowned Sufi scholar, told Geo News: “Thousands have come together to show peacefully to the western world that the production and promotion of a recent film insulting Prophet Muhammad (PBUH) has caused hurt to Muslims all over the world. We are a peaceful community and we will do everything to protect peace and respect for all on equal basis. It’s not fair that some people insult Islam everyday and preach hatred through their actions and words but the lack of legislation encourages such elements. We want to tell our government that we welcome debate and constructive criticism of our religion but insults are unacceptable and inflammatory language is contributing to the rise of extremism amongst youth in western countries where youth mistakenly believe that the West hates Islam and Muslims.”

Som ni ser av ordvalen så är hela kränkthets-industrin samlad.

Du kan läsa hela artikeln – hämtad från en pakistansk tidning (jodå, de bevakar nog sina intressen långt hemifrån, men brittisk press, också lokalpressen i Birmingham tycks ha tigit om manifestationen) – om du klickar på denna länk.

Mobiliseringen av den här sortens reaktionära massor sker parallellt med en ny våg av islamistiska terrorattentat – eller planer på sådana – i USA, Kanada, Spanien, Frankrike och… ja, vi får se.

Det finns också all anledning att se det här nya avsnittet av BBC:s Panorama som handlar om shariadomstolarnas praktik i landet (ett ämne som jag också berör i min bok Black Country, se till exempel här):

Ann Coulter blev en af mine små, private perversioner lige efter 9/11 2001, hvor hun sagde: “We know who the homicidal maniacs are. They are the ones cheering and dancing right now. We should invade their countries, kill their leaders and convert them to Christianity.” Det gik så ikke helt som forventet med de invasioner. Så lærte vi det, ethvert indgreb i et muslimsk land fører til det værre, vi bliver forhadte hvis vi griber ind og hvis vi ikke gør. – Her er en anden amerikaner, der har fået politikerbullshit nok:

‘Imagine if this Jihadist punk had basically committed the same crimes 150 years ago. He would have been swinging from an oak tree in Boston Common no longer than 60 days from the date of his arrest. That would be justice.’

Iøvrigt mener jeg stadig, at Breivik skulle føres direkte til Akershus og aflives, hvis nogen skulle tvivle. I stedet sidder han nu tre måneder for hvert liv, han har taget. Jeg er for tidligt ude, men det kommer, når vi har gennemgået rædsler nok. Så skulle alle perversionerne vist være overstået for denne gang.

Jeg har holdt øje med den siden den blev sendt 8 april, men den dukkede først op nu.

A new documentary secretly filmed inside several of the 85 Islamic Sharia Law courts operating in Britain has exposed the systematic discrimination that many women are suffering at the hands of Muslim jurists. The documentary, Secrets of Britain’s Sharia Courts, was filmed by the British Broadcasting Corporation (BBC) and was first aired on BBC Panorama, a long-running current affairs program, on April 8.

The undercover investigation proves what has long been suspected: namely, that Sharia courts, which operate in mosques and houses across Britain, routinely issue rulings on domestic and marital issues according to Islamic Sharia law that are at odds with British law. Although Sharia rulings are not legally binding, those subject to the rulings often feel obliged to obey them as a matter of religious belief, or because of pressure from family and community members to do so. Soeren Kern: Britain’s Sharia Courts: “You Cannot Go Against What Islam Says”

Ny såkaldt ‘chockmåling’: S 14,4 procent – DF 18.1 procent

Danskerne har mistet tilliden til Thorning og co. Historisk lave 14,4 procent af vælgerne ville stemme på S, hvis der var valg i dag. Det er den laveste vælgertilslutning siden valget i 1898, hvor det dengang unge arbejderparti fik 14,2 procent af stemmerne.Chokmåling: Vælgerne flygter fra Thorning, Ny måling: Socialdemokraterne står til historisk vælgerlussing

Sydsvenskan gør sig umage for ikke at nævne Folketingets næststørste parti i sit chock: Chock för danska S.

Dansk velfærd og dovne Robert på canadisk TV